Publicerad 1 kommentar

Pensionerna: mellan Skylla och Karybdis. Men base case är ännu en statlig stöld.

I Odysséen klämdes hjälten och hans sjöfarare mellan klippmonstret Skylla och malströmmen Karybdis. Om några år så kommer vi se hur det svenska pensionssystemet klarat samma resa, efter den finansiella storm som Corona orsakade 2020, och som fortfarande pågår. Som jag redan har påpekat för den som velat lyssna, så är risken överhängande för att just pensionärer och småsparare är krisens stora förlorare. Den risken är närmare 100% idag och Dagens Industri bekräftar nu den bilden med rubriken ‘Coronasmocka mot pensionerna’.

Första halvåret har lett till minusresultat i alla pensionsförvaltare utom Länsförsäkringar Gamla Trad, som nästan helt är investerat i obligationer. Jättarna Alecta, AMF och Skandia Liv visar minus mellan 1,1 och 2,6 procent, med värdefall på över 10% i de mest aktietunga pensionssparalternativen. Nordea Liv och SEB Trygg Liv Gamla är värst, ner i storleksordningen runt 5% på aggregerad nivå. För ett enskilt halvår är det här exceptionella siffror. Återbäringen i SEB sänktes från tio till noll.

Vad det här säger är egentligen bara vad de flesta vet: pensionsbolagen har olika placeringstrategier där man är viktade i olika typer av tillgångar. Skillnaderna för detta enskilda halvårs utfall är inte i sig något mått på förvaltarnas skicklighet, utan på hur mycket man valt att exponera sig för risk. Svenska och globala aktier har gått ned ca 6% under halvåret, trots den kraftiga rekylen, obligationer har stigit en procent och situationen för olika råvaror är blandad. Fastighetsportföljerna är kraftigt beroende av hur man valt att värdera dem; somliga, som Batljans SBB värderade upp sina kåkar samtidigt som karantän utlystes. Men det är när fastigheterna avyttras som de verkliga värdeförändringarna realiseras.

DI, regimens lydiga verktyg: Konsumera! Köp aktier! Var inte oroliga för pensionen!

Tvärtemot hur det troligen ser ut bland allmänheten, så ju yngre vi är, desto mer oroliga bör vi vara. Hans Bolander ger en överslätande kommentar, i linje med hur DI under vår och sommar gjort allt för att gå statsmakternas ärenden, när det gäller att lugna allmänheten och heja på börsruset, så att alla fortsätter belåna sig, konsumera och fullinvestera sig i aktier. Det är usla råd, av det skälet att vi på så vis gör oss själva till systemets fångar, oavsett om vi gör en kortsiktig vinst eller inte. Och pensionerna ska vi alltså lugnt utgå ifrån kommer räcka bra. DI lurar nog färre av oss över 50, men det är ju dem mellan 30-45 som hans rubrik siktar in sig på: ‘här finns inget att se, ni behöver inte rota i det här, det kommer ordna sig ska ni se, på lite sikt’. Det är cynism av oerhörda proportioner, att ge en sådan rekommendation, den är inte ägnad att hjälpa individen, utan systemet – och förstås regimen.

Jo, Bolander. Vi har all anledning att planera för en sådan. I alla fall om vår framtid är beroende av utbetalningar från det svenska pensionssystemet.

Pensionsfonderna: förlorare hur man än vänder sig

Pensionsfonder har krav på sig att vara försiktiga. Som snitt är man exponerade mot aktiemarknaden med ca tolv procent och man har ‘väldiversifierade’ portföljer, d v s inte lagt alla ägg i samma korg. Men vad det innebär i praktiken är, som utfallet visar, att man trots försiktigheten inte kan undgå att drabbas när börserna går ned. Och, ännu viktigare: diversifieringsstrategin innebär att man också alltid är förlorare när tillgångsinflationen tar över.

Vad som räddat pensionskapitalet från större minskning på kort sikt hotar därför att urholka det på lite längre. Vad centralbankerna har gjort, att på ett exempellöst sätt, på global nivå utan parallell i världshistorien, översvämmat marknaden med nya pengar. Det innebär axiomatiskt att pengar tappar i värde mot andra tillgångar. På kortare sikt är det i stort sett enbart mot aktier, guld och kanske silver. På lite längre så gäller det mot i stort sett allt annat. Problemet för pensionsförvaltarna är att de måste hålla så stora tillgångar i obligationer och andra räntebärande papper, som i dagens nollräntesituation inte ger knappt någon avkastning alls.

Karybdis: inflationsscenariot

Karybdis i det här fallet är att våra pensionspengar ligger låsta i positioner som helt enkelt inflateras bort. Det scenariot är skulle jag vilja påstå, statsmakternas kalkylerade. Det är nämligen så man ska komma ur sin egen skuldsituation. Det ekonomiska system man har riggat är lika extremt gynnsamt för låntagare som det är ogynnsamt för sparare och pensionsförvaltare.

Scylla: börskrasch och depression

Skylla innebär istället att vi får en backlash. Någon kägla i denna ytterst instabila situation välter, och ger dominoeffekter som inte går att bemästra. I så fall kraschar aktiemarknaden. Våra pensionsinnehav kommer då inte vara säkrade i alla fall. Dels kommer den börsexponerade delen att implodera, dels kommer en stor del av de räntebärande papper man håller i visa sig vara värdelösa, när företagen går i konkurs eller tvingas rekonstruera.

När vi väl är där, så kommer vi inte ha mycket att säga till om. Bara förlita oss på att statsmakterna är välvilliga och hederliga. Men så är det inte, tyvärr. Och alla kriser anses som bekant ge rätt till extraordinära tvångsmedel och expropriation. Det är därför stöld av pensionsmedel är något vi måste räkna med.

Worst case och base case: statsmakternas legaliserade stöld

Ändå kommer pensionsfonderna i ett Skylla-scenario snabbt utkristallisera sig som en klippa som trots allt står kvar. Ett tredje alternativ utkristalliserar sig därmed. Nämligen att statsmakterna kommer se sig föranlåtna att än en gång stjäla medel härifrån, för att dela ut till mer akuta ändamål, d v s soppkök i den katastrof som politikerna ställt till med. Så gjorde Palme för att bekosta miljonprogrammet, och så restaurerade Göran Persson statsfinanserna efter krisen på nittiotalet. Senaste stölden är mer av ett bedrägeri: de arbetsgivaravgifter som de flesta av oss tror går till pensionssystemet har under de senaste femton åren istället alltmer viktats över i en allmän avgift som politikerna får leka med – kranen in i fonderna har alltså strypts. Detta är det egentliga skälet till att det behövdes en pensionsreform 2019, som i praktiken innebär ungefär 20% reduktion av värdena.

Efter en större kris, den vi har framför oss, så handlar det istället om att man troligen kommer öppna kranen ut. Det är utan minsta tvekan att beteckna som stöld, men egentligen bara exakt samma sak som skett när man under decennier valt att finansiera vår konsumtion med lån – det är kommande generationer som därmed får betala. Och inga andra alternativ kommer räcka.

DI:s kommentar, ett frejdigt ‘vi behöver inte bekymra oss!’ är ett vacuumtomt löfte. Vi har all anledning att oroa oss, och att ställa in oss på att pensionen kommer bli skral, mätt i dagens penningvärde. Det är, som det ser ut, best case-scenariot.

Magnus Stenlund
Swish 070-763 97 02
Bg 591-5640

Publicerad 13 kommentarer

Afrika blir 3 mdr fler före århundradets slut. Godhetsknarkarnas nästa projekt – hur vi ska få dem till Sverige.

DN propagerar för att vi nu måste börja importera fler från Afrika och Nigeria också. Som om Mena-ländernas befolkningar inte fanns och inte redan höll på att invadera oss. Som om det inte fanns en annan, teknisk lösning på hur våra åldringar skulle kunna tas om hand. Eller, om vi inte importerat hundratusentals bidragstagare, att vi då haft råd att ge löner till dem inom sjuk- och äldreomsorg, som skulle ha räckt för att locka kompetent och motiverad personal.

Ett nytt godhetsprojekt!

Ja, DN glömmer t o m – för tillfället – bort sina egna favoritargument, de där om att man ska vara klimatsmart och inte föda nya barn till världen. Glädjen över de tre nya miljarderna i Afrika som vi har att se fram emot att föda en väsentlig del av här i Sverige om man får sin vilja fram, den är oförfalskad. Ett nytt godhetsprojekt! Även om man lite nödtorftigt slänger in ett par argument om hur nyttiga dessa nya bidragstagare kommer bli. De kommer ju fixa ålderspyramiden.

Jovisst, statistiken kommer se finfin ut. Bara den lilla detaljen, att vi kommer färre svenskar i arbetsför ålder som kan försörja både åldrande svenskar och bidragsberoende människor från Mena och Afrika, som varken kommer kunna försörja sig själva eller andra, oavsett vilken ålder de befinner sig i. De saknar nämligen 1. kompetens, 2. motivation och 3. förmåga.

  1. Redan genomsnitten i dessa länder förskräcker. Men dessutom. De som kommer är inte deras ingenjörer och raketforskare. De är snarare analfabeter, i bästa fall med några års grundskola bakom sig.
  2. UD och andra svenska myndigheter agerar inte för att få dessa människor att inse vad vi vill att de ska göra här: arbeta och betala skatt. Kanske för att det inte ens är vad UD/myndigheterna vill. Som den djupa statens företrädare är man nog mest nöjda med att de röstar rätt, d v s rött.
  3. IQ-nivån i Mena ligger mellan 80-85. Enligt dagens forskning kan man, vid unga år och i stimulerande kontext höja sin IQ med mellan 1-5 punkter. Räkna med att de flesta av våra invandrare stabilt kommer ligga kvar på nivåer under 90 alltså. Men i Afrika söder om Sahara är det ännu sämre beställt. Nigeria ligger visserligen på Mena-nivå. Men i Somalia, som är mer representativt för världsdelen, så talar vi om IQ68 som genomsnitt. En poäng upp från förra mätningen, inte mycket att hurra för. Världsindexlistorna ser ut så här. Och vad de innebär är att det saknas poäng med utbildning, IQ för att ta till sig ens enklare texter räcker helt enkelt inte till.

Mitt inlägg på DN Ifrågasätt

DN Ifrågasätt spärrade mig på obestämd tid i april. Man sket totalt i att besvara mina överklaganden. Det var svepskäl som använts, och man hade inga svar. Jag tröttnade efter tre försök, och har sporadiskt prövat att skriva, utan att vara insläppt. Igår upptäckte igår jag att jag kunde kommentera igen. Så jag skrev det som står här nedan. Kommer det censureras? Blir jag spärrad igen?

Då går vi hela varvet runt igen då. Trodde faktiskt att man hade lite bättre minne än så här även på DN. Det var ju den här typen av argument som låg bakom satsningen på import av vad som visade sig bli bidragsimmigranter en masse. Handelns Forskningsinstitut liksom Entreprenörskapsforum har i dec resp apr redovisat hur ‘lyckad’ den strategin har visat sig vara. NOT.

Mitt inlägg från i maj.

70% av flyktinginvandrarna från 90-talet och fram till 2005 är efter 15 år fortfarande totalt bidragsberoende, d v s så lång som mätperioden var – sedan börjar de första årskullarna gå i pension. De som räknades som ‘över ribban’ var enligt HFI en minimiinkomst på motsvarande EUR2000. D v s inget som räcker till för att lägga undan till barnomsorg, egen sjukvård eller pension. Bara hålla näsan över vattenytan.

HFI har inte räknat med statliga stödprogram. Men kommunernas snällanställningar har man ju inte kunnat räkna bort. De mäts alltså som framgångsfall i sysselsättningsstatistiken, men utgör istället en viktig förklaring på den sjunkande produktiviteten.

