Publicerad Lämna en kommentar

Gängkriminellas advokater tjänar 1,5 mdr per år. Det är du som betalar dem.

De sex terroristerna, dvs imamerna/skolledaren, kommer som det ser ut till slut ändå utvisas och därmed skulle vi alltså slippa att inkassera ännu ett osannolikt misslyckande för rättsstaten Sverige. Detta har under alla förhållanden suttit långt inne och regeringsbeslutet fattats först efter mycket vånda – och kostsamma rättegångar. I en debattartikel i Aftonbladet summerades vad sådana kostnader, enbart för de kriminellas försvarsadvokater belöper på, totalt under ett år: 1,5 miljarder. En enorm summa – och 50% mer än för tio år sedan. Se där, en ytterst relevant skattning av hur mycket våldet har ökat i Sverige under samma korta tid. Det mesta handlar förstås om den grova brottsligheten, det är dessa rättegångar som tar tid. Och deras rättsbiträden betalas som bekant nästan alltid av dig, käre skattebetalare. Rätt ska förstås vara rätt, alla ska ha en kompetent försvare och helst ingen oskyldig alls ska dömas. Men när vi samtidigt ser hur andelen lagförda minskar år från år, och vi kan ana inte bara hur allt fler skyldiga kommer undan, utan också att gränsen mellan advokaterna och deras klienter har börjat suddas ut. Då känns det förstås ännu mindre bra att betala.

Försvarsadvokater i Sverige allt närmare lierade med sina klienter

Den seniora åklagaren Lisa dos Santos som är artikelns författare skriver om försvarare som blivit alltmer spekulativa i sin marknadsföring. Man klär sig som gudfadern och romantiserar det våld som klienterna anklagas för genom att anspela på hur det utförs, till ljudet av kulregn och sirener.

“Frikännande domar i grova brott – #framgång, tummen upp! – staplas som reklamvara varvat med lite skön posering som hämtat ur ”Gudfadern” och ett frisläpp efter en mordförhandling förpassas till ”En bra dag i rätten” på försvararens Facebooksida. Allt lajkat av både egen kår och klienter. Och varför inte profilera sig extra tydligt genom att lägga ut idolbilder på gängmedlemmar?”

Det kanske mest uppseendeväckande exemplet hittills var gangstarapparen Z.E som gjorde en video på Södertörns tingsrätt, formellt utan reklam för advokaterna som agerade statister, men Bastlings advokatbyrå räknar naturligtvis med att slå mynt av det osmakliga jippot. Och det här är inte allt. Åven rättegångarna har förvandlats till happenings. Dessa tar längre tid att genomföra med försvarets nya strategi, som enligt Santos enbart är mest till för att imponera på klienten: “hätsk jargong, personangrepp, härskarteknik och rent tjafs”. Ingenting av detta ger klienten någon processfördel enligt Santos, däremot för advokaten – klockan tickar ju.

Men tänk om showen faktiskt påverkar?

Helt övertygad om att inte också de åtalade tjänar på detta är jag dock inte, eftersom jag mycket väl kan tänka mig att metoderna hjälper till att skrämma och imponera både på vittnen, domare och nämndemän. Däremot är jag säker på att detta borde gå att stävja med befintliga ordningsregler vid rättegång. Det lär snarare handla om att strama upp befintlig praxis, som tydligen är fullkomligt uppluckrad från forna tider och vad vi är vana vid att se i tv-serierna på tv. Vissa domare tycks helt enkelt sakna den pondus som behövs. Här, precis som i skolsalarna har man (eller kanske oftare kvinna) förlorat den respekt och krav på ordning och reda som är så viktigt, men som postmodern ideologi och uppfostran inte prioriterar. Och, ja, det lär ju finnas ännu ett möjligt samband här, med den allt sämre andelen lagförda, samt med den likaså allt högre andelen kvinnliga domare. Ingen har hittills såvitt jag vet vågat antyda att svårigheterna kan hänga samman med två sidor av tillsynes samma mynt: medan domare och åklagare allt oftare är kvinnor, så dominerar män kraftigt bland försvarsadvokaterna (86% 2014). I DN:s uppföljande artikel i ämnet är det kvinnliga kolleger, både åklagare, domare och försvarsadvokater, som håller med Santos. Medan den anonyma manliga brottmålsadvokat som citeras naturligtvis inte gör det, utan istället refererar till Anna Rambergs twittrande i saken.

Anna Ramberg, med mediainstinkt som en pavlovsk hund. Och med lika förutsägbara åsikter.

Ja, likt en pavlovsk hund har förstås även Anna Ramberg reagerat på Santos debattartikel. Trots att hon inte länge är advokatsamfundets ordförande så måste vi ju få veta vad just hon tycker: “Onyanserat och insinuant angrepp på brottsmålsadvokater. Särskilt allvarligt när sådant kommer från en åklagare. Statens företrädare bör inte ägna sig åt falska generaliseringar av det slaget.” Falska generaliseringar? Vad är så falskt? Och varför skulle detta vara olämpligt? Att någon annan än hon själv har vad som kan uppfattas som politiska synpunkter på rättegångsprocessen? Genom att konsekvent ta sida för det onda, dåliga och destruktiva lyckas Ramberg som vanligt göra sig än mindre trovärdig som neutral bedömare. Men hon hjälper mig att hitta en delvis annan förklaringsmodell bakom den sjunkande andelen lagförda kriminella, förutom då domstolsaktivism inom domarskrået och bland åklagarna. En hypotes som handlar om att det är de kaxigaste som stjäl showen. Och dessa är – förutom Anna Ramberg då – i de flesta fall män. För det är ju försvaret som gång på gång vinner.

Tänk om inte bara ömmande kvinnliga domarhjärtan förklarar utvecklingen som lett till att allt färre åtalade brottslingar döms, tänk om det också är beror på de manliga försvarsadvokaternas ‘härskartekniker’ som Santos nämner; samt en god dos testosteron och lika mycket brist på etik. Att detta är vad som utmanövrerar de numera oftast kvinnliga åklagarkollegerna (60% 2019) och skapar rättssalar där advokaterna tillåts breda ut sig lite som de vill? Santos beskrivning får mig att tro att det är just så det faktiskt är.

Eftersom kvinnor är (minst) lika bra som män, så är detta ett problem som ingen lär leta efter rätt svar på

Andelen vunna mål är förkrossande, inte bara till försvarets favör utan fastmer i manlig favör. Och oavsett vad som är moraliskt rätt eller fel, så skulle jag nog som klient helt enkelt göra den enkla analysen att bäst är den som får mig fri. Men eftersom vi ju vet att män inte kan vara duktigare än kvinnor på någonting, så skulle ju en sådan förklaring antyda något som varken kan eller får förekomma. Ännu en könsstereotyp. Ergo: detta är ett problem som vi aldrig kommer lösa, eftersom en viktig förklaring, kanske rent av den mest betydelsefulla, aldrig kommer adresseras.

Medan Ramberg programenligt alltså anser att Santos har fel, så är det andra, betydligt mer trovärdiga som håller med, nämligen de kriminella själva. Trovärdighet handlar ju också om logik. Och den ligger i att advokaterna gör allt för att ställa sig in och tjäna pengar på gängen, som blivit deras mest lönsamma kassako: när en av DN intervjuad kriminell ung man hamnar i häkte så “Den första kontakten jag då haft med någon från utsidan är min advokat. Och jag svär, deras inställning är alltid – ”det är ingen fara, vi ska få ut dig härifrån, grabbarna hälsar

Kriminell advokat – för det är coolt och inne

Grabbarna hälsar. Det handlar då om att man klivit över gränsen och jobbar för brottssyndikaten – men betalas av staten. Man uppmuntrar unga klienter till ett kriminellt tänkande och för att verka ‘trovärdiga’ spelar man på och har en attityd som romantiserar gängkriminalitet. Bara man svarar ‘inga kommentarer’ i alla förhör och nekar hela vägen, så ‘kommer det lösa sig’. En erfaren polis, även han anonym (Varför det? Det säger en del.) intygar också att detta stämmer. ‘Särskilt upprörande är det när vi ser hur vissa advokater uppmanar 15-åringar att blåljuga.’ Det behöver ju inte vara bra för dem. Det har också skett en normförskjutning. Att vara kriminell är någonting ballt och eftersträvandevärt. Att synas med rappare är plötsligt coolt, säger polisen, att lägga till kriminella bland sina kontakter och träna på samma thaiboxningsklubb. Han har sett advokater som är uppenbart smickrade över att få ”hänga med ” sina klienter på fritiden på det sättet. Många åtalade byter dessutom advokat. Anledningen är att man vill ha mer ‘service’, dvs smusslande med sådant som advokaten inte ska eller får göra. Här är det advokaten som säljer sig till djävulen.

Vilket rykte?

