Sport och idrott handlar om kropp och naturliga urval, alldeles uppenbart är att det aldrig kommer att bli ‘rättvist’. För vad är biologisk rättvisa? Genetiskt är etiopierna uselt utrustade för att bli världsmästare i boxning, men de lär fortsätta att ta hem mängder med löparmedaljer. För män och kvinnor med bakgrund från Västafrika är det tvärtom, här hittar man även de mest gynnsamma anlagen för explosiv snabbhet. Stora länder som Kina kan visserligen plocka fram ett helt lag med långa basketspelare, men som kroat har du ändå betydligt större chans att bli världsmästare i samma sport. Den genomsnittlige östasiaten har i snitt små chanser i alla kraftsporter, där kroppslängd och muskelmassa är avgörande framgångsfaktorer – utom där en viktklassindelning görs, som inom boxningen.
Alla vet ju visserligen att det är tungviktstiteln som räknas för den stora publiken (och pengarna), men de flesta tävlande vet att konkurrensen är tuffare i lägre viktklasser, där fler håller till. Möjligen skulle en sådan indelning kunna göras i fler sporter, för att se till att ge fler chansen att vinna och därmed motivera fler. För utan tvekan har det ju betydelse för barn att kunna drömma om SM-, EM-, VM-guld och OS. Att bli som sin idol som man sett på tv.
Så här har man ju också ordnat verksamheten för handikappade. Man tävlar mot andra med liknande handikapp, så rättvist som möjligt för att motivera så många som möjligt. Att tävla är nämligen något vi tycker om och som driver många till fina prestationer, som i sin tur utvecklar personlighet och skänker glädje. Naturligtvis gäller detsamma i lika hög grad för barn och den åldersindelning som finns där. Det handlar både om vad som är rättvist och motiverande. Ingen skulle komma på tanken att sätta in ett lag med nollfyror i samma serie där nollniorna spelar.
Är 18 års testosteronbehandling OK?
Det är därför ganska enastående bakvänt att vårt pk-samhälle bestämmer sig för att män som byter kön ska få tävla som om de varit biologiska kvinnor från början. Man skulle kunna jämföra med en person som sätts på testotosteronbehandling från det att hon är fyra till dess att hon är nitton, i avsikt att bli duktig linjespelare i handboll. Året före OS avbryter hon behandlingen, 188 cm lång och 110 kg tung. Även om testosteronhalterna hinner sjunka ned till godkända nivåer, så har jag svårt att tro att någon på allvar skulle acceptera henne som tävlande på lika villkor. Men just så har det i praktiken fungerat för Hanna Mouncey i Australiens damhandbollslag, bara med skillnaden att hon föddes som biologisk man och sedan genomförde ett könsbyte 2016. Hon är dessutom proffs sedan många år – i herrlagen, spelade VM för Australiens herrar 2013.
Hanna har alltid känt sig ‘i första hand som handbollsspelare’. Men könsbytet var viktigare. Eftersom hon är ensam om att vara könsbytare i Australiens landslag och än så länge ett ovanligt tillskott inom damhandbollen öht, så är hennes lags möjligheter att vinna fortfarande begränsade av de övriga spelarnas kompetens. Men med fem sådana här kolosser i laget så skulle man garanterat vinna VM oavsett motståndarnas skicklighet. Frågan är hur motiverande det skulle kännas? Som att ha med fem tolvåringar i knattelaget; t o m tolvåringarna själva måste ju fatta att en seger inte är mycket att yvas över då. Men så tänker tydligen inte Hanna. Könsbytande män vill ju se sig som kvinnor och man får inte påpeka ens de mest uppenbara elefanter på handbollsplanen för dem, då kan deras känslor såras.
Snart kan du som förälder inte stoppa din tonårings könsbyte
Hur är det med flickors känslor då? I den exponentiellt växande gruppen som på svenska sjukhus med glada tillrop uppmuntras att följa sitt hjärta och byta kön innan de lämnat tonåren bakom sig, så är de allra flesta flickor. Det är uppenbarligen de som är mest lättpåverkade av tidsandan, som talar om för små barn att flickor minsann kan (vara som män) och helst bör tävla med män just som män brukar göra. Vår s k jämlikhetspolitik har sedan decennier deformerats och blivit groteskt missbildande, och lett till att unga människor mår dåligt i sina naturliga könsroller. För dem som tar steget att byta kön är det oåterkalleligt, men det verkar inte bekymra vare sig läkare eller politiker– det här är ju så otroligt fint och politiskt korrekt; svensk lag är på väg att ändras så att föräldrar inte heller ska kunna säga nej till den femtonåring som bestämt sig. Vad de ska säga om de ångrar sig vet ingen. Men det handlar, som Uppdrag gransknings program visar, sannolikt om självmordsbenägenhet som redan före bytet var hög och efteråt lär kunna nå tvåsiffriga procenttal – oönskade och utstötta av alla grupper, även ‘de egna’.
Att möta en bergsgorilla
För flickor som byter kön är idrottskarriären, om de haft någon, alldeles säkert över. Det får ligga med i vågskålen. Man kan undra varför inte Hanna i Australien ska tvingas inse samma konsekvens? Och om man vll fortsätta, varför driver inte hbtq-rörelsen på för att det startas särskilda lag och tävlingar för könsbytare? Allra mest absurd är förstås situationen för biologiskt födda kvinnor med idrottsintresse och -förmåga. Hur ska de i framtiden kunna motiveras av drömmar och ambitioner om att vinna och bli bäst? Som sjuåring handbollsmålvakt skulle jag ganska snart ge upp om motståndarna var tolv. Som manlig brottare skulle jag vara livrädd om jag fick möta bergsgorillor.
Jag är glad för Hanna skull om hon trivs i sitt nya kön, men på handbollsplanen är hon en anomali. Publiken ser henne förstås som något av ett freak, även om ingen säger det öppet, motståndarna lär uppleva henne som legaliserad dopning och vad medspelarna tycker om att ha henne i omklädningsrummet vet jag inte, men jag skulle ha förståelse för den som inte känner sig helt bekväm.
Det här är ett flagrant exempel på hbtq-minoritetens förtryck av majoriteten. I detta fall de biologiska kvinnorna. Det visar att pk-samhället blivit helt perverterat, alla sunda principer har lagts åt sidan. Och vinnare är… ingen alls.
I en DN-artikel utropas “Ingrosso-annonser fällda av RO: Kvinnan framställs som ett sexobjekt”. Det låter ju allvarligt. Fällda? Av vem? RO? Reklamombudsmannen. Näringslivets egen etikbevakare sedan 2009. Behovet av en sådan kan ifrågasättas, eftersom vi redan har en Marknadsdomstol, och eftersom den inte är en statlig myndighet så kan den inte ‘fälla’ någon, bara rikta kritik, precis som alla andra bör få i ett samhälle där yttrandefrihet råder. Det hade varit mindre pretentiöst och betydligt mer rättvisande om man behållit sitt tidigare namn, Näringslivets Etiska Råd mot Könsdiskriminerande reklam, som mer tydligt talar om vad det handlar om. Och som alla sådana här organisationer, även när de finansieras av näringslivet, så har man givit efter för rådande radikalfeministiska trender, vilket betyder att man snart nog lär anse det vara könsdiskriminerande att någotdera könet uppvisar karaktärsdrag som inte är helt könsneutrala. För kvinnors del innebär det som bekant att man slutligen kommer tvingas bära burka eller niqab och heltäckande kläder, det finns en hel totalitär ideologi som satt ner foten just på det stället, och som inte tillåter någon kritik. Och som heller inte får någon, inte av de radikalfeministiska kretsarna i alla fall.
Kvinnolobbyn i arbete. Daniel Helldén, Miljöpartiets starke man i Stockholm är förstås med, gissar på partipolitisk samverkan här.. Känns det inte stereotypt att det är Daniel som gör något aktivt? Och står lutandes ÖVER AnnaStina? Båda tjejerna visar dessutom en hel del bar hud och det går att se konturen av ett bröst. Är du säker på att Muslimsk Ungdom är OK med detta, Hanna?
Pigment för huden kan vara så här bra. Ändå är fokus på den välpigmenterade rumpan fel, enligt Kvinnolobbyn.
Vill man visa sin hela produkt utan att visa för mycket så tycker jag personligen att den här bilden gör det bra. Hade man haft hela kroppen med så hade det varit för sexigt och Kvinnolobbyn hade vänt på resonemanget, jfr med föregående bild: ‘visar fel fokus’.
RO Elisabeth Trotzig poserar på ett lite väl utmanande kvinnligt vis, känns det som. Ser ut som både läppglans, mascara och ögonskugga kan ha använts. Någon som känner för att anmäla?
Anmälare var enligt artikeln ‘Sveriges Kvinnolobby’ som vi inte behöver gissa vad de har för inställning; de samlar alla bilder de tycker illa om på ett intagramkonto, som blivit mycket populärt bland dem som inte alls tycker som Kvinnolobbyn. Det som är gemensamt för bilderna som blivit ‘fällda’ – vilket man stolt basunerar ut – är att de 1. visar hud, 2. framställer kvinnor som sexiga. Bilderna som inte blivit fällda (ännu) visar också oftast vackra kvinnor men lite mindre hud. Ibland så lite hud att man måste fråga sig om det finns några gränser alls för vad Kvinnolobbyn anser tillbörligt. Vi börjar närma oss det viktorianska 1800-talets England, när även en blottad kvinnoaxel kunde få en man att börja flämta av åtrå. En skillnad då mot nu var att det var ett patriarkaliskt samhälle som ville ha det så på 1800-talet. På samma sätt som islamisterna vill ha det idag – och går några steg längre för att göra poängen tydlig: män kan inte ta ansvar för sina handlingar när de blir upphetsade, det är kvinnans skyldighet att skyla sina företräden. Är det verkligen den poängen Kvinnolobbyn vill göra?
För mycket hud för Kvinnolobbyn. Islamisterna håller säkert med.
Humor gills inte. Att hela situationen är kufisk är tvärtom försvårande, gissar jag.
Sammantaget kan vi konstatera att åtminstone all underklädesreklam och badmodereklam på detta sätt enligt planen ska bannlysas från tidningsmedia, om Kvinnolobbyn och RO får råda. Så länge vi inte tala om heltäckande badburkor förstås. Osminkade kvinnor, särskilt med oattraktivt utseende, misstänker jag dock kan vara OK att visa. Är det för oss män ni gör det här kära Kvinnolobby? Då kan ni låta bli. Sexiga kvinnor är trevligt för ögat – och jag, liksom de allra flesta andra svenska män är så pass luttrade att vi kan hantera vår upphetsning utan att begå brott. Personligen är jag övertygad om att en brist på ögonfägnad kommer förvandla oss till ohämmade lustsökare eller möjligen homosexuella, som de viktorianska männen, och de islamistiska. Och trenden har redan pågått ett tag. Jag har till exempel noterat att PK-företeelser som Melodifestivalen tycks sortera sina rekvisita-dansare på det sättet; det var länge sedan man ens hade lust att försöka klä av någon med ögonen. De flesta är för övrigt ändå män, som, liksom de manliga artisterna, med utstuderad tydlighet gärna rättar till paketet i sina tajta trikåer mellan varje danssteg. Det är OK.
RO Elisabeth Trotzig hittar faktiskt en paragraf i Internationella Handelskammarens marknadsföringsregler, som hon anser kan tillämpas på Ingrossos reklam, som vad jag kan se gäller en vacker och fullt påklädd kvinna. Vad Internationella Handelskammaren har med svenska rättsregler att göra är oklart, vad som däremot är klart är att Trotzig och Kvinnolobbyn har ett mycket nära samarbete, där det för Trotzig bara verkar handla om att expediera önskningarna som Kvinnolobbyn (med Daniel Helldén, Mp, i spetsen) skickar in. Det handlar i grunden om att få svenska kvinnor att klä sig så osexigt och oattraktivt som möjligt, och helst ska de bibringas uppfattningen att det är skamligt att attrahera män. Det här är en skenhelig paradox, i tider när kvinnlig frigörelse istället borde propagera för det omvända.
Naturligtvis är detta ett av de sätt kvinnor utövar makt, och de kvinnor som är attraktiva vet precis vad jag talar om. Men jag är inte säker på att Kvinnolobbyns representanter är lika medvetna, eller kanske rör det sig om ren svartsjuka. Ur feministiskt perspektiv är denna makt också något som det gäller att låtsas som om den inte finns, eftersom den så uppenbart fungerar som en motvikt mot den ‘patriarkala makt’ som män utövar och som feministerna anser att vi måste dela med oss av. Det har de också kommit långt med i Sverige, längre än till halva kungariket; vi är idag ett land totalt dominerat av kvinnliga värderingar.
Islamisterna hanterar kvinnlig makt genom att stoppa den i en säck.
Här testar Kvinnolobbyn Stockholms stads gränser. En högst anständig baddräktsreklam på badstrand. Ej OK.
Vi män gör nämligen ofta(st) som kvinnor vill, när vi känner en attraktion. Den attraktionen är det inget fel med, den är biologisk och lika lite fel är det att kvinnor önskar känna sig attraktiva eller att de utövar den makt detta kan skänka dem. För samhället uppstår då en naturlig och bra balans: kvinnlighet är det kitt som håller ihop detta samhälle, men manliga värderingar är vad som har format det, vår västerländska civilisation. Ett rättssamhälle där rättvisa men ibland hårda regler måste tillämpas; ingenting som är väl ägnat för domstolsaktivister (av båda könen, men vanligen just kvinnor) att hantera. Feminister vill alltså istället osynliggöra hela det här biologiska samspelet. Man vill göra sig av med både den manliga och den kvinnliga ‘maktstrukturen’, men eftersom det är biologi vi talar om så kommer man naturligtvis bara undertrycka och förvränga dessa uttryck. Och de enda som är nöjda med detta är väl islamisterna, vars lösning är att hantera kvinnlig makt genom att stoppa den i en säck.
“Nej”. Det är lätt att säga, men Ingrosso förtjänar ändå medalj för att man gör det.
Ingrossos företag visar dock, föredömligt och ack så befriande, att det faktiskt inte är lag på att undfallande ge efter för dessa smygande trender. Det kan låta enkelt och det är det ju egentligen också, men när det svenska näringslivet gång på gång gör tvärtom, och fegt backar undan för minsta hot från pk-isterna, så måste vi ge Ingrosso ett erkännande för uttalandet nedan, som är ett svar till RO och Kvinnolobbyn. Man förtjänar närmast medalj:
Magnus Stenlund Sunt Förnuft
English Summary
The Swedish feminists in the so called Kvinnolobbyn, backed by Miljöpartiet, has decided to try to ban all kinds of advertising that shows any female skin, as long as it is attached to a beautiful woman. The private industry-backed RO (Reklamombudsmannen) is not a government authority or court. So when DN claims that RO has condemned Ingrosso for sexist pictures, and tries to make it sound like this is an impartial court judgement, it is not true. What is true is that Ingrosso are free to challenge RO’s view. And so they have, which is both inspiring and most gratifying. Losely translated, Ingrosso claims that “the woman they market themselves towards, are free and independent”, and that “she would never cave in to the current trends in our society, that women should cover herself and let men rule over her sexuallity. Ingrosso will never bend to such trends.”
Look! It can be done – one can say no to the politically correct. Let’s hope this will serve as a role model for others.
“Inglehart–Welzel Cultural Map” (IWCM). Låter det bekant? Tyvärr är det fler som vet namnet på den lilla matrisen över världens länder inplottade på två utvecklingsaxlar, än det är som har dragit de rätta slutsatserna av den. Och nej, det är inte så många som vet namnet heller, trots att många säkert känner igen diagrammet när de ser det. Det är en mycket talande matris, som berättar om kulturella skillnader. Skillnader som inte handlar om åsikter, utan om djupgående värderingar. Sådana vi växer upp med och har i modersmjölken. Sådana vi är ytterst ovilliga att rucka ens det minsta lilla på och som bara verkligt omvälvande livshändelser förmår att skaka om i grunden. Om man hade tagit den här matrisen på allvar så hade massinvandringen från Mena-länderna sannolikt aldrig kommit till stånd eller förklarats vara högst temporär. Slutsatsen av IWCM är nämligen att diametralt motsatta värderingar i grundläggande frågor resulterar i ett samhälle där antingen demokratin eller samhället självt bryter samman.