Vad siffrorna säger? Att det här är en total katastrof som inte finns någon lösning på.

Sverige behöver en utvandringspolitik, inte mer av samma recept som just nu håller på att sätta hundratals kommuner i konkurs.

Magnus Stenlund, Sunt Förnuft

PS. Jag är mycket tacksam för dem som vill stötta min verksamhet. Bidra gärna med Swish till 070-763 97 02 eller bg 591-5640. Och om du vill att min verksamhet ska kunna fortsätta – gör gärna din överföring stående.

Publicerad 13 kommentarer

EU-paketet i hamn. Nej, jag orkar inte säga mer.

EU-paket motsvarande 7,7 bn svenska kronor är i hamn. Hälften direkt i bidrag. Hälften som ‘lån’, som inte ska börja betalas tillbaka förrän 2058. Det kallas för ‘Coronabekämpning’, men redan nu finns det med element som ‘klimatbekämpning’ i denna långtidsbudget, EU:s rätt att ta upp lån och fördela pengar lite som man vill är bekräftad och hur farlig denna praxis är kommer med tiden visa sig. Det vi just hivat in pensionsbesparingar och låst upp våra barns framtid i kallas fortfarande kallas ‘union’ för fred och frihandel, men har under Merkels och Macrons ledning allt mer tagit skepnad av ett planekonomiskt haveri. Vi som vill ur detta kommer tvingas lösa ut oss med enorma belopp, i praktiken kommer det knappast ens vara möjligt. Det man gjort kallas långsiktigt, men det är snöd ekonomisk vinning på mycket kort sikt som drivit på. Intressegrupper med stora aktieinnehav, rakt över hela Europa, är de som har mest anledning att vara glada. Annat ser det ut för skattebetalarna. Bara denna ‘lilla aptitretare’ kan komma att kosta 120.000 per heltidsarbetande svensk.

Tvåhundra underskrifter på uppropet för nej till fler stödpaket. Det räcker förstås inte så långt. Jag orkar inte kommentera detta mer.

Magnus Stenlund Sunt Förnuft
Swish 070-763 97 02 Bg 591-5640

Publicerad 7 kommentarer

Vattenbrist? Nej, kapacitetsbrist i ledningarna. Vänj er! Orsak? Horder av ‘turister i Härjedalen’? Gissa en gång till.

VA-avgifterna måste dubblas till i snitt 16.000:- per hushåll. Vattenransonering hotar även vid normala svenska somrar. Obs: det är klimatets fel. Och sommarstugeägande stockholmares.

Artikeln i DI är en partsinlaga, kom ihåg det. Svenskt Vatten har fått textreklam för att torgföra sitt budskap, inte en enda kritisk fråga eller analys görs av svaren. Artikeln är skriven för att få acceptans för enorma höjningar av VA-avgifterna. Den är också skriven utan att på minsta sätt reflektera över vad som är de bakomliggande orsakerna till varför vi så plötsligt måste räkna med sådana höjningar. Att man i Härjedalen i år höjer VA-avgifterna med 10% menar man på Svenskt Vatten är ‘något som kommer bli vanligt framöver’. Hur man skapar acceptans för detta, det är det verkliga problemet och som DI:s reporter undrar över, samtidigt som artikeln förstås just är ett led i att bana väg för sådan.

Höga kommunalskatter och anslutningsavgifter med fem nollor bakom räcker liksom inte till.

Investeringsbehovet i VA är 39% större än vad man kostat på sig – i åratal.

Det viktigaste här är förstås att hitta förklaringar som gör att vi förstår – och helst skyller på oss själva, vi dummingar som gjort så att klimatet löper amok. Det är vårt fel! Eller varför inte ‘stockholmarnas’. Det gör inget om ortsborna knyter näven i byxfickan och mumlar några eder, när de betalar sin VA-räkning, som om tjugo år kommer att ha behöva dubblats till – i dagens penningvärde – ca 16.000:- per hushåll. De senaste åren har vi lagt 16 mdr/år på VA-nätet, men enligt Svenskt Vatten behövs det 22, 2 mdr, hela 39% mer alltså. Vi kan utgå ifrån att det sett ut ungefär så i 30 år, för varför skulle VA-taxorna annars behöva dubblas? Det kallas för eftersatt underhåll, och sådant är dessutom långt dyrare än om det sker vartefter behov uppstår, för att inte tala om att täcka upp för kostnaden för allt rent dricksvatten som bara rinner bort.

Dessutom och inte minst: Är det någon mer än jag som retoriskt frågar sig varför kommunalskatten inte räcker till? Och som kanske byggt ett hus och undrar om det inte var detta som anslutningsavgiften, ofta över 100 lax, var ämnad för?

Svenskt Vatten vill att vi vänjer oss vid och accepterar höjningar av VA-avgifterna med 10% per år. Och vi får gärna lägga skulden på inflyttade sommargäster från Stockholm.

Invandringen har ökat befolkningen med 43%. Ett samband?

När höjningen i Härjedalen motiveras med att ‘det byggs mycket i fjällen, huvudsakligen på grund av turismen’, så blir det nästan parodiskt. Sanningen är 1. att stora delar av ledningssystemen byggdes ut för ett halvsekel sedan, eller tidigare, och att man sedan dess inte ansett det vara av vikt att underhålla detta, 2. kommunerna har andra prioriteringar och använder skyhöga kommunalskatter åt att importera bidragstagare, 3. dessa bidragstagare behöver också vatten.

Självklart blir det brist i system som inte byggs ut i takt med befolkningsökningen. Invandringen har de senaste tre decennierna varit rekordstor, inte bara för Sverige, utan större än i något annat västland. Över 20% av befolkningen är idag född utanför landets gränser, nästan alla dessa har kommit hit under denna period. Ytterligare 10% av befolkningen är födda av föräldrar med sådan utländsk bakgrund – det innebär att befolkningen totalt är 43% större än den annars hade varit. Jämför gärna den siffran med Svenskt Vattens skattning av hur mycket större VA-avgiften måste bli: 39%. Kanske har Svenskt Vatten räknat ett par procent i underkant? Nu börjar hursomhelst denna massanhopning kräva sin tull även här. Systemen räcker inte till. Även de långsiktiga kostnaderna för invandringen måste betalas.

Palme och sosseriet: alla goda gåvors givare – men avskyr underhåll

Att sosseriet från Palme och framåt haft ett absolut minimum av intresse för att underhålla systemen är heller ingen slump. Urusla beslut för ekonomin har lett till lägre ekonomisk tillväxt, som tillsammans med en önskan om att fortsätta kunna låtsas vara alla goda gåvors givare, helt enkelt inte har räckt till för att utföra de långsiktiga investeringar som krävs. Sådana har kunnat skjutas på framtiden. Jag talade för några år sedan med en rörmokare som ofta var anlitad av kommunerna. Enligt honom så läcker ledningarna enorma kvantiteter pga uselt underhåll, endast de mest akuta lagningarna hade man råd att ta itu med.

Såsom med elen är det först när allt blir akut, som sanningen grävs fram.

Min artikel igår handlade om eftersatta elnät. Problem som dolts för svenska folket genom att förbjuda företag att expandera. Skulle företagen fått göra det, så hade elbristen för hushåll blivit akut långt tidigare. Men företagare är det ju ingen som bryr sig om när de ‘gnäller’. Den som undrar varför t ex byggnationerna i Täby blivit stillastående vet inte om att det beror på elbrist. Gissa sedan varför byggena blir dyra – och notan kommer förstås till slut serveras i form av högre hyra. Sådana restriktioner för näringslivet har, får jag veta bakvägen, existerat i flera år, utan att systemmedia velat reagera. Att DN gjorde det igår beror på att detta inte längre räcker till; hushållen i södra Sverige kommer ändå att drabbas, troligen redan i vinter, om man inte upphäver beslutet om att stänga Ringhals II.

Problemen med vattnet blev akuta 2018, med rekordvärmen. Men de hade kunnat bli värre 2019, för då var både grundvattennivåerna och situationen i vattenmagasinen lägre; den uteblivna värmen räddade oss från en brutal ransonering. Nu skriker alltså Svenskt Vatten äntligen till. Mitt i en sommar då grundvattennivåerna ändå har fyllts på de flesta håll, samtidigt som vädret hittills varit tämligen svalt.

Högre krav på säkerhet – ej nämnt av Svenskt Vatten

En kostnad slutligen som ingen nämner alls: säkerheten kring vattentäkterna är hotad. Föroreningar i dricksvattnet drabbade som ni kanske har läst en stad i Nordnorge för bara något halvår sedan, med mängder av sjuka som följd. Att det rör sig om avsiktligt sabotage ville man inte ens antyda, men det kan inte uteslutas  – påkostade säkerhetsanordningar måste därför komplettera investeringarna i vattenledningar. Den här typen av brottslighet var tidigare okänd. Liksom bombdåd i bostadshus. Liksom gruppvåldtäkter och förnedringsvåld i så stort antal att de inte hinner utredas, liksom grym misshandel och dödande av oskyldiga djur. Nej jag säger inte högt vad jag tror, det får ni räkna ut själva. Jag tror på en enda sak som jag kan uttrycka i skrift: läget är verkligen riktigt akut nu.

Utgå ifrån att man nästa gång skriker till när vi får ett par riktigt varma sommardagar. Då kommer hela haveriet kunna skyllas på klimathotet och Greta kommer få några helsidor till igen i DN, för att förklara för oss hur dumma vi är.

Magnus Stenlund Sunt Förnuft
Swish 070-763 97 02 Bg 591 56 40

Publicerad 3 kommentarer

Flykting-BNP-bubblan har ökat våra lån – men inte vår långsiktiga tillväxt.

Undertecknad har i två Swebbtv-program, Den fjärde statsmakten 51, intervjuats avseende Coronapaketens effekter på ekonomin. I del 1 (53 min) handlar det framförallt om de nya EU-obligationerna, stöd till södra Europa på 750 mdr EUR, till länder med lägre beskattningsuttag, lägre total belåning och lägre faktisk pensionsålder än vad vi har i Sverige. Det är illa nog, men än värre är att detta kommer sätta ett prejudikat för framtida EU-upplåning; vi riskerar att aldrig ta oss ur EU med de återbetalningskrav på utlovade garantier, som vi då har att vänta.

I del 2 (33 min) går jag närmare in på BNP och våra lån. BNP, Bruttonationalprodukten, används som nämnare i diverse nyckeltal, när man vill jämföra länders ekonomiska välstånd, deras beskattning, statsskuld och andra lån, sådana begrepp som beskriver vår finansiella situation. Det kanske låter enkelt att definiera BNP: summan av alla varor och tjänster som produceras under ett år, men det är förstås inte bara en oerhört omfattande räkenskap, den beror också av hur vi definierar olika kassaflöden. Det finns alltid ett starkt incitament för staten att överdriva BNP, för att vi (och de styrande) ska se bättre ut än vad vi är. Men det har sannolikt aldrig varit viktigare än just nu: det handlar om att återställa ett förtroende, som, ifall det inte lyckas, har kostat oss många hundra miljarder så gott som helt i onödan. Och det är förstås våra pengar det handlar om.

Det mest effektiva sättet att ta till sig vad det är som nu pågår är nog faktiskt att lyssna på programmen. Här nedan ska dock kompletteras med några av de diagram jag visar upp, och kanske ytterligare ett par.

De båda ytterlighetslägena: depression eller hyperinflation

Brädan blir bara svårare och svårare att balansera när insatserna höjs. Kraftig penningmängdsökning måste till slut betalas av någon. Att ‘inflatera bort den’ betyder de facto att våra sparmedel går upp i rök.

