Publicerad 2 kommentarer

Kärnfamiljen har blivit extremistisk och Pride är mainstream – nej, det är inte fake news

Ett par glassar, en som en napp, i prideflaggans regnbågsfärger och utformade som dildos. Jag tyckte det var en rätt rolig parodi, en överdrift som fungerade som satir, trots att det nästan inte är möjligt att parodiera pridefolkets vulgariteter. Och där ligger problemet: utan en grotesk politik, så skulle detta vara glasklar humor för alla. Men många reagerar väldigt surt. Inom vänstern, gissningsvis. Och sedan deras känsliga vänner, sådana som faktiskt har lämnat pk-fasen, börjat bli medvetna. De som fortfarande har kontakten kvar och som kriget gäller, vem ska få deras öra, de ängsliga i mitten? Satir funkar dåligt för många. Det här är en bild som därför riskerar att slå på motsatt vis mot vad den var tänkt.

Humor för mig. Men så nära verkligheten att vänstern reagerar som om detta vore förtal. De borde ha sig själva att skylla. Men satiren blir kontraproduktiv.

Det ‘högerextrema’ paraplyet

Så har vi paraplyet, som kärnfamiljen håller upp, mot regnbågsregnet. En rubrik som närmast är övertydlig förklarar att vi måste försöka göra så många som möjligt normala. Stanna upp där och tänk efter. Ärligt, vad var din första reaktion? Jag tror att många, även högerut reagerar med visst obehag. Detta är så fel, så politiskt inkorrekt! Om du tillhör dem ska du veta att du har god politisk kompass. Du vet var konsensus just nu ligger i landet. Om du sedan tänker efter en gång till och konstaterar att budskapet är 1. ganska självklart och 2. inte alls presumerar att avvikande ska förtryckas, utan tvärtom, med sin rubrik försöker säga att detta heller inte är avsikten. Då borde du komma till slutsatsen att detta inte alls borde vara kontroversiellt. Man kan sedan tycka att det är tråkigt och försoffat eller klokt och välunderbyggd sanning om hur samhället borde se ut. Men att den skulle vara ‘extrem’ är väl att gå rätt långt?

Om det inte varit ‘högerextremt’ att hävda att kärnfamiljen är vad vi bör sträva emot, så hade rubriken heller inte behövts. Även med den, så brännmärks garanterat budskapet gärna som extremism. Vi känner en sekunds obehag, trots att vi vet bättre.

Kärnfamiljen borde vara mainstream, inte pride

Icke desto mindre är det ju just det ditt första obehag visar: nämligen att det är extremt att tycka att vi ska ha så många kärnfamiljer som möjligt, för barnens skull, men också för föräldrarnas, liksom för samhällets bästa. Minimera antalet ensamma mammor, låta barn få behålla kontakten med sina fäder, och växa upp i ett enda hem, en trygg miljö för de flesta. Det finns goda fakta som visar att detta är samhällsekonomiskt idealiskt och ger långt färre ungdomsbrottslingar, mindre våld i hemmet (mot de ensamma mödrarna) och bevarar sund respekt för äldre lättare, då även fadern är med och utformar uppförandekoden. Men jag lämnar dessa åt sidan nu. Det intressanta är att det är motsatt uppfattning, den vänsterextrema, som är mainstream i Sverige idag.

Fejkmonopolet

När vänstern har lyckats med det, så – är det gloves off? Bör vi tillåta oss att fejka tillbaka? Vänstern vill förstås ha monopol på fejkandet. De skriker högt så fort de upptäcker ‘övertramp’, sådana som de själva begår regelmässigt av ren slentrian eller i fullaste medvetenhet. Slentrianen är möjlig, just för att det är så sällan vänstern själva blir påkomna. De räddhågsna i mitten får sällan samma otäcka vibbar när statstelevisionen sprider fejk, det är inte som att de då konfronterar sina vänner till vänster. Det krävs enorm bearbetning för att detta ska gå att dyrka upp, för Public Service har ett så oerhört mycket större genomslag än vad vi på nätet har.

Fake news underminerar samhället

Fake news är en nedåtgående spiral, underminering av alla auktoriteter i samhället. Något av det mest destruktiva av allt som pågår i vårt samhälle, för det är tilliten som byggt vår välfärd. Nu är den på väg att försvinna, även mellan svenskar. Detta hade aldrig kunnat hända om vår skurkregim och systemmedia valt att 1. hålla sig till en politik som är så absurd att det inte går att göra satir och parodi på den, 2. lett utvecklingen, med nyheter som ‘hälften av alla som kommer från Syrien är välutbildade’. Skillnaden mellan systemet och avarterna på nätet skulle ha varit för stor.

Men nu har vi att förhålla oss till detta. Jag hör till dem som, för mitt eget varumärkes skull, inte vill sprida osanningar. Men jag har visst överseende med att andra inte resonerar så. Att man inte ser mycket alternativ till att högern ägnar sig åt samma smutsiga hantering som vänstern, när skadan redan är skedd. Vi är på väg mot ett samhälle utan tillit till något. Den verklighetsbild människor får landar någonstans mitt i där propagandan ankrar. Att låta vänstern ensamma sköta fake news, med sina mångdubbla resurser, det är ju detsamma som att ge upp. Som att bedriva krig enligt gammeldags riddarideal mot tanks som anfaller på juldagsmorgonen.

Fake news måste riktas mot rätt mål – och sanningen vinner i längden

Det sämsta med ‘dildo-kampanjen’ är att den helt enkelt går för långt, så att den inte blir trovärdig, för mig en ren satir, men för andra en klumpigt försök till förtal. Den är också helt onödig, eftersom Pride-vulgariteterna som förekommer är helt tillräckliga för att väcka folks avsky. ‘Fake news’ som biter är istället när den artikulerar sådant som vi alla ‘vet’ men som är svårt eller omöjligt att bevisa. Till exempel vilka det är som slänger bomberna – det kommer nog aldrig kunna avslöjas, än mindre få de skyldiga bakom lås och bom – eller utvisade. Detsamma gäller mordbrännarna, och i stor utsträckning även gruppvåldtäktsmännen. Fake news fungerar också bättre när den faktiskt inte går att säkert hävda att den är osann. När hovrätterna släpper alla fria, hur ska man då konstruera en korrekt statistik över brottsligheten? Och när en allt större årlig avvikelse kan konstateras mellan anmäld våldsam död och dödsfallsregistret – ända sedan 1990 – då är fejk news satt i system av samhället.

Jag har inte så stora moraliska betänkligheter under sådana omständigheter. Värre är de rent strategiska. Vänstern vinner fajten, på kort sikt, oavsett om man spelar falskt eller enligt gentlemannaregler. De har så mycket större resurser. Men på lång sikt vinner sanningen, och då är det bra att ha varit på samma sida. Det går att skriva om allt detta utan att kompromettera sig – och jag har mitt varumärke att tänka på, så det är vad jag gör. Men jag kommer inte klaga på om andra är mindre nogräknade; det är oundvikligt, om än tyvärr ofta kontraproduktivt, särskilt om det inte görs skickligt och genomtänkt.

Magnus Stenlund

Swish 070-763 97 02
Bg 591-5640

Publicerad 3 kommentarer

Vår tolerans för avvikelser har övergått i intolerans mot det normala, när HBTQ-rörelsen kräver att vi ska gissa rätt kön på ‘sociala konstruktioner’ som inte syns.

Om det blev lag på att ingen som är under 40 får kalla män däröver för ‘gubbe’ – skulle den respekteras? Skulle facebook införa algoritmer som kollade upp att de yngre vårdade språket ordentligt? Och tillämpa strikt? För även om den kränkte äldre mannen råkar se ut som en sådan, så kanske han känner sig som en ung man. Och – ännu värre – om han råkar ha ett baby face som gör att han ser ut som 30. Extra illa! Att kalla någon för något han inte är och som inte heller ser ut att vara det – snacka om ‘nålstick’!

Nej, skulle inte tro det. Inte bara skulle vi tycka att det här vore löjligt, man skulle av samma skäl bryta mot regler som kändes galet provocerande. Facebook skulle aldrig beivra det här. Och den som har ett baby face skulle snarare bli glad om någon kallade honom gubbe, än tvärtom. Sedan används ju ordet ofta utan illasinnad betydelse. Vem bör känna sig kränkt, om man vet att ont uppsåt saknas?

Det är bara om man tjatar in budskapet riktigt ordentligt, som det plötsligt blir en sanning. Inte nog med att vi gubbar plötsligt skulle ta illa vid oss – ‘invektivet’ gubbe skulle ju faktiskt med sådan ‘uppbackning’ snabbt bli just så förgiftat illasinnat att vi också faktiskt skulle kunna ha god anledning att ta åt oss. Snart skulle det bara finnas tre grupper kvar som använde det: dels de som verkligen vill vara elaka. Dels de, troligen äldre (gubbar), som lallar runt lyckligt omedvetna om att ords betydelse kan ändras så radikalt. Slutligen de som vägrar att låta ordets betydelse ändras.

Vi som tillhör den sistnämnda gruppen kämpar just nu en fåfäng eller redan förlorad kamp. Att säga negerbollar är idag nästan lika omöjligt som att säga neger utan boll. Att säga zigenare, indian eller eskimå är snart lika illa. Men att råka säga tjej till en ‘binär transperson som vill utföra eller har utfört en könsoperation för att hon känner sig som man? Ska vi verkligen behöva ha dåligt samvete även för det?

Hur jobbigt kan det va’?

Enligt HBTQ-rörelsens förespråkare så är detta ett ‘nålstick’ som när de adderas och blir många ger mentala blåmärken. Jag undrar bara hur de vill bli adresserade istället. Intressant nog är det bara s k icke-binära transpersoner som insisterar på ett ‘hen’. De övriga vill alltså vad jag förstår ikläda sig ett manligt eller kvinnligt alias som är det motsatta i förhållande till det kön de fötts med. Kontentan är att vi som inte vet det här ska lära oss att aldrig utgå från att en för oss okänd människa är det kön han/hon ser ut att tillhöra. Vi ska alltså alltid börja med att använda ett neutralt tilltal. Och detta även om vi vet personens förnamn, som ju kan vara en kvarleva från en uppväxt med det vid födseln felaktigt givna könet som bestämmande utgångspunkt. Att vi i 99,99% av fallen skulle ha rätt spelar ingen roll!

Uppdag Gransknings program om Tranståget är ett måste för den som vill förstå omfattningen av galenskaperna. Det handlar om tusentals förödda liv – ungdomar som aldrig någonsin kommer kunna ångra ingrepp de gjort, uppmuntrade av en sjuk samhällstrend.

