Publicerad Lämna en kommentar

‘Lågaffektivt beteende’ i skolan. Strutsbeteende upphöjt till högsta värdenorm.

“Lågaffektivt bemötande har på några år slagit igenom i den svenska skolan. På Hjulsta grundskola tog eleverna över och anmälningar om hot och våld slog i höjden. På Dalängskolan i Lidköping kan fallet om en lärare som lyfte undan en elev komma att prövas i Högsta domstolen.” DN:s ingress säger mycket om proportionerna på denna farsot, Idén såg dagens ljus 2014, ändå har skolans nya modetrend ‘lågaffektivt bemötande’ blivit norm snart sagt överallt. Detta trots att den inte är utvecklad för normala barn; den har inte ens evidens för att fungera i den särskola den påstås vara avsedd för och fungera i. Den karismatiske upphovsmannen, Bo Hejlskov Elvén, håller seminarier med sprängfulla salar utan att få en enda elak fråga av de församlade lärarna och rektorerna. Och Barnombudsmannen hjälper till att driva de påbjudna dogmerna; den lärare som gjort fel riskerar att hamna i HD. Återigen blir det alltså i så fall upp till våra jurister hur den postmoderna tågordningen ska fastslås, högt över våra huvuden, bortom inte bara pedagogisk och neurologiska forskningsrön, utan även utanför den demokratiska spelplanen.

Pedagogerna gör vågen. (DN)

Erik Helmerson gör i sin krönika en bra sammanfattning av de flesta flagranta felen i den här processen, den är både rolig och orolig, läsvärd m a o. Det blir en hel lista med skoningslös kritik, men finns ändå några punkter kvar. Helmerson frågar sig vad det är i skolans värld som gör den så beredvillig att hoppa på nya trender. “Det hinner knappt ringa ut på fredagen innan man som lärare ska bli konferensförförd av en digital entreprenör i cowboyboots som cashar in ett par hundra tusen skolkronor och tackar för kaffet.” Beskrivningen förtjänar att kallas objektiv sanning. Elvéns metoder har blixtsnabbt funnit lyriska anhängare, som med sekteristisk glöd i blicken okritiskt anammar varje ord han säger. Och givetvis så finns det ett uns av rimlighet någonstans i botten. Bemötandet handlar ju i grunden om något så enkelt som att det sällan är bästa metod att som lärare låta sig provoceras och hamna i affekt. Kan man behålla sitt lugn så klarar man sig bättre. Lågaffektivt är oftast en bra målsättning. En självklarhet och sunt förnuft för de flesta.

Lågaffektivt: att vända andra kinden till även när strypgrepp tas?

Elvén visar hur man gör om eleven tar strypgrepp. (DN:s bild)

Men målsättning är en sak, verkliga livet en annan. Elvén har hittat på ett nytt namn för detta och gjort en egen tillsnickrad variant, som dessutom går minst fem steg längre än att försöka behålla lugn och sans. På en av bilderna i reportaget visar han hur man ska bemöta en elev som tar strypgrepp. Läraren ska stå som Elvén visar, helt passiv! Man frågar sig hur länge? Tills det svartnar för ögonen? En annan viktig ingrediens i receptet är att undvika att titta eleven i ögonen. För att undvika att provocera. Det låter ju också bra. Men det är ju med ögonen vi kan betvinga vad vi annars kanske måste hantera med fysiskt våld. Och hur ska vi veta vad eleven tänkt att göra i nästa ögonblick? Med knytnäven eller med kniven i sin hand? Alla konfliktsituationer har ett element av risk i sig. Att be läraren att bortse från den är att begå övervåld på lärarens instinktiva rätt att försvara sig. Men för Elvén är eleven både oskyldig och ansvarslös, och frågan är om han inte kan se risken eller helt enkelt inte bryr sig om lärarens predikament. Med den retoriska figuren ‘vem är det egentligen som har problem, eleven som tjafsar eller läraren som inte har en metod att bemöta tjafsandet på’ så ger han sina svar, den grundläggande principen är just att hela ansvaret ligger hos någon annan än den tjafsande eleven.

För den som tittar på det här utifrån och ser en skola där såväl lärarkår som skolledare domineras allt mer av kvinnor – och ännu mer så av kvinnliga värderingar – så är det lätt att ana orsakerna till Elvéns popularitet. Han säger ju de saker man vill höra. Då lyssnar man inte på argument som att det saknas evidens för den befängda idén, det räcker med att det inte finns några evidens emot. Och hur skulle det kunna finnas sådana? Pedagogiken är ju för ny för att någon ska hunnit göra en vetenskaplig undersökning.

Rektor Helene Hodges och skyddsombud Sara Kahnberg . Ingen cykel i korridoren. De ser nöjda ut. (DN)

Naturligtvis finns det opponenter. Enskilda lärare och ledare. Matz Nilsson vid Sveriges Skolledare uttalar sig skarpt emot, men det sägs ju ingenting om var hans organisation står, vilket tyvärr måste tolkas som att man ligger lågt och tiger still, för man vågar inte säga ifrån, så stark är vindriktningen. Även facket har så smått börjat uppmärksamma att deras medlemmar inte mår bra. Det var ju på tiden att man börjar föra medlemmarnas talan, men de värnlösa barnen är väl lika skyddsvärda? Att man på Hjulsta grundskola, där rektor Helene Hodges införde den lågaffektiva pedagogiken alldeles nyligen och där ‘elever slåss, sparkas, kastar sten, välter bänkar, cyklar i korridorerna och till och med slår lärare’ det räcker inte; sådana empiriska erfarenheter gills liksom inte. Vad hjälper det när Irene Ziverts, huvudskyddsombud på Lärarnas Riksförbund kallar situationen på skolan för förfärlig, när inte skolans rektorn inte själv tar intryck av kritiken? Och varför poserar skolans eget lokala skyddsombud lojalt vid hennes sida på bild? Då är det klart att dessa erfarenheter inte tillåts få genomslag i utvärderingen. Som vatten på en gås. Man kör på.

I konflikter sänder vi ut signaler: ‘jag är rädd’, eller ‘jag är arg’ vare sig vi vill eller inte.

Det är mycket få som kan hantera en konfliktsituation utan sända ut signaler som innebär att man antingen tolkas som arg eller rädd. Även om Elvén skulle ha den förmågan och själv kunna tillämpa sin strategi med framgång, så är det osannolikt att unga kvinnor, inte sällan fysiskt svagare än den stökige manlige eleven hon ska ‘bemöta’ klarar att undvika att med kroppsspråk och minspel sända rakt motsatta signaler jämfört med vad Elvén lärt henne säga och göra. Jag vågar påstå att det bara är en liten minoritet av lärarna och svenska befolkningen överhuvudtaget som skulle klara den uppgiften. Särskilt när fridstörarna är flera, kastar sten. Och kanske bara är 14 år enligt migrationsverkets uppgifter, men bär skägg och ser ut som vuxna män.

Och då faller hela idén ihop snabbare än en sufflé i ugnen. Vad som istället rapporteras om, lärare som är ‘osäkra’ i hur bemötandet ska gå till, bör i klartext läsas: lärare som undviker att gå in i situationerna helt både av rädsla och av ren bekvämlighet. Det lågaffektiva bemötandets vända-andra-kinden till har nu tolkats om till låt gå- och se bort-mentalitet. Man sitter inte kvar och blir slagen eller strypt, vem f-n gör det? Man går undan. Men eftersom ett sådant handlande både bryter mot all nedärvd moral och mot Elvéns pedagogiska helhetskoncept, så skäms man förstås, och låter bli att rapportera.

Samnytt.

Vad som förut alltså ledde till omedelbara reaktioner, uppkallande till rektor, indragna mobiler eller åtminstone utskickande ur klassrummet, leder med ‘lågaffektivt bemötande’ alltså inte till någonting. Och när de elever som triggas av att utmana inte stöter på några hinder så fortsätter de att provocera. Man bryter mot grundläggande uppföranderegler. Ingen reaktion. Man käftar emot och stör. Ingen reaktion. Man skräpar ned och förstör. Ingen reaktion. Man cyklar i korridorerna. Ingen reaktion. Man hotar, mobbar och slåss. Ingen reaktion. Man t o m slår lärare blodiga. När inte heller det ger en reaktion så är man ju nästan tvungen att pröva att elda upp skolan. Och, ja, vi har mycket riktigt en brant stigande kurva med bränder på skolorna, antalet säkerställt anlagda sådana var enligt Sydsvenskan 429 stycken 2017 och har ökat med 50% på två år. Även i det fallet är Sverige i topp i Europastatistiken. En slump?

