Publicerad 3 kommentarer

Hur många svarta är beredda att knäböja för Alexander Bard?

I. Sakfrågan – svarta dödar vita långt oftare än tvärtom.

I USA är det 16 gånger högre sannolikhet att en vit mördas av en svart, än tvärtom. Den stora bulken av morden i USA består av svartas mord på andra svarta, trots att svarta bara utgör 13% av den totala befolkningen. Svarta är också gärningsmän i det övervägande antalet av alla rasöverskridande våldsbrott, såväl mot anglosaxiska/germanska ‘vita’ som mot spanskättade ‘hispanics’ – hela 44 gånger vanligare är risken för en vit att utsättas för svartas våld än det omvända. Svarta poliser avlossar sitt vapen 3,3 gånger oftare än sina vita kolleger och de gör det naturligtvis oftast mot svarta, eftersom det är de som oftast begår brott. Nära 5% av alla svarta amerikanska män satt i fängelse 2009, mot bara 0,7% av vita. I den svarta rasgruppen är övertaligheten nio gånger avseende mord gentemot vita (anglosaxer+hispanics); ett USA med enbart svarta skulle vara ett av jordens farligaste länder att leva i, ett USA med endast vita anglosaxer skulle inte ha högre mordtal än västeuropeiskt genomsnitt.

Allt detta är fakta sammanställda främst från amerikanska justitiedepartementet och FBI, jag har gjort en krönika på det nyligen, där dessa finns angivna; främst är min artikel baserad på Mons Krabbes genomgång. Hårdsmälta sanningar, som om det omvända faktiskt gällde med god rätt borde få vita i USA att stanna upp och reflektera, såsom nu sker världen över. Kanske för en och annan även att ge svarta ett erkännande som visar att man inte vill vara del av sådana övergrepp, att man tar avstånd från sina vita rasfränder. Om det nu var så alltså.

Men nu råkar det vara exakt tvärtom – det är långt fler svarta som begår övergrepp mot vita. Det ovan sagda bör av detta skäl vara en tankeställare för svarta, just som Alexander Bard påpekar i sina tweets. Det finns god anledning för svarta att ta avstånd från de våldsamheter och mord som deras rasfränder utför i så stor övertalighet. Det finns god anledning att göra avbön och ställa sig på knä om man vill visa att man förstått att detta är fel.

Samtidigt som det finns absolut noll anledning för vita att göra detsamma inför svarta. Det finns en god anledning att istället sluta upp att visa den typen av defaitistiskt, oikofobiskt, och rent av suicidalt beteende, eftersom det bara uppmuntrar till mer av samma. Det är så här mobbare får blodad tand, när offren visar att man inte gör motstånd. När offren istället säger ifrån så minskar risken för fler övergrepp.

White Lives Matters – hur många svarta vill ställa sig på knä för oss?

Vita som känner kollektiv skuld och anser att arvssynden för orättvisor begångna av sina förfäder mot andras förfäder har oftast inget begrepp alls om vilka orättvisor som begicks på den afrikanska kontinenten innan den vite mannen kom dit, av svarta mot andra svarta, men också av araber mot dessa svarta. Lika lite vill man höra talas om att sådana övergrepp pågår än idag. Inklusive slavhandel.

Man är också ovillig att reflektera över vilket ursprung den del av mänskligheten har som faktiskt lyckats lyfta inte bara sina egna folk utan även många andras över sådan tyranni, förtryck och elände. Nämligen den vita rasen, specifikt då främst med ursprung från nordvästra Europa och sedermera USA. Välstånd, demokrati och respekt för mänskliga rättigheter. Samt inte minst yttrandefrihet. Allt detta som gör det möjligt för BLM och vänstersympatiserande vit medelklass att kritisera just det samhälle som dessa vita (män) skapat. Och då kommer vi till del II.

II. Yttrandefriheten – den som säger sanningar ska inte sparkas

Alexander Bard har kritiserat BLM i ett par tweets. Hans påståenden är korta, som alla tweets och kan därför alltid missförstås och kritiseras för sådant som man uppfattar att han säger, utan att det nödvändigtvis är på det sättet, eller för att det skulle vara hans avsikt. Begränsar man sig till vad han faktiskt skriver finns det ingenting som är osant, det är snärtigt formulerade åsikter som rimmar väl med fakta om hur svarta amerikaner i genomsnitt lever sina liv.

Hjälp till självhjälp kan vara det bästa råd svarta har fått på länge.

Bard kan mycket väl tolkas så, som jag tror, att han vill att svarta amerikaner börjar arbeta med sina egna problem istället för att skylla på andra. Han tror helt enkelt att detta också är det bästa sättet för svarta att hjälpa sig själva. Det är en besk medicin och givetvis rakt emot vänsterideologin. Men det är inte rasism. Det är ett uttalande som tvärtom rimmar väl med den verklighet vi ser.

Exemplen Bard tar upp visar hur hur vår samtid krymper yttrandefriheten inom alla sektorer.

Om Alexander Bard hade varit en politisk kommentator i Rapport eller Aktuellt, så hade man kunnat invända att han ska ta en neutral position och endast framföra objektiva sanningar. Det uttalande som han gör innehåller förslag på lösningar, han drar slutsatser. Det skulle kunna anses bryta mot en policy. Poäng 1: Det är så här våra skattebetalda mediamänniskor gör precis hela tiden – fast då med vänsterpolitiska förtecken. Det gör det möjligt för oss att på objektiva grunder sparka dem allihop när den dagen kommer. Poäng 2: Bard är inte politisk kommentator. Han är jurymedlem i ett underhållningsprogram. Och hans arbetsgivare är inte staten (formellt), utan privata TV4.

Systemmedia: avsiktligt missvisande citat och med noll stöd för yttrandefriheten

När Bard sparkas är det ingen systemmedia som försvarar honom. Man är istället måna om att inte ens citera honom rätt (t ex SvD), utan bryter ut meningar så att de framstår som så potentiellt upprörande som det är möjligt. Att TV4 väljer att låta 30.000 namnunderskrifter från AFA, vänsterpartiet, miljöpartiet, SAP:s vänsterflygel och kvinnoförbund bestämma över vilka som ska få vara med i Let’s Dance är katastrof för det svenska öppna samhället. För den delen även säkert mängder med missledda politiskt korrekta även inom borgerligheten, främst ungdomar, som uppfattar detta som ‘coolt’. Detta sker därför att media inte utför en kritisk rapportering. Ingen vågar säga de sanningar som Bard för fram, och som jag ovan refererade till. Då hade betydligt färre ställt upp på att stötta en svart intresseorganisation, med ett i grunden rasistiskt budskap som handlar om de vitas underkastelse.

Inte för att jag bryr mig ett skit om juryns komposition eller om TV4 eller om underhållningsprogram på TV överhuvudtaget. Utan för att detta är ett sätt att i praktiken se till att ta brödfödan från alla som inte har rätt åsikter. Att svälta ihjäl dem. Bard kommer klara sig utmärkt med hjälp av andra i sitt nätverk, men det är förstås ändå ett avbräck för honom. Andra är inte i samma fördelaktiga position. Deras avsked från tjänsten som lärare eller polis kommer inte uppmärksammas. Än mindre deras avslag på jobbansökningar. Deras refuserade debattinlägg, noveller eller romaner kommer ingen höra talas om. Samtidigt som deras meriter och allmänna förmåga gör dem formellt friska och arbetsföra, varför de inte heller har rätt till samhällets stöd, när de har ratats.

TV4 har velat göra så här ända sedan DN:s chefred Wolodarski gick ut med sin bannbulla, då efter att Bard haft fräckheten att ställa upp i öppen debatt med AfS. Nu kom tillfället. Sveriges yttrandefrihet är därmed begränsad till att gälla dem som sätter rätt åsiktsbeteckning på sig själva. Den är m a o ett innehållslöst skämt.

Magnus Stenlund Sunt Förnuft
Swish 070-763 97 02 Bg 591-5640

Publicerad 1 kommentar

White Lives Matter too. Vem står upp för oss, när vi inte gör det själva?

*

Hur kan vita amerikaner gå ned på knä ‘i solidaritet’ med BLM, Black Lives Matter, samtidigt som det är 16 gånger troligare att svarta mördar vita än tvärtom? Och hela 44 gånger mer sannolikt att vita utsätts för grova våldsbrott begångna av svarta, än det motsatta. Vänsterns suicidala oikofobi går ut på att lägga all skuld på vita för allt ont som begås mellan raserna, oavsett vilka motiv som är inblandade. Samtidigt som övertaligheten för de grova våldsbrotten bland svarta är frapperande – inte minst mot sina egna. Genom att bortse från detta och istället uppförstora vitas våldsbrott så uppmuntras de svartas rashat. Detta är ett stort hot både mot vår egen ras och mot det västerländska samhället.

*

Vi svenskar hade inte behövt ha det som i USA. Vi var en extremt homogen befolkning internationellt sett, med gemensamma gener och kulturella särdrag sedan stenåldern, över 4.000 år sen. Homogenitet är inte en garanti för icke-våld och konflikter. Men den minimerar sådana. Rashat är å andra sidan heller inte statisk. Sådan kan tyglas eller uppmuntras. De som idag till varje pris vill göra det senare är i USA svarta BLM-extremister, vars mål är vit underkastelse. I Sverige har fundamentalistiska muslimer samma mål avseende övertagande och avskaffande av majoritetsbefolkningens rättigheter. Men de flesta av dessa rashatsälskande utgörs av den vita medelklassvänstern.

Vår rashatsälskande vänster och SA-pöbeln i 30-talets Tyskland: samma andas barn

När dessa ‘demonstrerar’ genom att skända statyer av personer som representerar det egna kulturarvet och historien, så är den enda påvisbara skillnaden mellan dem och SA:s pöbelhopar i Tyskland på 30-talet, att deras hat och vrede är oikofobiskt, och vänder sig mot den egna rasen. Man anlägger inte bara en kollektivistisk grundsyn på skuld som baseras just på ras, man anser att sådan skuld går i arv, att våra vita barn och ungdomar är skyldiga till brott som begicks av förfäder hundratals år tillbaka.

Detta är så grundläggande felaktiga normer, att det faktum att de har fått fäste i sig utgör ett stort hot mot det västerländska samhället. Givetvis hade detta inte heller kunnat hända om vi inte hade påtvingats en historielöshet och avsvurit oss stoltheten över vad dessa förfäder faktiskt har åstadkommit. Ingen är skuldfri. Men somliga har gjort mycket gott för demokrati, mänsklig frihet och välfärd. Inga så mycket som våra vita förfäder.

Svarta begår överlägset flest mord i USA – både på vita och på andra svarta.

Mons Krabbe har i sin alldeles ovanligt läsvärda krönika sammanställt statistiken som slår hål på alla myter som BLM-rörelsen frodas och lever på. Hans uppgifter är bl a från FBI:s databas och från det amerikanska justitiedepartementet. Sådana ‘trista fakta’ som svensk systemmedia normalt inte orkar gräva fram, oftast just därför att siffrorna inte visar vad man själv önskar. Dödsfall orsakade av amerikanska poliser är mycket sällsyntare än vad man vill tro. 250 personer svarta dödades av polisen 2019, men endast 10 personer saknade vapen i sin hand. Dessutom är det svarta poliser som är mest skjutbenägna, 3,3 gånger oftare avlossar de sina vapen än sina vita kolleger.

Rasvåldet. Svarta utgör bara 13% av befolkningen i USA men dödar ändå flest. Både vita och hispanics. Intressant kuriosa är att de också dödas minst av de båda andra grupperna.

George Floyd, en kriminell knarkare som dog av en hjärtattack, inte kvävning

Vad som utlöste alla dessa kravaller, som även vänsteraktivister i Sverige så gärna ville hoppa på, varf ö kanske inte ens ett mord på en svart. Offret, George Floyd hade hjärtproblem och dödsorsaken ser ut att vara hjärtinfarkt, möjligen med ett samband till spår av fentanyl och metamfetamin i blodet. Inte ens motivet skulle sannolikt vara rasistiskt; den vite polis som anklagas hade ett gemensamt förflutet med Floyd, som säkerhetsvakter och en personlig fejd skulle ha pågått mellan dem sedan dess. George Floyds bakgrund som kriminell brukar heller inte nämnas i MSM, varför? Därför att man hellre uppmuntrar hatet mot vita och mot poliser än berättar en osminkad sanning. Fallet George Floyd bär samma spår av tillrättaläggande och skuldbelastande som de tyska nazisternas framgångsrika försök att anklaga kommunister för riksdagshusbranden i Berlin. Att den mer eller mindre förryckte holländaren som begick dådet var kommunist var förstås en fantastisk propagandamöjlighet. Just så ser rashatspropagandisterna i USA och Sverige på George Floyds dödsfall. Vänstern gillar både våld och rashat. Det har aldrig funnit en mer skenhelig grupp stenkastare i ett glashus. Nazisterna var åtminstone rakt på sak och öppna med vad de ville.

USA:s höga vålds- och mordtal är de svartas förtjänst

Bara 13% av amerikanerna är svarta, men de begår över hälften av alla mord. Om svarta hade utgjort folkflertalet i USA så skulle mord/capita fyrdubblas. Det allra mesta våldet är nämligen svarta gärningsmäns mot andra svarta, 6000 stycken varje år, blir över 15 mord på 100.000 invånare, nästan 50.000 mord totalt. Och då är alltså inte svartas mord på andra folkgrupper inräknade. Ändå är förstås vänsterparadiset Venezuela svårt att nå, med över 50 mord/100k inv. (SVT och Homicide monitor). Med en istället homogent vit befolkning skulle mordtalen i USA istället ligga under västeuropeiskt snitt.