Tranståget – Uppdrag Granskning

Och om tio år kanske det bara är rätt till 97%, antalet könsbytesoperationer ökar i lavinfart. Som Uppdrag Gransknings program Tranståget gör klart, så finns det inga rimliga förklaringar på detta, annat än att vårt samhälles tolerans för avvikelsen har övergått till det motsatta: intolerans för det normala. Ungdomar lider regelmässigt av mer eller mindre stor ångest under den tid de förvandlas till vuxna. Med ‘upplysning’ från RFSL och andra HBTQ-tillvända institutioner, så är det allt fler av dessa ungdomar som intalas att de är födda med fel kön. I många fall helt i onödan. Att det samtidigt finns dem som mår bättre i sin nya kropp motiverar inte detta samhällsexperiment; behandlingarna är inte ens testade för de biverkningar som konstateras vara vanliga. De enda som mår riktigt bra är godhetsknarkarna som får medalj för hur progressiva och fördomsfria de är.

‘Konservativa’ SvD

SvD:s artikel är listig propaganda för transvågen, den vanliga agendadrivande journalistiken på nyhetsplats, i en påstått konservativ tidning – ingenting kan vara mer effektiv propaganda, folk inbillar sig ju fortfarande att SvD står till höger, pga att man har en ledarsida som (ibland) gör det. Förment sakligt går man igenom transrörelsen idag, men redan i ingressen får vi veta att det är “konservativt kristna, högerextrema och radikalfeminister” som är emot den. Inga andra än extremister kan tycka så dumt! Man plockar sedan upp och skjuter ned motståndarna, genom att, som regelmässigt är bland postmodernisterna, lägga ord i deras mun. UG:s argument i Tranståget – och framförallt den tunga statistiken – behandlas givetvis inte. Inte heller de liggande lagförslagen, om att göra könsbytesoperationer möjliga för 15-åringar utan föräldrarnas samtycke. Man vet att det vore att väcka den björn som sover där ute bland allmänheten. Istället svärtar man ned UG så gott det går, genom att berätta om hur programmet blev fällt i granskningsnämnden (för något som inte har med sakskälen att göra).

Bara som radikalfeminist kan du säga att även den icke-binäre är naken i tjejernas omklädningsrum. I alla fall ett tag till.

Harry Potter-författarinnan JK Rowling har också hamnat i krig med transrörelsen. Hon har nämligen påstått något så fräckt som att ‘kön är på riktigt’: “I debattartiklar, essäer och tweets har Rowling det senaste halvåret skildrat transkvinnor i termer av män som försöker ta över kvinnornas omklädningsrum, samt beskrivit könsbekräftande hormonbehandling som en modern variant av omvändningsterapi för homosexuella.” Sådana här uttalanden (lagda Rowlings mun och ‘tolkade’ av SvD-journalisten) skulle ha fått nästan vilken offentlig person som helst att förlora framtida plats i tv-sofforna, ja även förlagets gunst och möjliga anställningar. Inte ens de superrika, till vilka Rowling måste räknas, är opåverkade av detta, att bli parias i offentligheten. Men det är lugnt. Rowling har nämligen ett frikort: hon är radikal feminist.

Är man radikal feminist så går det fortfarande att kritisera transrörelsen utan att bli helt ‘outad’ från systemmedia och offentligheten. Men inte länge till.

Sådana här inbördeskrig i vänstern kan verka spännande, men de mest utopiskt verklighetsfrånvända vinner ju alltid. Tillsammans med sådana som Kajsa Ekis Ekman och Ebba Witt-Brattström har Rowling fått beteckningen TERF, ”transexklusiv radikalfeminist” och transrörelsen lär med så hemska öknamn gå vinnande ur striden, på samma sätt som klimatreligiösa vunnit över trafiksäkerhetsfrälsta i frågor om hur vi ska framföra våra fordon (gärna överallt i 30 för att ‘rädda liv’, men utan dubbar, oavsett hur halt det är).

SvD lär oss vad vi ska säga. Vi kan konstatera att Sverige var först ut och att vi har en oerhört tolerant majoritetsbefolkning. Antalet könsbytare var också mycket få och nära konstant, mycket länge, trots möjligheterna som erbjudits i 48 år. Det är först nu, sedan 2012, som trenden stigit exponentiellt.

Missuppfatta mig gärna rätt. Jag tror stenhårt på indoktrinering. Och om vi får ett par decennier på oss så ska vi nog kunna tjata in budskapet att det är vanvördigt och illa att kalla vuxna män för gubbar. Klart det bör bli olagligt! Eller åtminstone socialt oacceptabelt. Med genuint reaktionära krafter tillsatta på strategiska poster inom i stort sett hela systemmedia så kommer respekt för äldre kunna återupprättas. Och med hjälp av facebooks algoritmer så lär det inte ens bli debatt om saken. De som tycker annorlunda ‘outar’ vi bara.

Magnus Stenlund Sunt Förnuft

Swisha gärna om du vill stötta min politiska gärning eller mitt projekt: att återupprätta en nationell ursprungsmyt.
070-763 97 02, eller bg 591-5640

Publicerad 1 kommentar

Att de postmoderna vill överge blindtester bevisar en blindhet som är långt värre än 1968.

När postmodernisterna vill ta bort de landvinningar deras föräldrar, 68-rörelsen, gjorde, så är det inte av godo. Att främja klassresor och meritokrati var nämligen fortfarande något även 68-orna stod för, åtminstone var man inte emot detta. Men de postmoderna bryr sig inte om fattiga om de är av fel färg – vita, eller fel kön – män. Man bryr sig heller inte om ifall samhället blir sämre för alla, bara det leds av en korrekt sammansättning av människor baserad på ras och kön. Man går med andra ord från progressiv till perverterad – och man gör det fullt medvetet.

*

68-rörelsen har blivit ett begrepp som stått sig väl i ett halvsekel nu. T o m unga svenskar har hört termen och har ett hum om vad den står för. En stor del av 40-talisterna ser med nostalgi tillbaka på den. Andra, inklusive undertecknad, hade gärna sett den som en historisk parentes. Det var med denna som de extrema vänsterradikalerna fick reellt inflytande över västerländsk politik och i Sverige inrättade Olof Palmes socialdemokrater statligt avlönade tjänster åt dem, som lekstuga, där de förmodades leka av sig rommen, innan de självdog av utmattning i den stora strömmen.

Olof Palme – medlöparen, ville se skönt progressiv ut

Men det blev ju inte så. När vänsterradikalerna fick pyssla på, ostörda med sina utopier alldeles för sig själva, så började de producera. En massa idéer som Palme et consortes antagligen förstod var fullständig gallimatias, men som man ändå bestämde sig för att låta passera, i små portioner, lite här och lite där. För att själva framstå lite sådär störtskönt progressiva, men ändå ansvarstagande, man var ju ett brett och stort parti, det gällde att få med sig sina gräsrötter med små, små steg in i vänstertyranniet. Och som det ofta blir med oemotsagda galenskaper som får statlig uppbackning och stämpel, så blev det sanningar av de förvirrade utopierna. Sanningar som sedan stod sig, trots flera borgerliga mellanspel vid makten, eftersom de borgerliga som vanligt mest varit upptagna av att rädda ekonomin och försöka dra ned på det ständigt ökande skattetrycket.

Palme sneglade gärna åt ett annat håll än Erlander. Gillade att få hyllas som skönt progressiv. Men försök att hitta en bild av honom utan slips. Där gick länge den stenhårda gränsen mot VPK.

Historiens slut? Bara för dem som redan visste.

1990-talets järnridåfall innebar ett blottställande av kommunismens politiska förtryck, miljörovdrift och ekonomiska fiasko, även för dem som inte velat se, ville vi gärna tro. Ett historiens slut. Men så icke alls! Det var bara konservativa och marknadsliberala som ropat hej för tidigt. Man insåg inte att de som deltagit i vänsterrörelsen egentligen inte brydde sig om något av allt det där. Man förstod inte att kollektivismens fångar, som visserligen nu var formellt frisläppta, aldrig hade velat bli fria. Och att deras kollektivistiska behov av att underordna sig nya galna kommandon bara väntade på att finna sin form. Under 2010-talet blommade allt ut, som vi vet. Och frågan vi bör ställa oss är om det är värre nu än det var 1968.

När Valle drog fram farfars praktiska råd och citerade ren marxism så var det ingen som anmälde programmet. Var det alltså värre då än nu?

Citerar man ‘Ville, Valle och Viktor’, så kan man få för sig att det var minst lika illa för 50 år sedan. Genom den lilla fiffiga handboken “Farfars praktiska råd” kunde alla barn få ta del av så oförblommerat indoktrinerande socialistisk propaganda, att dagens barnprogram ter sig som värdekonservativa. Och löntagarfonderna, nog var det ändå det närmaste vi kommit att bli en rent socialistisk stat?

Storpotäten – att det var Curt Nicolin, Bohman och Wallenberg som åsyftades gjorde Staffan Westerberg ingen större hemlighet av.

Men då glömmer man ett par viktiga saker. framförallt de starka motkrafter som fanns i samhället för 50 år sedan. Även i socialdemokratiska hem så fick ungarna i sig en betydligt mer pragmatisk syn på livet och världen via sina föräldrar, än de fick via TV. Och även om justitieminister Lidbom föraktfullt fnös åt rättssamhället med sitt ‘lidbomeri’, på liknande sätt som man gör idag, så fanns det fortfarande gott om företrädare i de rättsvårdande instanserna som upprätthöll en god praxis. Generalklausulen mot skatteflykt t ex, blev därför i stort sett obsolet, utan tillämpning, istället för det monster den förutsågs bli – och säkert hade blivit, om dagens domstolsaktivister utformat prejudikaten.

Vilse i pannkakan är högerns kanske bästa slagträ mot den politiserande vänsterns ambitioner i etern.

Barnprogrammen idag är minst lika indoktrinerande som då. Man gör det bara så mycket skickligare. Vänstern har lärt sig av sina misstag, man skapar inte längre ‘ikoner’, som Vilse i pannkakan, för sina motståndare att skjuta ned. Och den viktigaste striden, om löntagarfonderna, förlorade vänstern tack vare att moderaternas Gösta Bohman och SAF:s ordförande Curt Nicolin hjälptes åt att stötta en gräsrotsrörelse emot; dels med en fast ideologisk ståndpunkt som inte tillät kompromisser, dels med finansiering.

Reinfeldt såg till att rasera allt motstånd

Ingenting av detta försvar finns idag. Reinfeldts regeringsperiod pacificerade borgligheten. SAF:s efterträdare Svenskt Näringsliv är ett ideologiskt haveri. Och när även Timbro och SvD infiltrerats av postmodernister, så är det inte att undra på att det bland ‘nya moderater’ både finns mångfaldskramare, kvoteringsförespråkare och klimatalarmister.