Med världens högsta skattetryck har Sverige bara två val: mer belåning eller välfärdsnedskärning

Japan är en enastående stark industrination, man arbetar som myror och hårddrillar sina barn. Dessutom kan man höja skatterna, om man måste. Vi är inte Japan, och vill antagligen inte bli det heller. Skatterna kan vi heller inte höja. USA: ännu lägre skatter, och kan dessutom låta dollarn flöda om det kniper – man testar gränserna nu, men hittills håller det.

Har börsen rätt?

Svaret är nej, börsen är mer irrationell än någonsin. Men kortsiktigt har den förstås samtidigt ‘rätt’: detta är pengar i knät, som strömmar in till aktiemarknaden för att det inte finns andra investeringsmöjligheter, pga en realekonomi som backat 20%.
Börsanalytiker är inte bara flockdjur som kryper samman när osäkerheterna ökar. De tittar i backspegeln och får ständigt fel. Detta är uppenbart när vi ser åt vilket håll analytikernas prognoser förändras, och jämför med hur börsen faktiskt går. Konsekvent fel!

Svenska hushåll är betydligt högre belånade än amerikanska

Nittiotalskrisen (1) innebar att fastighetsbubblan pös ut. Minskade värden gick hand i hand med minskade lån, en sund men tuff utveckling. Hushållens lån/BNP vid 90-talets slut var under 50%. Den kägla som fällde världen 2008 var de amerikanska hushållslånen (2), som synes har dessa sjunkit tillbaka något, om än inte alls till de svenska vid slutet av 90-talet. Samtidigt har de svenska hushållslånen bara ökat, med 41% före krisen 2008 och ytterligare 36% före Corona. Inflationen har under samma perioder varit 11% resp 12%. Allt ovanför detta är luft.
På toppen av hushållslånen ligger rena konsumtionskrediter, 250 mdr totalt, som mer än dubblats sedan 2008. Dessa saknar oftast säkerheter, har skyhöga räntor och är tagna av människor med svag ekonomi. Detta är en potentiell ‘kägla’ som kan fälla hela ekonomin.

Näringslivets belåning luktar nittiotal

Att svenskt näringsliv dubbeldopats med nollränta och krondepreciering är den ena förklaringen till hur det här kunnat ske. Den andra är det svenska högmod som vi sett föregick både den svenska fastighetskrisen på 90-talet, en massinvandring utan jämförelse på 10-talet och den lika unika Coronastrategin 2020 – vi lyckas inbilla oss att vi har rätt trots att alla andra gör tvärtom. Inget annat land har ett så suicidalt behov av självhävdelse.

Bidragsinvandringen

Bara tre av tio flyktinginvandrare från 1990-talet och framåt uppbär ens minimilön. Långt färre producerar tillräckligt för att skapa de resurser som det svenska välfärdssystemet förser dem med, för att försörja hela familjen från vagga till grav.
Invandringen är ett slukhål. De offentliga göder ren konsumtion. Även detta räknas dock in i BNP. När stöden försvinner så försvinner dock alla verksamheterna som är beroende av dem. Då sjunker BNP. Det gör däremot inte lånen som svenskarna tagit för att hålla uppe sin konsumtion. Det kommer kosta att ställa om, och många sektorer är korrumperade med de flöden som hamnat i deras händer, motståndet kommer alltså vara stort.

Totalen? Det ser illa ut!

Riskerna har ökat i världsekonomin: belåningen är +13% inom OECD och +82% i Kina. Och Sverige skiljer ut sig, med en kraftig ökning 2008-2019. När den ihåliga flykting-BNP:n räknas bort är lånen uppe på japansk nivå, nära 370% av en mer rimligt beräknad BNP.

Corona är fyra gånger värre än krisen 2008 – och förutsättningarna 2019 sämre än de var 2007…

New York Feds konjunkturindikator visade i maj -12, mot -3 som värst under krisen 2008. De övriga faktorerna som jag räknar upp ovan är reala. Vi kan heller inte se att företagens vinstprognoser förbättrats.

När t ex inköpschefsindex refereras som ‘positiva’ signaler så är det en feltolkning: man har först haft en enorm nedgång, de senaste signalerna säger att man från denna nedgång har ytterligare, men mindre nedgångar, inte att man har ‘tagit sig igenom det värsta’.

BNP-förändringar som ser mindre allvarliga ut än förut, beror på att stödpaketen räknas in i siffrorna, ev även dubbelräknas.

Ser man istället på exporten och importen, som är svårare att manipulera, så talar vi om 20%-iga nedgångar för Sveriges del. Det är en katastrof, men så länge som bidragen tickar ut är det ingen som riktigt märker av den i den stora allmänheten.
Publicerad 3 kommentarer

Vad S gjort bra i Coronakrisen? Man har ‘ingivit förtroende’. D v s duperat folk. Det är man världsmästare på, tack vare systemmedia.

Vad har myndigheters och regeringens handlande gått ut på under Coronakrisen? Rädda så många liv som möjligt? Fel. Minimera skadeverkningarna på ekonomin? Fel. Inge ‘stort förtroende’ och därmed rädda sig själva? Nu börjar vi närma oss.

Ny DN/Ipso visar att regeringen och FHM tappat i förtroende under juni

Det är ganska tydliga siffror det handlar om. Från att en klar majoritet ansett att man gjort ett ganska bra eller mycket stort förtroende, så sjunker den andelen till 45%. Därmed är man tillbaka till marssiffrorna, då opposition kring strategin fortfarande var tillåten. Sedan slöt sig leden, och utfrågningarna vid FHM:s dagliga presskonferenser blev till parodier på uppvisning i konsten att aldrig ställa besvärande följdfrågor.

Vi kan konstatera att det världens sämsta Coronastrategi lades tidigt, och att det egentligen är alltför generöst att kalla den för ‘strategi’ eftersom det handlade om att göra så lite som möjligt i sakfrågorna, lämpa över allt ansvar på regionernas sjukvård och sedan ljuga svenska folket rakt i ansiktet tillsammans. Den som upprepar att kurvan är avtagande tillräckligt länge får naturligtvis till slut rätt. Tegnell har bollat de besvärande höga rapporterade dödstalen så att de ramlat ner i en redan passerad historia – och fått media att hålla tyst om att det innebär konsekvent underrapportering av aktuella dödstal. Inte förrän dödstalen faktiskt till slut började gå ned på riktigt, så rapporterade media om just det statistiktrixandet. Att man enbart räknade positivt testade som Coronadöda var nästa officiella hemlighet, som åtminstone vid något tillfälle förnekades blankt. Och den som på så vis sänker dödssiffrorna genom att inte testa, kan sen hävda att den rekordökning i antal smittfall vi nu ser är en ‘synvilla’ som vi inte behöver ta på allvar, fastän det naturligtvis borde tas för intäkt att det är tvärtom: antalet smittfall har varit långt högre än vad man tidigare påstått.

Intressant att de ‘inbitna’ fortfarande älskar Tegnell, även när de överger FHM.

Det är långt ifrån ett enkelt trick att både skjuta problem framför sig och att placera dem tillräckligt långt bakom sig för att hela tiden kunna framstå som trovärdig. Det gör förstås inte Tegnell och FHM heller. I mina öron. Men i den MSM-konsumerande delen av befolkningen så går budskapet hem med hull och hår. Man måste ha klart för sig att det handlar om något som sossar av födsel och ohejdad vana ägnar sig åt, så ‘strategin’ borde inte förvåna någon, inte heller resultatet.

För den som följt regeringens och riksbankens försök att skapa samma förtroende för den ekonomiska politiken finns det heller ingen större anledning att höja på ögonbrynen över att man stigit i opinionssiffrorna. Det som hänt är ju att man ‘ingjutit förtroende’ i de breda folklagren, med statistik som skapar sig själv; t ex enorma stödpaket som räknas in i enkel eller rent av dubbel upplaga i de sedan rapporterade BNP-siffrorna. ‘Förbättringarna’ i ekonomin efter mars är alltså en ren chimär: det är inte ekonomin som dragit igång, det är stödregnet som gör så att det ser ut så. Men lyckas man få folk att tro på detta så ökar ändå optimismen. Det kan vara den viktigaste förklaringen till att inköpschefsindex stiger t ex.

Den djupa staten – en korporativ struktur med SAP i centrum

Bonnierägda DI har sedan några veckor satt munkavle på dysterkvisten Cervenka, hoppas hans semester åtminstone är betald. Istället pumpas dagligen ut alla nyheter som kan tolkas positivt, liksom glada börshandlare köpråd; den statistik som inte stämmer in med scenariot är svår att hitta i flödet. Bonnier (liksom övrig svensk press) har fått förnyade stödpengar under ‘Coronaförevändning’, utöver det vanliga presstödet, distributionsstöd och stöd för satsningar som ‘DN Fakta’ liksom på ‘DN Ifrågasätt’, som f ö har, tydligen på livstid, avstängt undertecknad från att kommentera DN:s och DI:s artiklar – något svar på mina överklaganden har jag inte fått. Sverige är en korporativ struktur, där SAP med alla sina mängder av systerorganisationer, infiltrerade officiella myndighetsorgan och formella NGO:s stöttade med statliga pengar, är spindeln i nätet. Det vi ofta kallar den djupa staten verkar på alla plan. Om detta kan ni f ö få veta mer i Jeff Ahls föreläsning tis 7/7 18.00-21.00 för Education4Future.

Sverige – minst lika korporativistiskt som Mussolinis Italien

Doldisen Bjereld – SAP:s grå eminens?

Obs: därmed inte sagt att Löfven är den mest tongivande figuren. Det mesta tyder tvärtom på att han är närmast en statist. En av dem som sufflerar honom är Ulf Bjereld, ordförande i Tro och Solidaritet, i veckan i tidningarna för att han propagerar för mer invandring, annars håller sig Bjereld oftast i bakgrunden. Att han är SAP:s grå eminens är det många som kan vittna om, men få som kan ge konkreta bevis för. Han, som inte ens är folkvald, skulle mycket väl kunna vara Sveriges mäktigaste man. Det mest synbara beviset för hans makt är förstås den fortsatta massinvandringen, med över 100.000 nytillkomna varje år, samtidigt som media rapporterar om hur mycket denna påstås ha gått ner, genom att referera till delar av den, såsom asylinvandringen.

Tro och Solidaritet, fd Broderskapsrörelsen, bestämmer allt inom Svenska Kyrkan. Det var denna gruppering som användes för ‘det smutsiga arbetet’ att på 90-talet kohandla fram ett avtal med SUM, Sveriges Unga Muslimer, med direkta kopplingar till terrororganisationen Muslimska Brödraskapet: muslimerna skulle få inflytande, SAP deras röster. Att Bjereld vill ha fler muslimska invandrare hit kan ses som en direkt avtalskonsekvens.
Ulf Bjereld är en av SAP:s absolut mest inflytelserika personer. Han sitter inte ens i riksdagen.

Nya skatter för småföretagen och höjd fastighetsskatt ska betala för paketen

En annan viktig anledning till att folk ännu inte – eller först nu – börjat ifrågasätta regeringens åtgärder, är att de enorma summorna ännu inte har drabbat någon konkret. Det är ju bara pengar ut som redovisas, inte hur dessa pengar ska tas in. När dessa åtgärder börjar ta skruv lär entusiasmen falna. I förrgår var Magdalena Andersson ute och talade om höjda kapitalskatter, idag är Finanspolitiska rådet ute och fiskar när det gäller fastighetsskatten. Det gäller att hinna före innan taxeringsvärdena går ner. När sedan skatterna höjs, så kommer prisfallen på bomarknaden slå till med full kraft – politikerna utgår nämligen från vad som är politiskt möjligt, inte vad som är ekonomiskt möjligt, och man brukar, alltid med samma totala brist på fingertoppskänsla se till att öka cyklernas toppar och bottnar istället för tvärtom, en rejäl fastighetsskatt som ökar statens intäkter med 30 mdr eller mer skulle dock bara hjälpa att finansiera en några få procent av alla nya stödpaket, så frågan är vart man ska ta resten. Det kommer bli spännande, eftersom Andersson säger att man inte kommer ‘kompromissa med välfärden’ – vilket i klartext betyder mer pengar till kommunerna – och alla snällanställda invandrare.

