Publicerad 4 kommentarer

Hatbrott mot svenskar enligt DN 2006 är bara ‘spekulation’ – enligt DN 2020.

Det finns en myt som MSM försöker sprida, som handlar om att vi nu minsann har kommit till insikt om en massa saker. Inte minst gällande sambanden mellan invandring och kriminalitet. Och om islamism och islamofobi och så kallade hatbrott. T ex i en ledare i DN som försvarar fd s-gruppledaren Anne-Sofie Hermansson i Göteborg. Hon står nu inför rätta för hatbrott, anmäld av två muslimska kvinnor som inte fick komma till tals på en scen betald av kommunen, och som inte fick stödpengar av den – Hermansson hade nämligen sagt att detta skulle vara att ge extremister en plattform de inte förtjänar. Så sant. DN:s ledare, en S-pamp och jag är överens. Det händer inte varje dag. Så varför är jag ändå sur?

DN vill utge sig för att vara yttrandefrihetens försvarare, när det i själva verket bara handlar om att rycka ut och stötta en åsiktsfrände med rätt partibok. Och man har ju rätt i sin rubrik: medan svenskar straffas för att uttrycka s k ‘islamofobi’ så har kan islamisterna fritt ägna sig åt hatbrott mot svenskar. Inte bara oralt sådant.

Jo, samma tidnings chefredaktör anser i en annan ledare införd någon vecka tidigare, att Alexander Bard inte ska få agera lekledare på TV4, eftersom han deltagit i en debatt med AfS partiledare. Så Bard måste sparkas anser man. Guilt by association, och med levebrödet taget ur munnen som straff. Så liberalt! Nästa steg är att kasta folk i fängelse, PW, varför inte propagera för det med, ‘oberoende liberal’ eller inte… Wolodarski (liksom Sydsvenskans likaledes påstått liberala chefred. Rehnqvist) framstår därmed som mer mån om att komma till en S-pamps undsättning än att skydda yttrandefriheten per se. Och i Expressen ges plats åt 75 kultur- och mediapersonligheter att agitera för att Hermansson ska fällas. Rena lynchmobben! Så långt har vi alltså kommit i vår uppgörelse med föreställningarna kring vad mångkulturen gör med Sverige.

I Sverige står fortfarande ‘ett hav av människor’ bakom islamisterna.

De här söta vännerna, nedan t.v., och ytterligare ett 50-tal, tyckte att Hermansson hade varit dum, och de har nog rätt i att det fortfarande handlar om alldeles för många ‘vanliga svenskar’ som anser ‘islamofobi’ vara ett stort problem i Sverige. Även om delar av MSM då och då luftar kritik mot islamistisk extremism så är man alltid noga med att tala om att dessa bara utgör ett litet fåtal av det muslimska kollektivet. Hur vet man det? Vad grundar man den optimismen på? I bästa fall en ytterst snäv definition, i sämsta fall bara en from förhoppning, för Sverige för inte statistik om sådant. De undersökningar som gjorts utomlands talar istället om att en 2/3-majoritet faktiskt är antidemokratisk och sätter sharialagar före hemlandets lag, en klar majoritet är homofoba och nästan hälften är antisemiter. (se tidigare artikel om Ruud Koopmans m fl statistik). Men sådant publiceras inte av svensk MSM.

Man tonar istället alltid ned kritiken vid de tillfällen den ges. DN:s ledare ville t.ex. inte berätta vilka anmälarna av Hermansson var för några. Dvs att de var just islamistiska extremister. Se gärna Ann Sidbrants kommentar t.h. Nej, sådant klarspråk är för känsligt. Och någon ville inte ha Anns kommentar kvar heller, det ser man på den gröna bocken. Att hon ändå fick stå kvar berodde troligen på att hon angivit en hel drös med källor också.

Bland de övriga undertecknarna var även bl a Mattias Gardell, vår sannolikt allra islamistvänligaste professor.
Ann Sidbrant skrev i en läsarkommentar om de båda extremisterna som nu åtalar Hermansson och får stöd av Expressens debattsida. Gå till artikeln och hitta alla länkarna hon skickar med. Allt är fakta.