Den stora amerikanska mångkulturen – förebilden som ingen talar om men alla tänker på
Mångkulturer kan överleva – och till och med frodas. Det förutsätter inte nödvändigtvis inbördes tolerans eller att skillnaderna i kulturerna är små. Men då måste det finnas gemensamma värderingar som överbryggar motsättningarna och som över tiden tenderar att förena – d vs integrera – grupperna med varandra, så mycket att de flesta upplever sig i första hand vara en del av helheten snarare än delmängden. Så ser det ut i Amerika, där de många stora invandrargrupperna under 1800-talet kom att inlemmas med ett gemensamt språk, en gemensam frihetslängtan såsom den uttolkas i den amerikanska konstitutionen, och gemensam strävan efter lycka och religiös tro. Även om de etniska banden inom gruppen ofta förblev starka, så var det många bland invandrarna som stolt kallade sig för amerikaner redan i första generationen. För dem som kände sig mest hemma i den redan etablerade engelska kulturen, som nordbor och de flesta tyskar, så gick det snabbare. Bland katoliker som irländare och italienare, så gick det långsammare. Kineser med ett tydligt annorlunda utseende hade det svårare. De var många, blev illa behandlade och de är också den kategori som därför längst lyckats/tvingats hålla liv i de etniska banden.
För kulturmarxisterna är det lite jobbigt att behöva anföra USA som ett mönsterexempel. Det land man – i likhet med islamisterna – utnämnt till den store Satan. Så man säger det aldrig högt. Och det behövs inte eftersom du och jag ändå har USA i bakhuvudet när vi tänker på en lyckad ‘smältdegel’. Motsättningarna finns förstås där också och i USA är skillnaderna stora mellan hög och låg; segregationen inbyggd, med en door man även i de fina vänsterlibera kvarteren på Manhattan och i Floridas gated communities, där man bara släpper in hispanics en och en för att städa. Men det fungerar hyfsat. Kulturmarxisterna talar förstås hellre om slaveri och rasism och just kinesernas öde är då något som brukar kunna komma upp. Icke desto mindre har även de invandrade kineserna utgjort en för USA nyttig grupp invandrare – och dagens kinesättlingar lever oftast långt ifrån schablonen i New Yorks eller San Fransiscos Chinatown. Idag är östasiater, såsom de sydvietnameser som anlände under 70-talet, rent av bland de mest välintegrerade och välfungerande. Inte minst entreprenöriellt, men också intellektuellt är man t o m mer framgångsrika än den vite genomsnittsamerikanen. Och det beror på tre saker:
Den amerikanska kulturen gjorde på 70-talet, då sydvietnameserna anlände i stort antal, glasklart att om man ville söka efter den ‘amerikanska drömmen’ så fick man arbeta för den.
Den stora amerikanska befolkningen, utgjorde trots sitt multietniska ursprung en gemensam kultur som på 70-talet var både tydlig och dominant, nästan oavsett vilka amerikanska invånare den företräddes av.
Denna kultur upplevdes också som starkt eftersträvansvärd att bli del av.
Sverige är inte USA
Den amerikanska kulturen skulle inte ha varit fullt så homogen och tydlig om inte president Theodore Roosevelt i början på 1900-talet ansett att immigrationen höll på att bli för stor och därför såg till att begränsa den. 1910 hade andelen utrikes födda nått 14,7%. I Sverige kommer den andelen 2019 kunna avrundas till 20%. Räknar vi dem som har två utrikes födda föräldrar och hälften av dem som har en utrikesfödd förälder så når vi över 30% (2018). Den relativa förändringen det senaste decenniet har varit mycket snabbare än det någonsin var i USA. Immigrationen har också varit mycket mindre ‘mångkulturell’. Tvärtom är det korrekt att beskriva lejonparten som monokulturell, dvs från ett geografiskt område (MENA) med samma religion (islam) och klankultur och oftast även med samma språk (arabiska).
Befolkningen från muslimska länder ökar snabbast, såväl netto som när det kommer till antal födslar – i absoluta tal. Förra året var nettoökningen nära 78.000, övriga invandrargrupper ökade med 40.000 medan etniska svenskar minskade i antal. Av födslarna svarade befolkningar med utländska rötter för 40% och de med ursprung i muslimska länder för 25%, vilket innebär att nativiteten för muslimer är nära dubbelt så hög som för infödda svenskar. Den muslimska särkulturen har spritts över hela landet, men har oftast klumpat ihop sig i enklaver inom respektive ort. Sedan tidigare välintegrerade invandrare och ‘rest-svenskar’ som bor i dessa är nu hotade, man måste antingen flytta eller anpassa sig – det gäller både muslimer och icke-muslimer. De flesta har inte råd. Och vart skulle man i så fall flytta? Snart är alla samhällen mer eller mindre mättade.
2018 har 3,5 miljoner människor i Sverige utländskt ursprung, såsom detta definierades före år 2000. Av dessa är 1,3 miljoner från muslimska länder. Utlandsfödd andel 2018 är 19,1%, upp från 18,5%. För 2019 är prognosen utlandsfödd andel mellan 19,6-19,8%.
Man har fått veta att det är bidrag man lever på här. Och att leva på arbete är både svårare och mindre lönt. Till ett sådant land lockas få av de bästa begåvningarna.
Arbetskravet har bara måttligt luckrats upp i dagens USA jämfört med 70-talets. Här skiljer man sig mycket från Sverige, som vid 2000-talets ingång hade världens troligen mest bomullsinbäddande välfärdssystem – här gör vi också allt för att bibehålla försörjningsstödet på mycket generösa nivåer. Medan den amerikanska frihetsdrömmen och jakten på personlig individuell framgång via eget arbete har varit drivande faktor bakom immigrationen till USA, så har bidragslivet varit drivande för en mycket stor andel av vad som officiellt betecknas som flyktinginvandring till Sverige. I de grupper som haft en högre andel flyktingar enligt FN:s definition har lyckats integrera sig betydligt bättre, såsom chilenare och iranier under 80-talet och jugoslaver under 90-talet. Ännu tydligare framgång har de haft som sökt sig hit för att arbeta, såsom finnar, polacker och balter. Men inte ens dessa grupper har lyckats lika bra som den etniske genomsnittssvensken. Det sistnämnda visar dels hur slutet det svenska samhället är i praktiken, trots vad som ofta påstås. Dels att vi, främst på grund av skatterna och den ‘solidariska’ lönepolitiken, inte lyckas locka välutbildad arbetskraft mer än undantagsvis. Har de möjligheter att välja så väljer de helst andra länder. Vilket är djupt olyckligt för Sverige som land. Svenskt näringsliv kräver nämligen mer avancerade och specialiserade kunskaper än vad som är fallet i något annat land.
Termen ‘hemspråk’ säger allt: d.v.s. var man – fortfarande – har sitt hem
Det har begåtts allvarliga fel i Sverige, att man inte som Roosevelt satt en gräns för invandringen och att man inte valt att ställa hårdare arbetskrav. Men det mest bakvända är nog ändå att man gjort allt man kunnat för att baktala och nedvärdera den egna kulturen och medvetet uppmuntrat de inflyttade att behålla sin ursprungskultur. Uttalanden från höga politiker som Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin, om att den svenska kulturen inte ens existerar, bidrar förstås till ointresset att lära sig något om den, liksom att aktivt söka bli en del av den. Hur lockande låter det att vilja ansluta till en icke-kultur?
Hemspråksundervisningen (som för länge sedan döpts om till det mer politiskt korrekta modersmålsundervisning) gör det också lättare att kapsla in sig i den kultur man kommer ifrån. Det här är en gigantisk industri som avlönar 10.000-tals lärare. Under Bildtregeringen i början på 1990-talet luckrades regelverket upp något, men huvudregeln är att sådan är en rättighet för alla. Andelen berättigade elever ökade från 11,2% till 19,4% 2009. Under de senaste fem åren har antalet elever ökat med 60% enligt SR, som dock undviker att berätta hur stor andelen av befolkningen därmed är. Men förra året hade 40% av förstaårseleverna i grundskolan utländsk bakgrund, så vi kan gissa på ett ungefär. Här talar vi också om ett yrke som försörjer många av de nyanlända – vilket förstås är ett viktigt skäl till varför man har behållit systemet som det är.
De långa ‘karensperioderna’ som de nyanlända tillbringar i overksamhet på flyktingförläggningarna är i sig en utmärkt grogrund både för kriminalitet och etnisk klickbildning, men också för bibehållandet av den egna kulturen. De i stort sett enda personer flyktingarna kommer i kontakt med under den här perioden är andra nytillkomna, personal med politiskt korrekta värderingar och kriminella talangjägare från utanförskapsområden i närheten. På det här sättet har man gjort det så svårt som möjligt för den som faktiskt vill bli närande medlem i det svenska samhället och som insett att vägen går via inlärning av språk, utbildning och nätverkande med infödda svenskar. Det sistnämnda är det svåraste av allt och det enda som i praktiken gör det möjligt att assimileras, eftersom bostadsområden med väl-integrerade allt mer kommit att domineras av de icke-integrerade; de som inte alls har lust med det, men också de som inte har hunnit, även om de skulle ha velat – massimmigrationens första offer. Den lilla andel av de nytillkomna som faktiskt har fått access till ett svenskt hem har därför en stor fördel framför övriga. Men hur kommer det sig att så många av dem ändå verkar misslyckas?
Postmodernisterna är att gratulera – de valde helt ‘rätt’
Det är då vi kommer till de mer känsliga frågorna kring vilka det är vi tagit hit. De ovan nämnda missgreppen är katastrofala nog kan man tycka; ansträngningarna att misslyckas framstår som närmast absurt träffsäkra. Utan större tvekan handlar det om avsiktliga angrepp riktade mot den svenska nationalstaten. Därför är det bara att gratulera till valet av den grupp människor som man tagit hit. Obs: jag talar inte om enskilda individer nu, utan om helheten. Det är den som med råge uppfyller de krav som postmoderna kulturmarxister kan ställa på människor som inte vill/kan passa in här. Inte på tre generationer, som Östling hävdade i Swebbtv.
Ja, det är en lång resa. Även att gå halva vägen. Svensken skulle aldrig göra det frivilligt. Så hur är det med muslimen?
Även om det länge har varit en djupt förborgad hemlighet, delad av 10 miljoner människor med frivilliga eller påbjudna munkavlar, så har det under senare år börjat sippra fram alltfler uppgifter som med emfas stöder detta till synes svepande omdöme. Men vi skulle lika gärna kunna gå direkt till IWCM, diagrammet där allt detta summeras. De nytillkomna från MENA befinner sig allra längst ned till vänster i diagrammet. Somalier, afghaner, irakier och eritreaner är fullproppade med s k traditionella värderingar, där religion och släktband avgör hur man tänker och agerar. Man är också maximalt fokuserade på vad som i matrisen rätt och slätt kallas för ‘överlevnad‘, dvs de mest basala funktionerna i Maslows behovshierarki. Man är strängt ‘etnocentrisk’ i sin världsbild, vilket är en eufemism för vad som i västvärlden skulle översättas med rasistisk. Och man har låga nivåer avseende ’tillit och tolerans’. Det här låter ju inte så bra, men det är ännu värre när vi ser exempel på vad detta betyder i klartext: läskunnighet och utbildningsnivå är mycket låg bland de senast nytillkomna, avsevärt lägre än för tidigare invandrargrupper. Den religiösa fanatismen är betydligt mer utbredd. Man är också kraftigt överrepresenterade avseende grov organiserad kriminalitet. Och många uppvisar ett recentiment, d v s asocialt hämndbegär mot etniska svenskar som grupp, som bl a yttrar sig i form av barnrån, våldsamma hemfridsbrott och våldtäkter.
Det hade förstås varit tillräckligt illa om detta nu drabbar Sverige under en begränsad period, säg två-tre decennier. En mansålder. Om man såg någon form av förändring till det bättre så skulle nog somliga svenskar vara beredda att bita ihop och uthärda eländet. Knyta näven i byxfickan är ju vi svenskar bra på, som bekant. Det är bara det att prognosen visar en negativ trend. Det kommer bli värre. Och det här beror på att den införda kulturen tillåtits att rota sig så snabbt och kraftigt, att denna kultur är starkt repressiv mot dem som överger den och att vi försett dem som kommit hit med så utomordentligt små incitament att bryta med den. Med bidrag eller ett arbete som är lägre betalt än bidragen, så finns det inga möjligheter att bosätta sig i områden där den repressiva fundamentalistiska islamska kulturen med sina shariapoliser inte är dominerande. I den enda meningen ryms mycket av förklaringen till varför min prognos är så entydigt negativ. Att både vår nuvarande regim och oppositionen fortfarande är ljusår från ett åtgärdsprogram för att komma tillrätta med dessa tillkortakommanden är bara vad som sätter sigill på domen. Det skulle vara en svår nog uppförsbacke även om vi startade imorgon.
Demokrati förr var inte lätt den heller. Men nu är motsättningarna cementerade.
Vi som var unga under 70- och 80-talen och någorlunda politiskt medvetna, minns att motsättningarna mellan vänster och höger inte var direkt försumbara. Tvärtom hade socialisterna så när vunnit en evig seger, som hade inneburit avvecklat privat ägande och planekonomi styrd av fackföreningarna. Men inte ens under den mest inflammerade striden om löntagarfonderna hade jag i mitt huvud att detta också skulle kunna ha lett till ett avskaffande av demokratin. Enda befogade anledning till detta måhända naiva antagande, låg i hur homogen vår befolkning vid den tiden fortfarande var. Även om jag som individ med borgerliga värderingar kunde känna mig förtryckt av den politiska majoriteten så hade jag släkt och bekanta, även vänner, som tillhörde motsatt chattering, d v s socialdemokratin och dess klienter. Och mina framtida barn kunde jag förstås inte vid den tidpunkten säga vilken ideologisk utgångspunkt de skulle välja, eller ens vilken socioekonomisk grupp de skulle komma att tillhöra. Själv hade jag under min uppväxt inte klart för mig vilken samhällsgrupp mina föräldrar räknade sig till, det var inget som kom upp. Glastaken fanns förstås där som alltid, men på den tiden var klassresor inte bara eftersträvansvärda, meritokratin gjorde dem rent av rätt vanliga. Och den som hade varit röd som ung blev ofta med tiden blå, precis som idag.
“Med en åsikt man har är det föga bevänt om den delas av mindre än 50 %.”
Tage Danielsson
Idag är motsättningarna cementerade och eviga, samtidigt som det är viktigt att påpeka att den etniska tillhörigheten i sig själv inte utgör murbruket, lika lite som färgen på tegelstenarna avgör hur hårt de sitter: den är bara en yttre markör. Sverige är fortfarande ett av världens absolut minst rasistiska länder. Det är språkkunskaper, utbildningsnivå och sociala nätverk som gör muren hög och bred och det är religion och kulturell bakgrund som kommer hålla murstenarna på plats. OK. Men måste det förbli så? Av dem som kommer hit, vill de verkligen inte bli svenskar ‘på riktigt’? Är inte vår livsföring så attraktiv att den talar för sig själv?
Somliga tilltalas förstås, särskilt skulle detta kunna gälla andra generationen, om den inte hölls så hårt i det grepp som parallellsamhällena har skapat. Men motsättningen som tycks ligga i att fly från kaos och förföljelse med Sverige som mål, för att sedan vilja leva i samma typ av samhälle som man flytt ifrån – den är också skenbar. Flytten/flykten är inte motiverad av immigrantens värderingar eller dennes religiositet. Utan för att andra inte accepterat den, eller för att man tillhör en förlorande klan/falang. Och för de övriga, den majoritet som i första, andra och tredje hand flyr ifrån fattgdom, inte krig och förföljelse, så är det det kravlösa ekonomiska lyxliv som svenska UD gör reklam om, som lockat. Och möjligheten att ansluta med familj, släkt och vänner har förstås bara ökat attraktionskraften i erbjudandet.
