Varför är en chef populär? För att besvara den frågan är det viktigt att först reda ut frågan: Är det samma sak att vara populär som att vara bra? Den sista frågan är retorisk; de flesta av oss inser att det finns många sätt att bli populär på utan att det är bra för vare sig verksamheten som bedrivs eller medarbetarnas utveckling. Som lärare på Yrkeshögskolan blev jag t ex snabbt medveten om att många lärare mutade studenterna genom att släppa iväg dem innan skoldagen var slut. I näringslivet ser man på samma sätt mellan fingrarna på sena ankomster och tveksam frånvaro. Chefsutvärderingen är ofta lika accepterande tillbaka, you scratch my back, I scratch yours. Ja, i statlig regi är detta en rent av vedertagen muta, med det iofs begripliga motivet att man vill kunna konkurrera om begåvningarna mot ett högre betalande näringsliv. Men eftersom detta inte är officiellt acceptabelt så korrumperas den som låter det ske. Och när alla vet så är hela verksamheten korrumperad.
Att muta genom att se mellan fingrarna med lathet och inkompetens
Ett annat sätt att bli populär, hos somliga, är att låta dem få som de vill även när man själv inser eller misstänker att de har fel. Konflikträdsla kallas det. Återigen korrumperas den chef som gör så, det är ju här ansvaret ligger. Chefen tvingas i ett senare läge försvara sin underställde, och på det sättet kanske tvingas ta en större konflikt. Men i den konflikträddes personlighet ligger just också gärna tendensen att, som en femåring, sopa problemet under mattan, även om det oundvikligen kommer upptäckas så småningom. Ett annat resultat av detta förhållningssätt är den utbredda oförmågan att utkräva ansvar – någonstans. Allt är, som jag vill kalla det, konsekvenser av den svenska mesighetskorruptionen.
Svensk ledarskapskultur har under många år gått åt detta håll: man ska vara allmänt överslätande med misslyckanden, inkompetens och lathet. Som utövare av ett annat, mer krävande ledarskap, så är det närmast omöjligt att stå emot, inte minst eftersom man infört ett styrsystem som innebär att utvärderingen görs av de lata och bekväma. Vem vill ha en tuff och fordrande chef om man kan slippa? Det är bara nyttigt att ha i bagaget när man söker nästa jobb, då kan man skänka en tacksam tanke till den som drillade en, men inte förr.
Så de underlydande/studenterna är närmast ofrånkomligen njugga om du är ‘för’ tuff och krävande. Du riskerar att inte befordras, inte få bonus, eller som fristående konsult, inga fler uppdrag. Att inte släppa iväg studenterna en timme tidigare än man skulle insåg jag snabbt var kontraproduktivt – de flesta gick ju ändå. Jag riskerade min auktoritet om jag insisterade, så jag låtsades istället att det handlade om ett beting: om de jobbade på bra så skulle jag släppa dem. Eftersom jag vet att de flesta uppfattade mina lektioner som ovanligt krävande så var det ju inte så svårt att motivera det tidiga släppet, men innerst inne kände jag mig korrumperad. Systemet är just korrumperande, eftersom alla innerst inne vet. Man får på detta sätt sin lilla hållhake på den snälle och ‘förlåtande’ chefen: han (hon) bryter ju mot det formella regelverket och är ytterst ansvarig för de fel vi begår som inte rättas.
Kulturen befordrar medelmåttor med medioker IQ, men påstått högt ‘EQ’
Denna kultur befordrar medelmåttor. Den passar som hand i handsken med de postmoderna ideologier som vill bryta ned alla meritokratiska principer. Som hävdar att den chefstyp som av feghet viker sig för trycket, som undviker att ställa krav och ser mellan fingrarna på fusk och lathet istället har något som är mycket bättre än kunnande och sant ledarskap. Man har uppfunnit en term för det: ‘EQ’, ‘people skills’ eller social förmåga. Det har upphöjts till likvärdigt eller bättre än intellektuell förmåga och kunnande, men har fortfarande inte kunnat definieras eller vetenskapligt verifieras. Man sammanblandar gärna dessa svaga ledaregenskaper med vad som brukar kallas för ‘morotsmotiverande‘, dvs ledarskap som betonar positiv förstärkning. Men sådant utesluter inte alls ett mer krävande eller auktoritärt ledarskap, där man också använder ‘piskan’; låter sanktioner vara tydliga, särskilt för dem som behöver det, dvs där man använder hela paletten och har förnuft att bruka don efter person. Samtidigt har begreppet ‘IQ’ ihärdigt undermineras och ifrågasatts, trots att forskarna för flera decennier sedan bekräftat IQ som ytterst väl korrelerat med yrkesmässig framgång och prestation.