Det allra sistnämnda passar inte riktigt in i temat, men allt annat gör det: DN har förstås gjort detta till något av ett snyftreportage där den kriminelle (av utländsk härkomst), görs till offer och advokaten (vit svensk) blir skurken. Sorgligt enögt genus- och mångfaldsperspektiv m a o, men visst, låt oss behålla fokus på advokaterna, de förtjänar den här kritiken och de utgör något av den värsta sortens profitörer på massimmigrationsindustrin. De många reportagen som nu görs är också ett tecken på att t o m vänsterliberala feminister som Amanda Sokolnicki och Ulrika By på Dagens Nyheter börjat fatta att det här inte är rätt eller bra. Såväl domstolsaktivisterna, Anna Ramberg och de manliga försvarsadvokaterna bär på en stor skuld till den farliga utvecklingen inom rättsväsendet: advokatsamfundet måste sluta slå ifrån sig.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

English Executive Summary

The share of convictions are constantly falling, (although? because?) at the same time crime rates are going in the opposite direction. Last year 1.5 billion SEK of the tax payer’s money was spent on defending criminals, which is 50% more than only ten years ago. The courts have turned into showrooms and spectacles, domineted by the (male) defense lawyers, and they are not only successful, they are more and more tightly knit together with their clients. It is considered cool among the criminal lawyers to associate with criminals also in the evenings and leasure time and this is also good for business. Their dominance in the court rooms seems likely to be a second reason for the low and sinking conviction rate; not so well recognized as is the increasing number of activists among many (female) judges and attourneys. A flipside of the coin that discloses a possibility that cannot easily be addressed, because it is very politically incorrect: that the success for lawyers are connected to the fact that males as a group seem to be more skillful in the courtrooms on what counts the most: winning.

Publicerad Lämna en kommentar

Leif Östling i Swebb-TV. Om en svängning, del 3.

Året var 2017. Tillfrågad om varför han placerat en del av sina pengar i utlandet istället för att skatta för allt i Sverige, så hamnade Leif Östling i affekt. Han var förbannad och journalisten provocerande, orden bara flög ur honom. Östling hade varit chef för Scania sedan 1989, VD sedan 1994 och klarat att manövrera lastbilsföretaget genom åtskilliga stormar med stor framgång. Scania är idag världsledande, en av svensk industris verkliga pärlor. Östlings skicklighet hade belönats i form av en plats i huvudägaren VW:s ledning 2012 och med posten som ordförande för Svenskt Näringsliv 2016 kröntes hans karriär, den var ett välunnat erkännande av hans betydelse för svenskt näringsliv som helhet. Ändå blev han tvingad att avgå i förtid – på grund av detta uttalande: ‘Vad fan får jag för pengarna?’ Såväl Birgitta Forsberg i SvD som Johan Schück i DN ansåg detta vara så ytterst olämpligt att han inte kunde vara kvar som företrädare för näringslivet. Två av SN:s styrelseledamöter, Maria Mattsson Mähl* och Lennart Evrell, Boliden, gav Östling de knivstötar i ryggen som behövdes i uppföljande intervjuer. Östling avgick. En svart dag för Sverige. Jag ska återkomma till vad det har fått för betydelse.

Swebb-tv:s största scoop.

Leif Östling är alltså en av Sveriges främsta och internationellt mest respekterade ledargestalter alla kategorier. Intervjun i Swebb-tv – en timme lång och värd alla sina minuter – är utomordentligt betydelsefullt. Att han ens visar sig i Swebb-tv är naturligtvis ett viktigt ställningstagande. Denna Youtube-kanal, som bara några veckor tidigare var nedstängd av plattformen, har – sannolikt med viss marginal – aldrig haft någon mer prominent gäst. En av effekterna är att YouTube lär tänka sig för innan de bestämmer sig för att stänga av kanalen igen. Östling kan inte avfärdas som en radikal populist, att han framställs som ‘frispråkig’ ger lätt ett felaktigt intryck. Han var socialdemokrat i sin ungdom och hans åsikter är välgrundade, milt och belevat framförda rakt igenom den timme som intervjun pågår. Östling läser sannolikt inte ens nätmedia, som t ex Samnytt. Han refererar inte till hörsägen. Som Jordan B. Peterson skulle ha uttryckte det: detta är fakta, inte åsikter. Lång erfarenhet, kunskap och logik.

Teslas batteri

När han kritiserar klimataktivisterna har han alltså väl på fötterna. Den Tesla som Greta fått åka runt med i USA har ett batteri som måste bytas efter bara 7 års normal drift och kostar då över 300.000:- (i videon från 18:00). Att återvinna det gamla skulle kosta ännu mycket mer, den kemiska föreningen mellan kobolt och litium är nämligen stenhård. En elbilflotta som ersätter hälften av våra bensinbilar, än mindre vår nuvarande lastbilsflotta driven på samma sätt, är inte praktiskt genomförbar. Redan idag är brytningen av jordartsmetaller till våra mobiler en enormt miljöförstörande verksamhet, och kräver extremt mycket vatten, i område där detta är en bristvara (20:10). Kina är huvudansvarig för gruvdriften inte bara inom sitt eget lands gränser, där man främst bryter litium, utan även som huvudägare till koboltgruvorna i Kongo. Det är en oerhört cynisk verksamhet. Man använder sig av barnarbetare, som sällan når över 30 års ålder (16:30). Vår miljölagstiftning skulle idag inte släppa igenom något som ens är i närheten av vad som nu pågår i Kina och Kongo, detsamma gäller i de flesta västländer, och om allt skulle elektrifieras så krävs ju jordartsbrytning precis överallt.

Det sistnämnda är något som det fåtal människorättsorganisationer som intresserat sig för saken uppenbarligen inte lyckats få ut i media. Undersökningar genomförda av bl a Vägtrafikinstitutet och State University of Virginia, visar att koldioxidutsläppen från tillverkningen av ett sådant Teslabatteri motsvarar 20.000 mils drift för en VW Polo med 1,2 liters motor (16:50). Härutöver tillkommer förstås de koldioxidutsläpp som skapandet av den förbrukade elenergin vid laddning innebär. Vi måste bygga nya kärnkraftverk för att klara förbrukningen av el i den nya elbilsflottan; såväl Sverige som Europa saknar möjlighet att försörja en sådan, såsom läget är idag. Dessutom måste det till ett nytt distributionsnät för att göra all denna el tillgänglig där den behövs. Stora kraftledningar såväl som mer finfördelande nät i storstadsområden (22:00). Fast inget av detta är ju något vi egentligen behöver fundera på. Så länge som bara tillverkningen av elbilsbatterierna innebär samma utsläpp som driften av en bensinbil gör under elbatteriets ekonomiska livstid så säger ju Sunt förnuft att vi hellre behåller bensinbilarna. Greta, som fått låna Schwarzeneggers Tesla för sin tour i Amerika, kanske borde ha lyssnat lite på vetenskapen först?

Kriminaliteten – en fråga om ordning och reda

Kriminaliteten (från ca 40:00) – är ett aktuellt ämne som branschkollegan, Volvo Cars VD Håkan Samuelsson adresserat och som även Östling tar upp. Östling vill framförallt ha fler poliser på stan ‘de måste ju vara ute så att de syns!’ Där träffar han huvudet på spiken igen. Bara hälften av poliserna är idag i yttre tjänst. I en intervju i Aftonbladet påstår polisens presstalesman i Göteborg (Sveriges näst största stad, senast jag räknade) att man inte har möjlighet att ens sätta ut 8-10 fotpatruller i stadens centrala delar, så som det var på 80-talet – trots att stadens centrum av Aftonbladet beskrivs som en ‘stad i förfall’ på grund av allt bråk. Med nuvarande trend så kommer det snart krävas hundratals, inte tjugtals poliser på gatorna och motsvarande logik gäller långtifrån bara Göteborg. Det är svårt att förstå prioriteringarna.

Ett tänkbart skäl är att poliserna tvingas till orimliga ansträngningar, att vid skrivbordet formulera sin bevisföring så att den blir mer än vattentät. Andelen lagförda brottslingar har ju gått ned för varje år. Utredaren konstaterar enligt Östling att detta skett i takt med att domstolarna har kommit att domineras av kvinnliga domare (43:40), sambandet är alltför starkt för att ignorera. ‘Ny lagstiftning måste till för att säga till domstolarna vad som gäller’. Här är Östling pessimistisk, och det är jag också. Det är riktigt att domstolspraxis (bara) kan ändras med ny lag, men att göra det i bevisprövningsfrågor är en grannlaga uppgift. Här är det tills vidare domarnas hjärtan som gäller. Och att byta ut sittande domare är förstås än mer omöjligt, vi kan bara påverka dem genom att påverka media och sätta en ny långsiktig trend. Där är vi inte än. Men Östlings framträdande i Swebb-tv kan vara en god början.

Skola och samhälle: flummet måste bort och ersättas med ordning och reda

Östlings motto är ordning och reda, den behövs för att ett samhälle ska kunna fungera och måste också tillbaka in i skolan – den fungerar ju inte (47:30). Kulturskillnader förklarar inte varför Finland är så mycket bättre och där skolan inte heller har problem att locka bra lärare. Han drar paralleller med hur det ser ut i industriproduktionen, där man var illa ute i slutet av 80-talet. Sjukfrånvaro, personalomsättning, brist på styrning – hade man inte löst detta så hade industrin inte funnits kvar i Sverige. ‘Flummet’ (som inte minst Per G. Gyllenhammar stod för) var utbrett (50:40), sådant måste bort. Östling är mer optimistisk om detta, och det måste man vara, men jag gissar att han inte hört talas om hur s k lågaffektivt bemötande spridit sig som en löpeld i grundskolorna, och varför detta har varit möjligt. Östling ser vad som sker och inser vad som måste till, han har naturligtvis helt rätt i sin analys. Den är heller inte rocket science, och man måste inte läsa nätmedia för att förstå det. Men här är Östlings observationer inte hans egna. Om man ska förstå mekanismerna och hur djupt rötan spridit sig, då kan det alltså vara nyttigt att läsa på. För det är inte ett enkelt städuppdrag med lite dammande och putsande på ytan som kommer krävas, hela DDR-Skolverket måste antagligen rivas och byggas upp igen.