En annan viktig skillnad ligger i hur debatten förs, eller rättare sagt inte förs. Revoltörerna 1968 fick aldrig slut på ordbajsandet, och i tid och otid utmanade de Palme och andra till ‘debatt’. Självupptagna som man var lyssnade man förstås inte heller då på sina motståndare, men idag vägrar man att ens låta dessa komma till tals. De ska svältas ut, ja redan brott mot denna regel, debattberöring med en politisk motståndare, innebär fog för bojkott.

Slutligen, det samhälle vi hade 1968 var förstås en produkt av de tider som varit, medan vårt samhälle idag är en produkt av 50 års postmodernism. Det fanns naturligtvis ett och annat som inte var bra även före 1968. Saker som kunde ha finslipats bort med tiden, om en värdekonservativ strömning fått råda. Men istället kastades barnet ut med badvattnet, pendelrörelsen svängde från att ha varit några grader fel åt ena eller andra hållet, till något fullständigt bisarrt; en rörelse som bara fortsätter snurra.

Blindtesterna – resultatet av 68-rörelsen

New York Times, vänsterliberal tidning, ger oss nu i en agendadrivande artikel beviset, det kanske allra bästa, på hur perverterad situationen är idag, och hur mycket värre det ser ut än det gjorde 1968. Blindtester för filharmoniker var faktiskt resultatet av 68-rörelsens kritik mot den massiva manliga anglosaxiska dominansen i symfoniorkestrarna. Här fanns uppenbart ett stort mått av godtycke och kameraderi, där inte minst klassbakgrund spelade stor roll för urvalet. Blindtesterna ledde till ett mer jämlikt urval, kvinnor utgör i vissa orkestrar idag nära hälften av medlemmarna. Jag vill påstå att det är svårt att ur meritokratisk synvinkel se något fel i detta. Här bidrog 68:orna faktiskt till en islossning som borde glädja både utövande musiker och lyssnarna.

Kan det ha med talang att göra?

Men islossningen gäller dock inte den etniska sammansättningen. Afroamerikaner är närapå lika ovanliga idag som 1970. Det är inte svårt att finna orsaker till detta. S k finkultur är inte populär i socioekonomiskt mindre gynnade kretsar; vita från dessa är fortfarande klart underrepresenterade bland filharmoniker. Man kan sedan ha synpunkter på varför det anses finare att spela violin än att vara en populär rappare. Om det nu ens är så, inom stora befolkningslager utgör nog filharmoniker inget ideal eller föremål för idolskap. Men ingen verkar ifrågasätta att det senare kan vara betydligt mer lukrativt. Både det ena och det andra kan säkert förklara musikkarriärvalet för många med sämre ekonomi. Att man dessutom skulle kunna ha olika talang för det ena eller det andra, går utmärkt att hävda, så länge som det rör sig om vitas tillkortakommanden inom rapmusiken. Däremot är det förstås förbjudet att ens knysta om när det gäller filharmonisk förmåga.

Bara 1,8% av dagens amerikanska filharmoniker är svarta, 2,5% är spanskättade. Å andra sidan. Hur många vita utöver Eminem har nått toppen inom rapmusiken?

New York Times: kvotering bättre än blindtest

Ändå argumenterar New York Times för att orkestrarnas blindtester skall bort. Man anser att samhället skulle ge svarta en god skjuts, om fler svarta blev filharmoniker, att man på så vis skulle skapa fler idoler och förebilder, och goda cirklar. Den här typen av tänkande leder inte till annat än ett moras, där ingen vinner. Svarta inkvoterade musiker har dåliga förutsättningar att bli idoler. Lyssnarna får sämre musik. Och bättre kvalificerade individerna diskrimineras. Det är motsatsen till meritokrati. Sådan är rättvis baserad på kunnande. Tar man bort detta moment, så finns det ingen tydlig och bra ersättning. Hur många svarta måste få plats? Hur många spanskättade? Spanskättade kvinnor? Homosexuella?

Meritokrati på undantag – en hämsko för ekonomin – men än mer för våra hjärtan

Meritokratin levde 1968. Men från och med att kvoteringsförespråkarna på 2000-talet fick övertaget i debatten, så är den på ständig nedgång. Eftersom meritokrati är starkt korrelerad med välståndsskapande så är detta ett av de viktigaste skälen till varför ekonomin är på nedgång. Men ännu viktigare är att vår känsla för vad som är rätt och fel bryts ner.

Det är 2020 nu, och vår moraliska kompass bara fortsätter att snurra.

Magnus Stenlund Sunt Förnuft
Swish 070-763 97 02 Bg 591-5640

Publicerad 3 kommentarer

Hur många svarta är beredda att knäböja för Alexander Bard?

I. Sakfrågan – svarta dödar vita långt oftare än tvärtom.

I USA är det 16 gånger högre sannolikhet att en vit mördas av en svart, än tvärtom. Den stora bulken av morden i USA består av svartas mord på andra svarta, trots att svarta bara utgör 13% av den totala befolkningen. Svarta är också gärningsmän i det övervägande antalet av alla rasöverskridande våldsbrott, såväl mot anglosaxiska/germanska ‘vita’ som mot spanskättade ‘hispanics’ – hela 44 gånger vanligare är risken för en vit att utsättas för svartas våld än det omvända. Svarta poliser avlossar sitt vapen 3,3 gånger oftare än sina vita kolleger och de gör det naturligtvis oftast mot svarta, eftersom det är de som oftast begår brott. Nära 5% av alla svarta amerikanska män satt i fängelse 2009, mot bara 0,7% av vita. I den svarta rasgruppen är övertaligheten nio gånger avseende mord gentemot vita (anglosaxer+hispanics); ett USA med enbart svarta skulle vara ett av jordens farligaste länder att leva i, ett USA med endast vita anglosaxer skulle inte ha högre mordtal än västeuropeiskt genomsnitt.

Allt detta är fakta sammanställda främst från amerikanska justitiedepartementet och FBI, jag har gjort en krönika på det nyligen, där dessa finns angivna; främst är min artikel baserad på Mons Krabbes genomgång. Hårdsmälta sanningar, som om det omvända faktiskt gällde med god rätt borde få vita i USA att stanna upp och reflektera, såsom nu sker världen över. Kanske för en och annan även att ge svarta ett erkännande som visar att man inte vill vara del av sådana övergrepp, att man tar avstånd från sina vita rasfränder. Om det nu var så alltså.

Men nu råkar det vara exakt tvärtom – det är långt fler svarta som begår övergrepp mot vita. Det ovan sagda bör av detta skäl vara en tankeställare för svarta, just som Alexander Bard påpekar i sina tweets. Det finns god anledning för svarta att ta avstånd från de våldsamheter och mord som deras rasfränder utför i så stor övertalighet. Det finns god anledning att göra avbön och ställa sig på knä om man vill visa att man förstått att detta är fel.

Samtidigt som det finns absolut noll anledning för vita att göra detsamma inför svarta. Det finns en god anledning att istället sluta upp att visa den typen av defaitistiskt, oikofobiskt, och rent av suicidalt beteende, eftersom det bara uppmuntrar till mer av samma. Det är så här mobbare får blodad tand, när offren visar att man inte gör motstånd. När offren istället säger ifrån så minskar risken för fler övergrepp.

White Lives Matters – hur många svarta vill ställa sig på knä för oss?

Vita som känner kollektiv skuld och anser att arvssynden för orättvisor begångna av sina förfäder mot andras förfäder har oftast inget begrepp alls om vilka orättvisor som begicks på den afrikanska kontinenten innan den vite mannen kom dit, av svarta mot andra svarta, men också av araber mot dessa svarta. Lika lite vill man höra talas om att sådana övergrepp pågår än idag. Inklusive slavhandel.

Man är också ovillig att reflektera över vilket ursprung den del av mänskligheten har som faktiskt lyckats lyfta inte bara sina egna folk utan även många andras över sådan tyranni, förtryck och elände. Nämligen den vita rasen, specifikt då främst med ursprung från nordvästra Europa och sedermera USA. Välstånd, demokrati och respekt för mänskliga rättigheter. Samt inte minst yttrandefrihet. Allt detta som gör det möjligt för BLM och vänstersympatiserande vit medelklass att kritisera just det samhälle som dessa vita (män) skapat. Och då kommer vi till del II.

II. Yttrandefriheten – den som säger sanningar ska inte sparkas

Alexander Bard har kritiserat BLM i ett par tweets. Hans påståenden är korta, som alla tweets och kan därför alltid missförstås och kritiseras för sådant som man uppfattar att han säger, utan att det nödvändigtvis är på det sättet, eller för att det skulle vara hans avsikt. Begränsar man sig till vad han faktiskt skriver finns det ingenting som är osant, det är snärtigt formulerade åsikter som rimmar väl med fakta om hur svarta amerikaner i genomsnitt lever sina liv.

Hjälp till självhjälp kan vara det bästa råd svarta har fått på länge.

Bard kan mycket väl tolkas så, som jag tror, att han vill att svarta amerikaner börjar arbeta med sina egna problem istället för att skylla på andra. Han tror helt enkelt att detta också är det bästa sättet för svarta att hjälpa sig själva. Det är en besk medicin och givetvis rakt emot vänsterideologin. Men det är inte rasism. Det är ett uttalande som tvärtom rimmar väl med den verklighet vi ser.

Exemplen Bard tar upp visar hur hur vår samtid krymper yttrandefriheten inom alla sektorer.

Om Alexander Bard hade varit en politisk kommentator i Rapport eller Aktuellt, så hade man kunnat invända att han ska ta en neutral position och endast framföra objektiva sanningar. Det uttalande som han gör innehåller förslag på lösningar, han drar slutsatser. Det skulle kunna anses bryta mot en policy. Poäng 1: Det är så här våra skattebetalda mediamänniskor gör precis hela tiden – fast då med vänsterpolitiska förtecken. Det gör det möjligt för oss att på objektiva grunder sparka dem allihop när den dagen kommer. Poäng 2: Bard är inte politisk kommentator. Han är jurymedlem i ett underhållningsprogram. Och hans arbetsgivare är inte staten (formellt), utan privata TV4.

Systemmedia: avsiktligt missvisande citat och med noll stöd för yttrandefriheten

När Bard sparkas är det ingen systemmedia som försvarar honom. Man är istället måna om att inte ens citera honom rätt (t ex SvD), utan bryter ut meningar så att de framstår som så potentiellt upprörande som det är möjligt. Att TV4 väljer att låta 30.000 namnunderskrifter från AFA, vänsterpartiet, miljöpartiet, SAP:s vänsterflygel och kvinnoförbund bestämma över vilka som ska få vara med i Let’s Dance är katastrof för det svenska öppna samhället. För den delen även säkert mängder med missledda politiskt korrekta även inom borgerligheten, främst ungdomar, som uppfattar detta som ‘coolt’. Detta sker därför att media inte utför en kritisk rapportering. Ingen vågar säga de sanningar som Bard för fram, och som jag ovan refererade till. Då hade betydligt färre ställt upp på att stötta en svart intresseorganisation, med ett i grunden rasistiskt budskap som handlar om de vitas underkastelse.