Nej DN, det var inte sämre förr

Anno 2020 borde förstås vara bättre än anno 2012, som DN-ledaren gör en hypotetisk jämförelse med. För det är sant att 2012 var illa. Idiotin blommade och ingen fick säga emot. Men i själva verket är det nu värre än någonsin. Vi rusar baklänges, bort från alla kunskaper och insikter vi borde ha tagit till oss. Ja, jämförelsen blir ännu mer ofördelaktig när vi jämför med DN 2006. Då var det nämligen fortfarande möjligt att kalla en spade för en spade, som vi ska se nedan. T o m på DN! På ett sätt det inte längre är idag. Nej, när DN påstår sig veta varför de kriminella filmar sin förnedring av sina offer, så är det ett icke-svar vi får från den norske ‘experten’, en kriminolog vid namn Sveinung Sandberg:

Så det finns ingen rationell förklaring? Var det svaret som DN:s rubrik lovade oss? Eller vänta! Sveinung har en möjlig förklaring till… Se t.h.
Japp! Nu är det internetporren som är den skyldiga. Ungefär som videovåldet på 80-talet. Varför inte lägga till de knarkande ungdomarna i Djursholm också?

Vi visste att detta var hatbrott redan 2006

Ingen har vad jag vet påstått att porr skulle ha blivit mer våldsam de sista fem-tio åren. Så varför skulle den ha med dominansvåldet och förövarnas behov av att filma sina dåd att göra? Med den förklaringen så lär vi aldrig få ordning på någonting för porren är det ingen som kommer kunna stoppa. Nej detta dominansvåld, som man träffande kallar det för I Danmark, handlar om hat. Och det visste man redan 2006. Så jag skrev följande kommentar till det ‘norska expertutlåtandet’:

Här lovar rubriken att man har ett svar. Men se det hade man inte alls. Men i DN-artikeln från 2006 (se Manne Ekhöjds kommentar nedan), så hade man den på kornet: invandrare (eller andra generationen sådana) njuter av att förnedra sina offer – därför att de är svenskar. Man känner ressentiment mot svenskarna som grupp, av skäl som närmast kan beskrivas som mindervärdeskomplex.

Ressentiment är ett finare ord för hat, som alltså inte gäller viss person utan den grupp som personen tillhör. Det är m a o rasism – hatbrott i dess allra tydligaste och grövsta form dessutom, och bör därför göra straffbedömningen hårdare, precis som när hatbrott konstateras i andra fall; även svenskar ska och bör faktiskt skyddas av Lagen.

Jag censurerades för ‘spekulation’. Trots att min källa alltså var angiven i fjärde kommentaren under min egen. Och detta var alltså min källa (med rubrik nedan: “Invandrare ‘krigar’ mot svenskar med rån”. Så jag skrev en ny kommentar, med källan och direkta citat:

Att läsa BRÅ:s rapport räckte inte för Petra Åkesson. Och 2006 så gick detta bra att publicera. 2020 blir man censurerad när man som läsarkommentar hänvisar till den.

DN-artikel PUBLICERAD 2006-03-25

Min andra läsarkommentar, ett par citat ur artikeln (min kursivering):

  • De unga rånarna känner en kick av att utföra avvikande och riskfyllda handlingar och de pratar mycket om hur lätt det är att råna svenskarna. […] “Det är så lätt att råna svenskar, det är så lätt “, sade en av pojkarna.
    […]
    Varför detta hat mot svenskar?
  • “Dom hatar ju oss”, svarar pojkarna med en sorts självklarhet, säger Petra Åkesson. [..]
    “När en svensk handlar i Pressbyrån får han pengar tillbaka i handen, damen bakom disken ser honom i ögonen och ler. När vi handlar lägger hon pengarna långt ifrån sig på disken och tittar åt sidan.” “Slut citat.