Få eller ingen – oavsett vad man flyr ifrån – har haft jämställdheten, mänskliga rättigheter och umgänge med etniska svenskar som bevekelsegrunder för att söka sig just hit. Om de ens känt till dessa storheter och förstått vad de innebär. När man sedan anlänt och etablerat sig så är det ju i mångt och mycket som vanligt. Fraktionsstriderna har man tagit med sig, men sådant får man leva med. Och den totalitära islamska ideologin är inte bara accepterad, den är för de flesta ett oomtvistligt påbud. Döttrar och söner som inte vill leva efter dessa levnadsregler straffas. Det är inte nya värderingar man längtar efter att ta till sig, det är rätten att behålla sina befintliga. Detta är i själva verket russinet i kakan, när man väljer Sverige som sin slutdestination.
Dar al-Harb och Dar es-Salam
För en muslim är det alltid otillfredsställande att leva i ett land där icke-muslimer har makten och dominerar, det säger nämligen imamen. Man kallar sådana länder Dar al-Harb, krigets boning, i motsats till Dar es-Salam, fredens boning, där islam härskar. Benämningarna förklarar explicit hur man upplever världen och islams roll: som en stark och pågående konflikt. Den har inte någon fredlig lösning, såvida de otrogna inte väljer att kapitulera. Islamisternas statslära, sharialagarna, omfattar inte någon demokrati. Allahs vilja är större säger dessa, och därför måste demokratin maka på sig närhelst den kommer i konflikt med de religiösa lagarna. Att införa sharia är alla muslimers rättfärdigade mål och så många som 2 av 3 europeiska muslimer har i enkätundersökningar bekräftat att de religiösa lagarna kommer först. I svenska utanförskapsområden praktiseras detta redan; här finns shariapoliserna och här finns klanöverhuvudena och imamerna som dömer i fall där ingen vill eller vågar blanda in svensk polis och domstol. Parallellsamhället är redan här. En minoritet strängt troende vill inte ens rösta i våra val. Det ska vi inte tolka som något annat än vad det i praktiken är: ett förnekande av att man lever under våra lagar. Och ett hot om att man anser att dessa bara kan ändras genom att störta vårt samhälle till grunden. Den stora majoriteten muslimer röstar, men det beror på att många istället hyser gott hopp om att utnyttja demokratin för att förändra Sverige så att landet blir mer likt den muslimska kulturens länder.
Det är inte några kompromisser man söker. Ödmjukhet är något man visar så länge man måste, sedan inte. Raskt har den hårda kärnan av religiösa fundamentalister etablerat sig som självutnämnda företrädare för de mer sekulärt orienterade gruppperna, och det finns noll tecken på att den blir mindre extrem eller får lösare konturer med tiden. Nej, den växer och blir starkare för var dag som går. Och problemet är att det man vill är så oförenligt med vad vi vill. Sharia eller demokrati? Var finns kompromissen i det?
I en ideal demokrati så får muslimerna inflytande efter sin storlek. Vi har försökt att ge dem detta, utan att tulla alltför mycket på ‘våra’ käpphästar. Ja, postmoderna kulturmarxister har gjort det till en dygd att slakta alla sådana, för att visa god vilja. Böneutrop, könssegregerade simhallar och badtider, halalkött i skolan är krav vi hittills mötts av. Många svenskar har sett det som kompromisser man får leva med. För sådan ser den svenska demokratin ut; det är så vi är vana att umgås med varandra, på gott och ont. Men detta kommer aldrig räcka för vår nya minoritet eftersom det inte är så en klankultur fungerar. Till dess att man stöter på tuffare motstånd så knallar man vidare. Ett böneutrop varje fredag blir snart två, sedan fem. Innan alla dagar i veckan fylls av de religiöst signifikanta maktanspråk som böneutroparen gör, så kommer man inte vara nöjda. Eftersom svenskarna förr eller senare lär komma till slutsatsen att de inte kan gå längre i sitt tillmötesgående – ganska få av oss lär frivilligt konvertera – så når vi en punkt där hårt till slut ställs mot hårt. Lika lite som vi behöver fråga oss vilket system kommunisterna skulle införa om de hypotetiskt fick en riksdagsmajoritet, lika lite behöver vi undra över vad som händer om/när muslimerna får en sådan majoritet. Men vi kan också redan nu gissa vad som händer om svenskarna skulle bestämma sig för att säja stopp innan muslimerna får den åtråvärda majoriteten. Vi kommer då bli tvungna att genomföra mycket hårdhänta reformer syftande till assimilering under hot om repatriering av de muslimer som inte aktivt låter sig integreras. Vilket knappast stillatigande kommer accepteras. Det är i sådana samhällen som demokratin upphör att fungera. Som i Libanon. Den ena gruppen måste ge vika för den andra gruppens krav, trots att den på inga villkor kan eller vill acceptera dessa.
White flight är de individualistiska svenskarnas enda möjliga respons.
White flight. DN 3/11.
Duokulturen Sverige, med etniska svenskar och mer eller mindre assimilerade invandrargrupper å den ena sidan och muslimska parallellsamhällen med mer eller mindre (i detta) integrerade och underkuvade andra invandrargrupper inklusive rest-svenskar, är bokstavligen en sprängdurk och det som DN väljer att kalla ‘explosioner’ istället för bombdåd är det främsta beviset för att vi står i Inglehart-Welzels kulturmatris absolut motsatta hörn: svenskar högst upp till höger, med individualistisk sekularitet som grundläggande värden, muslimerna längst ned till vänster, men skamkulturens kännetecken: med en totalitär religion, klanens påbud samt den fysiskt starkares rätt som ledstjärna. Genom att låta muslimerna radikaliseras har positionerna cementerats.
Utan myndigheternas stöd har de individuella svenskarna inga möjligheter att stå emot det här. Det enda vi kan göra är att flytta. Flytten från Filipstad, Bengtsfors och andra sådana småsamhällen har tidigare drivits av brist på arbete, men nu är det samhällenas dysfunktionalitet som driver den, snart med bara bidragstagare, gamla – och kriminella – kvar.
Över en viss tipping point är det demografin själv som skyndar på denna utveckling. Svenskar vill trots allt bo med svenskar, hur rasistiskt det än är officiellt. Malmö har, som danskarna skulle säga, Sveriges enda innerstadsghetton. Här är det kriminaliteten som driver white flight. Kriminaliteten signalerar just den stora skillnaden mellan de båda grupperna och bomberna är den mest påtagliga effekten av de nya inflyttarnas närvaro. Problemet är att Sverige saknar bra platser att fly till. Vi har ett samhälle där stadsplanerarna aldrig föreställde sig att man behövde skydda välfungerande medborgare från terror och kriminalitet. Våra traditioner, med allemansrätten som signum, visar det motsatta, en homogen befolknings totala tillit till allas frihet under ansvar. Vår öppenhet har därmed blivit ett fängelse. Så flytten går utomlands. Den har redan börjat.
Sunt förnuft måste börja tillämpas. I långa banor.
Vi måste säga skarpt nej till fortsatt radikalisering: inga fler statliga bidrag till islamister.
Islamism skall läggas under allmänt åtalbara handlingar i den mån den innefattar förespråkande av beteenden som står i strid med svensk lag.
Förbud mot utländsk moskéfinansiering. Tills vidare byggstopp för nya moskéer. PBL måste börja följas och utformningen anpassas till övrig bebyggelse.
Inga fler eftergifter till islam som går längre än vad allmän religionsfrihet kräver; de som redan givits måste återgå och rivas upp.
Finansiering av hemspråksundervisning måste upphöra, pengarna ska istället läggas på att hjälpa de nytillkomna att klara tuffare språkkrav i svenska – och arbetskrav i icke subventionerad verksamhet.
Särskild kontroll av kommuner och myndigheter för att undvika omotiverade snällanställningar, d v s raka motsatsen till hur det ser ut idag.
Socialbidrag av alla slag måste trappas ned redan nu, så att den maximala nivån ligger tydligt under minimilönen efter skatt. Utan rätt incitament kommer ingen vilja ändra på något.
Också över tiden måste stöden trappas ned, så att man känner ett tryck att utbilda sig – och integrera sig.
Medborgarskap ska bara ges efter lång tid i Sverige, varav tid med bidrag inte räknas; krav också på flera års fast anställning och godkänt på omfattande språktester. Småbrott innebär att klockan nollställs.
Mindre omfattande men liknande prov ska även krävas för permanent uppehållstillstånd – som aldrig ska innebära rösträtt, ej heller i kommunala val.
Testerna ska även inkludera ett frågebatteri om svenska grundläggande lagregler, om svensk kultur, liksom prov som visar att man förstått vilka värderingar och färdigheter som efterfrågas här; såsom tillförlitlighet, arbetsamhet, ärlighet och punktlighet.
En undertecknad avsiktsförklaring om att den ansökande ser det som självklart att alltid följa svenska lagar före religiösa hänsyn och att denne är införstådd med att medborgarskap kan dras tillbaka om denna avsiktsförklaring åsidosätts.
Särskilda intervjuare med höga integritetskrav kan behövas för rättning och för att komplettera de skrifliga delarna av proven. Liknande kvalificeringskrav bör krävas på Migrationsverket och att tillhöra samma kulturkrets eller ursprungsland som asylsökande ska inte vara tillåtet.
Nolltolerans mot terrorism och grov kriminalitet måste visas i form av livstidsutvisning oavsett situation i ursprungsland. Alternativlösningar med andra mottagarländer utanför EU kan bli nödvändiga.
Liknande sanktioner måste gälla kulturellt oacceptabla företeelser som barnäktenskap och handlingar som uttrycker homofobi, barn- eller kvinnoförtryck. Eller förakt för demokrati och yttrandefrihet.
Passivitet ifråga om att visa ansträngningar för att bli del av ett fungerande samhälle måste också bemötas med tuffa krav, om än formulerade som erbjudanden man på frivillig grund antar och med ett bidrag till utresa och nyetablering, som trappas ned ju längre man väljer att vänta.
Praktiska åtgärder på ländernivå måste komplettera dessa krav på individnivå. Till exempel avtal med berörda emigrationsländer eller alternativa mottagarländer för repatriering. Upprättande av en stark gränskontroll. Införskaffande av transportplan och/eller -fartyg. En särskild, tungt beväpnad immigrationspolis för att verkställa utvisningar och repatriering, tillse att illegala vistelser upphör samt att kväsa upplopp i sin linda, med de medel och befogenheter som då krävs.
Är det värt sitt pris?
Jag är fullt medveten om att postmoderna kulturmarxister, vänsterliberaler och politiskt korrekta av alla chatteringar – även långt in i de ‘nya’ moderaternas kärntrupper – får skrämselhicka redan innan de hunnit till punkt tre. Och att åtgärderna sannolikt skulle kallas radikala även inom SD:s partiledning. Men det är ju ungefär hit danskarna har hunnit vid det här laget, och vi måste göra samma resa mycket snabbare, för våra problem är värre. Vi tycker kanske att det regnar bomder och granater över oss dagligen redan nu. Att våldtäktstalen är ofattbara och rapporterna om barnrånen är skrämmande. Men sanningen är att allt detta bara är en mild västanfläkt av vad som lär komma, givet att vi börjar agera för att islamisternas framtidsplan för Sverige inte ska gå i lås. Men om vi inte vill kapitulera så är ju detta vad som måste ske. Jag räknar till 16 punkter på listan. Det lär gå att lägga till fler, men knappast att dra ifrån någon. Och en sak är klar; ju längre vi dröjer med att ta tag i saken, desto värre kommer denna storm att rasa.
Magnus Stenlund Sunt Förnuft
English executive summary
The main article is outlined from last week’s Sunday Chronicle, in full in English. Here is added information about the so called ‘home language’ education, a huge part of the Swedish education system that is actively discouraging the integration process, but employs tens of thousands immigrant teachers and thus makes statistics look good. Also I elaborate somewhat on the Islam concept Dar es-Salam vs. Dar al-Harb; dividing the world in a peaceful Islamic region and naming all else a war zone. It’s quite telling, and reveals how Muslims look upon their own situation after having emigrated to a secular country as Sweden. I have also added a matrix with up-to-date demographic figures on Swedish immigration, showing the huge and growing quantities of immigrants and within this the even more rapidly increased subgroup that originates from Islamic countries.
The ethnic Swede’s only response, when government does not recognize the problems, is white flight. There is no other option. In Filipstad, Bengtsfors and other rural areas this migration pattern was catalyst by the lack of employment, long before the immigrants arriveed. But it is now driven by the dysfunctionality in these societies and by demography itself: Swedes still like to live with their own, regardless of what is said about this being racist or not. In Malmö, the only Swedish city with large inner city ghettos, this development is quite obvious. The demography split is explicitly marked with the new inhabitants bad habit of throwing bombs. Malmö will soon be a Muslim enclav, as will Botkyrka and Södertälje, abandonded by all Swedes and well integrated immigrants. The problem for the Swedes however, is that there is no safe haven. The city planners didn’t build society so that it could harbour these type of in-built conflicts between population groups. Nowhere can law abiding citizens find shelter. There are no fences. No gated communities. There are even laws giving man a right to go whereever he wants. A unique sign of a unique trust among an almost as uniquely homogenius population. Now this openness becomes a trap. Crossing the Swedish border will thus be white flights next target. It has already started.
In the final section I conclude that there is no possible meet between the two antipols; the secular self-expressing individualistic ethnic Swede and the traditional survival-oriented Muslim. The gap is just too wide to close in a democratic satisfying way for both groups. As long as the majority of the Swedes does not realize this, we can expect the Muslim society to move forward their positions quite gradually, until demography turn the tables and the Islam community can show its true colours. However, in case the Swedes see the danger and start to act rational upon it, a severe clash is to be expected. Such actions will not be accepted, but will be met with fierce resistance. I have in bullit points listed the most important strategies to avoid a situation where Islam dominates Sweden. Most importantly is to resist further radicalization and influence from fundamentalists abroad via mosque financing etc; deportation of criminals; (stronger) incentives for immigrants to integrate, start contributing, learning the Swedish languange and culture – as well as firm actions when people do not adjust to this program. Volontary based repatriation offering the returning refugee a start up renumeration, that however will decrease over time if not accepted – and in the end, if there is no progress in the integration plan, will lead to deportation, with a minimum grant.
Inglehart-Welzel Culture Map:
Traditional values emphasize the importance of religion, parent-child ties, deference to authority and traditional family values. People who embrace these values also reject divorce, abortion, euthanasia and suicide. These societies have high levels of national pride and a nationalistic outlook.
Secular-rational values have the opposite preferences to the traditional values. These societies place less emphasis on religion, traditional family values and authority. Divorce, abortion, euthanasia and suicide are seen as relatively acceptable. (Suicide is not necessarily more common.)
Survival values place emphasis on economic and physical security. It is linked with a relatively ethnocentric outlook and low levels of trust and tolerance.
Self-expression values give high priority to environmental protection, growing tolerance of foreigners, gays and lesbians and gender equality, and rising demands for participation in decision-making in economic and political life.
De sex terroristerna, dvs imamerna/skolledaren, kommer som det ser ut till slut ändå utvisas och därmed skulle vi alltså slippa att inkassera ännu ett osannolikt misslyckande för rättsstaten Sverige. Detta har under alla förhållanden suttit långt inne och regeringsbeslutet fattats först efter mycket vånda – och kostsamma rättegångar. I en debattartikel i Aftonbladet summerades vad sådana kostnader, enbart för de kriminellas försvarsadvokater belöper på, totalt under ett år: 1,5 miljarder. En enorm summa – och 50% mer än för tio år sedan. Se där, en ytterst relevant skattning av hur mycket våldet har ökat i Sverige under samma korta tid. Det mesta handlar förstås om den grova brottsligheten, det är dessa rättegångar som tar tid. Och deras rättsbiträden betalas som bekant nästan alltid av dig, käre skattebetalare. Rätt ska förstås vara rätt, alla ska ha en kompetent försvare och helst ingen oskyldig alls ska dömas. Men när vi samtidigt ser hur andelen lagförda minskar år från år, och vi kan ana inte bara hur allt fler skyldiga kommer undan, utan också att gränsen mellan advokaterna och deras klienter har börjat suddas ut. Då känns det förstås ännu mindre bra att betala.