Inte för att jag bryr mig ett skit om juryns komposition eller om TV4 eller om underhållningsprogram på TV överhuvudtaget. Utan för att detta är ett sätt att i praktiken se till att ta brödfödan från alla som inte har rätt åsikter. Att svälta ihjäl dem. Bard kommer klara sig utmärkt med hjälp av andra i sitt nätverk, men det är förstås ändå ett avbräck för honom. Andra är inte i samma fördelaktiga position. Deras avsked från tjänsten som lärare eller polis kommer inte uppmärksammas. Än mindre deras avslag på jobbansökningar. Deras refuserade debattinlägg, noveller eller romaner kommer ingen höra talas om. Samtidigt som deras meriter och allmänna förmåga gör dem formellt friska och arbetsföra, varför de inte heller har rätt till samhällets stöd, när de har ratats.

TV4 har velat göra så här ända sedan DN:s chefred Wolodarski gick ut med sin bannbulla, då efter att Bard haft fräckheten att ställa upp i öppen debatt med AfS. Nu kom tillfället. Sveriges yttrandefrihet är därmed begränsad till att gälla dem som sätter rätt åsiktsbeteckning på sig själva. Den är m a o ett innehållslöst skämt.

Magnus Stenlund Sunt Förnuft
Swish 070-763 97 02 Bg 591-5640

Publicerad 1 kommentar

White Lives Matter too. Vem står upp för oss, när vi inte gör det själva?

*

Hur kan vita amerikaner gå ned på knä ‘i solidaritet’ med BLM, Black Lives Matter, samtidigt som det är 16 gånger troligare att svarta mördar vita än tvärtom? Och hela 44 gånger mer sannolikt att vita utsätts för grova våldsbrott begångna av svarta, än det motsatta. Vänsterns suicidala oikofobi går ut på att lägga all skuld på vita för allt ont som begås mellan raserna, oavsett vilka motiv som är inblandade. Samtidigt som övertaligheten för de grova våldsbrotten bland svarta är frapperande – inte minst mot sina egna. Genom att bortse från detta och istället uppförstora vitas våldsbrott så uppmuntras de svartas rashat. Detta är ett stort hot både mot vår egen ras och mot det västerländska samhället.

*

Vi svenskar hade inte behövt ha det som i USA. Vi var en extremt homogen befolkning internationellt sett, med gemensamma gener och kulturella särdrag sedan stenåldern, över 4.000 år sen. Homogenitet är inte en garanti för icke-våld och konflikter. Men den minimerar sådana. Rashat är å andra sidan heller inte statisk. Sådan kan tyglas eller uppmuntras. De som idag till varje pris vill göra det senare är i USA svarta BLM-extremister, vars mål är vit underkastelse. I Sverige har fundamentalistiska muslimer samma mål avseende övertagande och avskaffande av majoritetsbefolkningens rättigheter. Men de flesta av dessa rashatsälskande utgörs av den vita medelklassvänstern.

Vår rashatsälskande vänster och SA-pöbeln i 30-talets Tyskland: samma andas barn

När dessa ‘demonstrerar’ genom att skända statyer av personer som representerar det egna kulturarvet och historien, så är den enda påvisbara skillnaden mellan dem och SA:s pöbelhopar i Tyskland på 30-talet, att deras hat och vrede är oikofobiskt, och vänder sig mot den egna rasen. Man anlägger inte bara en kollektivistisk grundsyn på skuld som baseras just på ras, man anser att sådan skuld går i arv, att våra vita barn och ungdomar är skyldiga till brott som begicks av förfäder hundratals år tillbaka.

Detta är så grundläggande felaktiga normer, att det faktum att de har fått fäste i sig utgör ett stort hot mot det västerländska samhället. Givetvis hade detta inte heller kunnat hända om vi inte hade påtvingats en historielöshet och avsvurit oss stoltheten över vad dessa förfäder faktiskt har åstadkommit. Ingen är skuldfri. Men somliga har gjort mycket gott för demokrati, mänsklig frihet och välfärd. Inga så mycket som våra vita förfäder.

Svarta begår överlägset flest mord i USA – både på vita och på andra svarta.

Mons Krabbe har i sin alldeles ovanligt läsvärda krönika sammanställt statistiken som slår hål på alla myter som BLM-rörelsen frodas och lever på. Hans uppgifter är bl a från FBI:s databas och från det amerikanska justitiedepartementet. Sådana ‘trista fakta’ som svensk systemmedia normalt inte orkar gräva fram, oftast just därför att siffrorna inte visar vad man själv önskar. Dödsfall orsakade av amerikanska poliser är mycket sällsyntare än vad man vill tro. 250 personer svarta dödades av polisen 2019, men endast 10 personer saknade vapen i sin hand. Dessutom är det svarta poliser som är mest skjutbenägna, 3,3 gånger oftare avlossar de sina vapen än sina vita kolleger.

Rasvåldet. Svarta utgör bara 13% av befolkningen i USA men dödar ändå flest. Både vita och hispanics. Intressant kuriosa är att de också dödas minst av de båda andra grupperna.

George Floyd, en kriminell knarkare som dog av en hjärtattack, inte kvävning

Vad som utlöste alla dessa kravaller, som även vänsteraktivister i Sverige så gärna ville hoppa på, varf ö kanske inte ens ett mord på en svart. Offret, George Floyd hade hjärtproblem och dödsorsaken ser ut att vara hjärtinfarkt, möjligen med ett samband till spår av fentanyl och metamfetamin i blodet. Inte ens motivet skulle sannolikt vara rasistiskt; den vite polis som anklagas hade ett gemensamt förflutet med Floyd, som säkerhetsvakter och en personlig fejd skulle ha pågått mellan dem sedan dess. George Floyds bakgrund som kriminell brukar heller inte nämnas i MSM, varför? Därför att man hellre uppmuntrar hatet mot vita och mot poliser än berättar en osminkad sanning. Fallet George Floyd bär samma spår av tillrättaläggande och skuldbelastande som de tyska nazisternas framgångsrika försök att anklaga kommunister för riksdagshusbranden i Berlin. Att den mer eller mindre förryckte holländaren som begick dådet var kommunist var förstås en fantastisk propagandamöjlighet. Just så ser rashatspropagandisterna i USA och Sverige på George Floyds dödsfall. Vänstern gillar både våld och rashat. Det har aldrig funnit en mer skenhelig grupp stenkastare i ett glashus. Nazisterna var åtminstone rakt på sak och öppna med vad de ville.

USA:s höga vålds- och mordtal är de svartas förtjänst

Bara 13% av amerikanerna är svarta, men de begår över hälften av alla mord. Om svarta hade utgjort folkflertalet i USA så skulle mord/capita fyrdubblas. Det allra mesta våldet är nämligen svarta gärningsmäns mot andra svarta, 6000 stycken varje år, blir över 15 mord på 100.000 invånare, nästan 50.000 mord totalt. Och då är alltså inte svartas mord på andra folkgrupper inräknade. Ändå är förstås vänsterparadiset Venezuela svårt att nå, med över 50 mord/100k inv. (SVT och Homicide monitor). Med en istället homogent vit befolkning skulle mordtalen i USA istället ligga under västeuropeiskt snitt.

Det muslimska Sverige värre än Mexiko

Sverige ser officiellt mycket tryggare ut, men jämförelsen mot övriga Västeuropa är mer relevant – Tyskland ligger t ex bara på halva mordtalet/capita. Och faktum är att det dödliga våldet i Sverige inte bara ökar; det är sannolikt ca 4 gånger högre än det officiella. Sedan 90-talet har nämligen denna officiella siffra kommit att allt mer avvika från anmälningarna om dödligt våld. Med drygt 4 anmälda fall per 100k invånare är vi ikapp USA. Och utslaget på vår muslimska minoritetsbefolkning når vi siffror som liknar de svarta amerikanernas, eller rent av högre. En ny svensk studie jämförs med Mexiko och södra Italien vad gäller dödsskjutningar och granatattacker – regioner där det pågår fullskaliga knarkkartellkrig. Det är lika lite etniska svenskar som är förövarna här, som det är dessa som står för förnedringsvåldet. Skulle vi skala upp siffrorna och göra ett hypotetiskt svenskt kalifat bestående av enbart muslimer från Mena, så skulle ‘vi’ alltså med råge övertrumfa dessa ökänt våldsbelastade länder.

Det muslimska Sveriges övertalighet i brottssiffrorna förklarar helt jämförelsen med Mexiko.

Sydafrika – svart rasistiskt majoritetsförtryck

Man kan också befara att en svart majoritetsbefolkning skulle anse det fullt legitimt att bedriva ett öppet raskrig mot en vit minoritet. Detta är nämligen vad som pågår i Sydafrika, landet som ingen vit mainstreammedia kan kritisera med ett ord, eftersom det är frälst genom den helige Mandela för evigt. Inte ifrån ondo, men från kritisk mediarapportering om svartas övergrepp; vad Mandela uträttade får alltså inte solkas av att ge en sanningsenlig bild av vad som händer när vitt förtryck ersätts av ett svart.

Argumenten emot: svarta diskrimineras och är socioekonomiskt förfördelade

Argumenten vi fått höra är att denna statistik skulle representera en ‘rasistisk tolkning’ av sanningen (om vänstern nu besvärar sig att argumentera, oftast anser de inte att detta behövs), att det är socioekonomiska faktorer som förklarar våldet och att svarta diskrimineras av polis och domstolsväsendet i USA. I själva verket finns mycket mer beklämmande statistik. Inte mindre än 4,7% av den svarta manliga befolkningen sitter i fängelse (2009) att jämföra mot bara 0,7% av de vita männen. Den sju gånger högre andelen beror inte på diskriminering, utan förklarar förstås istället varför amerikansk polis så mycket oftare skjuter mot svarta än mot vita. Det finns också många undersökningar som visar att brottslighet inte är en följd av socioekonomi utan att det är tvärtom: mängder med fattiga blir aldrig kriminella, men kriminella blir ofta fattiga (Se bl a TIno Sanandaji, Massutmaning om detta). Varför är det då så? Jo, det handlar tyvärr inte sällan om genetiska, medfödda utförsgåvor.