Ett försiktigt försök att puffa för höjda fastighetsskatter.
Det är ‘de gynnade’ småföretagarna finansministern (S) vill åt enligt artikeln.

Välfärden kommer ändå inte kunna räddas, det ser vi redan nu; en äldrevård i spillror, som inte är obligatorisk och därför byggs om till flyktingbostäder i allt högre utsträckning trots att allt större kullar är på väg in i pensionsåldern; en polis som tvingas prioritera mellan våldtäkt och bomber och skjutningar; en skola som måste fuska för att klara sig hjälpligt igenom Pisatesterna. Förlängda operationsköer efter Corona kommer inte hjälpa. Eftersom höjda skatter inte kommer kunna betala för alla nya kostnader och eftersom Sverige är ett av världens mest högbelånade länder, så är det till syvende och sist välfärden som kommer ryka.

Nej, sossarnas fantastiska förmåga att dupera svenska folket kommer till slut inte att kunna besegra sanningen. Än mer missnöje kommer vi se när det visar sig att pengaregnet inte räcker till. Inte bara för att verkningsgraden är genomusel, utan för att lagningen sker där den inte gör nytta – hålet vi måste stoppa är för stort och sitter långt under relingen. Där man nu hivar alla pengarna är de i längden närmast verkningslösa.

Magnus Stenlund Sunt Förnuft
Swish 070-763 97 02 Bg 591 5640

Publicerad 6 kommentarer

SAP visar sitt rätta ansikte: kommuner och bidragstagare ska få mer: småföretagarna ska betala.

TIll att börja med en korrigering: när ‘statsskulden dragit iväg från 35% till 45% så har man haft utgifter på totalt 500 mdr, inte 250 mdr, som det står i DI:s ingress. Det är ‘välfärden’ som ska få mer pengar. Och ‘gröna investeringar i tåg’. Gärna ända in i 2022. Det är nämligen ett valår. Men välfärden har inte förlorat pengar på Corona. Den riskerar inte konkurs – bara om de som betalar för den gör det. Och det är inte minst småföretagen som gör det. Företag Andersson nu vill beskatta ännu mer.

Att regeringens politik gynnat aktiemarknaden har naturligtvis inte gått någon förbi. Magdalena Andersson har låtit detta ske och verka ut ordentligt så att hon sedan skulle kunna släppa loss vänsterretoriken, och hoppas på att få folket med sig, se DI. Det är kapitalskatterna som ska upp, säger hon, och när hon sedan specificerar sig är det de s k 3:12-reglerna hon egentligen syftar på, d v s den del av vinsten i småföretag som kan tas ut till något lägre skatt än som lön. Det vore minst sagt olyckligt.

Det är för det första så att det alltså finns ett tak på sådana uttag. För det andra är skatten i praktiken ändå över 40%, och detta trots att den då inte är pensionsgrundande. Svenska företagare är bland de hårdast beskattade i världen, med den sammantagna effekten av moms, bolagsskatt och utdelningsskatt så får man inte ens behålla hälften av vinsten. För det tredje så är motivet för ‘skattebefrielsen’ avseende sådant uttag knappast att regeringen älskar företagare mer än andra, utan tvärtom att företagare redan får stå risker för sina anställda och för sig själv, som gör dem särskilt utsatta när de blir sjuka och/eller satta i pension.

Det är kommunerna (deras anställda) som ska gynnas

Andersson tänker sig nu istället att pengar måste föras över till kommunerna. Det är där man slukar sådana. Men det beror ju inte på Corona! Tvärtom så är kommunerna som bekant ingen vinstdrivande verksamhet, och den pågående karantänen har bara minskat utnyttjandet av kommunala tjänster. Varför kommunerna behöver mer pengar är istället helt kopplat till en havererad invandringspolitik. Endast 3 av 10 när ens långsiktigt upp till minimilönenivån 20.000:-/månad. Detta räcker inte för att betala skatt nog till den välfärd offentligheten ställer upp med, bara till att livnära sig själv, utan familj, under sina yrkesverksamma år, och under förutsättning att man inte råkar ut för sjukdom eller olycksfall. Övriga klarar inte ens det.

En majoritet av dessa endast hjälpligt och momentant självförsörjda, är dessutom snällanställda inom sagda kommuner och bidrar inte verksamt till att göra verklig nytta. Det är sådan ‘terapi’ som Andersson nu vill att vi ska betala mer skatt för att den ska kunna fortsätta. Knappast ett bra recept för att samhället ska kunna nå tillbaka till den nivå vi befann oss på före Corona. S vet innerst inne att höjda skatter är ett dåligt recept, närmast oavsett vad man vill. Eftersom Sverige tillhör topp-tre bland länderna med högst skattetryck har vi helt enkelt ingen töjmån alls: höjda skatter leder till minskat arbete och emigration av våra mest framgångsrika och bidragande medborgare. Höjd skatt på småföretagare är nog den mest kontraproduktiva skatten av dem alla.

… och så regimstöttande Mp:s favorit-lekstugeprojekt förstås: höghastighetsbanan

Att sedan lägga pengar på utopistiska mp-projekt, som höghastighetsbanor och andra ‘klimatprojekt’, samt att till varje pris hålla upp sysselsättningen inom offentlig sektor, är lika korkat som att betala överersättningar för de ‘korttidspermitterade’. Det är ju denna offentliga sektor som alla våra skatter går till. När det privata näringslivet drabbas av efterfrågatapp på ca 30% så är det rimligt att utgå ifrån att deras betalningsförmåga kommer ligga på den nivån under en lång tid. Det vi alltså kommer behöva göra är att anpassa välfärden i förhållande till detta, rätta munnen efter matsäcken, och göra vad vi kan för att förbättra möjligheten för företagen, inte kommunerna, att återta förlorad försäljning och vinst. Först därefter kan kommunerna få sitt. Andersson vill göra tvärtom… ett bra recept för att göra katastrofen ännu värre.

Observera att hon antagligen inbillar sig att detta är gammal god keynesiansk överbryggningspolitik. Men dels är detta inte särskilt rekommendabelt när skatterna i högkonjunktur är så höga. Bättre vore egentligen att sänka dem, och på så vis ‘kickstarta’ ekonomin. Dels är det förstås viktigt att projekten verkligen är samhällsekonomiskt lönsamma. Det vet vi redan att flyktinginvandringen inte är. Klimatcirkusen inte heller – och höghastighetsbanorna är det bara till en mycket lägre kostnad.

Ändå är dessa feltänk inte de värsta. Det kommer vi till nu:

Rädda euron, rädda länder med lägre pensionsålder, lägre skatt och lägre total belåning. Varför i hela friden då?

Igår, midsommarafton har man på toppnivå i EU en diskussion om hur medlemsstaterna ska garantera lån och bidrag till södra Europas sämst konsoliderade ekonomier, främst Italien, Spanien och Frankrike. Det handlar om 750 mdr euro, dvs över 8 bn SEK. Detta i grunden för att rädda en valutaunion vi har all anledning att hålla oss fortsatt utanför. Det handlar också om att rädda nationer som fortfarande har egna möjligheter att ta ansvar för sin ekonomi. Spanien har nästan 10 procentenheter lägre skatt i snitt än Sverige, och även Italien ligger lägre. Frankrike ligger formellt någon procentenhet högre, men svensk BNP är så uppblåst av den icke-produktiva flyktingekonomin, att den egentligen borde räknas ned ca 20%, vilket skulle göra att vi får en belåningsgrad långt över även Frankrikes (som dock, i likhet med de flesta EU-västländer borde justeras på samma sätt, om än ej lika mycket), justerat på detta vis är vårt skattetryck högst i världen, 56%.

Om Sveriges BNP räknas om så att den exkluderar den helt improduktiva bidragsflyktingekonomin, så är vårt skattetryck klart högst i världen, 56%, inte 44%. källa: Ekonomifakta

Sverige har inte bara högst skatt, utan även högst belåning

Den andra möjligheten att rädda ekonomin, åtminstone kortsiktigt, är förstås att öka belåningen, just så som nu planeras. En usel lösning som skjuter problemen på framtiden och intecknar framtida generationers ekonomiska frihet. Varför ska då Sverige (och nästa generation svenskar) tvingas ta ett solidariskt ansvar för att somliga länder överkonsumerat? DI:s ledare vill försöka hävda att det beror på en ‘unik’ situation, och hänvisar till Corona. Men Corona är inte boven här, det handlar om tidigare begångna försyndelser som med Corona förvärrats än mer. De här länderna har brottats med tilltagande skuldsättning under två decennier, men sättet som detta skett på är att det är respektive lands statsskuld som ökat; man har inte lyckats skjuta över skulden på privata medborgare och företag. såsom skett i Sverige. I Spanien har den privata belåningen tvärtom minskat kraftigt sedan 2007. Den totala belåningen ställd i relation till ländernas BNP är lägre i både Italien och Spanien, och som påpekat ovan – skulle vi justera för flyktingekonomin så är Sveriges även högre än Frankrikes, vi går från redan chockerande höga 293% till 366%, tvåa i världen.

Sverige har efter Japan världens högsta totala belåning i förhållande till BNP, när flyktingekonomin exkluderas. Och även när den ingår, så ligger vi extremt illa till; inom EU är endast Frankrike, Belgien och Holland värre. Källa: BIS.

Sverige har slutligen även högst pensionsålder

Bristen på andra finansieringsmöjligheter (höjda skatter, nya lån) förklarar naturligtvis det svenska behovet att ‘reformera’ pensionssystemet. Med reservation för att siffrorna är något gamla, från 2012, men med större tilltro i dessa samtidigt, eftersom de kommer från ett SCB som så sent i tiden fortfarande rapporterade hyggligt korrekt, så hade de tre länderna vi nu uppmanas vara ‘solidariska’ med, allesammans betydligt lägre pensionsålder: Italien ca 58 år, Frankrike ca 60 och Spanien ca 62. Redan innan pensionsreformen hade Sverige den högsta faktiska pensionsåldern av alla unionens medlemsländer, 64 år; och EU-snittet var 2016 bara 59 år. I Frankrike har man länge umgåtts med planer på höjd pensionsålder, men varje gång man försökt så har befolkningen protesterat. Kanske något för svenskarna att ta efter? Den senaste reformen innebar i själva verket en smygsänkning av tiden som pensionär, alternativt sänkning av pensionerna under denna tid, som kan skattas till ca 20%. Fullständigt omotiverat som det tycks, efter 7 års högkonjunktur.

Situationen 2020 är för alla EU-länder något skärpt, men ingenstans som i Sverige, som leder ligan redan före pensionsreformen. Källa: SCB.

Kan någon förklara för mig varför det svenska folket ska vara solidariska med tre länder som beskattas mindre, har drabbats av lägre skuldsättning, samt går i pension tidigare? Låt gärna frågan gå vidare till Magdalena Andersson.

Klimatpatriotism? Björn Wiman försöker bara stjäla ännu en tugga av svenskarnas lojalitet.