Försvarsadvokater i Sverige allt närmare lierade med sina klienter
Den seniora åklagaren Lisa dos Santos som är artikelns författare skriver om försvarare som blivit alltmer spekulativa i sin marknadsföring. Man klär sig som gudfadern och romantiserar det våld som klienterna anklagas för genom att anspela på hur det utförs, till ljudet av kulregn och sirener.
“Frikännande domar i grova brott – #framgång, tummen upp! – staplas som reklamvara varvat med lite skön posering som hämtat ur ”Gudfadern” och ett frisläpp efter en mordförhandling förpassas till ”En bra dag i rätten” på försvararens Facebooksida. Allt lajkat av både egen kår och klienter. Och varför inte profilera sig extra tydligt genom att lägga ut idolbilder på gängmedlemmar?”
Det kanske mest uppseendeväckande exemplet hittills var gangstarapparen Z.E som gjorde en video på Södertörns tingsrätt, formellt utan reklam för advokaterna som agerade statister, men Bastlings advokatbyrå räknar naturligtvis med att slå mynt av det osmakliga jippot. Och det här är inte allt. Åven rättegångarna har förvandlats till happenings. Dessa tar längre tid att genomföra med försvarets nya strategi, som enligt Santos enbart är mest till för att imponera på klienten: “hätsk jargong, personangrepp, härskarteknik och rent tjafs”. Ingenting av detta ger klienten någon processfördel enligt Santos, däremot för advokaten – klockan tickar ju.
Men tänk om showen faktiskt påverkar?
Helt övertygad om att inte också de åtalade tjänar på detta är jag dock inte, eftersom jag mycket väl kan tänka mig att metoderna hjälper till att skrämma och imponera både på vittnen, domare och nämndemän. Däremot är jag säker på att detta borde gå att stävja med befintliga ordningsregler vid rättegång. Det lär snarare handla om att strama upp befintlig praxis, som tydligen är fullkomligt uppluckrad från forna tider och vad vi är vana vid att se i tv-serierna på tv. Vissa domare tycks helt enkelt sakna den pondus som behövs. Här, precis som i skolsalarna har man (eller kanske oftare kvinna) förlorat den respekt och krav på ordning och reda som är så viktigt, men som postmodern ideologi och uppfostran inte prioriterar. Och, ja, det lär ju finnas ännu ett möjligt samband här, med den allt sämre andelen lagförda, samt med den likaså allt högre andelen kvinnliga domare. Ingen har hittills såvitt jag vet vågat antyda att svårigheterna kan hänga samman med två sidor av tillsynes samma mynt: medan domare och åklagare allt oftare är kvinnor, så dominerar män kraftigt bland försvarsadvokaterna (86% 2014). I DN:s uppföljande artikel i ämnet är det kvinnliga kolleger, både åklagare, domare och försvarsadvokater, som håller med Santos. Medan den anonyma manliga brottmålsadvokat som citeras naturligtvis inte gör det, utan istället refererar till Anna Rambergs twittrande i saken.
Anna Ramberg, med mediainstinkt som en pavlovsk hund. Och med lika förutsägbara åsikter.
Ja, likt en pavlovsk hund har förstås även Anna Ramberg reagerat på Santos debattartikel. Trots att hon inte länge är advokatsamfundets ordförande så måste vi ju få veta vad just hon tycker: “Onyanserat och insinuant angrepp på brottsmålsadvokater. Särskilt allvarligt när sådant kommer från en åklagare. Statens företrädare bör inte ägna sig åt falska generaliseringar av det slaget.” Falska generaliseringar? Vad är så falskt? Och varför skulle detta vara olämpligt? Att någon annan än hon själv har vad som kan uppfattas som politiska synpunkter på rättegångsprocessen? Genom att konsekvent ta sida för det onda, dåliga och destruktiva lyckas Ramberg som vanligt göra sig än mindre trovärdig som neutral bedömare. Men hon hjälper mig att hitta en delvis annan förklaringsmodell bakom den sjunkande andelen lagförda kriminella, förutom då domstolsaktivism inom domarskrået och bland åklagarna. En hypotes som handlar om att det är de kaxigaste som stjäl showen. Och dessa är – förutom Anna Ramberg då – i de flesta fall män. För det är ju försvaret som gång på gång vinner.
Tänk om inte bara ömmande kvinnliga domarhjärtan förklarar utvecklingen som lett till att allt färre åtalade brottslingar döms, tänk om det också är beror på de manliga försvarsadvokaternas ‘härskartekniker’ som Santos nämner; samt en god dos testosteron och lika mycket brist på etik. Att detta är vad som utmanövrerar de numera oftast kvinnliga åklagarkollegerna (60% 2019) och skapar rättssalar där advokaterna tillåts breda ut sig lite som de vill? Santos beskrivning får mig att tro att det är just så det faktiskt är.
Eftersom kvinnor är (minst) lika bra som män, så är detta ett problem som ingen lär leta efter rätt svar på
Andelen vunna mål är förkrossande, inte bara till försvarets favör utan fastmer i manlig favör. Och oavsett vad som är moraliskt rätt eller fel, så skulle jag nog som klient helt enkelt göra den enkla analysen att bäst är den som får mig fri. Men eftersom vi ju vet att män intekan vara duktigare än kvinnor på någonting, så skulle ju en sådan förklaring antyda något som varkenkan eller får förekomma. Ännu en könsstereotyp. Ergo: detta är ett problem som vi aldrig kommer lösa, eftersom en viktig förklaring, kanske rent av den mest betydelsefulla, aldrig kommer adresseras.
Medan Ramberg programenligt alltså anser att Santos har fel, så är det andra, betydligt mer trovärdiga som håller med, nämligen de kriminella själva. Trovärdighet handlar ju också om logik. Och den ligger i att advokaterna gör allt för att ställa sig in och tjäna pengar på gängen, som blivit deras mest lönsamma kassako: när en av DN intervjuad kriminell ung man hamnar i häkte så “Den första kontakten jag då haft med någon från utsidan är min advokat. Och jag svär, deras inställning är alltid – ”det är ingen fara, vi ska få ut dig härifrån, grabbarna hälsar”
Kriminell advokat – för det är coolt och inne
Grabbarna hälsar. Det handlar då om att man klivit över gränsen och jobbar för brottssyndikaten – men betalas av staten. Man uppmuntrar unga klienter till ett kriminellt tänkande och för att verka ‘trovärdiga’ spelar man på och har en attityd som romantiserar gängkriminalitet. Bara man svarar ‘inga kommentarer’ i alla förhör och nekar hela vägen, så ‘kommer det lösa sig’. En erfaren polis, även han anonym (Varför det? Det säger en del.) intygar också att detta stämmer. ‘Särskilt upprörande är det när vi ser hur vissa advokater uppmanar 15-åringar att blåljuga.’ Det behöver ju inte vara bra för dem. Det har också skett en normförskjutning. Att vara kriminell är någonting ballt och eftersträvandevärt. Att synas med rappare är plötsligt coolt, säger polisen, att lägga till kriminella bland sina kontakter och träna på samma thaiboxningsklubb. Han har sett advokater som är uppenbart smickrade över att få ”hänga med ” sina klienter på fritiden på det sättet. Många åtalade byter dessutom advokat. Anledningen är att man vill ha mer ‘service’, dvs smusslande med sådant som advokaten inte ska eller får göra. Här är det advokaten som säljer sig till djävulen.
Vilket rykte?
Det allra sistnämnda passar inte riktigt in i temat, men allt annat gör det: DN har förstås gjort detta till något av ett snyftreportage där den kriminelle (av utländsk härkomst), görs till offer och advokaten (vit svensk) blir skurken. Sorgligt enögt genus- och mångfaldsperspektiv m a o, men visst, låt oss behålla fokus på advokaterna, de förtjänar den här kritiken och de utgör något av den värsta sortens profitörer på massimmigrationsindustrin. De många reportagen som nu görs är också ett tecken på att t o m vänsterliberala feminister som Amanda Sokolnicki och Ulrika By på Dagens Nyheter börjat fatta att det här inte är rätt eller bra. Såväl domstolsaktivisterna, Anna Ramberg och de manliga försvarsadvokaterna bär på en stor skuld till den farliga utvecklingen inom rättsväsendet: advokatsamfundet måste sluta slå ifrån sig.
Magnus Stenlund Sunt Förnuft
English Executive Summary
The share of convictions are constantly falling, (although? because?) at the same time crime rates are going in the opposite direction. Last year 1.5 billion SEK of the tax payer’s money was spent on defending criminals, which is 50% more than only ten years ago. The courts have turned into showrooms and spectacles, domineted by the (male) defense lawyers, and they are not only successful, they are more and more tightly knit together with their clients. It is considered cool among the criminal lawyers to associate with criminals also in the evenings and leasure time and this is also good for business. Their dominance in the court rooms seems likely to be a second reason for the low and sinking conviction rate; not so well recognized as is the increasing number of activists among many (female) judges and attourneys. A flipside of the coin that discloses a possibility that cannot easily be addressed, because it is very politically incorrect: that the success for lawyers are connected to the fact that males as a group seem to be more skillful in the courtrooms on what counts the most: winning.
Medan det mesta som sägs i nätmedia går att ignorera, t ex sådant som jag skriver, så kan inte MSM undvika att reagera när en internationell superstjärna som Leif Östling (fd VD Scania, ledamot i VW:s koncernledning och ordförande i Svenskt Näringsliv) uttalar sig. Det dröjde ett par dagar. För det fanns ju ett problem. Man låtsas ju att man inte läser nätmedia eller lyssnar på Swebbtv. Problemet löstes så att en lokaltidning i Södertälje fick publicera först. Sedan kunde MSM låtsas som det var lokalmedia man själva hämtat hela historien ifrån. Noll trovärdighet för det visserligen, men det är iaf vad man kan påstå. Och påstår.
Vänstermedia löper programenligt amok.
Emma låter alla tycka till. Även dem som har fel.
Att svensk vänstermedias förhandsgranskare skulle löpa amok över Östlings uttalanden i Swebbtv, ett media de inte kan kontrollera, var förutsägbart. Och det absolut viktigaste och mest angripbara var förstås just mediet han valde. För Östling, till skillnad från de flesta andra dissidenter hade det ju funnits alternativ! Varför kunde han inte åtminstone ha gjort sin intervju i Dagens Industri? Min gissning är att han möjligen var naiv, men mer troligt, att han faktiskt ville få hela sanningen på bordet och dessutom vara säker på att budskapet kom fram som han själv tänkt sig. Det går idag att berätta om delar av det Östling sade i DI, liksom i Expressen och t o m Aftonbladet. Men MSM bäddar sedan in de kontroversiella delarna med egna kommentarer, eller låter ännu hellre en meningsmotståndare som kallas för ‘expert’ få säga sitt. Som när Emma Boëthius, chef på Expressens klimatredaktion låter ‘klimatförnekare få komma till tals’. Både före och efter varje kort klipp med en ‘förnekares’ nedklippta uttalande görs intervjuer med de kloka och rättfärdiga, som Emma gillar. De som har rätt. Och är så många. Östling ville alltså vare sig bli nedklippt eller omgiven av de politiskt korrektas tillrättaläggande förnumstigheter.
Metoden MSM nu använt för att baktala Östling är just sådan. Deras glidningar är så fula så det kokar i mig. Man sliter alltså citat direkt ur sitt sammanhang. Utan det sakliga stöd för sin slutsats, som Östling angivit, så låter sådana alltid mer provocerande och osakliga. Skulle jag säga: “De här männen var värdelösa” utan kontext, så skulle folk reagera. Om det sedan framkom att jag talade om koncentrationslägerskommendanter, så skulle min värdeutsaga närmast framstå som ett urvattnat understatement. Och får man fakta på bordet om somalier som misslyckas i 9 fall av 10 på Scanias fabrik i Oskarshamn, så är det tämligen uppenbart att det skulle kunna ha gått att fylla på med väsentligt mer negativa värdeomdömen än de objektiva konstateranden som Östling sammanfattade med.
Brunsmetningen av Swebbtv. ETC får vara domstol.
Men det allra fulaste är förstås hur man sedan brunsmetar honom och framförallt Swebbtv. I SVT:s sammanfattning är detta ett inledande konstaterande: “Leif Östling, styrelseordförande i Södertälje Science park, har medverkat i en intervju på en sajt med kopplingar till vit makt-miljön.” Det här är dock inga fakta. Vilket SVT inte medger, istället skriver man lite längre ned i artikeln, som förklaring, att “Sajten Swebbtv bildades runt 2015 enligt Jonathan Leman, researcher på Expo.” Och så låter man Expo ge sin syn på saken med ett direkt citat:
– De plockar upp röster från Alternativ för Sverige, NMR och konspirationsteoretiker som är mer svårplacerade politiskt, och Sverigedemokraterna.
Som om Expo skulle vara neutrala. En vänsterextremistisk organisation som lever på att skapa bra citatvänliga klyschor om sina politiska motståndare, som vänsterjournalister inom MSM sedan kan klistra på dessa, utan att behöva gå i god för dem eller själva anklagas för att ha fabricerat uppgifterna.
SVT har sedan sett sig förorsakade att beivra Östlings uttalanden. Detta är det mest otäcka. Det räcker ju nämligen inte med att hävda åsikten att Östling har gjort fel (som sade sanningen i ett fora som MSM inte kontrollerar). Hade man nöjt sig med detta så hade det väl kunnat hävdas att åsikten är fri i Sverige, även om det bara är vissa av dessa som MSM vill sprida, nämligen masspsykotisk indoktrinering och propaganda. För SVT räcker inte det. Man måste statuera exempel så att inte fler, näringslivsföreträdare och andra, begår samma misstag.
Värdegrunden. Diktaturens åsiktsmonopol.
Godner. Ännu en godhetsapostel.
Man söker upp och intervjuar Boel Godner (sic!), socialdemokrat och Södertälje kommuns ledamot i Södertälje Science Park. Frågorna formuleras så här:
Är det förenligt med de värden Södertälje science park står bakom?
Men är det förenligt med Södertälje science parks värden?
Har du förtroende för Leif som ordförande för Södertälje Science park?
Hur mycket kan det här skada Södertälje Science park?
‘Värdegrund’ är ett annat ord för ‘svensk vänsters dogmer’. Och tyvärr även MSM:s. Låt oss formulera om det så att SVT-reporterns budskap går fram lite tydligare:
Är detta något man ska få säga öppet i Sverige idag, enligt partiet och centralkommittén?
Men nu är det ju du som har att verkställa centralkommitténs budord, vad säger du?
Kom igen nu! Se till att ge honom snöret , hur lång tid ska det ta för dig att fatta vinken?
OK: Här är en sista ledtråd: berätta för mig inte om, utan hur mycket fel det här är?
Och att det är väldigt mycket framgår ju av Godners svar. Hennes villighet att ställa upp i schavoteringen ska inte underdrivas, med all sannolikhet är hela intervjun ett väl förberett teaterstycke. Den frågan som lyser med sin frånvaro är Hur mycket skada tar Södertälje Science Park av att sparka sin nestor och mest namnkunnige beskyddare? Ledningens med all sannolikhet mest värdefulla och kunnigaste person?
Näringslivet och Scanias VD Henrik Henriksson. Faller i farstun ännu en gång.
Nu var ju ingenting av detta oväntat. Det var snarare mer intressant att man i DI, Expressen och Svenska Dagbladet rapporterade neutralt om Östlings intervju. Den omsvängning jag hoppas att vi nu ser har alltså kommit ungefär halvvägs, eller i alla fall en tredjedel på vägen. Hadekunnat ska tilläggas, för frågan är vad som händer nu. Min stora förhoppning är ju att Östlings uttalanden visar att näringslivet i övrigt nu ska börja våga prata. Men när bilan faller håller näringslivets potentater istället armarna bakom ryggen med fingrarna korsade. Detta är den stora besvikelsen. Scanias VD Henrik Heriksson släpper en massa snömos om att alla är välkomna både till Scania, Södertälje och Sverige. Uttalanden som får det att låta som om Östling sagt det rakt motsatta. Det har han ju inte alls. Henrikssons uttalande är fegt och hållningslöst. Framförallt eftersom Södertälje är mycket mer beroende av Scania än vad Scania är av Södertälje. Med lite mer jävlar anamma i sin ‘värdegrund’ hade Henriksson kunnat stå upp för sin stora föregångare och förebild Östling, och värdigt förklarat att Östling är en person vars verklighetsuppfattning man bör respektera och ta på allvar. Därefter hade han kunnat lägga till snömoset om han så önskat. Istället blir han så skitnödig att han anser sig vara tvungen att ta avstånd, precis som Godner.