IQ förklarar ökad brottsbenägenhet

Amerikanska svarta har en snittbegåvning på IQ85 (andra undersökningar har ännu lägre siffror, inblandningen av vita arvsanlag gör den både svår att mäta och förklarar en positiv skillnad mot afrikanska svarta, samtidigt som det finns dem som inte alls vill erkänna att skillnaden finns), mot de vita som ligger på ca IQ100. Samtidigt finns det undersökningar som visar på en mycket hög och tydlig (omvänd) korrelation mellan (låg) IQ och (hög) brottsbenägenhet. Faktum är att det t o m gjorts undersökningar som visar att när man rensar ut IQ ur ekvationen och alltså jämför svarta med ett sampel bestående av vita med samma snitt-IQ, så får man samma andel fängelsekunder. Det här visar alltså inte bara att amerikanskt rättsväsende och polis är allt annat än rasistisk, det visar att problemen är betydligt mer djupgående än vad som är möjligt att lösa med lite quick fix bestående av utbildning och psykologisk terapi. Vi kan inte ens förvänta oss att integration och god uppfostran kommer hjälpa särskilt mycket mer.

Slutsatsen är huggen i sten. Det mångkulturella samhället kan bara bli lite bättre än vad det är just nu. Det kan aldrig bli detsamma som Sverige var innan det kom.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft
Swish 070-763 97 02
Bg 591-5640

Publicerad 4 kommentarer

Genusperspektiv på andel utställda djur – och på kärnbränsleförvaring? Jodå, det är allvar.

Den här bloggen blir rätt kort. Därför att alla normalt funtade människor inser att det är galen felanvändning av mänskliga resurser att lägga tid på att räkna antal utställda djur av han- respektive honkön på naturhistoriska och biologiska museer. Inte mindre än 2,5 miljoner utställnings-ex har man hunnit pricka av. Det tar över 400 timmar bara att räkna högt så långt, och vore ungefär lika meningsfullt. Och betydligt mindre kostsamt. Jodå någon betalar för detta, det är inte ideellt arbete.

Fågelskådare de mest manschauvinistiska?

Att det står särskilt illa till bland fåglarna beror förstås inte heller på att manliga traditionella könsrollsuppfattningar styrt urvalet, utan på att det är de (vanligtvis, inom fågelvärlden) som brukar vara betydligt mer färggranna och trevliga att se på. Det är ingen manschauvinistisk uppfattning, jag garanterar att även mänskliga honor brukar tycka det. Dessutom är fågelhonor med ungar fredade, på samma sätt som bland däggdjuren. Man kan undra varför inte mansaktivister står utanför museerna och skanderar om orättvisan i detta.

Ingen queerteori förklarar avsaknaden av däggdjurs-hen

Och att man bland däggdjuren har en manlig favör med bara 52% mot 48% går förstås även det att tolka nattsvart negativt och skapa rubriker världen över. Hade man brytt sig om det omvända gällt? Misstänker att inte ens 65/35 i kvinnlig favör fått några genuskänsliga alarmklockor att ringa. Eller beror upprördheten på att man inte hittat några animala hen bland de diande djuren? DN:s artikel berättar inte. Men man lyckas ändå motivera en publicering. Nästa gång, varför inte skriva om förskoleklassens iakttagelser om underrepresenterade trebenta snabeldjur och enhörningar; de går fortare att räkna, relevansen är minst lika hög och teorierna säkert mer spännande för allmänheten att höra.

Könsneutral kärnbränslehantering

Genusteori kan tillämpas på allt från järnvägsstationer, trumpeter och tandborstar. Kärnavfallsförvaring är också en verksamhet som tydligen kräver sina duktiga och skarpögda genusaktivister. Svensk Kärnbränslehantering AB ansåg i alla fall det och lät två ‘forskare’ på området spinna loss. Deras rön var oroande: kvinnor var aningen mindre positiva till förvaring och enligt de båda forskarna berodde skillnaden på att kvinnor internaliserat patriarkala föreställningar om risk. Läs Tanja Bergkvists briljanta krönika, med skoningslös humor, om hur ännu en onödig kostnad vältras över på kärnkraften. Artikeln skrevs 2008 och sedan dess har det bara blivit fler av liknande beting, ett pensum som i slutändan vi skattebetalare står notan för. Per kilowattimme betalar vi alltså inte bara enorma straffskatter utan även för politiskt påtvingande genusprojekt.

Bergkvist ger flera tragikomiska exempel på hur fördummande den s k genusforskningen resonerar. Det är bara genusforskarna själva som har privilegiet att avgöra vad kvinnor känner ‘på riktigt’, och vad de ‘internaliserat’ genom att ta till sig manliga normer.

Hotet mot vår västerländska civilisation

Det här behövs inte, det fattar nästan alla. Men är det också ett allvarligt hot mot vår västerländska samhällsmodell, den som feministerna utnämnt till ‘patriarkal’ och därmed oönskad? Svaret är ett tveklöst ja. Artiklarna som kritiserar galenskaperna är gamla. Allt har rullat på ändå. Dessa strömningar har varit instrumentella i att bereda väg för massinvandring och klimatalarmism, vilket alldeles fö få har insett, men just här och nu lämnar vi detta åt sidan. De radikalfeministiska flumteorierna har under de två sista decennierna tagit steget ut ur kuvösen och erövrat samhället på område efter område, hand i hand med HBTQ-teorierna.

Dessa utgör en tvångströja som inte bara försvårar meritokratiska urvalsprinciper, sådana motarbetas aktivt – och man har kommit mycket långt i nedbrytningen. Idag har så många som befordrats genom ‘positiv särbehandling’ erövrat positioner där de själva sållar agnarna från vetet – eller snarare tvärtom; fördumningsrekryteringarna växer exponentiellt, eftersom man helst undviker att tillsätta folk som kan avslöja ens egen inkompetens. Genusteoretikernas trams är inte längre något vi bara kan rycka på axlarna åt, det kostar samhället enorma belopp, både att försörja dem som jobbar med normsättningen i statlig och kommunal regi, och alla inom det privata näringslivet som tvingas ta sin tid i anspråk för att svara på enkäter, hålla möten och lämna in jämställdhetsplaner. Allra värst på kort- och medellång sikt för nationalproduktiviteten är effekterna sannolikt inom forskningen, där alla som vill få anslag vet att de måste ge motiveringar som visar att deras forskning genererar positiva resultat ‘ur genussynpunkt’ (se min krönika).

Skolan är värst

Men långsiktigt så är det ändå inom skolan som genomslaget är störst. Den tid som lärare tvingas fortbildas på området, den andel av läroböckernas omfång som stipuleras vara genuskorrekt, och den tid som eleverna kunnat ägna sig åt sant kunskapsberikande, istället för att bli politiskt indoktrinerade, är betydande. Den är också direkt kontraproduktiv i intellektuellt hänseende; hjärndödande, eftersom eleverna itutas att de ska tänka kritiskt och självständigt, samtidigt som ingenting av just detta får ifrågasättas. Sådan kognitiv dissonans verkar hämmade, skapar otrivsel, och underminerar såväl intellektuell som moralisk resning. Vi är på god väg att skapa ett samhälle dominerat av ett moraliskt snöpt kollektiv.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad Lämna en kommentar

Ersätta ‘genuskrav’ med nationellt perspektiv inom samhällsforskningen? En tankeväckare!

I en debattartikel i SvD tycker Erik Lindborg, docent på KTH, att det går för långt när han och alla andra forskare avkrävs ett genusperspektiv på sin forskning för att få anslag. Det går nämligen inte att anlägga ett sådant köns- och genusperspektiv på hans ämne: ‘svaga stötvågor inom akustiska fält’. Sannolikt är det lika svårt att hitta på något sådant inom de flesta tekniska och naturvetenskapliga vetenskapsfält– det vore helt enkelt ovetenskapligt att ens försöka. Ändå avkrävs man att lägga tid på sådant, och motivera ordentligt, även om svaret är nej.

Sådan onödig byråkrati får man ibland stå ut med. Men vi kan i det här fallet gissa att det varje år handlar om minst 40.000 seriösa projekt, där man som minst spenderar en kvart på att formulera sig, ofta flera timmar eller mer – eftersom ju alla begriper att detta är viktigt för att få anslag. Säg 40.000 arbetstimmar * 2.000:- (det här är kvalificerade människor vars tid är dyrbar) och vi får 80 miljoner kronor – varje år – bara i ‘fylleripeng’. Sedan ska det granskas och kanske överklagas och betänkas. Byråkraternas tid värderar jag lågt, men vi betalar ändå skatt för deras löner, ett måttligt behjärtansvärt ändamål. Kostnaden för fördröjningar lär tillkomma. Och värst av allt: alla felprioriteringar som på detta sätt åstadkoms.

Snedvridna projekt, korrumperade hjärnor

‘Genusperspektiv’ ska enligt mig inte belönas med en enda extrakrona. Forskning ska bedömas efter egna vetenskapliga meriter, inget annat; allt annat är subjektiv snedvridning av resurser. Lindborg konstaterar att forskare inom samhällsvetenskaperna lär ha svårare att värja sig än de naturvetenskapliga. Skriver man om historia utan att kunna hitta en endaste litet genusbagatell att berätta om, så lär risken vara stor att ansökan avslås. Så man börjar så klart att svamla. Hittar på nåt. Nånting måste ju med! Tid och möda kommer vid en godkänd ansökan alltså långtifrån begränsas av att formulera sin ansökan. Det är under genomförande av projektet som den stora tidstjuven infinner sig: forskning om obehövliga saker. Och gissa vad? När man väl är klar så sker förstås en utvärdering. Skulle det inte ha tillförts något ‘genusvärde’ så lär möjligheterna att få anslag till nästa projekt minska drastiskt. Så det gäller alltså att komma fram till ‘rätt’ svar här.

Kostnaden att på detta sätt locka forskare att komprometteras i sin forskning är svåröverblickbar. Inte bara för konsekvenserna av att projekten ger oss slutsatser som är kvasivetenskapliga eller rent av felaktiga, utan för att en vetenskaplig kår som på detta sätt präglas till att kröka rygg för makten blir sämre forskare.

Det avskräckande exemplet: Ersätt genusperspektiv med nationellt perspektiv!

Lindborg ger ett intressant ‘avskräckande’ exempel: byt ut genusperspektiv mot ett ‘nationellt perspektiv’, just som postmodernisterna påstår att klåfingriga högerextremister hotar med. Skulle de som idag känner sig bekväma med att jobba ‘genusmässigt korrekt’ vara lika positiva om de ålades att jobba mot ett mål som är i linje med nationens? Lindborg konstaterar att de troligen inte skulle vara så entusiastiska. Han hoppas därför med sitt exempel ha gjort en poäng som de renlärigt pk-troende borde köpa.