Och alla andra elever då, vem tänker på dem?

De elever som sköter sig skyddas alltså inte längre – lärarna vågar inte ingripa, man vet inte hur det ska gå till utan att riskera att själv bli fysiskt angripen eller att hamna i domstol. Ska vi vara petnoga, så har det här varit ett problem redan innan det lågaffektiva pedagogiken kom in i bilden; att gå in i konflikter i allmänhet och fysiska sådana i synnerhet är vi svenskar allmänt obenägna att göra och kvinnliga lärare med svagare fysik, kan vi förmoda, ännu mer så. De stökiga eleverna har inte sällan också föräldrar som är väl insatta i hur kränkthetskulturen fungerar; man kan alltså rutinmässigt förvänta sig att dessa gör anmälan både till ledning, polisen, BO och till tingsrätten. Lärare behöver därför stark och entydig uppbackning från skolledningen för att vilja och våga ta risken att gå emellan. Istället kan de förvänta sig motsatsen. Och vilka signaler tror man att detta ger eleverna? Tjänstemannaaktivisterna som älskar den lågaffektiva pedagogiken saknar svar på den frågan. Allt fokus är ju på eleverna ‘som tjafsar’ – och de har aldrig fel, de kan bara bli felaktigt bemötta.

Elvén medger alltså öppet att hans pedagogik saknar evidens, men som motargument påstår han helt fräckt och utan genmäle att ett auktoritärt beteende inte skulle ha några fördelar. Men det är en ren osanning. Här finns evidens. För två år sedan skrev DN om den framgångsrika rektorn i Berlin som vänt en problemskola till succé med stenhård disciplin. Argumenten var inte minst att det var killar med ADHD som behövde ordningen bäst. Observera: detta innebär inte att skolan saknade respekt, empati eller förståelse för fridstörarna. Bara att man bemötte dem tydligt och visade att ett beteende utanför gränserna för vad som var acceptabelt hade konsekvenser. Vad var de svenska pedagogernas reaktioner på det? Tystnad – det går ju rakt emot vad man själva känner är rätt. För ett år sedan kunde jag i samma tidning läsa en artikel där en svensk neurolog talade om att vi måste ställa krav för att få bästa resultat. Det verkar liksom också vara bortglömt. Svenska pedagoger läser selektivt.

Svenska skolans fel och brister och hur de ska åtgärdas, tre punkter

Jag ska avsluta med mina käpphästar, en rekordkort rekapitulation av vad som är den svenska skolans misslyckande och felsteg – som bekant främst med killarna, som genomgående får lägre slutbetyg och har en signifikant större andel utan betyg alls. Det är ingen slump att det är så. Det beror på 1. brist på auktoritet. Stökiga elever behöver ordning. 2. Brist på tävlingsmoment. Testosteron, som killar som bekant har tjugo gånger mer av, kräver sitt incitament. 3. Identitetspolitiska normer som gör allt killbeteende “fel”. Härmed fångar man inte upp detta och bekräftar killarnas identitet som just killar. Spring i benen är antingen en diagnos, något fel, eller så förnekas det. Dessa normer och uppfattningar leder också till orättvis rättning (fastslaget i EU-undersökningar och av skolministern själv, utan att man gjort något åt det) för att hjälpa ‘missgynnade’ tjejer. Detta gör killar, inte minst de med olika diagnoser, ännu mer omotiverade – i en enda stor ond cirkel.

Svensk skola kan ses som en del av Sverige som går före resten av samhället, i det att här har postmodernisterna fått härja helt fritt. Skolan styrs av HBTQ-normer, feministisk och mångfaldsretorisk identitetspolitik. Tillämpad av tjänstemannaaktivister på Skolverket, i skolornas ledning och av naiva och idealistiska lärare – som oftast är kvinnor, med begränsade fysiska resurser. Deras intellektuella kvalitéer är tyvärr ofta också allför klena, att döma av intagningspoängen på lärarhögskolan och hur svårt man har att ta sig igenom den. Man är helt enkelt enkla och villiga rov i händerna på smarta pedagogikkrämare som Bo Hejlskov Elvén. Medan eleverna som fyller denna skola till allt större delen består av elever med värderingar från Mellanösterns klansamhällen. 40% av dem som började lågstadiet 2018 hade invandrarbakgrund. Många av dem har lärt sig att styrka är makt och de föraktar svaghet. De saknar ofta språk, kunskaper och begåvning nog för att få den respekt de söker. Den får de söka på annat sätt. Att lågaffektivt bemötande från lärarnas sida då bemöts som den gör borde inte någon förvånas över.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad Lämna en kommentar

De apatiska är symptom på en svängning – och hur den kommer se ut.

Aldrig har jag väl haft en så lång lista med källor från MSM! Kannibalerna (ni vet ‘för klimatets skull’), är här i lustfylld iver i färd med att slita sönder en av de mest omhuldade myterna de själva skapat när det begav sig, och som beredde vägen för den våg av flyktingar som sedan nått och rotat sig – på ett eller annat sätt – i Sverige. Ja, att de apatiska barnen blev en dörröppnare för de familjer vars föräldrar var cyniska nog att injicera farliga droger i sina barns vener och hota med stryk om deras sängliggande telningar reste sig upp, den saken står klar. Men än mer betydelsefullt är ju att det var här lögnmaffian munkavlade allt motstånd, så effektivt att få – och ingen av betydelse – därefter vågade öppna munnen.

Jag såg själv en läkare intervjuas på SwebbTV om fenomenet, för kanske två år sedan. Han kallades – efter sin högst relevanta kritik – för nazist. Och redan 2005, efter att de första fallen konstaterats, så hade SvD ett reportage där vårdpersonal intygar att många barn inte var sjuka och att det fanns föräldrar som direkt motarbetade vården. En artikel som sedan reproducerades i bl a AB, bara för att ge slutreplik till Gellert Tamas, vänsterjournalisten som startade hypen, och låta honom skjuta ned kritiken. Tamas fick konsekvent närmast 100% medieuppbackning, och ‘den som inte höll med i hans insinuanta och tesdrivande berättelser blev hotad med PO-anmäld, förtalsanmäld och uthängd till allmän beskådan i minst fyra olika tidningar’ (Hanne Kjöllers beskrivning).

Bakgrunden

Hundratals barn insjuknade i komaliknande tillstånd när man fått asylavslag. Av de insjuknade kom över 80% från forna (muslimska) sovjetstater, och det var närapå uteslutande i Sverige fenomenet inträffade. Efter att asyltillstånd vunnits så tillfrisknade barnen utan undantag och mycket snabbt. Och fenomenet har idag i stort sett upphört. Bara dessa omständigheter borde ju vara tillräckliga för vän av sunt förnuft att dra öronen åt sig. Men själva motivet att gå så här långt för att få uppehållstillstånd, trots att man alltså inte ansågs fly från fara som motiverade asyl, var ju i sig tabu att tala om. Det innebar att man misstänkliggjorde dessa ädla människor från andra (muslimska) kulturer. Och att det fanns ekonomiska motiv var något som man då alltid förnekade (och fortfarande ofta gör), väl medvetna om att det skulle göra debatten mer nyanserad, på ett sätt som inte alls var önskvärt.

De flesta mångkulturkramare i beslutsfattarposition har nämligen alltid vetat att de vi tar emot sällan är akut hotade av krig och fara, det är en officiell lögn som många av dem också – mellan skål och vägg – erkänner. Nej, man tycker synd om de asylsökande för att de har det ekonomiskt sämre än oss, och att vi rika svenskar har råd att dela med oss. De apatiska flyktingbarnen är symptom på samma fenomen: en officiell lögn som massinvandringskritikerna inte fick slå hål på för att det skulle ha riskerat att minska flödena, men som inte skulle ha ändrat godhetsapostlarnas inställning ett dugg om den avslöjats.

Därför är lögnen idag fullt möjlig att diskutera öppet, även i MSM, nu när den tjänat sitt syfte. Så har man nu gjort upp med sitt arv? Icke. På AB är det fortfarande Tamas som får slutreplik. Han tycker at Filter sållat ut ett undantag. Ska man tro på honom så är detta exempel på den enda lilla promille som fuskat. Klart han säger så, han skrev ju en bok om eländet och satte all sin heder och ära i pant redan då – mot ett fett arvode förstås. Men trovärdigheten i hans genmäle är noll, om man läser den nedgörande kritik hans bemötande får av Ola Sandstig i Filter. Gör man det så framgår att Gellert är en faktaförvrängare av rang, som plockar ihop sina sanningar lite som det passar och väljer bort allt annat.

I media behandlas Tamas fortfarande med silkesvantar.

Men i P1, där Tamas och Sandstig möts i ‘debatt’ anser programledaren Johan Cedersjö tydligen att det inte är hans uppgift att ta ställning. Att skandalen inte är en skandal, utan en fråga om olika åsikter. Och i AB får Tamas som vanligt sista ordet. Däremot faktiskt inte i Expressen, där Linda Jerneck förtjänstfullt ställer de rätta frågorna. Varför gör man inte avbön på SVT? Var är självkritiken i medierna, efter att ha begått karaktärsmord på alla som vågade säga emot? På DN gör man (surprise!) något mittemellan. Tamas får sista replikskiftet, men i Kjöllers krönika från i lördags, så ges Tamas i allt väsentligt fel. Det är ju inte bara de båda nu vuxna barnen som vittnat, det är en hel yrkeskår med läkare och sköterskor som träder fram (igen – och den här gången tror man dem).

Kjöller drar paralleller med andra fenomen som hon tycker har liknande drag. Hur en mediahype förefaller kunna skapa stora epedimier, sådana vars specifika natur är att när de väl dragit fram över landet så mynnar hypen ut i ingenting. Hon tar som exempel 80-talets kvicksilverinsjuknade efter miljölarmen, bildskärmsallergin och alla ‘sjuka hus’ som kom något senare, och så 2000-talets alla utmattningssyndrom. Den allra senaste sjukan är den epidemiska ökningen av ‘könsdysfori’ som innebär att man vill byta kön.

Kjöller har rätt i att många gärna låter sig suggereras när samhällstrenderna löper iväg. Könsdysforin är enligt min åsikt utan minsta tvekan en avläggare till s k könsneutral uppfostran – politiskt korrekt könsretorik i det offentliga rummet, som tyvärr många unga föräldrar tagit på allvar och fört vidare in i det egna hemmet. Skulle man statistiskt kontrollera sambandet mellan barn drabbade av symptomen (som oftast värst och tidigast i Sverige, men nu vanligt i hela västvärlden), så skulle det säkert gå att fastställa en hög korrelation mellan vänstervinklade föräldrar boende på Södermalm och telningar som vill byta kön, medan SD-sympatiserande föräldrar på landet lär ha färre av dito. Och i de muslimska parallellsamhällena garanterar jag att fenomenet är närmast okänt.

De apatiska barnens lidande var på riktigt – och deras föräldrar var inte påverkade av en ‘hype’.

Men Kjöller har också fel. De apatiska barnen är ingen ‘hype’. De utgör ett krasst bevis på hur åtråvärt Sverige är för bidragsresenärer. Och hur hänsynslösa dessa kan vara. Mot sina egna barn. Fenomenet spred sig så bra för att tricket visade sig fungera. ‘Epedemin’ var högst medveten – från föräldrarnas sida. Att sedan barnen mycket väl kan ha blivit sjuka ‘på riktigt’ av den behandling de utsattes för, även i de fall det enbart handlade om beordrat sängliggande – det är en helt annan sak. Vad det här säger? En hel del fula saker om den invandrande (muslimska) kulturen, som visar sådan hänsynslöshet och brist på empati för barnen. Hypen utgör också ett bevis för hur enväldig och repressiv svensk media var och är fortfarande. Vill man lära sig något av detta? Knappast.

I en kort byline under Kjöllers säger sig Lisa Magnusson vara glad över att luften gått ur den identitetspolitiska vänstern. Hon menar att det nu är viktigt att inte låta en lika identitetspolitisk höger ta över. Det sammanfattar ganska väl var medierna står idag. LM var en av de högst ropande rösterna på DN under metoohösten för två år sedan, som bl a tyckte att det nog var rätt att knäcka några ägg (de oskyldigt anklagade män som dömdes mot sina nekanden eller tog sina liv) för att göra identitetspolitiskt korrekt omelett.

Skadan som detta drev rivit upp är inte självläkande, den kräver som minst att offentlig avbön görs. Detsamma gäller förstås i än högre grad massinvandringen, som bara kan göras ogjord genom repatriering, något som inget riksdagsparti idag vågar föreslå. Att som LM gör, låtsas ställa sig ‘i mitten’ efter att detta skeende inträffat är som att efter ha sänt alla dissidenter till gulag, säga att det förvisso var fel (och något som LM själv inte tyckte om), men att sedan acceptera utfallet. Ja, än värre – inga åtgärder för att återställa ordningen ska få ske. Enligt LM:s logik skulle det faktum att gulag skapats göra det självklart att fångarna vackert får sitta kvar – trots att hon åtminstone påstår sig inte gilla gulag. Fan tro’t.

Trots vänstersvängen så går det nu bra att bara fortsätta rakt fram. Som om den aldrig hade hänt.

För Lisa Magnusson och hennes kolleger är det som att man börjat en resa från Södermalm mot Kungsholmen, sedan ‘råkat’ svänga av 50 mil åt vänster. För att, väl nere i Kalmar, inbilla sig att man inte ens behöver göra den två kilometer långa högersväng som hade krävts från början, för att ta sig över Västerbron. Man är kvar i vänstervolten och vill inte betala för vad man ställt till med. Kritiserar sitt eget agerande som om det låg tjugo år tillbaka i tiden och som det egentligen gällde någon annan. Som man hur som helst kan förlåta nu och gå vidare. Som om ingenting har hänt.

Men jag köper inte det. Handlandet har pågått länge, men det har inte upphört. Få är det ännu som tagit konsekvenserna av de nya insikterna. Lisa och hennes vänner har visserligen börjat förstå att vikten på gungbrädan skiftat. De vet innerst inne mycket väl både vad de har gjort för fel och vad som behöver göras för att laga det. Men de gillar det inte. Kanske mest för att de skulle tvingas erkänna hur galet fel de har haft – och gjort. Kanske mest för att de också inser och är rädda för vad deras personliga ansvar – precis som de barnmisshandlande asylsökande föräldrarnas – kräver. Nämligen straff.

TV4 Malou efter tio

DN

Aftonbladet

Expressen

SvD 2005

Samnytt

Magasinet Filter

Publicerad Lämna en kommentar

Svenskar ska vara ’stolta’, när landet tas över av nya kulturer.

Svenskar har ingen rätt att känna igen sig i Sverige. Assyrierna har inte tänkt anpassa sig för att bli mer svenska, de är här för att kunna fortsätta vara assyrier. De har gjort Södertälje till sin huvudstad och vi ska bara gilla läget.


Så rakt uttrycker sig en av de nytillkomna. En av dem som svenskarna tagit emot, räddat undan krig och fasor och givit möjligheten att bygga sig ett bra liv här. Inte minst tack vare hennes politiska sympatier har det gått utmärkt. Rakel Chukri, assyrisk kulturskribent på Sydsvenskan, hävdar att det inte är någon mänsklig rättighet att känna igen sig i sitt eget land.

Hon har så klart rätt. Det är ingen rättighet som FN eller EU kan garantera oss svenskar. Inte någonstans står det i ett fördrag att vi, majoritetsbefolkningen, har rätt att förbli en sådan. Alla stater har faktiskt en demokratisk rätt och möjlighet att avveckla sig själva och upplåta sitt territorium till alla man så önskar.

Situationen är förstås alltid upp till folket som bor där. Och vill detta folk sedan överlåta rätten att bestämma till dem som bjudits hit, så är förstås även detta möjligt. Vill detta folk bjuda in fräcka och skamlösa människor, sådana som inte har kommit hit för att anpassa sig och som tycker att värdfolket ska vara stolta över att de inbjudna kunnat göra landet till sitt, så är det upp till dem. Ingen hälper den som inte hjälper sig själv.

Givetvis är Chukri avsiktligt provocerande. Men detta är också hur hon uppfattar rättsläget. Detta är hennes mentalitet. Lite som det tuffa gängets, som partykraschat en av de skötsamma elevernas klassbjudning. I frånvaro av vuxna i rummet tar sig gänget de friheter man helt enkelt kan ta, med den starkes rätt. Det är ju så man tänker i klankulturer, där visad generositet och gästfrihet föraktfullt ses som svaghet och undfallenhet – i en skamkultur är det samma sak, givet att man inte tydligt hör att vapen skramlas med i bakgrunden.

Sverige och den svenska godhetsregimen testas, liksom den välartade lille nörd, som så oförtänksamt öppnade dörren för sådana han inte kan eller vågar försöka kontrollera. När Chukri inte blir utkastad trots sin provocerande oförskämdhet, så har hon – i sin värld och bland de sina – vunnit mark, och markerat den som sin. Hon tillhör förvisso den typ av intränglingar som sitter civiliserat i soffan utan att sparka sönder möblemanget – så länge hon får som hon vill. Hon dricker pappas fina konjak, men hon har ju inte mötts av protester när hon deklarerat sin rätt till den, efter att ha spänt ögonen i sin undfallande värd. Och att somliga i gänget ramponerat köket, stulit matsilvret och våldtagit lillsyrran i föräldrarnas sovrum är heller inget hon tar ansvar för. I en skamkultur ursäktar man sig inte. Istället ser hon till att få sin beskäftige värds hjälp med att slå upp sitt stora tält i vardagsrummet. Sedan är territoriet hennes.

Nej, det är ingen mänsklig rättighet att behålla vad som en gång var ens föräldrars. Arvegods kan stjälas, förstöras – och ges bort. Men Chukri ska veta att det också är var och ens demokratiska rätt att rösta för att sådana som Chukri ska åka ut med huvudet före. Att inget folk behöver tolerera den fräcka otacksamhet hon uttrycker, den totala brist på respekt för ett folk som erbjudit henne långt mer än bara skydd undan krig och faror i hemlandet. Sådana som Chukri skulle inte ha några problem att förstå det budskapet. Om vi valde att skicka det till henne. Hon skulle överväga sina alternativ, säkert slåss för sin sak om hon ser en möjlighet att vinna. Annars gilla läget. Just så fungerar klanen. Den accepterar maktspråk och realiteter.

Sverige är idag det land som har världens femte största assyriska/syrianska befolkning, efter Irak, Syrien, Jordanien och USA. Assyrierna är en kristen grupp, som också ofta är framgångsrika entreprenörer, de är alltså kapabla. Många av dem är duktiga och har integrerat sig väl. Samtidigt har de tagit en inbördes konflikt med sig till Sverige, den mellan dem som kallar sig syrier och dem som kallar sig assyrier. Många av entreprenörerna har valt den kriminella banan, precis som de muslimska invandrarna. Att sådan dysfunktionalitet bäst biläggs genom att man låter sig assimileras, istället för att upprätthålla sina gamla identiteter, det är en rimlig slutsats. Men det kommer inte ske om det inte ställs krav.

Chukris uttalande måste bemötas och på starkast möjliga sätt dementeras. För det är en signal till strid. Lägger vi oss platta så kommer sådana som Chukri fortsätta trampa rakt över oss. Så. Ett nej är vad vi ska ge henne, tillsammans med en uppmaning om att ifall det inte passar, så är hon inte välkommen längre.
Och det är nog klokt att göra det innan Chukri och andra klaner med samma företagsamma gåpåaranda är större och starkare än vår egen. Det kan gå snabbare än vi tror.



Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Samnytt: https://samnytt.se/ingen-mansklig-rattighet-for-svenskar-att-kanna-igen-sig-i-sitt-eget-land/?fbclid=IwAR0o7ZMVq_ZDokFxvtcwVJP0Os4wQDd62vPgwAEQOsLOEwNcYHhK2HdWm1Q

SvD: https://web.archive.org/web/20190928131235/https://www.svd.se/ingen-mansklig-rattighet-kanna-igen-sig-i-sitt-land

Publicerad Lämna en kommentar

Illustrerad Vetenskap har förvandlats till en bibel för klimat- och mångfaldsreligionen.

I början av sommaren ringde en extremt påstridig säljare upp mig och lyckades till min stora förvåning få mig att acceptera ännu ett erbjudande om att ’gratis’ få ett par nummer av tidningen Illustrerad Vetenskap. Mot porto á 99:-. Och risken att jag glömde att säga upp prenumerationen. Samt spam med oönskad reklam från Bonnier media. Efter att till slut ha lyckats hitta avstängningsknappen och ha skickat tillbaka fel ’introduktionsgåva’ så var jag klar över att detta var sista gången någonsin.

Jag har nämligen gillat tidningen förut, men det gör jag inte längre. Den har ändrats. Man är fortfarande teknikoptimistisk, men fakta är inte längre lika viktigt, om de ligger i vägen för den politisk korrekta åsiktsagenda man numera anser måste prioriteras.

Att syssla med naturvetenskap, som i grunden handlar om fakta, och att samtidigt ge oss svar som är tillrättalagda för att passa in i religionen, är ett intrikat problem förstås. Förra året tillägnades ett helt nummer om klimatet och Ill. Vet. redovisar – korrekt – den globala energiproduktionen. Men. De s k förnyelsebara energiformerna motsvarar idag mindre än 3%, vilket är ungefär lika mycket som de fossila bränslenas å r l i g a – ö k n i n g. Att då som man gör, frejdigt måla upp en bild av hur vi på kort tid ska ersätta de senare med de förra är ju inte information, det är delusion, fullständigt nonsens. 

*

Årets klimatnummer ’Ett sista stopp före Ragnarök’ är ännu värre. Här handlar det om att måla upp katastrofscenariot, vad som händer om vi inte lyckas (med det som vi i 2018 års nummer redan borde ha konstaterat att vi inte har en chans att lyckas med). När katastrofscenarion presenteras som fakta, kombinerade med den känsla av uppgiftens kolossala format och oöverstigliga hinder, som ändå de flesta läsare säkert får trots tidningens flåshurtiga optimism, ja, då skapar man just den panik man är ute efter.

*

De två sista uppslagen i artikeltemat uppmanar oss sluta flyga och åka bil. Även elbilar konstateras (helt riktigt) ge stora CO2-utsläpp (här kan vi ana klimatrörelsens nästa stora attack – när vi alla väl bytt till elbil). Flygplanens jetstrålar är, har jag läst mig till på annat håll, på en nivå så högt i atmosfären att deras funktion huvudsakligen kyler jorden genom att reflektera bort direkt solljus, medan de inte förmår stänga inne jordens värme, såsom de lägre liggande molnen gör. 

Ill. Vet. argumenterar istället för att medan den förra effekten endast gäller dagtid så gäller den senare hela dygnet runt. Men om den senare är noll eller nära noll så är ju effekten av jetstrålar ändå avkylande, eller hur? Som vanligt måste jag konstatera att källorna går isär, men var Ill. Vet. står är glasklart, och de ger ju inget svar på min andra källas påstående, vilket jag tolkar som att detta nog är sannolikt riktigt – för mig är Ill. Vet. nämligen inte längre de trovärdiga, de driver ju en uppenbar agenda.

Värst av allt är kravet på att vi ska undvika att föröka oss. Det är ’den största tjänst vi kan göra klimatet’. Vi ska minska ’vårt eftermäle’, som det eufemistiskt kallas av ’forskarna’. Inte ett ord om att de barn som då inte blir till hade kunnat vara just de som med briljanta idéer bidrar till att människan så småningom ska kunna få kontroll över klimatet. Hur kan en tidning med teknikoptimism som grundidé missa detta? När detta, vad DN kallar ‘flerbarnsskam’, nått Ill. Vet.-redaktionen och blivit till ‘nollbarnsdogm’, så är saken klar för mig: här finns inte längre den goda förebild jag hoppats kunna intressera mina söner med, och som var den grundläggande anledningen till att jag gått med på ‘gratiserbjudandet’. 

*

’HJÄRNMYTER’

Citat i tidningen: ”Mäns hjärnor är större än kvinnors. Du förlorar hjärnceller varje gång du dricker alkohol. Och ditt logiska sinne ligger i den vänstra hjärnhalvan. Detta är bara några av de myter som omgärdar kroppens superdator.”

Den intresserade kan sedan byta media och starta länken illvet.se/hjarnmyter. Nu lär ju bara en bråkdel av läsarna göra det. Men de som ändå plockar fram datorn och minns vilken länken var, kommer få veta att det inte alls är en myt att mäns hjärnor är större. I genomsnitt är mannens hjärna ca 8% större. Ill. Vet. sprider alltså fullt medvetet än lögn till sina tidningsläsare. Även i deras ‘facit’ paketeras sanningen (som kan bekräftas även på Wikipedia, för den som vill), med de vanliga flosklerna, avsedda att få oss att till varje pris inte dra slutsatsen att mäns intelligens därmed också skulle vara högre, såsom en lång serie – nu nedtystade – mätningar visar, och som förstås är en ganska självklar utgångshypotes baserat på just hjärnstorlek. Biologi är ett knepigt ämne – det är inte politiskt korrekt nämligen – och då måste sanningen göras om på detta vis.

*

’BLÅÖGDA ÄR DEFEKTA’

Så uppmärksammar nu också Newsvoice ännu en faktaglidning, där Ill. Vet. felciterar forskare och kallar den genetiska variation som ger blå ögon för en defekt. Eftersom man upprepar påståendet om gen-fel, så är det knappast av misstag; man vill locka läsare genom att provocera. Men om man hade uttalat sig på samma sätt om svart krulligt hår, så hade det ju glasklart varit fråga om hets mot folkgrupp, så politiskt inkorrekt det kunnat bli; så hade man aldrig kunnat skriva. Bara de blåögda är lovligt byte i jakten på rubrikskapande klickbeten.

*

Bara tidningens titel, Illustrerad Vetenskap, visar vilka höga anspråk redaktionen har (haft). Den trovärdighet man genom åren byggt upp och som man fått genom att berätta en naturvetenskaplig sanning – som nu visar sig vara högst skenbar – är mycket farligare än uppgifter tagna ur Aftonbladet eller Expressen. Det är många som köper tidningen till sina tonårsbarn, precis som jag, för att den förväntas ge goda insikter. Man använder nu allt detta upparbetade förtroendekapital som verktyg för en rådande politisk opinion. Och man blir ju tyvärr trodd. 

Det kommer göra mycket skada innan detta kapital eroderat – såsom det förstås förtjänar. Ännu en sorglig förlust av sådan vetenskapsoptimism vi sannerligen skulle behöva mer av.

Magnus Stenlund

Sunt Förnuft

https://newsvoice.se/2019/09/illustrerad-vetenskap-genfel/
Publicerad Lämna en kommentar

’Incels’ må ha fel i mycket – men avfärda dem inte

Incels är ett nytt ord för ensamma män som kräver mer än vad de fått. Men allt annat än en motreaktion på den radikala feminismen vore förvånande, precis som Weidmo Uvell skriver. Uvell ger sedan en lång exposé över dessa oklädsamt krävande män, som dessutom – till synes paradoxalt – tagit över feministernas kollektivistiska syn i sitt sätt att betrakta världen. Incels, de (män) som blivit över och inte hittat någon, är utan tvekan ett stort samhällsproblem. De är farliga, eftesom de riskerar att bli kriminella, asociala och dysfunktionella på alla möjliga vis. Sådana män är ett hot mot alla. Men vi måste också förstå att detta är ett brev på den post feminismen har skickat till oss. Och fortsätter att skicka.

*

(Vita) män är dagens förtryckta, som kollektiv, och det är ju som kollektiv vi betraktas av det rådande etablissemanget. Det är sedan individer som drabbas. Några på toppen ger ett utfall i genomsnitt som förleder, situationen i det övriga spektrat ser helt annorlunda ut. Jag känner ingen man (incel eller inte) som kräver särskilda rättigheter, däremot lika sådana. Det får man (sic!) inte idag. En gissning för att exemplifiera utfallsorättvisor, som måste betraktas som systematisk diskriminering: hur många debuterande författare som är icke-kändisar och över 50 år existerar under 2010-talet inom svensk skönlitteratur? Få så klart, oavsett kön så är åldersdiskrimineringen vanlig. Politisk hemvist är förstås också viktig. Men hur många är män utan rätt partibok? Min gissning: noll.* Motbevisa mig gärna.
*
REKRYTERING OCH LÖNESÄTTNING
Diskrimineringen av vita män sägs självklart inte rakt ut, den kommer ut som en restpost när alla andra grupper ‘fått sitt’. En beslutsfattare med lönesättnings- och rekryteringsansvar vid ett större företag eller i offentlig sektor tillämpar ‘positiv’ särbehandling, även utan att någon sagt åt hen att göra så, det är ett underförstått krav att se till att gynna ‘jämställdheten’ (och mångfalden).

Och det är ännu lättare att göra det nu, när betygen ser ut som de gör, flickorna är ju – eller framstår som – ‘bättre’. Familjepolitiken som medvetet drivs bort från kärnfamiljen missgynnar alla, men också här främst killar, som mycket mer sannolikt hamnar i kriminalitet. Ensamstående mödrar fixar inte stökiga tonårssöner rent fysiskt, frånvaron av manliga (det finns positiva sådana) värderingar är sannolikt ännu en viktig förklaring, Sverige har minst manliga värderingar i världen. Slutligen så finns det också systematiska skillnader i välfärdssystemen, framförallt då pensionen.
*
SKOLAN, VÅR VIKTIGASTE – OCH OADRESSERADE – JÄMLIKHETSFRÅGA
Hur gick det till? Enkelt! (njae). Men i stora drag: tre saker. 1. En icke-autoritär skola utan strikta normer för ordning och reda drabbar framförallt testosteronstinna och bokstavskombinationstäta. Alltså ofta de som står för oordningen. Det är de som behöver hjälp att hålla ordning bäst. Och de är till övervägande del killar. 2. En skola där det är fult att tävla (åtminstone i läsämnen), tar bort det i särklass viktigaste incitamentet att lära sig, för väldigt många. Främst killar, som ju har 20 ggr mer testosteron. 3. Slutligen: tjejer snällrättas. Det finns svart på vitt i EU-undersökningar där anonymiserade standardprov jämförs med icke-anonymiserade.

Skolministern har ‘uppmärksammat’ detta, men vad har hon gjort åt det? Inget. Lärarna gör här som cheferna i företagen/kommun enligt ovan; främjar jämställdheten lite på egen hand. Ofta är de skyldiga kvinnliga lärare, som ju dominerar nu för tiden, och ännu oftare kallar sig hen för feminist. Men även den som vill vara objektiv påverkas. Tjejer skriver dessutom tydligare, så var det inte förr när det tragglades med handstilarna. Det påverkar också en rättande lärare. Alla dessa moment har förändrat skolan till det sämre för i stort sett alla elever. Men långt mycket mer så för killarna. Ovanpå en svårutrotad machokultur som säger att killar inte ska läsa böcker eller plugga så är detta vad som rågat måttet. *

PENSIONERNA
På basis av beräknad återstående livslängd sätts vår pension. Det är bara det att sedan millenieskiftet (eller något tidigare) ändrades reglerna, så att man inte tar hänsyn till att män har tre år kortare livslängd i snitt. Följaktligen underskattas pensionen för män som grupp med ca 1,5 år medan kvinnornas överskattas motsvarande mycket.

När LO nyligen gjorde stor affär av att skillnaden mellan låg- och högavlönade kvinnors livslängd ökade, så höll man tyst om att mäns genomsnitt alltså är 3 år kortare, men också om att samma fenomen iakttas avseende skillnaden mellan låg- och högavlönade män. De lågavlönade kvinnornas livslängd var som grupp dessutom fortfarande högre än för männens som helhet.

Försök att föreställ dig hur det låtit om könet (som ju är ‘en konstruktion’) uppvisat dessa skillnader i livslängd till kvinnors nackdel. Då hade vi haft räfst- och rättarting redan på 90-talet, om hur denna orättvisa måste suddas ut – med konkreta åtgärder. Och även om man i slutändan kommit fram till att det trots allt finns biologiska orsaker, så hade det funnits en livaktig diskussion kring hur denna icke desto mindre måste kompenseras för.

Föreställ dig då att man istället genomfört en pensionsreform där männen ‘dragit nytta’ av kvinnornas kortare livslängd vid beräkningen av pensionerna! Då hade det tagit hus i helvetet, vill jag lova. Men som det idag ser ut, är reformen – till kvinnors fördel (trots/pga kvinnors ‘orättvisa längre livslängd’) alltså sjösatt i tysthet och utan protester från någon.

Att incels har en del att ruva på är alltså solklart. Vill vi se till att de inte blir fler och desarmera deras hämndbegär för sina misslyckade liv, så är det här saker som vi måste ändra på snarast.