Det muslimska Sverige värre än Mexiko

Sverige ser officiellt mycket tryggare ut, men jämförelsen mot övriga Västeuropa är mer relevant – Tyskland ligger t ex bara på halva mordtalet/capita. Och faktum är att det dödliga våldet i Sverige inte bara ökar; det är sannolikt ca 4 gånger högre än det officiella. Sedan 90-talet har nämligen denna officiella siffra kommit att allt mer avvika från anmälningarna om dödligt våld. Med drygt 4 anmälda fall per 100k invånare är vi ikapp USA. Och utslaget på vår muslimska minoritetsbefolkning når vi siffror som liknar de svarta amerikanernas, eller rent av högre. En ny svensk studie jämförs med Mexiko och södra Italien vad gäller dödsskjutningar och granatattacker – regioner där det pågår fullskaliga knarkkartellkrig. Det är lika lite etniska svenskar som är förövarna här, som det är dessa som står för förnedringsvåldet. Skulle vi skala upp siffrorna och göra ett hypotetiskt svenskt kalifat bestående av enbart muslimer från Mena, så skulle ‘vi’ alltså med råge övertrumfa dessa ökänt våldsbelastade länder.

Det muslimska Sveriges övertalighet i brottssiffrorna förklarar helt jämförelsen med Mexiko.

Sydafrika – svart rasistiskt majoritetsförtryck

Man kan också befara att en svart majoritetsbefolkning skulle anse det fullt legitimt att bedriva ett öppet raskrig mot en vit minoritet. Detta är nämligen vad som pågår i Sydafrika, landet som ingen vit mainstreammedia kan kritisera med ett ord, eftersom det är frälst genom den helige Mandela för evigt. Inte ifrån ondo, men från kritisk mediarapportering om svartas övergrepp; vad Mandela uträttade får alltså inte solkas av att ge en sanningsenlig bild av vad som händer när vitt förtryck ersätts av ett svart.

Argumenten emot: svarta diskrimineras och är socioekonomiskt förfördelade

Argumenten vi fått höra är att denna statistik skulle representera en ‘rasistisk tolkning’ av sanningen (om vänstern nu besvärar sig att argumentera, oftast anser de inte att detta behövs), att det är socioekonomiska faktorer som förklarar våldet och att svarta diskrimineras av polis och domstolsväsendet i USA. I själva verket finns mycket mer beklämmande statistik. Inte mindre än 4,7% av den svarta manliga befolkningen sitter i fängelse (2009) att jämföra mot bara 0,7% av de vita männen. Den sju gånger högre andelen beror inte på diskriminering, utan förklarar förstås istället varför amerikansk polis så mycket oftare skjuter mot svarta än mot vita. Det finns också många undersökningar som visar att brottslighet inte är en följd av socioekonomi utan att det är tvärtom: mängder med fattiga blir aldrig kriminella, men kriminella blir ofta fattiga (Se bl a TIno Sanandaji, Massutmaning om detta). Varför är det då så? Jo, det handlar tyvärr inte sällan om genetiska, medfödda utförsgåvor.

IQ förklarar ökad brottsbenägenhet

Amerikanska svarta har en snittbegåvning på IQ85 (andra undersökningar har ännu lägre siffror, inblandningen av vita arvsanlag gör den både svår att mäta och förklarar en positiv skillnad mot afrikanska svarta, samtidigt som det finns dem som inte alls vill erkänna att skillnaden finns), mot de vita som ligger på ca IQ100. Samtidigt finns det undersökningar som visar på en mycket hög och tydlig (omvänd) korrelation mellan (låg) IQ och (hög) brottsbenägenhet. Faktum är att det t o m gjorts undersökningar som visar att när man rensar ut IQ ur ekvationen och alltså jämför svarta med ett sampel bestående av vita med samma snitt-IQ, så får man samma andel fängelsekunder. Det här visar alltså inte bara att amerikanskt rättsväsende och polis är allt annat än rasistisk, det visar att problemen är betydligt mer djupgående än vad som är möjligt att lösa med lite quick fix bestående av utbildning och psykologisk terapi. Vi kan inte ens förvänta oss att integration och god uppfostran kommer hjälpa särskilt mycket mer.

Slutsatsen är huggen i sten. Det mångkulturella samhället kan bara bli lite bättre än vad det är just nu. Det kan aldrig bli detsamma som Sverige var innan det kom.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft
Swish 070-763 97 02
Bg 591-5640

Publicerad 4 kommentarer

Genusperspektiv på andel utställda djur – och på kärnbränsleförvaring? Jodå, det är allvar.

Den här bloggen blir rätt kort. Därför att alla normalt funtade människor inser att det är galen felanvändning av mänskliga resurser att lägga tid på att räkna antal utställda djur av han- respektive honkön på naturhistoriska och biologiska museer. Inte mindre än 2,5 miljoner utställnings-ex har man hunnit pricka av. Det tar över 400 timmar bara att räkna högt så långt, och vore ungefär lika meningsfullt. Och betydligt mindre kostsamt. Jodå någon betalar för detta, det är inte ideellt arbete.

Fågelskådare de mest manschauvinistiska?

Att det står särskilt illa till bland fåglarna beror förstås inte heller på att manliga traditionella könsrollsuppfattningar styrt urvalet, utan på att det är de (vanligtvis, inom fågelvärlden) som brukar vara betydligt mer färggranna och trevliga att se på. Det är ingen manschauvinistisk uppfattning, jag garanterar att även mänskliga honor brukar tycka det. Dessutom är fågelhonor med ungar fredade, på samma sätt som bland däggdjuren. Man kan undra varför inte mansaktivister står utanför museerna och skanderar om orättvisan i detta.

Ingen queerteori förklarar avsaknaden av däggdjurs-hen

Och att man bland däggdjuren har en manlig favör med bara 52% mot 48% går förstås även det att tolka nattsvart negativt och skapa rubriker världen över. Hade man brytt sig om det omvända gällt? Misstänker att inte ens 65/35 i kvinnlig favör fått några genuskänsliga alarmklockor att ringa. Eller beror upprördheten på att man inte hittat några animala hen bland de diande djuren? DN:s artikel berättar inte. Men man lyckas ändå motivera en publicering. Nästa gång, varför inte skriva om förskoleklassens iakttagelser om underrepresenterade trebenta snabeldjur och enhörningar; de går fortare att räkna, relevansen är minst lika hög och teorierna säkert mer spännande för allmänheten att höra.

Könsneutral kärnbränslehantering

Genusteori kan tillämpas på allt från järnvägsstationer, trumpeter och tandborstar. Kärnavfallsförvaring är också en verksamhet som tydligen kräver sina duktiga och skarpögda genusaktivister. Svensk Kärnbränslehantering AB ansåg i alla fall det och lät två ‘forskare’ på området spinna loss. Deras rön var oroande: kvinnor var aningen mindre positiva till förvaring och enligt de båda forskarna berodde skillnaden på att kvinnor internaliserat patriarkala föreställningar om risk. Läs Tanja Bergkvists briljanta krönika, med skoningslös humor, om hur ännu en onödig kostnad vältras över på kärnkraften. Artikeln skrevs 2008 och sedan dess har det bara blivit fler av liknande beting, ett pensum som i slutändan vi skattebetalare står notan för. Per kilowattimme betalar vi alltså inte bara enorma straffskatter utan även för politiskt påtvingande genusprojekt.

Bergkvist ger flera tragikomiska exempel på hur fördummande den s k genusforskningen resonerar. Det är bara genusforskarna själva som har privilegiet att avgöra vad kvinnor känner ‘på riktigt’, och vad de ‘internaliserat’ genom att ta till sig manliga normer.

Hotet mot vår västerländska civilisation

Det här behövs inte, det fattar nästan alla. Men är det också ett allvarligt hot mot vår västerländska samhällsmodell, den som feministerna utnämnt till ‘patriarkal’ och därmed oönskad? Svaret är ett tveklöst ja. Artiklarna som kritiserar galenskaperna är gamla. Allt har rullat på ändå. Dessa strömningar har varit instrumentella i att bereda väg för massinvandring och klimatalarmism, vilket alldeles fö få har insett, men just här och nu lämnar vi detta åt sidan. De radikalfeministiska flumteorierna har under de två sista decennierna tagit steget ut ur kuvösen och erövrat samhället på område efter område, hand i hand med HBTQ-teorierna.

Dessa utgör en tvångströja som inte bara försvårar meritokratiska urvalsprinciper, sådana motarbetas aktivt – och man har kommit mycket långt i nedbrytningen. Idag har så många som befordrats genom ‘positiv särbehandling’ erövrat positioner där de själva sållar agnarna från vetet – eller snarare tvärtom; fördumningsrekryteringarna växer exponentiellt, eftersom man helst undviker att tillsätta folk som kan avslöja ens egen inkompetens. Genusteoretikernas trams är inte längre något vi bara kan rycka på axlarna åt, det kostar samhället enorma belopp, både att försörja dem som jobbar med normsättningen i statlig och kommunal regi, och alla inom det privata näringslivet som tvingas ta sin tid i anspråk för att svara på enkäter, hålla möten och lämna in jämställdhetsplaner. Allra värst på kort- och medellång sikt för nationalproduktiviteten är effekterna sannolikt inom forskningen, där alla som vill få anslag vet att de måste ge motiveringar som visar att deras forskning genererar positiva resultat ‘ur genussynpunkt’ (se min krönika).

Skolan är värst

Men långsiktigt så är det ändå inom skolan som genomslaget är störst. Den tid som lärare tvingas fortbildas på området, den andel av läroböckernas omfång som stipuleras vara genuskorrekt, och den tid som eleverna kunnat ägna sig åt sant kunskapsberikande, istället för att bli politiskt indoktrinerade, är betydande. Den är också direkt kontraproduktiv i intellektuellt hänseende; hjärndödande, eftersom eleverna itutas att de ska tänka kritiskt och självständigt, samtidigt som ingenting av just detta får ifrågasättas. Sådan kognitiv dissonans verkar hämmade, skapar otrivsel, och underminerar såväl intellektuell som moralisk resning. Vi är på god väg att skapa ett samhälle dominerat av ett moraliskt snöpt kollektiv.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad Lämna en kommentar

Ersätta ‘genuskrav’ med nationellt perspektiv inom samhällsforskningen? En tankeväckare!

I en debattartikel i SvD tycker Erik Lindborg, docent på KTH, att det går för långt när han och alla andra forskare avkrävs ett genusperspektiv på sin forskning för att få anslag. Det går nämligen inte att anlägga ett sådant köns- och genusperspektiv på hans ämne: ‘svaga stötvågor inom akustiska fält’. Sannolikt är det lika svårt att hitta på något sådant inom de flesta tekniska och naturvetenskapliga vetenskapsfält– det vore helt enkelt ovetenskapligt att ens försöka. Ändå avkrävs man att lägga tid på sådant, och motivera ordentligt, även om svaret är nej.

Sådan onödig byråkrati får man ibland stå ut med. Men vi kan i det här fallet gissa att det varje år handlar om minst 40.000 seriösa projekt, där man som minst spenderar en kvart på att formulera sig, ofta flera timmar eller mer – eftersom ju alla begriper att detta är viktigt för att få anslag. Säg 40.000 arbetstimmar * 2.000:- (det här är kvalificerade människor vars tid är dyrbar) och vi får 80 miljoner kronor – varje år – bara i ‘fylleripeng’. Sedan ska det granskas och kanske överklagas och betänkas. Byråkraternas tid värderar jag lågt, men vi betalar ändå skatt för deras löner, ett måttligt behjärtansvärt ändamål. Kostnaden för fördröjningar lär tillkomma. Och värst av allt: alla felprioriteringar som på detta sätt åstadkoms.

Snedvridna projekt, korrumperade hjärnor

‘Genusperspektiv’ ska enligt mig inte belönas med en enda extrakrona. Forskning ska bedömas efter egna vetenskapliga meriter, inget annat; allt annat är subjektiv snedvridning av resurser. Lindborg konstaterar att forskare inom samhällsvetenskaperna lär ha svårare att värja sig än de naturvetenskapliga. Skriver man om historia utan att kunna hitta en endaste litet genusbagatell att berätta om, så lär risken vara stor att ansökan avslås. Så man börjar så klart att svamla. Hittar på nåt. Nånting måste ju med! Tid och möda kommer vid en godkänd ansökan alltså långtifrån begränsas av att formulera sin ansökan. Det är under genomförande av projektet som den stora tidstjuven infinner sig: forskning om obehövliga saker. Och gissa vad? När man väl är klar så sker förstås en utvärdering. Skulle det inte ha tillförts något ‘genusvärde’ så lär möjligheterna att få anslag till nästa projekt minska drastiskt. Så det gäller alltså att komma fram till ‘rätt’ svar här.

Kostnaden att på detta sätt locka forskare att komprometteras i sin forskning är svåröverblickbar. Inte bara för konsekvenserna av att projekten ger oss slutsatser som är kvasivetenskapliga eller rent av felaktiga, utan för att en vetenskaplig kår som på detta sätt präglas till att kröka rygg för makten blir sämre forskare.