Det kan nog hända att de gör det, för somliga av dem är nog uppriktigt livrädda för vad en högerregering kommer ställa till med för hemskt blodbad inom kultur och samhälle. Men de flesta resonerar tvärtom: de vill ankra så långt bort som möjligt, för att på så vis göra otänkbara, alla de mål som högern kan ha. Så har vänstern alltid resonerat och det har fungerat utmärkt; borgerliga politiker har skrapat lite på ytan i bästa fall under den valperiod de fått på sig, och samma små ‘skavanker’ har snabbt kunnat målas över igen.

Ersätt genus med nationellt medvetande. På riktigt!

Inom naturvetenskap så finns det förstås ingen som vill något annat än Lindborg: bort med idiotin och det onödiga krånglet. Politisk styrning är förkastlig. Men samhällsvetenskaperna? Jag skulle vilja påstå att det finns en pedagogisk poäng med att göra exakt så som Lindborg bara vill hota med: ett krav på nationellt perspektiv. Det skulle definitivt förtjäna att uppmärksammas om ett projekt av någon anledning inte både är samhällsvetenskapligt värdefullt och, just därför av godo även för Sverige. Vi befinner oss i en tid då allt fler så kallade vetenskapliga avhandlingar aldrig blir citerade, ofta inte ens lästa. Ett sådant krav lär tvinga de humaniora tänkarna att fundera över vad deras arbete egentligen är till för.

Men framförallt: bara tanken att alla dessa pk-troende skulle tvingas fundera över vad de gör för nytta för Sverige, varje gång de sökte anslag! Få dem att noggrant sätta på pränt varje patriotisk liten idé, medvetna om att de utan väl underbyggda argument troligen inte kommer få ett öre. En njutbar läsning för varje sann Sverigevän.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

PS. Visst är det lite tragikomiskt att det under debattartikeln i SvD dels går att plocka fram den förmenta högertidningens ‘värdegrund’, dels upptäcka att kommentarsfältet är stängt? Ett tecken i tiden om något. DS.

Publicerad 7 kommentarer

SAS. En förljugen bild av mångkulturfrälsning som vi alla vet inte existerar. Därav fiaskot.

Alla har redan sett SAS-klippet. Men så länge det ligger oklippt kvar i Resumé, så kan den som vill få chansen att dubbla hjärtslagsfrekvensen igen. Ett nationellt självmord, man hade kunnat tro att SAS drivs av Miljöpartiet.

Några specifika iakttagelser, vad det är som retar gallfeber på en. Vad är egentligen skandinavisk kultur?

  • Absolutely nothing.” Speakerrösten är avmätt blasé och uppgiven; en ‘världsvan ung tjej’ (förstås+ förstås+förstås), sån som inte finns på riktigt men som tvärsäkert får påstå nåt som är en magstark lögn.
  • Sedan fyller personer i med “Nada!”, “Niente!” på språk som väl ska vara deras egna. Det gör det förstås värre. Att ägna sig åt självkritik framför spegeln kan vara nyttigt. Men när man bjuder in gäster på middag som har synpunkter på både ens kryddning och bordsskick, då går det för långt.
  • Exemplen är sedan lagda i munnen på oss. Skulle vi ha påstått att demokratin är en skandinavisk uppfinning? Och våra vindkraftverk (som minsann inte vi hittat på!) skulle vara ‘iconic‘ – vem f-n tycker det?
  • Om någon frågat mig om var lakrits uppfanns så hade jag inte svarat ‘i Norden’. Men jag skulle på rak arm kunna räkna upp minst ett tjogtal uppfinningar som är mer betydelsefulla – och som verkligen är svenska.
  • Jag tvivlar starkt på att norrmännens nationalstolthet är särskilt kopplad till gem, men enligt videon är gem ‘the Pride of Norway‘ (trots att de inte ens skulle vara norska).
  • När mörkhyad flicka ‘gör rent hus’ med ‘vanföreställningen’ att midsommarstången är svensk, så skakar den svenska tanten på huvudet. Tänk så dum hon har varit! Satt på plats så det tjongade i konkarongen.
  • Midsommar. Det svenskaste av allt. Att det finns en uråldrig gemensam germansk hednisk tradition bakom skulle alltså göra oss kulturellt fattigare? Vilken svensk känner att traditionen blir mindre ‘vår’ av detta?
  • Videons sätt att förklara låter oss dock ana att midsommarfirandet i fortsättningen lika gärna kan göras om till något arabiskt eller turkiskt, precis som – ‘it gets worse‘: köttbullarna. En antydd kulturrelativisering som förstås upprör långt mer än den påstådda forntida ‘kulturstölden’.
  • Det är heller inte danskarna själva som kallar wienerbröd för ‘danish‘, men videon får det att låta som de gjort det och nu måste göra bot och bättring. Återigen en invandrare som mästrar oss.
  • Med meningen ‘We’re no better than our Viking ancestors‘ så trampar man på vikingarna, både genom att förneka kvinnans starka ställning i detta samhälle – och genom att låta en afrikan kalla sig för vikingaättling.
  • 1.40 in i videon så förklaras istället vad som är unikt med oss: att vi snor alla andras kulturer och gör dem till våra egna. OK, jag kanske ska vara snällare och säga ‘lånar’, men om någon påstår att detta inte är vad alla andra kulturer också gör, så är väl detta den största lögnen i hela videon.
  • Och givetvis fortsätter de människor som figurerar i videon att domineras av nyblivna nordbor och folk från andra kulturer. Att de etniska skandinaver (eller snarare skandinaviskor) som förekommer genomgående är grådaskiga, sura och trista, mot grågrön bakgrund, medan invandrarna ler och ha färgglada kläder – inte heller det är förstås någon slump.
Låt oss konstatera: SAS video borde inte ha fått passera genom dessa dörrar. Lika lite som de terrormisstänkta, kriminella och bidragsresenärer som videon försöker förhärliga.

Fem spypåsar av fem möjliga

Men vad är det egentligen som gör att just SAS video förtjänar fem spypåsar av fem möjliga? Just den sistnämnda provokationen måste jag säga har börjat besvära mig på ett sätt som liknar en allvarlig klåda. Varje Yoghurtpaket eller mjölkliter pryds ju av obligatoriska texter om våra nytillkomna; deras namn, bilder och förflyttningshistoria. Detta sker inte ibland. Utan jämt. Jämt. Jämt! Det står mig upp i halsen. De mörkhyade och svåruttalade namnen får gärna vara tillfälliga gäster, åtminstone om de ser så glada och trevliga ut som i SAS-reklamen, men jag vill inte känna mig invaderad – ständigt påminnas om vad som händer med vårt land. Åtminstone inte medan jag äter frukost i mitt hem. En stund i fred, är det för mycket begärt?

När kommer det en reklamfilm där alla heter typ Lotta och Lasse – och har ljust hår? Troligen aldrig, eftersom det nu gått så långt att en sådan skulle sticka ut i mängden och därmed uppfattas som lite unken ‘rasism’. Att längta tillbaka till Melker och Malin i Saltkråkan är så reaktionärt det kan bli.

Oikofobin är monumental

Syftet med videon är så tydligt är att förminska vår kultur, samtidigt som detta förminskande ska motivera oss att åka mer med SAS och tacka för örfilen. Det är den attityden, att det är så svenskar och skandinaver ska uppfatta sig själva, som mest provocerar – eftersom det är något vi aldrig skulle försöka pracka på någon annan. Same, jude, arab eller chilenare, ingen skulle vi säga så här till, utan att vara medvetna om att vi i bästa fall levererar en förolämpning. Troligen skulle vi kallas rasistiska – och vi skulle ju hålla med själva.

Denna inställning är så paradoxalt ‘pretentiöst över-ödmjuk’ att den ger en kväljande och otäck känsla av overklighet – varför gör vi så mot oss själva? Det är faktiskt sjukt. Vi är inte friska, vi lider av en oikofobi som är så höggradigt utvecklad i SAS-videon att den blir obehagligare att se på än bilder med fullt utvecklad böldpest.

Bilden av mångkulturen är i spillror

TIll detta kommer bildspråket. Vad de glåmiga nordborna sura miner ropar ut till oss är att vi behöver färgklickar. Spännande, glada och kreativa människor från andra kulturer. SAS inte särskilt väl dolda budskap är alltså vad de pk-frälsta vill tro är sant: att mångkulturen är som plockade russin ur en kaka och att vi, som är världsmästare på att inte tänka rasistiskt också – därför/därmed – är bäst på integration. Att videon blev ett så pinsamt fiasko beror förstås på att det är så få i Sverige idag som inte inser att den bilden är totalt förljugen. Inte ens bland DN:s läsarkommentarer är de troende i majoritet. För fem år sedan hade ingen fått ifrågasätta dem.

Glåmiga och tråkiga. VI behöver verkligen nytt sällskap!

Kommersiellt – då måste det ju vara sant?

Indirekt tycks man ändå försöka övertyga oss om att de som tycker så här fortfarande är i majoritet (inte bara bland DN-läsare, utan hela folket)… inte skulle ett vinstdrivande företag göra så om de inte hade sonderat marknaden? De vill väl tjäna pengar ändå?

Jag har tidigare reflekterat över hur otäckt fångade vi kan bli av att vara del av en subkultur och hur vi blir förmögna att upptäcka det först då vi hamnar i en annan. Som när jag själv i början på 90-talet kom från ett konkursat finansbolag till en optimistisk fastighetsbransch. Krisen hade pågått i ett år, ändå inbillade man sig att det var köpläge. Tre månader senare kämpade alla för sin överlevnad. Men likadant var det när jag kom från samma bransch 1996 till den stora banken. Problemen var inte över, men sedan tre år pekade pilarna trots allt uppåt. På banken var man livrädda för fastigheter hela 90-talet ut.

Adonis är inte ensam – här är en hel bransch fångad i sin egen spegelbild

SAS-videon är ett exempel på hur en bransch också kan bli lika enögt fångad i den politiska diskurs som präglar de människor som fyller den. I reklambranschen arbetar de kreativa och de är närmast släkt med underhållningsbranschen. Här är de enstaka åsiktsförrädarna sedda som störande hårdplast i en ocean av mångfaldsglädje. Kampanjfilmen är framtagen av danska NoA-byrån &Co och produktionsbolaget New Land Films, och SAS ‘Brand Campaign Manager’ Martin Adonis bor på Södermalm. Hans umgänge är referensramen som fått detta att passera genom passkontrollerna. Det handlar ju alldeles uppenbart om en gigantisk marknadsföringsblunder – SAS ligger ungefär 5 år efter i tiden. Det går alltså att med viss skadeglädje notera hur de springer runt som yra höns för att reparera skadan, och istället bara gör den värre; man biter sig själva i baken.

