Publicerad Lämna en kommentar

Ersätta ‘genuskrav’ med nationellt perspektiv inom samhällsforskningen? En tankeväckare!

I en debattartikel i SvD tycker Erik Lindborg, docent på KTH, att det går för långt när han och alla andra forskare avkrävs ett genusperspektiv på sin forskning för att få anslag. Det går nämligen inte att anlägga ett sådant köns- och genusperspektiv på hans ämne: ‘svaga stötvågor inom akustiska fält’. Sannolikt är det lika svårt att hitta på något sådant inom de flesta tekniska och naturvetenskapliga vetenskapsfält– det vore helt enkelt ovetenskapligt att ens försöka. Ändå avkrävs man att lägga tid på sådant, och motivera ordentligt, även om svaret är nej.

Sådan onödig byråkrati får man ibland stå ut med. Men vi kan i det här fallet gissa att det varje år handlar om minst 40.000 seriösa projekt, där man som minst spenderar en kvart på att formulera sig, ofta flera timmar eller mer – eftersom ju alla begriper att detta är viktigt för att få anslag. Säg 40.000 arbetstimmar * 2.000:- (det här är kvalificerade människor vars tid är dyrbar) och vi får 80 miljoner kronor – varje år – bara i ‘fylleripeng’. Sedan ska det granskas och kanske överklagas och betänkas. Byråkraternas tid värderar jag lågt, men vi betalar ändå skatt för deras löner, ett måttligt behjärtansvärt ändamål. Kostnaden för fördröjningar lär tillkomma. Och värst av allt: alla felprioriteringar som på detta sätt åstadkoms.

Snedvridna projekt, korrumperade hjärnor

‘Genusperspektiv’ ska enligt mig inte belönas med en enda extrakrona. Forskning ska bedömas efter egna vetenskapliga meriter, inget annat; allt annat är subjektiv snedvridning av resurser. Lindborg konstaterar att forskare inom samhällsvetenskaperna lär ha svårare att värja sig än de naturvetenskapliga. Skriver man om historia utan att kunna hitta en endaste litet genusbagatell att berätta om, så lär risken vara stor att ansökan avslås. Så man börjar så klart att svamla. Hittar på nåt. Nånting måste ju med! Tid och möda kommer vid en godkänd ansökan alltså långtifrån begränsas av att formulera sin ansökan. Det är under genomförande av projektet som den stora tidstjuven infinner sig: forskning om obehövliga saker. Och gissa vad? När man väl är klar så sker förstås en utvärdering. Skulle det inte ha tillförts något ‘genusvärde’ så lär möjligheterna att få anslag till nästa projekt minska drastiskt. Så det gäller alltså att komma fram till ‘rätt’ svar här.

Kostnaden att på detta sätt locka forskare att komprometteras i sin forskning är svåröverblickbar. Inte bara för konsekvenserna av att projekten ger oss slutsatser som är kvasivetenskapliga eller rent av felaktiga, utan för att en vetenskaplig kår som på detta sätt präglas till att kröka rygg för makten blir sämre forskare.

Det avskräckande exemplet: Ersätt genusperspektiv med nationellt perspektiv!

Lindborg ger ett intressant ‘avskräckande’ exempel: byt ut genusperspektiv mot ett ‘nationellt perspektiv’, just som postmodernisterna påstår att klåfingriga högerextremister hotar med. Skulle de som idag känner sig bekväma med att jobba ‘genusmässigt korrekt’ vara lika positiva om de ålades att jobba mot ett mål som är i linje med nationens? Lindborg konstaterar att de troligen inte skulle vara så entusiastiska. Han hoppas därför med sitt exempel ha gjort en poäng som de renlärigt pk-troende borde köpa.

Det kan nog hända att de gör det, för somliga av dem är nog uppriktigt livrädda för vad en högerregering kommer ställa till med för hemskt blodbad inom kultur och samhälle. Men de flesta resonerar tvärtom: de vill ankra så långt bort som möjligt, för att på så vis göra otänkbara, alla de mål som högern kan ha. Så har vänstern alltid resonerat och det har fungerat utmärkt; borgerliga politiker har skrapat lite på ytan i bästa fall under den valperiod de fått på sig, och samma små ‘skavanker’ har snabbt kunnat målas över igen.

Ersätt genus med nationellt medvetande. På riktigt!

Inom naturvetenskap så finns det förstås ingen som vill något annat än Lindborg: bort med idiotin och det onödiga krånglet. Politisk styrning är förkastlig. Men samhällsvetenskaperna? Jag skulle vilja påstå att det finns en pedagogisk poäng med att göra exakt så som Lindborg bara vill hota med: ett krav på nationellt perspektiv. Det skulle definitivt förtjäna att uppmärksammas om ett projekt av någon anledning inte både är samhällsvetenskapligt värdefullt och, just därför av godo även för Sverige. Vi befinner oss i en tid då allt fler så kallade vetenskapliga avhandlingar aldrig blir citerade, ofta inte ens lästa. Ett sådant krav lär tvinga de humaniora tänkarna att fundera över vad deras arbete egentligen är till för.

Men framförallt: bara tanken att alla dessa pk-troende skulle tvingas fundera över vad de gör för nytta för Sverige, varje gång de sökte anslag! Få dem att noggrant sätta på pränt varje patriotisk liten idé, medvetna om att de utan väl underbyggda argument troligen inte kommer få ett öre. En njutbar läsning för varje sann Sverigevän.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

PS. Visst är det lite tragikomiskt att det under debattartikeln i SvD dels går att plocka fram den förmenta högertidningens ‘värdegrund’, dels upptäcka att kommentarsfältet är stängt? Ett tecken i tiden om något. DS.

Publicerad 7 kommentarer

SAS. En förljugen bild av mångkulturfrälsning som vi alla vet inte existerar. Därav fiaskot.

Alla har redan sett SAS-klippet. Men så länge det ligger oklippt kvar i Resumé, så kan den som vill få chansen att dubbla hjärtslagsfrekvensen igen. Ett nationellt självmord, man hade kunnat tro att SAS drivs av Miljöpartiet.

Några specifika iakttagelser, vad det är som retar gallfeber på en. Vad är egentligen skandinavisk kultur?

  • Absolutely nothing.” Speakerrösten är avmätt blasé och uppgiven; en ‘världsvan ung tjej’ (förstås+ förstås+förstås), sån som inte finns på riktigt men som tvärsäkert får påstå nåt som är en magstark lögn.
  • Sedan fyller personer i med “Nada!”, “Niente!” på språk som väl ska vara deras egna. Det gör det förstås värre. Att ägna sig åt självkritik framför spegeln kan vara nyttigt. Men när man bjuder in gäster på middag som har synpunkter på både ens kryddning och bordsskick, då går det för långt.
  • Exemplen är sedan lagda i munnen på oss. Skulle vi ha påstått att demokratin är en skandinavisk uppfinning? Och våra vindkraftverk (som minsann inte vi hittat på!) skulle vara ‘iconic‘ – vem f-n tycker det?
  • Om någon frågat mig om var lakrits uppfanns så hade jag inte svarat ‘i Norden’. Men jag skulle på rak arm kunna räkna upp minst ett tjogtal uppfinningar som är mer betydelsefulla – och som verkligen är svenska.
  • Jag tvivlar starkt på att norrmännens nationalstolthet är särskilt kopplad till gem, men enligt videon är gem ‘the Pride of Norway‘ (trots att de inte ens skulle vara norska).
  • När mörkhyad flicka ‘gör rent hus’ med ‘vanföreställningen’ att midsommarstången är svensk, så skakar den svenska tanten på huvudet. Tänk så dum hon har varit! Satt på plats så det tjongade i konkarongen.
  • Midsommar. Det svenskaste av allt. Att det finns en uråldrig gemensam germansk hednisk tradition bakom skulle alltså göra oss kulturellt fattigare? Vilken svensk känner att traditionen blir mindre ‘vår’ av detta?
  • Videons sätt att förklara låter oss dock ana att midsommarfirandet i fortsättningen lika gärna kan göras om till något arabiskt eller turkiskt, precis som – ‘it gets worse‘: köttbullarna. En antydd kulturrelativisering som förstås upprör långt mer än den påstådda forntida ‘kulturstölden’.
  • Det är heller inte danskarna själva som kallar wienerbröd för ‘danish‘, men videon får det att låta som de gjort det och nu måste göra bot och bättring. Återigen en invandrare som mästrar oss.
  • Med meningen ‘We’re no better than our Viking ancestors‘ så trampar man på vikingarna, både genom att förneka kvinnans starka ställning i detta samhälle – och genom att låta en afrikan kalla sig för vikingaättling.
  • 1.40 in i videon så förklaras istället vad som är unikt med oss: att vi snor alla andras kulturer och gör dem till våra egna. OK, jag kanske ska vara snällare och säga ‘lånar’, men om någon påstår att detta inte är vad alla andra kulturer också gör, så är väl detta den största lögnen i hela videon.
  • Och givetvis fortsätter de människor som figurerar i videon att domineras av nyblivna nordbor och folk från andra kulturer. Att de etniska skandinaver (eller snarare skandinaviskor) som förekommer genomgående är grådaskiga, sura och trista, mot grågrön bakgrund, medan invandrarna ler och ha färgglada kläder – inte heller det är förstås någon slump.
Låt oss konstatera: SAS video borde inte ha fått passera genom dessa dörrar. Lika lite som de terrormisstänkta, kriminella och bidragsresenärer som videon försöker förhärliga.

Fem spypåsar av fem möjliga

Men vad är det egentligen som gör att just SAS video förtjänar fem spypåsar av fem möjliga? Just den sistnämnda provokationen måste jag säga har börjat besvära mig på ett sätt som liknar en allvarlig klåda. Varje Yoghurtpaket eller mjölkliter pryds ju av obligatoriska texter om våra nytillkomna; deras namn, bilder och förflyttningshistoria. Detta sker inte ibland. Utan jämt. Jämt. Jämt! Det står mig upp i halsen. De mörkhyade och svåruttalade namnen får gärna vara tillfälliga gäster, åtminstone om de ser så glada och trevliga ut som i SAS-reklamen, men jag vill inte känna mig invaderad – ständigt påminnas om vad som händer med vårt land. Åtminstone inte medan jag äter frukost i mitt hem. En stund i fred, är det för mycket begärt?

När kommer det en reklamfilm där alla heter typ Lotta och Lasse – och har ljust hår? Troligen aldrig, eftersom det nu gått så långt att en sådan skulle sticka ut i mängden och därmed uppfattas som lite unken ‘rasism’. Att längta tillbaka till Melker och Malin i Saltkråkan är så reaktionärt det kan bli.

Oikofobin är monumental

Syftet med videon är så tydligt är att förminska vår kultur, samtidigt som detta förminskande ska motivera oss att åka mer med SAS och tacka för örfilen. Det är den attityden, att det är så svenskar och skandinaver ska uppfatta sig själva, som mest provocerar – eftersom det är något vi aldrig skulle försöka pracka på någon annan. Same, jude, arab eller chilenare, ingen skulle vi säga så här till, utan att vara medvetna om att vi i bästa fall levererar en förolämpning. Troligen skulle vi kallas rasistiska – och vi skulle ju hålla med själva.

Denna inställning är så paradoxalt ‘pretentiöst över-ödmjuk’ att den ger en kväljande och otäck känsla av overklighet – varför gör vi så mot oss själva? Det är faktiskt sjukt. Vi är inte friska, vi lider av en oikofobi som är så höggradigt utvecklad i SAS-videon att den blir obehagligare att se på än bilder med fullt utvecklad böldpest.

Bilden av mångkulturen är i spillror

TIll detta kommer bildspråket. Vad de glåmiga nordborna sura miner ropar ut till oss är att vi behöver färgklickar. Spännande, glada och kreativa människor från andra kulturer. SAS inte särskilt väl dolda budskap är alltså vad de pk-frälsta vill tro är sant: att mångkulturen är som plockade russin ur en kaka och att vi, som är världsmästare på att inte tänka rasistiskt också – därför/därmed – är bäst på integration. Att videon blev ett så pinsamt fiasko beror förstås på att det är så få i Sverige idag som inte inser att den bilden är totalt förljugen. Inte ens bland DN:s läsarkommentarer är de troende i majoritet. För fem år sedan hade ingen fått ifrågasätta dem.

Glåmiga och tråkiga. VI behöver verkligen nytt sällskap!

Kommersiellt – då måste det ju vara sant?

Indirekt tycks man ändå försöka övertyga oss om att de som tycker så här fortfarande är i majoritet (inte bara bland DN-läsare, utan hela folket)… inte skulle ett vinstdrivande företag göra så om de inte hade sonderat marknaden? De vill väl tjäna pengar ändå?

Jag har tidigare reflekterat över hur otäckt fångade vi kan bli av att vara del av en subkultur och hur vi blir förmögna att upptäcka det först då vi hamnar i en annan. Som när jag själv i början på 90-talet kom från ett konkursat finansbolag till en optimistisk fastighetsbransch. Krisen hade pågått i ett år, ändå inbillade man sig att det var köpläge. Tre månader senare kämpade alla för sin överlevnad. Men likadant var det när jag kom från samma bransch 1996 till den stora banken. Problemen var inte över, men sedan tre år pekade pilarna trots allt uppåt. På banken var man livrädda för fastigheter hela 90-talet ut.

Adonis är inte ensam – här är en hel bransch fångad i sin egen spegelbild

SAS-videon är ett exempel på hur en bransch också kan bli lika enögt fångad i den politiska diskurs som präglar de människor som fyller den. I reklambranschen arbetar de kreativa och de är närmast släkt med underhållningsbranschen. Här är de enstaka åsiktsförrädarna sedda som störande hårdplast i en ocean av mångfaldsglädje. Kampanjfilmen är framtagen av danska NoA-byrån &Co och produktionsbolaget New Land Films, och SAS ‘Brand Campaign Manager’ Martin Adonis bor på Södermalm. Hans umgänge är referensramen som fått detta att passera genom passkontrollerna. Det handlar ju alldeles uppenbart om en gigantisk marknadsföringsblunder – SAS ligger ungefär 5 år efter i tiden. Det går alltså att med viss skadeglädje notera hur de springer runt som yra höns för att reparera skadan, och istället bara gör den värre; man biter sig själva i baken.

För den som inbillar sig att det inte är likadant bland ränteanalytiker och valutahandlare, att dessa skulle styras av mer perfekt information, så är mitt budskap: tänk om. Deras åsikter och rådgivning är nästan lika skevt baserad på underlag från MSM och en bekantskapskrets som i sin tur begagnar sig av samma källor. Tanken på denna rundgång, där nätkällornas kritik inte sipprar in, inte får påverka, den gör mig iskall. Kan det vara ett lika snävt urval av källor börsen förlitar sig på när man reagerar positivt på nyheter från Kina? Insikter om Coronaviruset har i alla fall dränks av nyheterna om kinesernas ‘kraftfulla motåtgärder’ och ekonomiska stimulanspaket.

Ring 112.