Min läsarkommentar summerade sedan:

“Jag censurerades [första gången, min anm.] sannolikt för att jag påstod att dessa brott drivs av ett ressentiment mot svenskar. Men detta ovan är ju själva definitionen av sådan! D v s här säger ungdomarna själva att de drivs av hat. Detta riktas mot en någon pga dennes tillhörighet i en viss folkgrupp – svenskarna. Och detta är i sin tur en rak definition av hatbrott.

Hatbrott ger högre straff och uppmärksammas mer än andra brott, därför att rasism i Sverige anses vara extra förkastlig. Nu är det därför dags att uppmärksamma dessa brott – mot svenskar. För här talar vi om bl a avskurna öron, rånoffer man stjäl kläder av och tvingar kyssa rånarnas fötter; barn som torteras i timmar och som man pissar på, skrattar och filmar. Hur trasiga blir de offer som tvingas genomleva sådant? Det här är verkligt allvarliga brott – och de ökar exponentiellt. Samtidigt som DN citerar kriminologer som uppenbarligen inte ens har läst Petra Åkesson och som svamlar om påverkan av att titta på ‘grov nätpornografi’. De hatbrott som polisens ‘hatgrupp’ fokuserar på är istället äldre tanters Facebookinlägg.

Men inte heller den kommentaren gick bra att ha med i DN 2020. Censurerad efter 20 minuter. Två ytterligare kommentarer censurerades likaså. Frågan är så känslig uppenbarligen att det inte går att nämna ett endaste pip om den. Så ser DN på yttrandefriheten. Åtminstone i just den här frågan. Och med den här åsikten. Svennehat förekommer inte, för det får inte finnas – och finns det ändå, så får det i alla fall inte kallas för vad det är.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad 4 kommentarer

Nej, Morgan, det var inte farligare 1990.

Tragikomiskt tillrättalagd DN-intervju med justitieministern Morgan Johansson (S). Man kastar upp bollen för smash på smash och frågorna kommer från vänster: Man formulerar sig ungefär ‘Regeringen gör massor, visar handlingskraft och är helt enkelt toppen’, som man följer upp med “Ser du några risker med alltför hårda tag?”

Sedan den givna frågan, den om invandring och kriminalitet: ‘Vill du göra bort dig som Löfven i Agenda, eller har du klurat ut ett bättre svar på kammaren, som vi kan trycka åt dig?’ Och så kommer den där statistiken, den som Maria Robsahm och Sarnecki ständigt vill trycka in i huvudet på allmänheten. Och som BRÅ tryckt sin fina garantistämpel på:

“Det var farligare 1990”.

Sanningen

Polisen skriver av 3 av 4 fall och BRÅ låtsas att det är OK.

Misstänkt dödligt våld har ökat varje år sedan 1968. Ökningen var svagt exponentiell fram till för ca 5 år sedan, därefter ökar det betydligt snabbare. Dödligt våld enligt Brottsorsakregistret har sedan 1950 följt samma kurva. Ända till 1990. Därefter sjunker det – per capita – något, fram till de senaste åren då det börjar öka igen, något. Gapet mellan kurvorna är rekordstort och ökar fortfarande. Varför? Jo, det beror på att polisen börjat avskriva brottsmisstanke i allt högre grad. Siffror som BRÅ sedan vidimerat. Skrämmande nog så försvinner på så vis 3 av 4 mord, genom tvättad statistik. Ändå har uppklarningsprocenten gått ned från 90% till 15% på mord man faktiskt väljer att kalla för mord.

Unga svenskar dricker mindre och umgås via nätet. Morden borde ha blivit färre.

Härutöver: Förändrade alkohol- och umgängesvanor bland svenskarna, främst ungdomar, har minskat risken, för gärningsmän bland dessa, för både dödligt våld och annat. Skulle ha synts i statistiken om den varit uppdelad etniskt, men det ville ju inte BRÅ (läs Morgan). I alla andra jämförbara länder så minskar dödligt våld pga detta.

Runt mitt huvud är det antalet kulor som räknas, inte antalet invånare.