DN och Tenitskaja.
Tenitskaja och Bali.
Alexandra Carlsson Tenitskaja, ökänd för en smutskastningskampanj av Hanif Bali, tidigare på AB, men arbetar sedan 2017 på DN, där hon bl a varit inblandad i drevet mot Lars Adaktusson i samband med EU-valet. Hon var snabb att återupprepa SVT:s uppgifter. Läsarkommentarerna, som man ska veta i snitt annars är bland Sveriges mest tjockskalliga och hårdnackat kulturmarxistiskt influerade, är som vanligt påpassligt modererade om de skulle avvika från partilinjen. Dessa mina kommentarer har DN Ifrågasätt ‘städat bort’:
Det han säger är fakta, som han själv konstaterat. Att det råkar vara obehagliga fakta som inte stämmer med din ‘värdegrund’ eller någon annans värdegrund är väl trots allt heller inget rimligt skäl att sparka någon? Bye the way, klart du har rätt i att de fattiga har ännu sämre kunskaper. Det är vad vi kommer bli varse när anhöriginvandringen startar på allvar.
Inte god ton.
Östling har uttryckt sig rakt, sanningsenligt och tydligt. I Sverige är det tydligen att vara klumpig. Så klumpig att man ska sparkas från alla poster man har? Javisst, sanningen är ju inte rätt ‘värdegrund’. Och av dessa två är ‘värdegrund’ överlägset viktigast.
Spekulation.
Lägg inte ord i munnen på Östling som han inte har sagt. Östling har aldrig påstått att det skulle vara annorlunda. Det gör du genom den hör glidningen. Problemet är att när 9 av 10 somalier inte dyker upp till jobbet i rätt tid och sedan inte kan samarbeta, då sägs de upp oavsett vilken religion eller hudfärg de har. Och det var bl a detta konstaterande som underbyggde Östlings uttalande. Från att 2006 ha hävdat att Migrationsverket var bakåtsträvare och att Sverige kunde dubbla sin befolkning. Östling har helt enkelt haft en verklighetsjusterare på jobbet. Det vore glädjande om fler lyssnade på den som redan gjort misstag istället för att göra dem igen. Välkomna må alla vara, men det är tyvärr exakt som Östling säger, de kommer från en kultur som kräver tre generationers anpassning för att fungera i världens mest avancerade näringsliv, det svenska. Och ja, det finns undantag. Och nej, det har inte bara med klankultur och islam att göra. Men jo, det är väldigt viktiga faktorer bakom varför det är så få som fungerar och får jobb här. Medan rasism är en faktor som är närmast försumbar i sammanhanget.
Hot / missaktning mot utsatta grupper.
Censur. Svårare än så anser man det inte vara på DN Ifrågasätt.
Inte till saken.
Men man får väl försöka se det det positiva. Läsarkommentarerna är till 3/4 till Östlings fördel och många är upprörda och bekymrade, inte minst över konsekvenserna för yttrandefriheten. Bland DN-läsarna är detta en ganska drastisk omsvängning mot hur det brukar se ut. Min följande kommentar är faktiskt inte censurerad och har överlägset mest likes (numera kan ingen läsare göra fler än en sådan):
Nu tycks det centrala här inte vara så mycket sakfrågan, där alla vet att Östling har rätt, utan om man kan hårdra någon formulering utryckt ur sitt sammanhang, så att den låter suspekt. Det kan man bara med nöd och näppe och genom att framförallt angripa Östlings uttalande för att det skulle ha skett på en sajt med ‘anknytning till vitmaktrörelsen’. För att få det att låta så där hemskt har MSM inkl DN varit tvungna att citera Expo. Expo är vänsterextremister. De kan kopplas till AFA, och andra terrorstämplade vänsterrörelser. Varför är deras omdöme värt att referera i en förment borgerlig tidning med resurser att göra sina egna kontroller?
Ska man på allvar hålla på så, varför inte vända helt på kuttingen? DN kan säkert också kopplas till liknande; minst någon journalist, som t ex Tenitskaja, kan ju ha ett tänkbart vänsterextremistiskt samröre. Eller rent av vara vänsterextremist själv. Källa: Samnytt. Är det också värt att nämna? Och är det sedan skäl att sparka Tenitskaja? Nej, trodde inte det. Men högern, då går det bra.
Jag har lyssnat på hela intervjun och Östling som, bye the way, är en av svenskt näringslivs mest respektera ledare alla kategorier, med bakgrund i SSU och så sent som 2006 för alla former av invandring, talar lugnt och sansat om egna erfarenheter på Scania. Sanningen. Att drevet sedan går som det gjort är för att han måste tystas och alla ska tänka sig för att göra något liknande. Obehagliga kommuniststatsfasoner, som DN hänger på i.
52 gilla och faktiskt (ännu) inte censurerat!
Magnus Stenlund Sunt Förnuft
English Summary
There is no doubt that Leif Östling’s interview in Swebbtv has rocked the boat in Sweden. Some media (DI, SvD and Expressen) initially notably reported about it in a quite neutral and objective tone. This however set off a reaction among the deeply politically correct intrenched SVT, DN and Aftonbladet media. By using the term ‘värdegrund’ (translated ‘foundation of values’ thus: ‘what is regarded OK by the MSM opinion monopoly’) the SVT reporter could easily conclude that Östling was way out of line. This was concluded by referring to ETC, a activist leftist thinktank, who ‘validated’ that Swebbtv collaborates with extreme alt right and neonazists. Thus Östling was immediately sacked from his position as chairman i Södertälje Science Park. The fact that Godner, the Social Democratic Party leader in Södertälje, was playing along in this farse, should not surprise anyone.
Much more desturbing is the fact that the present CEO at Scania, Henrik Henriksson, does not support his internationally well reputed and on the factory floor much liked predecessor. He could easily have stood his ground; Scania is much more important for Södertälje than vice versa. And Östling did in fact not say anything that was not true. We must now hope that the many reactions in support for Östling will be noted at Svenskt Näringsliv head quarters. Otherwise they will, again throw away an opportunity to take charge in a situation when the opinion is about to shift. SN must protect their own and stand firm when the MSM leftist mob starts these kind of campaining, since no one is strong enough all by himself. Östling has done his part. Now it is up to you.
Året var 2017. Tillfrågad om varför han placerat en del av sina pengar i utlandet istället för att skatta för allt i Sverige, så hamnade Leif Östling i affekt. Han var förbannad och journalisten provocerande, orden bara flög ur honom. Östling hade varit chef för Scania sedan 1989, VD sedan 1994 och klarat att manövrera lastbilsföretaget genom åtskilliga stormar med stor framgång. Scania är idag världsledande, en av svensk industris verkliga pärlor. Östlings skicklighet hade belönats i form av en plats i huvudägaren VW:s ledning 2012 och med posten som ordförande för Svenskt Näringsliv 2016 kröntes hans karriär, den var ett välunnat erkännande av hans betydelse för svenskt näringsliv som helhet. Ändå blev han tvingad att avgå i förtid – på grund av detta uttalande: ‘Vad fan får jag för pengarna?’ Såväl Birgitta Forsberg i SvD som Johan Schück i DN ansåg detta vara så ytterst olämpligt att han inte kunde vara kvar som företrädare för näringslivet. Två av SN:s styrelseledamöter, Maria Mattsson Mähl* och Lennart Evrell, Boliden, gav Östling de knivstötar i ryggen som behövdes i uppföljande intervjuer. Östling avgick. En svart dag för Sverige. Jag ska återkomma till vad det har fått för betydelse.
Swebb-tv:s största scoop.
Leif Östling är alltså en av Sveriges främsta och internationellt mest respekterade ledargestalter alla kategorier. Intervjun i Swebb-tv – en timme lång och värd alla sina minuter – är utomordentligt betydelsefullt. Att han ens visar sig i Swebb-tv är naturligtvis ett viktigt ställningstagande. Denna Youtube-kanal, som bara några veckor tidigare var nedstängd av plattformen, har – sannolikt med viss marginal – aldrig haft någon mer prominent gäst. En av effekterna är att YouTube lär tänka sig för innan de bestämmer sig för att stänga av kanalen igen. Östling kan inte avfärdas som en radikal populist, att han framställs som ‘frispråkig’ ger lätt ett felaktigt intryck. Han var socialdemokrat i sin ungdom och hans åsikter är välgrundade, milt och belevat framförda rakt igenom den timme som intervjun pågår. Östling läser sannolikt inte ens nätmedia, som t ex Samnytt. Han refererar inte till hörsägen. Som Jordan B. Peterson skulle ha uttryckte det: detta är fakta, inte åsikter. Lång erfarenhet, kunskap och logik.
Teslas batteri
När han kritiserar klimataktivisterna har han alltså väl på fötterna. Den Tesla som Greta fått åka runt med i USA har ett batteri som måste bytas efter bara 7 års normal drift och kostar då över 300.000:- (i videon från 18:00). Att återvinna det gamla skulle kosta ännu mycket mer, den kemiska föreningen mellan kobolt och litium är nämligen stenhård. En elbilflotta som ersätter hälften av våra bensinbilar, än mindre vår nuvarande lastbilsflotta driven på samma sätt, är inte praktiskt genomförbar. Redan idag är brytningen av jordartsmetaller till våra mobiler en enormt miljöförstörande verksamhet, och kräver extremt mycket vatten, i område där detta är en bristvara (20:10). Kina är huvudansvarig för gruvdriften inte bara inom sitt eget lands gränser, där man främst bryter litium, utan även som huvudägare till koboltgruvorna i Kongo. Det är en oerhört cynisk verksamhet. Man använder sig av barnarbetare, som sällan når över 30 års ålder (16:30). Vår miljölagstiftning skulle idag inte släppa igenom något som ens är i närheten av vad som nu pågår i Kina och Kongo, detsamma gäller i de flesta västländer, och om allt skulle elektrifieras så krävs ju jordartsbrytning precis överallt.
Det sistnämnda är något som det fåtal människorättsorganisationer som intresserat sig för saken uppenbarligen inte lyckats få ut i media. Undersökningar genomförda av bl a Vägtrafikinstitutet och State University of Virginia, visar att koldioxidutsläppen från tillverkningen av ett sådant Teslabatteri motsvarar 20.000 mils drift för en VW Polo med 1,2 liters motor (16:50). Härutöver tillkommer förstås de koldioxidutsläpp som skapandet av den förbrukade elenergin vid laddning innebär. Vi måste bygga nya kärnkraftverk för att klara förbrukningen av el i den nya elbilsflottan; såväl Sverige som Europa saknar möjlighet att försörja en sådan, såsom läget är idag. Dessutom måste det till ett nytt distributionsnät för att göra all denna el tillgänglig där den behövs. Stora kraftledningar såväl som mer finfördelande nät i storstadsområden (22:00). Fast inget av detta är ju något vi egentligen behöver fundera på. Så länge som bara tillverkningen av elbilsbatterierna innebär samma utsläpp som driften av en bensinbil gör under elbatteriets ekonomiska livstid så säger ju Sunt förnuft att vi hellre behåller bensinbilarna. Greta, som fått låna Schwarzeneggers Tesla för sin tour i Amerika, kanske borde ha lyssnat lite på vetenskapen först?
Kriminaliteten – en fråga om ordning och reda
Kriminaliteten (från ca 40:00) – är ett aktuellt ämne som branschkollegan, Volvo Cars VD Håkan Samuelsson adresserat och som även Östling tar upp. Östling vill framförallt ha fler poliser på stan ‘de måste ju vara ute så att de syns!’ Där träffar han huvudet på spiken igen. Bara hälften av poliserna är idag i yttre tjänst. I en intervju i Aftonbladet påstår polisens presstalesman i Göteborg (Sveriges näst största stad, senast jag räknade) att man inte har möjlighet att ens sätta ut 8-10 fotpatruller i stadens centrala delar, så som det var på 80-talet – trots att stadens centrum av Aftonbladet beskrivs som en ‘stad i förfall’ på grund av allt bråk. Med nuvarande trend så kommer det snart krävas hundratals, inte tjugtals poliser på gatorna och motsvarande logik gäller långtifrån bara Göteborg. Det är svårt att förstå prioriteringarna.
Ett tänkbart skäl är att poliserna tvingas till orimliga ansträngningar, att vid skrivbordet formulera sin bevisföring så att den blir mer än vattentät. Andelen lagförda brottslingar har ju gått ned för varje år. Utredaren konstaterar enligt Östling att detta skett i takt med att domstolarna har kommit att domineras av kvinnliga domare (43:40), sambandet är alltför starkt för att ignorera. ‘Ny lagstiftning måste till för att säga till domstolarna vad som gäller’. Här är Östling pessimistisk, och det är jag också. Det är riktigt att domstolspraxis (bara) kan ändras med ny lag, men att göra det i bevisprövningsfrågor är en grannlaga uppgift. Här är det tills vidare domarnas hjärtan som gäller. Och att byta ut sittande domare är förstås än mer omöjligt, vi kan bara påverka dem genom att påverka media och sätta en ny långsiktig trend. Där är vi inte än. Men Östlings framträdande i Swebb-tv kan vara en god början.
Skola och samhälle: flummet måste bort och ersättas med ordning och reda
Östlings motto är ordning och reda, den behövs för att ett samhälle ska kunna fungera och måste också tillbaka in i skolan – den fungerar ju inte (47:30). Kulturskillnader förklarar inte varför Finland är så mycket bättre och där skolan inte heller har problem att locka bra lärare. Han drar paralleller med hur det ser ut i industriproduktionen, där man var illa ute i slutet av 80-talet. Sjukfrånvaro, personalomsättning, brist på styrning – hade man inte löst detta så hade industrin inte funnits kvar i Sverige. ‘Flummet’ (som inte minst Per G. Gyllenhammar stod för) var utbrett (50:40), sådant måste bort. Östling är mer optimistisk om detta, och det måste man vara, men jag gissar att han inte hört talas om hur s k lågaffektivt bemötande spridit sig som en löpeld i grundskolorna, och varför detta har varit möjligt. Östling ser vad som sker och inser vad som måste till, han har naturligtvis helt rätt i sin analys. Den är heller inte rocket science, och man måste inte läsa nätmedia för att förstå det. Men här är Östlings observationer inte hans egna. Om man ska förstå mekanismerna och hur djupt rötan spridit sig, då kan det alltså vara nyttigt att läsa på. För det är inte ett enkelt städuppdrag med lite dammande och putsande på ytan som kommer krävas, hela DDR-Skolverket måste antagligen rivas och byggas upp igen.
Av de somaliska immigranterna var det bara 10% som klarade Scanias krav
Ett område där Östling har egen erfarenhet är inom integration (50:20). Och här skräder han inte heller orden. De människor vi har tagit in är inte bara alldeles för många – de kommer från en kultur som behöver tre generationer för att anpassa sig till vårt samhälle (53:20). Och även det svenska näringslivet har förändrats så att integration idag är svårare. Det går inte att jämföra med hur det såg ut på 80-talet, då invandrare lätt kunde ta jobb inom industrin. Processerna är idag mycket mer sofistikerade. Östling tar ett exempel: efter bara ett halvår hade 90% av de somalier som anställts vid Scania i Oskarshamn lämnat företaget. Man begrep ju inte ens att komma i tid, än mindre att man var tvungna att samarbeta (55:00).
Om inget görs så kan det bli inbördeskrig.