Meritokratin har övergivits – vårt samhälles grundproblem i ett nötskal
Usel ledarskapskultur räcker gott för att förklara varför svensk och, i något mindre hög grad – ännu – västerländskt samhälle överlag sjangserat. Den meritokratiska principen är underminerad i grunden. Hela vår kultur tyngs av detta genomusla ledarskap. Till detta kommer som brev på posten & lök på laxen s k positiv särbehandling och jämlikhetsnormering baserat på utfall, istället för möjlighet. Allting hänger ihop. Det har tagit lite tid, men nu har inkompetensen inte bara nått toppen, den finns i flera lager rådgivare därunder. De mediokra cheferna släpper nämligen fram ännu sämre efterföljare. Inte minst som en följd av att den mediokre ofta skyr briljanta underställda, vars glans ställer dem själva i skuggan. Eller så har de snälla och veka kuvats av ren testosteron; sådana underställda de inte vågar gå emot. Och för den mediokert begåvade är det inte så lätt att sålla. Det är många som är brightare, men vem ska man tro på? Med uselt ledarskap är risken betydligt större att fel röst, den som skriker högst, vinner. Det är ofrånkomligt; feghet och analytisk oförmåga att göra rätt bedömning gör urvalsprinciperna mycket mer stokastiska. Som sagt, företeelsen kan lämpligen döpas till mesighetskorruption.
Stefan Löfven och John Carlson vs. Anders Tegnell
Johan Carlson på Folkhälsan är en typisk sådan mesighetskorrumperad chef. Han är generaldirektören som helt hamnat i skuggan av sin testosteronstinne underlydande, statsepidemiologen Anders Tegnell. Medan Tegnell gärna i DN-intervju själv jämför sig med Gordon Gecko, (ni vet, Michael Douglas oempatiske finansskurk), och ser det som en personlig merit att ‘inte vika sig’ för andras åsikter, så uppfattas Carlson som lite tråkigt grå, men allmänt hygglig. Först nu, mer än en månad efter Tegnells, gör DN ett personporträtt om han som egentligen borde bestämma på FHM – men som alldeles uppenbart inte gör det. När jag läser bekräftas min förutfattade bild på ett nästan tragikomiskt sätt. Carlson erkänner öppet att han är konflikträdd. Han har heller inget emot att kalla sig en ‘produkt av folkhemmet’, vilket naturligtvis betyder att han har rätt partibok, något som med stor sannolikhet bidragit till hans karriärs framgång. Och Johan Carlson är naturligtvis populär bland medarbetarna. Trots – eller mer troligt tack vare – sin konflikträdsla.
Än värre är hur han gång på gång drar märkligt ologiska slutsatser och undviker att ge raka svar. Det går, stycke för stycke, enkelt att strimla hans argument i småbitar, och jag är osäker på om Carlson är intelligent nog att förstå bristerna i resonemanget, eller om han, som sagt, bara är feg och komprometterad. Men att han är en medioker chef är redan fastställt, för en sådan får helt enkelt inte vara konflikträdd, det kan vem som helst se utmärkta exempel på i serien The Office (speciellt den amerikanska versionen med Steve Carell rekommenderas varmt, den är briljant från start till mål). På folkhälsan och för Sverige har hans misslyckande nu fått katastrofala resultat.
När man kritiserar Tegnell så ska man nämligen vara på det klara med att det är Carlsons fel att Tegnell får det utrymme han får. Och precis på samma sätt är det Löfvens ledarskap. Hans ännu mer uppenbart inkompetenta styre och strykrädda ledargestalt representerar det högsta ansvaret för att Folkhälsans Doktor Mengele-strategi, att uppnå flockimmunitet, har fått råda, tills det nu helt enkelt är för sent.
Siffertrixandet
Det är också dessa personifierade ledarskapsmisslyckanden som är ansvariga för att man tillåtits göra vad man kunnat för att så länge som möjligt dölja misslyckandet. Siffror som SvD rapporterar idag och som TT plockat fram, visar att den svenska dödsfallsstatistiken, just såsom jag påpekat och misstänkt, hela tiden varit alldeles i underkant. Sverige har vissa dagar haft dubbelt så höga dödstal än vad som redovisats, och ju mer aktuella siffror desto större är risken att de fortfarande kommer behöva uppjusteras ordentligt.