Det är helt irrelevant för Aina eller Arne som potentiella mordoffer hur många som bor i Sverige, och därmed hur många mord som begås per invånare när kulorna viner och bomberna sprängs. Det som betyder något är antalet kulor som visslar förbi på den 1600 steg långa promenaden från t-banan hem till tvåan i Rågsved eller efter nattpasset på Huddinge sjukhus från pendeln till skivhuset i Flempan. När antalet fall av dödligt våld är 450 idag så är det mer än fyra gånger så mycket som 1990 och då är det nog ungefär fyra gånger högre risk för en förlupen kula också. Och visst märker vi det, vilket innebär att trygghetsundersökningarnas rädslobarometer skjuter i höjden. Men på den här punkten är BRÅ och Sarnecki väldigt eniga, mord mäts per capita, och ökad otrygghet är bara inbillning.

Skyddsbeteendet – vem rastar hunden vid torget kl. 23?

Skulle någon ta dem på allvar så skulle morden bli ännu fler. I själva verket är ju vårt skyddsbeteende en viktig anledning till att statistiken inte skenar dubbelt upp. År 1990 kunde vi fortfarande mucka gräl med varandra (särskilt på fyllan) utan att riskera så mycket. Idag vet vi att vi måste vara försiktigare, vi vet att det finns gott om folk utan mentala spärrar och med handeldvapen i fickan. Vi vet att det är ett läskigt gäng som hänger vid torget på kvällarna, så vi tar en omväg. Eller går helt enkelt inte ut alls.

Tillbaka till ‘handlingskraftige Morgan’

Intervjun börjar som den slutar. I tragikomiska försök att få Morgan att framstå som handlingskraftig. Forskarna vet inte exakt vad som ligger bakom det ökade gängvåldet’ slår DN fast. Men vi ska förstå att här är en dådkraftig man. ‘Morgan har minsann inte tid att vänta!’. Visst är det kul? Här har Morgan lagt munkavle på BRÅ för att se till att inte göra någonting alls, inte påtala något, inte ge svar på något, inte kritisera polisen. Ända sedan han tillsattes har det skjutits på varje nödvändig reform. Och så detta uttalande! Det kommer också mycket riktigt från mannen som utan att blinka ljög rakt i svenska folket ansikte i en tv-intervju sex gånger på mindre än en minut utan att blinka.*

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad 3 kommentarer

BRÅ hjälper polisen att trolla bort 3 mord av 4.

Det finns stunder då ljuset ändå når ner till oss som lever i detta erbarmligt misskötta land. Ett sådant kände jag igår när jag fick ta del av den utomordentliga rapport som tre forskare vid Linköpings universitet skrivit om BRÅ. Stefan Holgersson Ossian Grahn Malin Wieslander är hjältar av det slag jag på alla sätt vill hylla. De står upp för sanningen. Och de uttalar den väl medvetna om att vår nuvarande skurkregim kommer göra allt för att brännmärka dem, baktala dem, sätta hinder i vägen för deras fortsatta karriärer, och om möjligt se till att de aldrig mer får uttala sig offentligt igen. Vad som gör mig glad är alltså att det fortfarande finns människor i detta offentliga Sverige som vågar kritisera BRÅ, en av skurkregimens mest välvilliga lismare och beställarserviceorgan. Och inte bara BRÅ, så klart. Vår egen mini-Hoover Morgan Johansson. Och hans handgångna män, sådana som Dan Eliasson och Jerzy Sarnecki. Sådana som medvetet dolt och medverkat till en utveckling av allvarliga brott i Sverige. Inte minst mord.

Del 1. BRÅ:s uppgift: att göra som Morgan säger och hjälpa polisen att snygga till sin fasad.

Före detta anställd vittnar: BRÅ bedriver INTE objektiv forskning.

