Publicerad 3 kommentarer

Våld mot äldre är ett slag i ansiktet på oss alla – ett adjö till det liv Sverige skulle kunnat ge oss.

När ett äldre par, 85 och 90 år gamla, är så pigga att de klarar att leva tillsammans på en gård, så är det vackert. Är det inte så många av oss skulle vilja kunna göra? Och för alla med respekt för livet så borde de väl vara fredade för det besinningslösa våldet som plågar det svenska samhället idag. Det känns så ovärdigt, malplacerat och borde inte behöva nämnas som en möjlighet och risk. Men så är det förstås inte, för de som står för våldet har ju ingen respekt för livet. Eller för vanliga människors värderingar. För dem är detta bara ett mjukt mål. Ett lätt sådant.

För Sverige var detta bara ännu en fraktal som skalades av. Ännu en liten knappt synlig spricka i en redan krackelerad mörk is, som vi alla innerst inne vet är mycket tunnare än vi vill inbilla oss, men som för de flesta av oss ändå fortfarande håller. Men medan vi trampar på så kommer livet för denne man och hans kvinna aldrig bli detsamma igen. Kommer de låsa dörren och aldrig öppna den mer för en främling? Kommer de kunna sova lugnt igen? Kommer de ens att kunna återvända till gården?

Våld mot försvarslösa, barn eller äldre – för oss ett självklart tabu. För förövarna? Något riskfritt.

Jag vet inte om mannen gjorde motstånd eller blev upprörd. Eller om han bara upplevdes som alltför långsam och förvirrad. Men man ansåg det i alla fall nödvändigt att slå både honom och hans fru – hota med kniv! Räckte inte den fysiska överlägsenheten till ändå? Eller var detta ett sätt att bli av med den egna frustrationen och spänningen? Kanske var det underhållande, ett sätt att få känna sin makt och offrets förnedring och smärta. Och det behövde för all del inte vara så att man slog särskilt hårt. Men är man 90 så kan det räcka med lite för att slå av ett nyckelben eller ge en bruten käke. Komplikationerna kan vara för evigt och de kan tillsammans med den psykiska ångest de framkallar förorsaka ändlöst lidande och förtidig död. Det vet ni, men kanske inte rånarna. Det lär de väl i alla fall hävda om de ställs inför rätta. Det är bara det att jag har en bestämd känsla skiter fullständigt i den informationen. Och att deras straff, om de ens skulle komma att gripas, kommer bli alldeles för lindrigt.

Man dödade inte sina offer den här gången. Men man dödar på det här sättet allas våra möjligheter att leva slutet av våra liv på ett värdigt och tryggt vis. Vår möjlighet att känna denna trygghet har förvandlats till naiv och livsfarlig tilltro. Nu måste vi alla skaffa larm och taggtråd på våra ensligt liggande hus. Nu måste vi en gång för alla låsa ordentligt om oss. Och många av oss kommer aldrig våga öppna dörren igen för någon de inte känner. Nej, den svenska kulturen är passé, föråldrad, enfaldigt godtrogen. Den får skylla sig själv som inbillar sig något annat.

Polisen har “vissa vittnesuppgifter.” Kan dessa inte vara värda att förmedla till allmänheten?

DN och Polisens signalement: ‘en man och en kvinna’

Är det verkligen komplett omöjligt att lämna ut signalement på sådana här vidriga förövare? Det är ju nästan så att man hoppas att det nån endaste gång ska vara en etnisk svensk, så polisen och DN anser sig kunna göra det, bara för att prio ett faktiskt ändå är att dessa groteskt känslostörda individer ska åka fast och aldrig mer kunna förstöra livet för någon igen.

Men det gick alltså inte. Inte den här gången heller.

Inbillar man sig verkligen att man ska lyckas att på detta sätt undvika göra rasister av oss? Är det inte rent av tvärtom? Eller vill man bara helt enkelt att rånarna ska få komma undan? Slå ihjäl fler gamlingar, skapa fler lediga bostäder och minska pensionsutbetalningarna?

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad Lämna en kommentar

Nej, vi tror inte på DN längre. Så vi säger till ungarna att sluta öppna dörren. Och den svenska kulturen är därmed ett minne blott.