Tegnell påstår att detta inte skulle vara resultat av medveten manipulation, att man ‘nu jobbar mer systematiskt’ och att eftersläpningen borde bli mindre. Men hans medvetenhet om den usla statistiken måste ha funnits tidigt. Ändå har han valt att ignorera dessa faktafel. Fel som visar att Sverige inte bara ligger högt över våra grannländer utan även Italien och Spanien, när man mäter per capita. Åtminstone var Tegnell medveten på måndagen för nästan två veckor sedan, då han första gången kommenterade helgeftersläpningen. Men då var det centrala att bagatellisera den stora ökningen. Just den veckan cementerades FHM:s laissez-faire-vägval; mängder av prominenta tyckare, bland andra förre statsepidemiologen Giesecke, kommenderades ut i media och förklarade sig lojala med FHM. Det stod då mellan raderna klart att man inte skulle stänga fler delar av grundskolan t ex.
Måndagen efter konstaterades en ny brutal uppgång, men nu kommenterade man denna eftersläpning så att det nog var ännu mer att vänta. Uppenbarligen insåg man att det inte längre gick att hoppas på en nedgång. Man insåg också att det inte skulle vara möjligt att dölja den kommande katastrofen, så man valde att sända en liten signal om det, för att visa att man inte helt är ute och cyklar. Ännu en kompetensbluff, för trenden var tydlig redan innan presskonferensens måndagssiffra offentliggjordes. Och resultaten som sedan trillat in under veckan gick att förutsäga av mig, en lekman, redan då. Först nu börjar man erkänna misslyckandet, naturligtvis utan att kalla det så, eller anklaga sig själva. Men viktigast av allt: nu är det ju för sent att ändra strategin. Nu handlar det istället om att försvara den med näbbar och klor.
‘Stäng inte vår skola!’ – för Carlson väger ‘oroliga barns brev’ tyngst.
Carlson vill inte tala om de i riskgrupperna som nu drabbas på full front: i äldreboenden, via hemtjänsten, lärare och vårdpersonal som har astma, hjärtfel eller andra sjukdomsformer, eller för den delen föräldrar med liknade problem, vars barn nu är skyldiga att fortsätta i skolan – tills någon i familjen visar symptom (då det är för sent). Han vill hellre tala om de barn och äkta makar som man skickar hem till våldsamma män. Ett problem som brev från ‘oroliga barn’ uppmärksammat honom på. Känsloargument funkar alltså, bara de ligger i linje med den lagda flockimmunitetsstrategin. Möjligen kan Carlson ha hittat belägg från en utvärdering i Frankrike också. Men den är inte ‘peer-viewed’, dvs granskade av andra forskare, och därför ännu inte är officiellt säkerställ.
Rapporterna om asymptomatisk spridning som Carlson inte nämner
Sådana rapporter finns det f ö mängder av, när det gäller Covid-19 smittsamhet bland de asymptomatiska, men dessa har FHM ännu inte velat ta till sig, för detta underminerar basen för hela deras strategi, framförallt beslutet att inte stänga grundskolan. Och den stora frågan, som Carlson givetvis inte vill svara på, är ju om ett antal hypotetiska övergrepp inom familjen kan vara värre än de högst konkreta dödsfall som nu strömmar in? Och om FHM samtidigt möjligtvis vägt in den minskning av våldsamheter på allmän plats, som vi nu också kan förvänta oss (men som media inte nämnt alls)?
Utvärdering kan vi göra redan nu
Carlson försöker hävda att vi inte kommer ha resultatet klart för oss förrän om flera år. Det passar antagligen hans egen pensionsplan om vi väntar tills dess med en utvärdering. Om några år kommer medellivslängderna att öka igen (om ingen ny pandemi drabbar oss). De gamla och sjuka kommer ju nu inom kort att dö bort. Lita på att vi kommer få en positiv vinkling genom media. Och sannolikheten för att ansvar utkrävs av Anders Tegnell, Johan Carlson eller Stefan Löfven är tyvärr inte särskilt stor. Det är inbyggt i systemet. Vår bokstavligen fatala mesighetskorruption.
Magnus Stenlund
Sunt Förnuft
PS. Nu har DN också slutat att rapportera antal sjukhusvårdade fall och antal IVA-patienter. Just nu, när det skulle bli uppenbart för alla att vi nått vårt tak, redan innan den värsta anhopningen börjar komma. Nu först redovisas istället dödsfall. Dvs, nu när det är för sent att reagera och FHM givit upp kampen om att dölja (hela) sanningen avseende dessa. Dödsfall lär naturligtvis inte redovisas mer än nödvändigt ändå (t ex i Coronafall i hemmen eller sådana med andra symptom) och när vår kära skurkregim har fått sina nya befogenheter så lär man hemligstämpla uppgifterna. DS.