Det avskräckande exemplet: Ersätt genusperspektiv med nationellt perspektiv!

Lindborg ger ett intressant ‘avskräckande’ exempel: byt ut genusperspektiv mot ett ‘nationellt perspektiv’, just som postmodernisterna påstår att klåfingriga högerextremister hotar med. Skulle de som idag känner sig bekväma med att jobba ‘genusmässigt korrekt’ vara lika positiva om de ålades att jobba mot ett mål som är i linje med nationens? Lindborg konstaterar att de troligen inte skulle vara så entusiastiska. Han hoppas därför med sitt exempel ha gjort en poäng som de renlärigt pk-troende borde köpa.

Det kan nog hända att de gör det, för somliga av dem är nog uppriktigt livrädda för vad en högerregering kommer ställa till med för hemskt blodbad inom kultur och samhälle. Men de flesta resonerar tvärtom: de vill ankra så långt bort som möjligt, för att på så vis göra otänkbara, alla de mål som högern kan ha. Så har vänstern alltid resonerat och det har fungerat utmärkt; borgerliga politiker har skrapat lite på ytan i bästa fall under den valperiod de fått på sig, och samma små ‘skavanker’ har snabbt kunnat målas över igen.

Ersätt genus med nationellt medvetande. På riktigt!

Inom naturvetenskap så finns det förstås ingen som vill något annat än Lindborg: bort med idiotin och det onödiga krånglet. Politisk styrning är förkastlig. Men samhällsvetenskaperna? Jag skulle vilja påstå att det finns en pedagogisk poäng med att göra exakt så som Lindborg bara vill hota med: ett krav på nationellt perspektiv. Det skulle definitivt förtjäna att uppmärksammas om ett projekt av någon anledning inte både är samhällsvetenskapligt värdefullt och, just därför av godo även för Sverige. Vi befinner oss i en tid då allt fler så kallade vetenskapliga avhandlingar aldrig blir citerade, ofta inte ens lästa. Ett sådant krav lär tvinga de humaniora tänkarna att fundera över vad deras arbete egentligen är till för.

Men framförallt: bara tanken att alla dessa pk-troende skulle tvingas fundera över vad de gör för nytta för Sverige, varje gång de sökte anslag! Få dem att noggrant sätta på pränt varje patriotisk liten idé, medvetna om att de utan väl underbyggda argument troligen inte kommer få ett öre. En njutbar läsning för varje sann Sverigevän.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

PS. Visst är det lite tragikomiskt att det under debattartikeln i SvD dels går att plocka fram den förmenta högertidningens ‘värdegrund’, dels upptäcka att kommentarsfältet är stängt? Ett tecken i tiden om något. DS.

Publicerad 7 kommentarer

SAS. En förljugen bild av mångkulturfrälsning som vi alla vet inte existerar. Därav fiaskot.

Alla har redan sett SAS-klippet. Men så länge det ligger oklippt kvar i Resumé, så kan den som vill få chansen att dubbla hjärtslagsfrekvensen igen. Ett nationellt självmord, man hade kunnat tro att SAS drivs av Miljöpartiet.

Några specifika iakttagelser, vad det är som retar gallfeber på en. Vad är egentligen skandinavisk kultur?

  • Absolutely nothing.” Speakerrösten är avmätt blasé och uppgiven; en ‘världsvan ung tjej’ (förstås+ förstås+förstås), sån som inte finns på riktigt men som tvärsäkert får påstå nåt som är en magstark lögn.
  • Sedan fyller personer i med “Nada!”, “Niente!” på språk som väl ska vara deras egna. Det gör det förstås värre. Att ägna sig åt självkritik framför spegeln kan vara nyttigt. Men när man bjuder in gäster på middag som har synpunkter på både ens kryddning och bordsskick, då går det för långt.
  • Exemplen är sedan lagda i munnen på oss. Skulle vi ha påstått att demokratin är en skandinavisk uppfinning? Och våra vindkraftverk (som minsann inte vi hittat på!) skulle vara ‘iconic‘ – vem f-n tycker det?
  • Om någon frågat mig om var lakrits uppfanns så hade jag inte svarat ‘i Norden’. Men jag skulle på rak arm kunna räkna upp minst ett tjogtal uppfinningar som är mer betydelsefulla – och som verkligen är svenska.
  • Jag tvivlar starkt på att norrmännens nationalstolthet är särskilt kopplad till gem, men enligt videon är gem ‘the Pride of Norway‘ (trots att de inte ens skulle vara norska).
  • När mörkhyad flicka ‘gör rent hus’ med ‘vanföreställningen’ att midsommarstången är svensk, så skakar den svenska tanten på huvudet. Tänk så dum hon har varit! Satt på plats så det tjongade i konkarongen.
  • Midsommar. Det svenskaste av allt. Att det finns en uråldrig gemensam germansk hednisk tradition bakom skulle alltså göra oss kulturellt fattigare? Vilken svensk känner att traditionen blir mindre ‘vår’ av detta?
  • Videons sätt att förklara låter oss dock ana att midsommarfirandet i fortsättningen lika gärna kan göras om till något arabiskt eller turkiskt, precis som – ‘it gets worse‘: köttbullarna. En antydd kulturrelativisering som förstås upprör långt mer än den påstådda forntida ‘kulturstölden’.
  • Det är heller inte danskarna själva som kallar wienerbröd för ‘danish‘, men videon får det att låta som de gjort det och nu måste göra bot och bättring. Återigen en invandrare som mästrar oss.
  • Med meningen ‘We’re no better than our Viking ancestors‘ så trampar man på vikingarna, både genom att förneka kvinnans starka ställning i detta samhälle – och genom att låta en afrikan kalla sig för vikingaättling.
  • 1.40 in i videon så förklaras istället vad som är unikt med oss: att vi snor alla andras kulturer och gör dem till våra egna. OK, jag kanske ska vara snällare och säga ‘lånar’, men om någon påstår att detta inte är vad alla andra kulturer också gör, så är väl detta den största lögnen i hela videon.
  • Och givetvis fortsätter de människor som figurerar i videon att domineras av nyblivna nordbor och folk från andra kulturer. Att de etniska skandinaver (eller snarare skandinaviskor) som förekommer genomgående är grådaskiga, sura och trista, mot grågrön bakgrund, medan invandrarna ler och ha färgglada kläder – inte heller det är förstås någon slump.
Låt oss konstatera: SAS video borde inte ha fått passera genom dessa dörrar. Lika lite som de terrormisstänkta, kriminella och bidragsresenärer som videon försöker förhärliga.

Fem spypåsar av fem möjliga

Men vad är det egentligen som gör att just SAS video förtjänar fem spypåsar av fem möjliga? Just den sistnämnda provokationen måste jag säga har börjat besvära mig på ett sätt som liknar en allvarlig klåda. Varje Yoghurtpaket eller mjölkliter pryds ju av obligatoriska texter om våra nytillkomna; deras namn, bilder och förflyttningshistoria. Detta sker inte ibland. Utan jämt. Jämt. Jämt! Det står mig upp i halsen. De mörkhyade och svåruttalade namnen får gärna vara tillfälliga gäster, åtminstone om de ser så glada och trevliga ut som i SAS-reklamen, men jag vill inte känna mig invaderad – ständigt påminnas om vad som händer med vårt land. Åtminstone inte medan jag äter frukost i mitt hem. En stund i fred, är det för mycket begärt?

När kommer det en reklamfilm där alla heter typ Lotta och Lasse – och har ljust hår? Troligen aldrig, eftersom det nu gått så långt att en sådan skulle sticka ut i mängden och därmed uppfattas som lite unken ‘rasism’. Att längta tillbaka till Melker och Malin i Saltkråkan är så reaktionärt det kan bli.

Oikofobin är monumental

Syftet med videon är så tydligt är att förminska vår kultur, samtidigt som detta förminskande ska motivera oss att åka mer med SAS och tacka för örfilen. Det är den attityden, att det är så svenskar och skandinaver ska uppfatta sig själva, som mest provocerar – eftersom det är något vi aldrig skulle försöka pracka på någon annan. Same, jude, arab eller chilenare, ingen skulle vi säga så här till, utan att vara medvetna om att vi i bästa fall levererar en förolämpning. Troligen skulle vi kallas rasistiska – och vi skulle ju hålla med själva.

Denna inställning är så paradoxalt ‘pretentiöst över-ödmjuk’ att den ger en kväljande och otäck känsla av overklighet – varför gör vi så mot oss själva? Det är faktiskt sjukt. Vi är inte friska, vi lider av en oikofobi som är så höggradigt utvecklad i SAS-videon att den blir obehagligare att se på än bilder med fullt utvecklad böldpest.

Bilden av mångkulturen är i spillror

TIll detta kommer bildspråket. Vad de glåmiga nordborna sura miner ropar ut till oss är att vi behöver färgklickar. Spännande, glada och kreativa människor från andra kulturer. SAS inte särskilt väl dolda budskap är alltså vad de pk-frälsta vill tro är sant: att mångkulturen är som plockade russin ur en kaka och att vi, som är världsmästare på att inte tänka rasistiskt också – därför/därmed – är bäst på integration. Att videon blev ett så pinsamt fiasko beror förstås på att det är så få i Sverige idag som inte inser att den bilden är totalt förljugen. Inte ens bland DN:s läsarkommentarer är de troende i majoritet. För fem år sedan hade ingen fått ifrågasätta dem.

Glåmiga och tråkiga. VI behöver verkligen nytt sällskap!

Kommersiellt – då måste det ju vara sant?

Indirekt tycks man ändå försöka övertyga oss om att de som tycker så här fortfarande är i majoritet (inte bara bland DN-läsare, utan hela folket)… inte skulle ett vinstdrivande företag göra så om de inte hade sonderat marknaden? De vill väl tjäna pengar ändå?

Jag har tidigare reflekterat över hur otäckt fångade vi kan bli av att vara del av en subkultur och hur vi blir förmögna att upptäcka det först då vi hamnar i en annan. Som när jag själv i början på 90-talet kom från ett konkursat finansbolag till en optimistisk fastighetsbransch. Krisen hade pågått i ett år, ändå inbillade man sig att det var köpläge. Tre månader senare kämpade alla för sin överlevnad. Men likadant var det när jag kom från samma bransch 1996 till den stora banken. Problemen var inte över, men sedan tre år pekade pilarna trots allt uppåt. På banken var man livrädda för fastigheter hela 90-talet ut.

Adonis är inte ensam – här är en hel bransch fångad i sin egen spegelbild

SAS-videon är ett exempel på hur en bransch också kan bli lika enögt fångad i den politiska diskurs som präglar de människor som fyller den. I reklambranschen arbetar de kreativa och de är närmast släkt med underhållningsbranschen. Här är de enstaka åsiktsförrädarna sedda som störande hårdplast i en ocean av mångfaldsglädje. Kampanjfilmen är framtagen av danska NoA-byrån &Co och produktionsbolaget New Land Films, och SAS ‘Brand Campaign Manager’ Martin Adonis bor på Södermalm. Hans umgänge är referensramen som fått detta att passera genom passkontrollerna. Det handlar ju alldeles uppenbart om en gigantisk marknadsföringsblunder – SAS ligger ungefär 5 år efter i tiden. Det går alltså att med viss skadeglädje notera hur de springer runt som yra höns för att reparera skadan, och istället bara gör den värre; man biter sig själva i baken.

För den som inbillar sig att det inte är likadant bland ränteanalytiker och valutahandlare, att dessa skulle styras av mer perfekt information, så är mitt budskap: tänk om. Deras åsikter och rådgivning är nästan lika skevt baserad på underlag från MSM och en bekantskapskrets som i sin tur begagnar sig av samma källor. Tanken på denna rundgång, där nätkällornas kritik inte sipprar in, inte får påverka, den gör mig iskall. Kan det vara ett lika snävt urval av källor börsen förlitar sig på när man reagerar positivt på nyheter från Kina? Insikter om Coronaviruset har i alla fall dränks av nyheterna om kinesernas ‘kraftfulla motåtgärder’ och ekonomiska stimulanspaket.

Ring 112.

Tillbaka till dårarna på SAS. Efter att DN och TV4 har låtit SAS PR-avdelning få gråta ut och misstänkliggöra våra känslosvall som troligtvis otillåtet nazistiskt influerade, så kan vi alltså göra en summering, och den tycker jag Weidmo Uvell prickar in rätt bra:

Som att betrakta en tågolycka; inte behagligt men svårt att låta bli. Sen vill man bara ringa 112.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad 1 kommentar

Domstolsaktivisterna offrar barnen när utlandsfödda kriminella riskerar utvisning

Emilia var bara dagar gammal när hon blev flyttad till fosterhem. Född av en drogberoende mamma hade hon konstaterad abstinens när hon omhändertogs. Pappan, även han tung narkotikamissbrukare, var dömd för en rad brott; bland annat grovt vapenbrott, han hade uppträtt hotfullt och aggressivt redan under förlossningen. När de biologiska föräldrarna senare vill ha tillbaka flickan säger socialnämnden nej och får domstolen med sig. De biologiska föräldrarna överklagar till kammarrätten, men vägrar att drogtesta sig. Socialnämnden hävdar att paret fortfarande lider av psykisk ohälsa och mamman går på dagliga mediciner. Under tiden har flickan blivit en naturlig medlem i det familjehem hon placerats, hon är trygg och har utvecklats normalt. Vilket innebär allt som en glad, busig och nyfiken liten treåring alltså brukar vara. Men det skulle hon inte få vara länge till. I kammarrätten gör barnets rättsliga ombud, advokat Martin Bengtsson, en kovändning. Vad som föranledde den vägrar han att svara på. Och trots socialnämndens entydiga bedömning så kommer kammarrätten till beslutet att Emilia ska flyttas tillbaka till sina biologiska föräldrar.