Flaggviftar-Löfven har haft stor framgång i opinionen att stå framför svenska flaggor och leka landsfader. Där visste spinndoktorerna vad de gjorde. Naturligtvis är det inte nationalism de ägnar sig åt eller vill ha. De vill omformulera dess betydelse och lura även dem som faktiskt ser sig nationalister att tro att man konverterat. Tro dem inte! SAP och vänstern målar gärna upp en kuliss, men i övrigt sträcker de sig aldrig längre än till ord, ord de sedan i handling visar saknar all anledning att lita på. Björn Wiman driver en av DN:s värsta vänsteragendor avseende krimatpolitiken, och nu försöker även han göra reptricket med nationalismen till sin: klimatpatriotism.

Med Coronanationalism kan Wiman bara syfta på Löfvens och FHM:s blågula bakgrund för att vädja till nationell samling. Att nu få alla med även på klimatgalenskapen är förstås ännu ett försök att dupera de sanna nationalisterna och urvattna begreppet, ja i praktiken göra det helt meningslöst.

Jag utesluter inte att Wiman lyckas. Inte heller Magdalena Andersson. De åtgärder man vill genomföra är då illa nog. Att man med semantik och retorik på köpet kommer skapa förvirring kring begreppet nationalism är på sikt möjligen än värre. Att tvinga Sverige in i ett garantiprogram för att förse andra länder med nya lån är inte bara orättfärdigt. Det är ett mycket viktigt principiellt steg in i en starkare federation, motsatsen till nationalism. I praktiken kommer vi naturligtvis att tvingas betala minst vår del av skulden, i fall vi kommer på tanken att söka utträde ur unionen. Det är också ännu ett steg in i ett valutasamarbete som vi i demokratiska val sagt att vi inte vill vara med i. Den som sedan inbillar sig att denna ‘garantiavgift’ är så unik som DI:s ledare vill låta oss tro, är mer än naiv. Det starka motståndet mot EU:s beskattningsrätt kommer härmed att brytas av en ny princip. Detta kommer utnyttjas av EU-politruker på alla nivåer för att hitta nya argument att fortsätta beskatta oss. Med en sådan rätt som kommer Sveriges praktiska möjligheter att gå ur i praktiken vara minimala.

Magnus Stenlund Sunt Förnuft
Swish 070-763 97 02 Bg 591-56-40

Publicerad Lämna en kommentar

S i Malmö stjäl alla andra svenskars pengar.

Nästan tre gånger högre bidragsutbetalningar per hushåll. Malmö är alltid värst, och vill bara bli värre.

3.785:- mot 1351:-. Så mycket mer kostar socialbidragen i Malmö mot Sveriges genomsnitt. Tar vi bort Malmö ur genomsnittet så har vi nästan exakt tre gånger högre siffror. Visst är vi medvetna om att Malmö har fler invandrare (och därmed fler socialbidragstagare. Men att staden faktiskt betalar ut mer än Stockholm, som är tre gånger större, är inte rimligt alls. Även Stockholm har nämligen höga andelar invandrare och stora problemområden (Järvafältet förstås, men också i Sätra/Skärholmen, Bredäng/Rågsved m fl), sådana som man inte känner till om man bor på Södermalm och arbetar i City. Nu vill Malmö ha en halv miljard till av staten (dvs av alla andra kommuners skattebetalande befolkning) och skyller på Corona. Men socialbidragsbudgeten har skenat, med ständigt nya och ökande underskott, långt innan Corona kom. Benjamin Dousas debattinlägg i SvD är försiktigt och kunde gå ännu längre. Vad Malmö ägnar sig åt är ren stöld av alla andra svenskars pengar.

Demografin och folkbytet

Låt oss göra en kort men välmotiverad utvikning om detta. För de flesta som inte sett eller hört talas om dessa siffror är de chockerande. Ingenting SCB skriker ut, och sedan 2000 har man dessutom ändrat definitionen så att inga med bara en utländsk förälder ingår.

I åldersgruppen 15-44 år svarade män med utländsk bakgrund 2017 för 55,3% i Malmö. I Stockholm för 43,4%. Uppgiften räknar in 50% av alla med bara en utländsk förälder, men inte asylsökande som ännu inte fått godkännande, eller de som befinner sig här illegalt.

Men de är icke desto mindre fakta ändå, som Gunnar Sandelin tagit fram åt Samtiden, se krönika specifikt om det utländska mansöverskottet, baserat främst på Sandelins artikel, och om det pågående folkbytet, där Rebecca Weidmo Uvell bidragit. Och att de nu, 2020, är ännu högre är lika säkert, för från 2002, då mätserien startar så har de ökat varje år med mellan en halv och en procentenhet. Det ser också ungefär likadant ut i samtliga större svenska städer. Värst är det i Södertälje och Botkyrka, med 66% respektive 72% män med invandrarbakgrund i det angivna åldersintervallet. Totalt hade 28% (män och kvinnor i alla åldrar i hela Sverige) sådan bakgrund 2017, och nu är man redan över 30%. Ökningen av andelen beror både på nyinflyttning och på högre nativitet.

Situationen 2017. Nu ca 2%-enheter värre på alla orter.

Nåväl, Malmö har en något värre situation än Stockholm. Men den är banne mig inte orsak till en mer än tredubbel socialbidragsbudget. Det handlar istället om slappa normer, där utbetalning sker på ren slentrian och där polisanmälan för fusk aldrig sker. Samt att man bara ropar på staten (läs andra kommuner) för att få påfyllning när så krävs. Så gör sossar alltid, har alltid gjort och kommer alltid göra, så länge andra har pengar kvar att ta.

Men vad ska de göra sen?

Magnus Stenlund Sunt Förnuft
Swish 070-763 97 02 Bg 591-5640

Publicerad 15 kommentarer

Börsens märkliga rekyler. Medvetna ‘shakedowns’ av småspararnas slantar.

Det mest (enda)insiktsfulla i Wendels artikel är läsarkommentarerna.

Nu går börserna ner igen. Sju procent ned både här hemma och på New Yorkbörsen efter en svag vecka och hela juniuppgången är borta. Vadan detta? Var inte allt helt enkelt toppentoppen nyss? Jo, man har plötsligt bestämt sig för att bli väldigt oroliga för en andra våg av Corona. Samtidigt skriver DI om alla ‘positiva saker’ med denna nya nedgång; att man skulle ha börjat övergå till en mer nykter betraktelse av konsekvenserna av en ‘mer normal’ konjunkturnedgång, sådär 3-4%. Det är nästan komiskt att läsa hur man famlar efter rationella orsaker till börsens upp- och nedgångar, när det så uppenbart inte alls handlar om rationalitet. För hur ska vi kunna vara rationella i en irrationell ekonomi?

Börshandlarnas goda tips: köp mer risk!

Enligt Swedbanks aktiechef Fredrik Warg, så har konjunkturen redan vänt och därför är det logiskt att man nu måste börja köpa fastighetsaktier, enligt honom kommer ränteuppgången för dessa vara liten, värdefallen är bevisat små eller inga, att döma av affärer gjorda under våren (ja, det är SBB han tänker på) och långa hyreskontrakt kommer bli en ‘krockkudde’ som stoppar avkontoriseringen och nya beteendemönster. Martin Guru, förlåt Guri, på Kepler Cheuvreux, är lika optimistisk, Corona bleknar snart i minne, nya mer positiva makrodata är på väg in som får alla att blicka bortanför 2020, en rörelse i marknaden mot att ta alltmer risk går inte att stoppa; tvärtom är de ‘säkra’ bolagen nu övervärderade och ska bytas ut mot de mer ‘oälskade’ aktierna. Läs: bygg- och fastighetssektorn. Helt enkelt för att de är lågt värderade, fortfarande 20% lägre än vid årsskiftet.

‘Proffsen’ säljer sig själva för att få med spararna i nya riskabla rekyler. Genom att gå all-in så kan de starta självgående rörelser som även pessimisterna tvingas att följa med i.

I. Den irrationella marknaden

I en insiktsfull läsarkommentar får vi en förklaring till varför Warg och Guru, förlåt Guri, kan ha rätt, fastän de har så bedrövligt självklart fel: när en mycket stark uppåtgående rörelse fortsätter tillräckligt länge, så har ingen på marknaden råd att hålla emot. Inte heller de som anser den vara uppåt väggarna galen rent fundamentalt. Därmed blir uppgången självdrivande. Då är det alltså inte längre eller främst de glade amatörernas FOMO, Fear Of Missing Out, när det går upp, som förklarar de massiva rörelserna, utan en komplex röra av algoritmer och placeringsbestämmelser i aktiefonder och blandfonder, som kräver att man viktar om för att hänga med index.

Fastigheter – riskerna är reella

När räntan är så låg som nu, så innebär 100 eller 200 punkter en stor förändring relativt situationen man haft. Och när obligationsmarknaden surnat så kommer man bli tvungen att betala mer än så. Hyreskontrakt på den svenska marknaden är sällan långa, det betyder att åtminstone 20% omsätts, avslutas eller omförhandlas varje år. Även långa kontrakt förhandlas om i förtid, när hyresgästen vill dra ner ytorna. Hyresvärdarna är ofta tvungna, för att inte hyresgästen ska gå i konkurs eller flytta. Färre kontorsytor kommer behövas både pga konkurser, ändrade beteendemönster och sämre konjunktur. Färre butiksytor av samma skäl. De affärer som gjordes var med noggrant utvalda fastigheter i portföljer efter köparnas preferenser, cherrypicking; säljarna hade mycket goda skäl att försöka få en hög prisnivå bekräftad. Att börshandlarna flummar bort dessa solklara problem, som aktiechef på en storbank visar total brist på kompetens eller verklighetsförankring. Eller så gör man bara vad man kan för att dupera spararna. Fastighetsbranschen är en krutdurk just nu, tro inget annat.

Självgående kursrörelser driver upp priserna utan ett spår av fundamenta

Och alltihopa har alltså kickstartats av den överlikviditet som centralbankerna försett ‘företagen’ med; pengar som i brist på goda reala investeringar och projekt som ger reda jobb istället är ute och snurrar på de finansiella marknaderna, och som inte hittar någon annanstans att ta vägen, TINA, There Is No Alternative. Gissa om det med sådana negativa motivationsfaktorer som grund, blir en tjurrusning åt andra hållet, när pengarna tar slut. Hålet i botten på kistan har nämligen inte lagats, de strukturella problemen kvarstår och har blivit förvärrade, samtidigt som resurserna att ta hand om problemen har gått åt för att göda en fullkomligt galen frenzy på börsen.

BNP = allt man har råd att hitta på, bra som dåligt, inklusive flyktingimport

DI konstaterar i backspegeln att börsen alltså inte tog hänsyn till de extremt pessimistiska BNP-prognoser som kom under maj. Och som nu ‘av fler och fler påstås ha varit alltför negativa’. Det man inte förklarar för någon är att BNP omfattar alla ekonomiska aktiviteter i ekonomin. T ex utbildningsstöd till invandrare som inte över huvud taget är bildningsbara. Tolkar för att samma invandrare inte vill lära sig språket, advokater åt somliga av dessa invandrare som inte vill anpassa sig efter svensk lag, flyktingbostadsbyggande och hyror för dito, till mer invandrare av samma sort. Liksom förstås sådana bidrag som ges till dessa invandrare för att de ska få råd till mat, kläder och mobiltelefoner. Allt utom svartarbete och knarkförsäljning räknas in. D v s vår BNP kan kortsiktigt höjas av i längden helt improduktiva investeringar, som inte ger något alls efter att den sista bidragskronan lagts och fallit ner i springan.

Vad stödpaketen gått till – att ge en formellt bra BNP-siffra

Verkningsgraden må vara låg, men BNP påverkas ju ändå krona för krona, kanske t o m dubbelt upp.

Vad mer: även sådana bidrag till paket för ‘omställning’, korttidspermitteringars löner och pengar som i slutändan bara bidrar till börshandlarnas löner och bonusar – även dessa pengar räknas som BNP-höjande. Dvs verkningsgraden i de hårda paket marknaderna har tagit emot må vara hur usel som helst; det är ändå ingenting vi kommer få klarhet i förrän senare: för kvartalet som varit så har stödpengarna däremot tjänat sitt syfte alldeles utmärkt och i bästa fall dubbelräknats in i BNP-siffrorna, först som ‘investeringsstöd’ och statlig utgift, sedan som de subventionerade företagens hyresutbetalningar.

Det här är den kanske allra viktigaste effekten av stödpaketen, nämligen att påverka människors förtroende för att åtgärderna faktiskt fungerar. Men det är en ren synvilla som skapats och som ger marknaderna ett ‘fundamentalt’ felaktigt stöd för sin optimism. Nåde den nationalekonom som avslöjar sanningen; det skulle väl kanske t o m kunna ge fängelse för ‘opatriotiskt handlande mot myndighet’, som nyligen under Corona-karantänen klubbad lag stipulerar.

Riksbankens nya prognos: ren S-propaganda

Beställningsarbete från regeringen? Förresten, stryk frågetecknet.

Riksbanken vill nu puffa för att Sverige ska klara sig bättre än andra länder, något som skulle höja prognosen på sikt. Det är en teori som låter som blåkopia av de partistrategidokument som spinndoktorerna (s) på Sveavägen 68 har kokat ihop. Dessa har ju haft god framgång i opinionen bland allmänheten, men att riksbankens analytiker har köpt dem med hull och hår känns absurt. Den rangliga ‘prognosen’ grundar sig 1. på att vi stängt ner mindre, 2. hårdast drabbade sektorer är jämförelsevis små i Sverige, samt 3. låg statsskuld som ger större möjlighet till stöd. Mot detta kan enkelt ställas följande tunga motargument: 1. vår nedstängning ser av allt att döma ut att bli längre än alla andras, 2. Vi har ännu inte nått till den bransch som är större i Sverige än i de flesta andra länder: bygg- och fastighetsbranschen, 3. Den låga statsskulden matschas mer än väl av ett betydligt hårdare belånat näringsliv än annorstädes, här sticker Sverige ut på ett helt unikt sätt.

Överbelånade hushåll – men det svenska näringslivet är värst

Totalt är konsumtionslånen uppe i en kvarts mdr nu, dvs nästan 5% av BNP.

Sanningen är att det finns färre än en handfull länder vars totala belåning är högre (jämfört med BNP) än Sveriges är. Riksbanken är bekymrade över hushållen, vilka också sticker ut, 17% högre belåning vid årsskiftet än amerikanska hushåll t ex (källa Bank of International Settlements, BIS, ‘centralbankernas centralbank’), och med en kraftigt växande andel konsumtionslån, nu uppe i hela 5% av BNP, med de allra sämsta låntagarna, de som nu i stor utsträckning förlorar sina (lågavlönade vikariat/säsongs-) jobb först. Men näringslivet är värst, med en belåning som bara stiger och stiger och som nu är 124% högre än USA:s (källa BIS). Hur kommer det sig att Riksbanken inte bryr sig om det mer? Ja, hur kommer det sig att siffrorna, från BIS, en högst trovärdig källa, inte ens är korrekt refererade i DI? Det här verkar vara nästan lika ‘okänt’ och icke-debatterat i svensk ekonomisk debatt som invandrarbubblan.

Företagsobligationer: bäddar för överbelåning utan kompetent kreditbedömning

Det värsta med näringslivets skuldsättning är att den också till allt större del består av företagsobligationer och -certifikat, som man prackat på ett småspararkollektiv med låg eller ingen kreditvärderingskompetens. Bankerna har samtidigt försämrat sin kreditportfölj, eftersom de tappat sina allra bästa kunders bäst garanterade projektrisker; här kan man nämligen inte konkurrera med priset. I andra änden, där skräpobligationerna tar marknad, vill bankerna inte vara, men har sannolikt pressats dit ändå, eftersom det kostat dem pengar att hålla likviditet med negativ ränta overnight på riksgäldens konto.

Starka krafter ligger bakom friandet av Batljan på mindre än en vecka. Normalt är handläggningstiden över 200 dagar. Om SBB kommer klara krisen eller inte är dock fortfarande en öppen fråga. Se krönika 10/5

Företagsobligationerna är ett segment som vuxit enormt sedan 2008. Totalt uppgår det till 1,3 biljoner kronor, 27% av BNP, och ökningen är därmed 900 mdr sedan den senaste finanskrisen. Hälften är rejtat i den sämsta klassen, BBB, just ovanför skräpobligationerna, och det finns goda skäl att utgå ifrån att företag och emittenter ‘tjatat’ sig till en sådan klassning, trots att man inte borde fått någon rejting alls. Men även de formella skräppapper som inte rejtats alls har ökat till en fjärdedel av marknaden. De saknar allts en extern kreditvärdering, men köps ändå av privata sparare (eller deras förvaltare) med löptider upp till tio år, med säljargumentet att de ger en stabil avkastning (5-7%) och lägre risk än aktier. Det sistnämnda är med Finansinspektionens goda minne, vilket möjliggör placering i alla möjliga portföljer, även de som spararna själva bestämt ska vara ‘låg risk’ i. Problemet är att när krisen slår till så blir dessa papper helt osäljbara – såvida man inte kan hoppas på att Riksgälden bestämmer sig för att köpa även sådana.

Flockpsykologin skapar navelskådande branschtotem som ingen kan röra

I artikeln om den sympatiskt pessimistiske ränteanalytikern Sean George gör SvD, kanske omedvetet en intressant iakttagelse, som något av en självklarhet nämns i förbigående att ränteanalytiker ofta är just pessimister. Det säger sig självt att man knappast måste vara pessimist för att bli just ränteanalytiker, men att det finns en konsensus bland sådana som i median skiljer sig (negativt) från hur aktieanalytiker ser på världen, det är en allmänt känd och accepterad sanning – i alla fall på Svenska Dagbladet och av Sean själv. Implikationen av detta är att ingen inom branschen kan agera på ett sätt som avviker alltför mycket från branschmedianen. Handlarnas tro är ju i sig själva styrande för priserna.

Aktiehandlare är män. Ovanligt optimistiska (och därför riskbenägna) män.

Aktiehandlare är mestadels män. Män är mestadels mer riskvilliga och optimistiska än kvinnor. Aktiehandlande män är det ännu mer och börsproffsen är mest riskvilliga av alla. Man ‘bettar’, satsar och chansar hejvilt. Att man oftare får rätt än inte beror på att ens kolleger gör likadant. Och även aktieanalytikerna är alltså mer optimistiska än sina kolleger, ränteanalytikerna. Även de är flockdjur, och samlar ihop sig när det ser riskfyllt och svårbedömt ut; aldrig är optimister och pessimister inom skrået så överens som just då, trots att det borde vara tvärtom, naturligtvis. Och de tittar i backspegeln. Det kan du själv konstatera om du studerar den grafik som DI tagit fram och som jag återger en del av nedan. Staplarna med de tunna röda trendpilarna överst visar hu börsen verkligen har gått, medan analytikerhopen, oavsett grad av optimism, närmast konstant rört sig åt det motsatta hållet. Det är ett svidande underbetyg åt branschen, men med detta i minne skulle faktiskt kunna utnyttja analytikernas prognoser för att göra exakt tvärtom.

Trendlinjen i analytikernas, de optimistiska såväl som de pessimistiska, syn på börsutvecklingen går på tvärs mot den faktiska. Källa: DI (egen analys).

Och konsensus just nu ser ut att vara att det ska gå upp. Just medan jag skriver detta trumpetar UBS t o m ut att ‘recessionen är över’! I det euforiska gäng som utbrister detta lever man i en bubbla som skapats av de exempellösa vinster som börshandlarna gjort under våren. De miljontals arbetslösa och många konkursade småföretagarna som inte fått del av guldregnet har troligen en annan åsikt. Liksom de sparare som blivit av med sina privata sparpengar, och som snart kommer upptäcka att de av staten sparade pensionspengarna inte heller är intakta. När tillgångsvärdena drar iväg är det nämligen bara delvis möjligt för de breda sparformerna att hålla jämna steg. Och detta är det optimistiska scenariot: nämligen att sittande regeringar och centralbanker världen över lyckas i sin satsning. Om inte, så kommer inte mycket vara värt någonting. Och det är ett scenario som vi måste inse kommer på bordet, om inte nu genast, så inom kort. Det står och balanserar: antingen blir det depression trots att man gått all-in. Eller så blir det en tillgångsinflation som inte liknar något vad vi sett hittills. Det sistnämnda är mycket tänkbart en katalysator för hyperinflation och total brist på förtroende för allt vad våra myndigheter säger och gör. Kaos, med andra ord.

II. Ett alldeles specifikt svenskt problem: invandringsbubblan.

Vi som läser nätmedia är ganska väl informerade om hur det står till i ‘invandringsbranschen’. Det är inte politiskt korrekta medelsvenssons, även om de inbillar sig det. Men hur är det med vassa börsmäklare och pålästa investerare? Inte kan man väl som förmögenhetsrådgivare vara omedveten om hur verkligheten ser ut på denna helt avgörande punkt? Det skulle ju vara oerhört riskfyllt och rent av utgöra försummelse i tjänsten, kan man tycka. Men det är faktiskt just så illa det ligger till. Man har inte tagit till sig den här informationen. Politiskt korrekta investerare är nämligen inte alltid så glada åt att få klart för sig att man gör sådana analyser. Dessutom ligger det långt bort i tiden. Fler kvartal än ett i alla fall.

Nej. Detta är inte diskonterat på börsen. Man har inte ens noterat problemets dignitet. Få börshandlare läser nämligen nätmedia. Tidigare krönika.

En parallell från krisen 1990-93

Många tror att börsen är något av ofelbar. Särskilt civilekonomer, som fått lära sig i skolan att börskurserna är summan av all tillgänglig information. Men en hel bransch kan faktiskt välja att inte ta den till sig. Detta är en ganska fascinerande insikt. Jag anställdes försommaren 1991 på ett fastighetsbolag med aggressiva planer att förvärva fastigheter i Tyskland. När jag tillträdde efter sommaren hade krisen hunnit ikapp och vi fick kämpa för vår överlevnad. Ingen hade förrän då, ett år efter att krisen startade, förstått att den skulle sprida sig till fastighetssektorn. Trots att det är vad stora kriser alltid gör. Fastigheter är nämligen derivat av den ekonomi som bedrivs i dem, och belåningsgrader som anses acceptabla ger en högre multipel av kassaflödet än i någon annan verksamhet. Helt rimligt – för flödena är ju stabila. Utom när krisen slår till ordentligt; då är det här de största kreditförlusterna ofta görs.

Den krisande fastighetsbranschen 1991 började långsamt återhämta sig och 1993 var vändningen tydlig. Men tidningarna vägrade skriva något positivt, man hade bränt sig på fastigheter och skrivit alltför optimistiskt, alltför godtroget en bra bit in på 1991. Media gillar ju också svarta säljande rubriker i dur eller moll, hellre än sans och balans. Men till detta vill jag lägga att kontakten närmast var bruten – fastighetsfolk hade blivit parias. Mitt bolag börsnoterades 1995, till en alldeles för låg kurs – p g a medias ointresse – och vi blev uppköpta kort därefter. Då var krisen över, det visste hela branschen. Men bankerna höll inte med. Det tog åtminstone tre år till innan man på allvar började konkurrera om att få låna ut igen till kommersiella fastigheter. Jag vet, eftersom jag då jobbade på SEB.