Jag skrev min artikel om den förvanskade dödsorsaksstatistiken (och om våldtäktsbagatelliserandet) för tre veckor sedan. Nu efter att forskarna i Linköping har klarlagt hur Polisen och BRÅ hjälps åt för att tillrättalägga och försköna verkligheten, så finns det väl knappast någon längre som kan tvivla om hur detta varit möjligt. Här är några citat ur rapporten:

Och vi vet ju alla vad det är som inte får diskuteras? Sambandet mellan kriminalitet och invandring.

Lustigt nog så bekräftas detta bäst av de anställda som anser att BRÅ är fantastiska, inte minst bland dem som utsetts att granska BRÅ, ett ‘råd’, som enligt de anställda själva inte utövar någon påtaglig makt överhuvudtaget:

Visst var det duktigt av BRÅ! Undrar bara vem på regeringskansliet som ställt sådana krav, inte var det Morgan i alla fall. Men om rådet anser det vara integritetsfullt att stå emot nätmedias och svenska folkets krav, så har man ju förstås rätt. En annan sak är förstås att en och annan börjat inse att det finns risk för att den typen av ‘oberoende’ inte kanske varar i evighet:

Nej, precis. Tänk om SD och en konservativ regering skulle göra samma sak som vi gör? Hu, vad hemskt. Som oberoende part vill jag gärna påpeka här att 1. Alla är inte lika fula som sossar när det kommer till makten, detta är närmast ett borgerligt problem, att man varit för naiva och inte rensat bort sossarna från myndigheterna när man haft tillfälle. 2. I BRÅ:s fall finns ingen anledning till oro. Det kommer räcka alldeles utmärkt att låta objektiva forskare ta hand om verksamheten. De kommer nämligen kunna vidimera vad SD och andra kritiska sagt i många år.

Det finns förstås också ‘förmildrande omständigheter’; BRÅ är ett symptom, inte själva orsaken. Som man mycket riktigt påpekar så har politiken blivit alltmer ‘känslostyrd’ vilket m a o innebär att vetenskap inte står så högt i kurs. ‘Politiken’ är av kött och blod. Inte minst (s)kurkregimens och Morgan Johanssons. Det är dessa ‘känslomänniskor’ som gör att BRÅ idag har ännu större press på sig att skriva politiskt korrekt än någonsin förr.

Polisen. BRÅ:s bästa lekkamrat.

En bra forskare är en lydig forskare. Som inte kritiserar polisen. Sådana anställs i alla fall inte av BRÅ. Exempel 1.
Exempel 2 och 3.

BRÅ:s kanske viktigaste uppgift är att granska polisen och ge den kritik när den inte sköter sig. Istället stryker man polisen medhårs på ett sätt som närmast liknar hur en kuschad hund beter sig. Man är t o m så rädda för kritik från polisen att man avstår från att anställa personer som man tror kan bli för frispråkiga.

I fyra exempel tydliggörs hur BRÅ myglar (på ett brottsligt sätt) vid anställningsintervjuerna, och ser till att undvika att anställa kompetenta personer som man misstänker kommer bli besvärliga. Just kritik mot polisen verkar vara det allra mest förbjudna, man säger t o m öppet till den intervjuade att det skulle skapa problem för myndigheten om man anställde en person som man vet att Polisen inte gillar.

Exempel 4.

Detta har lett till total undfallenhet. Forskarkritik mot Polisen är inte ovanlig. Bara på BRÅ, den myndighet som har uppdraget att granska Polisen. En Googlesökning avseende negativa forskaruttalanden gav tusen träffar. Av dessa var det bara en (1!) som BRÅ stod för, och den gällde en metod som utmönstrats av polisen själva för 20 år sedan.

Och det är här tjatet om anmälningsbenägenhet kommer in. Den utnyttjas hela tiden för att stötta Polisens självbild, att allt går så bra. Fler anmälda brott brukar som bekant förklaras med att ‘anmälningsbenägenheten har ökat’. Varje sådan ökning applåderas av BRÅ och ses som något bra, att man vågar anmäla, inte minst våldtäkter. Som konstateras i rapporten kan man då tycka att färre anmälda brott borde vara något dåligt, att anmälningsbenägenheten minskar, t ex på grund av att man inte anser det mödan värt. Men här väljer BRÅ konsekvent istället förklaringen att brotten de facto minskar.