Nu är vi många som har anledning att applådera Östling för att han talar klarspråk. Samtidigt som de flesta som läser detta redan är informerade. Ni vet vad Östling talar om, för ni har hållt er ajour, och inte främst via MSM. Även om man likt Östling har decennievis med erfarenhet av att leda företag och gedigna kunskaper inom sitt fält så är det tyvärr faktiskt nödvändigt att också börja läsa nätmedia, för att komma till full insikt om problemen. Inte ens Östling kan allt och min tämligen välgrundade uppfattning är att näringslivsföreträdare överlag är en aning politiskt naiva. Man vill inte politisera saker i onödan, man är mer hands-on. Man ser därför inte vare sig bredden eller djupet i förödelsen.** Det framstår då gärna som lättare än vad det är att komma tillrätta med den. Men problemen är i sig inte så svåra att hitta lösningar på. Det är att driva igenom dessa, trots massivt motstånd från dem som hittat på problemen som är det svåra; råttorna som fortfarande dansar på bordet, som företagare och andra kompetenta människor lämnat fältet fritt åt alldeles för länge.
Vi har inte mycket tid på oss. Östling är rädd för att vi annars kommer bli tvungna att ta in militär. Det är en frispråkighet som få andra företagsledare (eller andra debattörer) visar. Men Östlings farhågor är ju helt befogade. Det finns ingenting i dagens samhällstrender som talar i motsatt riktning. Det enda som är svårt att tro på är vilka krafter som ska kunna vända dessa trender. Vilka är det som ska ge oss ordning och reda? Andra företagsledare uttrycker samma farhågor enligt Östling (56:30), men bara i ‘mindre sammanhang’. Och vi har en opposition som bara punktvis eller i nyanser låter så mycket annorlunda än den socialdemokratiska regimen, man vågar inte ta bladet från munnen på samma sätt som Östling, för då är det ju uppenbart att vad Sverige står inför är inget mindre än ett paradigmskifte. Det vågar Kristersson et al knappt ens själva tro på, eller i alla fall inte att man har svenskarna med sig på sådant. Inte ens Åkesson och hans Sverigedemokrater vågar ju syna klimatbluffen eller nämna ordet repatriering. Och av taktiska skäl röstar man med sossarna för att välskötta kommuner ska få ta ansvar för dem som satt sig i eget klister. När 0% av riksdagsledamöterna är riktigt på spåret och vågar säga hela sanningen, vem ska då leda oss rätt?
Östling fick snöret. Så vem kan då spela Curt Nicolins roll?
Det är en institution som mer än andra lyser med sin frånvaro i debatten: Svenskt Näringsliv. De som under Curt Nicolins starka ledning räddade Sverige från att bli socialistiskt i slutet av 80-talet. Få har insett hur nära vi var, löntagarfonderna kunde mycket väl ha gjort Sverige till det enda socialistiska landet i Europa efter östblockets nedmontering. Den enda begripliga förklaringen till SN:s nuvarande passivitet är att även näringslivet har mutats. Alla vet att exportföretagen tjänar enorma summor på att den svenska kronan fortsätter falla. Det är som att tävla på 100 meter med tio tillgodo på resten av fältet. Ser vi fem år tillbaka så har man fått ett ett försprång som är betydligt större än så. Samtidigt som räntorna är rekordlåga och kapitalförsörjningen god. Inhemska företag har också haft en liknande konkurrensfördel genom att det blivit så mycket dyrare att importera. Det här har gjort att många industriledare kan uppleva det som småsint att angripa regeringen för att den bedriver en politik som gör svenskarna fattigare och allt mer otrygga.
Jag är också rädd för frånvaron i debatten är en följd av avpolleteringen av Östling. De nu smått bevingade orden ‘Vad fan får jag för pengarna?’ har uppskattats mer av högbeskattade svenska hjärtan än det mesta som sagts i frågan sedan Astrid Lindgrens pomperipossabrev till Gunnar Sträng. I Swebb-TV står Östling också kvar vid sin åsikt, även om han menar att den kom ut vid fel tillfälle och på fel sätt. Frågan vi måste ställa oss är varför det då var så viktigt för Svenskt Näringsliv att inte kännas vid en fullt berättigad kritik mot det svenska högskattesamhället? När SN:s styrelse såväl som de båda förment borgerliga tidningsdrakarna, SvD och DN, valde att sjunga med i vänsterpressens avgångsdrev, så svek man inte bara Östling; man sköt också en välriktad kula rakt in i motståndet mot den socialdemokratiska maktapparaten, d v s den Djupa Staten och dess ständiga aptit för mer pålagor. En ren självmordshandling, som i värsta fall också var en dödsstöt för den liberalkonservativa ideologin i Sverige, efter att Reinfeldt och Schlingman gjort sitt till för att förinta den under det borgerliga regeringsinnehavet 2006-2014. Medan de Nya moderaterna yrvaket och med varierande framgång försöker orientera sig bort från FR-epoken så agerar Svenskt Näringliv fortfarande mest som en strykrädd hund, oerhört försiktiga med att ställa sig upp i båten.
Så – vem ska göra jobbet?
Vi bör tolka Östlings intervju i Swebb-tv som att det nu finns ett nytt sentiment även inom näringslivet. Östling är ingen dumbom, och att han nu väljer att gå ut är vältajmat; många fler än han är oroade och man har börjat lufta detta högt. När TV4 vågar berätta om UD:s reklam för att locka bidragstagare till Sverige och när en kappvändare som Alex Schulman kallar Åkesson för nästa statsminister, så är det säkra bevis för att det inte längre är politiskt förbjudet att säga sanningen om kriminalitet och om invandringens kostnader. Om Östling ställt sin fråga idag, vad fan får jag för pengarna, så är det svårt att se att han skulle ha fått sparken för det. Det hade snarare varit en signal till alla att nu får det vara nog! Vad som saknas är att näringslivets intresseorganisationer, Svenskt Näringsliv och Företagarna m fl, tar ett kliv fram och markerar att man är med i matchen. Bara här finns organisationen som krävs för att bemöta ‘flummet’, bara här finns resurserna.
Jag tror och hoppas att man tar chansen.
Magnus Stenlund Sunt Förnuft
*) Mähl är vd och grundare av utbildnings- och coachningsföretaget Alpha CE. Eftersom allt detta var tvunget att nämnas om henne i tidningsreferatetet och eftersom företaget är en okänd dvärg i jämförelse med de företag som andra styrelseledamöter i SN normalt har sin bakgrund ifrån, så kan man kanske utgå ifrån att det finns viss risk för att Mähl de facto är inkvoterad för att snygga till könsfördelningen. Alla tycks tro att inkvoteringar inte gör så mycket skada, men det kan de ju visst göra, de kan vara tungan på vågen, och jag anser att Östlings fall är ett bra exempel på det. Detta är ännu ett viktigt skäl till att låta ren meritokrati avgöra vilka som ska sitta i styrelser i största allmänhet och i Svenskt Näringsliv i synnerhet.
**) Som ett exempel kan nämnas hur försiktig Östling är när han talar om könsfördelningen i de tekniska högskolorna, ett ämne han tidigare uttalat sig i och hävdat att könsskillnaderna är genetiska (och säkert fått mycket skit för). Han står kvar vid sin mening, men han driver inte frågan till sin spets (vad är en rimlig fördelning), bara att det är ‘bättre’ med 20-25% kvinnliga studenter än med 1-2%, som det var på hans tid på Chalmers (från ca 36:30 i intervjun): ‘Det finns något här’, konstaterar Östling. Vi är inte likadana helt enkelt. Men könsfördelningen är närmast oförändrad under de senaste 20 åren, och detta trots att staten spenderar hundratals miljoner på att få en mer ‘jämlik’ sådan. Här finns fakta som talar för att dessa pengar är helt bortkastade. Östling kan förstås mycket väl ha tagit del av denna, men väljer att passa här. Man måste kanske välja sina strider.
English Summary
Leif Östling is one of Sweden’s most well reputed business leaders, former head of Scania and VW group top executive, as well as chairman of the Swedish employer’s organisation Svenskt Näringsliv. Two years ago he had to resign after having in affect asked ‘What the f-ck do i get for the money?’, thus critizing the Swedish high tax society. The fact that he is interviewed in Swebb-tv, a youtube channel that not many weeks ago was shut down from the platform (but later reinstated), is of great importance in many ways. Not only does his appearance legitimize Swebb-tv and other internet media to a certain degree, it also is a firm statement of that Swedish business leaders on the whole are starting to realize that something must be done about the growing crime rates as well as the costs for immigration. Östling even claimed that we are heading for a civil war if no one takes charge. Many will and should take notice of this.
Svenskt Näringsliv did painfully wrong when letting Östling go two years ago. That was a damaging blow to all ideological resistance against the postmodern high taxing Social democratic way of ruling Sweden. However, the sentiment has changed. Östling would have been celebrated for making his statement today. Hopefully, not only individual business leaders see this, but also the SN board and management. It is time for them to make a stand, just as Curt Nicolin did in the 1980’ies.
Veckan som gått har ett par riktiga pärlor trillat in, som från ingenstans. Igår nämnde jag Alex Schulman – mobbaren som utnämnde Åkesson till en värdig statsminister, från att år 2015 bestämt hävdat att han skulle emigrera om SD kom till makten. Det stora med hans hyllningsord är inte alls att de är så insiktsfulla utan att det är just Schulman som kommit till insikt och att han gör det just nu. Det visar hur principlös inte bara han är, utan stora delar av MSM. Överraskande t o m för en cyniker som mig. Denna brist på hållning bland trendsättarna inom media kan komma att göra omsvängningen av svensk immigrationspolitik snabbare än vad många av oss trott. Sanningen är ju att Sverige och svenskarna är väldigt effektiva när de vill och om alla (utom Mp:ister och centerpartister förstås) skulle börja dra åt samma håll, så finns det faktiskt anledning till viss optimism.
Den andra bomben som sprängdes i veckan bör ha minst lika stor betydelse som Schulmans kappvändning. Återigen handlar det till synes bara om ytlig ‘appearence’ snarare än om sakpolitisk betydelse. Jag talar om TV4-inslaget, där man slog ned på den bidragsreklam som statliga Svenska institutetet gör och som våra utländska ambassader använder för att locka hit så många immigranter som möjligt. Bara att ta upp saken har länge varit tabu. Ja, och just det var förstås inget man nämnde. Man låtsas som att detta är ett nyss gjort avslöjande, ett alldeles eget ‘scoop’. Men det är det ju inte. Vi som följer nätmedia har känt till att det är så här det sett ut i flera år. Och att det här gjorts med regeringens och utrikesminister Wallströms goda minne behöver ingen heller tvivla på. Tvärtom; det här hänger väl ihop med (S) strategi att få ‘rätt’ invandrare att komma hit.
Ett reportage som inte hymlar med vad som är fel.
‘Rätt’ invandrare: sådana som inte konkurrerar om jobben och som röstar på S.
Och med rätt invandrare menas inte, som man skulle kunna tro, sådana som arbetar och står i; de där ‘raketforskarna’ som man påstår skulle ha sökt sig hit i långa banor, men som det är så ytterligt tunt med när man tittar sig runt. Vi bör fundera över detta faktum lite till. Alla syrier och irakier är inte dåligt utbildade. Visserligen når man inte upp till samma nivå som iranierna som kom hit på 80-talet, de utgjorde ett skevt urval av sin befolkning. Men det finns ett skikt med mycket välutbildade – och sekulära – också i dessa länder, som vi har sett oproportionerligt få av i Sverige. Det är nämligen inte dessa som lockats hit. Och det finns ömsesidiga skäl för det. ‘Raketforskare’ av alla slag och från alla nationer vet att Sverige är ett högskatteland med s k solidarisk lönepolitik som ger ytterst dålig pay-back för utbildning och begåvning. Samtidigt som sådana har en stark tendens att rösta höger. Fler sådana som Tino Sanadaji vill inte sossarna ha hit, det kan jag garantera. Ska det vara någon nytta med flyktinginvandringen, som (S) ser det, så måste det gå att rekrytera nya klienter ibland dem. Och vilka är då mer mottagliga än dem som görs beroende av våra bidrag (och sedan fortsätter att vara det)? Nackdelen att de inte är närande är man förstås medveten om (även om man har underskattat den). Men den uppvägs också av en fördel: de kommer varken kunna eller vilja konkurrera om de jobb som är eller varit (S) kärnväljares.
Fackets protester mot flyktingströmmarna har varit milda, något som hade varit svårt att tänka sig om dessa på allvar hotat medlemmarnas jobb. Bara enstaka av de mest lågutbildades arbeten har försvunnit pga konkurrens från nyinflyttade, t ex i form av i dessa tider aktuella däcksskiften (dvs konsekvensen av att några immigranter börjat svartlönedumpa sina tjänster). Facket har samtidigt varit benhårt emot sänkta minimilöner, som skulle göra det lättare för de nytillkomna att försörja sig hederligt. Lägre minimilöner skulle fackmedlemmarna aldrig acceptera – och därför inte partiledningen (S) heller; då hade man lika gärna kunnat tvångsansluta hela LO-avdelningar till SD direkt. Istället har vi alltså UD:s reklam för hugade emigranter om bidragssverige. Ergo: sossarna har fullt medvetet drivit importen av bidragstagare?! Kan man verkligen vara så cyniska? Ja, försök gärna hitta någon annan bättre förklaring till varför vi är så måna om att locka hit just de mest outbildade analfabeterna. De flesta av dem är helt på det klara med att de inte här för att jobba. Och bidragstagarna lär bli ännu fler nu när anhöriginvandringen kommer igång på allvar, de har ännu lägre utbildningsnivå och är präglade av sin kultur (sina män, klanöverhuvuden och imamen) att stå vid spisen och föda barn; lycka till med att försöka få in dem i svenskt arbetsliv. Kostnaderna då? Dem har man ju grovt underskattat. Men om det inte varit för att kriminaliteten exploderat hade de nog gått att gömma undan ett tag till. Min förmodan när det gäller såväl ekonomi som brottslighet, är att S-strategerna gått på sin egen retorik och, typ, helt lättsinnigt hoppats på att allt ska lösa sig något obestämt datum framöver. Det har det inte att gjort.
Sweden.se – vill locka den arbetslösa sexbarnsfamiljen att chansa på Sverige.
Wow! Då vill jag flytta dit! Sa ni att man fick bidraget även som arbetslös?
Hemsidan Sweden. se är alltså länkad till ambassadernas och skryter om vårt generösa bidragssystem. Låt oss kort bekanta oss med den. Vi börjar med att notera att det faktiskt är etniska svenskar på bilder. Lite oväntat… jag menar, på mjölkpaket och i utomhusreklam är det ju numera bara färgade som figurerar, främst tjejer. Men nu är det bidragssverige som ska marknadsföras. Fram med de blonda och blåögda, the ‘average Andersson family’! Jag ser överhuvudtaget bara en enda kvinna som ser utländsk ut i de små ‘anslagstavlorna’ som handlar om bidragssverige. Gissningsvis är hon från Thailand.
Det här är ju för jävligt!
Redan i påannonsen för inslaget anger nyhetsankaret tonen genom att citera sajtens mest uppseendeväckande erbjudanden: rätt till vård och tandvård till papperslösa, samt att sajten finns på flera språk (arabiska överst) och att ambassaderna länkar till sidan. Innan chefen för ‘Sverigekommunikationen’, Per-Arne Wikström, tillåts kommentera passar TV4 på att informera om fler av hemsidans godbitar: att vår föräldraledighet är ‘super high by international standards!’ och att vi bjuder på höga föräldraersättningar även när man är arbetslös. Det här är ett ovanligt upplägg. Man ger alltså inte myndighetssverige chansen att ludda till budskapet innan det är klart meddelat. Än mer uppseendeväckande: Wikströms försök till snömos möts av en konkret kritisk fråga! Varför ska man berätta för en sexbarnsfamilj att man får 12.000 kronor i barnbidrag per månad? Och Wikströms svar låter – kors i taket – som om han faktiskt inte blivit förberedd på den. ‘Man ska upplysa om våra bidrag’. ‘Man vill få hit folk’. Jaha. Det ante mig.
Måste vi ge goda råd till illegala invandrare?
Vilka högutbildade vill man egentligen locka?