Nio månader efter domen är Emilia död. Hon hann aldrig fylla fyra år.

Paret är nu häktade, misstänkta för grovt vållande till barnets död. Enligt Aftonbladet hade Emilia hittats i lägenheten efter ett larm, och då hade hon legat där i flera dagar. Polisen hade kallats till lägenheten bara en månad tidigare, två gånger, men utan att beslut togs om att omhänderta flickan. Föräldrarna anklagas även för brott mot griftefriden. Det senare låter i alla fall i mina öron som att man gjort något för att försöka dölja detta brott, som man alltså förnekar. En följdriktig fortsättning på en upplösning av ett familjedrama som närmast känns som ödesbundet självklart redan från det ögonblick kammarrättens dom föll. Vad jag tycker om dessa båda ynkliga individer och vad jag skulle vilja borde hända med dem ska jag inte sätta i skrift. Vad jag tycker om domarna och specifikt hur svenska domstolar fungerar vill jag däremot gärna utveckla min syn på, trots att den inte ligger särskilt långt ifrån hur jag ser på de båda förövarna.

Aftonbladet 30/1

Barnens rätt går först. ?

“Barnens rätt ska alltid väga tyngst”, säger Linda Swärd, kammarrättsråd, som var med och fattade domslutet. Det är domstolarnas skyldighet att avväga så enligt lag och praxis. Men kan det då bli mer uppenbart att denna dom gick rakt på tvärs mot dem principen? Emilia hade utvecklat en trygghet under sina tre första levnadsår i det enda hem hon visste var hennes. Oavsett hur perfekta hennes naturliga föräldrar då är så kan jag inte för mitt liv begripa hur man resonerar om man inte inser att barnets rätt och enda intresse är att få stanna där hon är. Men så tycker ju inte kammarrätten:

”Det kan inte längre anses föreligga någon påtaglig risk för att flickans hälsa eller utveckling skadas på grund av de förhållanden som föranledde beredandet av vården” säger man i domskälen. Samtidigt konstaterar Aftonbladets krönikör Oisin Cantwell att ” Det framgår av domen att barnet har bott i familjehem ända sedan hon föddes och att ett uppbrott innebär ”en stor påfrestning för henne”. “

Kammarrätten hänvisade till att de, enligt en dom i Högsta Förvaltningsdomstolen, HFD, inte ska ta hänsyn till risken för att barnet kan ta skada vid en separation från ett familjehem. Ursäkta, men låter det som att detta prejudikat är i linje med huvudprincipen – barnens rätt väger tyngst? Det är ju tvärtom uppenbart rakt i strid med denna princip! Ett olagligt domstolsutslag som borde föranleda att ledamöterna som fattade det omedelbart avsatts från sina höga ämbeten.

Prejudikatet: ett snarlikt fall

Det handlar om en HFD-dom som kom 2012, med mycket liknande bakgrund: barnet utsatt för allvarlig misshandel under de första levnadsveckorna, pappan fick fyra år men mamman friades, hon kunde därmed vinna tillbaka barnet som fyraåring. Det är alltså precis lika obegripligt, sett ur barnets perspektiv. Man har ropat på ny lagstiftning sedan dess. Två olika regimledare har vi haft under denna tid. Och ni vet ju vilka – och vad som förenar dem ideologiskt. Just det: öppna hjärtan. Men inte när det gäller barn då.

Det enda som man kan tycka borde vara väsentligt i ett sådant här fall är väl just tiden som barnet varit i fosterboende. Om den är lång och barnet mår bra så borde det aldrig kunna flyttas – om man menar allvar med att barnets väl ska komma i första hand. Men se, just på den punkten skulle HFD skapa prejudikat om som säger tvärtom; fosterhemstiden får man inte ta hänsyn till. Hur kan detta vara möjligt? Det känns som Dumskallarnas Sammansvärjning slagit till. En annan DN-läsarkommentar undrar också. Borde inte domstolarna vara fyllda av folk med IQ åtminstone på genomsnittlig nivå? Finns det någon som helst logisk förklaring eller motiv? Här en insiktsfull läsarkommentar som ger oss en ledtråd:

Ann Sidbrant är en av de läsare som DN borde anställa som journalist, för hon verkar ju göra det jobb tidningens reportrar helst undviker: drar de obehagliga slutsatserna.

Intresset som väger tyngre än barnens. De kriminella invandrarnas.

Ja, se där tror jag att du har alldeles rätt Ann. Och den sista punkten förklarar nog ännu mer än så. Barnen används som svepskäl och livlina för att bevara ett band till Sverige som annars inte skulle ha funnits – och som utan ett sådant skulle leda till utvisning av föräldern. Låt oss titta på statistiken som BRÅ plockade fram åt SVT om det kan ligga något i denna förmodan. Bara 19% av de våldtäktsdömda utvisas, enligt moderaterna, som 2018 krävde att detta ändras.

Enligt SVT ‘Fakta’ bara delvis sant att färre än 1 på 5 utländska våldtäktsmän utvisas.

SVT ‘Fakta’ vill med sin rubrik låta som de själva är de enda som är ‘objektiva’, när de hävdar att M slirar med sanningen i sitt påstående. Men vad SVT vill räkna in är alltså sådana fall som inte ens gäller folkbokförda här och alltså inte har hunnit få ett personnummer. Nej, det rör sig inte om turister. Vi kan räkna bort deras antal som rent svinn även under den senaste tjugoårsperioden. BRÅ vill inte särskilja dessa från dem de gäller, för då synliggör man ju ett problem. Det handlar om 1. asylsökande som inte har fått ansökan prövad, och som inte kan hålla sig så länge utan avslöjat sin kriminella läggning redan i förväg. Eller 2. människor som uppehåller sig här helt illegalt, med eller utan samordningsnummer de fått utan att legitimera sig. Sådana som alltså borde utvisas utan pardon omgående oavsett om de begått brott eller inte. Att 4 av 10 i dessa grupper inte döms till utvisning är ju i sig en skandal; det borde vara noll. Om vi dessutom beaktar, vilket SVT ‘Faktas’ undersökning inte tar upp, att det oftast är en tidsbegränsning i utvisningarna fem eller, sällsyntare, tio år, där strafftiden också räknas av, ja då framstår denna brist på utvisningsbeslut i domarna som mer än uppseendeväckande. Det måste ligga något skumt bakom.

Som BRÅ:s statistik också visar så har andelen utvisningsbeslut gått ned över tiden. Moderaterna hänvisar till den sist redovisade perioden i rapporten, 2010-2014. Bara 5 av 27 grova våldtäkter föranledde utvisning under den perioden (inte större andel än vad som gällde för vanliga våldtäkter). Mellan 2005-2009 var andelen 30% och 2000-2004 var den 36%. Under båda intervallen tydligt högre än för vanlig våldtäkt. Så vad kan ha fått ned den andelen till nära hälften av vad den var? Kanske ett ett visst domstolsutslag 2012 har hjälpt till.

En tredjedel av de utvisade hade minderåriga barn i Sverige. Det hade varit mycket intressant att se hur denna andel förändrats över tid..

Domstolsaktivisterna och de stackars kriminella flyktingarna

Ni förstår ju att jag är ironisk, men sanningen är att just så här tänker en stor del av Sveriges domstolsjurister. De har inte bara närt en obestämd svaghet för dessa flyktingar; i kvinnliga juristnätverk som Legally Lady och HILDA så bjuder man in lunchtalare som berättar hur de aktivt bör använda sin tjänst för att hjälpa flyktingar. Sådan aktivism som Annie Lööfs stöd för den av Lagrådet utdömda Gymnasielagen, är inte undantag eller något man ser mellan fingrarna med, utan som man helhjärtat stöder och visar sin entusiasm för – genom att även bjuda in Annie att tala vid dessa lunchträffar.

För mig som jurist är domstolsaktivism en kontradiktion i sig själv och en styggelse. Ingen som lär sig lagen och svär att tillämpa den i sin yrkesutövning som domare, ska ens kunna snegla åt möjligheten att istället bedriva aktivism, som ju är att göra raka motsatsen, inte följa den. Men så illa ser det alltså ut idag, att man öppet koketterar och smickrar varandra för att man är så progressiv och ‘vågar stå upp för sina värderingar’. I motsats mot de stockkonservativa gubbarna som anser att lagen måste följas till punkt och pricka. Kammarrättens ordförande, som alltså i förlängningen höll i Emilias yxa, var enligt Aftonbladet en kvinna och DN nämner kammarrättsrådet Linda Swärd som delaktig i beslutet (möjligen samma person). Den kvinnliga dominansen är faktiskt ingen slump alls enligt min bokföring. Den är med all sanning en drivande faktor bakom den allt tydligare domstolsaktivismen. Kvinnor är ännu inte i majoritet i de högre instanserna, men så här tycks det se ut i varje större mål där domslutets laglighet kan ifrågasättas.

Så hur gör man då, när man ser ‘ett högre syfte’? En utvisningshotad afghan eller somalier, som ovedersägliga bevis pekar ut som gärningsman i en gruppvåldtäkt, det finns t ex fingeravtryck på den trasiga flaska som trycktes upp i offrets vagina och vittnen som pekar ut mannen. Då går det ju inte att underkänna bevisen, vilket annars är den vanligaste metoden att leka aktivist (och den effektivaste, eftersom bevisfrågor närapå aldrig ger prövningstillstånd). Ja, det handlar ju då om straffbedömningen. Och här lägger sig domstolarna upprörande lågt för det mesta. Relativt domar på upp till tre år för brott mot Samtyckeslagen, där det upplevda våldet finns i kvinnans huvud, så är en gruppvåldtäkt som ger fem år ett rent hån. Men det absolut mest kännbara för de flesta av förövarna är ju utvisning. Som dock inte behöver ske, om man kan hitta ‘en anknytning’.

Ett prejudikat som är som ägnat för att ge utländska kriminella det band de behöver för att slippa utvisas.

Vi ska utgå ifrån att försvaret alltså letat. De biologiska barn som finns här i Sverige har dock inte gått att använda som ‘band’ om de inte är ställda under den dömdes vård och förmyndarskap. Advokaterna vet att det innebär att det till varje pris gäller att skaffa en sådan anknytning innan domen faller. Och här hjälper alltså HFD:s laglösa dom till, genom att helt undanröja principen om barnets bästa, genom att fastslå att fosterhemstiden inte ska tas in i bedömningen. När de mångkulturskramande domstolsaktivisterna hade grubblat färdigt och via backwards engenering lyckats komma fram till det önskade resultatet, så hade man alltså skapat det prejudikat som lämnade Emilia åt sitt öde i två våldsamma narkomaners vård. Och efter nio månader i helvetet ledde detta till hennes ännu mer tragiska död.

De båda knarkande föräldrarna kan vara etniska svenskar eller inte, det spelar faktiskt ingen roll, det här är en säkert för de flesta oönskad konsekvens bara; Emilia blev collateral damage, ett offer för domstolsaktivisternas laglösa lagutövning. Det handlade om en överordnad princip som inte får uttalas högt vad den går ut på, men som de godhjärtade lunchtalarna i Legally Lady ändå skulle ställa upp på alla dagar i veckan. Ingen mångkulturskramande skurkregim har därför heller velat undanröja prejudikatet med ny lag.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Fotnot: Emilia är ett fingerat namn. Det skulle lika gärna kunna ha varit Fatima eller Amina.

Publicerad 2 kommentarer

Islams kvinnoförtryck och könsdysfori är inte argument för manshat mot svenska ‘cis-män’

Jag publicerade artikeln ‘Manshat är mainstream i mainstreammedia’ den 18 maj. Den är minst lika aktuell idag, efter att två unga kvinnor, Wilma och Emilia, blivit mördade. Pojkvän respektive barndomsvän hör till de närmast misstänkta – en har utländsk bakgrund från Menaländerna, vilket framgår av Petterssonsblogg bl a; i det andra fallet förefaller brottet enligt Nya Tider vara en prostituerad man, med en transsexuell läggning, även psykisk störning kan vara en förklaring, men någon typisk svensk ‘cisman’ handlar det definitivt inte om. Att Emilia är född pojke och transexuell är inget media anser finnas skäl att nämna, men det är förstås en del i detta drama. Antale unga som upplever att deras biologiska kön är en tvångströja ökar explosionsartat, som en följd av de normer man dagligen matas med. Och att somliga är mycket olyckliga i sina roller även efter könsbytet är lika förbjudet att tala om. Att detta leder till en livsstil som också är riskutsatt är inte heller något vi får tala om. Emilia sålde sex över nätet. Det innebär inte att hon hade sig själv att skylla, men att de som argumenterar för att den nya hbtq-frigörelsen är överlägsen kärnfamiljen som livsstil borde ifrågasättas, precis som dem som ser ‘mångkulturen’ som en enda stor lyckobringare.

Feministerna har MSM bakom sig.

Wilma
Emilia.

Var i MSM hittar man namnet på Wilmas pojkvän? Var får vi veta att Emilia var en transperson och sålde sex? Att hennes barndomsvän var prostituerad? Det har vi inte att göra med anser man. Och det kanske stämmer, men när morden används som argument för att föda mer manshat, så måste jag invända, då är allt detta relevant.