När anmälningarna ökar är det ‘benägenheten som ökar’. När de minskar är det brotten som minskat. Enligt BRÅ.

Att BRÅ ger efter för politiska påtryckningar är inte ett undantag. Det är en regel. Före publicering skickas allt till påseende, inte bara till justitiedepartementet, utan även till polisen. Och har dessa synpunkter så klipps och klistras det, och – vips! Så ser det ut som det ska.

Klipp och klistra. Så det blir rätt.

Som forskarna konstaterar i sin sammanfattning så leder BRÅ:s dubbla roller som myndighet och forskningsansvariga för att kontrollera det departement och myndighet som man själva lyder under, till att det helt saknas blåslampa på så väl Polisen som politikerna. Det är precis som i det bankrutta Grekland (ett exempel som anförs i rapporten), där statistikmyndigheten låg direkt under Finansdepartementet, och bara publicerade sådan statistik som departementet velat höra och bortsett ifrån allt som verkat motsägelsefullt, för att sedan ägna sig åt rena falsarier. BRÅ följer exakt det mönstret.

För så går det ju om pappa sätter sin sjuåring på att ‘granska’ tonåringen. Särskilt när tonåringen är lat och gärna klappar till sin lillebror. Ännu värre är det förstås om pappa favoriserar tonåringen och själv är en skurk. Att vi i Sverige ‘riskerat att få missledande information om brotten’ är en grov underdrift. Jag ser fram emot en rapport som visar de praktiska konsekvenserna och jag är tyvärr övertygad om att en sådan kommer bekräfta våra allra värsta misstankar. Vi har missletts konsekvent i över trettio år och såväl statistik som Polisens organisation har blivit genomkorrupt som ett resultat. Den officiella brottsstatistiken i Sverige är ett rent hån. Och det gäller inte minst vår fejkade mordstatistik, den som enligt Maria Robsahm och Sarnecki visar en nedgång ända sedan 1990. I själva verket talar allt för att det handlar om en sak mer än något annat: polisens benägenhet att avskriva fallen. Som sedan verifierats av BRÅ.

Del 2. Det dödliga våldet. 3 av 4 mord avskrivs.

Anmälda brott går bara upp. Lagförda brott nästan bara ned. Varför? För att polisen skriver av ärendena. Och BRÅ bekräftar.
Det som kallas ‘konstaterade’ är alltså BRÅ:s ‘kontroll’ av polisens och domstolarnas uppgifter. BRÅ hittar förstås nästan inga fel alls.

De här graferna publicerade jag alltså redan tre veckor före Linköpingsforskarnas rapport om BRÅ. Jag ifrågasatte Dödsorsaksregistrets riktighet. Men givetvis är det väldigt svårt att trovärdigt hävda något så kontroversiellt, särskilt när BRÅ sedan verifierat Polisens uppgifter. Därför skrev jag först om hur BRÅ och Sarnecki – på ett uppenbart felaktigt vis avfärdat våldtäktsoffer. Kan man göra det ena så kan man göra det andra. Ändå gissar jag att många ändå innerst inne undrat om detta kan vara möjligt – skulle polisen mer eller mindre medvetet låta mördare gå fria för att försköna sin egen uppklarningsstatistik? Ja, det vill jag mena är det minst graverande skälet av flera andra tänkbara. Linköpingsforskarna ger nu min slutsats betydligt starkare stöd.

Dödsorsaksregistrets mord, dråp och vållande till annans död i förhållande till antalet anmälningar – två alltmer olika storheter.