Magnus Stenlund

Sunt Förnuft

  • Självutgivna räknas förstås inte.

https://uvell.se/2019/09/25/incels-och-extremfeminismen/?unapproved=21839&moderation-hash=76aacc7460249c247756b6d13923ab9e#comment-21839

Publicerad Lämna en kommentar

Röster värda att följa: Den radikala feminismen urholkar medborgarskapet.

Det finns många som liksom jag själv engagerat sig för att upplysa om de dårskaper som pågår i dagens Sverige. De mest kända kan ni alla redan namnen på. Men det finns dem som är lika välformulerade och tänkvärda som ännu inte nått den publik de förtjänar. Jag tänkte här lyfta två av dem:
JOHANS VLOGG
Johan Mparmpagiannis är en mycket klok skribent och bloggare som 1 september öppnat en vlogg som jag länkar till nedan. Han arbetar med mansfrågor, d v s motsvarigheten till de kvinnojourer som vi senast igår fick exempel på hur riksmedia gärna på bästa nyhetsplats vurmar för (DN). Få vill nog hävda att kvinnojourernas arbete inte är behjärtansvärt, men mansjourerna har en lika viktig uppgift och arbetar i total medieskugga, samt en mycket njugg statlig bedömning ifråga om resursstöd.
Det är t ex få som känner till att det kvinnliga våldet i hemmet är lika vanligt eller närapå lika vanligt som männens enligt flera undersökningar. Ibland även mer vanligt, om än inte lika dödligt. Brå konstaterar t ex att barn oftare får fysisk aga av sina mödrar än sina fäder. Jag kan gissa att detta delvis kan förklaras av mödrarnas större hemmavarande med barnen, och då särskilt nytillkomna sådana mödrar, men upplysningen förtjänar ändå att lyftas – för den ändrar nog mångas falska syn på kvinnor som diametrala motsatser till de våldsamma männen.
Att män oftare än kvinnor hamnar på gatan efter ett upplöst förhållande är också något som måste förklaras. Inte sällan handlar det om psykisk mobbing, där kvinnor är mer framträdande än män. Det finns också biologiska förklaringar till varför män oftare slår, nämligen att de är större. När män inte är större är skillnaden mellan könen mindre eller omvänd.
*
Män har mer testosteron och det gör oss mer riskbenägna och tävlingsinriktade. Vår biologiska roll är att konkurrera även fysiskt och detta sätter stora spår i statistiken. Men rensar man för just ‘irrationellt våld’, sådant som medför stora risker för den som använder våldet, antingen att själv åka på stryk, eller att åka fast, ja då kvarstår det våld som används som maktstrategi, för att underkuva den som utsätts för det. I den genren är kvinnor lika framträdande eller mer. Vi har alltså all anledning att förvänta oss att en kvinna med fysiska resurser kommer använda dessa lika ofta som män gör det.
*
ANTI-PK-BLOGGEN
Jag vill också slå ett slag för prof. em. Torsten Sandström, som driver anti-pk-bloggen. Hans inlägg är insiktsfulla och handlar ofta om radikalfeminismens viktiga roll i vad som nu sker, t ex ifråga om massinvandring. Denna extremiströrelse har varit svårare att komma åt än massinvandringsförespråkarna. Men nästan alltid är de ju samma personer. Genom den ‘oantastbara’ plattformen som feminism fått, kan radikalfeministerna dogmatiskt föra fram budskapet att kvinnan är förtryckt trots att detta idag inte längre är sant, men också åsikter om invandring, klimat, hbtq etc, som få tillåts bemöta i samma breda media.
Kvinnan är enligt Sandström en av de samhällsgrupper som fått företräde framför medborgarskap. Andra sådana är HBTQ-personer, men också barn och omyndiga. Snart även djur (jodå, vänta bara)! Och så klart även Moder jord, som enligt somliga klimatdiktaturförespråkare kräver att vi människor ska ‘avveckla’ oss själva. I själva verket handlar det här om att underordna medborgarens rättigheter för att säkerställa en prioritering som klimatlobbyn både har monopol på att definiera och själv dra nytta av.
*
Den värsta orättvisan idag är mot män: högskolebehörigheten
Det faktum att över 60% av dem som idag får högskolebehörighet är flickor har av feministerna som bäst bemötts med en gäspning, men inte sällan med skadeglad tillfredsställelse, som bevis för det kvinnliga könets överlägsenhet. Det finns dock feminister som tagit upp en av förklaringarna, en alldeles oacceptabel sådan, nämligen att pojkar systematiskt missgynnas vid rättning av standardprov. Detta har konstaterats genom kontrollrättning av avidentifierade test och gäller inte bara Sverige utan även på EU-nivå.
Angelägenheten att ta tag i detta problem verkar dock vara måttligt påträngande. Skolministern har reagerat… med ord. Varför sker detta? Sannolikt p g a den rådande consensusuppfattningen i samhället; att det är kvinnor som är diskriminerade, och att lärarna därför (omedvetet eller inte) ser det som moraliskt rätt att själva ‘rätta till’ ett sådant inbillat mönster på individnivå. De skyldiga är främst kvinnliga lärare, som idag dominerar i skolan, många av dem kan vi gissa kallar sig feminister.
Sedan är det skolans grundläggande styrprinciper som är boven. Dels den icke-auktoritära styrningen, som leder till mindre ordning och reda. De som drabbas mest av detta är de som ofta själva också bidrar mest till störningarna: nämligen killar, ofta med ADHD-diagnoser. De behöver hjälp att slippa det kaos de skapar när ingen säger ifrån. Förr fick man det, och då var killars betyg inte sämre än flickors. Men idag anses auktoritär styrning ‘förlegad’ och ger associationer till filmen Hets. Sanningen är att auktoritära ledare tar sitt ansvar, vilket icke-auktoritära oftast inte vill, vågar eller kan göra. Och de förstnämnda har minst lika mycket empati och respekt att erbjuda – det är de curlande låt-gå-lärarna (och dito föräldrarna) som brister i verklig omsorg.
Dels är det den kursrelaterade betygsmodellen, som låter även kurser i första ring avgöra gymnasieslutbetyget. Eftersom killar mognar senare drabbas de alldeles särskilt av detta idiotiska upplägg, som gynnar de mer medelmåttiga, de som anammat en bra pluggrutin redan tidigt, jämfört med dem som spetsar slutbetygen i de sista och svåraste kurserna, men som lite barnsligt ‘lallade runt’ i första ring.
Slutligen, och kanske viktigast: förbudet att tävla. Detta är fult och tabu, särskilt inom läsämnen. Eftersom män har 20 gånger mer testosteron så är vi utvecklade för att stimuleras just av att tävla. Att ta bort tävlingsmomentet missgynnar alla elever, t o m de svagast begåvade (eftersom det med bra pedagogik går att få dessa att tävla mot sig själva), men det är främst killar som tappar intresse och motivation.
*
Förbudet att tävla gör det ännu svårare att bryta den s k machokulturen, som säger att det är töntigt att plugga, läsa och göra läxor. Detta västerländska stigma är den sannolika förklaringen till varför nordeuopéer och anglosaxare ligger 3-4 poäng under de östasiatiska IQ-snitten. Om man ville göra något åt pojkarnas katastrofala resultat, en sann och ytterst farlig utveckling som också innebär att vårt samhälle tappar många av våra (manliga) begåvningar – då är det detta man måste angripa.
*
Att detta är den värsta orättvisan idag mellan könen beror inte bara på att det för många män kommer betyda ett liv med sämre lönevillkor och tillgång till intressanta arbeten, utan på att det påverkar dagens småkillars självbild ända från dagisåldern och uppåt: ‘jag är sämre än de där andra hen’, de som är flickor och som alla ska modelleras efter. Med flickor som norm kommer de också alltid förbli sämre, vi män är bäst på att vara män.
Och på en hel del annat också. Att killar biologiskt skulle vara underlägsna tjejer intellektuellt är nämligen helt enkelt inte sant. Efter 15 års ålder visar IQ-test motsatsen, man ligger 3-5 IQ-poäng högre, och förklaringen finns framförallt i den bortesta änden av spektrat, över 130 IQ, där män är kraftigt överrepresenterade. Eller var – genom att göra testen tillrättalagda så att språklig förmåga slår igenom betydligt mer i totalen, så är skillnaden i dagens tester mindre tydlig. Liknande manipulationer av högskoleprovet har f ö gjorts, trots att man inte då ens tagit hänsyn till att en större andel av de begåvade flickorna kommit in direkt, till följd av de faktorer som jag redogjort för ovan. Killar staffas alltså dubbelt.
Manlig överrepresentation bland de med högst IQ borde det talas mer om som en förklaringsvariabel när man jämför utfall på höga positioner och välbetalda arbeten. Den starkare driften att tävla och ta risker likaså. Men, som ni kan gissa, är detta, särskilt IQ-skillnaden, fullkomligt tabu. Feminister och vänster tycker inte om biologiska sanningar.
*
Jag har citerat delar av de båda vloggarna/bloggarna, men också lyft mina egna argument, allt om IQ tar jag för säkerhets skull själv fullt ansvar för.
*Magnus StenlundSunt Förnuft
Johans Vlogg:https://www.youtube.com/channel/UCvcljuHDncY05KfQZU-WcwA
Anti-pk-bloggen:https://www.anti-pk-bloggen.se/#category5

Publicerad Lämna en kommentar

För två år sedan satsade DN på den här redaktionen. Och en 20-årig prenumeration upphörde.