Vi har en generation unga som vuxit upp med de mest groteska anklagelser mot svenska män, ständigt ringande i öronen. Denn häxjakt som inleddes med metoo har inte upphört. Våldtäkterna på ‘We are Sthlm’ och andra musikfestivaler tystades först ned, men när man sedan tvingades plocka fram dem i ljuset, så gjorde postmoderna feminister en rockad: dessa övergrepp har börjat användas som en del i smutskastningen av män, inte så mycket i största allmänhet, utan av vita män, s k ‘cismän’ (sådana som är bekväm med sin biologiskakönsroll), och svenska män i synnerhet. Man klumpar, som Frida Boisen i Aftonbladet, ihop det med annat våld inom förhållanden och kallar förövarna för ‘Svenska män’. Samtidigt som feministerna alltså med ena handen gör allt för att befordra massinvandring av kvinnoförtryckande kulturer, så låter man de övergrepp dessa begår som argument i sitt könskrig mot den svenske mannen. Vi är så klart många som genomskådar den förljugna argumentationsstrategin, men några av oss är mycket sämre på att göra det än genomsnittet. Nämligen de unga tjejerna själva. Sådana som Wilma och Emilia. Få bär ett lika stort ansvar för deras död än sådana som Boisen. Och få är det som kan visa hur förvirrade de unga kvinnorna är, bättre än ‘Ebbis’ i Metro.

Ebbis i Metro – kallar sig gärna ‘vänsterfitta’

‘Svenska’ män, Boisen? Vanliga medelsvenssons som är trygga i sina biologiska könsroller? Och det är ‘svenska’ kvinnor som tvingas bära niqab, som utsätts för hedersvåld och tvingas gifta sig med sina kusiner?


Nej ’Ebbis’. Det är inte i första, andra eller ens tredje hand att de är ’män’ som gör de nytillkomna så felplacerade här. Det finns andra viktigare egenskaper att peka på, men mindre pk förstås.
*
Här en synnerligen enfaldig kolumn i Metro. Skriven av en ung kvinna som gör reklam för sig själv som ’vänsterfitta’ i länken under artikeln. Att sådana som Emilie ’Ebbis’ Roslund har möjlighet att sprida sina infantiliteter vitt och brett i en så stor upplaga säger mycket om Sverige idag, det är därför jag väljer att slå in en öppen dörr och bemöta henne. Ebbis konstaterar som ’fakta’ att män är ’en ekonomisk belastning för samhället’. Den här typen av manshat är i svenska media inget uppseendeväckande. Jag vill be er stoppa in ordet kvinnor istället för män i den meningen och fundera över hur sannolikt det hade varit att en sådan text publicerats.
*
Slutsatsen når Ebbis med lite selektiv statistik över sjukvårdskostnaderna för kvinnor som drabbats av våld. Ja, det är ju bara att hålla med. Och vet ni vad: män ju har skapat jordens alla klimatutsläpp också. Såsom ansvariga för den industriella revolutionen – och det välstånd som följde med den. Fy dem.
*
Alla radikala feminister är ju förtjusta i att trappa upp könskriget. Så här lite mer ammunition: med samma selektiva urval av statistik kan man ju konstatera att kvinnor kostar oss tre år extra i pensionsbetalningar. Om de bara ville dö lika fort som män så skulle vi spara massor! Och alla extra sjukdagar, som ju bekant kvinnor leder statistiken överlägset i. År ut och år in. Detta kostar ju många fler miljarder än de tre som du nämnde, Ebbis. Nej, jag tycker inte jag behöver nämna vilket kön som betalar mest skatt.
*
För det mest intressanta med den här pamfletten är ju rubriken! Och bilden under som ger association till resa över haven, med en precis lagom svartmuskig man snett bakifrån, omöjlig att avgöra etnisk härkomst för. Både rubrik och bild vill förstås antyda invandringskritik, utan att med ett ord nämna just invandrare. Eller att det är invandrare som står för det mesta kriminella våldet, det som Ebbis tar upp. En siffra ur högen: 96% av alla överfallsvåldtäkter t ex.


Det är nästan komiskt att Ebbis och hennes likasinnade ‘vänsterfittor’ lyckas sortera fram en egenskap med de nytillkomna som det faktiskt är pk att tycka illa om. Män! Eftersom Ebbis tillåter sig att generalisera så gör vi det också: här ett axplock andra egenskaper som också täcker in stora delar av de nytillkomna och som definitivt är mer relevanta om man vill kritisera:

Underutbildade. Religiösa fundamentalister. Kriminella. Bidragslyckosökare. Kulturellt medeltida värderingar. Kognitivt utvecklingsstörda. Rasister. Antisemiter. Kvinnoförtryckare. Till detta kan vi lägga problematiken att mansöverskottet i sig skapar stora problem, inte minst eskalerande kriminalitet.

Fakta Ebbis. Inte åsikt. Men det är inte något som Ebbis pekar på. Hon vill ju inte peka ut invandrarmän. Utan män överhuvudtaget.

Med mina fullständigt otidsenliga värderingar känns det inte riktigt rätt att ge sig på en kvinna, som i mina ögon uppenbart inte har mognat klart ännu, hennes åsikter i livet är typiskt juvenila och borde väl kunna få vara så. Om 20-30 år kanske Ebbis lärt sig tillräckligt mycket för att ha kommit till helt andra insikter. Träffat man och fått barn och börjat oroa sig för dem och för den egna pensionen. Problemet är att det är sådana som Ebbis som styr Sverige. Ungdomskulten och föraktet för intellekt och utbildning är totalt. Risken är dessutom stor att Ebbis gör karriär på sin partibok och blir ännu mera pk, får ansvar för någon myndighet där det faktiskt krävs kompetens.
Problemet med Sverige idag är inte att Ebbis finns. Utan att Ebbis regerar.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad 3 kommentarer

Hur kan feministerna acceptera en överman?

Sport och idrott handlar om kropp och naturliga urval, alldeles uppenbart är att det aldrig kommer att bli ‘rättvist’. För vad är biologisk rättvisa? Genetiskt är etiopierna uselt utrustade för att bli världsmästare i boxning, men de lär fortsätta att ta hem mängder med löparmedaljer. För män och kvinnor med bakgrund från Västafrika är det tvärtom, här hittar man även de mest gynnsamma anlagen för explosiv snabbhet. Stora länder som Kina kan visserligen plocka fram ett helt lag med långa basketspelare, men som kroat har du ändå betydligt större chans att bli världsmästare i samma sport. Den genomsnittlige östasiaten har i snitt små chanser i alla kraftsporter, där kroppslängd och muskelmassa är avgörande framgångsfaktorer – utom där en viktklassindelning görs, som inom boxningen.

Alla vet ju visserligen att det är tungviktstiteln som räknas för den stora publiken (och pengarna), men de flesta tävlande vet att konkurrensen är tuffare i lägre viktklasser, där fler håller till. Möjligen skulle en sådan indelning kunna göras i fler sporter, för att se till att ge fler chansen att vinna och därmed motivera fler. För utan tvekan har det ju betydelse för barn att kunna drömma om SM-, EM-, VM-guld och OS. Att bli som sin idol som man sett på tv.

Så här har man ju också ordnat verksamheten för handikappade. Man tävlar mot andra med liknande handikapp, så rättvist som möjligt för att motivera så många som möjligt. Att tävla är nämligen något vi tycker om och som driver många till fina prestationer, som i sin tur utvecklar personlighet och skänker glädje. Naturligtvis gäller detsamma i lika hög grad för barn och den åldersindelning som finns där. Det handlar både om vad som är rättvist och motiverande. Ingen skulle komma på tanken att sätta in ett lag med nollfyror i samma serie där nollniorna spelar.

Är 18 års testosteronbehandling OK?

Det är därför ganska enastående bakvänt att vårt pk-samhälle bestämmer sig för att män som byter kön ska få tävla som om de varit biologiska kvinnor från början. Man skulle kunna jämföra med en person som sätts på testotosteronbehandling från det att hon är fyra till dess att hon är nitton, i avsikt att bli duktig linjespelare i handboll. Året före OS avbryter hon behandlingen, 188 cm lång och 110 kg tung. Även om testosteronhalterna hinner sjunka ned till godkända nivåer, så har jag svårt att tro att någon på allvar skulle acceptera henne som tävlande på lika villkor. Men just så har det i praktiken fungerat för Hanna Mouncey i Australiens damhandbollslag, bara med skillnaden att hon föddes som biologisk man och sedan genomförde ett könsbyte 2016. Hon är dessutom proffs sedan många år – i herrlagen, spelade VM för Australiens herrar 2013.

Hanna har alltid känt sig ‘i första hand som handbollsspelare’. Men könsbytet var viktigare. Eftersom hon är ensam om att vara könsbytare i Australiens landslag och än så länge ett ovanligt tillskott inom damhandbollen öht, så är hennes lags möjligheter att vinna fortfarande begränsade av de övriga spelarnas kompetens. Men med fem sådana här kolosser i laget så skulle man garanterat vinna VM oavsett motståndarnas skicklighet. Frågan är hur motiverande det skulle kännas? Som att ha med fem tolvåringar i knattelaget; t o m tolvåringarna själva måste ju fatta att en seger inte är mycket att yvas över då. Men så tänker tydligen inte Hanna. Könsbytande män vill ju se sig som kvinnor och man får inte påpeka ens de mest uppenbara elefanter på handbollsplanen för dem, då kan deras känslor såras.

Snart kan du som förälder inte stoppa din tonårings könsbyte

Hur är det med flickors känslor då? I den exponentiellt växande gruppen som på svenska sjukhus med glada tillrop uppmuntras att följa sitt hjärta och byta kön innan de lämnat tonåren bakom sig, så är de allra flesta flickor. Det är uppenbarligen de som är mest lättpåverkade av tidsandan, som talar om för små barn att flickor minsann kan (vara som män) och helst bör tävla med män just som män brukar göra. Vår s k jämlikhetspolitik har sedan decennier deformerats och blivit groteskt missbildande, och lett till att unga människor mår dåligt i sina naturliga könsroller. För dem som tar steget att byta kön är det oåterkalleligt, men det verkar inte bekymra vare sig läkare eller politiker– det här är ju så otroligt fint och politiskt korrekt; svensk lag är på väg att ändras så att föräldrar inte heller ska kunna säga nej till den femtonåring som bestämt sig. Vad de ska säga om de ångrar sig vet ingen. Men det handlar, som Uppdrag gransknings program visar, sannolikt om självmordsbenägenhet som redan före bytet var hög och efteråt lär kunna nå tvåsiffriga procenttal – oönskade och utstötta av alla grupper, även ‘de egna’.

Att möta en bergsgorilla

För flickor som byter kön är idrottskarriären, om de haft någon, alldeles säkert över. Det får ligga med i vågskålen. Man kan undra varför inte Hanna i Australien ska tvingas inse samma konsekvens? Och om man vll fortsätta, varför driver inte hbtq-rörelsen på för att det startas särskilda lag och tävlingar för könsbytare? Allra mest absurd är förstås situationen för biologiskt födda kvinnor med idrottsintresse och -förmåga. Hur ska de i framtiden kunna motiveras av drömmar och ambitioner om att vinna och bli bäst? Som sjuåring handbollsmålvakt skulle jag ganska snart ge upp om motståndarna var tolv. Som manlig brottare skulle jag vara livrädd om jag fick möta bergsgorillor.

Jag är glad för Hanna skull om hon trivs i sitt nya kön, men på handbollsplanen är hon en anomali. Publiken ser henne förstås som något av ett freak, även om ingen säger det öppet, motståndarna lär uppleva henne som legaliserad dopning och vad medspelarna tycker om att ha henne i omklädningsrummet vet jag inte, men jag skulle ha förståelse för den som inte känner sig helt bekväm.

Det här är ett flagrant exempel på hbtq-minoritetens förtryck av majoriteten. I detta fall de biologiska kvinnorna. Det visar att pk-samhället blivit helt perverterat, alla sunda principer har lagts åt sidan. Och vinnare är… ingen alls.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad Lämna en kommentar

Säg NEJ. Ingrosso visar hur man gör.

I en DN-artikel utropas “Ingrosso-annonser fällda av RO: Kvinnan framställs som ett sexobjekt”. Det låter ju allvarligt. Fällda? Av vem? RO? Reklamombudsmannen. Näringslivets egen etikbevakare sedan 2009. Behovet av en sådan kan ifrågasättas, eftersom vi redan har en Marknadsdomstol, och eftersom den inte är en statlig myndighet så kan den inte ‘fälla’ någon, bara rikta kritik, precis som alla andra bör få i ett samhälle där yttrandefrihet råder. Det hade varit mindre pretentiöst och betydligt mer rättvisande om man behållit sitt tidigare namn, Näringslivets Etiska Råd mot Könsdiskriminerande reklam, som mer tydligt talar om vad det handlar om. Och som alla sådana här organisationer, även när de finansieras av näringslivet, så har man givit efter för rådande radikalfeministiska trender, vilket betyder att man snart nog lär anse det vara könsdiskriminerande att någotdera könet uppvisar karaktärsdrag som inte är helt könsneutrala. För kvinnors del innebär det som bekant att man slutligen kommer tvingas bära burka eller niqab och heltäckande kläder, det finns en hel totalitär ideologi som satt ner foten just på det stället, och som inte tillåter någon kritik. Och som heller inte får någon, inte av de radikalfeministiska kretsarna i alla fall.