Ta en titt på Sarneckis diagram ovan, betrakta den blå kurvan: anmälda mord, dråp och vållande till annans död. Gapet mellan denna och dödsfallsregistret har bara ökat år efter år, utan att Sarnecki ens bemödat sig om att kommentera frågan, BRÅ har istället för säkerhets skull vidimerat de officiella uppgifterna. Men för mig är det tydligt att någonstans kring 1990 förändrades incitamenten inom den svenska poliskåren så att det var viktigare att fixa till statistiken än att lösa brott. Brott som också blivit allt fler och svårare att lösa. Lathet, oförmåga och politisk korrekthet har sedan drivit på utvecklingen. Detta är kanske den viktigaste delkomponenten i eller rent av förklaringen till att välfärdssamhället – på riktigt – blivit ofärdssamhället. Det är svårt att säkert uttala sig om våldtäktsanklagelserna utan bättre forskning om saken (sådan som Sarnecki et al inte heller tycks vilja ägna sig åt). Men med dödsfall är det annorlunda. Dessa vet vi har inträffat. Visst kunde man tänka sig att det uppstår tvivel kring omständigheterna. Ibland formella fel, som att ett fall ska bokföras på ett annat år eller har begåtts i ett annat land. Men på det hela taget bör naturligtvis sådana fel vara få – och jämna ut sig över tiden. Mellan 1950 då registret upprättades fram till 1990 så är också skillnaderna små och ungefär lika stora, som förväntat. Men vad händer sedan? Här går kurvorna helt isär.

Anmälda misstänkta mord/dråp fortsätter uppåt, en klar trend ända sedan 1968. Mordfrekvensen ökar rent av exponentiellt – och efter 2009 så stiger den ännu snabbare. Det här är mycket alarmerande både kan man och borde man tycka. Men det gör inte BRÅ eller polisen. För när de utrett saken så sjunker istället mordfrekvensen, från 1990 ända till 2009, och ökningen därefter ser ju måttlig ut, justerad som den ju är per capita.

Så här går det till när dödligt våld skrivs av. Ur BRÅ:s rapport 2018.

Att av 627 anmälda fall av dödligt våld endast 108 kommer med i den slutliga räkningen är för mig uppenbart nys. BRÅ:s egen granskning lugnar mig inte alls. Den stora avräkningen sker i form av ett enkelt beslut ‘slutredovisningsuppgift’ och den verkar polis och domstol gjort till en systematisk papperskorg för balkongmord och andra tråkiga händelser som känns svåra att komma till rätta med. Totalt 330 fall som antagligen annars skulle ha landat i statistiken som ouppklarade. Tro f-n att det känns bättre för lön, position och mediarapportering om det istället konstateras vara vanliga godartade fall- och drunkningsolyckor. Som av en slump tycks ha ökat lavinartat mellan 1990 och nu, men som knappt ens förekom innan dess.

Morgan Johansson är en man som aldrig borde ha fått makt. Han missbrukar den så flagrant att han bör nämnas tillsammans med FBI:s beryktade Edgar J. Hoover, som inte ens den amerikanske presidenten kunde avsätta. Johansson är skurkregimens mest hårdföra KGB-aktivist, som gör allt för att demontera den svenska rättsstaten. Sarnecki, Dan Eliasson m fl ska inte heller avfärdas som nickedockor. Lika lite som Mengele bara lydde order, så har de visat ett brinnande intresse för sin uppgift – att vara Morgans handgångna män i denna stora sak. Ministerstyre är bara förnamnet. Efternamnet är Diktatur.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad 2 kommentarer

När brottsstatistiken formas för att stötta regimen så är rättssamhället illa ute.

Den här krönikan ska handla om hur det svenska rättssamhället undermineras från två håll: de kriminellas upptrappning – och rättsinstansernas oförmåga att möta denna. Och framförallt om hur man då går tillväga för att dölja misslyckandet. Inte minst när det gäller statistiken om det dödliga våldet. Anklagelsen är grav. Den kräver därför att man även belyser hur det går till på andra områden. Behandlingen av våldtäktsoffer och gärningsmän är ett sådant, som tydligt visar att statistikbluffen avseende det dödliga våldet är långt ifrån ett engångsfall. Jerzy Sarnecki har spelat en avgörande roll i desinformationsspridningen. Han är Sveriges under tre decennier okrönte diktator vad gäller torgförandet av verklighetsfrånvända uppfattningar om varför och hur det begås brott i Sverige. Ett av Sarneckis verktyg har varit BRÅ, och sådana som Maria Robsahm har sedan spridit alltmer förvrängda versioner av hans visdomsord vidare. Och istället för att vara en nagel i ögat på slöa poliser, så har Sarnecki valt att förbigå en alltmer uppenbar benägenhet att mörka med total tystnad.