Jag har ibland undrat vad det var som fick mig att sluta prenumerera på DN år 2017. Var det metoodrevet? Var det droppen som fick bägaren att rinna över – och som fick mig att se klart? Att Wolodarski inte bara gjort ledarsidan lika illröd som kulturdelen, utan att hela tidningen genomsyrades av en agenda?
*
Den här bilden säger mycket om hur man rustat sig till tänderna för att banka ut sina postmoderna budskap. Ingen påtaglig oro för att man ska anmälas för könsdiskriminering där inte! Eller åldersdito. Obs: en nyanställd kunde inte vara med på bild. Jodå, kvinnlig, i 35-årsåldern… Jag tror faktiskt att just den här bilden katalyserade min uppsägning, jag tycker den och tillhörande text är så avskyvärt självbelåten att magsyrorna rinner till när jag ser den.
*
Sedan kan man ju förstås istället undra hur det kom sig att jag dröjde så länge med att avsluta prenumerationen som till 2017. Någonstans kände jag mig nog stolt över att vara så… ‘balanserad’ kanske? Att minsann vara sådär mitten, som DN utger sig för att vara. Det finns en lockelse i det. Framförallt var morgonens tidningsläsande en ritual av stor betydelse för mig; någon gång i tiden hade den fått mig att må bra även när jag tog in mindre goda nyheter. Jag höll faktiskt med om en hel del av verklighetsbeskrivningen, tillräckligt för att kunna stå ut med det jag avskydde.
*
Men sanningen är ju att efter Wolodarskis övertagande hade min heliga stund över frukosten alltmer kommit att förvandlas till en blodtryckshöjare. Tidigare pålitliga ledarskribenter som Eric Helmerson hade maskerat sig till varannandagspopulister, med då-och-då-åsikter som alibi för hela tidningens vindkantring, och uppenbart bara där för att behålla prenumeranter som mig. Och resten fick mig att bli så arg att hela förmiddagen riskerade att gå åt till att älta dagens idiotier.
*
Igårkväll råkade jag gå igenom mitt flöde av gamla inlägg och det var då jag insåg vad som fått mig att stanna så länge som jag gjorde. Sportdelen kunde ju förstås läka en del av såren, åtminstone om det gått bra för AIK. Men det gör det ju inte alltid, tyvärr (men om man som vanligt klår Djurgår’n imorgon så är det iofs bra nog!). Insiktsfulla reportage om vetenskap och kultur, och Stockholms- och utlandsbevakning (dock inte av Trump) kunde också få mig att känna att jag läste en heltäckande morgontidning. Men dessa reportage blev allt färre. Min villfarelse att jag faktiskt trodde mig vara komplett informerad av att läsa DN krackelerade, långsamt men säkert.
*
Och jag ser i flödet att jag gång på gång utropat artiklar som bevis för att tidningen nu ändå var på väg åt rätt håll igen, att man tagit sitt förnuft till fånga. Men så här i backspegeln kan jag konstatera att det varit falskt alarm. Antingen fråga om vikarierande rubriksättare och rena olycksfall i arbetet, eller alibiartiklar och avsiktliga villospår. DN under Wolodarski – och med den ‘nya’ redaktionen på bilden – lär förbli en demagogimaskin för sossarna och miljöpartiet.
*
Nej, jag vet nu var det var som förlängde prenumerationen med minst tre år, alldeles ensamt: serierutorna med Rocky! Det var de som fick den där magsyran att försvinna. Jodå, jag har hans seriealbum, men det är inte samma sak. Nästan varje dag hade Martin Kellerman lyckats tåta ihop något som var både träffande och så roligt att det lyckades få mig att avsluta frukosten med ett skratt. Den där dagliga humörkicken uppvägde slagsidan och lögnerna som fick mig att nästan tugga fradga – och som katalyserade att sidan Sunt Förnuft startade – och idag har 6500 följare.
*Varje moln har en silverkant. Tyvärr är dock Kellerman mer behövd än någonsin på tidningen som har så stort ansvar för att Sverige är på dekis. Och ingen serie kommer någonsin ändra på det.
*
Magnus StenlundSunt Förnuft

Publicerad Lämna en kommentar

Genusforskare känner sig exkluderad pga manliga gatunamn – jo det här är viktigt.

Klara Regnö är ännu en högt uppburen s k forskare som bl a ägnar sig åt att räkna manliga och kvinnliga gatunamn samt mäta deras längd och bredd (gatornas, kanske även namnens). SCB har också engagerats för att hjälpa till i denna betydelsefulla fråga och konstaterat att utfallet är långt ifrån jämlikt: över 80% lär vara namngivna efter män. Regnö konstaterar också i sin egen undersökning att mäns gator ofta ligger mer centralt.
*
Den här frågan har förstås fått stor uppmärksamhet inom det kulturmarxistiska kollektivet, där ord på gatorna anses vara viktigare att bekämpa än de brott som begås på dem. I Västerås har man minsann medvetet bedrivit en feministisk gatunamnspolitik och nu vill man med ’ett medborgarförslag’ göra detsamma i lilla Norberg.
*
Nu kan man raljera hur man vill över det här, men det finns utan tvivel ett mycket obehagligt historielöst perspektiv inbyggt i grundidén. För det första är det som vanligt jämlikhet i utfall som är det eftersträvade. Om gatunamn reflekterade ett jämlikt Sverige så borde ett 50/50 utfall vara någorlunda rimligt, även om vi då glömmer att det är många utanför Sverige som uppmärksammas och att den globala jämlikheten är långt mindre än vårt lands.
*
Men det är ju istället den svenska historien som vi finner i gatunamnen. En historia som även feministerna medger har dominerats av män. Jag vågar hävda att utfallet 20/80 därför klart överrepresenterar kvinnorna, vi har under de senaste decennierna gjort allt för att gräva fram kvinnor som utmärkt sig. Precis så har det nämligen också gått till i skolans historieböcker. Med resultatet att ytterst perifera händelser och personer fått tränga ut mer centrala, i ett ämne som samtidigt tappat timmar har det varit katastrofalt för elevernas kunskaper i svensk historia. Man vet på sin höjd namnet på en kung, Gustav Vasa, som utmålas som ett praktarsle. Nej, man vet framförallt i n t e vem Karl XII är. Inte Gustav II Adolf heller.
*
Ett stadslandskap där nämnda herrar och andra historiskt betydelsefulla – men manliga – personer finns kvar i gatunamnen är alltså närmast en sista livlina för att kontakterna med våra rötter ska finnas kvar. Nu finns det två sätt för kulturmarxistiska genuspolitiker att genomdriva ett 50/50-utfall: det ena är att konsekvent ge nya gator kvinnliga namn. Vilket innebär att välförtjänta män från 2000-talet kan glömma att någonsin bli förärade ett gatunamn. Vår uppfinnare Håkan Lans t ex kommer lätt utkonkurreras av sådana som Annika Strandhäll och Annie Lööf. Och medan Annika Sörenstam lär finnas i varje större tätort så kommer Gunde Svan att lysa med sin frånvaro.
*
Men som genus-Klara påpekar, så är ju mansnamnen mycket vanligare centralt (vilket ju beror på att sådana gator är från äldre tider då män dominerade totalt i samhällslivet). För att ändra på det är man tvungen att döpa om gatorna. Är det någon som får Leningrad och Stalingrad i tankarna? Den sovjetiska tanken var – precis som dagens svenska – att utplåna vårt minne av en annan historia än den nutid vi ser omkring oss. Den historielösheten gör att vi tappar fotfästet och blir (ännu) lättare att manipulera. Den är heller inte bra för oss. När Sven Stolpes författarhem i Filipstad gjorts om till moské är det heller inte långt kvar innan Nils Ferlins staty försvunnit och ersatts av någon kvinna – eller muslim?
*
Kulturmarxisterna ser heller inga problem att utnämna namn som i historiskt ljus blivit alltmer suspekta, såsom t ex Alva Myrdal, vars idéer hur förståndshandikappade skulle begränsas var helt i linje med nazitysklands. Hon fick en plats uppkallat efter sig så sent som 2016 (i Uppsala) och har bl a en gata i både Stockholm och Eskilstuna sedan tidigare. Elin Wägners antisemitism har inte fråntagit henne äran att namnge gator i fem olika städer, och lika många har Ellen Key med sina minst sagt kontroversiella idéer om eugenik (hur arvsanlag bör förbättras, hon var Alvas föregångare i detta).
*
Var och en måste bedömas efter sin tid. Min poäng är inte att Wägner och Key inte har i vår gatunamnflora att göra. Men det faktum att lika berömda manliga fin-de-siècle-personligheter inte har fått några gatunamn uppkallade efter sig ger oss en skev bild av historien. För vem har hört talas om Alvar Gullstrand, Elias Wessén eller Manne Siegbahn idag? Ännu mindre förstås Hans och Ulf von Euler, Nobelpristagare med nazistiska sympatier (utan förnamn på gatan i Solna hoppas man väl att ingen ska veta vem som avses).
*
Genom att systematiskt upphöja kvinnor kommer snart även samtidens betydelsefulla män, som Håkan Lans, att glömmas på samma sätt. Och vad händer när även mångkulturen kräver sin andel av kakan? Förtjänta eller ej, de namn vi har hört talas om lär komma upp i förslagskommittéerna. Facebooks Sverigechef (och muslimen) Sam Rihani? fascisten Mehmet Kaplan? islamisten Fatemeh Khavari? I brist på verkliga prestationer så går det här – precis som överallt annars så är det partiboken som kommer först. Och det som vänsterns hjältar har i bagaget som inte är så bra påminns vi aldrig om.
*
https://samnytt.se/genusforskare-brist-pa-gator-uppkallade-efter-kvinnor-kan-skapa-kanslor-av-exkludering/
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/uppsala/alva-myrdal-ger-namn-at-gatukorsning
https://sv.wikipedia.org/wiki/Lista_över_svenska_Nobelpristagare
https://sv.wikipedia.org/wiki/Elias_Wessén
https://sv.wikipedia.org/wiki/Håkan_Lans