Av de somaliska immigranterna var det bara 10% som klarade Scanias krav

Ett område där Östling har egen erfarenhet är inom integration (50:20). Och här skräder han inte heller orden. De människor vi har tagit in är inte bara alldeles för många – de kommer från en kultur som behöver tre generationer för att anpassa sig till vårt samhälle (53:20). Och även det svenska näringslivet har förändrats så att integration idag är svårare. Det går inte att jämföra med hur det såg ut på 80-talet, då invandrare lätt kunde ta jobb inom industrin. Processerna är idag mycket mer sofistikerade. Östling tar ett exempel: efter bara ett halvår hade 90% av de somalier som anställts vid Scania i Oskarshamn lämnat företaget. Man begrep ju inte ens att komma i tid, än mindre att man var tvungna att samarbeta (55:00).

Om inget görs så kan det bli inbördeskrig.

Nu är vi många som har anledning att applådera Östling för att han talar klarspråk. Samtidigt som de flesta som läser detta redan är informerade. Ni vet vad Östling talar om, för ni har hållt er ajour, och inte främst via MSM. Även om man likt Östling har decennievis med erfarenhet av att leda företag och gedigna kunskaper inom sitt fält så är det tyvärr faktiskt nödvändigt att också börja läsa nätmedia, för att komma till full insikt om problemen. Inte ens Östling kan allt och min tämligen välgrundade uppfattning är att näringslivsföreträdare överlag är en aning politiskt naiva. Man vill inte politisera saker i onödan, man är mer hands-on. Man ser därför inte vare sig bredden eller djupet i förödelsen.** Det framstår då gärna som lättare än vad det är att komma tillrätta med den. Men problemen är i sig inte så svåra att hitta lösningar på. Det är att driva igenom dessa, trots massivt motstånd från dem som hittat på problemen som är det svåra; råttorna som fortfarande dansar på bordet, som företagare och andra kompetenta människor lämnat fältet fritt åt alldeles för länge.

Vi har inte mycket tid på oss. Östling är rädd för att vi annars kommer bli tvungna att ta in militär. Det är en frispråkighet som få andra företagsledare (eller andra debattörer) visar. Men Östlings farhågor är ju helt befogade. Det finns ingenting i dagens samhällstrender som talar i motsatt riktning. Det enda som är svårt att tro på är vilka krafter som ska kunna vända dessa trender. Vilka är det som ska ge oss ordning och reda? Andra företagsledare uttrycker samma farhågor enligt Östling (56:30), men bara i ‘mindre sammanhang’. Och vi har en opposition som bara punktvis eller i nyanser låter så mycket annorlunda än den socialdemokratiska regimen, man vågar inte ta bladet från munnen på samma sätt som Östling, för då är det ju uppenbart att vad Sverige står inför är inget mindre än ett paradigmskifte. Det vågar Kristersson et al knappt ens själva tro på, eller i alla fall inte att man har svenskarna med sig på sådant. Inte ens Åkesson och hans Sverigedemokrater vågar ju syna klimatbluffen eller nämna ordet repatriering. Och av taktiska skäl röstar man med sossarna för att välskötta kommuner ska få ta ansvar för dem som satt sig i eget klister. När 0% av riksdagsledamöterna är riktigt på spåret och vågar säga hela sanningen, vem ska då leda oss rätt?

Östling fick snöret. Så vem kan då spela Curt Nicolins roll?

Det är en institution som mer än andra lyser med sin frånvaro i debatten: Svenskt Näringsliv. De som under Curt Nicolins starka ledning räddade Sverige från att bli socialistiskt i slutet av 80-talet. Få har insett hur nära vi var, löntagarfonderna kunde mycket väl ha gjort Sverige till det enda socialistiska landet i Europa efter östblockets nedmontering. Den enda begripliga förklaringen till SN:s nuvarande passivitet är att även näringslivet har mutats. Alla vet att exportföretagen tjänar enorma summor på att den svenska kronan fortsätter falla. Det är som att tävla på 100 meter med tio tillgodo på resten av fältet. Ser vi fem år tillbaka så har man fått ett ett försprång som är betydligt större än så. Samtidigt som räntorna är rekordlåga och kapitalförsörjningen god. Inhemska företag har också haft en liknande konkurrensfördel genom att det blivit så mycket dyrare att importera. Det här har gjort att många industriledare kan uppleva det som småsint att angripa regeringen för att den bedriver en politik som gör svenskarna fattigare och allt mer otrygga.

Jag är också rädd för frånvaron i debatten är en följd av avpolleteringen av Östling. De nu smått bevingade orden ‘Vad fan får jag för pengarna?’ har uppskattats mer av högbeskattade svenska hjärtan än det mesta som sagts i frågan sedan Astrid Lindgrens pomperipossabrev till Gunnar Sträng. I Swebb-TV står Östling också kvar vid sin åsikt, även om han menar att den kom ut vid fel tillfälle och på fel sätt. Frågan vi måste ställa oss är varför det då var så viktigt för Svenskt Näringsliv att inte kännas vid en fullt berättigad kritik mot det svenska högskattesamhället? När SN:s styrelse såväl som de båda förment borgerliga tidningsdrakarna, SvD och DN, valde att sjunga med i vänsterpressens avgångsdrev, så svek man inte bara Östling; man sköt också en välriktad kula rakt in i motståndet mot den socialdemokratiska maktapparaten, d v s den Djupa Staten och dess ständiga aptit för mer pålagor. En ren självmordshandling, som i värsta fall också var en dödsstöt för den liberalkonservativa ideologin i Sverige, efter att Reinfeldt och Schlingman gjort sitt till för att förinta den under det borgerliga regeringsinnehavet 2006-2014. Medan de Nya moderaterna yrvaket och med varierande framgång försöker orientera sig bort från FR-epoken så agerar Svenskt Näringliv fortfarande mest som en strykrädd hund, oerhört försiktiga med att ställa sig upp i båten.

Så – vem ska göra jobbet?

Vi bör tolka Östlings intervju i Swebb-tv som att det nu finns ett nytt sentiment även inom näringslivet. Östling är ingen dumbom, och att han nu väljer att gå ut är vältajmat; många fler än han är oroade och man har börjat lufta detta högt. När TV4 vågar berätta om UD:s reklam för att locka bidragstagare till Sverige och när en kappvändare som Alex Schulman kallar Åkesson för nästa statsminister, så är det säkra bevis för att det inte längre är politiskt förbjudet att säga sanningen om kriminalitet och om invandringens kostnader. Om Östling ställt sin fråga idag, vad fan får jag för pengarna, så är det svårt att se att han skulle ha fått sparken för det. Det hade snarare varit en signal till alla att nu får det vara nog! Vad som saknas är att näringslivets intresseorganisationer, Svenskt Näringsliv och Företagarna m fl, tar ett kliv fram och markerar att man är med i matchen. Bara här finns organisationen som krävs för att bemöta ‘flummet’, bara här finns resurserna.

Jag tror och hoppas att man tar chansen.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

*) Mähl är vd och grundare av utbildnings- och coachningsföretaget Alpha CE. Eftersom allt detta var tvunget att nämnas om henne i tidningsreferatetet och eftersom företaget är en okänd dvärg i jämförelse med de företag som andra styrelseledamöter i SN normalt har sin bakgrund ifrån, så kan man kanske utgå ifrån att det finns viss risk för att Mähl de facto är inkvoterad för att snygga till könsfördelningen. Alla tycks tro att inkvoteringar inte gör så mycket skada, men det kan de ju visst göra, de kan vara tungan på vågen, och jag anser att Östlings fall är ett bra exempel på det. Detta är ännu ett viktigt skäl till att låta ren meritokrati avgöra vilka som ska sitta i styrelser i största allmänhet och i Svenskt Näringsliv i synnerhet.

**) Som ett exempel kan nämnas hur försiktig Östling är när han talar om könsfördelningen i de tekniska högskolorna, ett ämne han tidigare uttalat sig i och hävdat att könsskillnaderna är genetiska (och säkert fått mycket skit för). Han står kvar vid sin mening, men han driver inte frågan till sin spets (vad är en rimlig fördelning), bara att det är ‘bättre’ med 20-25% kvinnliga studenter än med 1-2%, som det var på hans tid på Chalmers (från ca 36:30 i intervjun): ‘Det finns något här’, konstaterar Östling. Vi är inte likadana helt enkelt. Men könsfördelningen är närmast oförändrad under de senaste 20 åren, och detta trots att staten spenderar hundratals miljoner på att få en mer ‘jämlik’ sådan. Här finns fakta som talar för att dessa pengar är helt bortkastade. Östling kan förstås mycket väl ha tagit del av denna, men väljer att passa här. Man måste kanske välja sina strider.