Jag vet inte om reportern, Helena Gissén, är personligt ansvarig för idén till reportaget, men hon sköter sig föredömligt, ger ännu ett par små upprörande citat från sidan, om hur mycket svenskarna gillar att betala skatt(!) och så om all den fantastiska service man får för pengarna, inte minst dygnetrunt-assistans och bidrag till bil för funktionshindrade; att svensk sjukvård är nästan gratis och gäller även dem som fått avslag på asylansökan och gömmer sig. Gissén undrar försynt om inte papperslösa bara helt enkelt ska lämna Sverige och Wikström svarar återigen yrvaket: ‘Ja, det är väl också en aspekt i det hela.’ Att just den informationen knappast bidrar till att få hit duktig arbetskraft står klart för alla, så vad ska han säga? Stackars sate! Här har man haft den här reklamen uppe i flera år. Att komma här och ställa frågor nu! Vad är det för stil?!
Kommentarer från opposition – och en ansvarig minister som ställs till svars!
Ulf Kristersson (M)– en oppositionspolitiker, sic! – får tillfälle att tycka till. Om han bara hade lyckats låta lite mer oinformerad och upprörd så hade det varit bra, men han är ju i alla fall tydlig: det här skickar fel signaler. Så en klimax: utrikeshandelsminister Anna Hallberg (S) ställs till svars. (Hur lyckades man få henne att ställa upp? Bara det är ett mysterium.) Hon avkrävs till och med en åtgärd – hon ska ‘tala med ansvarig GD’. Det låter faktiskt som om det ska hända något.
För den som är van vid hur svensk media systematiskt undviker sådana här ämnen, så är hela inslaget en mindre sensation. Men det är upplägget, de – berättigade – frågorna och mikrofonen i nyllet på en ansvarig minister som gör det nästan unikt.
Betydelsen av sådana här reportage? De är dammöppnare.
Rent realpolitiskt har förstås det kritiska reportaget ingen stor praktisk betydelse. Skulle informationen på Sweden.se tas bort så kan ni vara så säkra på att de nytillkomna kommer att hålla sig informerade via andra kanaler. Det kan t o m vara därför som minister Hallberg ställde upp på intervjun, så att (S) nu kan visa krafttag och låtsas rensa i den alltför flyktingvänliga byråkratin, dvs deras egen Djupa Stat. Om inte några nya bidrag planeras så kan man ta bort informationen, den gör varken från eller till. I ett så här kort inslag fanns ju heller inte plats för att ställa de verkligt svårbesvarade frågorna, dvs huruvida den nämnda sidan ingår som del i en medvetet driven politik för att skapa socialdemokratiskt röstande klienter. För att driva en tes av det slaget krävs en mycket större apparat, tid och resurser, av det slag som Uppdrag Granskning har och man måste troligen acceptera att tesen bara kan göras sannolik, aldrig helt bevisad. Något sådant lär det dröja innan vi får se.
Så var reportaget bara ett slag i luften? Nej. När TV4 berättar om sådana här hårresande systemfel så visar det vägen för fler medier, som känner vartåt det nu blåser. Ännu viktigare är att 1.000-tals socialarbetare lär få lättare att nå ut med sina berättelser. Sjuksköterskor och poliser kan också få chansen att äntligen tala ut om de vill. Jag är ganska optimistisk eftersom sentimentet är så entydigt just nu. Det känns som om media bara har väntat på att få frossa i idiotiska mångfalds- och immigrationsexcesser. Nästa steg är att man faktiskt också stramar åt. Vi ska t ex inte ge illegala invandrare några förmåner alls. Punkt.
Vad har vi att vara oroliga för?
Syftet från (S) sida, om de nu skulle ha känt till reportaget i förväg och ‘godkänt’ det, är antagligen att försöka städa undan immigrationsfrågan i god tid inför valet 2022. Om detta faktiskt skulle ske, till priset av ett fortsatt maktinnehav för vänstern så vore det mycket olyckligt, eftersom det är så mycket annat som är fel och måste ändras. Men man kommer inte att lyckas. Migrationsfrågan löser man inte så lätt. Dels är regimen bevisligen både inkompetent och föga beslutsför med spretande samarbeten som vill helt annat. Dels är problemen så djupgående och dessutom accelererande, så att man även med rätt åtgärder kommer behöva många år att få bukt med dem. Situationen både med ekonomin och brottsligheten kommer att ha förvärrats fram till 2022. Vi har bara anledning att oroa oss över hur mycket.
Magnus Stenlund Sunt Förnuft
English Summary
When Swedish foreign office markets Sweden as a country where welfare subsidies are ‘super high’, one must ask what kind of immigrants they are looking for. Could it be that the perfect combination are those who will be forever grateful for being taken care of, and therefore most likely will vote for the Social Democrats? And at the same time do not compete with unqualified Swedish workers?
Well, in any case, those of us who has followed internet media knows about this since long, this is not news to us. What must be called big news however, is that TV4 actually decides to spread knowledge about this perverted system to the political correct general public. And the way it is done; as if MSM journalists actually know how to do their job. To confront power and reveal its nasty agenda and incompetence. These are good signs. We may actually find soon that the floodgates are open.
“Lågaffektivt bemötande har på några år slagit igenom i den svenska skolan. På Hjulsta grundskola tog eleverna över och anmälningar om hot och våld slog i höjden. På Dalängskolan i Lidköping kan fallet om en lärare som lyfte undan en elev komma att prövas i Högsta domstolen.” DN:s ingress säger mycket om proportionerna på denna farsot, Idén såg dagens ljus 2014, ändå har skolans nya modetrend ‘lågaffektivt bemötande’ blivit norm snart sagt överallt. Detta trots att den inte är utvecklad för normala barn; den har inte ens evidens för att fungera i den särskola den påstås vara avsedd för och fungera i. Den karismatiske upphovsmannen, Bo Hejlskov Elvén, håller seminarier med sprängfulla salar utan att få en enda elak fråga av de församlade lärarna och rektorerna. Och Barnombudsmannen hjälper till att driva de påbjudna dogmerna; den lärare som gjort fel riskerar att hamna i HD. Återigen blir det alltså i så fall upp till våra jurister hur den postmoderna tågordningen ska fastslås, högt över våra huvuden, bortom inte bara pedagogisk och neurologiska forskningsrön, utan även utanför den demokratiska spelplanen.
Pedagogerna gör vågen. (DN)
Erik Helmerson gör i sin krönika en bra sammanfattning av de flesta flagranta felen i den här processen, den är både rolig och orolig, läsvärd m a o. Det blir en hel lista med skoningslös kritik, men finns ändå några punkter kvar. Helmerson frågar sig vad det är i skolans värld som gör den så beredvillig att hoppa på nya trender. “Det hinner knappt ringa ut på fredagen innan man som lärare ska bli konferensförförd av en digital entreprenör i cowboyboots som cashar in ett par hundra tusen skolkronor och tackar för kaffet.” Beskrivningen förtjänar att kallas objektiv sanning. Elvéns metoder har blixtsnabbt funnit lyriska anhängare, som med sekteristisk glöd i blicken okritiskt anammar varje ord han säger. Och givetvis så finns det ett uns av rimlighet någonstans i botten. Bemötandet handlar ju i grunden om något så enkelt som att det sällan är bästa metod att som lärare låta sig provoceras och hamna i affekt. Kan man behålla sitt lugn så klarar man sig bättre. Lågaffektivt är oftast en bra målsättning. En självklarhet och sunt förnuft för de flesta.
Lågaffektivt: att vända andra kinden till även när strypgrepp tas?
Elvén visar hur man gör om eleven tar strypgrepp. (DN:s bild)
Men målsättning är en sak, verkliga livet en annan. Elvén har hittat på ett nytt namn för detta och gjort en egen tillsnickrad variant, som dessutom går minst fem steg längre än att försöka behålla lugn och sans. På en av bilderna i reportaget visar han hur man ska bemöta en elev som tar strypgrepp. Läraren ska stå som Elvén visar, helt passiv! Man frågar sig hur länge? Tills det svartnar för ögonen? En annan viktig ingrediens i receptet är att undvika att titta eleven i ögonen. För att undvika att provocera. Det låter ju också bra. Men det är ju med ögonen vi kan betvinga vad vi annars kanske måste hantera med fysiskt våld. Och hur ska vi veta vad eleven tänkt att göra i nästa ögonblick? Med knytnäven eller med kniven i sin hand? Alla konfliktsituationer har ett element av risk i sig. Att be läraren att bortse från den är att begå övervåld på lärarens instinktiva rätt att försvara sig. Men för Elvén är eleven både oskyldig och ansvarslös, och frågan är om han inte kan se risken eller helt enkelt inte bryr sig om lärarens predikament. Med den retoriska figuren ‘vem är det egentligen som har problem, eleven som tjafsar eller läraren som inte har en metod att bemöta tjafsandet på’ så ger han sina svar, den grundläggande principen är just att hela ansvaret ligger hos någon annan än den tjafsande eleven.
För den som tittar på det här utifrån och ser en skola där såväl lärarkår som skolledare domineras allt mer av kvinnor – och ännu mer så av kvinnliga värderingar – så är det lätt att ana orsakerna till Elvéns popularitet. Han säger ju de saker man vill höra. Då lyssnar man inte på argument som att det saknas evidens för den befängda idén, det räcker med att det inte finns några evidens emot. Och hur skulle det kunna finnas sådana? Pedagogiken är ju för ny för att någon ska hunnit göra en vetenskaplig undersökning.
Rektor Helene Hodges och skyddsombud Sara Kahnberg . Ingen cykel i korridoren. De ser nöjda ut. (DN)
Naturligtvis finns det opponenter. Enskilda lärare och ledare. Matz Nilsson vid Sveriges Skolledare uttalar sig skarpt emot, men det sägs ju ingenting om var hans organisation står, vilket tyvärr måste tolkas som att man ligger lågt och tiger still, för man vågar inte säga ifrån, så stark är vindriktningen. Även facket har så smått börjat uppmärksamma att deras medlemmar inte mår bra. Det var ju på tiden att man börjar föra medlemmarnas talan, men de värnlösa barnen är väl lika skyddsvärda? Att man på Hjulsta grundskola, där rektor Helene Hodges införde den lågaffektiva pedagogiken alldeles nyligen och där ‘elever slåss, sparkas, kastar sten, välter bänkar, cyklar i korridorerna och till och med slår lärare’ det räcker inte; sådana empiriska erfarenheter gills liksom inte. Vad hjälper det när Irene Ziverts, huvudskyddsombud på Lärarnas Riksförbund kallar situationen på skolan för förfärlig, när inte skolans rektorn inte själv tar intryck av kritiken? Och varför poserar skolans eget lokala skyddsombud lojalt vid hennes sida på bild? Då är det klart att dessa erfarenheter inte tillåts få genomslag i utvärderingen. Som vatten på en gås. Man kör på.
I konflikter sänder vi ut signaler: ‘jag är rädd’, eller ‘jag är arg’ vare sig vi vill eller inte.
Det är mycket få som kan hantera en konfliktsituation utan sända ut signaler som innebär att man antingen tolkas som arg eller rädd. Även om Elvén skulle ha den förmågan och själv kunna tillämpa sin strategi med framgång, så är det osannolikt att unga kvinnor, inte sällan fysiskt svagare än den stökige manlige eleven hon ska ‘bemöta’ klarar att undvika att med kroppsspråk och minspel sända rakt motsatta signaler jämfört med vad Elvén lärt henne säga och göra. Jag vågar påstå att det bara är en liten minoritet av lärarna och svenska befolkningen överhuvudtaget som skulle klara den uppgiften. Särskilt när fridstörarna är flera, kastar sten. Och kanske bara är 14 år enligt migrationsverkets uppgifter, men bär skägg och ser ut som vuxna män.
Och då faller hela idén ihop snabbare än en sufflé i ugnen. Vad som istället rapporteras om, lärare som är ‘osäkra’ i hur bemötandet ska gå till, bör i klartext läsas: lärare som undviker att gå in i situationerna helt både av rädsla och av ren bekvämlighet. Det lågaffektiva bemötandets vända-andra-kinden till har nu tolkats om till låt gå- och se bort-mentalitet. Man sitter inte kvar och blir slagen eller strypt, vem f-n gör det? Man går undan. Men eftersom ett sådant handlande både bryter mot all nedärvd moral och mot Elvéns pedagogiska helhetskoncept, så skäms man förstås, och låter bli att rapportera.
Samnytt.
Vad som förut alltså ledde till omedelbara reaktioner, uppkallande till rektor, indragna mobiler eller åtminstone utskickande ur klassrummet, leder med ‘lågaffektivt bemötande’ alltså inte till någonting. Och när de elever som triggas av att utmana inte stöter på några hinder så fortsätter de att provocera. Man bryter mot grundläggande uppföranderegler. Ingen reaktion. Man käftar emot och stör. Ingen reaktion. Man skräpar ned och förstör. Ingen reaktion. Man cyklar i korridorerna. Ingen reaktion. Man hotar, mobbar och slåss. Ingen reaktion. Man t o m slår lärare blodiga. När inte heller det ger en reaktion så är man ju nästan tvungen att pröva att elda upp skolan. Och, ja, vi har mycket riktigt en brant stigande kurva med bränder på skolorna, antalet säkerställt anlagda sådana var enligt Sydsvenskan 429 stycken 2017 och har ökat med 50% på två år. Även i det fallet är Sverige i topp i Europastatistiken. En slump?
Och alla andra elever då, vem tänker på dem?
De elever som sköter sig skyddas alltså inte längre – lärarna vågar inte ingripa, man vet inte hur det ska gå till utan att riskera att själv bli fysiskt angripen eller att hamna i domstol. Ska vi vara petnoga, så har det här varit ett problem redan innan det lågaffektiva pedagogiken kom in i bilden; att gå in i konflikter i allmänhet och fysiska sådana i synnerhet är vi svenskar allmänt obenägna att göra och kvinnliga lärare med svagare fysik, kan vi förmoda, ännu mer så. De stökiga eleverna har inte sällan också föräldrar som är väl insatta i hur kränkthetskulturen fungerar; man kan alltså rutinmässigt förvänta sig att dessa gör anmälan både till ledning, polisen, BO och till tingsrätten. Lärare behöver därför stark och entydig uppbackning från skolledningen för att vilja och våga ta risken att gå emellan. Istället kan de förvänta sig motsatsen. Och vilka signaler tror man att detta ger eleverna? Tjänstemannaaktivisterna som älskar den lågaffektiva pedagogiken saknar svar på den frågan. Allt fokus är ju på eleverna ‘som tjafsar’ – och de har aldrig fel, de kan bara bli felaktigt bemötta.
Elvén medger alltså öppet att hans pedagogik saknar evidens, men som motargument påstår han helt fräckt och utan genmäle att ett auktoritärt beteende inte skulle ha några fördelar. Men det är en ren osanning. Här finns evidens. För två år sedan skrev DN om den framgångsrika rektorn i Berlin som vänt en problemskola till succé med stenhård disciplin. Argumenten var inte minst att det var killar med ADHD som behövde ordningen bäst. Observera: detta innebär inte att skolan saknade respekt, empati eller förståelse för fridstörarna. Bara att man bemötte dem tydligt och visade att ett beteende utanför gränserna för vad som var acceptabelt hade konsekvenser. Vad var de svenska pedagogernas reaktioner på det? Tystnad – det går ju rakt emot vad man själva känner är rätt. För ett år sedan kunde jag i samma tidning läsa en artikel där en svensk neurolog talade om att vi måste ställa krav för att få bästa resultat. Det verkar liksom också vara bortglömt. Svenska pedagoger läser selektivt.
Svenska skolans fel och brister och hur de ska åtgärdas, tre punkter
Jag ska avsluta med mina käpphästar, en rekordkort rekapitulation av vad som är den svenska skolans misslyckande och felsteg – som bekant främst med killarna, som genomgående får lägre slutbetyg och har en signifikant större andel utan betyg alls. Det är ingen slump att det är så. Det beror på 1. brist på auktoritet. Stökiga elever behöver ordning. 2. Brist på tävlingsmoment. Testosteron, som killar som bekant har tjugo gånger mer av, kräver sitt incitament. 3. Identitetspolitiska normer som gör allt killbeteende “fel”. Härmed fångar man inte upp detta och bekräftar killarnas identitet som just killar. Spring i benen är antingen en diagnos, något fel, eller så förnekas det. Dessa normer och uppfattningar leder också till orättvis rättning (fastslaget i EU-undersökningar och av skolministern själv, utan att man gjort något åt det) för att hjälpa ‘missgynnade’ tjejer. Detta gör killar, inte minst de med olika diagnoser, ännu mer omotiverade – i en enda stor ond cirkel.