Publicerad Lämna en kommentar

Nu har djurrättsaktivisterna gått ett steg längre: djuren ska bli jämlika

Hade det här inte varit en recension i Sveriges största morgontidning så hade väl ingen brytt sig. Men när lovorden haglar över Amelie Björcks ‘djupt fascinerande studie’ Zooësis, så är det alltså i DN det sker. Och för oss som bara gillar djur i största allmänhet kan det ju vara intressant att veta vilka vidriga chauvinister det gör oss till.

Det är också en tankeställare hur långt ut det är möjligt att ankra i den mest extremistiska djurrättsaktivismen. Den filosofiska och ideologiska inställningen är skrämmande verklighetsfrånvänd. Vi kan skratta åt den, men med dessa förvirrade tankegångar har vi snart våldsverkare som ger sig på vanliga husdjursägare, myggmedelsförsäljare och folk som råkar kliva på en insekt ute i skogen. Här finns m a o Maos lilla rättläriga röda, för alla som vill ställa till våld och kaos precis överallt, men som ännu saknar en tillräckligt befängd anledning.
*
Jag tror jag faktiskt ett par citat bäst beskriver galenskapen, och ger den känsla för vad det handlar om:
“…många människor [ser] djuren som naiva gosedjur eller korkade freaks och gör dem till föremål för överkladdig kärlek. Alternativt förvandlar dem till arbetskraft eller torterade slavar. Men vad händer om man, istället för att förpassa djuren in i träldom eller gör dem till sällskapshjon eller speglingar av infantila känslor, faktiskt respekterar dem?”
*
Ja, det kan man ju undra eller hur? Björcks eget svar: “Om människan ska släppa sin makt över djuren krävs en existentiell och filosofisk revolution.” Ja, och kanske lite våld, också? Det finns visserligen ingenting sådant antytt. Det är för de positivt inställda läsarna att dra sina egna slutsatser. Men som bekant är det just vad intellektuella stollerier brukar leda till, man finner lätt sin pöbel.
*
Ett avslutande citat, enligt recensenten själva essensen i boken:
” Den bärande tanken genom hela Björcks bok är tanken att djurens tid skiljer sig radikalt från människans – eller snarare, från ”krononormen”. Betyder: ”den djupt rotade tidslinjära myten om en stadig utveckling mot ständigt större välfärd, demokrati och lycka för alla (som passar in)”. Definitionen av vad som är tid och frihet är givetvis skapad av män. “
*
Med den avslutningen så inordnar Björck sin lilla pamflett snyggt rakt in i den postmoderna världsbilden: allt dumt är den vite mannens fel. Det är patriarkatet som måste rivas. Och att det är den västerländska civilisationen man faktiskt är ute efter, framgår ovanligt tydligt i detta fall.
*
Jag har en väl underbyggd känsla av att Björck fått rejäl uppbackning från den det vänsteristiskt styrda utdelningen av litteraturstatsbidrag.

Magnus Stenlund
@sunt förnuft:

https://www.dn.se/kultur-noje/bokrecensioner/aase-berg-om-manniskan-ska-slappa-makten-over-djuren-kravs-en-filosofisk-revolution/

Publicerad Lämna en kommentar

Amanda Lind fixar full lön under barnledigheten – genom att vara med ‘ibland’

Att kulturministern fått barn och alltså ska få föräldraledigt är ju en lagstadgad rättighet. Men att vara ‘delvis’ föräldraledig är ju ingen rättighet. Det låter lite som att Amanda Lind ska gå på det som är roligt och festligt och välja och vraka lite som hon vill. Och uppbära den sedvanliga statsrådslönen. Istället för maxtaket av föräldrapenningen, 10 basbelopp.
Så fiffigt!


Sedan kan vi diskutera hur mycket det devalverar rollen som statsråd, när gravida utses till den typen av positioner. Givetvis är ingen oersättlig, men för vissa roller i vårt samhälle kan man helt enkelt inte förvänta sig annat än ett krav på ständig närvaro och uppkoppling, och dit borde statsrådsposterna givetvis höra. I jämställdhetens namn är det istället viktigare att rekrytera någon som man redan på förhand vet inte kommer kunna ställa upp under en period. Eller som kommer ställa upp, men på bekostnad av vad många anser är barnets rätt till sin mor – och en upplevelse som en mor bör prioritera.
*
Att Amanda Lind prioriterar på det första sättet är ännu en markering, som ska visa att det inte finns något val som behöver göras här; statsråd ska få bete sig precis som om de hade vilket vanligt jobb som helst. I praktiken är det dock många arbetsplatser som inte har råd eller vill prioritera så, varför man gör vad man kan för att inte anställa gravida eller dem som man befarar snart kommer bli havande och sedan ta ut år av föräldraledighet; inte minst för små företag räknas den sortens anställning som en uppenbar felrekrytering.
*
Att drabbas av flera sådana eller av motsvarande där den anställde strax efter anställningen blir långtidssjuk kan vara fatalt och äventyra hela verksamheten. Dessa konsekvenser har ingenting med diskriminering att göra, utan beror förstås i grunden på en enda sak: att den anställde verkligen behövs.
*
Men är man minister i Sverige så är ju närvaroplikten naturligtvis inte alls lika betydelsefull. Vad Amanda Linds barnledighet i praktiken alltså visar är bara ännu mer än tidigare, hur priviligierade våra styrande är – inte nog med att de uppbär hög lön, de behövs i själva verket inte heller.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

https://www.dn.se/kultur-noje/kulturministern-kommer-att-vara-delvis-foraldraledig/