English Summary

Leif Östling is one of Sweden’s most well reputed business leaders, former head of Scania and VW group top executive, as well as chairman of the Swedish employer’s organisation Svenskt Näringsliv. Two years ago he had to resign after having in affect asked ‘What the f-ck do i get for the money?’, thus critizing the Swedish high tax society. The fact that he is interviewed in Swebb-tv, a youtube channel that not many weeks ago was shut down from the platform (but later reinstated), is of great importance in many ways. Not only does his appearance legitimize Swebb-tv and other internet media to a certain degree, it also is a firm statement of that Swedish business leaders on the whole are starting to realize that something must be done about the growing crime rates as well as the costs for immigration. Östling even claimed that we are heading for a civil war if no one takes charge. Many will and should take notice of this.

Svenskt Näringsliv did painfully wrong when letting Östling go two years ago. That was a damaging blow to all ideological resistance against the postmodern high taxing Social democratic way of ruling Sweden. However, the sentiment has changed. Östling would have been celebrated for making his statement today. Hopefully, not only individual business leaders see this, but also the SN board and management. It is time for them to make a stand, just as Curt Nicolin did in the 1980’ies.

Publicerad Lämna en kommentar

Illustrerad Vetenskap har förvandlats till en bibel för klimat- och mångfaldsreligionen.

I början av sommaren ringde en extremt påstridig säljare upp mig och lyckades till min stora förvåning få mig att acceptera ännu ett erbjudande om att ’gratis’ få ett par nummer av tidningen Illustrerad Vetenskap. Mot porto á 99:-. Och risken att jag glömde att säga upp prenumerationen. Samt spam med oönskad reklam från Bonnier media. Efter att till slut ha lyckats hitta avstängningsknappen och ha skickat tillbaka fel ’introduktionsgåva’ så var jag klar över att detta var sista gången någonsin.

Jag har nämligen gillat tidningen förut, men det gör jag inte längre. Den har ändrats. Man är fortfarande teknikoptimistisk, men fakta är inte längre lika viktigt, om de ligger i vägen för den politisk korrekta åsiktsagenda man numera anser måste prioriteras.

Att syssla med naturvetenskap, som i grunden handlar om fakta, och att samtidigt ge oss svar som är tillrättalagda för att passa in i religionen, är ett intrikat problem förstås. Förra året tillägnades ett helt nummer om klimatet och Ill. Vet. redovisar – korrekt – den globala energiproduktionen. Men. De s k förnyelsebara energiformerna motsvarar idag mindre än 3%, vilket är ungefär lika mycket som de fossila bränslenas å r l i g a – ö k n i n g. Att då som man gör, frejdigt måla upp en bild av hur vi på kort tid ska ersätta de senare med de förra är ju inte information, det är delusion, fullständigt nonsens. 

*

Årets klimatnummer ’Ett sista stopp före Ragnarök’ är ännu värre. Här handlar det om att måla upp katastrofscenariot, vad som händer om vi inte lyckas (med det som vi i 2018 års nummer redan borde ha konstaterat att vi inte har en chans att lyckas med). När katastrofscenarion presenteras som fakta, kombinerade med den känsla av uppgiftens kolossala format och oöverstigliga hinder, som ändå de flesta läsare säkert får trots tidningens flåshurtiga optimism, ja, då skapar man just den panik man är ute efter.

*

De två sista uppslagen i artikeltemat uppmanar oss sluta flyga och åka bil. Även elbilar konstateras (helt riktigt) ge stora CO2-utsläpp (här kan vi ana klimatrörelsens nästa stora attack – när vi alla väl bytt till elbil). Flygplanens jetstrålar är, har jag läst mig till på annat håll, på en nivå så högt i atmosfären att deras funktion huvudsakligen kyler jorden genom att reflektera bort direkt solljus, medan de inte förmår stänga inne jordens värme, såsom de lägre liggande molnen gör. 

Ill. Vet. argumenterar istället för att medan den förra effekten endast gäller dagtid så gäller den senare hela dygnet runt. Men om den senare är noll eller nära noll så är ju effekten av jetstrålar ändå avkylande, eller hur? Som vanligt måste jag konstatera att källorna går isär, men var Ill. Vet. står är glasklart, och de ger ju inget svar på min andra källas påstående, vilket jag tolkar som att detta nog är sannolikt riktigt – för mig är Ill. Vet. nämligen inte längre de trovärdiga, de driver ju en uppenbar agenda.

Värst av allt är kravet på att vi ska undvika att föröka oss. Det är ’den största tjänst vi kan göra klimatet’. Vi ska minska ’vårt eftermäle’, som det eufemistiskt kallas av ’forskarna’. Inte ett ord om att de barn som då inte blir till hade kunnat vara just de som med briljanta idéer bidrar till att människan så småningom ska kunna få kontroll över klimatet. Hur kan en tidning med teknikoptimism som grundidé missa detta? När detta, vad DN kallar ‘flerbarnsskam’, nått Ill. Vet.-redaktionen och blivit till ‘nollbarnsdogm’, så är saken klar för mig: här finns inte längre den goda förebild jag hoppats kunna intressera mina söner med, och som var den grundläggande anledningen till att jag gått med på ‘gratiserbjudandet’. 

*

’HJÄRNMYTER’

Citat i tidningen: ”Mäns hjärnor är större än kvinnors. Du förlorar hjärnceller varje gång du dricker alkohol. Och ditt logiska sinne ligger i den vänstra hjärnhalvan. Detta är bara några av de myter som omgärdar kroppens superdator.”

Den intresserade kan sedan byta media och starta länken illvet.se/hjarnmyter. Nu lär ju bara en bråkdel av läsarna göra det. Men de som ändå plockar fram datorn och minns vilken länken var, kommer få veta att det inte alls är en myt att mäns hjärnor är större. I genomsnitt är mannens hjärna ca 8% större. Ill. Vet. sprider alltså fullt medvetet än lögn till sina tidningsläsare. Även i deras ‘facit’ paketeras sanningen (som kan bekräftas även på Wikipedia, för den som vill), med de vanliga flosklerna, avsedda att få oss att till varje pris inte dra slutsatsen att mäns intelligens därmed också skulle vara högre, såsom en lång serie – nu nedtystade – mätningar visar, och som förstås är en ganska självklar utgångshypotes baserat på just hjärnstorlek. Biologi är ett knepigt ämne – det är inte politiskt korrekt nämligen – och då måste sanningen göras om på detta vis.

*

’BLÅÖGDA ÄR DEFEKTA’

Så uppmärksammar nu också Newsvoice ännu en faktaglidning, där Ill. Vet. felciterar forskare och kallar den genetiska variation som ger blå ögon för en defekt. Eftersom man upprepar påståendet om gen-fel, så är det knappast av misstag; man vill locka läsare genom att provocera. Men om man hade uttalat sig på samma sätt om svart krulligt hår, så hade det ju glasklart varit fråga om hets mot folkgrupp, så politiskt inkorrekt det kunnat bli; så hade man aldrig kunnat skriva. Bara de blåögda är lovligt byte i jakten på rubrikskapande klickbeten.

*

Bara tidningens titel, Illustrerad Vetenskap, visar vilka höga anspråk redaktionen har (haft). Den trovärdighet man genom åren byggt upp och som man fått genom att berätta en naturvetenskaplig sanning – som nu visar sig vara högst skenbar – är mycket farligare än uppgifter tagna ur Aftonbladet eller Expressen. Det är många som köper tidningen till sina tonårsbarn, precis som jag, för att den förväntas ge goda insikter. Man använder nu allt detta upparbetade förtroendekapital som verktyg för en rådande politisk opinion. Och man blir ju tyvärr trodd. 

Det kommer göra mycket skada innan detta kapital eroderat – såsom det förstås förtjänar. Ännu en sorglig förlust av sådan vetenskapsoptimism vi sannerligen skulle behöva mer av.

Magnus Stenlund

Sunt Förnuft

https://newsvoice.se/2019/09/illustrerad-vetenskap-genfel/
Publicerad Lämna en kommentar

’Incels’ må ha fel i mycket – men avfärda dem inte

Incels är ett nytt ord för ensamma män som kräver mer än vad de fått. Men allt annat än en motreaktion på den radikala feminismen vore förvånande, precis som Weidmo Uvell skriver. Uvell ger sedan en lång exposé över dessa oklädsamt krävande män, som dessutom – till synes paradoxalt – tagit över feministernas kollektivistiska syn i sitt sätt att betrakta världen. Incels, de (män) som blivit över och inte hittat någon, är utan tvekan ett stort samhällsproblem. De är farliga, eftesom de riskerar att bli kriminella, asociala och dysfunktionella på alla möjliga vis. Sådana män är ett hot mot alla. Men vi måste också förstå att detta är ett brev på den post feminismen har skickat till oss. Och fortsätter att skicka.