För den som inbillar sig att det inte är likadant bland ränteanalytiker och valutahandlare, att dessa skulle styras av mer perfekt information, så är mitt budskap: tänk om. Deras åsikter och rådgivning är nästan lika skevt baserad på underlag från MSM och en bekantskapskrets som i sin tur begagnar sig av samma källor. Tanken på denna rundgång, där nätkällornas kritik inte sipprar in, inte får påverka, den gör mig iskall. Kan det vara ett lika snävt urval av källor börsen förlitar sig på när man reagerar positivt på nyheter från Kina? Insikter om Coronaviruset har i alla fall dränks av nyheterna om kinesernas ‘kraftfulla motåtgärder’ och ekonomiska stimulanspaket.

Ring 112.

Tillbaka till dårarna på SAS. Efter att DN och TV4 har låtit SAS PR-avdelning få gråta ut och misstänkliggöra våra känslosvall som troligtvis otillåtet nazistiskt influerade, så kan vi alltså göra en summering, och den tycker jag Weidmo Uvell prickar in rätt bra:

Som att betrakta en tågolycka; inte behagligt men svårt att låta bli. Sen vill man bara ringa 112.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad 1 kommentar

Domstolsaktivisterna offrar barnen när utlandsfödda kriminella riskerar utvisning

Emilia var bara dagar gammal när hon blev flyttad till fosterhem. Född av en drogberoende mamma hade hon konstaterad abstinens när hon omhändertogs. Pappan, även han tung narkotikamissbrukare, var dömd för en rad brott; bland annat grovt vapenbrott, han hade uppträtt hotfullt och aggressivt redan under förlossningen. När de biologiska föräldrarna senare vill ha tillbaka flickan säger socialnämnden nej och får domstolen med sig. De biologiska föräldrarna överklagar till kammarrätten, men vägrar att drogtesta sig. Socialnämnden hävdar att paret fortfarande lider av psykisk ohälsa och mamman går på dagliga mediciner. Under tiden har flickan blivit en naturlig medlem i det familjehem hon placerats, hon är trygg och har utvecklats normalt. Vilket innebär allt som en glad, busig och nyfiken liten treåring alltså brukar vara. Men det skulle hon inte få vara länge till. I kammarrätten gör barnets rättsliga ombud, advokat Martin Bengtsson, en kovändning. Vad som föranledde den vägrar han att svara på. Och trots socialnämndens entydiga bedömning så kommer kammarrätten till beslutet att Emilia ska flyttas tillbaka till sina biologiska föräldrar.

Nio månader efter domen är Emilia död. Hon hann aldrig fylla fyra år.

Paret är nu häktade, misstänkta för grovt vållande till barnets död. Enligt Aftonbladet hade Emilia hittats i lägenheten efter ett larm, och då hade hon legat där i flera dagar. Polisen hade kallats till lägenheten bara en månad tidigare, två gånger, men utan att beslut togs om att omhänderta flickan. Föräldrarna anklagas även för brott mot griftefriden. Det senare låter i alla fall i mina öron som att man gjort något för att försöka dölja detta brott, som man alltså förnekar. En följdriktig fortsättning på en upplösning av ett familjedrama som närmast känns som ödesbundet självklart redan från det ögonblick kammarrättens dom föll. Vad jag tycker om dessa båda ynkliga individer och vad jag skulle vilja borde hända med dem ska jag inte sätta i skrift. Vad jag tycker om domarna och specifikt hur svenska domstolar fungerar vill jag däremot gärna utveckla min syn på, trots att den inte ligger särskilt långt ifrån hur jag ser på de båda förövarna.

Aftonbladet 30/1

Barnens rätt går först. ?

“Barnens rätt ska alltid väga tyngst”, säger Linda Swärd, kammarrättsråd, som var med och fattade domslutet. Det är domstolarnas skyldighet att avväga så enligt lag och praxis. Men kan det då bli mer uppenbart att denna dom gick rakt på tvärs mot dem principen? Emilia hade utvecklat en trygghet under sina tre första levnadsår i det enda hem hon visste var hennes. Oavsett hur perfekta hennes naturliga föräldrar då är så kan jag inte för mitt liv begripa hur man resonerar om man inte inser att barnets rätt och enda intresse är att få stanna där hon är. Men så tycker ju inte kammarrätten:

”Det kan inte längre anses föreligga någon påtaglig risk för att flickans hälsa eller utveckling skadas på grund av de förhållanden som föranledde beredandet av vården” säger man i domskälen. Samtidigt konstaterar Aftonbladets krönikör Oisin Cantwell att ” Det framgår av domen att barnet har bott i familjehem ända sedan hon föddes och att ett uppbrott innebär ”en stor påfrestning för henne”. “

Kammarrätten hänvisade till att de, enligt en dom i Högsta Förvaltningsdomstolen, HFD, inte ska ta hänsyn till risken för att barnet kan ta skada vid en separation från ett familjehem. Ursäkta, men låter det som att detta prejudikat är i linje med huvudprincipen – barnens rätt väger tyngst? Det är ju tvärtom uppenbart rakt i strid med denna princip! Ett olagligt domstolsutslag som borde föranleda att ledamöterna som fattade det omedelbart avsatts från sina höga ämbeten.

Prejudikatet: ett snarlikt fall

Det handlar om en HFD-dom som kom 2012, med mycket liknande bakgrund: barnet utsatt för allvarlig misshandel under de första levnadsveckorna, pappan fick fyra år men mamman friades, hon kunde därmed vinna tillbaka barnet som fyraåring. Det är alltså precis lika obegripligt, sett ur barnets perspektiv. Man har ropat på ny lagstiftning sedan dess. Två olika regimledare har vi haft under denna tid. Och ni vet ju vilka – och vad som förenar dem ideologiskt. Just det: öppna hjärtan. Men inte när det gäller barn då.

Det enda som man kan tycka borde vara väsentligt i ett sådant här fall är väl just tiden som barnet varit i fosterboende. Om den är lång och barnet mår bra så borde det aldrig kunna flyttas – om man menar allvar med att barnets väl ska komma i första hand. Men se, just på den punkten skulle HFD skapa prejudikat om som säger tvärtom; fosterhemstiden får man inte ta hänsyn till. Hur kan detta vara möjligt? Det känns som Dumskallarnas Sammansvärjning slagit till. En annan DN-läsarkommentar undrar också. Borde inte domstolarna vara fyllda av folk med IQ åtminstone på genomsnittlig nivå? Finns det någon som helst logisk förklaring eller motiv? Här en insiktsfull läsarkommentar som ger oss en ledtråd:

Ann Sidbrant är en av de läsare som DN borde anställa som journalist, för hon verkar ju göra det jobb tidningens reportrar helst undviker: drar de obehagliga slutsatserna.

Intresset som väger tyngre än barnens. De kriminella invandrarnas.

Ja, se där tror jag att du har alldeles rätt Ann. Och den sista punkten förklarar nog ännu mer än så. Barnen används som svepskäl och livlina för att bevara ett band till Sverige som annars inte skulle ha funnits – och som utan ett sådant skulle leda till utvisning av föräldern. Låt oss titta på statistiken som BRÅ plockade fram åt SVT om det kan ligga något i denna förmodan. Bara 19% av de våldtäktsdömda utvisas, enligt moderaterna, som 2018 krävde att detta ändras.

Enligt SVT ‘Fakta’ bara delvis sant att färre än 1 på 5 utländska våldtäktsmän utvisas.

SVT ‘Fakta’ vill med sin rubrik låta som de själva är de enda som är ‘objektiva’, när de hävdar att M slirar med sanningen i sitt påstående. Men vad SVT vill räkna in är alltså sådana fall som inte ens gäller folkbokförda här och alltså inte har hunnit få ett personnummer. Nej, det rör sig inte om turister. Vi kan räkna bort deras antal som rent svinn även under den senaste tjugoårsperioden. BRÅ vill inte särskilja dessa från dem de gäller, för då synliggör man ju ett problem. Det handlar om 1. asylsökande som inte har fått ansökan prövad, och som inte kan hålla sig så länge utan avslöjat sin kriminella läggning redan i förväg. Eller 2. människor som uppehåller sig här helt illegalt, med eller utan samordningsnummer de fått utan att legitimera sig. Sådana som alltså borde utvisas utan pardon omgående oavsett om de begått brott eller inte. Att 4 av 10 i dessa grupper inte döms till utvisning är ju i sig en skandal; det borde vara noll. Om vi dessutom beaktar, vilket SVT ‘Faktas’ undersökning inte tar upp, att det oftast är en tidsbegränsning i utvisningarna fem eller, sällsyntare, tio år, där strafftiden också räknas av, ja då framstår denna brist på utvisningsbeslut i domarna som mer än uppseendeväckande. Det måste ligga något skumt bakom.

Som BRÅ:s statistik också visar så har andelen utvisningsbeslut gått ned över tiden. Moderaterna hänvisar till den sist redovisade perioden i rapporten, 2010-2014. Bara 5 av 27 grova våldtäkter föranledde utvisning under den perioden (inte större andel än vad som gällde för vanliga våldtäkter). Mellan 2005-2009 var andelen 30% och 2000-2004 var den 36%. Under båda intervallen tydligt högre än för vanlig våldtäkt. Så vad kan ha fått ned den andelen till nära hälften av vad den var? Kanske ett ett visst domstolsutslag 2012 har hjälpt till.

En tredjedel av de utvisade hade minderåriga barn i Sverige. Det hade varit mycket intressant att se hur denna andel förändrats över tid..

Domstolsaktivisterna och de stackars kriminella flyktingarna

Ni förstår ju att jag är ironisk, men sanningen är att just så här tänker en stor del av Sveriges domstolsjurister. De har inte bara närt en obestämd svaghet för dessa flyktingar; i kvinnliga juristnätverk som Legally Lady och HILDA så bjuder man in lunchtalare som berättar hur de aktivt bör använda sin tjänst för att hjälpa flyktingar. Sådan aktivism som Annie Lööfs stöd för den av Lagrådet utdömda Gymnasielagen, är inte undantag eller något man ser mellan fingrarna med, utan som man helhjärtat stöder och visar sin entusiasm för – genom att även bjuda in Annie att tala vid dessa lunchträffar.