Varje bransch har sina käpphästar och utan att följa dem är man inte med i matchen; om din kalkyl ger ett lägre pris så spelar det ingen roll om den är rätt, då blir det ingen affär. Och bankerna drivs av samma logik: alltför stor försiktighet i en högkonjunktur betyder att man inte få låna ut de pengar som bränner hål i fickorna, när all överskottslikviditet ger negativ ränta. Annat ljud i skällan blir det förstås när konjunkturen vänder – men det är då det.

På savannen funkar det.

Hur kommer sig detta? Är det rationellt? Nej, varken för helheten eller individen. Inte på börsen eller i banken, men kanske på savannen. Den som håller noga koll på ledargnun springer åt rätt håll och riskerar inte att skiljas från flocken. I experiment med apor har man visat hur nya upptäckter, beteenden och smarta sätt att komma åt föda imiteras av andra apor och blir till kollektiv kunskap – men bara om ‘uppfinnaren’ har hög status. De utstötta och lågrankade bryr sig ingen om vad de hittar på. Även vi är flockdjur och bara denna primitiva reptilhjärnefuktion kan på ett rimligt vis förklara varför information som i en bransch igenkänns som självklar logik och evidensbaserad fundamenta, medan man i en annan är helt resistent emot den. Det är flockinstinkten som hindrar informationen från att nå fram. Den faller platt på hälleberget, eftersom man redan har sin uppfattning klar inom gruppen. Vi klarar inte att bryta flockens konsensus så länge vi är i den, men byter vi bransch är vi snabbt förmögna att ändra åsikt – till vad som anses vara comme-il-faut i den branschen.

Räkna med att börsen känner till den officiella versionen, som bäst. Men bryr sig föga.

Därför är det heller ingen som förutser indirekta effekter av invandringen, bara de direkta bryr man sig om. D v s krav på mer investeringar i bostäder, mer efterfrågan på skola, vård, omsorg, tolkar, rättshjälp. Liksom på mat, kläder, narkotika och vapen (allt utom de två sistnämnda kategorierna höjer vår BNP – tillfälligt). Respektive bransch, börsnoterad eller inte, legal eller inte, ser affärsmöjligheterna och kulorna rinner ju in, därför har invandringsbranschen varit ett svenskt eldorado. Notan är man ointresserad av, den är inte med i ekvationen, troligen räknar man med att någon annan, såsom hittills skett, kommer få plocka upp den, utan konsekvenser alls för sig själv.

invandrarna ökar med över 100.000 varje år. Vi har sedan 2014 fått ett nytt Uppsala, Västerås, Eskilstuna, Örebro, Jönköping, Linköping och Norrköping. Utslaget på befolkningen som helhet talar vi om att 1 av 3 har utländsk bakgrund (givet att varannan med en utländsk förälder räknas dit). I segmentet män mellan 15-44 år så utgör man över 40% av invånarantalet i snart sagt alla våra större städer. Det här är inte bra av flera skäl, inte minst att de för oss oerhört viktiga svenska värderingarna är på väg att spädas ut, urholkas, missförstås och snart upplösas helt. Men det ska vi just nu lämna därhän, för att istället tala om den mer omedelbara ekonomiska effekten.

2000-talets invandring är inte ett stort problem, utan ett olösligt sådant.

I de grupper som kommit hit på 90-talet kan man nu mäta hur de bidragit över en livstid. För medianen är inte resultatet särskilt dystert. Det är fullkomligt katastrofalt. Bara en på tio har en minimiutkomst under sina första sex år i landet, och bara tre av tio får det i genomsnitt, under de följande åren. Sen går man i pension. (Källa HFI, se krönika 19-12-04). Det värsta av allt med detta är att 2010-talets invandrare kommer ha det ännu svårare att komma in på arbetsmarknaden. Inte minst för att även viljan saknas bland många, inte minst de som hamnar i de nu väl utvecklade parallellsamhällen, som fortfarande bara var i sin linda på 90-talet. Som jag sedan tar upp i en krönika 15/5 där Entreprenörskapsforum bekräftar siffrorna (första MSM-artikel– i SvD – drunknade i Coronarapporteringen), så ingår de ‘snällanställda på kommunerna i den lilla minoriteten som faktiskt har fått ett minimilönebetalt arbete. Dessa kommer en framtida lågkonjunktur obönhörligen inte ha råd med.

Vi behöver en utvandringspolitik. Och den blir dyr.

Vad annan forskning samtidigt visar är att Sverige har misslyckats så kapitalt med integrationen (assimilering försöker man sig inte ens på) att andra generationen inte förefaller lyckas bättre än den första. Detta kan vi se bl a på en (ännu större) överrepresentation i brottslighet på den enorma ökningen av antalet särskoleelever och på de enorma och allt större kullar med analfabeter och icke-godkända som lämnar grundskolan varje år. Vi behöver inte en ny invandringspolitik utan en utvandringspolitik. Nu. Och även med en sådan, så inser ju alla att detta kommer vara ett svårt problem att lösa, både finansiellt och socialt. Hur kan vi inbilla oss att det inte ska få enorma konsekvenser också på ekonomin?

Aktiemarknaden diskonterar inga katastrofer – någonsin – förrän de väl inträffar

Man vill gärna tro att de är invigda i liknande med konspirationsteoretikernas avancerade komplotter, och att de glada kursuppgångarna på börsen är väl förankrade i visdomar som går ut på att det för börsföretagen på det stora hela bara gynnas av inflödet av outbildad arbetskraft, som sänker minimilöner och som på något vis kan dra nytta av den sönderfallande rättsstaten. Men det är, vill jag sätta ned foten och hävda, grundlösa överskattningar av deras kompetens och framsynthet. Börsmäklare har aldrig någonsin diskonterat katastrofer, trots att vi vet att sådana inträffar med mer eller mindre jämna mellanrum. Även sådana som vi nästan kan vara helt säkra på, som pandemier och utbudschocker, så kommer de alltid som en total överraskning för aktiehandeln och det är först när de inträffar som de får genomslag.

Analytikerna silar mygg och sväljer kameler

De framtida kassaflöden som analytikerna använder i sina kalkyler är oerhört avancerade på mikronivån, men det är ingen som justerar sina inflationsantaganden efter det första året eller två. Inte heller gör man prognoser som räknar med några mer betydande ränteförändringar. Man kan hävda att det är rimligt eftersom ingen vet säkert när sådana inträffar. Ändå vet vi ju med säkerhet att det faktiskt kommer hända, förr eller senare, eftersom räntan ligger på noll och eftersom det går emot all nationalekonomisk teoretisk rimlighet: ‘New monetary theory’ är ett löjligt påhitt av dessa skygglappsförsedda, som hellre vill tro att vi kommit in i ett nytt aldrig tidigare prövat normaltillstånd. Nytt, kanske, men inget är normalt med det – vi kommer få se konsekvenser, som blir värre ju längre de dröjer. Och den kanske viktigaste orsaken att man inte lägger sig på 3% inflation och 6% ränta i kalkylen bortom de fem första åren, är att då skulle 1. man bli betraktad som galen och 2. nästan inga privatpersoner eller företag skulle klara av att betala. Än mindre kommuner.

När riskerna ökar och framtidsscenarion spretar, så borde analytikernas prognoser göra det också, kan man tycka. Istället går de samman, rädda för att sticka ut och få mer fel än alla andra. Källa: DI.

Nationalekonomerna slipper på samma sätt ansvar genom att gömma sig i flocken. Man är försiktiga och vill inte sticka ut för mycket. Man har ofta någorlunda rätt, men också ibland väldigt fel – alla på samma gång. Konjunkturanalytikerna har förstås heller aldrig försökt att räkna ut vad invandringen innebär för BNP-utvecklingen. Hur ska då börsen kunna göra det?

Men Sverige har ju en låg statsskuld, väl? Ser det inte bra ut då?

Japan utgör en särling, med extremt hög statlig belåning ända sedan 80-talet. Detta har utan tvekan varit en stor hämsko i landets utveckling och dragit ner BNP-tillväxten. Men man kan även vända på det: få andra länder skulle kunnat överleva överhuvudtaget med Japans statsskuld. Källa: BIS

Sveriges officiella statsskuld var 23% vid årsskiftet. Eftersom det kommunala självstyret är avskaffat i praktiken och alla formellt kommunala skatter slussas direkt till staten, för att sedan pytsas ut enligt regeringens godtycke, så är det självklart att de snabbt ökande kommunskulderna ska läggas till denna summa i Sverige – vilket inte är lika självklart i andra länder, särskilt inte federala delstatsekonomier som USA.

Men faktum är att inte heller när vi gör det, så når vi upp så mycket högre. Totalt för hela den offentliga sektorn så uppgick skulden till 35% vid årsskiftet och förväntas ha ökat som andel av BNP till kanske 42% efter ‘paketen’. Med det är vi fortfarande nästan bäst i klassen, och jämfört med både Italien och USA, som ligger en bra bit över 100% nu, så kan man tycka att det är löjligt att oroa sig. Sverige har en låg offentlig skuld. Och när man jämför med ‘värstingen’ Japan, så kan det tyckas som om allt måste vara frid och fröjd. Men så är det inte. Vad har vi glömt?

Skattetrycket – medan andra länder kan höja det så ligger vi på max

Skattetrycket kommer aldrig gå att höja till nivåerna kring 1980. Det vet (s)tatsmakterna. Löfvens ministär ligger så nära max den kan. Med drygt 10% över OECD-snitt 13% över Japan och nära 20% över USA, så är det uppenbart att de flesta länder har en buffert som vi saknar. Skulle USA höja skatterna med 10% enheter av BNP så är, med en kamrers sätt att räkna, deras statsskuld hanterbar nere på 60% efter fem år. Men hur ska vi själva göra, om staten ska garantera både näringsliv och hushåll? (Källa: ekonomifakta)
Bortsett från särfallet Japan så har Sverige en extremt hög total belåning (siffran exkluderar finansiella företag). Och till skillnad från andra industriländer så sticker vi ut genom att vi har ökat belåningen betydligt mer än genomsnittet, även efter 2008. Källa: BIS

Förutom att Japan är en extremt väloljad maskin i så gott som alla andra avseenden, så är jämförelsen för snäv även när vi jämför med andra länder. Dels har vi glömt i jämförelsen är dock att skattetrycket i Sverige inte kan höjas mer än marginellt, medan t ex britternas är tio procent enheter lägre och amerikanernas hela tjugo. De höga skatterna gör oss extremt konjunkturkänsliga. Staten kan inte kompensera sig för inkomstbortfall eller nya löpande utgifter med ökad skatt. I ett läge då BNP – som nu – sjunker måste man därför låna, eller minska utgifterna.

Dels har Sverige en total belåning, som är bland de högsta i världen sett i förhållande till BNP. D v s vi har också en ännu mer skev belåning, givet den låga statsskulden, som ligger högre än andra länders på den privata sektorn, hushåll, men än mer näringslivet. Är det här bra eller dåligt? Utan större tvivel: dåligt. Jämfört med länder som har lika stor belåning totalt, så har vi ju ett näringsliv som är mindre konkurrenskraftigt. Vi har också högre räntor, eftersom skulderna är fördelade på sämre kredittagare. Totalt sett har vi inte bara avsevärt större räntekostnader därmed, utan även en betydligt högre känslighet för räntesvängningar. Japan och USA har valt att ta upplåningen på staten, Sverige på individ och företag. Man kan fundera på om detta inte är en mycket medveten strategi från vår (regeringens/SAP:s) sida, eftersom den också rimmar med den sedan decennier gällande doktrinen, som går ut på att göra svensken så beroende av staten att han inte har någon annan att vända sig till när kris och problem hotar.