*

(Vita) män är dagens förtryckta, som kollektiv, och det är ju som kollektiv vi betraktas av det rådande etablissemanget. Det är sedan individer som drabbas. Några på toppen ger ett utfall i genomsnitt som förleder, situationen i det övriga spektrat ser helt annorlunda ut. Jag känner ingen man (incel eller inte) som kräver särskilda rättigheter, däremot lika sådana. Det får man (sic!) inte idag. En gissning för att exemplifiera utfallsorättvisor, som måste betraktas som systematisk diskriminering: hur många debuterande författare som är icke-kändisar och över 50 år existerar under 2010-talet inom svensk skönlitteratur? Få så klart, oavsett kön så är åldersdiskrimineringen vanlig. Politisk hemvist är förstås också viktig. Men hur många är män utan rätt partibok? Min gissning: noll.* Motbevisa mig gärna.
*
REKRYTERING OCH LÖNESÄTTNING
Diskrimineringen av vita män sägs självklart inte rakt ut, den kommer ut som en restpost när alla andra grupper ‘fått sitt’. En beslutsfattare med lönesättnings- och rekryteringsansvar vid ett större företag eller i offentlig sektor tillämpar ‘positiv’ särbehandling, även utan att någon sagt åt hen att göra så, det är ett underförstått krav att se till att gynna ‘jämställdheten’ (och mångfalden).

Och det är ännu lättare att göra det nu, när betygen ser ut som de gör, flickorna är ju – eller framstår som – ‘bättre’. Familjepolitiken som medvetet drivs bort från kärnfamiljen missgynnar alla, men också här främst killar, som mycket mer sannolikt hamnar i kriminalitet. Ensamstående mödrar fixar inte stökiga tonårssöner rent fysiskt, frånvaron av manliga (det finns positiva sådana) värderingar är sannolikt ännu en viktig förklaring, Sverige har minst manliga värderingar i världen. Slutligen så finns det också systematiska skillnader i välfärdssystemen, framförallt då pensionen.
*
SKOLAN, VÅR VIKTIGASTE – OCH OADRESSERADE – JÄMLIKHETSFRÅGA
Hur gick det till? Enkelt! (njae). Men i stora drag: tre saker. 1. En icke-autoritär skola utan strikta normer för ordning och reda drabbar framförallt testosteronstinna och bokstavskombinationstäta. Alltså ofta de som står för oordningen. Det är de som behöver hjälp att hålla ordning bäst. Och de är till övervägande del killar. 2. En skola där det är fult att tävla (åtminstone i läsämnen), tar bort det i särklass viktigaste incitamentet att lära sig, för väldigt många. Främst killar, som ju har 20 ggr mer testosteron. 3. Slutligen: tjejer snällrättas. Det finns svart på vitt i EU-undersökningar där anonymiserade standardprov jämförs med icke-anonymiserade.

Skolministern har ‘uppmärksammat’ detta, men vad har hon gjort åt det? Inget. Lärarna gör här som cheferna i företagen/kommun enligt ovan; främjar jämställdheten lite på egen hand. Ofta är de skyldiga kvinnliga lärare, som ju dominerar nu för tiden, och ännu oftare kallar sig hen för feminist. Men även den som vill vara objektiv påverkas. Tjejer skriver dessutom tydligare, så var det inte förr när det tragglades med handstilarna. Det påverkar också en rättande lärare. Alla dessa moment har förändrat skolan till det sämre för i stort sett alla elever. Men långt mycket mer så för killarna. Ovanpå en svårutrotad machokultur som säger att killar inte ska läsa böcker eller plugga så är detta vad som rågat måttet. *

PENSIONERNA
På basis av beräknad återstående livslängd sätts vår pension. Det är bara det att sedan millenieskiftet (eller något tidigare) ändrades reglerna, så att man inte tar hänsyn till att män har tre år kortare livslängd i snitt. Följaktligen underskattas pensionen för män som grupp med ca 1,5 år medan kvinnornas överskattas motsvarande mycket.

När LO nyligen gjorde stor affär av att skillnaden mellan låg- och högavlönade kvinnors livslängd ökade, så höll man tyst om att mäns genomsnitt alltså är 3 år kortare, men också om att samma fenomen iakttas avseende skillnaden mellan låg- och högavlönade män. De lågavlönade kvinnornas livslängd var som grupp dessutom fortfarande högre än för männens som helhet.

Försök att föreställ dig hur det låtit om könet (som ju är ‘en konstruktion’) uppvisat dessa skillnader i livslängd till kvinnors nackdel. Då hade vi haft räfst- och rättarting redan på 90-talet, om hur denna orättvisa måste suddas ut – med konkreta åtgärder. Och även om man i slutändan kommit fram till att det trots allt finns biologiska orsaker, så hade det funnits en livaktig diskussion kring hur denna icke desto mindre måste kompenseras för.

Föreställ dig då att man istället genomfört en pensionsreform där männen ‘dragit nytta’ av kvinnornas kortare livslängd vid beräkningen av pensionerna! Då hade det tagit hus i helvetet, vill jag lova. Men som det idag ser ut, är reformen – till kvinnors fördel (trots/pga kvinnors ‘orättvisa längre livslängd’) alltså sjösatt i tysthet och utan protester från någon.

Att incels har en del att ruva på är alltså solklart. Vill vi se till att de inte blir fler och desarmera deras hämndbegär för sina misslyckade liv, så är det här saker som vi måste ändra på snarast.

Magnus Stenlund

Sunt Förnuft

  • Självutgivna räknas förstås inte.

https://uvell.se/2019/09/25/incels-och-extremfeminismen/?unapproved=21839&moderation-hash=76aacc7460249c247756b6d13923ab9e#comment-21839

Publicerad Lämna en kommentar

Röster värda att följa: Den radikala feminismen urholkar medborgarskapet.

Det finns många som liksom jag själv engagerat sig för att upplysa om de dårskaper som pågår i dagens Sverige. De mest kända kan ni alla redan namnen på. Men det finns dem som är lika välformulerade och tänkvärda som ännu inte nått den publik de förtjänar. Jag tänkte här lyfta två av dem:
JOHANS VLOGG
Johan Mparmpagiannis är en mycket klok skribent och bloggare som 1 september öppnat en vlogg som jag länkar till nedan. Han arbetar med mansfrågor, d v s motsvarigheten till de kvinnojourer som vi senast igår fick exempel på hur riksmedia gärna på bästa nyhetsplats vurmar för (DN). Få vill nog hävda att kvinnojourernas arbete inte är behjärtansvärt, men mansjourerna har en lika viktig uppgift och arbetar i total medieskugga, samt en mycket njugg statlig bedömning ifråga om resursstöd.
Det är t ex få som känner till att det kvinnliga våldet i hemmet är lika vanligt eller närapå lika vanligt som männens enligt flera undersökningar. Ibland även mer vanligt, om än inte lika dödligt. Brå konstaterar t ex att barn oftare får fysisk aga av sina mödrar än sina fäder. Jag kan gissa att detta delvis kan förklaras av mödrarnas större hemmavarande med barnen, och då särskilt nytillkomna sådana mödrar, men upplysningen förtjänar ändå att lyftas – för den ändrar nog mångas falska syn på kvinnor som diametrala motsatser till de våldsamma männen.
Att män oftare än kvinnor hamnar på gatan efter ett upplöst förhållande är också något som måste förklaras. Inte sällan handlar det om psykisk mobbing, där kvinnor är mer framträdande än män. Det finns också biologiska förklaringar till varför män oftare slår, nämligen att de är större. När män inte är större är skillnaden mellan könen mindre eller omvänd.
*
Män har mer testosteron och det gör oss mer riskbenägna och tävlingsinriktade. Vår biologiska roll är att konkurrera även fysiskt och detta sätter stora spår i statistiken. Men rensar man för just ‘irrationellt våld’, sådant som medför stora risker för den som använder våldet, antingen att själv åka på stryk, eller att åka fast, ja då kvarstår det våld som används som maktstrategi, för att underkuva den som utsätts för det. I den genren är kvinnor lika framträdande eller mer. Vi har alltså all anledning att förvänta oss att en kvinna med fysiska resurser kommer använda dessa lika ofta som män gör det.
*
ANTI-PK-BLOGGEN
Jag vill också slå ett slag för prof. em. Torsten Sandström, som driver anti-pk-bloggen. Hans inlägg är insiktsfulla och handlar ofta om radikalfeminismens viktiga roll i vad som nu sker, t ex ifråga om massinvandring. Denna extremiströrelse har varit svårare att komma åt än massinvandringsförespråkarna. Men nästan alltid är de ju samma personer. Genom den ‘oantastbara’ plattformen som feminism fått, kan radikalfeministerna dogmatiskt föra fram budskapet att kvinnan är förtryckt trots att detta idag inte längre är sant, men också åsikter om invandring, klimat, hbtq etc, som få tillåts bemöta i samma breda media.
Kvinnan är enligt Sandström en av de samhällsgrupper som fått företräde framför medborgarskap. Andra sådana är HBTQ-personer, men också barn och omyndiga. Snart även djur (jodå, vänta bara)! Och så klart även Moder jord, som enligt somliga klimatdiktaturförespråkare kräver att vi människor ska ‘avveckla’ oss själva. I själva verket handlar det här om att underordna medborgarens rättigheter för att säkerställa en prioritering som klimatlobbyn både har monopol på att definiera och själv dra nytta av.
*
Den värsta orättvisan idag är mot män: högskolebehörigheten
Det faktum att över 60% av dem som idag får högskolebehörighet är flickor har av feministerna som bäst bemötts med en gäspning, men inte sällan med skadeglad tillfredsställelse, som bevis för det kvinnliga könets överlägsenhet. Det finns dock feminister som tagit upp en av förklaringarna, en alldeles oacceptabel sådan, nämligen att pojkar systematiskt missgynnas vid rättning av standardprov. Detta har konstaterats genom kontrollrättning av avidentifierade test och gäller inte bara Sverige utan även på EU-nivå.
Angelägenheten att ta tag i detta problem verkar dock vara måttligt påträngande. Skolministern har reagerat… med ord. Varför sker detta? Sannolikt p g a den rådande consensusuppfattningen i samhället; att det är kvinnor som är diskriminerade, och att lärarna därför (omedvetet eller inte) ser det som moraliskt rätt att själva ‘rätta till’ ett sådant inbillat mönster på individnivå. De skyldiga är främst kvinnliga lärare, som idag dominerar i skolan, många av dem kan vi gissa kallar sig feminister.
Sedan är det skolans grundläggande styrprinciper som är boven. Dels den icke-auktoritära styrningen, som leder till mindre ordning och reda. De som drabbas mest av detta är de som ofta själva också bidrar mest till störningarna: nämligen killar, ofta med ADHD-diagnoser. De behöver hjälp att slippa det kaos de skapar när ingen säger ifrån. Förr fick man det, och då var killars betyg inte sämre än flickors. Men idag anses auktoritär styrning ‘förlegad’ och ger associationer till filmen Hets. Sanningen är att auktoritära ledare tar sitt ansvar, vilket icke-auktoritära oftast inte vill, vågar eller kan göra. Och de förstnämnda har minst lika mycket empati och respekt att erbjuda – det är de curlande låt-gå-lärarna (och dito föräldrarna) som brister i verklig omsorg.
Dels är det den kursrelaterade betygsmodellen, som låter även kurser i första ring avgöra gymnasieslutbetyget. Eftersom killar mognar senare drabbas de alldeles särskilt av detta idiotiska upplägg, som gynnar de mer medelmåttiga, de som anammat en bra pluggrutin redan tidigt, jämfört med dem som spetsar slutbetygen i de sista och svåraste kurserna, men som lite barnsligt ‘lallade runt’ i första ring.
Slutligen, och kanske viktigast: förbudet att tävla. Detta är fult och tabu, särskilt inom läsämnen. Eftersom män har 20 gånger mer testosteron så är vi utvecklade för att stimuleras just av att tävla. Att ta bort tävlingsmomentet missgynnar alla elever, t o m de svagast begåvade (eftersom det med bra pedagogik går att få dessa att tävla mot sig själva), men det är främst killar som tappar intresse och motivation.
*
Förbudet att tävla gör det ännu svårare att bryta den s k machokulturen, som säger att det är töntigt att plugga, läsa och göra läxor. Detta västerländska stigma är den sannolika förklaringen till varför nordeuopéer och anglosaxare ligger 3-4 poäng under de östasiatiska IQ-snitten. Om man ville göra något åt pojkarnas katastrofala resultat, en sann och ytterst farlig utveckling som också innebär att vårt samhälle tappar många av våra (manliga) begåvningar – då är det detta man måste angripa.
*
Att detta är den värsta orättvisan idag mellan könen beror inte bara på att det för många män kommer betyda ett liv med sämre lönevillkor och tillgång till intressanta arbeten, utan på att det påverkar dagens småkillars självbild ända från dagisåldern och uppåt: ‘jag är sämre än de där andra hen’, de som är flickor och som alla ska modelleras efter. Med flickor som norm kommer de också alltid förbli sämre, vi män är bäst på att vara män.
Och på en hel del annat också. Att killar biologiskt skulle vara underlägsna tjejer intellektuellt är nämligen helt enkelt inte sant. Efter 15 års ålder visar IQ-test motsatsen, man ligger 3-5 IQ-poäng högre, och förklaringen finns framförallt i den bortesta änden av spektrat, över 130 IQ, där män är kraftigt överrepresenterade. Eller var – genom att göra testen tillrättalagda så att språklig förmåga slår igenom betydligt mer i totalen, så är skillnaden i dagens tester mindre tydlig. Liknande manipulationer av högskoleprovet har f ö gjorts, trots att man inte då ens tagit hänsyn till att en större andel av de begåvade flickorna kommit in direkt, till följd av de faktorer som jag redogjort för ovan. Killar staffas alltså dubbelt.
Manlig överrepresentation bland de med högst IQ borde det talas mer om som en förklaringsvariabel när man jämför utfall på höga positioner och välbetalda arbeten. Den starkare driften att tävla och ta risker likaså. Men, som ni kan gissa, är detta, särskilt IQ-skillnaden, fullkomligt tabu. Feminister och vänster tycker inte om biologiska sanningar.
*
Jag har citerat delar av de båda vloggarna/bloggarna, men också lyft mina egna argument, allt om IQ tar jag för säkerhets skull själv fullt ansvar för.
*Magnus StenlundSunt Förnuft
Johans Vlogg:https://www.youtube.com/channel/UCvcljuHDncY05KfQZU-WcwA
Anti-pk-bloggen:https://www.anti-pk-bloggen.se/#category5

Publicerad Lämna en kommentar

För två år sedan satsade DN på den här redaktionen. Och en 20-årig prenumeration upphörde.

Jag har ibland undrat vad det var som fick mig att sluta prenumerera på DN år 2017. Var det metoodrevet? Var det droppen som fick bägaren att rinna över – och som fick mig att se klart? Att Wolodarski inte bara gjort ledarsidan lika illröd som kulturdelen, utan att hela tidningen genomsyrades av en agenda?
*
Den här bilden säger mycket om hur man rustat sig till tänderna för att banka ut sina postmoderna budskap. Ingen påtaglig oro för att man ska anmälas för könsdiskriminering där inte! Eller åldersdito. Obs: en nyanställd kunde inte vara med på bild. Jodå, kvinnlig, i 35-årsåldern… Jag tror faktiskt att just den här bilden katalyserade min uppsägning, jag tycker den och tillhörande text är så avskyvärt självbelåten att magsyrorna rinner till när jag ser den.
*
Sedan kan man ju förstås istället undra hur det kom sig att jag dröjde så länge med att avsluta prenumerationen som till 2017. Någonstans kände jag mig nog stolt över att vara så… ‘balanserad’ kanske? Att minsann vara sådär mitten, som DN utger sig för att vara. Det finns en lockelse i det. Framförallt var morgonens tidningsläsande en ritual av stor betydelse för mig; någon gång i tiden hade den fått mig att må bra även när jag tog in mindre goda nyheter. Jag höll faktiskt med om en hel del av verklighetsbeskrivningen, tillräckligt för att kunna stå ut med det jag avskydde.
*
Men sanningen är ju att efter Wolodarskis övertagande hade min heliga stund över frukosten alltmer kommit att förvandlas till en blodtryckshöjare. Tidigare pålitliga ledarskribenter som Eric Helmerson hade maskerat sig till varannandagspopulister, med då-och-då-åsikter som alibi för hela tidningens vindkantring, och uppenbart bara där för att behålla prenumeranter som mig. Och resten fick mig att bli så arg att hela förmiddagen riskerade att gå åt till att älta dagens idiotier.
*
Igårkväll råkade jag gå igenom mitt flöde av gamla inlägg och det var då jag insåg vad som fått mig att stanna så länge som jag gjorde. Sportdelen kunde ju förstås läka en del av såren, åtminstone om det gått bra för AIK. Men det gör det ju inte alltid, tyvärr (men om man som vanligt klår Djurgår’n imorgon så är det iofs bra nog!). Insiktsfulla reportage om vetenskap och kultur, och Stockholms- och utlandsbevakning (dock inte av Trump) kunde också få mig att känna att jag läste en heltäckande morgontidning. Men dessa reportage blev allt färre. Min villfarelse att jag faktiskt trodde mig vara komplett informerad av att läsa DN krackelerade, långsamt men säkert.
*
Och jag ser i flödet att jag gång på gång utropat artiklar som bevis för att tidningen nu ändå var på väg åt rätt håll igen, att man tagit sitt förnuft till fånga. Men så här i backspegeln kan jag konstatera att det varit falskt alarm. Antingen fråga om vikarierande rubriksättare och rena olycksfall i arbetet, eller alibiartiklar och avsiktliga villospår. DN under Wolodarski – och med den ‘nya’ redaktionen på bilden – lär förbli en demagogimaskin för sossarna och miljöpartiet.
*
Nej, jag vet nu var det var som förlängde prenumerationen med minst tre år, alldeles ensamt: serierutorna med Rocky! Det var de som fick den där magsyran att försvinna. Jodå, jag har hans seriealbum, men det är inte samma sak. Nästan varje dag hade Martin Kellerman lyckats tåta ihop något som var både träffande och så roligt att det lyckades få mig att avsluta frukosten med ett skratt. Den där dagliga humörkicken uppvägde slagsidan och lögnerna som fick mig att nästan tugga fradga – och som katalyserade att sidan Sunt Förnuft startade – och idag har 6500 följare.
*Varje moln har en silverkant. Tyvärr är dock Kellerman mer behövd än någonsin på tidningen som har så stort ansvar för att Sverige är på dekis. Och ingen serie kommer någonsin ändra på det.
*
Magnus StenlundSunt Förnuft

Publicerad Lämna en kommentar

Genusforskare känner sig exkluderad pga manliga gatunamn – jo det här är viktigt.

Klara Regnö är ännu en högt uppburen s k forskare som bl a ägnar sig åt att räkna manliga och kvinnliga gatunamn samt mäta deras längd och bredd (gatornas, kanske även namnens). SCB har också engagerats för att hjälpa till i denna betydelsefulla fråga och konstaterat att utfallet är långt ifrån jämlikt: över 80% lär vara namngivna efter män. Regnö konstaterar också i sin egen undersökning att mäns gator ofta ligger mer centralt.
*
Den här frågan har förstås fått stor uppmärksamhet inom det kulturmarxistiska kollektivet, där ord på gatorna anses vara viktigare att bekämpa än de brott som begås på dem. I Västerås har man minsann medvetet bedrivit en feministisk gatunamnspolitik och nu vill man med ’ett medborgarförslag’ göra detsamma i lilla Norberg.
*
Nu kan man raljera hur man vill över det här, men det finns utan tvivel ett mycket obehagligt historielöst perspektiv inbyggt i grundidén. För det första är det som vanligt jämlikhet i utfall som är det eftersträvade. Om gatunamn reflekterade ett jämlikt Sverige så borde ett 50/50 utfall vara någorlunda rimligt, även om vi då glömmer att det är många utanför Sverige som uppmärksammas och att den globala jämlikheten är långt mindre än vårt lands.
*
Men det är ju istället den svenska historien som vi finner i gatunamnen. En historia som även feministerna medger har dominerats av män. Jag vågar hävda att utfallet 20/80 därför klart överrepresenterar kvinnorna, vi har under de senaste decennierna gjort allt för att gräva fram kvinnor som utmärkt sig. Precis så har det nämligen också gått till i skolans historieböcker. Med resultatet att ytterst perifera händelser och personer fått tränga ut mer centrala, i ett ämne som samtidigt tappat timmar har det varit katastrofalt för elevernas kunskaper i svensk historia. Man vet på sin höjd namnet på en kung, Gustav Vasa, som utmålas som ett praktarsle. Nej, man vet framförallt i n t e vem Karl XII är. Inte Gustav II Adolf heller.
*
Ett stadslandskap där nämnda herrar och andra historiskt betydelsefulla – men manliga – personer finns kvar i gatunamnen är alltså närmast en sista livlina för att kontakterna med våra rötter ska finnas kvar. Nu finns det två sätt för kulturmarxistiska genuspolitiker att genomdriva ett 50/50-utfall: det ena är att konsekvent ge nya gator kvinnliga namn. Vilket innebär att välförtjänta män från 2000-talet kan glömma att någonsin bli förärade ett gatunamn. Vår uppfinnare Håkan Lans t ex kommer lätt utkonkurreras av sådana som Annika Strandhäll och Annie Lööf. Och medan Annika Sörenstam lär finnas i varje större tätort så kommer Gunde Svan att lysa med sin frånvaro.
*
Men som genus-Klara påpekar, så är ju mansnamnen mycket vanligare centralt (vilket ju beror på att sådana gator är från äldre tider då män dominerade totalt i samhällslivet). För att ändra på det är man tvungen att döpa om gatorna. Är det någon som får Leningrad och Stalingrad i tankarna? Den sovjetiska tanken var – precis som dagens svenska – att utplåna vårt minne av en annan historia än den nutid vi ser omkring oss. Den historielösheten gör att vi tappar fotfästet och blir (ännu) lättare att manipulera. Den är heller inte bra för oss. När Sven Stolpes författarhem i Filipstad gjorts om till moské är det heller inte långt kvar innan Nils Ferlins staty försvunnit och ersatts av någon kvinna – eller muslim?
*
Kulturmarxisterna ser heller inga problem att utnämna namn som i historiskt ljus blivit alltmer suspekta, såsom t ex Alva Myrdal, vars idéer hur förståndshandikappade skulle begränsas var helt i linje med nazitysklands. Hon fick en plats uppkallat efter sig så sent som 2016 (i Uppsala) och har bl a en gata i både Stockholm och Eskilstuna sedan tidigare. Elin Wägners antisemitism har inte fråntagit henne äran att namnge gator i fem olika städer, och lika många har Ellen Key med sina minst sagt kontroversiella idéer om eugenik (hur arvsanlag bör förbättras, hon var Alvas föregångare i detta).
*
Var och en måste bedömas efter sin tid. Min poäng är inte att Wägner och Key inte har i vår gatunamnflora att göra. Men det faktum att lika berömda manliga fin-de-siècle-personligheter inte har fått några gatunamn uppkallade efter sig ger oss en skev bild av historien. För vem har hört talas om Alvar Gullstrand, Elias Wessén eller Manne Siegbahn idag? Ännu mindre förstås Hans och Ulf von Euler, Nobelpristagare med nazistiska sympatier (utan förnamn på gatan i Solna hoppas man väl att ingen ska veta vem som avses).
*
Genom att systematiskt upphöja kvinnor kommer snart även samtidens betydelsefulla män, som Håkan Lans, att glömmas på samma sätt. Och vad händer när även mångkulturen kräver sin andel av kakan? Förtjänta eller ej, de namn vi har hört talas om lär komma upp i förslagskommittéerna. Facebooks Sverigechef (och muslimen) Sam Rihani? fascisten Mehmet Kaplan? islamisten Fatemeh Khavari? I brist på verkliga prestationer så går det här – precis som överallt annars så är det partiboken som kommer först. Och det som vänsterns hjältar har i bagaget som inte är så bra påminns vi aldrig om.
*
https://samnytt.se/genusforskare-brist-pa-gator-uppkallade-efter-kvinnor-kan-skapa-kanslor-av-exkludering/
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/uppsala/alva-myrdal-ger-namn-at-gatukorsning
https://sv.wikipedia.org/wiki/Lista_över_svenska_Nobelpristagare
https://sv.wikipedia.org/wiki/Elias_Wessén
https://sv.wikipedia.org/wiki/Håkan_Lans

Publicerad Lämna en kommentar

Amanda Lind fixar full lön under barnledigheten – genom att vara med ‘ibland’

Att kulturministern fått barn och alltså ska få föräldraledigt är ju en lagstadgad rättighet. Men att vara ‘delvis’ föräldraledig är ju ingen rättighet. Det låter lite som att Amanda Lind ska gå på det som är roligt och festligt och välja och vraka lite som hon vill. Och uppbära den sedvanliga statsrådslönen. Istället för maxtaket av föräldrapenningen, 10 basbelopp.
Så fiffigt!


Sedan kan vi diskutera hur mycket det devalverar rollen som statsråd, när gravida utses till den typen av positioner. Givetvis är ingen oersättlig, men för vissa roller i vårt samhälle kan man helt enkelt inte förvänta sig annat än ett krav på ständig närvaro och uppkoppling, och dit borde statsrådsposterna givetvis höra. I jämställdhetens namn är det istället viktigare att rekrytera någon som man redan på förhand vet inte kommer kunna ställa upp under en period. Eller som kommer ställa upp, men på bekostnad av vad många anser är barnets rätt till sin mor – och en upplevelse som en mor bör prioritera.
*
Att Amanda Lind prioriterar på det första sättet är ännu en markering, som ska visa att det inte finns något val som behöver göras här; statsråd ska få bete sig precis som om de hade vilket vanligt jobb som helst. I praktiken är det dock många arbetsplatser som inte har råd eller vill prioritera så, varför man gör vad man kan för att inte anställa gravida eller dem som man befarar snart kommer bli havande och sedan ta ut år av föräldraledighet; inte minst för små företag räknas den sortens anställning som en uppenbar felrekrytering.
*
Att drabbas av flera sådana eller av motsvarande där den anställde strax efter anställningen blir långtidssjuk kan vara fatalt och äventyra hela verksamheten. Dessa konsekvenser har ingenting med diskriminering att göra, utan beror förstås i grunden på en enda sak: att den anställde verkligen behövs.
*
Men är man minister i Sverige så är ju närvaroplikten naturligtvis inte alls lika betydelsefull. Vad Amanda Linds barnledighet i praktiken alltså visar är bara ännu mer än tidigare, hur priviligierade våra styrande är – inte nog med att de uppbär hög lön, de behövs i själva verket inte heller.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

https://www.dn.se/kultur-noje/kulturministern-kommer-att-vara-delvis-foraldraledig/

Publicerad Lämna en kommentar

Med hjälp av svensk medias indoktrinering är svennehatet bland främst muslimska invandrare på väg att ta former som alltmer liknar det nazistiska judehatet.

bild 1. Nazistiskt judehat blev vänsterns skrämselpropaganda

En gång i tiden satt vi framför Ville, Valle och Viktor och fick reda på att alla arbetare var förtryckta av kapitalisterna i ’Farfars praktiska råd’. Naturligtvis blev inte alla kommunister av det. Allra minst jag själv. Vilket för många innebär att vi kan avfärda 70-talets indoktrinering i barn-tv. Men det är ju helt fel. Hade vi tvingats titta mer på ’Vilse i pannkakan’ och dylik vänsterpropagandism, så hade många fler blivit vänster som vuxna, utan tvekan. Indoktrinering och hjärntvätt funkar ju bäst när vi blir grundligt tvagade i luten.


bild 3. Media skapar medvetet autonoma våldsaktivister

Men Ville, Valle och Viktor räckte gott för somliga. Tillräckligt många för att säkerställa en vänstermajoritet för lång tid framåt. När Elise Rydahl, f d autonom vänsteraktivist på Swebbtv bekänner sina tidigare synder är det media hon främst lägger ansvaret på. Att familj och uppfostran och personlig läggning naturligtvis också har betydelse behöver vi inte ifrågasätta, men det är just frånvaron av uppfostran och tolkning av medieintrycken som Elise sätter fingret på. Som att sättas framför ett bord fullt med mer eller mindre nyttiga maträtter, vad väljer barnet då?
*
Elise blev som åttaåring rädd för nazisterna, när serien Förintelsen sändes. När den sedan sändes repris under hennes högstadietid blev hon arg. Och så blev hon autonom. Och ’bekämpade’ alla som kallades nazister och rasister. Och bl a SD:are kallas ju ofta så – på tv. Och ‘bekämpningen’ skedde med metoder som var just nazisternas egna; stenkastning, bråk, störning och utbuande för att ingen av ‘de onda’ skulle nå ut med sitt budskap. Och allt med mediernas benägna stöd, Elise var ju på den ’goda sidan’. Avprogrammeringen var närmast slumpmässig och något av en paradox – Elise fick inte alls samma mediestöd avseende sina andra åsikter, som anti-EU och anti-NATO mm. Detta gjorde att hon slutade läsa tidningar och titta på tv. Och därmed blev hon mer mottaglig för sina grannars synpunkter. Möllevången var full av svenska SD:are och när hon väl börjat umgås med dem förstod hon dem bättre. Plötsligt kunde hon se verkligheten. Invandrarna begick faktiskt 100% av brotten omkring henne! Något i det hon fått lära sig var fel. Ja, allt.
*
Det finns ganska gott om vänstermänniskor som gjort samma resa. Personligen tror jag att de innerst inne besitter någon form av intellektuell hederlighet som de andra inte gör. Det är nämligen alldeles för få som omvänds, trots verklighetens alla bevis.

bild 2. SVT är lika vänster idag som på 70-talet, bara ännu skickligare hjärntvättare

Egor Putilovs utmärkta genomlysning av Lilla Aktuellts ’upplysning’ till barn i åldrarna 10-14 år är ett skrämmande bevis på att statstelevisionen är precis lika subjektiv idag som på 70-talet. Källkritik ‘utbildas’ barnen i, utan ett ord om att det är innehållet i budskapet som ska granskas. För barnen tycker Lilla aktuellt att det räcker med att granska källan. ’Är det t ex de här: SR, SVT, DN, SvD, Aftonbladet, TV4, så är de trovärdiga’ säger man, ’för här arbetar journalister som är kunniga’ och ’här är syftet bara att sprida information’. Barn i åldrarna 10-14 är de som är allra mest mottagliga för utomståendes påverkan, och på klassisk hjärntvättsmanér låter man inslaget avslutas med barn som själva deltar i ’källkritik’, där Trump dyker upp på en skylt – det är genom jämnårigas (ju mer lika barnet självt desto effektivare) och helst egen medverkan, som hjärntvätt biter bäst. Eva Landahl, programansvarig, var tidigare ansvarig för SVT Nyheter, men blev under valåret förflyttad, efter att ha spridit SD-kritik på twitter. Att hon fick detta arbete som reträttpost måste ha varit mumma för henne.

bild 5. Svennehatet 2016 – vad gjorde AKB åt det?

Som kanske bekant fungerar lagen om hets mot folkgrupp i praktiken inte alls när hetsen riktas mot den svenska majoritetsbefolkningen. Jag vill uppmärksamma det nu tre år gamla reportaget i Kvällsposten där detta hat beskrivs i detalj, i stadsdelen Seved i Malmö. Det var samma hat och våld som hjälpte till att omvända ovan nämnda Elize. Men i Seved och Möllevången och liknande stadsdelar är det svårt att se hur situationen någonsin ska kunna vända. Måste det gå så långt för att pk-folket ska få upp ögonen? Ja, att döma av intervjun med Mubarik Abdirahman (S)-politiker i staden, så är det så. För han kan bara se fördelning av makt och välstånd som förklaringar, inte kultur, religion och korkat bemötande (nedvärderande pjåsk), som forskningen konstaterat är vad som skapar detta ressentiment. Och viljan att ta tag i problemet är noll – bara läpparnas bekännelse. Kvällspostens reportage lades fram för Alice Bah Kuhnke som kallade företeelsen med svenskhat för oacceptabel. Även denna rasism skulle bekämpas. Tre år senare och x antal miljoner utdelade ur ABK:s myndighetsfickor till islamisterna, så har lagen varken ändrats eller utretts. Och JK:arna har samfällt tagit som sin uppgift att tolka den restriktivt: nej, svenskar ska inte skyddas, är budskapet.

bild 4: ‘Intersektionell exotifiering’ viktig att bekämpa. Svennehat och manshat inte alls.

Istället går pengarna till ännu mer skydd av de redan överbeskyddade. MUCF har nu givit statliga bidrag för automatiserad ’näthatsbekämpning’. Som reklam för denna verksamhet deltar bl a en vacker ung kvinna, Aisha Ali, som förklarar intersektionella aspekter på näthat så här: ’hon får dagligen höra ’Wow, vilken häftig blandning du är, nåt mellan choklad och vanilj?’, varefter hon förtydligar att detta verkligen inte är OK, utan ska anmälas som ’exotifiering’ och en form av ’mikroaggression’. För mig som älskar såväl choklad som vanilj och gärna ger vackra kvinnor komplimanger utan att känna aggression, så är hela inslaget lika obegripligt som om det sändes från Mars. Men jag antar att Aisha måste lida enormt av att få dessa komplimanger och att detta är viktigt att åtgärda. Medan Anna i Rinkeby alltså ska få tåla att kallas ’svennehora’ – och att tegelstenar kastas efter henne och hennes barnvagn.

bild 6: Hatet mot svenskarna är starkt. Och det är i de muslimska befolkningsgrupperna det gror.

Och när det gäller oss män, så är det till och med ett vinnande kampanjbudskap att kalla oss ’äckliga varelser som lever på vår jord’. Marwa Karim (SSU) är ’stolt manshatare’ och formuleringarna är ännu mer obehagliga när man semantiskt analyserar dem: i sitt sammanhang och med tillägget ’lever på vår jord’ mer än antyds att männen är exkluderade, inte bara från det gemensamma ägarskapet av jorden, utan också från rätten till liv överhuvudtaget. Och att Marwa kan stoltsera med dessa åsikter är alltså inte bara lagligt (och ocensurerat av facebook), inom en stor grupp unga socialdemokrater är detta ett budskap som gör henne populär. Året efter blev hon utsedd till Melodifestivalsambassadör. Att Marwa är av muslimsk ursprung är måhända en tillfällighet på det personliga planet, men som genomsnittsinvandrare är det inte alls så: det är de muslimska invandrarna som varken vill assimileras eller integreras, och det är bland dem som ressentimenten mot den svenska majoritetsbefolkningen är starkast.

Tillbaka till bild 1: Från judehat till svennehat

Sammanför vi det som nu händer i Sverige, så är det mycket lätt att dra konkreta analogier med det Nazityskland som använts och fortfarande används för att skrämma upp folkopinion och indoktrinera den till att begå liknande övergrepp. Skillnaden är att det inte i första hand är judar utan den svenska majoritetsbefolkningen som ställts vid skampålen. Det är vi som man med laglig rätt får trakassera, det är vi som saknar rätt att svara med samma medel. Det är våra åsikter som censureras och det är oss som det är legitimt att hata. Ja, det har redan övergått i våldshandlingar, men dessa tystas förstås ned. Ett stort mörkertal döljer sig bakom de rubriker där unga SD-valarbetare slås ned och misshandlas, och de mordbränder som drabbat SD- och AfS-politiker benämns helst inte som politiska brott i mainstream media.


Det finns alltså tydliga tecken på att den historiska dygnscykeln bara är någon halvtimme, kvart eller minuter från att fullbordas, från nazistiskt judehat till muslimskt svennehat, med de svenska mediernas benägna bistånd. Bäva månde svenskarna när de hamnar i minoritet, inte bara i Rosengård och Rinkeby, utan i hela Sverige. Demografiska analyser (se tidigare krönikor) visar att med nuvarande trend är det tjugo år dit.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

https://samnytt.se/barn-drillas-i-kallkritik-ska-okritiskt-ta-in-svts-produktion/
https://www.friatider.se/v-nsterkvinna-byter-sida-jag-var-en-idiot?fbclid=IwAR3fCxa2i1N6dzHdrIwR0VNlqx-XTRXmSfVPg28LGjVBBsl2pxW8el-yaRE
https://samnytt.se/journalister-hotar-sina-lasare-med-polisen-du-kommer-inte-undan-langre/
https://www.expressen.se/kvallsposten/hatet-mot-svennarna/?fbclid=IwAR2gCbTf_al3npfao_gKPjv5VK_xxfubF1b2Lw8iwso60FwZYu2jkjXQRQI
https://www.expressen.se/kvallsposten/alice-bah-kuhnke-ryms-inga-ursakter/