Kvinnolobbyn i arbete. Daniel Helldén, Miljöpartiets starke man i Stockholm är förstås med, gissar på partipolitisk samverkan här.. Känns det inte stereotypt att det är Daniel som gör något aktivt? Och står lutandes ÖVER AnnaStina? Båda tjejerna visar dessutom en hel del bar hud och det går att se konturen av ett bröst. Är du säker på att Muslimsk Ungdom är OK med detta, Hanna?
Pigment för huden kan vara så här bra. Ändå är fokus på den välpigmenterade rumpan fel, enligt Kvinnolobbyn.
Vill man visa sin hela produkt utan att visa för mycket så tycker jag personligen att den här bilden gör det bra. Hade man haft hela kroppen med så hade det varit för sexigt och Kvinnolobbyn hade vänt på resonemanget, jfr med föregående bild: ‘visar fel fokus’.
RO Elisabeth Trotzig poserar på ett lite väl utmanande kvinnligt vis, känns det som. Ser ut som både läppglans, mascara och ögonskugga kan ha använts. Någon som känner för att anmäla?

Anmälare var enligt artikeln ‘Sveriges Kvinnolobby’ som vi inte behöver gissa vad de har för inställning; de samlar alla bilder de tycker illa om på ett intagramkonto, som blivit mycket populärt bland dem som inte alls tycker som Kvinnolobbyn. Det som är gemensamt för bilderna som blivit ‘fällda’ – vilket man stolt basunerar ut – är att de 1. visar hud, 2. framställer kvinnor som sexiga. Bilderna som inte blivit fällda (ännu) visar också oftast vackra kvinnor men lite mindre hud. Ibland så lite hud att man måste fråga sig om det finns några gränser alls för vad Kvinnolobbyn anser tillbörligt. Vi börjar närma oss det viktorianska 1800-talets England, när även en blottad kvinnoaxel kunde få en man att börja flämta av åtrå. En skillnad då mot nu var att det var ett patriarkaliskt samhälle som ville ha det så på 1800-talet. På samma sätt som islamisterna vill ha det idag – och går några steg längre för att göra poängen tydlig: män kan inte ta ansvar för sina handlingar när de blir upphetsade, det är kvinnans skyldighet att skyla sina företräden. Är det verkligen den poängen Kvinnolobbyn vill göra?

För mycket hud för Kvinnolobbyn. Islamisterna håller säkert med.
Humor gills inte. Att hela situationen är kufisk är tvärtom försvårande, gissar jag.

Sammantaget kan vi konstatera att åtminstone all underklädesreklam och badmodereklam på detta sätt enligt planen ska bannlysas från tidningsmedia, om Kvinnolobbyn och RO får råda. Så länge vi inte tala om heltäckande badburkor förstås. Osminkade kvinnor, särskilt med oattraktivt utseende, misstänker jag dock kan vara OK att visa. Är det för oss män ni gör det här kära Kvinnolobby? Då kan ni låta bli. Sexiga kvinnor är trevligt för ögat – och jag, liksom de allra flesta andra svenska män är så pass luttrade att vi kan hantera vår upphetsning utan att begå brott. Personligen är jag övertygad om att en brist på ögonfägnad kommer förvandla oss till ohämmade lustsökare eller möjligen homosexuella, som de viktorianska männen, och de islamistiska. Och trenden har redan pågått ett tag. Jag har till exempel noterat att PK-företeelser som Melodifestivalen tycks sortera sina rekvisita-dansare på det sättet; det var länge sedan man ens hade lust att försöka klä av någon med ögonen. De flesta är för övrigt ändå män, som, liksom de manliga artisterna, med utstuderad tydlighet gärna rättar till paketet i sina tajta trikåer mellan varje danssteg. Det är OK.

RO Elisabeth Trotzig hittar faktiskt en paragraf i Internationella Handelskammarens marknadsföringsregler, som hon anser kan tillämpas på Ingrossos reklam, som vad jag kan se gäller en vacker och fullt påklädd kvinna. Vad Internationella Handelskammaren har med svenska rättsregler att göra är oklart, vad som däremot är klart är att Trotzig och Kvinnolobbyn har ett mycket nära samarbete, där det för Trotzig bara verkar handla om att expediera önskningarna som Kvinnolobbyn (med Daniel Helldén, Mp, i spetsen) skickar in. Det handlar i grunden om att få svenska kvinnor att klä sig så osexigt och oattraktivt som möjligt, och helst ska de bibringas uppfattningen att det är skamligt att attrahera män. Det här är en skenhelig paradox, i tider när kvinnlig frigörelse istället borde propagera för det omvända.

Naturligtvis är detta ett av de sätt kvinnor utövar makt, och de kvinnor som är attraktiva vet precis vad jag talar om. Men jag är inte säker på att Kvinnolobbyns representanter är lika medvetna, eller kanske rör det sig om ren svartsjuka. Ur feministiskt perspektiv är denna makt också något som det gäller att låtsas som om den inte finns, eftersom den så uppenbart fungerar som en motvikt mot den ‘patriarkala makt’ som män utövar och som feministerna anser att vi måste dela med oss av. Det har de också kommit långt med i Sverige, längre än till halva kungariket; vi är idag ett land totalt dominerat av kvinnliga värderingar.

Islamisterna hanterar kvinnlig makt genom att stoppa den i en säck.

Här testar Kvinnolobbyn Stockholms stads gränser. En högst anständig baddräktsreklam på badstrand. Ej OK.

Vi män gör nämligen ofta(st) som kvinnor vill, när vi känner en attraktion. Den attraktionen är det inget fel med, den är biologisk och lika lite fel är det att kvinnor önskar känna sig attraktiva eller att de utövar den makt detta kan skänka dem. För samhället uppstår då en naturlig och bra balans: kvinnlighet är det kitt som håller ihop detta samhälle, men manliga värderingar är vad som har format det, vår västerländska civilisation. Ett rättssamhälle där rättvisa men ibland hårda regler måste tillämpas; ingenting som är väl ägnat för domstolsaktivister (av båda könen, men vanligen just kvinnor) att hantera. Feminister vill alltså istället osynliggöra hela det här biologiska samspelet. Man vill göra sig av med både den manliga och den kvinnliga ‘maktstrukturen’, men eftersom det är biologi vi talar om så kommer man naturligtvis bara undertrycka och förvränga dessa uttryck. Och de enda som är nöjda med detta är väl islamisterna, vars lösning är att hantera kvinnlig makt genom att stoppa den i en säck.

“Nej”. Det är lätt att säga, men Ingrosso förtjänar ändå medalj för att man gör det.

Ingrossos företag visar dock, föredömligt och ack så befriande, att det faktiskt inte är lag på att undfallande ge efter för dessa smygande trender. Det kan låta enkelt och det är det ju egentligen också, men när det svenska näringslivet gång på gång gör tvärtom, och fegt backar undan för minsta hot från pk-isterna, så måste vi ge Ingrosso ett erkännande för uttalandet nedan, som är ett svar till RO och Kvinnolobbyn. Man förtjänar närmast medalj:

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

English Summary

The Swedish feminists in the so called Kvinnolobbyn, backed by Miljöpartiet, has decided to try to ban all kinds of advertising that shows any female skin, as long as it is attached to a beautiful woman. The private industry-backed RO (Reklamombudsmannen) is not a government authority or court. So when DN claims that RO has condemned Ingrosso for sexist pictures, and tries to make it sound like this is an impartial court judgement, it is not true. What is true is that Ingrosso are free to challenge RO’s view. And so they have, which is both inspiring and most gratifying. Losely translated, Ingrosso claims that “the woman they market themselves towards, are free and independent”, and that “she would never cave in to the current trends in our society, that women should cover herself and let men rule over her sexuallity. Ingrosso will never bend to such trends.”

Look! It can be done – one can say no to the politically correct. Let’s hope this will serve as a role model for others.

Publicerad Lämna en kommentar

Sverige är ingen mångkultur, det är bara vi och islam. Och en spännvidd oss emellan som gör demokratin osäker.

“Inglehart–Welzel Cultural Map” (IWCM). Låter det bekant? Tyvärr är det fler som vet namnet på den lilla matrisen över världens länder inplottade på två utvecklingsaxlar, än det är som har dragit de rätta slutsatserna av den. Och nej, det är inte så många som vet namnet heller, trots att många säkert känner igen diagrammet när de ser det. Det är en mycket talande matris, som berättar om kulturella skillnader. Skillnader som inte handlar om åsikter, utan om djupgående värderingar. Sådana vi växer upp med och har i modersmjölken. Sådana vi är ytterst ovilliga att rucka ens det minsta lilla på och som bara verkligt omvälvande livshändelser förmår att skaka om i grunden. Om man hade tagit den här matrisen på allvar så hade massinvandringen från Mena-länderna sannolikt aldrig kommit till stånd eller förklarats vara högst temporär. Slutsatsen av IWCM är nämligen att diametralt motsatta värderingar i grundläggande frågor resulterar i ett samhälle där antingen demokratin eller samhället självt bryter samman.

Den stora amerikanska mångkulturen – förebilden som ingen talar om men alla tänker på

Mångkulturer kan överleva – och till och med frodas. Det förutsätter inte nödvändigtvis inbördes tolerans eller att skillnaderna i kulturerna är små. Men då måste det finnas gemensamma värderingar som överbryggar motsättningarna och som över tiden tenderar att förena – d vs integrera – grupperna med varandra, så mycket att de flesta upplever sig i första hand vara en del av helheten snarare än delmängden. Så ser det ut i Amerika, där de många stora invandrargrupperna under 1800-talet kom att inlemmas med ett gemensamt språk, en gemensam frihetslängtan såsom den uttolkas i den amerikanska konstitutionen, och gemensam strävan efter lycka och religiös tro. Även om de etniska banden inom gruppen ofta förblev starka, så var det många bland invandrarna som stolt kallade sig för amerikaner redan i första generationen. För dem som kände sig mest hemma i den redan etablerade engelska kulturen, som nordbor och de flesta tyskar, så gick det snabbare. Bland katoliker som irländare och italienare, så gick det långsammare. Kineser med ett tydligt annorlunda utseende hade det svårare. De var många, blev illa behandlade och de är också den kategori som därför längst lyckats/tvingats hålla liv i de etniska banden.

För kulturmarxisterna är det lite jobbigt att behöva anföra USA som ett mönsterexempel. Det land man – i likhet med islamisterna – utnämnt till den store Satan. Så man säger det aldrig högt. Och det behövs inte eftersom du och jag ändå har USA i bakhuvudet när vi tänker på en lyckad ‘smältdegel’. Motsättningarna finns förstås där också och i USA är skillnaderna stora mellan hög och låg; segregationen inbyggd, med en door man även i de fina vänsterlibera kvarteren på Manhattan och i Floridas gated communities, där man bara släpper in hispanics en och en för att städa. Men det fungerar hyfsat. Kulturmarxisterna talar förstås hellre om slaveri och rasism och just kinesernas öde är då något som brukar kunna komma upp. Icke desto mindre har även de invandrade kineserna utgjort en för USA nyttig grupp invandrare – och dagens kinesättlingar lever oftast långt ifrån schablonen i New Yorks eller San Fransiscos Chinatown. Idag är östasiater, såsom de sydvietnameser som anlände under 70-talet, rent av bland de mest välintegrerade och välfungerande. Inte minst entreprenöriellt, men också intellektuellt är man t o m mer framgångsrika än den vite genomsnittsamerikanen. Och det beror på tre saker:

  1. Den amerikanska kulturen gjorde på 70-talet, då sydvietnameserna anlände i stort antal, glasklart att om man ville söka efter den ‘amerikanska drömmen’ så fick man arbeta för den.
  2. Den stora amerikanska befolkningen, utgjorde trots sitt multietniska ursprung en gemensam kultur som på 70-talet var både tydlig och dominant, nästan oavsett vilka amerikanska invånare den företräddes av.
  3. Denna kultur upplevdes också som starkt eftersträvansvärd att bli del av.

Sverige är inte USA

Den amerikanska kulturen skulle inte ha varit fullt så homogen och tydlig om inte president Theodore Roosevelt i början på 1900-talet ansett att immigrationen höll på att bli för stor och därför såg till att begränsa den. 1910 hade andelen utrikes födda nått 14,7%. I Sverige kommer den andelen 2019 kunna avrundas till 20%. Räknar vi dem som har två utrikes födda föräldrar och hälften av dem som har en utrikesfödd förälder så når vi över 30% (2018). Den relativa förändringen det senaste decenniet har varit mycket snabbare än det någonsin var i USA. Immigrationen har också varit mycket mindre ‘mångkulturell’. Tvärtom är det korrekt att beskriva lejonparten som monokulturell, dvs från ett geografiskt område (MENA) med samma religion (islam) och klankultur och oftast även med samma språk (arabiska).

Befolkningen från muslimska länder ökar snabbast, såväl netto som när det kommer till antal födslar – i absoluta tal. Förra året var nettoökningen nära 78.000, övriga invandrargrupper ökade med 40.000 medan etniska svenskar minskade i antal. Av födslarna svarade befolkningar med utländska rötter för 40% och de med ursprung i muslimska länder för 25%, vilket innebär att nativiteten för muslimer är nära dubbelt så hög som för infödda svenskar. Den muslimska särkulturen har spritts över hela landet, men har oftast klumpat ihop sig i enklaver inom respektive ort. Sedan tidigare välintegrerade invandrare och ‘rest-svenskar’ som bor i dessa är nu hotade, man måste antingen flytta eller anpassa sig – det gäller både muslimer och icke-muslimer. De flesta har inte råd. Och vart skulle man i så fall flytta? Snart är alla samhällen mer eller mindre mättade.