I veckan nås jag av nyheten att beväpnade våldsmän trängt in i ett hem i Åkersberga, den ort jag bor på. En liten pojke öppnar – mitt på dagen – omisstänksamt dörren för främlingarna, som hotar honom med kniv och låser in honom i ett rum, medan de länsar hemmet på värdesaker och kontanter. Att Aftonbladet ens skriver om saken är – måste vi konstatera – ett motvilligt fall framåt för MSM. För ca 1,5 år sedan hade jag, på en sammankomst hos en granne, av en kvinna fått veta att hon råkat ut för något liknande i sitt hem dagen innan. Hennes förhållandevis oberörda beteende, eller kanske mer korrekt uttryck: hennes tydliga önskan om att inte förstora upp saken, stjäla uppmärksamhet och riskera att ‘förstöra stämningen’, gjorde att jag uppfattade uppgiften som närmast overklig och när jag skannade av nyhetsflödet utan att hitta något om detta oerhörda övergrepp så blev jag nästan tveksam till om jag verkligen hade uppfattat saken rätt.

Den osäkerheten känner jag inte idag. Jag vet nu att den här typen av grova hemfridsbrott tystats ned under en ganska lång tid i MSM. Avslöjandena i DI om inbrottsvågen på Östermalm kändes av läsarkommentarerna att döma, som att ballongen hade pumpats länge innan den till slut brast. En serie av inbrott med våldsinslag och under vapenhot i Djursholm fick vi genom DN:s rapportering höra om först när inbrottsvågen skulle ha hejdats, m h a kamraövervakning på det berörda stråket. Nyheten släpptes i direkt anslutning till då kamerorna sattes upp och man kan väl föreställa sig att kommunen gärna ville ha publicitet kring de vidtagna åtgärderna. Uppföljningsartiklar om hur lugnt det blivit sedan har dock lyst med sin frånvaro. Och tystnaden i MSM skrämmer mig mer än det mesta annat, för i kontakter med människor som bor i Djursholm och annorstädes, så är det ju inte alls lugn man visar, tvärtom tycks allt ha blivit värre. Medias tystnad gör också att jag inte kan bedöma hur frekvent det här fenomenet är. Jag tror att det är många som liksom jag tänkt på detta som något tämligen unikt, men som nu måste utgå ifrån att det lika gärna kan vara vanligt. Som doktor Bilyana Martinovskis statistik över 50.000 våldtäktsanmälningar som gått till förundersökning – men bara 843 redovisade domar i den statistik som senare publicerades i MSM; ett hissnande mörkertal däremellan.

MSM är förlorare, men ännu mer så är vi som inte längre vågar lita på media.

Dagspressen förlorar läsare och annonsintäkter. En omfattande tidningsdöd väntar. Ris man bundit åt egen rygg. Självfallet är det djupt olyckligt att vi förlorat tron på media. Att fake news blivit vardagsmat för oss innebär att tron på goda auktoriteter eroderas lika mycket som på dåliga – och de flesta är (eller var) faktiskt goda. När vi inte kan tro på auktoriteter längre tar vårt informationssamlande längre tid och lämnar oss oftare med felaktiga slutsatser. MSM har inte bara bidragit till detta genom att mörka i nyhetsrapporteringen. Problemet gäller även deras analys. Ponera att man har fått en lång rad med tips om sådana här brott, men valt att inte rapportera om dem. Visst kan man från början ha menat väl. Men trenden måste man ju har sett och borde ha tagit intryck av! Man skulle ha kunnat vända tidigare, bytt policy och varnat folk – att man valde att avstå ända tills svenskarna upptäckte saken själva är vad som gör redaktionsledningarnas handlande så rent ut sagt sinistert.

Med alla de fakta på bordet, som allmänheten saknade, så borde det ha varit lätt att rädda åtminstone en del av trovärdigheten. Jag drog själv slutsatser, som ett hypotetiskt exempel, då jag läste om Djursholmsrånen, att den här typen av brott skulle skaka stora delar av Sveriges tättbebyggda områden inom kort överskådlig framtid, eftersom de kriminella uppvisade en så total hänsynslöshet och eftersom rånen är så lätta att genomföra: svenskarna är ett vapenlöst folk som artigt öppnar dörren när någon ringer på – även när det är Stora Stygga Vargen. Att vi lärt även våra barn att göra så beror inte på att vi är aningslösa naivister allihop, utan att detta varit rationellt i ett samhälle där hemmet är en fredad borg. Våra inhemska kriminella skulle förstås ha kunnat gjort likadant och att de inte gjort så måste tillskrivas en i kulturen starkt inympad moral som säger att detta är att gå över gränsen. Ungefär som att man inte skjuter ihjäl anhöriga till dem man bråkar med.

Men för dem som nu kommit hit så finns det inga tabun. Man är iskalla opportunister som ser mjuka, enkla mål framför sig, liten risk och hög avkastning. Många av dem hyser också ett starkt resentiment, ett hämndbegär mot etniska svenskar som grupp, ett utslag av mindervärdeskomplex och brist på självrespekt. De oproprtionerliga våldsamheter som utspelar sig under dessa rån, enligt de beskrivningar som nått oss i allmänheten, tyder på att detta har stor betydelse. Övervåldet är inte rationellt ur någon annan synvinkel än att rånarna faktiskt njuter av det.

Så bidrar vi själva till att dödförklara den öppna svenska kulturen. Av omsorg.

Så vad säger man till sina barn? De flesta av dem är ju som barn och ungdomar är mest. D v s de är slarviga och glömmer bort. Vad föräldrarna predikar i det ena örat går gärna direkt ut genom det andra. De tar inte hot på allvar, som de inte blivit upplysta om tidigare. Rån i det trygga hemmet? Känns ännu mer overkliga för dem än för oss – precis som det borde vara. Ska man överdriva och riskera att skrämma dem så att de får mardrömmar och blir rädda för att vara ensamma hemma? Eller ska vi bara låta det vara? Många av oss gör säkert det senare, få vill överdriva ‘i onödan’ (vilket vi i princip aldrig kommer kunna veta säkert om det är). Men att barnen inte ska öppna dörren för vem som helst försöker vi nog ändå pränta in. Att den svenska kultur vi är en del av i samma ögonblick inte längre är en del av våra barns – det är det oundvikliga priset; för vår kultur fungerar inte under de nya omständigheterna. Under tiden funderar vi istället på hur vi kan förstärka inbrottsskyddet.

Pojken som rånades i Åkersberga blev chockad säger man i artikeln. Men man kunde förhöra honom. Det måste ha varit plågsamt och fått händelsen att bli än mer overkligt makaber. Polisen utnyttjade informationen till en resultatlös spaning ned mot Åkersberga station, dit man gissade att rånarna var på väg. Om man hade velat ha hjälp och vittnen så hade man ju kunnat lämna de signalement som masker och luvor inte kan dölja. Då kanske pojkens uppgifter skulle ha haft någon betydelse. Ska vi gissa så blev det dock kod 291 i samma ögonblick som ‘Rinkebysvenska och mörkhyade händer’ kom på tal. Men kod 291 och hemligstämpeln på alla flyktingrelaterade misstänkta brott är faktiskt redan överspelad. Diskussionstoppen just nu är istället: 1. vilka länder kan man flytta till? 2. hur startar man ett medborgargarde? och 3. hur söker man bygglov för ett ‘gated community’? Hudfärgen på dem man vill stänga ute diskuteras också nu fullt öppet bland svenskarna, men ingen behöver få den bekräftad av polisen eller Aftonbladet. Alla ‘vet ‘ ju ändå.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad 3 kommentarer

Hot mot journalister är ett hot mot demokratin. Men när alternativ media och misshagliga politiker inte räknas är hotet dubbelt.

Janne Josefsson berättar om de mordhot han utsatts för. De är en förskräckande läsning. Han förtjänar respekt som utför sitt uppdrag på det sätt han gör. Att våldskulturen växt som den gjort är oacceptabelt skulle statsministern säga. Men ingen gör något åt det. De stora tidningarna har säkerhetspersonal för att skydda sina anställda. Men när frilansare som Joakim Lamotte utsätts för samma typ av hot som Josefsson, så har han inget skydd alls. Och polisen skriver av ärendena, trots att de mordhotande ibland gör misstaget att ringa från sin egen telefon.