För mig som jurist är domstolsaktivism en kontradiktion i sig själv och en styggelse. Ingen som lär sig lagen och svär att tillämpa den i sin yrkesutövning som domare, ska ens kunna snegla åt möjligheten att istället bedriva aktivism, som ju är att göra raka motsatsen, inte följa den. Men så illa ser det alltså ut idag, att man öppet koketterar och smickrar varandra för att man är så progressiv och ‘vågar stå upp för sina värderingar’. I motsats mot de stockkonservativa gubbarna som anser att lagen måste följas till punkt och pricka. Kammarrättens ordförande, som alltså i förlängningen höll i Emilias yxa, var enligt Aftonbladet en kvinna och DN nämner kammarrättsrådet Linda Swärd som delaktig i beslutet (möjligen samma person). Den kvinnliga dominansen är faktiskt ingen slump alls enligt min bokföring. Den är med all sanning en drivande faktor bakom den allt tydligare domstolsaktivismen. Kvinnor är ännu inte i majoritet i de högre instanserna, men så här tycks det se ut i varje större mål där domslutets laglighet kan ifrågasättas.

Så hur gör man då, när man ser ‘ett högre syfte’? En utvisningshotad afghan eller somalier, som ovedersägliga bevis pekar ut som gärningsman i en gruppvåldtäkt, det finns t ex fingeravtryck på den trasiga flaska som trycktes upp i offrets vagina och vittnen som pekar ut mannen. Då går det ju inte att underkänna bevisen, vilket annars är den vanligaste metoden att leka aktivist (och den effektivaste, eftersom bevisfrågor närapå aldrig ger prövningstillstånd). Ja, det handlar ju då om straffbedömningen. Och här lägger sig domstolarna upprörande lågt för det mesta. Relativt domar på upp till tre år för brott mot Samtyckeslagen, där det upplevda våldet finns i kvinnans huvud, så är en gruppvåldtäkt som ger fem år ett rent hån. Men det absolut mest kännbara för de flesta av förövarna är ju utvisning. Som dock inte behöver ske, om man kan hitta ‘en anknytning’.

Ett prejudikat som är som ägnat för att ge utländska kriminella det band de behöver för att slippa utvisas.

Vi ska utgå ifrån att försvaret alltså letat. De biologiska barn som finns här i Sverige har dock inte gått att använda som ‘band’ om de inte är ställda under den dömdes vård och förmyndarskap. Advokaterna vet att det innebär att det till varje pris gäller att skaffa en sådan anknytning innan domen faller. Och här hjälper alltså HFD:s laglösa dom till, genom att helt undanröja principen om barnets bästa, genom att fastslå att fosterhemstiden inte ska tas in i bedömningen. När de mångkulturskramande domstolsaktivisterna hade grubblat färdigt och via backwards engenering lyckats komma fram till det önskade resultatet, så hade man alltså skapat det prejudikat som lämnade Emilia åt sitt öde i två våldsamma narkomaners vård. Och efter nio månader i helvetet ledde detta till hennes ännu mer tragiska död.

De båda knarkande föräldrarna kan vara etniska svenskar eller inte, det spelar faktiskt ingen roll, det här är en säkert för de flesta oönskad konsekvens bara; Emilia blev collateral damage, ett offer för domstolsaktivisternas laglösa lagutövning. Det handlade om en överordnad princip som inte får uttalas högt vad den går ut på, men som de godhjärtade lunchtalarna i Legally Lady ändå skulle ställa upp på alla dagar i veckan. Ingen mångkulturskramande skurkregim har därför heller velat undanröja prejudikatet med ny lag.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Fotnot: Emilia är ett fingerat namn. Det skulle lika gärna kunna ha varit Fatima eller Amina.

Publicerad 2 kommentarer

Islams kvinnoförtryck och könsdysfori är inte argument för manshat mot svenska ‘cis-män’

Jag publicerade artikeln ‘Manshat är mainstream i mainstreammedia’ den 18 maj. Den är minst lika aktuell idag, efter att två unga kvinnor, Wilma och Emilia, blivit mördade. Pojkvän respektive barndomsvän hör till de närmast misstänkta – en har utländsk bakgrund från Menaländerna, vilket framgår av Petterssonsblogg bl a; i det andra fallet förefaller brottet enligt Nya Tider vara en prostituerad man, med en transsexuell läggning, även psykisk störning kan vara en förklaring, men någon typisk svensk ‘cisman’ handlar det definitivt inte om. Att Emilia är född pojke och transexuell är inget media anser finnas skäl att nämna, men det är förstås en del i detta drama. Antale unga som upplever att deras biologiska kön är en tvångströja ökar explosionsartat, som en följd av de normer man dagligen matas med. Och att somliga är mycket olyckliga i sina roller även efter könsbytet är lika förbjudet att tala om. Att detta leder till en livsstil som också är riskutsatt är inte heller något vi får tala om. Emilia sålde sex över nätet. Det innebär inte att hon hade sig själv att skylla, men att de som argumenterar för att den nya hbtq-frigörelsen är överlägsen kärnfamiljen som livsstil borde ifrågasättas, precis som dem som ser ‘mångkulturen’ som en enda stor lyckobringare.

Feministerna har MSM bakom sig.

Wilma
Emilia.

Var i MSM hittar man namnet på Wilmas pojkvän? Var får vi veta att Emilia var en transperson och sålde sex? Att hennes barndomsvän var prostituerad? Det har vi inte att göra med anser man. Och det kanske stämmer, men när morden används som argument för att föda mer manshat, så måste jag invända, då är allt detta relevant.

Vi har en generation unga som vuxit upp med de mest groteska anklagelser mot svenska män, ständigt ringande i öronen. Denn häxjakt som inleddes med metoo har inte upphört. Våldtäkterna på ‘We are Sthlm’ och andra musikfestivaler tystades först ned, men när man sedan tvingades plocka fram dem i ljuset, så gjorde postmoderna feminister en rockad: dessa övergrepp har börjat användas som en del i smutskastningen av män, inte så mycket i största allmänhet, utan av vita män, s k ‘cismän’ (sådana som är bekväm med sin biologiskakönsroll), och svenska män i synnerhet. Man klumpar, som Frida Boisen i Aftonbladet, ihop det med annat våld inom förhållanden och kallar förövarna för ‘Svenska män’. Samtidigt som feministerna alltså med ena handen gör allt för att befordra massinvandring av kvinnoförtryckande kulturer, så låter man de övergrepp dessa begår som argument i sitt könskrig mot den svenske mannen. Vi är så klart många som genomskådar den förljugna argumentationsstrategin, men några av oss är mycket sämre på att göra det än genomsnittet. Nämligen de unga tjejerna själva. Sådana som Wilma och Emilia. Få bär ett lika stort ansvar för deras död än sådana som Boisen. Och få är det som kan visa hur förvirrade de unga kvinnorna är, bättre än ‘Ebbis’ i Metro.

Ebbis i Metro – kallar sig gärna ‘vänsterfitta’

‘Svenska’ män, Boisen? Vanliga medelsvenssons som är trygga i sina biologiska könsroller? Och det är ‘svenska’ kvinnor som tvingas bära niqab, som utsätts för hedersvåld och tvingas gifta sig med sina kusiner?


Nej ’Ebbis’. Det är inte i första, andra eller ens tredje hand att de är ’män’ som gör de nytillkomna så felplacerade här. Det finns andra viktigare egenskaper att peka på, men mindre pk förstås.
*
Här en synnerligen enfaldig kolumn i Metro. Skriven av en ung kvinna som gör reklam för sig själv som ’vänsterfitta’ i länken under artikeln. Att sådana som Emilie ’Ebbis’ Roslund har möjlighet att sprida sina infantiliteter vitt och brett i en så stor upplaga säger mycket om Sverige idag, det är därför jag väljer att slå in en öppen dörr och bemöta henne. Ebbis konstaterar som ’fakta’ att män är ’en ekonomisk belastning för samhället’. Den här typen av manshat är i svenska media inget uppseendeväckande. Jag vill be er stoppa in ordet kvinnor istället för män i den meningen och fundera över hur sannolikt det hade varit att en sådan text publicerats.
*
Slutsatsen når Ebbis med lite selektiv statistik över sjukvårdskostnaderna för kvinnor som drabbats av våld. Ja, det är ju bara att hålla med. Och vet ni vad: män ju har skapat jordens alla klimatutsläpp också. Såsom ansvariga för den industriella revolutionen – och det välstånd som följde med den. Fy dem.
*
Alla radikala feminister är ju förtjusta i att trappa upp könskriget. Så här lite mer ammunition: med samma selektiva urval av statistik kan man ju konstatera att kvinnor kostar oss tre år extra i pensionsbetalningar. Om de bara ville dö lika fort som män så skulle vi spara massor! Och alla extra sjukdagar, som ju bekant kvinnor leder statistiken överlägset i. År ut och år in. Detta kostar ju många fler miljarder än de tre som du nämnde, Ebbis. Nej, jag tycker inte jag behöver nämna vilket kön som betalar mest skatt.
*
För det mest intressanta med den här pamfletten är ju rubriken! Och bilden under som ger association till resa över haven, med en precis lagom svartmuskig man snett bakifrån, omöjlig att avgöra etnisk härkomst för. Både rubrik och bild vill förstås antyda invandringskritik, utan att med ett ord nämna just invandrare. Eller att det är invandrare som står för det mesta kriminella våldet, det som Ebbis tar upp. En siffra ur högen: 96% av alla överfallsvåldtäkter t ex.


Det är nästan komiskt att Ebbis och hennes likasinnade ‘vänsterfittor’ lyckas sortera fram en egenskap med de nytillkomna som det faktiskt är pk att tycka illa om. Män! Eftersom Ebbis tillåter sig att generalisera så gör vi det också: här ett axplock andra egenskaper som också täcker in stora delar av de nytillkomna och som definitivt är mer relevanta om man vill kritisera:

Underutbildade. Religiösa fundamentalister. Kriminella. Bidragslyckosökare. Kulturellt medeltida värderingar. Kognitivt utvecklingsstörda. Rasister. Antisemiter. Kvinnoförtryckare. Till detta kan vi lägga problematiken att mansöverskottet i sig skapar stora problem, inte minst eskalerande kriminalitet.

Fakta Ebbis. Inte åsikt. Men det är inte något som Ebbis pekar på. Hon vill ju inte peka ut invandrarmän. Utan män överhuvudtaget.

Med mina fullständigt otidsenliga värderingar känns det inte riktigt rätt att ge sig på en kvinna, som i mina ögon uppenbart inte har mognat klart ännu, hennes åsikter i livet är typiskt juvenila och borde väl kunna få vara så. Om 20-30 år kanske Ebbis lärt sig tillräckligt mycket för att ha kommit till helt andra insikter. Träffat man och fått barn och börjat oroa sig för dem och för den egna pensionen. Problemet är att det är sådana som Ebbis som styr Sverige. Ungdomskulten och föraktet för intellekt och utbildning är totalt. Risken är dessutom stor att Ebbis gör karriär på sin partibok och blir ännu mera pk, får ansvar för någon myndighet där det faktiskt krävs kompetens.
Problemet med Sverige idag är inte att Ebbis finns. Utan att Ebbis regerar.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft