Kategori: massimmigration

Publicerad av — Lämna en kommentar

DN gör klimatet till avgörande valfråga i DK

Svensk nationaldag får handla om Danmark, för det är – precis som i äldre tider – måhända där vår nations öde avgörs. Skillnaden är att förr skulle vi sagt riskerar att avgöras, nu är det snarare en from förhoppning. Men är det fortfarande så efter valet?

Danska väljare har röstat fram ett vänsterblock till majoritet i det danska Folketinget. Varför gjorde man något så dumt? Enligt DN berodde det på klimatet. Det är klart DN vill att det ska vara så. Och på sätt och vis kan man ha rätt. I Danmark har nämligen den stora frågan – invandringen – nästan helt desarmerats av Löfvens danska systerparti (s)ocialdemokraterna.
*
Vi som har förstått hur galen den svenska invandringspolitiken är gör ofta danskarna till förebild. Vad vi gärna glömmer bort är att danskarna trots allt är väldigt lika oss i väldigt mycket. Fast aningens mindre extrema. De är inte rasister, även om svensk media och svenska politiker gärna utmålar dem så. Och det betyder bl a att när sossarna går så långt att repatriering, dvs återsändande, är ett legitimt förstahandsmål i immigrationspolitiken, då är det trots allt få som vill gå ännu längre. Man vill ju inte vara ‘rasister’. Dvs bland annat inte se islams onda ideologi för vad den är.
*
I Sverige skulle ett parti som SD sannolikt inte ens finnas om Löfven hade gjort som danska S. Samtidigt så är det danska valet en fingervisning om att det kommer vara mycket svårt, för att inte säga omöjligt att angripa problemen tillräckligt resolut. Det starkt islamkritiska partiet Stram kurs, som vill förbjuda religionen (eller snarare: den totalitära ideologin) får bara 1,8% och missar därmed plats, Dansk Folkepartiet gör ett katastrofval och halveras nästan.
*
Det vill säga, när folket anser att man ‘gjort nog’ så tycker man inte att de invandringskritiska partierna behövs. Det är förstås ett misstag. Och ännu värre är det om man låter sig bli slavar under klimatpolitiska floskler. Men det är fortfarande sju resor bättre än hur det ser ut här i Sverige.
*
De danska sossarna backar någon procent, trots DF:s ras, så det är inte någon total triumf. Och om man lierar sig med de mest extrema vänsterpartierna så kommer politiken inte leda Danmark rätt. Tino Sanandaji, och flera andra, som gissningsvis vill skapa en lite mer ‘respektabel plattform’ för sig själva och komma in i finrummet upprepar ofta att allt inte bara är invandrarnas fel. Det skulle ju även jag kunna göra, om det inte vore för att det gav ett rätt så missvisande intryck.
*
Så här ligger det till: allt är postmodernisternas fel. ALLT. Och deras i särklass största och allvarligaste fel är invandringspolitiken. Största, eftersom den har avgjort mest betydelse för ekonomi och (brist på) välfärd. Allvarligast, därför att den är så stört omöjlig att göra ogjord. Men postmodernisterna går också 100% fel när det gäller (brist på:) yttrandefrihet, (alldeles för mycket:) feminism, antinationalism, kultur- och historierevisionism, marxism, och inte minst klimatreligiösa frågor. Etthundraprocent. Mittenpartier är infekterade, klassiska högerpartier som moderaterna är inte oanfrätta. Men det är vänstern som drivit idéerna.
*
Danmark lär med en vänstermajoritet få dras med många av det postmoderna idégodsets inflammatoriska effekter, och i invandringspolitiken ska bli spännande att se om danska (S) lyckas hålla en tillräckligt stram kurs (sic!). Klimatgalenskaperna krävs uppenbarligen en fullständig avprogramering av befolkningen för att man ska ta sig ur, precis som här. Greta har visat sig vara farligare än vad många trott – en viktig anledning till DF:s tillbakagång utan tvekan och en restriktion för SD:s framgångar i Sverige, där klimatreligionen hotar att få farligare konsekvenser än någon annanstans. Inte ens verkligheten verkar kunna ändra på det.
*
Vad vi i Sverige kan som bäst hoppas på just nu är att komma i en dansk situation. Nämligen att – även om absolut ingenting tyder på det – SAP gör helt om i invandringsfrågan och tar efter sitt danska systerparti. Ett socialdemokratiskt parti som värnar sina kärnväljare, och inte bara talar om utan genomför åtgärder som SD i Sverige bara drömmer om. Det kanske är en modell trots allt, Löfven?


Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

https://www.dn.se/nyheter/varlden/ingmar-neveus-oron-for-klimatet-avgjorde-valet/
https://www.dn.se/nyheter/varlden/danmark-pa-vag-mot-vansterregering/
senaste valresultatsuppdatering: https://www.svt.se/nyheter/utrikes/paludan-tycker-att-han-redan-lyckats

Publicerad av — Lämna en kommentar

Vad ska vi göra om det inte går att integrera muslimerna?

Den nederländske professorn Ruud Koopmans är mycket tydlig: medan andra grupper av invandrare oftast gör stora framsteg från en generation till nästa när det gäller integration, så ser det helt annorlunda ut för muslimer. De finns naturligtvis undantag på individnivå, men när vi talar om de statistiska genomsnitten så är integrationen ytterst långsam – ibland går det rent av bakåt. Och detta gäller inte bara i Sverige, utan i a l l a västländer. Det finns inga undantag överhuvudtaget.

Det kanske tydligaste beskedet om detta, ger muslimernas åsikter om de nya hemländernas lagstiftning: 2/3 av dem anser att deras egna religiösa sharialagar står över den sekulära lagen. En klar majoritet är också homofoba och nära hälften är antisemiter. Koopmans redovisar en rad sådana statistiska sanningar som förnekas kategoriskt såväl av de politiska etablissemanget som av de muslimska företrädarna sjäva, inte minst imamerna, som genomgående hävdar att problemen finns hos fundamentalisterna, som enligt dem skulle utgöra ett närmast försumbart fåtal. Men Koopmans rön bekräftas av andra islamforskare, som professor Felice Dassetto i Belgien, som varnar för att allt fler västerländska muslimer övergår från sekulär till religiös tro, och att antalet salafistiska fundamentalister också ökar. En tysk larmrapport talar om en fördubbling på fem år.
*
Det här är inte nyheter på något sätt och det finns inget som tyder på en positiv förändring. Tvärtom så är utvecklingen densamma i hela den islamska världen – och den går entydigt åt fel håll. I de 47 islamskt dominerade länderna i världen är problemen enligt Koopmans ganska enkla att identifiera: kvinnoförtrycket som innebär mycket låg kvinnlig sysselsättningsgrad, höga födslotal och låg investering i barnens utbildning. Till dessa kan läggas klansamhällets struktur och den destruktiva skamkulturen, som inte befordrar någon som helst form av förtroende mellan individer utan släktband; och alla dessa fenomen stöttas av islam.
*
Grunden till islams problem är den oföränderliga synen på Koranen, som ingen auktoritet vill eller förmår ändra. Den medeltida och aggressiva statslära som Koranen förmedlar försvårar, såsom den tolkas, inte bara integrationen, den är ett direkt hot mot världsfreden. Koopmans är mycket kritisk till påståendet att endast en liten minoritet av muslimerna är fundamentalister, det är direkt felaktigt enligt hans enkätundersökningar, genomförda under mer än 20 års forskning. Medan ca 40-45% av muslimerna kan definieras som fundamentalister, så är motsvarande siffra bland troende kristna bara 5-10%.
*
Koopmans är inte särskilt populär i många kretsar (tänka sig!). Vilket enligt honom själv beror på att i dessa har man bestämt sig för att rasism och diskriminering förklarar alla integrationsproblem, inte kultur och religion. Och när en forskare som Koopmans utmanar deras världsbild, så möts han slentrianmässigt av personangrepp. Det vanligaste är att man blir arg för att han ’bara spelar högerpopulisterna i händerna’. För dem som tycker så är forskning nämligen bara ännu en politisk gren, avsedd att stötta den redan beslutade immigrationspolitiken. De politiskt korrekta patentlösningarna är mera utbildning, skaffa dem jobb och sluta diskriminera. Och denna pk-politik kostar förstås pengar. Vad Koopmans säger är att dessa pengar i praktiken är närmast verkningslösa.
*
Västerländsk kolonisering och imperialism anges ofta vara en förklaring till de muslimska ländernas problem. Men i själva verket är det de länder som har varit koloniserade längst som klarar sig relativt bäst när det gäller faktorer som demokrati, mänskliga rättigheter och ekonomisk utveckling. Det borde väl egentligen kanske inte vara en så stor överraskning; västerländsk kultur är den enda som producerat dessa nyttigheter. Det är ovedersägliga fakta som direkt borde sopa banan med det marxistiska idégodset. Men så sker inte, istället censureras sådana som Koopmans.
*
Så hur bör muslimerna integreras? Koopmans är skeptisk till s k ’premie-muslimer’. Med detta menas den i Norge inslagna vägen, där man (även de konservativa) för fram de framgångsrikt integrerade som förebilder. Problemet är att dessa sällan eller aldrig är så välintegrerade när man skrapar lite på skinnet; det handlar om små eftergifter och symbolhandlingar, som dessutom inte alls behöver vara sanningar, eftersom muslimerna gärna tillämpar taqiya, ’lögner för islams bästa’. På detta sätt får majoritetsbefolkningen en skev och alldeles för positiv bild av hur den muslimska genomsnittsinvandraren ser ut och inte bara ’premie-muslimerna’ själva vinner oförtjänta förmåner, även islam i sin helhet skjuter fram sina positioner med denna draghjälp.
*
Koopmans ger i intervjun inget svar på frågan ovan, hur muslimer ska integreras, mer än de slutsatser vi kan dra själva: muslimer som valt att leva i utanförskapsområden kan inte förväntas påverkas av våra ‘morötter’. Vi måste fokusera ansträngningarna på att finna en bra ‘piska’. De som inte vill integreras måste utsättas för påtryckningar att göra det, t ex lägre bidrag eller inga alls om man inte lär sig språk och deltar i arbetslivet efter en viss tid. Utvisningshot mot dem som vidtar åtgärder som direkt motverkar integration, och som bryter mot svensk lag, såsom t ex tvångsgiften i hemländerna. Terroristsympatier, våldtäkter och skjutningar måste innebära utvisning på livstid. Och de som inte låter sig påverkas och förmås integreras på annat sätt måste vi helt enkelt skicka härifrån innan de blir för många, inte bara för att de inte själva bidrar, utan för att de påverkar sina landsmän och trosfränder negativt.
*
Är nu Koopmans forskning så radikal och kontroversiell? Det beror ju på vart man befinner sig. Den här krönikans material hämtades först från dansk erkänd mainstream media, Berlingske Tidende. Via Document, nyhetsbyrå på nätet, Norges största och mycket respekterad sådan. Till svenska Samhällsnytt. Personligen hyser jag stor respekt för Samhällsnytts rapportering både därför att detta nätmedia tar upp nyheter få eller inga andra gör, för att man är noga med att redovisa källor och för att skribenterna är både kunniga och erfarna. VIsst driver man en åsiktsagenda, men man gör det öppet, till skillnad från t ex DN. Det är alltså inte alls att förvåna att Samhällsnytt blivit det politiska etablissemangets spottkopp – eller att man därför också har fått ett – mycket oförtjänt – rykte som opålitliga och försåtligt vinklade.
*
Men det är ändå faktum. Och den flödeskedja som jag redovisar ovan visar ju att den här typen av nyhet är fullt acceptabel att förmedla på bästa nyhetsplats i våra grannländer, medan den i Sverige anses ’suspekt’ och så politiskt inkorrekt att bara Samhällsnytt vågar ta i den. Svenska islamforskare har heller aldrig varnat för eller ens studerat den ökande salafismen i Sverige, det finns inga Koopmans här alls. En akademisk motkultur saknas, de svenska muslimer som studerar ämnet låtsas som att problemet inte finns – åtminstone inte i Sverige. Islamsk infiltrering av politiska partier, främst S, Mp och C, består inte av sekukära muslimer, utan just av de radikala. Kan det finnas ett samband? Och det är de radikala grupperingarna som det svenska samhället gödslar pengar över, samtidigt som de enda muslimer pk-svenskarna stöter på är av ‘premie’-typen; sådana som uppträder som äkta eller oäkta sekulära och välintegrerade.
*
Sannolikheten att jag själv blir blockerad av facebook efter detta inlägg är också mycket större än efter någonting annat jag skriver. Muslimer och islam är fullständiga tabuämnen, som några av mina mindre positivt inställda följare genast rapporterar om – till massblockerare inom islamska svenska grupperingar som har fb-grupper tio gånger större än #jäh.

Att jag ändå gör det då och då, beror på att denna information måste spridas vidare, den får inte passera utan åtgärd, den är för viktig.
*
Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

https://samnytt.se/forskare-inget-vasterlandskt-samhalle-har-lyckats-integrera-muslimer/?fbclid=IwAR2aDLc-yF-XRSQbJOF7ZfxDR1umHzt7EVaFq3J5GzrKZnlwvaN14J9hwqo

https://samnytt.se/europas-muslimer-blir-mer-radikala-antalet-troende-nu-over-80/

https://samnytt.se/tysk-larmrapport-antalet-salafister-har-fordubblats/

https://www.document.no/2019/03/03/et-verdensbilde-kraklerer-ruud-koopmans-har-forsket-i-integration-i-mere-end-20-ar-og-han-kan-ikke-pege-pa-et-eneste-vestligt-land-der-har-succes-med-at-integrere-muslimer/
https://www.berlingske.dk/debatinterview/ruud-koopmans-har-forsket-i-integration-i-mere-end-20-aar-og-han

Publicerad av — Lämna en kommentar

SKROTA BRÅ!

I Sverige är våldtäkt är en samlingsbenämning där äpplen och päron skapar statistiken. BRÅ har utnyttjat detta faktum för att bagatellisera en mer än dubblering av de grövsta våldtäktsbrotten. På regeringens uppdrag förstås.
*
Om man lägger samman brottet ‘stening’ med brottet ‘snöbollskastning’ så är det lätt så att statistiken blir missvisande. Och det är vad som hänt med våldtäkterna. Väl medveten om att parallellen förvisso i delar är missvisande ska jag ändå dra den något längre för att försöka förklara hur Brottsförebyggande Rådet (BRÅ) lyckats gömma solklara trender i sin nya rapport.
*
Tänk er ett brottsbalksbrott formulerat ungefär så här: ”För stening, där allvarligt men eller lyte uppstår, dömes till…”. En praxis utvecklas som är densamma fram till 2005. Därefter bestämmer riksdagen att även snöbollar med sten i, ska ingå i brottsdefinitionen. Några år senare även mulning, även om stenar saknas. Till slut räcker det med vanliga stenfria snöbollar, om den som fått en sådan kastad på sig inte gillade det. Och även om den som stenades, mulades eller fick en snöboll kastad på sig skulle ha slängt den första snöbollen själv, så ska det inte ha någon betydelse eftersom alla brott mot våra kroppars integritet är 100% lika viktigt för lagen att stävja, liksom att vi inte får ben och armar krossade av stora stenar och blir handikappade för livet.
*
Sedan startar kampanjen #mulan, som får massor med människor att minnas tjugo år tillbaka hur de blev stenade eller mulades i sin ungdom. Mobbarna på skolgården får stå till svars. En del av dessa har fortsatt sitt beteende, andra är sedan många år skötsamma familjefäder, som nu får sitt liv förstört, rättvist naturligtvis enligt en vänster som annars hävdar att hämndmotivet inte ska spela roll i svenska domstolar och som vill ha låga, korta straff som snabbt preskriberas för alla våldsbrott – men inte för mulning. En och annan oplockad gås om helt andra saker gör förstås att även helt oskyldiga anklagas. Eftersom de är vita män blir de utpekade i DN och Aftonbladet innan de frias – efter skilsmässa och förlust av all framtida arbetsinkomst. En av mobbarna döms trots att andra vittnen och teknisk bevisning saknas och mot sitt nekande. Det är en snöbollskastande tjej som minns tillbaka att hon inte alls ville bli mulad, även om hon aldrig berättade det då, sju år tidigare. Rättsprincipen att vi aldrig ska kunna dömas utan bevis överges alltså.
*
Tänk er samtidigt att det till Sverige kommer många sydeuropéer, främst greker, portugiser och spanjorer, och att stening är väldigt vanligt där. Det vanligaste skälet till att man blir stenad i Sydeuropa är att man inte bär hatt, som ju alla riktigt fromma måste göra. Eftersom nästan inga bär hatt i Sverige så blir många av dessa sydeuropéer som galna, de anser sig helt enkelt ha rätt att stena i stort sett vem som helst som inte bär hatt. Det beror dessutom på att de utvecklat ett ressentiment mot svenskarna; de hatar dem i stort sett bara för att de själva både är och känner sig underlägsna i termer av anställningsbarhet, kunskaper och framförallt välstånd. Ännu värre blir ressentimenten av att somliga svenskar låtsas tycka synd om dem istället för att visa den respekt för dem som bl a innebär att man utkräver ansvar när de gör fel.
*
Det var ungefär allt det här som en bra, vetenskapligt välunderbyggd rapport om sexualbrott hade kunnat belägga. Men inget av detta har BRÅ kommit fram till. Man har nämligen haft strikta direktiv om att aldrig nämna eller ta upp sådant, eller har belagt sig själva med munkavle – all forskning de senaste trettio åren har gått ut på att bevisa motsatsen och har förvandlats tlll axiom – det kan inte ifrågasättas. För alla andra resultat skulle klä av godhetsapostlarna ned till anklarna och ge invandringskritikerna, enligt regeringens vokabulär ’högerextremister’ och ‘rasister’, rätt.
*
Nu ska vi se hur ‘steningsbrotts’-statistiken utvecklat sig över åren. Vi tittar så klart på antal anmälda brott, som BRÅ gör, enligt direktiven från regeringen, inte antalet lagförda eller fällda, (sida 7 i rapporten). Tack vare den utvidgade brottsdefinitionen så har förstås antalet anmälda brott ökat. Och bland infödda svenska brottsoffer har också anmälningsbenägenheten ökat starkt, särskilt efter den uppmärksammade #mulan-kampanjen. Eftersom denna uppmuntrar alla att tänka tillbaka i tiden så långt de orkar så är anmälningarna just nu en topp som kan förväntas sjunka undan – man har ju betat av en hel tjugoårsperiod på en gång (fast det är det ingen som påpekar på BRÅ). Detta alltså även om anmälningsbenägenheten i sig fortsätter att vara stor, vilket den troligen kommer vara när det gäller mulning och snöbollskastning, infödda svenskar emellan – ja, eftersom det handlar om ett slags masshysteri, så är benägenheten rent av troligtvis större än antalet faktiska brott. Men den viktiga poängen är att anmälningsbenägenheten (avseende främst snöbollar) redan har eller kan förväntas sjunka och att det då går rakt på tvärs mot en stigande trend med ‘verklig stening’ som effektivt kommer att döljas. Och så kan det faktiskt redan nu vara.
*
Antalet ‘verkligt stenade’ h a r ökat kraftigt, men hur kraftigt är svårt att se, bland alla snöbollsfall och som BRÅ mäter. Och Sarnecki, han ser inte någon ökning alls, inte heller BRÅ faktiskt, dvs inte i sina slutsatser. Men det ärju för att man inte vill se och vill lägga locket på. En faktor som man medvetet använder för att göra det ännu svårare att se mönstret, är de ändrade umgängesvanorna. Stening har alltid varit vanligast utomhus, medan mulning varit vanligast inomhus (ja, här haltar analogin, men ni får föreställa er detta). Allt färre umgås ju utomhus, därför minskar antalet utomhussteningar, eller ökar i vart fall inte så kraftigt som man skulle kunna tro – och det ser då ut som om ’verklig stening’ alltså inte ökar så mycket, så som många vill påstå. Som BRÅ.
*
BRÅ, som lömskt antyder att man kan sätta likhetstecken mellan utomhusstening och överfall/grupp-stening. Dessa särskilt allvarliga former av stening är begrepp som (avsiktligt) inte förs eller förts statistik över, och när man som BRÅ låtsas som att utomhusstening är samma sak så begår man ett allvarligt metodfel. Både överfall och stening i grupp är nämligen allt vanligare att den sker inomhus.
*
Om BRÅ verkligen ville forska på riktigt, så skulle de sannolikt även kunna belägga följande hypotes: man kan utgå ifrån att antalet utomhussteningsfall är praktiskt begränsat av slumpmässiga tillfällen då offer och gärningsmän råkar träffa på varandra, och där dels umgängesvanorna i stort, dels ökad medvetenhet om riskerna från offrens sida begränsar sådana tillfällen alltmer. De som känner böjelsen att ‘begå stening’ är opportunister. Om behovet finns och det i praktiken bara är inomhus som ‘verklig stening’ rent praktiskt kan begås, så är det också där den ökar. Det är då inte som BRÅ helst vill antyda en följd av fler (verkliga) steningar mellan (infödda svenska) makar och samboende, utan som en följd av fler steningar på fester och i allmänna lokaler. Där de invandrade alltså är kraftigt överrepresenterade som gärningsmän. Däremot inte alls som offer, vilket är en annan viktig poäng, som BRÅ nogsamt undviker att nämna, bl a eftersom den då måste förklaras – troligtvis som ett kulturellt och religiöst fenomen.
*
Den ökade narkotikaanvändningen är också förstås till gärningsmannens fördel, ofta ett lockbete, och som minskar både offrets möjligheter och vilja att ge sammanhängande vittnesmål. Vi ska komma ihåg att offren inte sällan är mycket unga flickor, medan gärningsmännens (rätta) ålder är som median 25-30 år; man kan alltså hantera sitt knarkande, medan de unga offren ofta inte kan det. En annan faktor som bidrar till möjligheten för BRÅ att skapa missvisande statistik är dagens nätumgänge, som gör att många stenade tvingas uppge att den som stenat dem, eller åtminstone någon av dem, faktiskt inte var helt okänd, utan en ’bekant’ efter en eller flera virtuell kontakter, men aldrig i verkligheten. Eftersom BRÅ skär sin statistik så och formulerar sig försåtligt, så får man lätt uppfattningen att överfalls- och gruppstening bara utförs av totalt okända gärningsmän, men så är alltså inte fallet.
*
BRÅ har troligen rätt i att Sverige inte har världens högsta frekvens av ’verkliga våldtäkter’, som anmälningsstatistiken vill antyda. Men tror ni att statistik över a n m ä l d a våld- och ‘tvångs-‘ -täkter skulle ge bra svar någonstans överhuvudtaget? T ex i Afghanistan? Man kan mycket väl ligga högst, men också lägst: här anmälar man ju inte ens ‘verkliga’ väldtäkter; i hederskulturer ordnar man saken på annat sätt. Och här hemma blir metoden helt omöjlig pga brottsrubriceringens breda innehåll. Men BRÅ kan ju inte kalla en snöboll för snöboll, och separera de båda brotten under var sin etikett, t ex våldtäkt och tvångstäkt, vilket direkt skulle göra allt så mycket enklare. Nej, det vore politiskt inkorrekt. Relativiseringen av de ’verkliga steningarna’ måste till varje pris upprätthållas, främst eftersom (både vi och BRÅ vet att) infödda svenskar finns bland gärningsmän avseeende mulningar och snöbollskastningar, men inte alls så ofta när det gäller ’verklig’ stening och framförallt ’grov’ stening, där överfalls-stening och gruppstening sticker ut. Dessa är ju vanligast bland ‘sydeuropéerna’ och det är vad man inte får komma fram till eller uttryckligen säga i rapporten.
*
Samtidigt som man alltså troligen med fog kan hävda att BRÅ har rätt i att vi inte har flest ‘verkliga steningar’ så försöker man använda snöbollarna för att trolla bort ö k n i n g e n av ’verkliga steningar’ och framförallt vill man inte medge att ‘sydeuropéerna’ har något med saken att göra. Här får man hjälp av regeringens direktiv, som alltså säger att BRÅ ska utgå från a n m ä l d a brott (det är vad som sägs i rapporten angående des syfte, s. 7). Vad innebär detta? Jo, ett offer kan ju ofta inte veta vilka nationaliteter som begått en ‘stening’, om denna inte leder till att gärningsmännen lagförs.

Därmed är möjligheten för BRÅ att ge svar på vad stora delar av svenska folket förväntade sig att man skulle besvara EXAKT NOLL!
*
Och det går inte att säga särskilt mycket om flyktinginvandrare som helhet heller, eftersom det är en så heterogen grupp. För det första invandrar det ju andra än ‘sydeuropéer’. Dessutom, om t ex spanjorer och portugiser skulle ha kraftig överrisk medan greker tvärtom har något underrisk, så skulle statistiken säga att överrisken för invandrare är måttlig, även om den sydeuropeiska immigrationen helt dominerar den totala invandringen. Och om grekerna är i majoritet, så skulle den visa en underrisk, och de invandrade ‘spanjorerernas’ och ‘portugisernas’ höga benägenhet att ‘kasta sten’ i Sverige skulle helt försvinna. På motsvarande sätt är det förstås med våldtäktsstatistiken, där såväl västerländska invandrare som arbetskraftsinvandrare från Indien inte förknippas med överrisk. Det är invandrare från MENA och Afghanistan som sticker ut. D v s muslimska länder. Detta bekräftas varje dag i nyhetsflödet, men framförallt av Joakim P. Jonassons förtjänstfulla rapport över fällda gärningsmän, 2012-2017. En rapport som alltså fortfarande är helt ensam i sitt slag.
*
Den alltför breda brottsdefinitionen, liksom de olika typoffrens helt olika benägen att anmäla gör det än mer galet att använda anmälda brott som grund för BRÅ-rapporten. De som utsätts för ’verklig stenkastning’ är inte sällan boende i utanförskapsområden. De har ofta utsatts för både snöbollskastning och mulning innan de får en riktig sten i huvudet, och somliga råkar även ut för ’verklig stenkastning’ mer än en gång. Deras anmälningsbenägenhet – liksom alla andra brottsoffers i dessa parallellsamhällen – är låg, och troligen sjunkande. Något helt annat än de knutblusförsedda offren, som inte tvekar att anmäla alla upplevda oförrätter och där somliga förefaller bara hitta fler och fler, som om det vore en tävling inom bekantskapskretsen. Det här vet både BRÅ och regeringen, varför det är rena skämtet att man inte (också) använder sig av statistik över f ä l l d a ‘stenkastare’, som Jonasson gjort. Det är bland de fällda som svaren finns. Men man måste ju åtminstone vilja leta efter svar för att finna dem.
*
Det mest löjeväckande i rapporten är förstås BRÅ:s försök att ändå ge svar på det man med den valda utgångspunkten redan vet att man inte kan få. Man frågar sig “Har fler ‘steningar’ begåtts i kommuner med större antal flyktingboende relativt befolkningen i sin helhet?” Mitt svar är 1. Letar vi efter ’verkliga steningar’ så är ju all snöbollsstatistik förstås i vägen och skymmer. 2. Men även om vi räknar bort mulningar och snöbollar så gott det går från de stora stenarna, så kan förstås brotten begås utanför hemortskommunen. En felkälla som BRÅ själva medger, och därför räknar bort hela Storstockholm (men inte de andra storstadsområdena). 3. Gärningsmannabeteendet upphör med all sannolikhet inte den dagen man flyttar från flyktingförläggningen. Den frågan tar inte BRÅ upp alls, men den innebär ju att man skulle titta även på var nysvenska invandrade bor, ofta någon helt annanstans än där de först togs emot. 4. Riskbeteende över tiden kan både gå upp eller ned och kan t ex samvariera med en allt lägre grad av integration av nytillkomna, liksom med att ’mättade’ koncentrationer uppstår, där utanförskap permanentas. Detta behöver ju då inte gälla t ex i små kommuner, trots hög andel flyktingar. 5. Flyktingmottagningar kan variera starkt i sin sammansättning av nationaliteter så att somliga, där andelen av kommunens befolkning är hög, råkar ha lågt riskbeteende, respektive tvärtom.
*
Det finns säkert ett tiotal mer eller mindre stora felkällor, som jag på rak arm skulle kunna räkna upp med BRÅ:s valda metodik, jag såg att Tino Sanandaji träffande beskrivit några. Frågan är bara varför jag eller Tino ens ska behöva göra detta – dels är en hel del som att slå in öppna dörrar, och borde klaras av vem som helst, dels är vi inte betalda av staten för att bedriva denna så nödvändiga forskning. Det är BRÅ som borde ha gjort sitt arbete ordentligt – de ska ju vara proffs! – och det hade man också kunnat, om man ägnat sig åt nyttig sunda förnuftskritik, istället för att energiskt tota ihop just det beställningsverk som regeringen vill ha.
*
Slutligen ett par ord om slutsatser kontra innehåll. Börjar man läsa BRÅ:s slutsatser och inte tittar efter ordentligt i själva rapporten, så är det faktiskt väldigt lätt att komma till den slutsats Jerry Sarnecki gör; att flyktingströmmen inte förklarar fler anmälda sexualbrott. Och det är bara slutsatserna de flesta orkar läsa, som bäst. Men läser man noggrannare, så är ökningen av ’mest allvarliga sexualbrott’ faktisk ca 120% – mer än en dubblering – att döma av grafiken på sidan 70. Det kallar BRÅ för ’en ökning som inte är lika kraftig och ligger på en stadig nivå’. Att dessa ’verkliga steningar’ sammanställts med ökning av anmälda snöbollar (som gör diagrammet totalt missvisande) ska inte få förta eller bagatellisera faktum. Men det är just vad BRÅ gör, och denna relativisering är alltså i högsta grad medveten.
*
På sidan 85 argumenteras att sjukhusstatistiken inte visar på någon kraftig ökning av ’de grövsta brotten’. Denna mycket stabila statistik är nonsens eftersom man går på våldtäktsavdelningar, vars beläggning ständigt är 100% och alla som tvingas söka hjälp på annan avdelning riskerar att hamna utanför. Eftersom den är så konstant, så borde BRÅ istället gå tillbaka till grafen på sida 70, som visar på mer än en dubblering och fråga sig just hur denna är möjlig när sjukhusstatistiken inte alls visar samma sak – de båda graferna ger alltså inte ömsesidigt stöd för BRÅ:s slutsats utan motsäger istället varandra.
*
Själva ansatsen BRÅ gör – att fråga sig om flyktingarna står för ökningen eller inte – är ju också häpnadsväckande dum (om man utgår ifrån att det är sanningen man vill åt). En digital attityd som funkar perfekt för att kunna svara ’inte’, särskilt mht att vi har med de anmälningsbenägna snöbollsmulade i statistiken. Läser man enskilda utsnitt i rapporten så är BRÅ faktiskt själva redan från början klara över att invandrarna är överrepresenterade bland gärningsmän. Att sedan göra en känslighetsanalys (s. 95); ’hur överrepresenterade måste flyktingarna vara för att svara för all ökning?’ och sedan – utan analys eller belägg – komma fram till att ’83% är för mycket överrisk, så det kan ju inte vara dem!’, det är inte bara ovetenskapligt, det är helt överflödigt och totalt missvisande.
*
Så sammanfattningsvis. Det var väl synd att det skulle slå så fel. Tanken att göra en utredning som en gång för alla gav just det svar som DN basunerar ut med sin rubrik: “Brå: Flyktingströmmen förklarar inte fler anmälda sexualbrott”, för att sedan kunna slå sig till ro. Det var bara det att greppet, att göra en halv utredning, där man undviker att svara på frågan vem som utför brotten, helt enkelt gav FÖR bra resultat. Så bra att ingen faktiskt tror på dem. Utom Sarnecki.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

PS. Ett förtydligande. Snöbollar med is och sten i kan göra mycket ont. Att bli mulad gång på gång, år ut och år in, kan sätta själsliga spår som är svåra att mäta och som inte alltid syns men lika fullt ger djupa ärr som aldrig försvinner. Det är inte min mening att med denna liknelse vare sig förringa eller bortförklara, bara att visa det uppenbara: att fysiska ärr som är synliga för de allra flesta är ännu värre och ofta ger själsliga dito på samma gång. DS.

BRÅ:s rapport:
https://www.bra.se/download/18.62c6cfa2166eca5d70e1919f/1559137952043/2019_5_Indikatorer_%20pa_sexualbrottsutvecklingen_2005_2017.pdf

Sarnecki förnekar (och DN:s läsarkommentarer håller med)
https://www.dn.se/nyheter/sverige/bra-flyktingstrommen-forklarar-inte-fler-anmalda-sexualbrotten/

Tinos båda inlägg:https://www.facebook.com/tino.sanandaji/posts/10156480351263231
https://www.facebook.com/tino.sanandaji/posts/10156477960403231

Publicerad av — Lämna en kommentar

EU-parlamentet. I grunden antidemokratiskt.

Publicerat 29/5

I EU-parlamentet samarbetar konservativa med socialdemokraterna i det mesta. Det är Merkels trianguleringspolitik och bekvämligheten av egen majoritet tillsammans som gjort denna totala brist på ideologisk styrning möjlig. Men nu försvinner denna majoritet. Tyvärr öppnar det för Macrons ’mittenextremister’ i ALDE, där bl a Annie Lööfs centerpartister ingår, att på känt manér genomdriva en minoritetspolitisk uppfattning i flyktingfrågorna. Som dessa riskerar att utformas, tillsammans med vår egen Löfvenministärs låtsaspolitik på den svenska hemmaplanen, kan den komma att fungera som en tratt, där Sverige placerat sig själv just under hålet.
Varför EU-parlamentet nu riskerar att drivas av Macron
*
Eftersom när det gäller invandringsfrågorna, de sanna extremisterna idag i själva verket finns i vad som traditionellt kallats för mitten, inte minst Macrons ALDE-gruppering, där även svenska C och L ingår, så är den europeiska ‘blockgränsöverskridande’ samarbetspolitiken – där nationalistiska konservativa utesluts – en mycket farlig strategi för EU. Det kommer tyvärr sannolikt bli än mer av den varan nu.
*
Jag är EU-vän. Ungefär på samma sätt som andra konservativa med mig, så har jag dock blivit mer och mer skeptisk de senaste åren. Det beror på att EU alltmer börjat omformas till en kopia av den svenska modellen. Mer och mer ska ske i EU:s regi. Högre och högre skatter måste därför till för att finansiera kolossen. Och när det gäller det politiska spelet, så är EU närmast en förebild för Sverige: samarbetet över blockgränsen är legio.
*
Konsekvens? Vi tar det goda först. Det utesluter gröna, kommunister och socialister, uppdelade på två partigrupper efter grad av EU-skepticism: EFA och GUE/NGL. Dessa har, tillsammans 108 mandat mot 103 förut.
*
Men det utesluter också ECR, där SD ingår, med 59 mandat (gruppen har tappat stort efter Tories katastrof på hemmaplan och kommer bli än mindre om/när Brexit väl går i mål), liksom EAPN (fd ENF) (58) och EFDD (54) – högernationella resp. populistiska partier – liksom grupplösa (8) och nya partier (30) vars inriktning är blandad. Minst 172 av dessa delegaterna står till höger om våra moderater. En höger som har gått fram, men inte så mycket som man hoppats och långt ifrån tillräckligt för att få inflytande, trots att man omfattar 1/4 av hela parlamentet.
*
Parlamentet omfattar 751 mandat, dvs 376 ger majoritet. De båda traditionellt största grupperna, ‘mörkblåa’ Europeiska Folkpartiet (EPP) med 180 mandat, där M och KD ingår, och röda Progressiva (S&D) dvs socialdemokrater med 145 mandat, har tillsammans tappat 79 mandat sedan förra valet 2014. Det betyder att dessa två har tappat den möjliga majoritet de förut hade – givet att de röstade ihop. Och det gjorde de förbluffande ofta; historiskt har nära 2/3 av besluten tagits av dessa båda grupper tillsammans över de andras huvuden. Resultatet av ideologiernas död, s k ’triangulering’, där enda målet är maktens köttgrytor – aldrig att leda och påverka. Så vad ska hända nu?
*
Tillsammans med den tredje största gruppen, ljusblåa ALDE, når man dock betryggande majoritet: 434 mandat. ALDE, leds av nybildade franska reformpartiet, d v s Macron, tillsammans med Lööfs C och Björklunds L. Här ingår även brittiska Liberaldemokrater som har samlat många Brexitmotståndare, vilket förklarar varför gruppen växt från 68 till 109 mandat. Denna grupp står politiskt oftast mittemellan EPP och S&D och har röstat för det mesta som dessa båda kommit överens om.
*
Skillnaden nu är att ALDE:s stöd blir nödvändigt i nästan alla frågor. Trots Macrons låga popularitet är risken därför stor att hans partigrupp kommer att få kraftigt ökad reell makt. Och trots att partierna till höger om EPP är långt större än partierna till vänster om S&D, så saknar detta betydelse för deras inflytande. Det är m a o samma läge som i svensk inrikespolitik: man ‘triangulerar’ för att undvika att högern får inflytande. Parlamentets majoritetsbeslut hamnar därmed långt till vänster om väljarnas median.
*
Ökad EU-budget och fler lagar på det sociala området är vad Macron kommer kunna erbjuda vänstern i utbyte mot starkare överstatlighet. Högern å andra sidan vill få till stånd ett bättre försvar av de yttre gränserna. Tidigare i vår godkände parlamentet en kraftig förstärkning av EU:s gräns- och kustbevakning Frontex; från 2027 ska 10.000 gränsvakter kunna sättas in för att assistera medlemsländernas kontroll av EU:s yttre gränser. Dessa ska kunna bära vapen och ha mandat att agera även utanför medlemsländerna. Frontex ska också få en mer framträdande roll vid deportationer. Det här kommer dock kräva fler beslut under resans gång, varför Macrons ALDE-grupp kan och kommer kräva kompensationer om de ska vara med.
*
Även om EPP nu lite ovant skulle börja famla högerut för att bilda koalitioner, så är högern inte tillräckligt stor för att skapa majoriteter utan ALDE: 180+172 = 352. Man saknar 24 mandat som man måste jaga bland de populistiska och notoriskt opålitliga. Och att fatta beslut med stöd av t ex nynazister? Då går man hellre till ALDE, trots sakpolitiska förluster.
*
Så, liksom i Sverige, finns det tyvärr mycket stor risk för att EU:s parlament hamnar i händerna på minoritetsgruppen i ‘mitten’. Särskilt illa är detta i den för oss och Europa helt avgörande invandringsfrågan där ’mitten’ i själva verket är extremistisk: ingen partigrupp är troligen lika mångkulturkramande som ALDE. Man kommer bl a försöka få med sina kolleger i EPP-gruppen på tvingande invandringskvoter som länderna inte enskilt har rätt att opponera sig mot. Ungefär som de svenska kommunerna tvingats rätta sig efter Reinfeldts och Löfvens pipa. Det kommer bli svårt, kanske omöjligt, men i de principlösa kompromissernas värld är det omöjliga alltid möjligt.
*
Ett annat stort problem är de båda socialiststyrda länderna i sydväst, Spanien och Portugal, liksom Grekland, som tillsammans svarar för viktiga delar av EU:s yttre gräns. De har ju nationell rätt att släppa in vilka de vill, eller som i Greklands fall, inte råd eller lust att göra något åt saken. Att tvinga dem följa en striktare policy lär inte bli aktuellt så länge som Tyskland är så ambivalent i frågan. Än värre kan det bli om uppgörelsen med Turkiet att hålla gränsen åt EU och Grekland – som ständigt knakar i fogarna – spricker.
*
Därmed kommer ett stort hål i nätet fortsätta att finnas kvar. Och vi vet ju, precis som Spaniens hycklande socialister vet, vart flyktingarna vill, när de väl sluppit in: till Tyskland – och Sverige. Så länge som Sverige fortsätter låtsas som om vi gillar det här kan vi ju inte gärna säga nej heller. Särskilt inte eftersom Sveriges egen yttre gräns helt saknar försvar, såväl mot fientliga makter som inträngande illegala invandrare.
*
Löfvens hyckleri, stort som Spaniens i kvadrat, är också ett stort problem vad avser alla som smiter in illegalt. Hela Sydeuropa, främst Italien, är ju vrålilskna på oss för att vi som den bidragsmagnet vi stoltserar som, lockar in dessa över gränsen. Det är klart att alla därför med varm hand skickar dem vidare till oss. Även dem som inte alls haft Sverige som första mottagarland egentligen. Sådant fixar man med lite trixande, tejp och tippex.
*
Summa summarum: EU:s yttre gräns. Vi står och faller med den, så ja, EU är inte bara bra för Sverige; med den politik vi för är EU nödvändigt. Men EU räcker inte, kommer inte räcka. För de hål som finns kvarstår och kan bli större. Och som den övergripande EU-politiken utformas tillsammans med vår egen så fungerar den som en tratt, där Sverige placerat sig själv just under hålet.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

https://www.dn.se/eu-val/
https://www.dn.se/kultur-noje/kristina-lindquist-europas-hogerradikaler-har-anledning-att-jubla-trots-att-valskrallen-uteblev/
https://omni.se/stora-eu-grupper-tappar-livet-blir-annorlunda/a/qLQlJe
https://sv.wikipedia.org/wiki/Politiska_grupper_i_Europaparlamentet

Publicerad av — Lämna en kommentar

Fler svenska liv offras pga multiresistenta bakterier än pga den ökade kriminaliteten.

Ursprungligen publicerat 25/5

Ännu en artikel som tyvärr är lika aktuell idag som när den först publicerades på facebook. Antalet smittade av multiresistenta bakterier, sådana som antibiotika inte hjälper mot, har tredubblats i Sverige mellan 2009 och 2016. Över 4.000 fall nu, betyder att detta hör till en av våra största dödliga hälsofaror – och detta är bara början. Fortsätter utvecklingen så är vi snart i den situation vi var innan antibiotikan kom. Barn, gamla och svaga riskerar i så fall livet varje gång de insjuknar i något som till en början liknar vanlig förkylning, och även för den som befinner sig i sina bästa år kan MRSA och dess obehagliga kusiner innebära döden, eller åtminstone mycket långa och svåra sjukdomsperioder. Vi saknar helt enkelt botemedel. Ansträngningarna på vårdapparaten kommer givetvis öka i motsvarande mån – såväl kostnaderna som platsbristen/kötiderna. Vi är inte där ännu, men trenden talar för att en närmast okontrollerbar ökning är att vänta om inget görs. Och vad ska man då göra?

Det handlar om dem som reser hit.

Om detta är meningarna delade. På SVT Vetenskapsredaktion talar man om riskerna för dem som ger sig ut på resa, men inte dem som reser hit. Centern skrämmer gärna oss med hur antibiotika i djurfoder skulle sprida antibiotikaresistens till människan. Man driver därför ett EU-valprogram som går ut på att begränsa just antibiotika i djurhållningen. Men centerns påståenden är ovetenskapliga. För det första är forskningen glasklar med att antibiotikaresistensen i n t e kan överföras till människan genom förtäring av kött, se Weidmo Uvells artikel i länk nedan. Oavsett hur pumpade med antibiotika djuren alltså än är. Om den industriella användningen av antibiotika i djurhållning på annat sätt kan leda till uppkomst av fler multiresistenta bakterier, som även ger sig på oss människor, är en tes som är lika svår att bevisa som att motbevisa. Vårt obehag inför den här typ av risker exploateras gärna och kraftigt, men sanningen är alltså att vi inte vet – och att det finns betydligt mer direkta samband som vi vet mycket mer om.

Antal årliga MRSA-dödsfall i Europa: 33.000

Det handlar alltså om flyktingarna. Det är dem som förklarar ökningen av MRSA och en hel del annat smittsamt. Det här säger Folkhälsomyndigheten öppet, men informationen sprids naturligtvis inte, eftersom den rent politiskt är så kontroversiell. Enligt Rebecca Weidmo Uvell så beräknas antalet dödsoffer i Europa pga multiresistenta bakterier till 33.000 i dagens årstakt, samma siffra som centern använder. Men som myndighetens studie visar, så är inga av dessa dödsoffer härledda från djurhållningen, däremot efter kontakt på sjukhus. Det finns alltså få saker som är farligare för oss, än att hamna på sjukhus. Varför?

Hälsoscreening saknas vid gränskontrollen. Sådan vi kräver för katt och hund.

Därför att där befinner sig idag mängder av människor fullproppade med just multiresistenta bakterier. Så många som 25% av alla flyktingar bär sådana när de kommer hit, enligt en studie av Imperial London Collage, 2018. Eftersom svensk flyktingmottagning saknar hälsoscreening som obligatorisk test, så vandrar många av dessa alltså direkt vidare till något av våra sjukhus; de utgör nästan 60% av sjukdomsfallen. I stort sett resten är smittade – av dessa – på sjukhusen: 75% av det totala antalet fall, grovt skattat minst 25.000, har fått sin smitta därifrån (dvs många av dem som redan är bärare när de kommer hit har också smittats genom sjukhusvistelse).

Årliga svenska dödsfall? Fler än i trafiken. Betydligt fler.

Så hur många svenska liv handlar det om? Räknar man baklänges, med Sveriges andel av Europas flyktingströmmar, dessutom snedfördelad från de främsta riskområdena Afghanistan (50% risk) och MENA (33%) så är det inte orimligt att anta att Sverige har ca 7-8% av EU:s totala antal dödsfall, 33.000, dvs ca 3000. Av dessa dödsfall är 60% bärare, och säkert är en hög andel även av de sjukhussmittade också flyktingar, men upp till ca 1000 döda infödda svenskar per år är inte orimligt att räkna med, som en direkt följd av importen av multiresistenta bakterier. Det är fyra gånger fler än i trafiken, där den s k ‘nollvisionen’ råder. Till detta kommer de många fler som lever ett liv med kraftigt nedsatta kroppsfunktioner och sjuklighet som är kroniskt obotlig.

Sambandet med flyktingtillströmningen blir extra starkt när man inte exkluderar bärarna som fört hit smittan. Efter flyktingtoppen 2015-2016 blev denna grupp något mindre, och därmed minskade även totalen något 2017. Men de sjukhussmittade har alltså fortsatt att öka 2017 såväl som 2018; en följd av att de resistenta bakterierna etablerat sig här, men sannolikt även pga att en sämre mathygien har importerats tillsammans med bakterierna – det är ju denna som från början förklarar varför förekomsten är så mycket högre i framförallt Sydasien och MENA-regionen.

Varför ingen hälsoscreening?


Det finns god anledning att fråga sig varför hälsoscreening inte införts vid den svenska flyktingmottagningen. Våra husdjur är man som bekant mycket mån om att skydda från smittor och sjukdomar utifrån. Karantän är en självklarhet om det inte finns vaccinationsprotokoll etc. Och en screening skulle kunna skydda vår befolkning på samma sätt; förebygga vidare spridning av multiresistenta bakterier. Ganska självklart kan tyckas. Så varför inte?

Svaren på frågan är två, båda lika enkla som cyniska. Det första är att detta skulle öka mottagningskostnaderna markant, vilket skulle synas i regeringens budget och gå på tvärs mot vad de själva säger – flyktingarna kostar ju inte alls, och om de kostar så är det väldigt lite – och bara mindre och mindre. När regeringen inte ens vill använda EU-fondens medel för immigrationskostnader som hade varit gratis för oss men fått bruttobudgeten att öka, så förstår man hur de tänker (se tidigare krönika). Det andra skälet är att en annan frågan då omedelbart skulle uppstå: vad gör vi med de 25% som bär sådan smitta? Alternativ ett: skickar tillbaka dem? Lär inte finnas på kartan för de godhjärtade. Men samma människor väljer heller inte alternativ två, som innebär särskilda karantänsjukhus, med kostnadsökningar som skulle få hälsoscreeningen att framstå som närmast gratis.

Så det får bli alternativ tre, man låter bli att berätta. Kostnaden mäts i svenska liv, som redan idag är långt högre än antalet dödsoffer för skjutningar och andra kriminella aktiviteter. Men de är ju mycket mer anonyma. Jag antar att vår skurkregim är väldigt tacksam över hur lite uppmärksammade dessa dödsoffer är. Om antalet fortsätter växa exponentiellt så lär det dock bli svårare att lägga locket på. Men också oerhört mycket svårare att stoppa utvecklingen.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft


https://uvell.se/2019/05/22/antibiotikaresistensens-verkliga-anledning/
https://www.folkhalsomyndigheten.se/nyheter-och-press/nyhetsarkiv/2016/mars/snabb-okning-av-resistenta-bakterier-av-typen-mrsa/
https://www.cidrap.umn.edu/news-perspective/2018/05/drug-resistant-bacteria-found-25-migrants-europe
https://www.svt.se/nyheter/vetenskap/varannan-bar-pa-resistenta-bakterier

Publicerad av — Lämna en kommentar

Om pensionen, gökungar och curlande förmyndare

“Gärna medalj – men först rejäl Pension”. Känner ni igen den? 61 år var till nyligen en tidpunkt i våra liv då vi kunde rensa skrivbordet för att ägna oss åt att umgås med barnbarnen, vår favorithobby och bosätta oss i sommarstugan. 61 år är det också sedan sossarna efter ATP-omröstningen genomdrev sin linje, om kollektivt sparande i statlig regi, trots att det fått mindre röster än de båda snarlika borgerliga förslagen tillsammans fått. Centern agerade då, som så ofta förr och senare, sossarnas nyttiga idiot, genom att splittra upp motståndet.

Nu har man med ens ryckt upp målgångsstolparna och vi får vackert sitta kvar vid skrivbordet några år till, trots musarmar och lite skumma ögon. Eller kröka rygg och göra några tusen tunga lyft till. Enahanda uppgifter som vi är ganska less på, men som vi uthärdat för att den svenska arbetsmarknaden sällan erbjuder möjlighet att gå till något nytt efter 50. I ett penndrag har man alltså ökat vår livsarbetstid med nästan 10%, medan vår tid i pension samtidigt minskat med så mycket som 15%! Och detta är med all sannolikhet inte sista gången denna relation försämras.

Vad som faktiskt är än värre: vår tro på staten som garant för pensionen har brutits. Vi har – eller borde nu ha – insett, att det kommer fler försämringar. Och det slår oss då att vi är fullständigt utelämnade, nu på livets höst som det heter, då vi faktiskt inte orkar göra mer. Eller inte får göra mer – på grund av den rådande ungdomskulten – ens om vi både vill och kan. Valfriheten har plötsligt blivit ofrihet och tryggheten en isande kall otrygghet.

Den gamla folkhemsstaten kan liknas vid en förälder som inte litade på sina barn. En förmyndare som höll i pengarna, eftersom den utgick ifrån att vi skulle slösa bort dem annars. Precis som många misstänkt visade det sig snart att förmyndaren ansåg sig fri att omfördela pengarna lite som det passade; ge mer till ’sina egna barn’, eftersom de räknades som ‘mer behövande’. De behövande var förstås låginkomsttagare, men vi kan också kalla dem för ’de egna’ barnen, eftersom de nästan alltid samtidigt var sosseväljare. Mindre gick förstås till ’grannens ungar’, d v s ’höginkomsttagarna’ – ovanför en brytpunkt gick (och går fortfarande) allt de betalade in till de kära sossebarnen. Opålitligt, skulle en del kunna tycka, rent av försnillande. Men rättvist enligt sossarna, och det var ju de som bestämde. Och pengarna fanns ju i alla fall fortfarande där; visserligen inlåsta i folkhemmets kassakistor, men folkhemmet tillhörde trots allt ändå oss alla, bara liksom lite mer till sossarna.

Men så hände det. Förmyndaren blev förälskad i en annan. De gamla favoriterna, sossebarnen, blev särkullbarn; ni vet de där oönskade i arvsskiftet, som bara får sin laglott? Det var ju inte så kul, och det värsta var att den nya favoriten, det gemensamma barnet, tyvärr inte hade några pengar med sig in i boet. Enligt samma ’rättvisenorm’ som förmyndaren använt förut, så ansåg hen att det nu var dags att ta från särkullen. ’Höginkomsttagarna’ – som plötsligt omfattade de flesta heltidsarbetande medelålders svenskar – och därmed faktiskt väldigt många sossebarn, fick nöja sig med ännu mindre. Så småningom skulle väl dock de nya barnen, som blivit några stycken vid det här laget, i alla fall kunna bidra lite grand. Och laglotten var ju i alla fall säker. Trodde man. 

Tiden gick och de gemensamma ’favoritbarnen’ blev bara fler, och de som kom nu saknade inte bara pengar och förmåga att göra sig förstådda här, utan också den mest grundläggande utbildning. Dessa nytillkomna bidrog inte till att fylla på i folkhemskistan alls; tillsammans började de istället i allt snabbare takt dränera den. Redan innan de ens gått i pension. Än värre – de fick själva barn, som vår släpphänte förmyndare helt försummade. Ingen lärde dem de umgängesregler vi andra hade, de skulle få vara som de själva ville. Och när de skolkade från skolan, så fortsatte förmyndaren att curla dem, trots att det var det enda som skulle kunna ge dem en egen försörjning; hen gav dem fickpengar från folkhemskistan istället, så att de klarade sig ändå. Som vi ju vet händer detta ibland med favoritbarn. En del lyckas på något sätt behålla ett eget driv ändå, men många blir odrägliga. Det är inte deras fel och de mår inte bra av det. Det är den curlande föräldern som är boven. Men det är som bekant omgivningen som får ta smällen. 

Gunnar Hedlund, centerledaren som svek i ATP-omröstningen 1957, tyckte ingen borde kunna vara ‘gramse på honom’. Bara Tage Erlander tyckte det var roligt sagt. Vår egen tids nyförälskade sosseförmyndare tycker inte heller att någon borde vara arg på hen. Hen har ju bara varit lika konsekvent opålitlig som alltid. Man kan faktiskt hålla med om det. Som allmänborgerlig kan jag nästan känna en viss skadeglädje över att sossebarnen nu har fått smaka sin egen medicin. Undra på att det mullrar där ute! Men det finns en skillnad. Och den består i att de nya ’favoritbarnen’ aldrig varit delaktig i byggandet av folkhemmet. Kistan som vi och våra föräldrar ändå gemensamt slitit för att fylla på, var och en efter förmåga, har varit begränsad, men räckt till vad man lovat. 

Nu finns det inte någon möjlighet för någon av oss att säga vad som ska bli över. Vi får ju inte ens prata om saken! Ingen kostnadsstatistik får tas fram, och förmyndarens förälskelse, ja den verkar aldrig ta slut. Med en aldrig sinande ström av nya favoritbarn – och illa anpassade barnbarn – så är det ingen som kan överblicka konsekvenserna. ‘Gökungen’ har kanske redan växt oss ur boet; det är först om ett par år vi vet säkert. För oss som är – eller snarare var – nära pension, så är det inte längre den där valet mellan drömresan eller favorithobbyn som hägrar. Bara magknip. Våra egna barn – kommer de att kunna förlåta oss den bistra framtid som väntar dem, när folkhemmets kassakista tömts? Och vårt eget val, som skymtar, när osthyvelprincipen inte längre räcker till, är det ättestupan eller fattighuset?

Till den som tycker hela den här tankegången luktar egoism, så är mitt svar att det är sant, så är det. Min motfråga är: är det för mycket egoism att begära trygghet för sin egen ålderdom och för sina barns framtid?

Publicerad av — Lämna en kommentar

VIRRET – DEN OHELIGA ALLIANSEN SOM HOTAR ATT KNÄCKA SVERIGE

Det som jag kallar VIRR är i stora drag ett annat och mer lämpligt namn för vad som annars brukar kallas “Postmodernism”. Det är ett alldeles för fint ord på något som är väldigt fult. Kanske har det fina men svårbegripliga ordet varit en del av förklaringen till varför denna obehagliga ideologi lyckats tränga in under skinnet på gemene man, inte bara i Sverige, utan även i lejonparten av den västerländska civilisationen som helhet. De flesta vet inte ens vad postmodernism är. Ännu mindre att den har som mål att störta vår civilisation i ruiner, och att man faktiskt har kommit en god bit på vägen att underminera dess grunder.

Det kanske bästa exemplet på det är att islamismen har tillåtits att breda ut sig i det sekulära Västerlandet, på ett sätt som är närmast obegripligt. Islamismen är inte alls en del av postmodernismen, tvärtom skulle man kunna tro att de båda ideologierna var dödsfiender. För medan postmodernism står för radikal feminism, hbtq-extremism, selektiv antirasism och neomarxism, så avskyr islamismen såväl jämställda kvinnor som homosexuella och kommunister, och de sharialagar man vill införa har ingenting med socialism att göra. Motsättningen är reell och allt annat än skenbar. Ändå är det postmodernismen som banat väg för de ultraortodoxa muhammedanernas anspråk, stöttat islamister ekonomiskt och varit konsekvent överslätande avseende jihadistisk terrorism.

Hur kan detta komma sig? Jo, eftersom man har en gemensam fiende: nämligen det sekulära västerländska samhälle som vi, eller snarare våra förfäder, kämpat så hårt för att bygga upp och som inte bara visat sig vara det ekonomiskt mest framgångsrika i världen, utan även det som står för mänskliga fri- och rättigheter – till skillnad från i prinicip alla andra samhällssystem. Enligt principen ‘min fiendes fiende är min allierade’ accepterar alltså islamisterna tacksamt den säkert ganska oväntade hjälpen från västs postmodernister. De senare i sin tur vänder bort blicken och accepterar att de muhammedanska homosexuella och kvinnorna från muslimska länder inte inkluderas i deras egen påstådda strävan efter jämställdhet och antidiskriminering. Postmodernisterna blundar också för islamisternas rasism, inte bara antisemitismen, utan även den som är riktad mot andra trosutövare, och för den delen mot sekulära svenskar. För de enda som kan vara rasister enligt postmodernismen är vita män. 

Men är då inte postmodernisternas “kamp för de förtryckta” i huvudsak rätt och riktigt och plumparna mest ett utslag av naiv ‘snällism’? Säkert följer många av de postmodernistiska budorden för att de har ett gott uppsåt. Men med de medel som används kommer deras ansträngningar aldrig leda till något gott. Tvärtom. Den lilla hårda kärnan av postmodernistiska aktivister å andra sidan är ultraextrema vänsterister med en mycket utstuderad och genomtänkt indoktrineringsstrategi – “plumparna” är allt annat än “misstag”. Man spelar skickligt på de kristna värderingar som vi sekulära svenskar uppfostrats med; att hysa kärlek till sin nästa, göra mot andra vad man vill att de skall göra mot en själv – och vända andra kinden till istället för att gå in i en konflikt. Sådana principer har haft ett avsevärt inflytande i vår kultur och fungerat just därför väldigt effektivt. Så länge som vi bemöts av samma beteende tillbaka så går det ju bra; vi tar hänsyn och möts av hänsyn. Problemet är att när någon inte följer spelreglerna – då har vi inget försvar.

De konflikter som därmed uppstår är de ideologiskt renläriga postmodernisterna naturligtvis inte omedvetna om. Tvärtom. Genom att påpeka att det är fult att peka ut någon som annorlunda har de fått de bästa bland oss att tiga – för svensken vill verkligen inte framstå som rasistisk. Den eftersträvade konsekvensen är handlingsförlamning, och en sådan har i princip rått i Sverige ända fram till nu. Man har lyckats få medelsvenssons över i princip hela den röd-grön-blåa skalan att iaktta största möjliga tystnad, under det att vårt land och den svenska kulturen våldtas. Ja, det är ett extremt ord. Men hur ska man annars beskriva det, när till och med Riksantikvarieämbetet medvetet slänger bort delar av vårt kulturarv för att det inte passar in, när man ska göra muséerna ’tillgängliga för alla’? När vår egen statsminister påstår att svenskarna ‘saknar en egen kultur’? När våra sekulära värderingar – som är fundamentet för alla våra fri- och rättigheter – relativiseras och jämställs med ideal som vi som västerlänningar med full rätt kan kalla medeltida? Och när svensk media underlåter i det längsta att skriva om hur denna kulturkrock kommer till uttryck i den mest råa kriminalitet? Alltmedan vi massimporterar fattigdom, som vi sedan inte kan avhjälpa ens genom att höja pensionsåldern och försämra välfärden – och samtidigt höja alla skatter som går. 

Postmodernisterna har skapat ett VIRR-varr i svensk förvaltning. Exemplen är otaliga och växer stadigt i antal. Islamistiska nämndemän tillåts införa sharia smygvägen; slapp kontroll har gjort det möjligt för tjänstemän med utländsk bakgrund på Immigrationsverket att låta tiotusentals landsmän muta sig in i landet; polisen har utrustats med flygblad och ‘relationsstrategier’ istället för med rätt att möta invandrargängen hårt mot hårt; politikerna har fortsatt att med skattebetalarnas pengar finansiera svenska islamisters terrorresor och utbildning i salafistisk fundamentalism ända tills IS staten upphört – och alla utbildade extremister hunnit återvända hem, för att här ta itu med att radikalisera sina trosfränder. 

Allt sker offentligt och kläs av media i för allmänheten acceptabel, men givetvis orwellsk språkdräkt. När nyhetsflödet om våldtäkter och skjutningar – trots finmedias tystnad, trivialiserande och vinklingar – hotar att väcka svenskarna, så gör man allt för att vända bort blicken mot “meta-händelser”, i verkligheten betydelselösa pseudofenomen: metoostormen under hösten 2017 saknar motstycke avseende journalistiska övertramp och alla pressetiska regler slängdes överbord, bara för att vi inte skulle prata mer om gruppvåldtäkter begångna av invandrare, utan istället tänka på eller associera till de dumma vita männens tafsande. Dessa föreföll för ett tag enormt vanliga, men det berodde mest på att precis allt anmäldes, och att anmälningarna omfattade allt som hänt under de senaste tre decennierna. Samt att det största antalet anmälningar – vilket finmedia givetvis underlåtit att meddela – var rena sympatiyttringar. När inte heller denna mediabubbla räckte för att överrösta den verklighet som gång på gång respektlöst stack upp sitt fula huvud, rakt in i de genustänkandes slagordsfilosoferande, så bestämde sig Bonnierkoncernen för att, med benäget bistånd från både regering och opposition, censurera de fria nätmedierna. Detta dels med hjälp av den planerade grundlagsändringen. Dels med de autonoma vänsternätverkens ‘hat’-anmälningar. Man avser slå två flugor i en smäll: besvärliga konkurrenter och sanningsägare som hackar sönder trovärdigheten i vad man själv påstår. Regeringen blev så glad över idén att den bidragit med påtryckningar på Google och Facebook. 

Det är i denna situation vi står i idag, anno 2018. Etablissemanget vägrar fortfarande att se verkligheten i ögat och ta ansvar för tidigare beslut. Vi styr fortfarande rakt mot isberget, man har bara lättat på gasen lite. I klartext handlar det naturligtvis främst om den vansinniga massinvandringen och medföljande nollintegrationen. Enligt prognoserna ska vi fortsätta ta emot ca 100.000 flyktningar – om året – i minst åtta år till. Detta trots att det är lätt att räkna ut att detta kommer leda till ökad polarisering, hat och skrämmande konflikter, där inte minst befintliga och välintegrerade invandrare lär bli kanonmat, eftersom de står i främsta linjen. Redan situationen som den är hotar att övermanna våra befintliga strukturer, institutioner och inte minst statens finanser och svenskarnas skattebetalningsförmåga. Det vill säga, just detta som postmodernisterna kallar för ‘de patriarkala strukturer’, de som de vill riva. 

Denna verklighet tränger sig alltså alltmer på. Men motmedlen är inte vad vi svenskar skulle vilja se. bara några luftiga dimridåer av ord. Handlingarna går åt ett helt annat håll. Man har insett att det inte räcker med att 85-90% av journalistkåren är röd-grön och grundligt indoktrinerad med postmodernt tankegods, eller att till och med så kallade borgerliga tidningar väljer att gå pk-etablissemangets ärenden, genom att vinkla och förtiga sanningar och baktala dem som inte gör det. Problemet är att allmänheten ju trots propagandan ändå inte riktigt hänger med längre. Istället för att då använda alla tillgängliga medel för att läka de skador som samhällskroppen förorsakats, så väljer man att fortsätta förvandlingen av Sverige till en ‘åsiktsdemokratur’, där bara den formella yttrandefriheten återstår, medan de konkreta möjligheterna att göra sig hörd som dissident kringskärs alltmer hårdhänt. Detta är en skandal bortom all svensk fattningsförmåga. Ingen av oss tror jag är kapabel att tillfullo tillgodogöra sig och bearbeta vad detta faktiskt innebär för oss som nation.

Men vad kan vi annat förvänta oss egentligen? Liksom alla vaneknarkare saknar den ständigt lika makttörstande S-ledda regeringen all moral och integritet. När det gäller att klamra sig fast vid taburetterna så finns det inget annat som tillmäts samma betydelse. Därför offrar man 63 mdr (SEXA TREA MILJARDER) kronor på att dopa de nytillkomnas arbetslöshetssiffror, som man med rätta ser som ett av de allvarligaste hoten mot ett omval. Rebecca Weidmo-Uvell har skrivit om detta, det har däremot inte DN eller Aftonbladet gjort – naturligtvis. Främst nationalekonomen Tino Sanandaji har gjort ett utmärkt arbete, som belyser hur illavarslande framtiden ser ut, just på grund av invandrarnas alldeles för låga förvärvsfrekvens. Denna innebär att de är långt, långt ifrån att stå för sina egna kostnader, ens i andra generationen. Eftersom det handlar om 100% skattefinansierade låtsasjobb är Löfvén & C:o utan tvivel också medvetna om att de gigantiska bidragen inte kommer leda någonstans. Och att man kommer bli tvungna att avbryta flödet av subsidier efter valet. Ändå anser man alltså att det är värt varenda krona, för med sosselogik finns det nämligen intet viktigare för Sverige och svenskarna än att just sossar får fortsätta bestämma. Och ‘det bästa’ med deras cyniska plan är, att om de inte vinner så kommer någon annan tvingas förklara varför arbetslösheten åter skjuter i höjden, när kranen ur statskassan stängs av. Det kommer göra det möjligt för S att i opposition hävda att ‘allt är borgarnas fel’, och ‘se vad som händer nu när ni inte röstade på oss’. Och ökar alltså sannolikheten för att man får chansen igen 2022. 

Detta är den genomkorrumperad regim vi har, som är beredd att offra allt av den ack så nödvändiga statskassan för det enda syftet att själva hanka sig kvar vid makten. Trots KI:s och andra ekonomiska prognoser som visar att inte ens de mest kortsiktiga och samhällsskadliga skattehöjningar kommer vara tillräckliga för att klara välfärden 2020. Inte som det ser ut nu. Och absolut säkert inte om nuvarande invandringsprognoser besannas (något som vi själva dock har möjlighet att påverka). I min värld är de 63 miljarderna i sjön en stöld som ingen svensk vare sig förr eller senare kommer att kunna komma i närheten av. Skulle jag ha möjlighet att skriva om lagen så skulle påföljden vara livstid för detta svek, som i mina ögon är fullt i klass med landsförräderi.

Detta är ett forum och en blogg för alla som vågar se sanningen i vitögat, sprida denna till så många som möjligt och göra vad som krävs för att omintetgöra de onda planer som postmodernisterna smitt åt oss. Ni, vi, alla kommer sannerligen behövas för att lyckas.13 mar 2018 15:46