Svensk skola kan ses som en del av Sverige som går före resten av samhället, i det att här har postmodernisterna fått härja helt fritt. Skolan styrs av HBTQ-normer, feministisk och mångfaldsretorisk identitetspolitik. Tillämpad av tjänstemannaaktivister på Skolverket, i skolornas ledning och av naiva och idealistiska lärare – som oftast är kvinnor, med begränsade fysiska resurser. Deras intellektuella kvalitéer är tyvärr ofta också allför klena, att döma av intagningspoängen på lärarhögskolan och hur svårt man har att ta sig igenom den. Man är helt enkelt enkla och villiga rov i händerna på smarta pedagogikkrämare som Bo Hejlskov Elvén. Medan eleverna som fyller denna skola till allt större delen består av elever med värderingar från Mellanösterns klansamhällen. 40% av dem som började lågstadiet 2018 hade invandrarbakgrund. Många av dem har lärt sig att styrka är makt och de föraktar svaghet. De saknar ofta språk, kunskaper och begåvning nog för att få den respekt de söker. Den får de söka på annat sätt. Att lågaffektivt bemötande från lärarnas sida då bemöts som den gör borde inte någon förvånas över.
Aldrig har jag väl haft en så lång lista med källor från MSM! Kannibalerna (ni vet ‘för klimatets skull’), är här i lustfylld iver i färd med att slita sönder en av de mest omhuldade myterna de själva skapat när det begav sig, och som beredde vägen för den våg av flyktingar som sedan nått och rotat sig – på ett eller annat sätt – i Sverige. Ja, att de apatiska barnen blev en dörröppnare för de familjer vars föräldrar var cyniska nog att injicera farliga droger i sina barns vener och hota med stryk om deras sängliggande telningar reste sig upp, den saken står klar. Men än mer betydelsefullt är ju att det var här lögnmaffian munkavlade allt motstånd, så effektivt att få – och ingen av betydelse – därefter vågade öppna munnen.
Jag såg själv en läkare intervjuas på SwebbTV om fenomenet, för kanske två år sedan. Han kallades – efter sin högst relevanta kritik – för nazist. Och redan 2005, efter att de första fallen konstaterats, så hade SvD ett reportage där vårdpersonal intygar att många barn inte var sjuka och att det fanns föräldrar som direkt motarbetade vården. En artikel som sedan reproducerades i bl a AB, bara för att ge slutreplik till Gellert Tamas, vänsterjournalisten som startade hypen, och låta honom skjuta ned kritiken. Tamas fick konsekvent närmast 100% medieuppbackning, och ‘den som inte höll med i hans insinuanta och tesdrivande berättelser blev hotad med PO-anmäld, förtalsanmäld och uthängd till allmän beskådan i minst fyra olika tidningar’ (Hanne Kjöllers beskrivning).
Bakgrunden
Hundratals barn insjuknade i komaliknande tillstånd när man fått asylavslag. Av de insjuknade kom över 80% från forna (muslimska) sovjetstater, och det var närapå uteslutande i Sverige fenomenet inträffade. Efter att asyltillstånd vunnits så tillfrisknade barnen utan undantag och mycket snabbt. Och fenomenet har idag i stort sett upphört. Bara dessa omständigheter borde ju vara tillräckliga för vän av sunt förnuft att dra öronen åt sig. Men själva motivet att gå så här långt för att få uppehållstillstånd, trots att man alltså inte ansågs fly från fara som motiverade asyl, var ju i sig tabu att tala om. Det innebar att man misstänkliggjorde dessa ädla människor från andra (muslimska) kulturer. Och att det fanns ekonomiska motiv var något som man då alltid förnekade (och fortfarande ofta gör), väl medvetna om att det skulle göra debatten mer nyanserad, på ett sätt som inte alls var önskvärt.
De flesta mångkulturkramare i beslutsfattarposition har nämligen alltid vetat att de vi tar emot sällan är akut hotade av krig och fara, det är en officiell lögn som många av dem också – mellan skål och vägg – erkänner. Nej, man tycker synd om de asylsökande för att de har det ekonomiskt sämre än oss, och att vi rika svenskar har råd att dela med oss. De apatiska flyktingbarnen är symptom på samma fenomen: en officiell lögn som massinvandringskritikerna inte fick slå hål på för att det skulle ha riskerat att minska flödena, men som inte skulle ha ändrat godhetsapostlarnas inställning ett dugg om den avslöjats.
Därför är lögnen idag fullt möjlig att diskutera öppet, även i MSM, nu när den tjänat sitt syfte. Så har man nu gjort upp med sitt arv? Icke. På AB är det fortfarande Tamas som får slutreplik. Han tycker at Filter sållat ut ett undantag. Ska man tro på honom så är detta exempel på den enda lilla promille som fuskat. Klart han säger så, han skrev ju en bok om eländet och satte all sin heder och ära i pant redan då – mot ett fett arvode förstås. Men trovärdigheten i hans genmäle är noll, om man läser den nedgörande kritik hans bemötande får av Ola Sandstig i Filter. Gör man det så framgår att Gellert är en faktaförvrängare av rang, som plockar ihop sina sanningar lite som det passar och väljer bort allt annat.
I media behandlas Tamas fortfarande med silkesvantar.
Men i P1, där Tamas och Sandstig möts i ‘debatt’ anser programledaren Johan Cedersjö tydligen att det inte är hans uppgift att ta ställning. Att skandalen inte är en skandal, utan en fråga om olika åsikter. Och i AB får Tamas som vanligt sista ordet. Däremot faktiskt inte i Expressen, där Linda Jerneck förtjänstfullt ställer de rätta frågorna. Varför gör man inte avbön på SVT? Var är självkritiken i medierna, efter att ha begått karaktärsmord på alla som vågade säga emot? På DN gör man (surprise!) något mittemellan. Tamas får sista replikskiftet, men i Kjöllers krönika från i lördags, så ges Tamas i allt väsentligt fel. Det är ju inte bara de båda nu vuxna barnen som vittnat, det är en hel yrkeskår med läkare och sköterskor som träder fram (igen – och den här gången tror man dem).
Kjöller drar paralleller med andra fenomen som hon tycker har liknande drag. Hur en mediahype förefaller kunna skapa stora epedimier, sådana vars specifika natur är att när de väl dragit fram över landet så mynnar hypen ut i ingenting. Hon tar som exempel 80-talets kvicksilverinsjuknade efter miljölarmen, bildskärmsallergin och alla ‘sjuka hus’ som kom något senare, och så 2000-talets alla utmattningssyndrom. Den allra senaste sjukan är den epidemiska ökningen av ‘könsdysfori’ som innebär att man vill byta kön.
Kjöller har rätt i att många gärna låter sig suggereras när samhällstrenderna löper iväg. Könsdysforin är enligt min åsikt utan minsta tvekan en avläggare till s k könsneutral uppfostran – politiskt korrekt könsretorik i det offentliga rummet, som tyvärr många unga föräldrar tagit på allvar och fört vidare in i det egna hemmet. Skulle man statistiskt kontrollera sambandet mellan barn drabbade av symptomen (som oftast värst och tidigast i Sverige, men nu vanligt i hela västvärlden), så skulle det säkert gå att fastställa en hög korrelation mellan vänstervinklade föräldrar boende på Södermalm och telningar som vill byta kön, medan SD-sympatiserande föräldrar på landet lär ha färre av dito. Och i de muslimska parallellsamhällena garanterar jag att fenomenet är närmast okänt.
De apatiska barnens lidande var på riktigt – och deras föräldrar var inte påverkade av en ‘hype’.
Men Kjöller har också fel. De apatiska barnen är ingen ‘hype’. De utgör ett krasst bevis på hur åtråvärt Sverige är för bidragsresenärer. Och hur hänsynslösa dessa kan vara. Mot sina egna barn. Fenomenet spred sig så bra för att tricket visade sig fungera. ‘Epedemin’ var högst medveten – från föräldrarnas sida. Att sedan barnen mycket väl kan ha blivit sjuka ‘på riktigt’ av den behandling de utsattes för, även i de fall det enbart handlade om beordrat sängliggande – det är en helt annan sak. Vad det här säger? En hel del fula saker om den invandrande (muslimska) kulturen, som visar sådan hänsynslöshet och brist på empati för barnen. Hypen utgör också ett bevis för hur enväldig och repressiv svensk media var och är fortfarande. Vill man lära sig något av detta? Knappast.
I en kort byline under Kjöllers säger sig Lisa Magnusson vara glad över att luften gått ur den identitetspolitiska vänstern. Hon menar att det nu är viktigt att inte låta en lika identitetspolitisk höger ta över. Det sammanfattar ganska väl var medierna står idag. LM var en av de högst ropande rösterna på DN under metoohösten för två år sedan, som bl a tyckte att det nog var rätt att knäcka några ägg (de oskyldigt anklagade män som dömdes mot sina nekanden eller tog sina liv) för att göra identitetspolitiskt korrekt omelett.
Skadan som detta drev rivit upp är inte självläkande, den kräver som minst att offentlig avbön görs. Detsamma gäller förstås i än högre grad massinvandringen, som bara kan göras ogjord genom repatriering, något som inget riksdagsparti idag vågar föreslå. Att som LM gör, låtsas ställa sig ‘i mitten’ efter att detta skeende inträffat är som att efter ha sänt alla dissidenter till gulag, säga att det förvisso var fel (och något som LM själv inte tyckte om), men att sedan acceptera utfallet. Ja, än värre – inga åtgärder för att återställa ordningen ska få ske. Enligt LM:s logik skulle det faktum att gulag skapats göra det självklart att fångarna vackert får sitta kvar – trots att hon åtminstone påstår sig inte gilla gulag. Fan tro’t.
Trots vänstersvängen så går det nu bra att bara fortsätta rakt fram. Som om den aldrig hade hänt.
För Lisa Magnusson och hennes kolleger är det som att man börjat en resa från Södermalm mot Kungsholmen, sedan ‘råkat’ svänga av 50 mil åt vänster. För att, väl nere i Kalmar, inbilla sig att man inte ens behöver göra den två kilometer långa högersväng som hade krävts från början, för att ta sig över Västerbron. Man är kvar i vänstervolten och vill inte betala för vad man ställt till med. Kritiserar sitt eget agerande som om det låg tjugo år tillbaka i tiden och som det egentligen gällde någon annan. Som man hur som helst kan förlåta nu och gå vidare. Som om ingenting har hänt.
Men jag köper inte det. Handlandet har pågått länge, men det har inte upphört. Få är det ännu som tagit konsekvenserna av de nya insikterna. Lisa och hennes vänner har visserligen börjat förstå att vikten på gungbrädan skiftat. De vet innerst inne mycket väl både vad de har gjort för fel och vad som behöver göras för att laga det. Men de gillar det inte. Kanske mest för att de skulle tvingas erkänna hur galet fel de har haft – och gjort. Kanske mest för att de också inser och är rädda för vad deras personliga ansvar – precis som de barnmisshandlande asylsökande föräldrarnas – kräver. Nämligen straff.
Svenskar har ingen rätt att känna igen sig i Sverige. Assyrierna har inte tänkt anpassa sig för att bli mer svenska, de är här för att kunna fortsätta vara assyrier. De har gjort Södertälje till sin huvudstad och vi ska bara gilla läget.
Så rakt uttrycker sig en av de nytillkomna. En av dem som svenskarna tagit emot, räddat undan krig och fasor och givit möjligheten att bygga sig ett bra liv här. Inte minst tack vare hennes politiska sympatier har det gått utmärkt. Rakel Chukri, assyrisk kulturskribent på Sydsvenskan, hävdar att det inte är någon mänsklig rättighet att känna igen sig i sitt eget land.
Hon har så klart rätt. Det är ingen rättighet som FN eller EU kan garantera oss svenskar. Inte någonstans står det i ett fördrag att vi, majoritetsbefolkningen, har rätt att förbli en sådan. Alla stater har faktiskt en demokratisk rätt och möjlighet att avveckla sig själva och upplåta sitt territorium till alla man så önskar.
Situationen är förstås alltid upp till folket som bor där. Och vill detta folk sedan överlåta rätten att bestämma till dem som bjudits hit, så är förstås även detta möjligt. Vill detta folk bjuda in fräcka och skamlösa människor, sådana som inte har kommit hit för att anpassa sig och som tycker att värdfolket ska vara stolta över att de inbjudna kunnat göra landet till sitt, så är det upp till dem. Ingen hälper den som inte hjälper sig själv.
Givetvis är Chukri avsiktligt provocerande. Men detta är också hur hon uppfattar rättsläget. Detta är hennes mentalitet. Lite som det tuffa gängets, som partykraschat en av de skötsamma elevernas klassbjudning. I frånvaro av vuxna i rummet tar sig gänget de friheter man helt enkelt kan ta, med den starkes rätt. Det är ju så man tänker i klankulturer, där visad generositet och gästfrihet föraktfullt ses som svaghet och undfallenhet – i en skamkultur är det samma sak, givet att man inte tydligt hör att vapen skramlas med i bakgrunden.
Sverige och den svenska godhetsregimen testas, liksom den välartade lille nörd, som så oförtänksamt öppnade dörren för sådana han inte kan eller vågar försöka kontrollera. När Chukri inte blir utkastad trots sin provocerande oförskämdhet, så har hon – i sin värld och bland de sina – vunnit mark, och markerat den som sin. Hon tillhör förvisso den typ av intränglingar som sitter civiliserat i soffan utan att sparka sönder möblemanget – så länge hon får som hon vill. Hon dricker pappas fina konjak, men hon har ju inte mötts av protester när hon deklarerat sin rätt till den, efter att ha spänt ögonen i sin undfallande värd. Och att somliga i gänget ramponerat köket, stulit matsilvret och våldtagit lillsyrran i föräldrarnas sovrum är heller inget hon tar ansvar för. I en skamkultur ursäktar man sig inte. Istället ser hon till att få sin beskäftige värds hjälp med att slå upp sitt stora tält i vardagsrummet. Sedan är territoriet hennes.
Nej, det är ingen mänsklig rättighet att behålla vad som en gång var ens föräldrars. Arvegods kan stjälas, förstöras – och ges bort. Men Chukri ska veta att det också är var och ens demokratiska rätt att rösta för att sådana som Chukri ska åka ut med huvudet före. Att inget folk behöver tolerera den fräcka otacksamhet hon uttrycker, den totala brist på respekt för ett folk som erbjudit henne långt mer än bara skydd undan krig och faror i hemlandet. Sådana som Chukri skulle inte ha några problem att förstå det budskapet. Om vi valde att skicka det till henne. Hon skulle överväga sina alternativ, säkert slåss för sin sak om hon ser en möjlighet att vinna. Annars gilla läget. Just så fungerar klanen. Den accepterar maktspråk och realiteter.
Sverige är idag det land som har världens femte största assyriska/syrianska befolkning, efter Irak, Syrien, Jordanien och USA. Assyrierna är en kristen grupp, som också ofta är framgångsrika entreprenörer, de är alltså kapabla. Många av dem är duktiga och har integrerat sig väl. Samtidigt har de tagit en inbördes konflikt med sig till Sverige, den mellan dem som kallar sig syrier och dem som kallar sig assyrier. Många av entreprenörerna har valt den kriminella banan, precis som de muslimska invandrarna. Att sådan dysfunktionalitet bäst biläggs genom att man låter sig assimileras, istället för att upprätthålla sina gamla identiteter, det är en rimlig slutsats. Men det kommer inte ske om det inte ställs krav.
Chukris uttalande måste bemötas och på starkast möjliga sätt dementeras. För det är en signal till strid. Lägger vi oss platta så kommer sådana som Chukri fortsätta trampa rakt över oss. Så. Ett nej är vad vi ska ge henne, tillsammans med en uppmaning om att ifall det inte passar, så är hon inte välkommen längre. Och det är nog klokt att göra det innan Chukri och andra klaner med samma företagsamma gåpåaranda är större och starkare än vår egen. Det kan gå snabbare än vi tror.