Tillbaka till dårarna på SAS. Efter att DN och TV4 har låtit SAS PR-avdelning få gråta ut och misstänkliggöra våra känslosvall som troligtvis otillåtet nazistiskt influerade, så kan vi alltså göra en summering, och den tycker jag Weidmo Uvell prickar in rätt bra:

Som att betrakta en tågolycka; inte behagligt men svårt att låta bli. Sen vill man bara ringa 112.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad 1 kommentar

Domstolsaktivisterna offrar barnen när utlandsfödda kriminella riskerar utvisning

Emilia var bara dagar gammal när hon blev flyttad till fosterhem. Född av en drogberoende mamma hade hon konstaterad abstinens när hon omhändertogs. Pappan, även han tung narkotikamissbrukare, var dömd för en rad brott; bland annat grovt vapenbrott, han hade uppträtt hotfullt och aggressivt redan under förlossningen. När de biologiska föräldrarna senare vill ha tillbaka flickan säger socialnämnden nej och får domstolen med sig. De biologiska föräldrarna överklagar till kammarrätten, men vägrar att drogtesta sig. Socialnämnden hävdar att paret fortfarande lider av psykisk ohälsa och mamman går på dagliga mediciner. Under tiden har flickan blivit en naturlig medlem i det familjehem hon placerats, hon är trygg och har utvecklats normalt. Vilket innebär allt som en glad, busig och nyfiken liten treåring alltså brukar vara. Men det skulle hon inte få vara länge till. I kammarrätten gör barnets rättsliga ombud, advokat Martin Bengtsson, en kovändning. Vad som föranledde den vägrar han att svara på. Och trots socialnämndens entydiga bedömning så kommer kammarrätten till beslutet att Emilia ska flyttas tillbaka till sina biologiska föräldrar.

Nio månader efter domen är Emilia död. Hon hann aldrig fylla fyra år.

Paret är nu häktade, misstänkta för grovt vållande till barnets död. Enligt Aftonbladet hade Emilia hittats i lägenheten efter ett larm, och då hade hon legat där i flera dagar. Polisen hade kallats till lägenheten bara en månad tidigare, två gånger, men utan att beslut togs om att omhänderta flickan. Föräldrarna anklagas även för brott mot griftefriden. Det senare låter i alla fall i mina öron som att man gjort något för att försöka dölja detta brott, som man alltså förnekar. En följdriktig fortsättning på en upplösning av ett familjedrama som närmast känns som ödesbundet självklart redan från det ögonblick kammarrättens dom föll. Vad jag tycker om dessa båda ynkliga individer och vad jag skulle vilja borde hända med dem ska jag inte sätta i skrift. Vad jag tycker om domarna och specifikt hur svenska domstolar fungerar vill jag däremot gärna utveckla min syn på, trots att den inte ligger särskilt långt ifrån hur jag ser på de båda förövarna.

Aftonbladet 30/1

Barnens rätt går först. ?

“Barnens rätt ska alltid väga tyngst”, säger Linda Swärd, kammarrättsråd, som var med och fattade domslutet. Det är domstolarnas skyldighet att avväga så enligt lag och praxis. Men kan det då bli mer uppenbart att denna dom gick rakt på tvärs mot dem principen? Emilia hade utvecklat en trygghet under sina tre första levnadsår i det enda hem hon visste var hennes. Oavsett hur perfekta hennes naturliga föräldrar då är så kan jag inte för mitt liv begripa hur man resonerar om man inte inser att barnets rätt och enda intresse är att få stanna där hon är. Men så tycker ju inte kammarrätten:

”Det kan inte längre anses föreligga någon påtaglig risk för att flickans hälsa eller utveckling skadas på grund av de förhållanden som föranledde beredandet av vården” säger man i domskälen. Samtidigt konstaterar Aftonbladets krönikör Oisin Cantwell att ” Det framgår av domen att barnet har bott i familjehem ända sedan hon föddes och att ett uppbrott innebär ”en stor påfrestning för henne”. “

Kammarrätten hänvisade till att de, enligt en dom i Högsta Förvaltningsdomstolen, HFD, inte ska ta hänsyn till risken för att barnet kan ta skada vid en separation från ett familjehem. Ursäkta, men låter det som att detta prejudikat är i linje med huvudprincipen – barnens rätt väger tyngst? Det är ju tvärtom uppenbart rakt i strid med denna princip! Ett olagligt domstolsutslag som borde föranleda att ledamöterna som fattade det omedelbart avsatts från sina höga ämbeten.

Prejudikatet: ett snarlikt fall

Det handlar om en HFD-dom som kom 2012, med mycket liknande bakgrund: barnet utsatt för allvarlig misshandel under de första levnadsveckorna, pappan fick fyra år men mamman friades, hon kunde därmed vinna tillbaka barnet som fyraåring. Det är alltså precis lika obegripligt, sett ur barnets perspektiv. Man har ropat på ny lagstiftning sedan dess. Två olika regimledare har vi haft under denna tid. Och ni vet ju vilka – och vad som förenar dem ideologiskt. Just det: öppna hjärtan. Men inte när det gäller barn då.

Det enda som man kan tycka borde vara väsentligt i ett sådant här fall är väl just tiden som barnet varit i fosterboende. Om den är lång och barnet mår bra så borde det aldrig kunna flyttas – om man menar allvar med att barnets väl ska komma i första hand. Men se, just på den punkten skulle HFD skapa prejudikat om som säger tvärtom; fosterhemstiden får man inte ta hänsyn till. Hur kan detta vara möjligt? Det känns som Dumskallarnas Sammansvärjning slagit till. En annan DN-läsarkommentar undrar också. Borde inte domstolarna vara fyllda av folk med IQ åtminstone på genomsnittlig nivå? Finns det någon som helst logisk förklaring eller motiv? Här en insiktsfull läsarkommentar som ger oss en ledtråd:

Ann Sidbrant är en av de läsare som DN borde anställa som journalist, för hon verkar ju göra det jobb tidningens reportrar helst undviker: drar de obehagliga slutsatserna.

Intresset som väger tyngre än barnens. De kriminella invandrarnas.

Ja, se där tror jag att du har alldeles rätt Ann. Och den sista punkten förklarar nog ännu mer än så. Barnen används som svepskäl och livlina för att bevara ett band till Sverige som annars inte skulle ha funnits – och som utan ett sådant skulle leda till utvisning av föräldern. Låt oss titta på statistiken som BRÅ plockade fram åt SVT om det kan ligga något i denna förmodan. Bara 19% av de våldtäktsdömda utvisas, enligt moderaterna, som 2018 krävde att detta ändras.

Enligt SVT ‘Fakta’ bara delvis sant att färre än 1 på 5 utländska våldtäktsmän utvisas.

SVT ‘Fakta’ vill med sin rubrik låta som de själva är de enda som är ‘objektiva’, när de hävdar att M slirar med sanningen i sitt påstående. Men vad SVT vill räkna in är alltså sådana fall som inte ens gäller folkbokförda här och alltså inte har hunnit få ett personnummer. Nej, det rör sig inte om turister. Vi kan räkna bort deras antal som rent svinn även under den senaste tjugoårsperioden. BRÅ vill inte särskilja dessa från dem de gäller, för då synliggör man ju ett problem. Det handlar om 1. asylsökande som inte har fått ansökan prövad, och som inte kan hålla sig så länge utan avslöjat sin kriminella läggning redan i förväg. Eller 2. människor som uppehåller sig här helt illegalt, med eller utan samordningsnummer de fått utan att legitimera sig. Sådana som alltså borde utvisas utan pardon omgående oavsett om de begått brott eller inte. Att 4 av 10 i dessa grupper inte döms till utvisning är ju i sig en skandal; det borde vara noll. Om vi dessutom beaktar, vilket SVT ‘Faktas’ undersökning inte tar upp, att det oftast är en tidsbegränsning i utvisningarna fem eller, sällsyntare, tio år, där strafftiden också räknas av, ja då framstår denna brist på utvisningsbeslut i domarna som mer än uppseendeväckande. Det måste ligga något skumt bakom.

Som BRÅ:s statistik också visar så har andelen utvisningsbeslut gått ned över tiden. Moderaterna hänvisar till den sist redovisade perioden i rapporten, 2010-2014. Bara 5 av 27 grova våldtäkter föranledde utvisning under den perioden (inte större andel än vad som gällde för vanliga våldtäkter). Mellan 2005-2009 var andelen 30% och 2000-2004 var den 36%. Under båda intervallen tydligt högre än för vanlig våldtäkt. Så vad kan ha fått ned den andelen till nära hälften av vad den var? Kanske ett ett visst domstolsutslag 2012 har hjälpt till.

En tredjedel av de utvisade hade minderåriga barn i Sverige. Det hade varit mycket intressant att se hur denna andel förändrats över tid..

Domstolsaktivisterna och de stackars kriminella flyktingarna

Ni förstår ju att jag är ironisk, men sanningen är att just så här tänker en stor del av Sveriges domstolsjurister. De har inte bara närt en obestämd svaghet för dessa flyktingar; i kvinnliga juristnätverk som Legally Lady och HILDA så bjuder man in lunchtalare som berättar hur de aktivt bör använda sin tjänst för att hjälpa flyktingar. Sådan aktivism som Annie Lööfs stöd för den av Lagrådet utdömda Gymnasielagen, är inte undantag eller något man ser mellan fingrarna med, utan som man helhjärtat stöder och visar sin entusiasm för – genom att även bjuda in Annie att tala vid dessa lunchträffar.

För mig som jurist är domstolsaktivism en kontradiktion i sig själv och en styggelse. Ingen som lär sig lagen och svär att tillämpa den i sin yrkesutövning som domare, ska ens kunna snegla åt möjligheten att istället bedriva aktivism, som ju är att göra raka motsatsen, inte följa den. Men så illa ser det alltså ut idag, att man öppet koketterar och smickrar varandra för att man är så progressiv och ‘vågar stå upp för sina värderingar’. I motsats mot de stockkonservativa gubbarna som anser att lagen måste följas till punkt och pricka. Kammarrättens ordförande, som alltså i förlängningen höll i Emilias yxa, var enligt Aftonbladet en kvinna och DN nämner kammarrättsrådet Linda Swärd som delaktig i beslutet (möjligen samma person). Den kvinnliga dominansen är faktiskt ingen slump alls enligt min bokföring. Den är med all sanning en drivande faktor bakom den allt tydligare domstolsaktivismen. Kvinnor är ännu inte i majoritet i de högre instanserna, men så här tycks det se ut i varje större mål där domslutets laglighet kan ifrågasättas.

Så hur gör man då, när man ser ‘ett högre syfte’? En utvisningshotad afghan eller somalier, som ovedersägliga bevis pekar ut som gärningsman i en gruppvåldtäkt, det finns t ex fingeravtryck på den trasiga flaska som trycktes upp i offrets vagina och vittnen som pekar ut mannen. Då går det ju inte att underkänna bevisen, vilket annars är den vanligaste metoden att leka aktivist (och den effektivaste, eftersom bevisfrågor närapå aldrig ger prövningstillstånd). Ja, det handlar ju då om straffbedömningen. Och här lägger sig domstolarna upprörande lågt för det mesta. Relativt domar på upp till tre år för brott mot Samtyckeslagen, där det upplevda våldet finns i kvinnans huvud, så är en gruppvåldtäkt som ger fem år ett rent hån. Men det absolut mest kännbara för de flesta av förövarna är ju utvisning. Som dock inte behöver ske, om man kan hitta ‘en anknytning’.

Ett prejudikat som är som ägnat för att ge utländska kriminella det band de behöver för att slippa utvisas.

Vi ska utgå ifrån att försvaret alltså letat. De biologiska barn som finns här i Sverige har dock inte gått att använda som ‘band’ om de inte är ställda under den dömdes vård och förmyndarskap. Advokaterna vet att det innebär att det till varje pris gäller att skaffa en sådan anknytning innan domen faller. Och här hjälper alltså HFD:s laglösa dom till, genom att helt undanröja principen om barnets bästa, genom att fastslå att fosterhemstiden inte ska tas in i bedömningen. När de mångkulturskramande domstolsaktivisterna hade grubblat färdigt och via backwards engenering lyckats komma fram till det önskade resultatet, så hade man alltså skapat det prejudikat som lämnade Emilia åt sitt öde i två våldsamma narkomaners vård. Och efter nio månader i helvetet ledde detta till hennes ännu mer tragiska död.

De båda knarkande föräldrarna kan vara etniska svenskar eller inte, det spelar faktiskt ingen roll, det här är en säkert för de flesta oönskad konsekvens bara; Emilia blev collateral damage, ett offer för domstolsaktivisternas laglösa lagutövning. Det handlade om en överordnad princip som inte får uttalas högt vad den går ut på, men som de godhjärtade lunchtalarna i Legally Lady ändå skulle ställa upp på alla dagar i veckan. Ingen mångkulturskramande skurkregim har därför heller velat undanröja prejudikatet med ny lag.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Fotnot: Emilia är ett fingerat namn. Det skulle lika gärna kunna ha varit Fatima eller Amina.

Publicerad 2 kommentarer

Islams kvinnoförtryck och könsdysfori är inte argument för manshat mot svenska ‘cis-män’

Jag publicerade artikeln ‘Manshat är mainstream i mainstreammedia’ den 18 maj. Den är minst lika aktuell idag, efter att två unga kvinnor, Wilma och Emilia, blivit mördade. Pojkvän respektive barndomsvän hör till de närmast misstänkta – en har utländsk bakgrund från Menaländerna, vilket framgår av Petterssonsblogg bl a; i det andra fallet förefaller brottet enligt Nya Tider vara en prostituerad man, med en transsexuell läggning, även psykisk störning kan vara en förklaring, men någon typisk svensk ‘cisman’ handlar det definitivt inte om. Att Emilia är född pojke och transexuell är inget media anser finnas skäl att nämna, men det är förstås en del i detta drama. Antale unga som upplever att deras biologiska kön är en tvångströja ökar explosionsartat, som en följd av de normer man dagligen matas med. Och att somliga är mycket olyckliga i sina roller även efter könsbytet är lika förbjudet att tala om. Att detta leder till en livsstil som också är riskutsatt är inte heller något vi får tala om. Emilia sålde sex över nätet. Det innebär inte att hon hade sig själv att skylla, men att de som argumenterar för att den nya hbtq-frigörelsen är överlägsen kärnfamiljen som livsstil borde ifrågasättas, precis som dem som ser ‘mångkulturen’ som en enda stor lyckobringare.

Feministerna har MSM bakom sig.

Wilma
Emilia.

Var i MSM hittar man namnet på Wilmas pojkvän? Var får vi veta att Emilia var en transperson och sålde sex? Att hennes barndomsvän var prostituerad? Det har vi inte att göra med anser man. Och det kanske stämmer, men när morden används som argument för att föda mer manshat, så måste jag invända, då är allt detta relevant.

Vi har en generation unga som vuxit upp med de mest groteska anklagelser mot svenska män, ständigt ringande i öronen. Denn häxjakt som inleddes med metoo har inte upphört. Våldtäkterna på ‘We are Sthlm’ och andra musikfestivaler tystades först ned, men när man sedan tvingades plocka fram dem i ljuset, så gjorde postmoderna feminister en rockad: dessa övergrepp har börjat användas som en del i smutskastningen av män, inte så mycket i största allmänhet, utan av vita män, s k ‘cismän’ (sådana som är bekväm med sin biologiskakönsroll), och svenska män i synnerhet. Man klumpar, som Frida Boisen i Aftonbladet, ihop det med annat våld inom förhållanden och kallar förövarna för ‘Svenska män’. Samtidigt som feministerna alltså med ena handen gör allt för att befordra massinvandring av kvinnoförtryckande kulturer, så låter man de övergrepp dessa begår som argument i sitt könskrig mot den svenske mannen. Vi är så klart många som genomskådar den förljugna argumentationsstrategin, men några av oss är mycket sämre på att göra det än genomsnittet. Nämligen de unga tjejerna själva. Sådana som Wilma och Emilia. Få bär ett lika stort ansvar för deras död än sådana som Boisen. Och få är det som kan visa hur förvirrade de unga kvinnorna är, bättre än ‘Ebbis’ i Metro.

Ebbis i Metro – kallar sig gärna ‘vänsterfitta’

‘Svenska’ män, Boisen? Vanliga medelsvenssons som är trygga i sina biologiska könsroller? Och det är ‘svenska’ kvinnor som tvingas bära niqab, som utsätts för hedersvåld och tvingas gifta sig med sina kusiner?