Hur ska det tolkas? Kanske är det inte ett misstag – kanske vet de att de inte kommer lagföras? Sådana som Lamotte får skylla sig själva verkar det som. De skriver ju om sanningar som etablissemang och MSM inte vill kännas vid. När man läser läserkommentarerna är det just denna typ av relativiseringar man får ta del av. Den som helt korrekt påpekar att även Jimmie Åkesson får ta emot dödshot av samma slag, får genast mothugg. ‘Hans parti har ju anhängare som ägnar sig åt sådant!’ Och banne mig, om det inte är någon som påstår att allt detta faktiskt är Trumps fel. Det också. Precis som den svenska kronans fall…

Ingen av dessa PK-marinerade verkar vilja fatta att om man ska komma åt våldshoten så måste gränsen sättas absolut. Alla politiker som hotas måste få skydd. Även SD:s och AfS. När MSM inte uppfattar det som viktigt nog att skriva om, så måste vi inse att polisen också gör sina prioriteringar därefter. När en AfS-politikers hem bränns ned i Botkyrka så beror det utan tvekan bl a på att förövarna har uppfattat det som tillåtet, ja, närmast önskvärt av många i umgängeskretsen. Som i sin tur har än fler omkring sig som säger som DN:s läsare gör.

Sedan finns det dem som agerar ‘naturligt självgenererande’. När Niklas Orrenius avslöjade namn och adress på en äldre kvinnlig journalist som skriver under pseudonymen Julia Ceasar, så gjorde han det väl medveten om att det fanns personer som ansåg att hon förtjänade att dö. Orrenius gjorde vad han kunde för att också få en bild av hennes ansikte. Efter detta blev Orrenius själv mordhotad av sådana som ansåg hans handling var förkastlig. Bara det senare slogs upp stort. Han blev martyr fastän har själv bidragit till att öka riskerna för sin kår, befordra det hat som vill tysta den. Och MSM gör sedan ont värre genom att ensidigt och partiskt endast fördöma dem som hotat Orrenius. Vad förväntar man sig då, om inte ett hat, frustration och förakt från dem som ideologiskt stöttar Julia Ceasar?

Nya tiders journalist slängdes ut från Bokmässan av poliser för att Pierre Schori ansåg sig ofredad av hans frågor. MSM vågar inte ställa så ofina frågor tll en hög S-ledare som hyllar en död massmördare. Mordhot behövs inte för att avskräcka här. Här räcker det med att man riskerar polisanmälan tydligen, eller att aldrig mer bli inbjuden till tv-sofforna. När MSM hovbugar för sådana som Schori, så är de banne mig inte mer skyddsvärda än vanliga medborgare. De är journalister bara till namnet, inte i sitt kall. Naturligtvis ska de också skyddas, men de utgör inte längre representanter för demokratin och yttrandefriheten – tvärtom.

Det finns också andra yrkesgrupper som utsätts för hot, nästan dagligen. Jag tänker på poliser och akutsjukvårdspersonal, men också på lärare. Även de förtjänar stöd och skydd, men de är alldeles för många för att få det. Jag blev själv mordhotad av en algerisk flykting vid ett tillfälle för några år sedan. Eftersom han var fysiskt välvuxen och eftersom jag fått veta att han var son till en högt uppsatt officer i den algeriska säkerhetspolisen, så hade jag viss anledning att ta hotet på allvar. Precis som Josefsson är det ju då först till ens familj tankarna går. Är det värt att stå fast? Bör man backa? I det här fallet handlade det om en mentalt sannolikt lätt störd person som missuppfattat mig på grund av språksvårigheter. Problemet löstes genom att helt enkelt kommunicera. Även som försvarare av det fria ordet och mina åsikter har jag utsatts för hot. Från ett facebookkonto (se bilden) fick jag för någon månad sedan ett meddelandet att man önskade ‘få en bild på min hals’. Jag såg meddelandet först ett par veckor efter att det skickats, så det kändes inaktuellt redan då. Och det finns god anledning att tro att kontot är kapat, enligt min ‘säkerhetsstab’, varför jag inte publicerar namn eller ansikte (bara en hals).

Jag respekterar alla som i en sådan här situation bestämmer sig för att det är nog. Som backar, gömmer sig eller åtminstone blir försiktigare. För vad är viktigare än den egna säkerheten och familjens? Är det värt detta? Jag skriver helt ideellt. Josefsson har i alla fall en karriär och ett namn skapat inte minst för sin oräddhets skull. Lamotte är en av få frilansare på nätet som faktiskt har en fanbase stor nog för att leva på sina texter. De flesta av oss tjänar ingenting på det här. Tvärtom så riskerar vi, om inte våra liv, så i alla fall möjligheter att få en normal utkomst. Vi blir oanställningsbara, opublicerbara och oönskade i det sociala umgänget. Det gäller verkligen inte dem som står på andra sidan, de som är inne i finrummet och som inte blir utkastade från Bokmässan. Ändå kan jag inte hålla med dem som bagatelliserar saken, bara för att den hotade är en meningsmotståndare. Yttrandefriheten hotas från flera håll i vårt land. Och hotet om våld är ett av de viktigaste, farligaste och mest effektiva. Det spelar ingen roll vem som hotas eller vem som hotar. Detta får inte vara något som läggs på hög hos polisen för att sedan skrivas av.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Janne Josefsson i DN om mordhoten

Nya Tiders reporter ofredansanmäld av Shori för att han ställer ofina frågor om Mugabe

Joakim Lamotte om mordhoten – endast i alternativ media, som Nyheter Idag

Publicerad Lämna en kommentar

Så kom den då. Brottsvågen som även får eliten att reagera.

Hög taxerad inkomst och förmögenhet har genom Sveriges tillämpning av offentlighetsprincipen gjort de rika till måltavla för den nya kriminaliteten. Alla vet varifrån problemen kommer. Men ingen har yttrat det högt. När DI till slut skriver om människor under vapenhot och rånare med pistol, vrålande om att de ska mördas, i sina egna vardagsrum, så är det som om en ballong av politisk korrekthet punkterats i finkvarteren.

Som noteras i en läsarkommentar: ”Vad folk skriver här på DI är fullt i klass med vad läsarna av Samnytt tycker”. Rånvågen mot finanselitens Östermalm är en artikel av ett slag jag inte tror har skrivits förut på DI. Låst är den tyvärr, men den refereras utförligt i Fria Tider och kan summeras i skoningslös kritik mot uppgivenheten inför den ständigt mer brutala och ökande kriminaliteten: vad har politikerna gjort med detta land, kan man inte ens skydda våra mest aktade samhällsmedborgare? Att många av dessa nu överväger att emigrera är heller inget tomt hot. Det är en desperat konsekvens av slutsatsen att det inte kommer hjälpa med vare sig hot eller böner. Regeringen är inte bara ovillig, den är handfallet inkompetent också.

Och i kommentarsfälten är det immigrationspolitiken i första, andra och tredje hand, som utses till boven. Ingen bryr sig om integration längre. Integrationen har gått åt h-e med dem som kommit under 2000-talet, med barnen till dem som kom på 90-talet, och som prognosen ser ut även med den generation som kommer följa. Och nu ska man fylla på med mer. Ingen orkar bry sig om hur det blir med den fjärde generationen om 30 år; man drar slutsatsen att det är bättre att komma iväg först, hellre än att göra det sist – eller inte alls.

Till skillnad från i DN Ifrågasätts läsarspalt lyser här sossarnas betalda spinndoktorer med sin frånvaro. Jag ser en eller möjligen två ‘som inte ser problemet’, och någon som tycker de rika kan få skylla sig själva, att bankerna är lika goda kålsupare. Men banken kommer inte hem till mig och riktar en pistol mot mina barns huvuden. Det fattar alla. Sossarna vet att spelet är förlorat här, den här målgruppen kommer inte rösta för mer mångkultur. Men kommer de att höja sina röster även offentligt?

Konsekvensen av den absurda tolkningen av vår offentlighetsprincip, att en privatpersons förmögenhet, inkomst och registrerade bilar är var mans rättighet att känna till, står här naket klar. Är snaskande kvällsblaskors lösnummerförsäljning verkligen viktigare än människors liv och säkerhet? Kanske var det en och annan som tyckte det var status att finnas med på listan över ortens rikaste. Men nu vill man ha skyddade personuppgifter. Så dags att vakna, näringslivstoppar, ni som så gärna sjungit med i mångfaldskören. Men det är förstås utmärkt ändå att man reagerar. Vi ska sympatisera med ’upproret’ på DI; det handlar säkert i de flesta fall om middle management på stora företag, sådana som inte vågat höja rösten av rädsla för att förlora arbetet, eller åtminstone minskad popularitet, löneförhöjning och befordringsmöjligheter. Och det är under pseudonymer man skriver sina kommentarer.

Så ser livet ut för de flesta – har man något att förlora så blir man lätt gisslan. De som satt sina underskrifter på de där namnlistorna som MSM så gärna publicerar, som talar om hur rasistiska man tycker att SD är; de sitter högre upp i hackkedjan. För dessa är klyschan ’staten och kapitalet sitter i samma båt’ en pågående affär. Och de har råd med kamerabevakning och livvakter, även om de fram tills nu inte tänkt så mycket tanken. De har också kontakterna som gör bygglov för tre meter höga murar möjliga. Inom kort lär de flesta av dem ha sett om sitt hus och sonderat möjligheterna att göra sina närområden till gated communities.

En enda sådan flytt kan kosta Sverige hundratals miljoner i förlorade skatteintäkter. Gissar därför att etablissemanget kommer ge dem vad som krävs för att få behålla dem. De som inte har råd med egen livvakt kommer välja flyttalternativet desto oftare. De är förstås många fler och deras söner och döttrar uppmuntras redan att välja en utlandskarriär. Då blir det vi som är kvar som är förlorare. Tillsammans med ännu högre skatter, minimerad välfärd, krympta pensioner, islamistiska fundamentalister, gängkriminella – och en stor grupp allt mindre belåtna bidragsinvandrare, som i den kommande lågkonjunkturen lär bli varse att pengarna tagit slut. Då blir det liv i luckan.

Det är faktiskt ändå så att jag njuter lite, att det är Löfven och hans korrupta anhang som nu tvingas försöka lösa den här omöjliga ekvationen. Förutom skadeglädjen finns också ett realistiskt hopp om att inkompetensen gör processen kort. I så fall kan det trots allt ändå finnas något kvar att bygga på, och vi kommer en dag igen få se fågel Fenix resa sig ur askan.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

https://www.di.se/nyheter/brutal-ranvag-mot-finanseliten-de-skriker-att-de-tanker-doda-mig/

https://www.friatider.se/brutal-r-nv-g-mot-stockholms-rikaste-verv-ger-l-mna-landet

Publicerad Lämna en kommentar

Organiserad brottslighet i allsvenskan

I korthet: Matchfixningen visar på en brottskultur i Sverige som vi aldrig haft förut – samtidigt som domstolarnas beviskrav är löjeväckande höga – och regeringen sitter med rumpan på händerna och gör ingenting. Eftersom andra länder reagerat snabbare, tydligare och hårdare så har Sverige blivit ett paradis för en alldeles speciell typ av brottslighet: den organiserade.

Läktarvåld och maskering

Problemen med läktarvåldet har länge varit ett stort problem och de som maskerar sig har man inte ansett att man kan göra något åt. År ut och år in. Till slut fick man till ett maskeringsförbud som började gälla för två år sedan. Men vad gjorde våldsverkarna då? Jo, man gömde sig under de jättelika s k OH-flaggor som rullas ut över delar av publikhavet. I skydd av dessa kunde man i lugn och ro förbereda allehanda föbjudna aktiviteter, som bl a innabär att starta tifon och sätta fyr på kraftiga knallskott. När dessa OH-flaggor nu förbjudits av polisen så blir man jättesura. På derbyt mellan AIK och Hammarby var det tvärtyst under matchens första tio minuter. Man hävdar att detta förstör publikkulturen, och att det inte är ‘roligt’ längre.
*
Sanningen är förstås att det alltid är roligt med festligheter, men inte alls med olagligheter som innebär fara för annans liv. Och inte heller med matchstörande företeelser som innebär ständiga avbrott i matcherna, medan alla tvingas vänta ut att rökutvecklingen vädras bort – ett särskilt stort problem på Friends Arena förstås, när taket är stängt. Dessutom – helt ärligt – är man inte där för att titta på fotboll? Att befinna sig under en flagga kan ju inte direkt göra det lättare att följa med i matchen.
*
Varför tar jag upp det här? Jo, för att polisens och riksdagens/regeringens senfärdighet i att lagstifta och sätta hårt mot hårt, inte bara visar på den vanliga inkompetensen utan framförallt ovilja att se saker för vad det är. Som i sin tur beror på att de kriminella element som deltar i fotbollsevenemangen har ett betydande våldskapital som man helt enkelt är rädda för att sätta sig emot. Lyssna gärna på hur tränare och spelare försiktigt tassar runt frågan och hur de flesta smeker sina s k fans medhårs.Samtidigt som somliga av dessa inte drar sig för aktiviteter som kan kosta deras lag både böter och avdrag av viktiga poäng. Och vad förstås ingen säger, är att fotbollens problem har stark anknytning till invandrad brottslighet – och framförallt organiserad sådan.

Matchfixningen – stora pengar – små risker

Den absolut allvarligaste aktiviteten av sådant slag är förstås matchfixningen, där någon eller flera spelare mutas för att spela dåligt. Det handlar om mycket stora pengar, och för att dessa fixningar ska vara möjliga så måste man ha kommit spelarna nära. Och helst ska spelarna bo i eller komma ifrån utanförskapsområden eller ha släktband med människor som gör det. För i dessa gäller parallellsamhällets lagar, tystnadskultur och polisen blandas sällan eller aldrig in. Då fungerar hot så mycket bättre.
*
Nio matcher är just nu under utredning, bl a den allsvenska matchen Elfsborg-Kalmar. Problemet är växande. Och det är ju inte att undra på. För de som väljer att ställa upp är belöningen stor. Och för dem som inte gör det är hot och våld legio. För ett par år sedan nu var det på väg att hända i en match mellan AIK och Göteborg. Den f d AIK-stjärnan Dickson Etuhu hade försökt muta en av sina fd lagkompisar, målvakten Kenny Stamatopoulos som dock valde att tacka nej och sedan anmäla vad han uppfattade som ett solklart mutförsöket. Vid en husrannsakan hos Dickson hittades bl a narkotika och uppgifter om spelberoende.
*
Men Dickson Etuhu frikändes ändå. Det mod som Kenny visade belönades med ett avfärdande av TR. ”Det krävs att erbjudandet lämnas på ett klart och tydligt sätt samt att det är allvarligt menat”, skriver rätten i domen. Med de beviskraven kan man lugnt slå fast att ingen någonsin kommer kunna sättas dit utan att fixningen faktiskt genomförts. Och motivationen för att genomföra fixningar har naturligtvis ökat, samtidigt som åtgärderna för att täppa till lagen, genom att införa en särskild brottsrubrik för just detta, är hittills noll. Eftersom de flesta andra länder varit mycket snabbare att agera, blir Sverige därför något av fixarnas paradis, hit dras de grovt kriminella.
*
Visst är det välkänt att Sveriges gränser är öppna för alla, men att döma av hur vår regering och dömande makt agerar, kan man nästan få för sig att just just organiserade brottslingar är alldeles särskilt välkomna.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

https://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/a/KvgOg4/dickson-etuhu-frikand-av-tingsratten
https://www.dn.se/sport/detta-har-hant-i-aik-fallet/
https://www.dn.se/sport/fotboll/fortsatt-forbud-mot-oh-flaggor-i-stockholmsderbyt/
https://www.fotbollskanalen.se/allsvenskan/riksdagens-beslut-maskeringsforbud-fran-1-mars/