Och slutligen har Sverige har alltså en invandrarryggsäck att bära på, som redan före Corona började bli för tung. Denna ryggsäck har också pumpat upp vår BNP tillfälligt på ett sätt som är långsiktigt missvisande. Alla våra nyckeltal där BNP är i nämnaren ger för bra siffror. Det gäller naturligtvis även skuldsituationen, eftersom skulderna är kvar och ska betalas när kalaset är slut, vilket tyvärr inte alls är fallet med invandrarprojektets påstådda långsiktiga lönsamhet. Det utgör istället en framtida bottendragg, som bara blir tyngre och tyngre.

III. Börsen kommer aldrig få flockimmunitet

Varför går börsen bara upp, upp, upp när allt annat går ner, ner, ner? Därför att börsen är ett flockdjur. Artificiell Intelligens har inte ändrat på det, inte gjort börshandeln ‘smartare’ – bara snabbare.

Att säga att börsen inte ‘borde’ gå upp (eller ned) är som att säga att solen inte heller borde göra det – men det är vad börsen och solen gör. Och oftast är det lika svårt för oss att förstå börsens rörelser som för stenåldersmänniskan att förstå solens.

AI förstärker alla kortsiktiga trender och rekyler – ökar irrationaliteten.

Börsen är summan av ett flockbeteende. Och den som tror att AI gör den smartare tänker inte tillräckligt långt. Algoritmerna använder sig av tidigare kursrörelser och annan big data, och måste ta särskild hänsyn till just hur ‘Average Joe’ beter sig och tänker – och att man går i flock. AI vill inte göra tvärtom utan bara göra det lite, lite före alla andra. AI drar nytta av de irrationellas tankar och förstärker dem gärna, om det är till fördel.

Varje rationell själ kan konstatera att börsen, om den var ‘rationell’ i rådande kurs borde diskontera allt ont (och gott) vetande på en gång. Det är vad teorin säger. Men så gör ju inte Average Joe. AI vet att 2020-talets Joe är optimist och vill att börsen ska gå upp. Efter en viss mängd dåliga nyheter är Joe inte upplagd för att lyssna mer. AI ligger då steget före och har redan köpt. När Joe ser hur fallet stannar upp så stärks han i sin uppfattning att börsen nått botten. En rekyl startar. Och det är AI som tjänar mest, för man har köpt i botten.

Optimisterna fortsätter köpa. Långt över vad som är ‘rationellt’. När det vänder beror det bl a på att AI blankar. Det skickar säljsignaler genom hela systemet. Rekylen bryts och det står och tuggar ett tag på en ny nivå, zickzack i en bandbredd där AI tjänar stora pengar åt sina arbetsgivare, de stora investmentbankerna, genom att fortsätta ligga steget före i varje zick och varje zack.

Det är här vi är nu. Nervösa ryck upp och sedan ned. Utan att någon riktigt säkert kan peka på varför. AI har förstås en rationell slutnivå klar för sig, byggd på egen analys, och givetvis på all tänkbar samlad macro- och micro-analys som finns tillgänglig. AI inser förstås att man måste förflytta sig dit till slut.

Men det är dåligt utnyttjande av tillfället om man inte gör vad som går för att dra ut på det roliga så länge som möjligt. Väl nere i botten sjunker omsättningen som en sufflé, och det blir mycket svårare att tjäna pengar när så många förlorat sina pengar och/eller är rädda att förlora ännu mer. Med rekyler och tillsynes irrationella rörelser kan investmentbankerna mjölka sina Joes och se till att skaka ur dem allt som går. Det här är ett riggat spel.

En real prognos gjord i mars, står sig än!

Vad är det som talar för en ny botten, långt under den som nåddes i slutet av mars? Det mesta. Corona har inte bara dödat ekonomin i ett kvartal. Viruset har lagt en död hand över nästan all företagsamhet. Särskilt små och medelstora företag kommer drabbas. Sådana utan stora reserver, som fått mycket måttliga bidrag av staten. Centralbankerna har skapat en enorm lånebubbla och den är felprissatt i alla segment, från överbelånade stater och banker till konkursfärdiga skräpobligationsföretag. Bara individer betalar korrekta – och ofta höga – riskpremier. Här är ingen ‘too big to fail’.

TINE – There Is No Escape

Regeringarna är största långivaren i ett system som med de restriktioner som följt med som villkor för alla nödlån och stödformer i grunden är planekonomiskt. Och alla måste bestämma sig om de vågar tro på fortsatt gratis pengar eller om de vid förfall om ett år måste bita i det sura äpplet ändå. När den blåögde får rätt är det den rationelle som får stryk – och därmed försvinner ännu en grundbult i marknadsekonomins fundament. Samtidigt hotar en allt större protektionism, handfasta tullar, förstatliganden och regleringar. Varför prisas dessa inte in på börsen? Se ovan. Irrationaliteten som AI hjälper till att skapa på börsen gör svängningarna så omöjliga för oss som är gjorda av kolföreningar, att vi helt enkelt helst bara borde ge upp. Problemet är att vi inte kan sätta oss någonstans ifred och bara betrakta galenskaperna. Vi måste satsa våra pengar på någon av två hästar, som ser ut att springa en snitslad bana åt var sitt håll: depression eller hyperinflation/tillgångsinflation. Vi måste också sannolikt byta häst någonstans mitt i loppet, kanske flera gånger än en.

Riggat guldpris passar centralbankerna väl

Sedelpressarna har gått på högvarv och all etablerad ekonomisk teori säger att om man får som man vill, och dessa pengar faktiskt börjar användas, så innebär det hyperinflation. Samtidigt som den kraftiga arbetslösheten, minskad riskvilja, konsumtionsbenägenhet och intresse för att investera talar för det omvända, deflation. Och det sistnämnda är värre, för då kan företagen inte rationalisera tillräckligt; försäljningen krymper hela tiden, för snabbt för att göra vinst. För säkerhets skull ser det faktiskt ut som om storbankerna har riggat guldpriset. Den som köper där måste vara extremt långsiktig för att kunna hoppas på att slå deras betting. Och vem vet; konspirationsteoretikerna gissar att denna riggning är avsiktlig just för att hålla oss kvar på aktiemarknaden. Ingen ska kunna fly. Sett ur centralbankernas vy så skulle detta faktiskt vara en riktigt klok investering, eftersom just guld annars skulle kunna rusa i taket och på så vis locka alla kloka från de riskfyllda aktierna, vilket i sin tur skulle döda börsen. Så vi tvingas alltså välja. Depression eller hyperinflation. Nu eller sen.

Det kan dessutom bli både ock. Mat, och särskilt sådan som ska passera flera gränser och hotas att träffas av exportbegränsningar, kan bli mycket dyrare. Medan kapitalvaror som bilar och hemelektronik pressas nedåt, i en spiral som kräver fortsatta löneanpassningar, när efterfrågan fortsätter att sjunka. När krutröken skingras blir penningvärdeförsämringen tydlig för alla, nog för att tvinga investerarna tillbaka till lottsedlarna, aktierna, eftersom det inte finns några rimliga alternativ.

Men först måste alltså börsen sluta nonchalera det faktum att världen efter Corona inte kommer se likadan ut som innan. Det är en fattigare värld vi då kommer vakna upp i. Visst kan vi belåna oss upp över öronen, men det hjälper ju inte mer än att vi skjuter upp problemen lite till – och förvärrar dem dessutom. Monopolpengarna kommer inte i längden kunna lura oss att tro annat. Men när vi når dit vet bara AI. Summan av alla dumheter i världen. Men lite snabbare.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft
Swish 070-763 97 02
Bg 591-5640

Publicerad 1 kommentar

Sverige och Norge är tyvärr ingen fabrik. På sikt är våra normer långt viktigare än pengar och industrikunnande.

Jan Petter Sissener har rätt. Att vi passar ihop ungefär som två företag. Det betyder förstås inte att det skulle vara bra för något annat än ekonomin. Och ekonomin är bara en motor, den är kroppen, benen och armarna, medan kulturen är tanken som styr vart resan går. Utan ett klokt huvud och goda tankar hade motorn aldrig kunnat få sin drivkraft. Utan en vettig färdplan så kan individen, summan av kropp och själ, heller inte utvecklas och bli starkare på sikt.


Med ännu mer bränsle och kraft kommer Sverige (och Norge) bara styra ännu snabbare och hårdare in i bergväggen. Det är därför vi ska se Corona och den kris som vi nu bara har sett början av, inte bara som ett hot utan också som en möjlighet. Fjällen kommer falla från mångas ögon. Inte på grund av att goda argument har övertygat dem, för sådana har funnits i mängd och massor mycket länge nu för alla som vill ta del av dem. Utan på grund av nödvändighet, nöden och bristen har nämligen alltid varit den bästa väckarklockan.


Sissener har många kloka tankar i den här DN-artikeln. Hans argument varför krisen kommer bli allt annat än ‘V-formad’ är mycket välgenomtänkta och övertygande. Den globala frihandeln är på väg att bryta samman och förvandlas till tullmurar (EU-UK) och handelskrig (USA-Kina). Oron för att hamna på fel sida murarna vid nästa och kommande kriser (Coronas andra våg, framtida nya pandemier) innebär att företagen redan påbörjat kostsamma anpassningsåtgärder. De kommer fortsätta, och de kommer driva upp kostnaderna för all varuproduktion. Vi kommer helt enkelt ha råd med mindre, allt annat lika. Men allt annat är inte lika. Det är långt värre än så.


De som inbillar sig att vi raskt kommer vara tillbaka där vi nyss befann oss, så fort vi kommer ut ur Coronakarantänen, tar grundligt fel. Man kan inte tvinga människor att konsumera. Och människor som blivit av med jobbet varken kan, vill eller bör leva stort. En kraftigt minskad konsumtion till följd av arbetslöshet, lägre löner och högre sparande kommer ofelbart driva konjunkturen nedåt, oavsett börsens (läs de stora kapitalägarnas) glädje över bidragsregnet.


Vi måste också komma ihåg att situationen var på väg att urarta redan innan Corona kom. De långsiktiga effekterna av en lånedriven tillväxt och allt lägre produktivitet, och en massinvandringsbubbla som på flera sätt redan hotar att spricka, så var ju det som händer nu redan ett oundvikligt faktum, även om det var svårt att exakt bestämma datum.


Krisen kommer föda nya kloka tankar. En ändrad färdplan. Nya långsiktiga mål. Sådana som bygger de värderingar vi nu mer än någonsin behöver. Vi kommer behöva bygga upp vårt hus från grunden igen. Och då måste vi vara mycket långsiktiga. Precis som man var vid 1800-talets mitt. De beslut som då fattades gjorde inte bara Sverige till en industrination av yppersta rang. Vi fick stadga i den spirande demokratin. Nationalstaten höll ihop. Trots hungersnöd och svältår, trots betungande krav på en fattig befolkning att möta det yttre hotet från Ryssland. Trots urbanisering och ökande klassklyftor.

Hur man gjorde det? Med en sund nationalism. Som i sin tur byggde på en tydlig och moraliskt stärkande föreställning om vad som var svenskt. En gemensam ursprungsmyt att vara stolta över, som inte behövde tolkas. Och som därmed inte heller kunde misstolkas. Läs mer om mitt projekt för att skapa ett långsiktigt uthålligt Sverige: Tillbaka till vårt ursprung, låt myten bli verklighet igen.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft
Swish 070-763 97 02
Bg 591-5640