Nej ’Ebbis’. Det är inte i första, andra eller ens tredje hand att de är ’män’ som gör de nytillkomna så felplacerade här. Det finns andra viktigare egenskaper att peka på, men mindre pk förstås.
*
Här en synnerligen enfaldig kolumn i Metro. Skriven av en ung kvinna som gör reklam för sig själv som ’vänsterfitta’ i länken under artikeln. Att sådana som Emilie ’Ebbis’ Roslund har möjlighet att sprida sina infantiliteter vitt och brett i en så stor upplaga säger mycket om Sverige idag, det är därför jag väljer att slå in en öppen dörr och bemöta henne. Ebbis konstaterar som ’fakta’ att män är ’en ekonomisk belastning för samhället’. Den här typen av manshat är i svenska media inget uppseendeväckande. Jag vill be er stoppa in ordet kvinnor istället för män i den meningen och fundera över hur sannolikt det hade varit att en sådan text publicerats.
*
Slutsatsen når Ebbis med lite selektiv statistik över sjukvårdskostnaderna för kvinnor som drabbats av våld. Ja, det är ju bara att hålla med. Och vet ni vad: män ju har skapat jordens alla klimatutsläpp också. Såsom ansvariga för den industriella revolutionen – och det välstånd som följde med den. Fy dem.
*
Alla radikala feminister är ju förtjusta i att trappa upp könskriget. Så här lite mer ammunition: med samma selektiva urval av statistik kan man ju konstatera att kvinnor kostar oss tre år extra i pensionsbetalningar. Om de bara ville dö lika fort som män så skulle vi spara massor! Och alla extra sjukdagar, som ju bekant kvinnor leder statistiken överlägset i. År ut och år in. Detta kostar ju många fler miljarder än de tre som du nämnde, Ebbis. Nej, jag tycker inte jag behöver nämna vilket kön som betalar mest skatt.
*
För det mest intressanta med den här pamfletten är ju rubriken! Och bilden under som ger association till resa över haven, med en precis lagom svartmuskig man snett bakifrån, omöjlig att avgöra etnisk härkomst för. Både rubrik och bild vill förstås antyda invandringskritik, utan att med ett ord nämna just invandrare. Eller att det är invandrare som står för det mesta kriminella våldet, det som Ebbis tar upp. En siffra ur högen: 96% av alla överfallsvåldtäkter t ex.


Det är nästan komiskt att Ebbis och hennes likasinnade ‘vänsterfittor’ lyckas sortera fram en egenskap med de nytillkomna som det faktiskt är pk att tycka illa om. Män! Eftersom Ebbis tillåter sig att generalisera så gör vi det också: här ett axplock andra egenskaper som också täcker in stora delar av de nytillkomna och som definitivt är mer relevanta om man vill kritisera:

Underutbildade. Religiösa fundamentalister. Kriminella. Bidragslyckosökare. Kulturellt medeltida värderingar. Kognitivt utvecklingsstörda. Rasister. Antisemiter. Kvinnoförtryckare. Till detta kan vi lägga problematiken att mansöverskottet i sig skapar stora problem, inte minst eskalerande kriminalitet.

Fakta Ebbis. Inte åsikt. Men det är inte något som Ebbis pekar på. Hon vill ju inte peka ut invandrarmän. Utan män överhuvudtaget.

Med mina fullständigt otidsenliga värderingar känns det inte riktigt rätt att ge sig på en kvinna, som i mina ögon uppenbart inte har mognat klart ännu, hennes åsikter i livet är typiskt juvenila och borde väl kunna få vara så. Om 20-30 år kanske Ebbis lärt sig tillräckligt mycket för att ha kommit till helt andra insikter. Träffat man och fått barn och börjat oroa sig för dem och för den egna pensionen. Problemet är att det är sådana som Ebbis som styr Sverige. Ungdomskulten och föraktet för intellekt och utbildning är totalt. Risken är dessutom stor att Ebbis gör karriär på sin partibok och blir ännu mera pk, får ansvar för någon myndighet där det faktiskt krävs kompetens.
Problemet med Sverige idag är inte att Ebbis finns. Utan att Ebbis regerar.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad 3 kommentarer

Hur kan feministerna acceptera en överman?

Sport och idrott handlar om kropp och naturliga urval, alldeles uppenbart är att det aldrig kommer att bli ‘rättvist’. För vad är biologisk rättvisa? Genetiskt är etiopierna uselt utrustade för att bli världsmästare i boxning, men de lär fortsätta att ta hem mängder med löparmedaljer. För män och kvinnor med bakgrund från Västafrika är det tvärtom, här hittar man även de mest gynnsamma anlagen för explosiv snabbhet. Stora länder som Kina kan visserligen plocka fram ett helt lag med långa basketspelare, men som kroat har du ändå betydligt större chans att bli världsmästare i samma sport. Den genomsnittlige östasiaten har i snitt små chanser i alla kraftsporter, där kroppslängd och muskelmassa är avgörande framgångsfaktorer – utom där en viktklassindelning görs, som inom boxningen.

Alla vet ju visserligen att det är tungviktstiteln som räknas för den stora publiken (och pengarna), men de flesta tävlande vet att konkurrensen är tuffare i lägre viktklasser, där fler håller till. Möjligen skulle en sådan indelning kunna göras i fler sporter, för att se till att ge fler chansen att vinna och därmed motivera fler. För utan tvekan har det ju betydelse för barn att kunna drömma om SM-, EM-, VM-guld och OS. Att bli som sin idol som man sett på tv.

Så här har man ju också ordnat verksamheten för handikappade. Man tävlar mot andra med liknande handikapp, så rättvist som möjligt för att motivera så många som möjligt. Att tävla är nämligen något vi tycker om och som driver många till fina prestationer, som i sin tur utvecklar personlighet och skänker glädje. Naturligtvis gäller detsamma i lika hög grad för barn och den åldersindelning som finns där. Det handlar både om vad som är rättvist och motiverande. Ingen skulle komma på tanken att sätta in ett lag med nollfyror i samma serie där nollniorna spelar.

Är 18 års testosteronbehandling OK?

Det är därför ganska enastående bakvänt att vårt pk-samhälle bestämmer sig för att män som byter kön ska få tävla som om de varit biologiska kvinnor från början. Man skulle kunna jämföra med en person som sätts på testotosteronbehandling från det att hon är fyra till dess att hon är nitton, i avsikt att bli duktig linjespelare i handboll. Året före OS avbryter hon behandlingen, 188 cm lång och 110 kg tung. Även om testosteronhalterna hinner sjunka ned till godkända nivåer, så har jag svårt att tro att någon på allvar skulle acceptera henne som tävlande på lika villkor. Men just så har det i praktiken fungerat för Hanna Mouncey i Australiens damhandbollslag, bara med skillnaden att hon föddes som biologisk man och sedan genomförde ett könsbyte 2016. Hon är dessutom proffs sedan många år – i herrlagen, spelade VM för Australiens herrar 2013.

Hanna har alltid känt sig ‘i första hand som handbollsspelare’. Men könsbytet var viktigare. Eftersom hon är ensam om att vara könsbytare i Australiens landslag och än så länge ett ovanligt tillskott inom damhandbollen öht, så är hennes lags möjligheter att vinna fortfarande begränsade av de övriga spelarnas kompetens. Men med fem sådana här kolosser i laget så skulle man garanterat vinna VM oavsett motståndarnas skicklighet. Frågan är hur motiverande det skulle kännas? Som att ha med fem tolvåringar i knattelaget; t o m tolvåringarna själva måste ju fatta att en seger inte är mycket att yvas över då. Men så tänker tydligen inte Hanna. Könsbytande män vill ju se sig som kvinnor och man får inte påpeka ens de mest uppenbara elefanter på handbollsplanen för dem, då kan deras känslor såras.

Snart kan du som förälder inte stoppa din tonårings könsbyte

Hur är det med flickors känslor då? I den exponentiellt växande gruppen som på svenska sjukhus med glada tillrop uppmuntras att följa sitt hjärta och byta kön innan de lämnat tonåren bakom sig, så är de allra flesta flickor. Det är uppenbarligen de som är mest lättpåverkade av tidsandan, som talar om för små barn att flickor minsann kan (vara som män) och helst bör tävla med män just som män brukar göra. Vår s k jämlikhetspolitik har sedan decennier deformerats och blivit groteskt missbildande, och lett till att unga människor mår dåligt i sina naturliga könsroller. För dem som tar steget att byta kön är det oåterkalleligt, men det verkar inte bekymra vare sig läkare eller politiker– det här är ju så otroligt fint och politiskt korrekt; svensk lag är på väg att ändras så att föräldrar inte heller ska kunna säga nej till den femtonåring som bestämt sig. Vad de ska säga om de ångrar sig vet ingen. Men det handlar, som Uppdrag gransknings program visar, sannolikt om självmordsbenägenhet som redan före bytet var hög och efteråt lär kunna nå tvåsiffriga procenttal – oönskade och utstötta av alla grupper, även ‘de egna’.

Att möta en bergsgorilla

För flickor som byter kön är idrottskarriären, om de haft någon, alldeles säkert över. Det får ligga med i vågskålen. Man kan undra varför inte Hanna i Australien ska tvingas inse samma konsekvens? Och om man vll fortsätta, varför driver inte hbtq-rörelsen på för att det startas särskilda lag och tävlingar för könsbytare? Allra mest absurd är förstås situationen för biologiskt födda kvinnor med idrottsintresse och -förmåga. Hur ska de i framtiden kunna motiveras av drömmar och ambitioner om att vinna och bli bäst? Som sjuåring handbollsmålvakt skulle jag ganska snart ge upp om motståndarna var tolv. Som manlig brottare skulle jag vara livrädd om jag fick möta bergsgorillor.

Jag är glad för Hanna skull om hon trivs i sitt nya kön, men på handbollsplanen är hon en anomali. Publiken ser henne förstås som något av ett freak, även om ingen säger det öppet, motståndarna lär uppleva henne som legaliserad dopning och vad medspelarna tycker om att ha henne i omklädningsrummet vet jag inte, men jag skulle ha förståelse för den som inte känner sig helt bekväm.

Det här är ett flagrant exempel på hbtq-minoritetens förtryck av majoriteten. I detta fall de biologiska kvinnorna. Det visar att pk-samhället blivit helt perverterat, alla sunda principer har lagts åt sidan. Och vinnare är… ingen alls.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad Lämna en kommentar

Säg NEJ. Ingrosso visar hur man gör.

I en DN-artikel utropas “Ingrosso-annonser fällda av RO: Kvinnan framställs som ett sexobjekt”. Det låter ju allvarligt. Fällda? Av vem? RO? Reklamombudsmannen. Näringslivets egen etikbevakare sedan 2009. Behovet av en sådan kan ifrågasättas, eftersom vi redan har en Marknadsdomstol, och eftersom den inte är en statlig myndighet så kan den inte ‘fälla’ någon, bara rikta kritik, precis som alla andra bör få i ett samhälle där yttrandefrihet råder. Det hade varit mindre pretentiöst och betydligt mer rättvisande om man behållit sitt tidigare namn, Näringslivets Etiska Råd mot Könsdiskriminerande reklam, som mer tydligt talar om vad det handlar om. Och som alla sådana här organisationer, även när de finansieras av näringslivet, så har man givit efter för rådande radikalfeministiska trender, vilket betyder att man snart nog lär anse det vara könsdiskriminerande att någotdera könet uppvisar karaktärsdrag som inte är helt könsneutrala. För kvinnors del innebär det som bekant att man slutligen kommer tvingas bära burka eller niqab och heltäckande kläder, det finns en hel totalitär ideologi som satt ner foten just på det stället, och som inte tillåter någon kritik. Och som heller inte får någon, inte av de radikalfeministiska kretsarna i alla fall.

Kvinnolobbyn i arbete. Daniel Helldén, Miljöpartiets starke man i Stockholm är förstås med, gissar på partipolitisk samverkan här.. Känns det inte stereotypt att det är Daniel som gör något aktivt? Och står lutandes ÖVER AnnaStina? Båda tjejerna visar dessutom en hel del bar hud och det går att se konturen av ett bröst. Är du säker på att Muslimsk Ungdom är OK med detta, Hanna?
Pigment för huden kan vara så här bra. Ändå är fokus på den välpigmenterade rumpan fel, enligt Kvinnolobbyn.
Vill man visa sin hela produkt utan att visa för mycket så tycker jag personligen att den här bilden gör det bra. Hade man haft hela kroppen med så hade det varit för sexigt och Kvinnolobbyn hade vänt på resonemanget, jfr med föregående bild: ‘visar fel fokus’.
RO Elisabeth Trotzig poserar på ett lite väl utmanande kvinnligt vis, känns det som. Ser ut som både läppglans, mascara och ögonskugga kan ha använts. Någon som känner för att anmäla?

Anmälare var enligt artikeln ‘Sveriges Kvinnolobby’ som vi inte behöver gissa vad de har för inställning; de samlar alla bilder de tycker illa om på ett intagramkonto, som blivit mycket populärt bland dem som inte alls tycker som Kvinnolobbyn. Det som är gemensamt för bilderna som blivit ‘fällda’ – vilket man stolt basunerar ut – är att de 1. visar hud, 2. framställer kvinnor som sexiga. Bilderna som inte blivit fällda (ännu) visar också oftast vackra kvinnor men lite mindre hud. Ibland så lite hud att man måste fråga sig om det finns några gränser alls för vad Kvinnolobbyn anser tillbörligt. Vi börjar närma oss det viktorianska 1800-talets England, när även en blottad kvinnoaxel kunde få en man att börja flämta av åtrå. En skillnad då mot nu var att det var ett patriarkaliskt samhälle som ville ha det så på 1800-talet. På samma sätt som islamisterna vill ha det idag – och går några steg längre för att göra poängen tydlig: män kan inte ta ansvar för sina handlingar när de blir upphetsade, det är kvinnans skyldighet att skyla sina företräden. Är det verkligen den poängen Kvinnolobbyn vill göra?

För mycket hud för Kvinnolobbyn. Islamisterna håller säkert med.
Humor gills inte. Att hela situationen är kufisk är tvärtom försvårande, gissar jag.

Sammantaget kan vi konstatera att åtminstone all underklädesreklam och badmodereklam på detta sätt enligt planen ska bannlysas från tidningsmedia, om Kvinnolobbyn och RO får råda. Så länge vi inte tala om heltäckande badburkor förstås. Osminkade kvinnor, särskilt med oattraktivt utseende, misstänker jag dock kan vara OK att visa. Är det för oss män ni gör det här kära Kvinnolobby? Då kan ni låta bli. Sexiga kvinnor är trevligt för ögat – och jag, liksom de allra flesta andra svenska män är så pass luttrade att vi kan hantera vår upphetsning utan att begå brott. Personligen är jag övertygad om att en brist på ögonfägnad kommer förvandla oss till ohämmade lustsökare eller möjligen homosexuella, som de viktorianska männen, och de islamistiska. Och trenden har redan pågått ett tag. Jag har till exempel noterat att PK-företeelser som Melodifestivalen tycks sortera sina rekvisita-dansare på det sättet; det var länge sedan man ens hade lust att försöka klä av någon med ögonen. De flesta är för övrigt ändå män, som, liksom de manliga artisterna, med utstuderad tydlighet gärna rättar till paketet i sina tajta trikåer mellan varje danssteg. Det är OK.

RO Elisabeth Trotzig hittar faktiskt en paragraf i Internationella Handelskammarens marknadsföringsregler, som hon anser kan tillämpas på Ingrossos reklam, som vad jag kan se gäller en vacker och fullt påklädd kvinna. Vad Internationella Handelskammaren har med svenska rättsregler att göra är oklart, vad som däremot är klart är att Trotzig och Kvinnolobbyn har ett mycket nära samarbete, där det för Trotzig bara verkar handla om att expediera önskningarna som Kvinnolobbyn (med Daniel Helldén, Mp, i spetsen) skickar in. Det handlar i grunden om att få svenska kvinnor att klä sig så osexigt och oattraktivt som möjligt, och helst ska de bibringas uppfattningen att det är skamligt att attrahera män. Det här är en skenhelig paradox, i tider när kvinnlig frigörelse istället borde propagera för det omvända.

Naturligtvis är detta ett av de sätt kvinnor utövar makt, och de kvinnor som är attraktiva vet precis vad jag talar om. Men jag är inte säker på att Kvinnolobbyns representanter är lika medvetna, eller kanske rör det sig om ren svartsjuka. Ur feministiskt perspektiv är denna makt också något som det gäller att låtsas som om den inte finns, eftersom den så uppenbart fungerar som en motvikt mot den ‘patriarkala makt’ som män utövar och som feministerna anser att vi måste dela med oss av. Det har de också kommit långt med i Sverige, längre än till halva kungariket; vi är idag ett land totalt dominerat av kvinnliga värderingar.

Islamisterna hanterar kvinnlig makt genom att stoppa den i en säck.

Här testar Kvinnolobbyn Stockholms stads gränser. En högst anständig baddräktsreklam på badstrand. Ej OK.

Vi män gör nämligen ofta(st) som kvinnor vill, när vi känner en attraktion. Den attraktionen är det inget fel med, den är biologisk och lika lite fel är det att kvinnor önskar känna sig attraktiva eller att de utövar den makt detta kan skänka dem. För samhället uppstår då en naturlig och bra balans: kvinnlighet är det kitt som håller ihop detta samhälle, men manliga värderingar är vad som har format det, vår västerländska civilisation. Ett rättssamhälle där rättvisa men ibland hårda regler måste tillämpas; ingenting som är väl ägnat för domstolsaktivister (av båda könen, men vanligen just kvinnor) att hantera. Feminister vill alltså istället osynliggöra hela det här biologiska samspelet. Man vill göra sig av med både den manliga och den kvinnliga ‘maktstrukturen’, men eftersom det är biologi vi talar om så kommer man naturligtvis bara undertrycka och förvränga dessa uttryck. Och de enda som är nöjda med detta är väl islamisterna, vars lösning är att hantera kvinnlig makt genom att stoppa den i en säck.

“Nej”. Det är lätt att säga, men Ingrosso förtjänar ändå medalj för att man gör det.

Ingrossos företag visar dock, föredömligt och ack så befriande, att det faktiskt inte är lag på att undfallande ge efter för dessa smygande trender. Det kan låta enkelt och det är det ju egentligen också, men när det svenska näringslivet gång på gång gör tvärtom, och fegt backar undan för minsta hot från pk-isterna, så måste vi ge Ingrosso ett erkännande för uttalandet nedan, som är ett svar till RO och Kvinnolobbyn. Man förtjänar närmast medalj:

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

English Summary

The Swedish feminists in the so called Kvinnolobbyn, backed by Miljöpartiet, has decided to try to ban all kinds of advertising that shows any female skin, as long as it is attached to a beautiful woman. The private industry-backed RO (Reklamombudsmannen) is not a government authority or court. So when DN claims that RO has condemned Ingrosso for sexist pictures, and tries to make it sound like this is an impartial court judgement, it is not true. What is true is that Ingrosso are free to challenge RO’s view. And so they have, which is both inspiring and most gratifying. Losely translated, Ingrosso claims that “the woman they market themselves towards, are free and independent”, and that “she would never cave in to the current trends in our society, that women should cover herself and let men rule over her sexuallity. Ingrosso will never bend to such trends.”

Look! It can be done – one can say no to the politically correct. Let’s hope this will serve as a role model for others.

Publicerad Lämna en kommentar

Sverige är ingen mångkultur, det är bara vi och islam. Och en spännvidd oss emellan som gör demokratin osäker.

“Inglehart–Welzel Cultural Map” (IWCM). Låter det bekant? Tyvärr är det fler som vet namnet på den lilla matrisen över världens länder inplottade på två utvecklingsaxlar, än det är som har dragit de rätta slutsatserna av den. Och nej, det är inte så många som vet namnet heller, trots att många säkert känner igen diagrammet när de ser det. Det är en mycket talande matris, som berättar om kulturella skillnader. Skillnader som inte handlar om åsikter, utan om djupgående värderingar. Sådana vi växer upp med och har i modersmjölken. Sådana vi är ytterst ovilliga att rucka ens det minsta lilla på och som bara verkligt omvälvande livshändelser förmår att skaka om i grunden. Om man hade tagit den här matrisen på allvar så hade massinvandringen från Mena-länderna sannolikt aldrig kommit till stånd eller förklarats vara högst temporär. Slutsatsen av IWCM är nämligen att diametralt motsatta värderingar i grundläggande frågor resulterar i ett samhälle där antingen demokratin eller samhället självt bryter samman.

Den stora amerikanska mångkulturen – förebilden som ingen talar om men alla tänker på

Mångkulturer kan överleva – och till och med frodas. Det förutsätter inte nödvändigtvis inbördes tolerans eller att skillnaderna i kulturerna är små. Men då måste det finnas gemensamma värderingar som överbryggar motsättningarna och som över tiden tenderar att förena – d vs integrera – grupperna med varandra, så mycket att de flesta upplever sig i första hand vara en del av helheten snarare än delmängden. Så ser det ut i Amerika, där de många stora invandrargrupperna under 1800-talet kom att inlemmas med ett gemensamt språk, en gemensam frihetslängtan såsom den uttolkas i den amerikanska konstitutionen, och gemensam strävan efter lycka och religiös tro. Även om de etniska banden inom gruppen ofta förblev starka, så var det många bland invandrarna som stolt kallade sig för amerikaner redan i första generationen. För dem som kände sig mest hemma i den redan etablerade engelska kulturen, som nordbor och de flesta tyskar, så gick det snabbare. Bland katoliker som irländare och italienare, så gick det långsammare. Kineser med ett tydligt annorlunda utseende hade det svårare. De var många, blev illa behandlade och de är också den kategori som därför längst lyckats/tvingats hålla liv i de etniska banden.

För kulturmarxisterna är det lite jobbigt att behöva anföra USA som ett mönsterexempel. Det land man – i likhet med islamisterna – utnämnt till den store Satan. Så man säger det aldrig högt. Och det behövs inte eftersom du och jag ändå har USA i bakhuvudet när vi tänker på en lyckad ‘smältdegel’. Motsättningarna finns förstås där också och i USA är skillnaderna stora mellan hög och låg; segregationen inbyggd, med en door man även i de fina vänsterlibera kvarteren på Manhattan och i Floridas gated communities, där man bara släpper in hispanics en och en för att städa. Men det fungerar hyfsat. Kulturmarxisterna talar förstås hellre om slaveri och rasism och just kinesernas öde är då något som brukar kunna komma upp. Icke desto mindre har även de invandrade kineserna utgjort en för USA nyttig grupp invandrare – och dagens kinesättlingar lever oftast långt ifrån schablonen i New Yorks eller San Fransiscos Chinatown. Idag är östasiater, såsom de sydvietnameser som anlände under 70-talet, rent av bland de mest välintegrerade och välfungerande. Inte minst entreprenöriellt, men också intellektuellt är man t o m mer framgångsrika än den vite genomsnittsamerikanen. Och det beror på tre saker:

  1. Den amerikanska kulturen gjorde på 70-talet, då sydvietnameserna anlände i stort antal, glasklart att om man ville söka efter den ‘amerikanska drömmen’ så fick man arbeta för den.
  2. Den stora amerikanska befolkningen, utgjorde trots sitt multietniska ursprung en gemensam kultur som på 70-talet var både tydlig och dominant, nästan oavsett vilka amerikanska invånare den företräddes av.
  3. Denna kultur upplevdes också som starkt eftersträvansvärd att bli del av.

Sverige är inte USA

Den amerikanska kulturen skulle inte ha varit fullt så homogen och tydlig om inte president Theodore Roosevelt i början på 1900-talet ansett att immigrationen höll på att bli för stor och därför såg till att begränsa den. 1910 hade andelen utrikes födda nått 14,7%. I Sverige kommer den andelen 2019 kunna avrundas till 20%. Räknar vi dem som har två utrikes födda föräldrar och hälften av dem som har en utrikesfödd förälder så når vi över 30% (2018). Den relativa förändringen det senaste decenniet har varit mycket snabbare än det någonsin var i USA. Immigrationen har också varit mycket mindre ‘mångkulturell’. Tvärtom är det korrekt att beskriva lejonparten som monokulturell, dvs från ett geografiskt område (MENA) med samma religion (islam) och klankultur och oftast även med samma språk (arabiska).

Befolkningen från muslimska länder ökar snabbast, såväl netto som när det kommer till antal födslar – i absoluta tal. Förra året var nettoökningen nära 78.000, övriga invandrargrupper ökade med 40.000 medan etniska svenskar minskade i antal. Av födslarna svarade befolkningar med utländska rötter för 40% och de med ursprung i muslimska länder för 25%, vilket innebär att nativiteten för muslimer är nära dubbelt så hög som för infödda svenskar. Den muslimska särkulturen har spritts över hela landet, men har oftast klumpat ihop sig i enklaver inom respektive ort. Sedan tidigare välintegrerade invandrare och ‘rest-svenskar’ som bor i dessa är nu hotade, man måste antingen flytta eller anpassa sig – det gäller både muslimer och icke-muslimer. De flesta har inte råd. Och vart skulle man i så fall flytta? Snart är alla samhällen mer eller mindre mättade.

2018 har 3,5 miljoner människor i Sverige utländskt ursprung, såsom detta definierades före år 2000. Av dessa är 1,3 miljoner från muslimska länder. Utlandsfödd andel 2018 är 19,1%, upp från 18,5%. För 2019 är prognosen utlandsfödd andel mellan 19,6-19,8%.

Man har fått veta att det är bidrag man lever på här. Och att leva på arbete är både svårare och mindre lönt. Till ett sådant land lockas få av de bästa begåvningarna.

Arbetskravet har bara måttligt luckrats upp i dagens USA jämfört med 70-talets. Här skiljer man sig mycket från Sverige, som vid 2000-talets ingång hade världens troligen mest bomullsinbäddande välfärdssystem – här gör vi också allt för att bibehålla försörjningsstödet på mycket generösa nivåer. Medan den amerikanska frihetsdrömmen och jakten på personlig individuell framgång via eget arbete har varit drivande faktor bakom immigrationen till USA, så har bidragslivet varit drivande för en mycket stor andel av vad som officiellt betecknas som flyktinginvandring till Sverige. I de grupper som haft en högre andel flyktingar enligt FN:s definition har lyckats integrera sig betydligt bättre, såsom chilenare och iranier under 80-talet och jugoslaver under 90-talet. Ännu tydligare framgång har de haft som sökt sig hit för att arbeta, såsom finnar, polacker och balter. Men inte ens dessa grupper har lyckats lika bra som den etniske genomsnittssvensken. Det sistnämnda visar dels hur slutet det svenska samhället är i praktiken, trots vad som ofta påstås. Dels att vi, främst på grund av skatterna och den ‘solidariska’ lönepolitiken, inte lyckas locka välutbildad arbetskraft mer än undantagsvis. Har de möjligheter att välja så väljer de helst andra länder. Vilket är djupt olyckligt för Sverige som land. Svenskt näringsliv kräver nämligen mer avancerade och specialiserade kunskaper än vad som är fallet i något annat land.

Termen ‘hemspråk’ säger allt: d.v.s. var man – fortfarande – har sitt hem

Det har begåtts allvarliga fel i Sverige, att man inte som Roosevelt satt en gräns för invandringen och att man inte valt att ställa hårdare arbetskrav. Men det mest bakvända är nog ändå att man gjort allt man kunnat för att baktala och nedvärdera den egna kulturen och medvetet uppmuntrat de inflyttade att behålla sin ursprungskultur. Uttalanden från höga politiker som Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin, om att den svenska kulturen inte ens existerar, bidrar förstås till ointresset att lära sig något om den, liksom att aktivt söka bli en del av den. Hur lockande låter det att vilja ansluta till en icke-kultur?

Hemspråksundervisningen (som för länge sedan döpts om till det mer politiskt korrekta modersmålsundervisning) gör det också lättare att kapsla in sig i den kultur man kommer ifrån. Det här är en gigantisk industri som avlönar 10.000-tals lärare. Under Bildtregeringen i början på 1990-talet luckrades regelverket upp något, men huvudregeln är att sådan är en rättighet för alla. Andelen berättigade elever ökade från 11,2% till 19,4% 2009. Under de senaste fem åren har antalet elever ökat med 60% enligt SR, som dock undviker att berätta hur stor andelen av befolkningen därmed är. Men förra året hade 40% av förstaårseleverna i grundskolan utländsk bakgrund, så vi kan gissa på ett ungefär. Här talar vi också om ett yrke som försörjer många av de nyanlända – vilket förstås är ett viktigt skäl till varför man har behållit systemet som det är.

De långa ‘karensperioderna’ som de nyanlända tillbringar i overksamhet på flyktingförläggningarna är i sig en utmärkt grogrund både för kriminalitet och etnisk klickbildning, men också för bibehållandet av den egna kulturen. De i stort sett enda personer flyktingarna kommer i kontakt med under den här perioden är andra nytillkomna, personal med politiskt korrekta värderingar och kriminella talangjägare från utanförskapsområden i närheten. På det här sättet har man gjort det så svårt som möjligt för den som faktiskt vill bli närande medlem i det svenska samhället och som insett att vägen går via inlärning av språk, utbildning och nätverkande med infödda svenskar. Det sistnämnda är det svåraste av allt och det enda som i praktiken gör det möjligt att assimileras, eftersom bostadsområden med väl-integrerade allt mer kommit att domineras av de icke-integrerade; de som inte alls har lust med det, men också de som inte har hunnit, även om de skulle ha velat – massimmigrationens första offer. Den lilla andel av de nytillkomna som faktiskt har fått access till ett svenskt hem har därför en stor fördel framför övriga. Men hur kommer det sig att så många av dem ändå verkar misslyckas?

Postmodernisterna är att gratulera – de valde helt ‘rätt’

Det är då vi kommer till de mer känsliga frågorna kring vilka det är vi tagit hit. De ovan nämnda missgreppen är katastrofala nog kan man tycka; ansträngningarna att misslyckas framstår som närmast absurt träffsäkra. Utan större tvekan handlar det om avsiktliga angrepp riktade mot den svenska nationalstaten. Därför är det bara att gratulera till valet av den grupp människor som man tagit hit. Obs: jag talar inte om enskilda individer nu, utan om helheten. Det är den som med råge uppfyller de krav som postmoderna kulturmarxister kan ställa på människor som inte vill/kan passa in här. Inte på tre generationer, som Östling hävdade i Swebbtv.

Ja, det är en lång resa. Även att gå halva vägen. Svensken skulle aldrig göra det frivilligt. Så hur är det med muslimen?

Även om det länge har varit en djupt förborgad hemlighet, delad av 10 miljoner människor med frivilliga eller påbjudna munkavlar, så har det under senare år börjat sippra fram alltfler uppgifter som med emfas stöder detta till synes svepande omdöme. Men vi skulle lika gärna kunna gå direkt till IWCM, diagrammet där allt detta summeras. De nytillkomna från MENA befinner sig allra längst ned till vänster i diagrammet. Somalier, afghaner, irakier och eritreaner är fullproppade med s k traditionella värderingar, där religion och släktband avgör hur man tänker och agerar. Man är också maximalt fokuserade på vad som i matrisen rätt och slätt kallas för ‘överlevnad‘, dvs de mest basala funktionerna i Maslows behovshierarki. Man är strängt ‘etnocentrisk’ i sin världsbild, vilket är en eufemism för vad som i västvärlden skulle översättas med rasistisk. Och man har låga nivåer avseende ’tillit och tolerans’. Det här låter ju inte så bra, men det är ännu värre när vi ser exempel på vad detta betyder i klartext: läskunnighet och utbildningsnivå är mycket låg bland de senast nytillkomna, avsevärt lägre än för tidigare invandrargrupper. Den religiösa fanatismen är betydligt mer utbredd. Man är också kraftigt överrepresenterade avseende grov organiserad kriminalitet. Och många uppvisar ett recentiment, d v s asocialt hämndbegär mot etniska svenskar som grupp, som bl a yttrar sig i form av barnrån, våldsamma hemfridsbrott och våldtäkter.

Det hade förstås varit tillräckligt illa om detta nu drabbar Sverige under en begränsad period, säg två-tre decennier. En mansålder. Om man såg någon form av förändring till det bättre så skulle nog somliga svenskar vara beredda att bita ihop och uthärda eländet. Knyta näven i byxfickan är ju vi svenskar bra på, som bekant. Det är bara det att prognosen visar en negativ trend. Det kommer bli värre. Och det här beror på att den införda kulturen tillåtits att rota sig så snabbt och kraftigt, att denna kultur är starkt repressiv mot dem som överger den och att vi försett dem som kommit hit med så utomordentligt små incitament att bryta med den. Med bidrag eller ett arbete som är lägre betalt än bidragen, så finns det inga möjligheter att bosätta sig i områden där den repressiva fundamentalistiska islamska kulturen med sina shariapoliser inte är dominerande. I den enda meningen ryms mycket av förklaringen till varför min prognos är så entydigt negativ. Att både vår nuvarande regim och oppositionen fortfarande är ljusår från ett åtgärdsprogram för att komma tillrätta med dessa tillkortakommanden är bara vad som sätter sigill på domen. Det skulle vara en svår nog uppförsbacke även om vi startade imorgon.

Demokrati förr var inte lätt den heller. Men nu är motsättningarna cementerade.

Vi som var unga under 70- och 80-talen och någorlunda politiskt medvetna, minns att motsättningarna mellan vänster och höger inte var direkt försumbara. Tvärtom hade socialisterna så när vunnit en evig seger, som hade inneburit avvecklat privat ägande och planekonomi styrd av fackföreningarna. Men inte ens under den mest inflammerade striden om löntagarfonderna hade jag i mitt huvud att detta också skulle kunna ha lett till ett avskaffande av demokratin. Enda befogade anledning till detta måhända naiva antagande, låg i hur homogen vår befolkning vid den tiden fortfarande var. Även om jag som individ med borgerliga värderingar kunde känna mig förtryckt av den politiska majoriteten så hade jag släkt och bekanta, även vänner, som tillhörde motsatt chattering, d v s socialdemokratin och dess klienter. Och mina framtida barn kunde jag förstås inte vid den tidpunkten säga vilken ideologisk utgångspunkt de skulle välja, eller ens vilken socioekonomisk grupp de skulle komma att tillhöra. Själv hade jag under min uppväxt inte klart för mig vilken samhällsgrupp mina föräldrar räknade sig till, det var inget som kom upp. Glastaken fanns förstås där som alltid, men på den tiden var klassresor inte bara eftersträvansvärda, meritokratin gjorde dem rent av rätt vanliga. Och den som hade varit röd som ung blev ofta med tiden blå, precis som idag.

Med en åsikt man har är det föga bevänt om den delas av mindre än 50 %.”

Tage Danielsson

Idag är motsättningarna cementerade och eviga, samtidigt som det är viktigt att påpeka att den etniska tillhörigheten i sig själv inte utgör murbruket, lika lite som färgen på tegelstenarna avgör hur hårt de sitter: den är bara en yttre markör. Sverige är fortfarande ett av världens absolut minst rasistiska länder. Det är språkkunskaper, utbildningsnivå och sociala nätverk som gör muren hög och bred och det är religion och kulturell bakgrund som kommer hålla murstenarna på plats. OK. Men måste det förbli så? Av dem som kommer hit, vill de verkligen inte bli svenskar ‘på riktigt’? Är inte vår livsföring så attraktiv att den talar för sig själv?

Somliga tilltalas förstås, särskilt skulle detta kunna gälla andra generationen, om den inte hölls så hårt i det grepp som parallellsamhällena har skapat. Men motsättningen som tycks ligga i att fly från kaos och förföljelse med Sverige som mål, för att sedan vilja leva i samma typ av samhälle som man flytt ifrån – den är också skenbar. Flytten/flykten är inte motiverad av immigrantens värderingar eller dennes religiositet. Utan för att andra inte accepterat den, eller för att man tillhör en förlorande klan/falang. Och för de övriga, den majoritet som i första, andra och tredje hand flyr ifrån fattgdom, inte krig och förföljelse, så är det det kravlösa ekonomiska lyxliv som svenska UD gör reklam om, som lockat. Och möjligheten att ansluta med familj, släkt och vänner har förstås bara ökat attraktionskraften i erbjudandet.

Få eller ingen – oavsett vad man flyr ifrån – har haft jämställdheten, mänskliga rättigheter och umgänge med etniska svenskar som bevekelsegrunder för att söka sig just hit. Om de ens känt till dessa storheter och förstått vad de innebär. När man sedan anlänt och etablerat sig så är det ju i mångt och mycket som vanligt. Fraktionsstriderna har man tagit med sig, men sådant får man leva med. Och den totalitära islamska ideologin är inte bara accepterad, den är för de flesta ett oomtvistligt påbud. Döttrar och söner som inte vill leva efter dessa levnadsregler straffas. Det är inte nya värderingar man längtar efter att ta till sig, det är rätten att behålla sina befintliga. Detta är i själva verket russinet i kakan, när man väljer Sverige som sin slutdestination.

Dar al-Harb och Dar es-Salam

För en muslim är det alltid otillfredsställande att leva i ett land där icke-muslimer har makten och dominerar, det säger nämligen imamen. Man kallar sådana länder Dar al-Harb, krigets boning, i motsats till Dar es-Salam, fredens boning, där islam härskar. Benämningarna förklarar explicit hur man upplever världen och islams roll: som en stark och pågående konflikt. Den har inte någon fredlig lösning, såvida de otrogna inte väljer att kapitulera. Islamisternas statslära, sharialagarna, omfattar inte någon demokrati. Allahs vilja är större säger dessa, och därför måste demokratin maka på sig närhelst den kommer i konflikt med de religiösa lagarna. Att införa sharia är alla muslimers rättfärdigade mål och så många som 2 av 3 europeiska muslimer har i enkätundersökningar bekräftat att de religiösa lagarna kommer först. I svenska utanförskapsområden praktiseras detta redan; här finns shariapoliserna och här finns klanöverhuvudena och imamerna som dömer i fall där ingen vill eller vågar blanda in svensk polis och domstol. Parallellsamhället är redan här. En minoritet strängt troende vill inte ens rösta i våra val. Det ska vi inte tolka som något annat än vad det i praktiken är: ett förnekande av att man lever under våra lagar. Och ett hot om att man anser att dessa bara kan ändras genom att störta vårt samhälle till grunden. Den stora majoriteten muslimer röstar, men det beror på att många istället hyser gott hopp om att utnyttja demokratin för att förändra Sverige så att landet blir mer likt den muslimska kulturens länder.

Det är inte några kompromisser man söker. Ödmjukhet är något man visar så länge man måste, sedan inte. Raskt har den hårda kärnan av religiösa fundamentalister etablerat sig som självutnämnda företrädare för de mer sekulärt orienterade gruppperna, och det finns noll tecken på att den blir mindre extrem eller får lösare konturer med tiden. Nej, den växer och blir starkare för var dag som går. Och problemet är att det man vill är så oförenligt med vad vi vill. Sharia eller demokrati? Var finns kompromissen i det?

I en ideal demokrati så får muslimerna inflytande efter sin storlek. Vi har försökt att ge dem detta, utan att tulla alltför mycket på ‘våra’ käpphästar. Ja, postmoderna kulturmarxister har gjort det till en dygd att slakta alla sådana, för att visa god vilja. Böneutrop, könssegregerade simhallar och badtider, halalkött i skolan är krav vi hittills mötts av. Många svenskar har sett det som kompromisser man får leva med. För sådan ser den svenska demokratin ut; det är så vi är vana att umgås med varandra, på gott och ont. Men detta kommer aldrig räcka för vår nya minoritet eftersom det inte är så en klankultur fungerar. Till dess att man stöter på tuffare motstånd så knallar man vidare. Ett böneutrop varje fredag blir snart två, sedan fem. Innan alla dagar i veckan fylls av de religiöst signifikanta maktanspråk som böneutroparen gör, så kommer man inte vara nöjda. Eftersom svenskarna förr eller senare lär komma till slutsatsen att de inte kan gå längre i sitt tillmötesgående – ganska få av oss lär frivilligt konvertera – så når vi en punkt där hårt till slut ställs mot hårt. Lika lite som vi behöver fråga oss vilket system kommunisterna skulle införa om de hypotetiskt fick en riksdagsmajoritet, lika lite behöver vi undra över vad som händer om/när muslimerna får en sådan majoritet. Men vi kan också redan nu gissa vad som händer om svenskarna skulle bestämma sig för att säja stopp innan muslimerna får den åtråvärda majoriteten. Vi kommer då bli tvungna att genomföra mycket hårdhänta reformer syftande till assimilering under hot om repatriering av de muslimer som inte aktivt låter sig integreras. Vilket knappast stillatigande kommer accepteras. Det är i sådana samhällen som demokratin upphör att fungera. Som i Libanon. Den ena gruppen måste ge vika för den andra gruppens krav, trots att den på inga villkor kan eller vill acceptera dessa.

White flight är de individualistiska svenskarnas enda möjliga respons.

White flight. DN 3/11.

Duokulturen Sverige, med etniska svenskar och mer eller mindre assimilerade invandrargrupper å den ena sidan och muslimska parallellsamhällen med mer eller mindre (i detta) integrerade och underkuvade andra invandrargrupper inklusive rest-svenskar, är bokstavligen en sprängdurk och det som DN väljer att kalla ‘explosioner’ istället för bombdåd är det främsta beviset för att vi står i Inglehart-Welzels kulturmatris absolut motsatta hörn: svenskar högst upp till höger, med individualistisk sekularitet som grundläggande värden, muslimerna längst ned till vänster, men skamkulturens kännetecken: med en totalitär religion, klanens påbud samt den fysiskt starkares rätt som ledstjärna. Genom att låta muslimerna radikaliseras har positionerna cementerats.

Utan myndigheternas stöd har de individuella svenskarna inga möjligheter att stå emot det här. Det enda vi kan göra är att flytta. Flytten från Filipstad, Bengtsfors och andra sådana småsamhällen har tidigare drivits av brist på arbete, men nu är det samhällenas dysfunktionalitet som driver den, snart med bara bidragstagare, gamla – och kriminella – kvar.

Över en viss tipping point är det demografin själv som skyndar på denna utveckling. Svenskar vill trots allt bo med svenskar, hur rasistiskt det än är officiellt. Malmö har, som danskarna skulle säga, Sveriges enda innerstadsghetton. Här är det kriminaliteten som driver white flight. Kriminaliteten signalerar just den stora skillnaden mellan de båda grupperna och bomberna är den mest påtagliga effekten av de nya inflyttarnas närvaro. Problemet är att Sverige saknar bra platser att fly till. Vi har ett samhälle där stadsplanerarna aldrig föreställde sig att man behövde skydda välfungerande medborgare från terror och kriminalitet. Våra traditioner, med allemansrätten som signum, visar det motsatta, en homogen befolknings totala tillit till allas frihet under ansvar. Vår öppenhet har därmed blivit ett fängelse. Så flytten går utomlands. Den har redan börjat.

Sunt förnuft måste börja tillämpas. I långa banor.

  • Vi måste säga skarpt nej till fortsatt radikalisering: inga fler statliga bidrag till islamister.
  • Islamism skall läggas under allmänt åtalbara handlingar i den mån den innefattar förespråkande av beteenden som står i strid med svensk lag.
  • Förbud mot utländsk moskéfinansiering. Tills vidare byggstopp för nya moskéer. PBL måste börja följas och utformningen anpassas till övrig bebyggelse.
  • Inga fler eftergifter till islam som går längre än vad allmän religionsfrihet kräver; de som redan givits måste återgå och rivas upp.
  • Finansiering av hemspråksundervisning måste upphöra, pengarna ska istället läggas på att hjälpa de nytillkomna att klara tuffare språkkrav i svenska – och arbetskrav i icke subventionerad verksamhet.
  • Särskild kontroll av kommuner och myndigheter för att undvika omotiverade snällanställningar, d v s raka motsatsen till hur det ser ut idag.
  • Socialbidrag av alla slag måste trappas ned redan nu, så att den maximala nivån ligger tydligt under minimilönen efter skatt. Utan rätt incitament kommer ingen vilja ändra på något.
  • Också över tiden måste stöden trappas ned, så att man känner ett tryck att utbilda sig – och integrera sig.
  • Medborgarskap ska bara ges efter lång tid i Sverige, varav tid med bidrag inte räknas; krav också på flera års fast anställning och godkänt på omfattande språktester. Småbrott innebär att klockan nollställs.
  • Mindre omfattande men liknande prov ska även krävas för permanent uppehållstillstånd – som aldrig ska innebära rösträtt, ej heller i kommunala val.
  • Testerna ska även inkludera ett frågebatteri om svenska grundläggande lagregler, om svensk kultur, liksom prov som visar att man förstått vilka värderingar och färdigheter som efterfrågas här; såsom tillförlitlighet, arbetsamhet, ärlighet och punktlighet.
  • En undertecknad avsiktsförklaring om att den ansökande ser det som självklart att alltid följa svenska lagar före religiösa hänsyn och att denne är införstådd med att medborgarskap kan dras tillbaka om denna avsiktsförklaring åsidosätts.
  • Särskilda intervjuare med höga integritetskrav kan behövas för rättning och för att komplettera de skrifliga delarna av proven. Liknande kvalificeringskrav bör krävas på Migrationsverket och att tillhöra samma kulturkrets eller ursprungsland som asylsökande ska inte vara tillåtet.
  • Nolltolerans mot terrorism och grov kriminalitet måste visas i form av livstidsutvisning oavsett situation i ursprungsland. Alternativlösningar med andra mottagarländer utanför EU kan bli nödvändiga.
  • Liknande sanktioner måste gälla kulturellt oacceptabla företeelser som barnäktenskap och handlingar som uttrycker homofobi, barn- eller kvinnoförtryck. Eller förakt för demokrati och yttrandefrihet.
  • Passivitet ifråga om att visa ansträngningar för att bli del av ett fungerande samhälle måste också bemötas med tuffa krav, om än formulerade som erbjudanden man på frivillig grund antar och med ett bidrag till utresa och nyetablering, som trappas ned ju längre man väljer att vänta.

Praktiska åtgärder på ländernivå måste komplettera dessa krav på individnivå. Till exempel avtal med berörda emigrationsländer eller alternativa mottagarländer för repatriering. Upprättande av en stark gränskontroll. Införskaffande av transportplan och/eller -fartyg. En särskild, tungt beväpnad immigrationspolis för att verkställa utvisningar och repatriering, tillse att illegala vistelser upphör samt att kväsa upplopp i sin linda, med de medel och befogenheter som då krävs.

Är det värt sitt pris?

Jag är fullt medveten om att postmoderna kulturmarxister, vänsterliberaler och politiskt korrekta av alla chatteringar – även långt in i de ‘nya’ moderaternas kärntrupper – får skrämselhicka redan innan de hunnit till punkt tre. Och att åtgärderna sannolikt skulle kallas radikala även inom SD:s partiledning. Men det är ju ungefär hit danskarna har hunnit vid det här laget, och vi måste göra samma resa mycket snabbare, för våra problem är värre. Vi tycker kanske att det regnar bomder och granater över oss dagligen redan nu. Att våldtäktstalen är ofattbara och rapporterna om barnrånen är skrämmande. Men sanningen är att allt detta bara är en mild västanfläkt av vad som lär komma, givet att vi börjar agera för att islamisternas framtidsplan för Sverige inte ska gå i lås. Men om vi inte vill kapitulera så är ju detta vad som måste ske. Jag räknar till 16 punkter på listan. Det lär gå att lägga till fler, men knappast att dra ifrån någon. Och en sak är klar; ju längre vi dröjer med att ta tag i saken, desto värre kommer denna storm att rasa.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

English executive summary

The main article is outlined from last week’s Sunday Chronicle, in full in English. Here is added information about the so called ‘home language’ education, a huge part of the Swedish education system that is actively discouraging the integration process, but employs tens of thousands immigrant teachers and thus makes statistics look good. Also I elaborate somewhat on the Islam concept Dar es-Salam vs. Dar al-Harb; dividing the world in a peaceful Islamic region and naming all else a war zone. It’s quite telling, and reveals how Muslims look upon their own situation after having emigrated to a secular country as Sweden. I have also added a matrix with up-to-date demographic figures on Swedish immigration, showing the huge and growing quantities of immigrants and within this the even more rapidly increased subgroup that originates from Islamic countries.

The ethnic Swede’s only response, when government does not recognize the problems, is white flight. There is no other option. In Filipstad, Bengtsfors and other rural areas this migration pattern was catalyst by the lack of employment, long before the immigrants arriveed. But it is now driven by the dysfunctionality in these societies and by demography itself: Swedes still like to live with their own, regardless of what is said about this being racist or not. In Malmö, the only Swedish city with large inner city ghettos, this development is quite obvious. The demography split is explicitly marked with the new inhabitants bad habit of throwing bombs. Malmö will soon be a Muslim enclav, as will Botkyrka and Södertälje, abandonded by all Swedes and well integrated immigrants. The problem for the Swedes however, is that there is no safe haven. The city planners didn’t build society so that it could harbour these type of in-built conflicts between population groups. Nowhere can law abiding citizens find shelter. There are no fences. No gated communities. There are even laws giving man a right to go whereever he wants. A unique sign of a unique trust among an almost as uniquely homogenius population. Now this openness becomes a trap. Crossing the Swedish border will thus be white flights next target. It has already started.

In the final section I conclude that there is no possible meet between the two antipols; the secular self-expressing individualistic ethnic Swede and the traditional survival-oriented Muslim. The gap is just too wide to close in a democratic satisfying way for both groups. As long as the majority of the Swedes does not realize this, we can expect the Muslim society to move forward their positions quite gradually, until demography turn the tables and the Islam community can show its true colours. However, in case the Swedes see the danger and start to act rational upon it, a severe clash is to be expected. Such actions will not be accepted, but will be met with fierce resistance. I have in bullit points listed the most important strategies to avoid a situation where Islam dominates Sweden. Most importantly is to resist further radicalization and influence from fundamentalists abroad via mosque financing etc; deportation of criminals; (stronger) incentives for immigrants to integrate, start contributing, learning the Swedish languange and culture – as well as firm actions when people do not adjust to this program. Volontary based repatriation offering the returning refugee a start up renumeration, that however will decrease over time if not accepted – and in the end, if there is no progress in the integration plan, will lead to deportation, with a minimum grant.

Inglehart-Welzel Culture Map:

Traditional values emphasize the importance of religion, parent-child ties, deference to authority and traditional family values. People who embrace these values also reject divorce, abortion, euthanasia and suicide. These societies have high levels of national pride and a nationalistic outlook.

Secular-rational values have the opposite preferences to the traditional values. These societies place less emphasis on religion, traditional family values and authority. Divorce, abortion, euthanasia and suicide are seen as relatively acceptable. (Suicide is not necessarily more common.)

Survival values place emphasis on economic and physical security. It is linked with a relatively ethnocentric outlook and low levels of trust and tolerance.

Self-expression values give high priority to environmental protection, growing tolerance of foreigners, gays and lesbians and gender equality, and rising demands for participation in decision-making in economic and political life.

Publicerad Lämna en kommentar

Gängkriminellas advokater tjänar 1,5 mdr per år. Det är du som betalar dem.

De sex terroristerna, dvs imamerna/skolledaren, kommer som det ser ut till slut ändå utvisas och därmed skulle vi alltså slippa att inkassera ännu ett osannolikt misslyckande för rättsstaten Sverige. Detta har under alla förhållanden suttit långt inne och regeringsbeslutet fattats först efter mycket vånda – och kostsamma rättegångar. I en debattartikel i Aftonbladet summerades vad sådana kostnader, enbart för de kriminellas försvarsadvokater belöper på, totalt under ett år: 1,5 miljarder. En enorm summa – och 50% mer än för tio år sedan. Se där, en ytterst relevant skattning av hur mycket våldet har ökat i Sverige under samma korta tid. Det mesta handlar förstås om den grova brottsligheten, det är dessa rättegångar som tar tid. Och deras rättsbiträden betalas som bekant nästan alltid av dig, käre skattebetalare. Rätt ska förstås vara rätt, alla ska ha en kompetent försvare och helst ingen oskyldig alls ska dömas. Men när vi samtidigt ser hur andelen lagförda minskar år från år, och vi kan ana inte bara hur allt fler skyldiga kommer undan, utan också att gränsen mellan advokaterna och deras klienter har börjat suddas ut. Då känns det förstås ännu mindre bra att betala.

Försvarsadvokater i Sverige allt närmare lierade med sina klienter

Den seniora åklagaren Lisa dos Santos som är artikelns författare skriver om försvarare som blivit alltmer spekulativa i sin marknadsföring. Man klär sig som gudfadern och romantiserar det våld som klienterna anklagas för genom att anspela på hur det utförs, till ljudet av kulregn och sirener.

“Frikännande domar i grova brott – #framgång, tummen upp! – staplas som reklamvara varvat med lite skön posering som hämtat ur ”Gudfadern” och ett frisläpp efter en mordförhandling förpassas till ”En bra dag i rätten” på försvararens Facebooksida. Allt lajkat av både egen kår och klienter. Och varför inte profilera sig extra tydligt genom att lägga ut idolbilder på gängmedlemmar?”

Det kanske mest uppseendeväckande exemplet hittills var gangstarapparen Z.E som gjorde en video på Södertörns tingsrätt, formellt utan reklam för advokaterna som agerade statister, men Bastlings advokatbyrå räknar naturligtvis med att slå mynt av det osmakliga jippot. Och det här är inte allt. Åven rättegångarna har förvandlats till happenings. Dessa tar längre tid att genomföra med försvarets nya strategi, som enligt Santos enbart är mest till för att imponera på klienten: “hätsk jargong, personangrepp, härskarteknik och rent tjafs”. Ingenting av detta ger klienten någon processfördel enligt Santos, däremot för advokaten – klockan tickar ju.

Men tänk om showen faktiskt påverkar?

Helt övertygad om att inte också de åtalade tjänar på detta är jag dock inte, eftersom jag mycket väl kan tänka mig att metoderna hjälper till att skrämma och imponera både på vittnen, domare och nämndemän. Däremot är jag säker på att detta borde gå att stävja med befintliga ordningsregler vid rättegång. Det lär snarare handla om att strama upp befintlig praxis, som tydligen är fullkomligt uppluckrad från forna tider och vad vi är vana vid att se i tv-serierna på tv. Vissa domare tycks helt enkelt sakna den pondus som behövs. Här, precis som i skolsalarna har man (eller kanske oftare kvinna) förlorat den respekt och krav på ordning och reda som är så viktigt, men som postmodern ideologi och uppfostran inte prioriterar. Och, ja, det lär ju finnas ännu ett möjligt samband här, med den allt sämre andelen lagförda, samt med den likaså allt högre andelen kvinnliga domare. Ingen har hittills såvitt jag vet vågat antyda att svårigheterna kan hänga samman med två sidor av tillsynes samma mynt: medan domare och åklagare allt oftare är kvinnor, så dominerar män kraftigt bland försvarsadvokaterna (86% 2014). I DN:s uppföljande artikel i ämnet är det kvinnliga kolleger, både åklagare, domare och försvarsadvokater, som håller med Santos. Medan den anonyma manliga brottmålsadvokat som citeras naturligtvis inte gör det, utan istället refererar till Anna Rambergs twittrande i saken.

Anna Ramberg, med mediainstinkt som en pavlovsk hund. Och med lika förutsägbara åsikter.

Ja, likt en pavlovsk hund har förstås även Anna Ramberg reagerat på Santos debattartikel. Trots att hon inte länge är advokatsamfundets ordförande så måste vi ju få veta vad just hon tycker: “Onyanserat och insinuant angrepp på brottsmålsadvokater. Särskilt allvarligt när sådant kommer från en åklagare. Statens företrädare bör inte ägna sig åt falska generaliseringar av det slaget.” Falska generaliseringar? Vad är så falskt? Och varför skulle detta vara olämpligt? Att någon annan än hon själv har vad som kan uppfattas som politiska synpunkter på rättegångsprocessen? Genom att konsekvent ta sida för det onda, dåliga och destruktiva lyckas Ramberg som vanligt göra sig än mindre trovärdig som neutral bedömare. Men hon hjälper mig att hitta en delvis annan förklaringsmodell bakom den sjunkande andelen lagförda kriminella, förutom då domstolsaktivism inom domarskrået och bland åklagarna. En hypotes som handlar om att det är de kaxigaste som stjäl showen. Och dessa är – förutom Anna Ramberg då – i de flesta fall män. För det är ju försvaret som gång på gång vinner.

Tänk om inte bara ömmande kvinnliga domarhjärtan förklarar utvecklingen som lett till att allt färre åtalade brottslingar döms, tänk om det också är beror på de manliga försvarsadvokaternas ‘härskartekniker’ som Santos nämner; samt en god dos testosteron och lika mycket brist på etik. Att detta är vad som utmanövrerar de numera oftast kvinnliga åklagarkollegerna (60% 2019) och skapar rättssalar där advokaterna tillåts breda ut sig lite som de vill? Santos beskrivning får mig att tro att det är just så det faktiskt är.

Eftersom kvinnor är (minst) lika bra som män, så är detta ett problem som ingen lär leta efter rätt svar på

Andelen vunna mål är förkrossande, inte bara till försvarets favör utan fastmer i manlig favör. Och oavsett vad som är moraliskt rätt eller fel, så skulle jag nog som klient helt enkelt göra den enkla analysen att bäst är den som får mig fri. Men eftersom vi ju vet att män inte kan vara duktigare än kvinnor på någonting, så skulle ju en sådan förklaring antyda något som varken kan eller får förekomma. Ännu en könsstereotyp. Ergo: detta är ett problem som vi aldrig kommer lösa, eftersom en viktig förklaring, kanske rent av den mest betydelsefulla, aldrig kommer adresseras.

Medan Ramberg programenligt alltså anser att Santos har fel, så är det andra, betydligt mer trovärdiga som håller med, nämligen de kriminella själva. Trovärdighet handlar ju också om logik. Och den ligger i att advokaterna gör allt för att ställa sig in och tjäna pengar på gängen, som blivit deras mest lönsamma kassako: när en av DN intervjuad kriminell ung man hamnar i häkte så “Den första kontakten jag då haft med någon från utsidan är min advokat. Och jag svär, deras inställning är alltid – ”det är ingen fara, vi ska få ut dig härifrån, grabbarna hälsar

Kriminell advokat – för det är coolt och inne

Grabbarna hälsar. Det handlar då om att man klivit över gränsen och jobbar för brottssyndikaten – men betalas av staten. Man uppmuntrar unga klienter till ett kriminellt tänkande och för att verka ‘trovärdiga’ spelar man på och har en attityd som romantiserar gängkriminalitet. Bara man svarar ‘inga kommentarer’ i alla förhör och nekar hela vägen, så ‘kommer det lösa sig’. En erfaren polis, även han anonym (Varför det? Det säger en del.) intygar också att detta stämmer. ‘Särskilt upprörande är det när vi ser hur vissa advokater uppmanar 15-åringar att blåljuga.’ Det behöver ju inte vara bra för dem. Det har också skett en normförskjutning. Att vara kriminell är någonting ballt och eftersträvandevärt. Att synas med rappare är plötsligt coolt, säger polisen, att lägga till kriminella bland sina kontakter och träna på samma thaiboxningsklubb. Han har sett advokater som är uppenbart smickrade över att få ”hänga med ” sina klienter på fritiden på det sättet. Många åtalade byter dessutom advokat. Anledningen är att man vill ha mer ‘service’, dvs smusslande med sådant som advokaten inte ska eller får göra. Här är det advokaten som säljer sig till djävulen.

Vilket rykte?

Det allra sistnämnda passar inte riktigt in i temat, men allt annat gör det: DN har förstås gjort detta till något av ett snyftreportage där den kriminelle (av utländsk härkomst), görs till offer och advokaten (vit svensk) blir skurken. Sorgligt enögt genus- och mångfaldsperspektiv m a o, men visst, låt oss behålla fokus på advokaterna, de förtjänar den här kritiken och de utgör något av den värsta sortens profitörer på massimmigrationsindustrin. De många reportagen som nu görs är också ett tecken på att t o m vänsterliberala feminister som Amanda Sokolnicki och Ulrika By på Dagens Nyheter börjat fatta att det här inte är rätt eller bra. Såväl domstolsaktivisterna, Anna Ramberg och de manliga försvarsadvokaterna bär på en stor skuld till den farliga utvecklingen inom rättsväsendet: advokatsamfundet måste sluta slå ifrån sig.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

English Executive Summary

The share of convictions are constantly falling, (although? because?) at the same time crime rates are going in the opposite direction. Last year 1.5 billion SEK of the tax payer’s money was spent on defending criminals, which is 50% more than only ten years ago. The courts have turned into showrooms and spectacles, domineted by the (male) defense lawyers, and they are not only successful, they are more and more tightly knit together with their clients. It is considered cool among the criminal lawyers to associate with criminals also in the evenings and leasure time and this is also good for business. Their dominance in the court rooms seems likely to be a second reason for the low and sinking conviction rate; not so well recognized as is the increasing number of activists among many (female) judges and attourneys. A flipside of the coin that discloses a possibility that cannot easily be addressed, because it is very politically incorrect: that the success for lawyers are connected to the fact that males as a group seem to be more skillful in the courtrooms on what counts the most: winning.

Publicerad Lämna en kommentar

När sanning ställs mot ‘värdegrund’ vinner fortfarande det senare. Det visste vi. Men var Henrikssons svek nödvändigt?

Medan det mesta som sägs i nätmedia går att ignorera, t ex sådant som jag skriver, så kan inte MSM undvika att reagera när en internationell superstjärna som Leif Östling (fd VD Scania, ledamot i VW:s koncernledning och ordförande i Svenskt Näringsliv) uttalar sig. Det dröjde ett par dagar. För det fanns ju ett problem. Man låtsas ju att man inte läser nätmedia eller lyssnar på Swebbtv. Problemet löstes så att en lokaltidning i Södertälje fick publicera först. Sedan kunde MSM låtsas som det var lokalmedia man själva hämtat hela historien ifrån. Noll trovärdighet för det visserligen, men det är iaf vad man kan påstå. Och påstår.

Vänstermedia löper programenligt amok.

Emma låter alla tycka till. Även dem som har fel.

Att svensk vänstermedias förhandsgranskare skulle löpa amok över Östlings uttalanden i Swebbtv, ett media de inte kan kontrollera, var förutsägbart. Och det absolut viktigaste och mest angripbara var förstås just mediet han valde. För Östling, till skillnad från de flesta andra dissidenter hade det ju funnits alternativ! Varför kunde han inte åtminstone ha gjort sin intervju i Dagens Industri? Min gissning är att han möjligen var naiv, men mer troligt, att han faktiskt ville få hela sanningen på bordet och dessutom vara säker på att budskapet kom fram som han själv tänkt sig. Det går idag att berätta om delar av det Östling sade i DI, liksom i Expressen och t o m Aftonbladet. Men MSM bäddar sedan in de kontroversiella delarna med egna kommentarer, eller låter ännu hellre en meningsmotståndare som kallas för ‘expert’ få säga sitt. Som när Emma Boëthius, chef på Expressens klimatredaktion låter ‘klimatförnekare få komma till tals’. Både före och efter varje kort klipp med en ‘förnekares’ nedklippta uttalande görs intervjuer med de kloka och rättfärdiga, som Emma gillar. De som har rätt. Och är så många. Östling ville alltså vare sig bli nedklippt eller omgiven av de politiskt korrektas tillrättaläggande förnumstigheter.

Metoden MSM nu använt för att baktala Östling är just sådan. Deras glidningar är så fula så det kokar i mig. Man sliter alltså citat direkt ur sitt sammanhang. Utan det sakliga stöd för sin slutsats, som Östling angivit, så låter sådana alltid mer provocerande och osakliga. Skulle jag säga: “De här männen var värdelösa” utan kontext, så skulle folk reagera. Om det sedan framkom att jag talade om koncentrationslägerskommendanter, så skulle min värdeutsaga närmast framstå som ett urvattnat understatement. Och får man fakta på bordet om somalier som misslyckas i 9 fall av 10 på Scanias fabrik i Oskarshamn, så är det tämligen uppenbart att det skulle kunna ha gått att fylla på med väsentligt mer negativa värdeomdömen än de objektiva konstateranden som Östling sammanfattade med.

Brunsmetningen av Swebbtv. ETC får vara domstol.

Men det allra fulaste är förstås hur man sedan brunsmetar honom och framförallt Swebbtv. I SVT:s sammanfattning är detta ett inledande konstaterande: “Leif Östling, styrelseordförande i Södertälje Science park, har medverkat i en intervju på en sajt med kopplingar till vit makt-miljön.” Det här är dock inga fakta. Vilket SVT inte medger, istället skriver man lite längre ned i artikeln, som förklaring, att “Sajten Swebbtv bildades runt 2015 enligt Jonathan Leman, researcher på Expo.” Och så låter man Expo ge sin syn på saken med ett direkt citat:

– De plockar upp röster från Alternativ för Sverige, NMR och konspirationsteoretiker som är mer svårplacerade politiskt, och Sverigedemokraterna. 

Som om Expo skulle vara neutrala. En vänsterextremistisk organisation som lever på att skapa bra citatvänliga klyschor om sina politiska motståndare, som vänsterjournalister inom MSM sedan kan klistra på dessa, utan att behöva gå i god för dem eller själva anklagas för att ha fabricerat uppgifterna.

SVT har sedan sett sig förorsakade att beivra Östlings uttalanden. Detta är det mest otäcka. Det räcker ju nämligen inte med att hävda åsikten att Östling har gjort fel (som sade sanningen i ett fora som MSM inte kontrollerar). Hade man nöjt sig med detta så hade det väl kunnat hävdas att åsikten är fri i Sverige, även om det bara är vissa av dessa som MSM vill sprida, nämligen masspsykotisk indoktrinering och propaganda. För SVT räcker inte det. Man måste statuera exempel så att inte fler, näringslivsföreträdare och andra, begår samma misstag.

Värdegrunden. Diktaturens åsiktsmonopol.

Godner. Ännu en godhetsapostel.

Man söker upp och intervjuar Boel Godner (sic!), socialdemokrat och Södertälje kommuns ledamot i Södertälje Science Park. Frågorna formuleras så här:

  1. Är det förenligt med de värden Södertälje science park står bakom? 
  2. Men är det förenligt med Södertälje science parks värden?
  3. Har du förtroende för Leif som ordförande för Södertälje Science park?
  4. Hur mycket kan det här skada Södertälje Science park? 

‘Värdegrund’ är ett annat ord för ‘svensk vänsters dogmer’. Och tyvärr även MSM:s. Låt oss formulera om det så att SVT-reporterns budskap går fram lite tydligare:

  1. Är detta något man ska få säga öppet i Sverige idag, enligt partiet och centralkommittén? 
  2. Men nu är det ju du som har att verkställa centralkommitténs budord, vad säger du?
  3. Kom igen nu! Se till att ge honom snöret , hur lång tid ska det ta för dig att fatta vinken?
  4. OK: Här är en sista ledtråd: berätta för mig inte om, utan hur mycket fel det här är? 

Och att det är väldigt mycket framgår ju av Godners svar. Hennes villighet att ställa upp i schavoteringen ska inte underdrivas, med all sannolikhet är hela intervjun ett väl förberett teaterstycke. Den frågan som lyser med sin frånvaro är Hur mycket skada tar Södertälje Science Park av att sparka sin nestor och mest namnkunnige beskyddare? Ledningens med all sannolikhet mest värdefulla och kunnigaste person?

Näringslivet och Scanias VD Henrik Henriksson. Faller i farstun ännu en gång.

Nu var ju ingenting av detta oväntat. Det var snarare mer intressant att man i DI, Expressen och Svenska Dagbladet rapporterade neutralt om Östlings intervju. Den omsvängning jag hoppas att vi nu ser har alltså kommit ungefär halvvägs, eller i alla fall en tredjedel på vägen. Hade kunnat ska tilläggas, för frågan är vad som händer nu. Min stora förhoppning är ju att Östlings uttalanden visar att näringslivet i övrigt nu ska börja våga prata. Men när bilan faller håller näringslivets potentater istället armarna bakom ryggen med fingrarna korsade. Detta är den stora besvikelsen. Scanias VD Henrik Heriksson släpper en massa snömos om att alla är välkomna både till Scania, Södertälje och Sverige. Uttalanden som får det att låta som om Östling sagt det rakt motsatta. Det har han ju inte alls. Henrikssons uttalande är fegt och hållningslöst. Framförallt eftersom Södertälje är mycket mer beroende av Scania än vad Scania är av Södertälje. Med lite mer jävlar anamma i sin ‘värdegrund’ hade Henriksson kunnat stå upp för sin stora föregångare och förebild Östling, och värdigt förklarat att Östling är en person vars verklighetsuppfattning man bör respektera och ta på allvar. Därefter hade han kunnat lägga till snömoset om han så önskat. Istället blir han så skitnödig att han anser sig vara tvungen att ta avstånd, precis som Godner.

DN och Tenitskaja.

Tenitskaja och Bali.

Alexandra Carlsson Tenitskaja, ökänd för en smutskastningskampanj av Hanif Bali, tidigare på AB, men arbetar sedan 2017 på DN, där hon bl a varit inblandad i drevet mot Lars Adaktusson i samband med EU-valet. Hon var snabb att återupprepa SVT:s uppgifter. Läsarkommentarerna, som man ska veta i snitt annars är bland Sveriges mest tjockskalliga och hårdnackat kulturmarxistiskt influerade, är som vanligt påpassligt modererade om de skulle avvika från partilinjen. Dessa mina kommentarer har DN Ifrågasätt ‘städat bort’:

Det han säger är fakta, som han själv konstaterat. Att det råkar vara obehagliga fakta som inte stämmer med din ‘värdegrund’ eller någon annans värdegrund är väl trots allt heller inget rimligt skäl att sparka någon? Bye the way, klart du har rätt i att de fattiga har ännu sämre kunskaper. Det är vad vi kommer bli varse när anhöriginvandringen startar på allvar.

Inte god ton.

Östling har uttryckt sig rakt, sanningsenligt och tydligt. I Sverige är det tydligen att vara klumpig. Så klumpig att man ska sparkas från alla poster man har? Javisst, sanningen är ju inte rätt ‘värdegrund’. Och av dessa två är ‘värdegrund’ överlägset viktigast.

Spekulation.

Lägg inte ord i munnen på Östling som han inte har sagt. Östling har aldrig påstått att det skulle vara annorlunda. Det gör du genom den hör glidningen. Problemet är att när 9 av 10 somalier inte dyker upp till jobbet i rätt tid och sedan inte kan samarbeta, då sägs de upp oavsett vilken religion eller hudfärg de har. Och det var bl a detta konstaterande som underbyggde Östlings uttalande. Från att 2006 ha hävdat att Migrationsverket var bakåtsträvare och att Sverige kunde dubbla sin befolkning. Östling har helt enkelt haft en verklighetsjusterare på jobbet. Det vore glädjande om fler lyssnade på den som redan gjort misstag istället för att göra dem igen. Välkomna må alla vara, men det är tyvärr exakt som Östling säger, de kommer från en kultur som kräver tre generationers anpassning för att fungera i världens mest avancerade näringsliv, det svenska. Och ja, det finns undantag. Och nej, det har inte bara med klankultur och islam att göra. Men jo, det är väldigt viktiga faktorer bakom varför det är så få som fungerar och får jobb här. Medan rasism är en faktor som är närmast försumbar i sammanhanget.

Hot / missaktning mot utsatta grupper.

Censur. Svårare än så anser man det inte vara på DN Ifrågasätt.

Inte till saken.

Men man får väl försöka se det det positiva. Läsarkommentarerna är till 3/4 till Östlings fördel och många är upprörda och bekymrade, inte minst över konsekvenserna för yttrandefriheten. Bland DN-läsarna är detta en ganska drastisk omsvängning mot hur det brukar se ut. Min följande kommentar är faktiskt inte censurerad och har överlägset mest likes (numera kan ingen läsare göra fler än en sådan):

Nu tycks det centrala här inte vara så mycket sakfrågan, där alla vet att Östling har rätt, utan om man kan hårdra någon formulering utryckt ur sitt sammanhang, så att den låter suspekt. Det kan man bara med nöd och näppe och genom att framförallt angripa Östlings uttalande för att det skulle ha skett på en sajt med ‘anknytning till vitmaktrörelsen’. För att få det att låta så där hemskt har MSM inkl DN varit tvungna att citera Expo. Expo är vänsterextremister. De kan kopplas till AFA, och andra terrorstämplade vänsterrörelser. Varför är deras omdöme värt att referera i en förment borgerlig tidning med resurser att göra sina egna kontroller?

Ska man på allvar hålla på så, varför inte vända helt på kuttingen? DN kan säkert också kopplas till liknande; minst någon journalist, som t ex Tenitskaja, kan ju ha ett tänkbart vänsterextremistiskt samröre. Eller rent av vara vänsterextremist själv. Källa: Samnytt. Är det också värt att nämna? Och är det sedan skäl att sparka Tenitskaja? Nej, trodde inte det. Men högern, då går det bra.

Jag har lyssnat på hela intervjun och Östling som, bye the way, är en av svenskt näringslivs mest respektera ledare alla kategorier, med bakgrund i SSU och så sent som 2006 för alla former av invandring, talar lugnt och sansat om egna erfarenheter på Scania. Sanningen. Att drevet sedan går som det gjort är för att han måste tystas och alla ska tänka sig för att göra något liknande. Obehagliga kommuniststatsfasoner, som DN hänger på i.

52 gilla och faktiskt (ännu) inte censurerat!

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

English Summary

There is no doubt that Leif Östling’s interview in Swebbtv has rocked the boat in Sweden. Some media (DI, SvD and Expressen) initially notably reported about it in a quite neutral and objective tone. This however set off a reaction among the deeply politically correct intrenched SVT, DN and Aftonbladet media. By using the term ‘värdegrund’ (translated ‘foundation of values’ thus: ‘what is regarded OK by the MSM opinion monopoly’) the SVT reporter could easily conclude that Östling was way out of line. This was concluded by referring to ETC, a activist leftist thinktank, who ‘validated’ that Swebbtv collaborates with extreme alt right and neonazists. Thus Östling was immediately sacked from his position as chairman i Södertälje Science Park. The fact that Godner, the Social Democratic Party leader in Södertälje, was playing along in this farse, should not surprise anyone.

Much more desturbing is the fact that the present CEO at Scania, Henrik Henriksson, does not support his internationally well reputed and on the factory floor much liked predecessor. He could easily have stood his ground; Scania is much more important for Södertälje than vice versa. And Östling did in fact not say anything that was not true. We must now hope that the many reactions in support for Östling will be noted at Svenskt Näringsliv head quarters. Otherwise they will, again throw away an opportunity to take charge in a situation when the opinion is about to shift. SN must protect their own and stand firm when the MSM leftist mob starts these kind of campaining, since no one is strong enough all by himself. Östling has done his part. Now it is up to you.

Publicerad Lämna en kommentar

Leif Östling i Swebb-TV. Om en svängning, del 3.

Året var 2017. Tillfrågad om varför han placerat en del av sina pengar i utlandet istället för att skatta för allt i Sverige, så hamnade Leif Östling i affekt. Han var förbannad och journalisten provocerande, orden bara flög ur honom. Östling hade varit chef för Scania sedan 1989, VD sedan 1994 och klarat att manövrera lastbilsföretaget genom åtskilliga stormar med stor framgång. Scania är idag världsledande, en av svensk industris verkliga pärlor. Östlings skicklighet hade belönats i form av en plats i huvudägaren VW:s ledning 2012 och med posten som ordförande för Svenskt Näringsliv 2016 kröntes hans karriär, den var ett välunnat erkännande av hans betydelse för svenskt näringsliv som helhet. Ändå blev han tvingad att avgå i förtid – på grund av detta uttalande: ‘Vad fan får jag för pengarna?’ Såväl Birgitta Forsberg i SvD som Johan Schück i DN ansåg detta vara så ytterst olämpligt att han inte kunde vara kvar som företrädare för näringslivet. Två av SN:s styrelseledamöter, Maria Mattsson Mähl* och Lennart Evrell, Boliden, gav Östling de knivstötar i ryggen som behövdes i uppföljande intervjuer. Östling avgick. En svart dag för Sverige. Jag ska återkomma till vad det har fått för betydelse.

Swebb-tv:s största scoop.

Leif Östling är alltså en av Sveriges främsta och internationellt mest respekterade ledargestalter alla kategorier. Intervjun i Swebb-tv – en timme lång och värd alla sina minuter – är utomordentligt betydelsefullt. Att han ens visar sig i Swebb-tv är naturligtvis ett viktigt ställningstagande. Denna Youtube-kanal, som bara några veckor tidigare var nedstängd av plattformen, har – sannolikt med viss marginal – aldrig haft någon mer prominent gäst. En av effekterna är att YouTube lär tänka sig för innan de bestämmer sig för att stänga av kanalen igen. Östling kan inte avfärdas som en radikal populist, att han framställs som ‘frispråkig’ ger lätt ett felaktigt intryck. Han var socialdemokrat i sin ungdom och hans åsikter är välgrundade, milt och belevat framförda rakt igenom den timme som intervjun pågår. Östling läser sannolikt inte ens nätmedia, som t ex Samnytt. Han refererar inte till hörsägen. Som Jordan B. Peterson skulle ha uttryckte det: detta är fakta, inte åsikter. Lång erfarenhet, kunskap och logik.

Teslas batteri

När han kritiserar klimataktivisterna har han alltså väl på fötterna. Den Tesla som Greta fått åka runt med i USA har ett batteri som måste bytas efter bara 7 års normal drift och kostar då över 300.000:- (i videon från 18:00). Att återvinna det gamla skulle kosta ännu mycket mer, den kemiska föreningen mellan kobolt och litium är nämligen stenhård. En elbilflotta som ersätter hälften av våra bensinbilar, än mindre vår nuvarande lastbilsflotta driven på samma sätt, är inte praktiskt genomförbar. Redan idag är brytningen av jordartsmetaller till våra mobiler en enormt miljöförstörande verksamhet, och kräver extremt mycket vatten, i område där detta är en bristvara (20:10). Kina är huvudansvarig för gruvdriften inte bara inom sitt eget lands gränser, där man främst bryter litium, utan även som huvudägare till koboltgruvorna i Kongo. Det är en oerhört cynisk verksamhet. Man använder sig av barnarbetare, som sällan når över 30 års ålder (16:30). Vår miljölagstiftning skulle idag inte släppa igenom något som ens är i närheten av vad som nu pågår i Kina och Kongo, detsamma gäller i de flesta västländer, och om allt skulle elektrifieras så krävs ju jordartsbrytning precis överallt.

Det sistnämnda är något som det fåtal människorättsorganisationer som intresserat sig för saken uppenbarligen inte lyckats få ut i media. Undersökningar genomförda av bl a Vägtrafikinstitutet och State University of Virginia, visar att koldioxidutsläppen från tillverkningen av ett sådant Teslabatteri motsvarar 20.000 mils drift för en VW Polo med 1,2 liters motor (16:50). Härutöver tillkommer förstås de koldioxidutsläpp som skapandet av den förbrukade elenergin vid laddning innebär. Vi måste bygga nya kärnkraftverk för att klara förbrukningen av el i den nya elbilsflottan; såväl Sverige som Europa saknar möjlighet att försörja en sådan, såsom läget är idag. Dessutom måste det till ett nytt distributionsnät för att göra all denna el tillgänglig där den behövs. Stora kraftledningar såväl som mer finfördelande nät i storstadsområden (22:00). Fast inget av detta är ju något vi egentligen behöver fundera på. Så länge som bara tillverkningen av elbilsbatterierna innebär samma utsläpp som driften av en bensinbil gör under elbatteriets ekonomiska livstid så säger ju Sunt förnuft att vi hellre behåller bensinbilarna. Greta, som fått låna Schwarzeneggers Tesla för sin tour i Amerika, kanske borde ha lyssnat lite på vetenskapen först?

Kriminaliteten – en fråga om ordning och reda

Kriminaliteten (från ca 40:00) – är ett aktuellt ämne som branschkollegan, Volvo Cars VD Håkan Samuelsson adresserat och som även Östling tar upp. Östling vill framförallt ha fler poliser på stan ‘de måste ju vara ute så att de syns!’ Där träffar han huvudet på spiken igen. Bara hälften av poliserna är idag i yttre tjänst. I en intervju i Aftonbladet påstår polisens presstalesman i Göteborg (Sveriges näst största stad, senast jag räknade) att man inte har möjlighet att ens sätta ut 8-10 fotpatruller i stadens centrala delar, så som det var på 80-talet – trots att stadens centrum av Aftonbladet beskrivs som en ‘stad i förfall’ på grund av allt bråk. Med nuvarande trend så kommer det snart krävas hundratals, inte tjugtals poliser på gatorna och motsvarande logik gäller långtifrån bara Göteborg. Det är svårt att förstå prioriteringarna.

Ett tänkbart skäl är att poliserna tvingas till orimliga ansträngningar, att vid skrivbordet formulera sin bevisföring så att den blir mer än vattentät. Andelen lagförda brottslingar har ju gått ned för varje år. Utredaren konstaterar enligt Östling att detta skett i takt med att domstolarna har kommit att domineras av kvinnliga domare (43:40), sambandet är alltför starkt för att ignorera. ‘Ny lagstiftning måste till för att säga till domstolarna vad som gäller’. Här är Östling pessimistisk, och det är jag också. Det är riktigt att domstolspraxis (bara) kan ändras med ny lag, men att göra det i bevisprövningsfrågor är en grannlaga uppgift. Här är det tills vidare domarnas hjärtan som gäller. Och att byta ut sittande domare är förstås än mer omöjligt, vi kan bara påverka dem genom att påverka media och sätta en ny långsiktig trend. Där är vi inte än. Men Östlings framträdande i Swebb-tv kan vara en god början.

Skola och samhälle: flummet måste bort och ersättas med ordning och reda

Östlings motto är ordning och reda, den behövs för att ett samhälle ska kunna fungera och måste också tillbaka in i skolan – den fungerar ju inte (47:30). Kulturskillnader förklarar inte varför Finland är så mycket bättre och där skolan inte heller har problem att locka bra lärare. Han drar paralleller med hur det ser ut i industriproduktionen, där man var illa ute i slutet av 80-talet. Sjukfrånvaro, personalomsättning, brist på styrning – hade man inte löst detta så hade industrin inte funnits kvar i Sverige. ‘Flummet’ (som inte minst Per G. Gyllenhammar stod för) var utbrett (50:40), sådant måste bort. Östling är mer optimistisk om detta, och det måste man vara, men jag gissar att han inte hört talas om hur s k lågaffektivt bemötande spridit sig som en löpeld i grundskolorna, och varför detta har varit möjligt. Östling ser vad som sker och inser vad som måste till, han har naturligtvis helt rätt i sin analys. Den är heller inte rocket science, och man måste inte läsa nätmedia för att förstå det. Men här är Östlings observationer inte hans egna. Om man ska förstå mekanismerna och hur djupt rötan spridit sig, då kan det alltså vara nyttigt att läsa på. För det är inte ett enkelt städuppdrag med lite dammande och putsande på ytan som kommer krävas, hela DDR-Skolverket måste antagligen rivas och byggas upp igen.

Av de somaliska immigranterna var det bara 10% som klarade Scanias krav

Ett område där Östling har egen erfarenhet är inom integration (50:20). Och här skräder han inte heller orden. De människor vi har tagit in är inte bara alldeles för många – de kommer från en kultur som behöver tre generationer för att anpassa sig till vårt samhälle (53:20). Och även det svenska näringslivet har förändrats så att integration idag är svårare. Det går inte att jämföra med hur det såg ut på 80-talet, då invandrare lätt kunde ta jobb inom industrin. Processerna är idag mycket mer sofistikerade. Östling tar ett exempel: efter bara ett halvår hade 90% av de somalier som anställts vid Scania i Oskarshamn lämnat företaget. Man begrep ju inte ens att komma i tid, än mindre att man var tvungna att samarbeta (55:00).

Om inget görs så kan det bli inbördeskrig.

Nu är vi många som har anledning att applådera Östling för att han talar klarspråk. Samtidigt som de flesta som läser detta redan är informerade. Ni vet vad Östling talar om, för ni har hållt er ajour, och inte främst via MSM. Även om man likt Östling har decennievis med erfarenhet av att leda företag och gedigna kunskaper inom sitt fält så är det tyvärr faktiskt nödvändigt att också börja läsa nätmedia, för att komma till full insikt om problemen. Inte ens Östling kan allt och min tämligen välgrundade uppfattning är att näringslivsföreträdare överlag är en aning politiskt naiva. Man vill inte politisera saker i onödan, man är mer hands-on. Man ser därför inte vare sig bredden eller djupet i förödelsen.** Det framstår då gärna som lättare än vad det är att komma tillrätta med den. Men problemen är i sig inte så svåra att hitta lösningar på. Det är att driva igenom dessa, trots massivt motstånd från dem som hittat på problemen som är det svåra; råttorna som fortfarande dansar på bordet, som företagare och andra kompetenta människor lämnat fältet fritt åt alldeles för länge.

Vi har inte mycket tid på oss. Östling är rädd för att vi annars kommer bli tvungna att ta in militär. Det är en frispråkighet som få andra företagsledare (eller andra debattörer) visar. Men Östlings farhågor är ju helt befogade. Det finns ingenting i dagens samhällstrender som talar i motsatt riktning. Det enda som är svårt att tro på är vilka krafter som ska kunna vända dessa trender. Vilka är det som ska ge oss ordning och reda? Andra företagsledare uttrycker samma farhågor enligt Östling (56:30), men bara i ‘mindre sammanhang’. Och vi har en opposition som bara punktvis eller i nyanser låter så mycket annorlunda än den socialdemokratiska regimen, man vågar inte ta bladet från munnen på samma sätt som Östling, för då är det ju uppenbart att vad Sverige står inför är inget mindre än ett paradigmskifte. Det vågar Kristersson et al knappt ens själva tro på, eller i alla fall inte att man har svenskarna med sig på sådant. Inte ens Åkesson och hans Sverigedemokrater vågar ju syna klimatbluffen eller nämna ordet repatriering. Och av taktiska skäl röstar man med sossarna för att välskötta kommuner ska få ta ansvar för dem som satt sig i eget klister. När 0% av riksdagsledamöterna är riktigt på spåret och vågar säga hela sanningen, vem ska då leda oss rätt?

Östling fick snöret. Så vem kan då spela Curt Nicolins roll?

Det är en institution som mer än andra lyser med sin frånvaro i debatten: Svenskt Näringsliv. De som under Curt Nicolins starka ledning räddade Sverige från att bli socialistiskt i slutet av 80-talet. Få har insett hur nära vi var, löntagarfonderna kunde mycket väl ha gjort Sverige till det enda socialistiska landet i Europa efter östblockets nedmontering. Den enda begripliga förklaringen till SN:s nuvarande passivitet är att även näringslivet har mutats. Alla vet att exportföretagen tjänar enorma summor på att den svenska kronan fortsätter falla. Det är som att tävla på 100 meter med tio tillgodo på resten av fältet. Ser vi fem år tillbaka så har man fått ett ett försprång som är betydligt större än så. Samtidigt som räntorna är rekordlåga och kapitalförsörjningen god. Inhemska företag har också haft en liknande konkurrensfördel genom att det blivit så mycket dyrare att importera. Det här har gjort att många industriledare kan uppleva det som småsint att angripa regeringen för att den bedriver en politik som gör svenskarna fattigare och allt mer otrygga.

Jag är också rädd för frånvaron i debatten är en följd av avpolleteringen av Östling. De nu smått bevingade orden ‘Vad fan får jag för pengarna?’ har uppskattats mer av högbeskattade svenska hjärtan än det mesta som sagts i frågan sedan Astrid Lindgrens pomperipossabrev till Gunnar Sträng. I Swebb-TV står Östling också kvar vid sin åsikt, även om han menar att den kom ut vid fel tillfälle och på fel sätt. Frågan vi måste ställa oss är varför det då var så viktigt för Svenskt Näringsliv att inte kännas vid en fullt berättigad kritik mot det svenska högskattesamhället? När SN:s styrelse såväl som de båda förment borgerliga tidningsdrakarna, SvD och DN, valde att sjunga med i vänsterpressens avgångsdrev, så svek man inte bara Östling; man sköt också en välriktad kula rakt in i motståndet mot den socialdemokratiska maktapparaten, d v s den Djupa Staten och dess ständiga aptit för mer pålagor. En ren självmordshandling, som i värsta fall också var en dödsstöt för den liberalkonservativa ideologin i Sverige, efter att Reinfeldt och Schlingman gjort sitt till för att förinta den under det borgerliga regeringsinnehavet 2006-2014. Medan de Nya moderaterna yrvaket och med varierande framgång försöker orientera sig bort från FR-epoken så agerar Svenskt Näringliv fortfarande mest som en strykrädd hund, oerhört försiktiga med att ställa sig upp i båten.

Så – vem ska göra jobbet?

Vi bör tolka Östlings intervju i Swebb-tv som att det nu finns ett nytt sentiment även inom näringslivet. Östling är ingen dumbom, och att han nu väljer att gå ut är vältajmat; många fler än han är oroade och man har börjat lufta detta högt. När TV4 vågar berätta om UD:s reklam för att locka bidragstagare till Sverige och när en kappvändare som Alex Schulman kallar Åkesson för nästa statsminister, så är det säkra bevis för att det inte längre är politiskt förbjudet att säga sanningen om kriminalitet och om invandringens kostnader. Om Östling ställt sin fråga idag, vad fan får jag för pengarna, så är det svårt att se att han skulle ha fått sparken för det. Det hade snarare varit en signal till alla att nu får det vara nog! Vad som saknas är att näringslivets intresseorganisationer, Svenskt Näringsliv och Företagarna m fl, tar ett kliv fram och markerar att man är med i matchen. Bara här finns organisationen som krävs för att bemöta ‘flummet’, bara här finns resurserna.

Jag tror och hoppas att man tar chansen.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

*) Mähl är vd och grundare av utbildnings- och coachningsföretaget Alpha CE. Eftersom allt detta var tvunget att nämnas om henne i tidningsreferatetet och eftersom företaget är en okänd dvärg i jämförelse med de företag som andra styrelseledamöter i SN normalt har sin bakgrund ifrån, så kan man kanske utgå ifrån att det finns viss risk för att Mähl de facto är inkvoterad för att snygga till könsfördelningen. Alla tycks tro att inkvoteringar inte gör så mycket skada, men det kan de ju visst göra, de kan vara tungan på vågen, och jag anser att Östlings fall är ett bra exempel på det. Detta är ännu ett viktigt skäl till att låta ren meritokrati avgöra vilka som ska sitta i styrelser i största allmänhet och i Svenskt Näringsliv i synnerhet.

**) Som ett exempel kan nämnas hur försiktig Östling är när han talar om könsfördelningen i de tekniska högskolorna, ett ämne han tidigare uttalat sig i och hävdat att könsskillnaderna är genetiska (och säkert fått mycket skit för). Han står kvar vid sin mening, men han driver inte frågan till sin spets (vad är en rimlig fördelning), bara att det är ‘bättre’ med 20-25% kvinnliga studenter än med 1-2%, som det var på hans tid på Chalmers (från ca 36:30 i intervjun): ‘Det finns något här’, konstaterar Östling. Vi är inte likadana helt enkelt. Men könsfördelningen är närmast oförändrad under de senaste 20 åren, och detta trots att staten spenderar hundratals miljoner på att få en mer ‘jämlik’ sådan. Här finns fakta som talar för att dessa pengar är helt bortkastade. Östling kan förstås mycket väl ha tagit del av denna, men väljer att passa här. Man måste kanske välja sina strider.

English Summary

Leif Östling is one of Sweden’s most well reputed business leaders, former head of Scania and VW group top executive, as well as chairman of the Swedish employer’s organisation Svenskt Näringsliv. Two years ago he had to resign after having in affect asked ‘What the f-ck do i get for the money?’, thus critizing the Swedish high tax society. The fact that he is interviewed in Swebb-tv, a youtube channel that not many weeks ago was shut down from the platform (but later reinstated), is of great importance in many ways. Not only does his appearance legitimize Swebb-tv and other internet media to a certain degree, it also is a firm statement of that Swedish business leaders on the whole are starting to realize that something must be done about the growing crime rates as well as the costs for immigration. Östling even claimed that we are heading for a civil war if no one takes charge. Many will and should take notice of this.

Svenskt Näringsliv did painfully wrong when letting Östling go two years ago. That was a damaging blow to all ideological resistance against the postmodern high taxing Social democratic way of ruling Sweden. However, the sentiment has changed. Östling would have been celebrated for making his statement today. Hopefully, not only individual business leaders see this, but also the SN board and management. It is time for them to make a stand, just as Curt Nicolin did in the 1980’ies.