2018 har 3,5 miljoner människor i Sverige utländskt ursprung, såsom detta definierades före år 2000. Av dessa är 1,3 miljoner från muslimska länder. Utlandsfödd andel 2018 är 19,1%, upp från 18,5%. För 2019 är prognosen utlandsfödd andel mellan 19,6-19,8%.

Man har fått veta att det är bidrag man lever på här. Och att leva på arbete är både svårare och mindre lönt. Till ett sådant land lockas få av de bästa begåvningarna.

Arbetskravet har bara måttligt luckrats upp i dagens USA jämfört med 70-talets. Här skiljer man sig mycket från Sverige, som vid 2000-talets ingång hade världens troligen mest bomullsinbäddande välfärdssystem – här gör vi också allt för att bibehålla försörjningsstödet på mycket generösa nivåer. Medan den amerikanska frihetsdrömmen och jakten på personlig individuell framgång via eget arbete har varit drivande faktor bakom immigrationen till USA, så har bidragslivet varit drivande för en mycket stor andel av vad som officiellt betecknas som flyktinginvandring till Sverige. I de grupper som haft en högre andel flyktingar enligt FN:s definition har lyckats integrera sig betydligt bättre, såsom chilenare och iranier under 80-talet och jugoslaver under 90-talet. Ännu tydligare framgång har de haft som sökt sig hit för att arbeta, såsom finnar, polacker och balter. Men inte ens dessa grupper har lyckats lika bra som den etniske genomsnittssvensken. Det sistnämnda visar dels hur slutet det svenska samhället är i praktiken, trots vad som ofta påstås. Dels att vi, främst på grund av skatterna och den ‘solidariska’ lönepolitiken, inte lyckas locka välutbildad arbetskraft mer än undantagsvis. Har de möjligheter att välja så väljer de helst andra länder. Vilket är djupt olyckligt för Sverige som land. Svenskt näringsliv kräver nämligen mer avancerade och specialiserade kunskaper än vad som är fallet i något annat land.

Termen ‘hemspråk’ säger allt: d.v.s. var man – fortfarande – har sitt hem

Det har begåtts allvarliga fel i Sverige, att man inte som Roosevelt satt en gräns för invandringen och att man inte valt att ställa hårdare arbetskrav. Men det mest bakvända är nog ändå att man gjort allt man kunnat för att baktala och nedvärdera den egna kulturen och medvetet uppmuntrat de inflyttade att behålla sin ursprungskultur. Uttalanden från höga politiker som Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin, om att den svenska kulturen inte ens existerar, bidrar förstås till ointresset att lära sig något om den, liksom att aktivt söka bli en del av den. Hur lockande låter det att vilja ansluta till en icke-kultur?

Hemspråksundervisningen (som för länge sedan döpts om till det mer politiskt korrekta modersmålsundervisning) gör det också lättare att kapsla in sig i den kultur man kommer ifrån. Det här är en gigantisk industri som avlönar 10.000-tals lärare. Under Bildtregeringen i början på 1990-talet luckrades regelverket upp något, men huvudregeln är att sådan är en rättighet för alla. Andelen berättigade elever ökade från 11,2% till 19,4% 2009. Under de senaste fem åren har antalet elever ökat med 60% enligt SR, som dock undviker att berätta hur stor andelen av befolkningen därmed är. Men förra året hade 40% av förstaårseleverna i grundskolan utländsk bakgrund, så vi kan gissa på ett ungefär. Här talar vi också om ett yrke som försörjer många av de nyanlända – vilket förstås är ett viktigt skäl till varför man har behållit systemet som det är.

De långa ‘karensperioderna’ som de nyanlända tillbringar i overksamhet på flyktingförläggningarna är i sig en utmärkt grogrund både för kriminalitet och etnisk klickbildning, men också för bibehållandet av den egna kulturen. De i stort sett enda personer flyktingarna kommer i kontakt med under den här perioden är andra nytillkomna, personal med politiskt korrekta värderingar och kriminella talangjägare från utanförskapsområden i närheten. På det här sättet har man gjort det så svårt som möjligt för den som faktiskt vill bli närande medlem i det svenska samhället och som insett att vägen går via inlärning av språk, utbildning och nätverkande med infödda svenskar. Det sistnämnda är det svåraste av allt och det enda som i praktiken gör det möjligt att assimileras, eftersom bostadsområden med väl-integrerade allt mer kommit att domineras av de icke-integrerade; de som inte alls har lust med det, men också de som inte har hunnit, även om de skulle ha velat – massimmigrationens första offer. Den lilla andel av de nytillkomna som faktiskt har fått access till ett svenskt hem har därför en stor fördel framför övriga. Men hur kommer det sig att så många av dem ändå verkar misslyckas?

Postmodernisterna är att gratulera – de valde helt ‘rätt’

Det är då vi kommer till de mer känsliga frågorna kring vilka det är vi tagit hit. De ovan nämnda missgreppen är katastrofala nog kan man tycka; ansträngningarna att misslyckas framstår som närmast absurt träffsäkra. Utan större tvekan handlar det om avsiktliga angrepp riktade mot den svenska nationalstaten. Därför är det bara att gratulera till valet av den grupp människor som man tagit hit. Obs: jag talar inte om enskilda individer nu, utan om helheten. Det är den som med råge uppfyller de krav som postmoderna kulturmarxister kan ställa på människor som inte vill/kan passa in här. Inte på tre generationer, som Östling hävdade i Swebbtv.

Ja, det är en lång resa. Även att gå halva vägen. Svensken skulle aldrig göra det frivilligt. Så hur är det med muslimen?

Även om det länge har varit en djupt förborgad hemlighet, delad av 10 miljoner människor med frivilliga eller påbjudna munkavlar, så har det under senare år börjat sippra fram alltfler uppgifter som med emfas stöder detta till synes svepande omdöme. Men vi skulle lika gärna kunna gå direkt till IWCM, diagrammet där allt detta summeras. De nytillkomna från MENA befinner sig allra längst ned till vänster i diagrammet. Somalier, afghaner, irakier och eritreaner är fullproppade med s k traditionella värderingar, där religion och släktband avgör hur man tänker och agerar. Man är också maximalt fokuserade på vad som i matrisen rätt och slätt kallas för ‘överlevnad‘, dvs de mest basala funktionerna i Maslows behovshierarki. Man är strängt ‘etnocentrisk’ i sin världsbild, vilket är en eufemism för vad som i västvärlden skulle översättas med rasistisk. Och man har låga nivåer avseende ’tillit och tolerans’. Det här låter ju inte så bra, men det är ännu värre när vi ser exempel på vad detta betyder i klartext: läskunnighet och utbildningsnivå är mycket låg bland de senast nytillkomna, avsevärt lägre än för tidigare invandrargrupper. Den religiösa fanatismen är betydligt mer utbredd. Man är också kraftigt överrepresenterade avseende grov organiserad kriminalitet. Och många uppvisar ett recentiment, d v s asocialt hämndbegär mot etniska svenskar som grupp, som bl a yttrar sig i form av barnrån, våldsamma hemfridsbrott och våldtäkter.

Det hade förstås varit tillräckligt illa om detta nu drabbar Sverige under en begränsad period, säg två-tre decennier. En mansålder. Om man såg någon form av förändring till det bättre så skulle nog somliga svenskar vara beredda att bita ihop och uthärda eländet. Knyta näven i byxfickan är ju vi svenskar bra på, som bekant. Det är bara det att prognosen visar en negativ trend. Det kommer bli värre. Och det här beror på att den införda kulturen tillåtits att rota sig så snabbt och kraftigt, att denna kultur är starkt repressiv mot dem som överger den och att vi försett dem som kommit hit med så utomordentligt små incitament att bryta med den. Med bidrag eller ett arbete som är lägre betalt än bidragen, så finns det inga möjligheter att bosätta sig i områden där den repressiva fundamentalistiska islamska kulturen med sina shariapoliser inte är dominerande. I den enda meningen ryms mycket av förklaringen till varför min prognos är så entydigt negativ. Att både vår nuvarande regim och oppositionen fortfarande är ljusår från ett åtgärdsprogram för att komma tillrätta med dessa tillkortakommanden är bara vad som sätter sigill på domen. Det skulle vara en svår nog uppförsbacke även om vi startade imorgon.

Demokrati förr var inte lätt den heller. Men nu är motsättningarna cementerade.

Vi som var unga under 70- och 80-talen och någorlunda politiskt medvetna, minns att motsättningarna mellan vänster och höger inte var direkt försumbara. Tvärtom hade socialisterna så när vunnit en evig seger, som hade inneburit avvecklat privat ägande och planekonomi styrd av fackföreningarna. Men inte ens under den mest inflammerade striden om löntagarfonderna hade jag i mitt huvud att detta också skulle kunna ha lett till ett avskaffande av demokratin. Enda befogade anledning till detta måhända naiva antagande, låg i hur homogen vår befolkning vid den tiden fortfarande var. Även om jag som individ med borgerliga värderingar kunde känna mig förtryckt av den politiska majoriteten så hade jag släkt och bekanta, även vänner, som tillhörde motsatt chattering, d v s socialdemokratin och dess klienter. Och mina framtida barn kunde jag förstås inte vid den tidpunkten säga vilken ideologisk utgångspunkt de skulle välja, eller ens vilken socioekonomisk grupp de skulle komma att tillhöra. Själv hade jag under min uppväxt inte klart för mig vilken samhällsgrupp mina föräldrar räknade sig till, det var inget som kom upp. Glastaken fanns förstås där som alltid, men på den tiden var klassresor inte bara eftersträvansvärda, meritokratin gjorde dem rent av rätt vanliga. Och den som hade varit röd som ung blev ofta med tiden blå, precis som idag.

Med en åsikt man har är det föga bevänt om den delas av mindre än 50 %.”

Tage Danielsson

Idag är motsättningarna cementerade och eviga, samtidigt som det är viktigt att påpeka att den etniska tillhörigheten i sig själv inte utgör murbruket, lika lite som färgen på tegelstenarna avgör hur hårt de sitter: den är bara en yttre markör. Sverige är fortfarande ett av världens absolut minst rasistiska länder. Det är språkkunskaper, utbildningsnivå och sociala nätverk som gör muren hög och bred och det är religion och kulturell bakgrund som kommer hålla murstenarna på plats. OK. Men måste det förbli så? Av dem som kommer hit, vill de verkligen inte bli svenskar ‘på riktigt’? Är inte vår livsföring så attraktiv att den talar för sig själv?

Somliga tilltalas förstås, särskilt skulle detta kunna gälla andra generationen, om den inte hölls så hårt i det grepp som parallellsamhällena har skapat. Men motsättningen som tycks ligga i att fly från kaos och förföljelse med Sverige som mål, för att sedan vilja leva i samma typ av samhälle som man flytt ifrån – den är också skenbar. Flytten/flykten är inte motiverad av immigrantens värderingar eller dennes religiositet. Utan för att andra inte accepterat den, eller för att man tillhör en förlorande klan/falang. Och för de övriga, den majoritet som i första, andra och tredje hand flyr ifrån fattgdom, inte krig och förföljelse, så är det det kravlösa ekonomiska lyxliv som svenska UD gör reklam om, som lockat. Och möjligheten att ansluta med familj, släkt och vänner har förstås bara ökat attraktionskraften i erbjudandet.

Få eller ingen – oavsett vad man flyr ifrån – har haft jämställdheten, mänskliga rättigheter och umgänge med etniska svenskar som bevekelsegrunder för att söka sig just hit. Om de ens känt till dessa storheter och förstått vad de innebär. När man sedan anlänt och etablerat sig så är det ju i mångt och mycket som vanligt. Fraktionsstriderna har man tagit med sig, men sådant får man leva med. Och den totalitära islamska ideologin är inte bara accepterad, den är för de flesta ett oomtvistligt påbud. Döttrar och söner som inte vill leva efter dessa levnadsregler straffas. Det är inte nya värderingar man längtar efter att ta till sig, det är rätten att behålla sina befintliga. Detta är i själva verket russinet i kakan, när man väljer Sverige som sin slutdestination.

Dar al-Harb och Dar es-Salam

För en muslim är det alltid otillfredsställande att leva i ett land där icke-muslimer har makten och dominerar, det säger nämligen imamen. Man kallar sådana länder Dar al-Harb, krigets boning, i motsats till Dar es-Salam, fredens boning, där islam härskar. Benämningarna förklarar explicit hur man upplever världen och islams roll: som en stark och pågående konflikt. Den har inte någon fredlig lösning, såvida de otrogna inte väljer att kapitulera. Islamisternas statslära, sharialagarna, omfattar inte någon demokrati. Allahs vilja är större säger dessa, och därför måste demokratin maka på sig närhelst den kommer i konflikt med de religiösa lagarna. Att införa sharia är alla muslimers rättfärdigade mål och så många som 2 av 3 europeiska muslimer har i enkätundersökningar bekräftat att de religiösa lagarna kommer först. I svenska utanförskapsområden praktiseras detta redan; här finns shariapoliserna och här finns klanöverhuvudena och imamerna som dömer i fall där ingen vill eller vågar blanda in svensk polis och domstol. Parallellsamhället är redan här. En minoritet strängt troende vill inte ens rösta i våra val. Det ska vi inte tolka som något annat än vad det i praktiken är: ett förnekande av att man lever under våra lagar. Och ett hot om att man anser att dessa bara kan ändras genom att störta vårt samhälle till grunden. Den stora majoriteten muslimer röstar, men det beror på att många istället hyser gott hopp om att utnyttja demokratin för att förändra Sverige så att landet blir mer likt den muslimska kulturens länder.

Det är inte några kompromisser man söker. Ödmjukhet är något man visar så länge man måste, sedan inte. Raskt har den hårda kärnan av religiösa fundamentalister etablerat sig som självutnämnda företrädare för de mer sekulärt orienterade gruppperna, och det finns noll tecken på att den blir mindre extrem eller får lösare konturer med tiden. Nej, den växer och blir starkare för var dag som går. Och problemet är att det man vill är så oförenligt med vad vi vill. Sharia eller demokrati? Var finns kompromissen i det?

I en ideal demokrati så får muslimerna inflytande efter sin storlek. Vi har försökt att ge dem detta, utan att tulla alltför mycket på ‘våra’ käpphästar. Ja, postmoderna kulturmarxister har gjort det till en dygd att slakta alla sådana, för att visa god vilja. Böneutrop, könssegregerade simhallar och badtider, halalkött i skolan är krav vi hittills mötts av. Många svenskar har sett det som kompromisser man får leva med. För sådan ser den svenska demokratin ut; det är så vi är vana att umgås med varandra, på gott och ont. Men detta kommer aldrig räcka för vår nya minoritet eftersom det inte är så en klankultur fungerar. Till dess att man stöter på tuffare motstånd så knallar man vidare. Ett böneutrop varje fredag blir snart två, sedan fem. Innan alla dagar i veckan fylls av de religiöst signifikanta maktanspråk som böneutroparen gör, så kommer man inte vara nöjda. Eftersom svenskarna förr eller senare lär komma till slutsatsen att de inte kan gå längre i sitt tillmötesgående – ganska få av oss lär frivilligt konvertera – så når vi en punkt där hårt till slut ställs mot hårt. Lika lite som vi behöver fråga oss vilket system kommunisterna skulle införa om de hypotetiskt fick en riksdagsmajoritet, lika lite behöver vi undra över vad som händer om/när muslimerna får en sådan majoritet. Men vi kan också redan nu gissa vad som händer om svenskarna skulle bestämma sig för att säja stopp innan muslimerna får den åtråvärda majoriteten. Vi kommer då bli tvungna att genomföra mycket hårdhänta reformer syftande till assimilering under hot om repatriering av de muslimer som inte aktivt låter sig integreras. Vilket knappast stillatigande kommer accepteras. Det är i sådana samhällen som demokratin upphör att fungera. Som i Libanon. Den ena gruppen måste ge vika för den andra gruppens krav, trots att den på inga villkor kan eller vill acceptera dessa.

White flight är de individualistiska svenskarnas enda möjliga respons.

White flight. DN 3/11.

Duokulturen Sverige, med etniska svenskar och mer eller mindre assimilerade invandrargrupper å den ena sidan och muslimska parallellsamhällen med mer eller mindre (i detta) integrerade och underkuvade andra invandrargrupper inklusive rest-svenskar, är bokstavligen en sprängdurk och det som DN väljer att kalla ‘explosioner’ istället för bombdåd är det främsta beviset för att vi står i Inglehart-Welzels kulturmatris absolut motsatta hörn: svenskar högst upp till höger, med individualistisk sekularitet som grundläggande värden, muslimerna längst ned till vänster, men skamkulturens kännetecken: med en totalitär religion, klanens påbud samt den fysiskt starkares rätt som ledstjärna. Genom att låta muslimerna radikaliseras har positionerna cementerats.

Utan myndigheternas stöd har de individuella svenskarna inga möjligheter att stå emot det här. Det enda vi kan göra är att flytta. Flytten från Filipstad, Bengtsfors och andra sådana småsamhällen har tidigare drivits av brist på arbete, men nu är det samhällenas dysfunktionalitet som driver den, snart med bara bidragstagare, gamla – och kriminella – kvar.

Över en viss tipping point är det demografin själv som skyndar på denna utveckling. Svenskar vill trots allt bo med svenskar, hur rasistiskt det än är officiellt. Malmö har, som danskarna skulle säga, Sveriges enda innerstadsghetton. Här är det kriminaliteten som driver white flight. Kriminaliteten signalerar just den stora skillnaden mellan de båda grupperna och bomberna är den mest påtagliga effekten av de nya inflyttarnas närvaro. Problemet är att Sverige saknar bra platser att fly till. Vi har ett samhälle där stadsplanerarna aldrig föreställde sig att man behövde skydda välfungerande medborgare från terror och kriminalitet. Våra traditioner, med allemansrätten som signum, visar det motsatta, en homogen befolknings totala tillit till allas frihet under ansvar. Vår öppenhet har därmed blivit ett fängelse. Så flytten går utomlands. Den har redan börjat.

Sunt förnuft måste börja tillämpas. I långa banor.

  • Vi måste säga skarpt nej till fortsatt radikalisering: inga fler statliga bidrag till islamister.
  • Islamism skall läggas under allmänt åtalbara handlingar i den mån den innefattar förespråkande av beteenden som står i strid med svensk lag.
  • Förbud mot utländsk moskéfinansiering. Tills vidare byggstopp för nya moskéer. PBL måste börja följas och utformningen anpassas till övrig bebyggelse.
  • Inga fler eftergifter till islam som går längre än vad allmän religionsfrihet kräver; de som redan givits måste återgå och rivas upp.
  • Finansiering av hemspråksundervisning måste upphöra, pengarna ska istället läggas på att hjälpa de nytillkomna att klara tuffare språkkrav i svenska – och arbetskrav i icke subventionerad verksamhet.
  • Särskild kontroll av kommuner och myndigheter för att undvika omotiverade snällanställningar, d v s raka motsatsen till hur det ser ut idag.
  • Socialbidrag av alla slag måste trappas ned redan nu, så att den maximala nivån ligger tydligt under minimilönen efter skatt. Utan rätt incitament kommer ingen vilja ändra på något.
  • Också över tiden måste stöden trappas ned, så att man känner ett tryck att utbilda sig – och integrera sig.
  • Medborgarskap ska bara ges efter lång tid i Sverige, varav tid med bidrag inte räknas; krav också på flera års fast anställning och godkänt på omfattande språktester. Småbrott innebär att klockan nollställs.
  • Mindre omfattande men liknande prov ska även krävas för permanent uppehållstillstånd – som aldrig ska innebära rösträtt, ej heller i kommunala val.
  • Testerna ska även inkludera ett frågebatteri om svenska grundläggande lagregler, om svensk kultur, liksom prov som visar att man förstått vilka värderingar och färdigheter som efterfrågas här; såsom tillförlitlighet, arbetsamhet, ärlighet och punktlighet.
  • En undertecknad avsiktsförklaring om att den ansökande ser det som självklart att alltid följa svenska lagar före religiösa hänsyn och att denne är införstådd med att medborgarskap kan dras tillbaka om denna avsiktsförklaring åsidosätts.
  • Särskilda intervjuare med höga integritetskrav kan behövas för rättning och för att komplettera de skrifliga delarna av proven. Liknande kvalificeringskrav bör krävas på Migrationsverket och att tillhöra samma kulturkrets eller ursprungsland som asylsökande ska inte vara tillåtet.
  • Nolltolerans mot terrorism och grov kriminalitet måste visas i form av livstidsutvisning oavsett situation i ursprungsland. Alternativlösningar med andra mottagarländer utanför EU kan bli nödvändiga.
  • Liknande sanktioner måste gälla kulturellt oacceptabla företeelser som barnäktenskap och handlingar som uttrycker homofobi, barn- eller kvinnoförtryck. Eller förakt för demokrati och yttrandefrihet.
  • Passivitet ifråga om att visa ansträngningar för att bli del av ett fungerande samhälle måste också bemötas med tuffa krav, om än formulerade som erbjudanden man på frivillig grund antar och med ett bidrag till utresa och nyetablering, som trappas ned ju längre man väljer att vänta.

Praktiska åtgärder på ländernivå måste komplettera dessa krav på individnivå. Till exempel avtal med berörda emigrationsländer eller alternativa mottagarländer för repatriering. Upprättande av en stark gränskontroll. Införskaffande av transportplan och/eller -fartyg. En särskild, tungt beväpnad immigrationspolis för att verkställa utvisningar och repatriering, tillse att illegala vistelser upphör samt att kväsa upplopp i sin linda, med de medel och befogenheter som då krävs.

Är det värt sitt pris?

Jag är fullt medveten om att postmoderna kulturmarxister, vänsterliberaler och politiskt korrekta av alla chatteringar – även långt in i de ‘nya’ moderaternas kärntrupper – får skrämselhicka redan innan de hunnit till punkt tre. Och att åtgärderna sannolikt skulle kallas radikala även inom SD:s partiledning. Men det är ju ungefär hit danskarna har hunnit vid det här laget, och vi måste göra samma resa mycket snabbare, för våra problem är värre. Vi tycker kanske att det regnar bomder och granater över oss dagligen redan nu. Att våldtäktstalen är ofattbara och rapporterna om barnrånen är skrämmande. Men sanningen är att allt detta bara är en mild västanfläkt av vad som lär komma, givet att vi börjar agera för att islamisternas framtidsplan för Sverige inte ska gå i lås. Men om vi inte vill kapitulera så är ju detta vad som måste ske. Jag räknar till 16 punkter på listan. Det lär gå att lägga till fler, men knappast att dra ifrån någon. Och en sak är klar; ju längre vi dröjer med att ta tag i saken, desto värre kommer denna storm att rasa.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

English executive summary

The main article is outlined from last week’s Sunday Chronicle, in full in English. Here is added information about the so called ‘home language’ education, a huge part of the Swedish education system that is actively discouraging the integration process, but employs tens of thousands immigrant teachers and thus makes statistics look good. Also I elaborate somewhat on the Islam concept Dar es-Salam vs. Dar al-Harb; dividing the world in a peaceful Islamic region and naming all else a war zone. It’s quite telling, and reveals how Muslims look upon their own situation after having emigrated to a secular country as Sweden. I have also added a matrix with up-to-date demographic figures on Swedish immigration, showing the huge and growing quantities of immigrants and within this the even more rapidly increased subgroup that originates from Islamic countries.

The ethnic Swede’s only response, when government does not recognize the problems, is white flight. There is no other option. In Filipstad, Bengtsfors and other rural areas this migration pattern was catalyst by the lack of employment, long before the immigrants arriveed. But it is now driven by the dysfunctionality in these societies and by demography itself: Swedes still like to live with their own, regardless of what is said about this being racist or not. In Malmö, the only Swedish city with large inner city ghettos, this development is quite obvious. The demography split is explicitly marked with the new inhabitants bad habit of throwing bombs. Malmö will soon be a Muslim enclav, as will Botkyrka and Södertälje, abandonded by all Swedes and well integrated immigrants. The problem for the Swedes however, is that there is no safe haven. The city planners didn’t build society so that it could harbour these type of in-built conflicts between population groups. Nowhere can law abiding citizens find shelter. There are no fences. No gated communities. There are even laws giving man a right to go whereever he wants. A unique sign of a unique trust among an almost as uniquely homogenius population. Now this openness becomes a trap. Crossing the Swedish border will thus be white flights next target. It has already started.

In the final section I conclude that there is no possible meet between the two antipols; the secular self-expressing individualistic ethnic Swede and the traditional survival-oriented Muslim. The gap is just too wide to close in a democratic satisfying way for both groups. As long as the majority of the Swedes does not realize this, we can expect the Muslim society to move forward their positions quite gradually, until demography turn the tables and the Islam community can show its true colours. However, in case the Swedes see the danger and start to act rational upon it, a severe clash is to be expected. Such actions will not be accepted, but will be met with fierce resistance. I have in bullit points listed the most important strategies to avoid a situation where Islam dominates Sweden. Most importantly is to resist further radicalization and influence from fundamentalists abroad via mosque financing etc; deportation of criminals; (stronger) incentives for immigrants to integrate, start contributing, learning the Swedish languange and culture – as well as firm actions when people do not adjust to this program. Volontary based repatriation offering the returning refugee a start up renumeration, that however will decrease over time if not accepted – and in the end, if there is no progress in the integration plan, will lead to deportation, with a minimum grant.

Inglehart-Welzel Culture Map:

Traditional values emphasize the importance of religion, parent-child ties, deference to authority and traditional family values. People who embrace these values also reject divorce, abortion, euthanasia and suicide. These societies have high levels of national pride and a nationalistic outlook.

Secular-rational values have the opposite preferences to the traditional values. These societies place less emphasis on religion, traditional family values and authority. Divorce, abortion, euthanasia and suicide are seen as relatively acceptable. (Suicide is not necessarily more common.)

Survival values place emphasis on economic and physical security. It is linked with a relatively ethnocentric outlook and low levels of trust and tolerance.

Self-expression values give high priority to environmental protection, growing tolerance of foreigners, gays and lesbians and gender equality, and rising demands for participation in decision-making in economic and political life.