Del 1. Sarnecki, BRÅ och våldtäktsstatistiken.

En av Sarneckis ständigt återkommande teser gäller anmälningsbenägenheten, som han påstår skulle vara huvudförklaringen till att främst våldtäktsstatistiken ser ut som den gör. Vad Sarnecki alltså vill få oss att tro är att det begicks mycket fler våldtäkter förr, men att ett enormt mörkertal gör att detta inte syntes i statistiken, som med tiden dock blivit alltmer rättvisande, eftersom benägenheten att anmäla har ökat. Men Sarnecki har aldrig tvingats sätta ned foten avseende när anmälningsbenägenheten skulle nått ikapp den faktiska brottsnivån.

Det ska inte behöva prioriteras. Detta är statens huvduppgift.

Om en ökad anmälningsfrekvens under någon period förelegat, så borde denna för länge sedan ha rensats ut som förklaringsmodell; sannolikt redan innan Sarneckis hegemoniska guldålder som kriminologorakel inleddes. Svenska kvinnor har senast sedan omkring 1970 uppfostrats så att de förstår att våldtäktsmannen bär hela ansvaret för sina dåd. Och eftersom invandrarkvinnorna, från kulturer där offret fortfarande skambeläggs, ökat som befolkningsandel, så borde Sarnecki ha konkluderat att detta lett till en sannolikt större obenägenhet att anmäla under senare år, som i sin tur innebär att de faktiska våldtäkterna under 2000-talet snarare ökat ännu snabbare än vad statistiken visar. Uppkomsten av parallellsamhällen där rättvisa skipas utan inblandning av svenska domstolar är ännu ett faktum som pekar i samma riktning.

Sarnecki anklagar indirekt svenska kvinnor för att ljuga om våldtäkt.

Sarnecki byter argument när det passar honom, och för att genomskåda honom måste man ställa honom till svars för vad som tidigare sagts. Nittiotalets Sarnecki hävdade att det var ‘lugnt’ då, att brottsligheten var en chimär; vilket gör det magstarkt när han nu påstår att det varit mycket värre – på 90-talet. För hur ‘lugnt’ kan det bli egentligen? Anmälningsbenägenheten fungerar på samma sätt, den kan inte användas i evighet med samma trovärdighet, någon gång måste vi ju benägenheten ha nått 100%. Sarneckis fortsatta tjat om denna kan i praktiken istället bara betyda att han indirekt anklagar de anmälande för att okynnesanmäla; en svårsmält slutsats som dock polisen verkar ha tagit till sig, eftersom man på senare år valt att nedprioritera utredandet. När polisen själva anser att de måste prioritera mellan två eller flera allvarliga brott så kan man tycka att den har inkompetensförklarat sig själv och det gäller förstås lika mycket de politiker som är polisens huvudmän. Men det skulle förstås se än värre ut om vi tog hänsyn till alla de brott som avskrivs efter att för syns skull ha utretts bara lite grand. Och så sent som i maj i år är ‘benägenheten’ fortfarande en viktig förklaring till anmälningsökningen enligt en rapport från BRÅ.

HD höjer beviskraven i grova våldtäkter, men har sänkt dem när inget våld utövats och där ord står mot ord.

Denna ständigt ökande anmälningsbenägenhet. Långt över 100%? BRÅ 2019, s.120.

Det finns en allmän uppfattning i BRÅ:s rapport, att HD gör en allt strängare bevisprövning. Detta bör i så fall påverka hela kedjan (rimligen även anmälningsbenägenheten, i alla fall på sikt): polisens motivation och prioriteringar, åklagarens benägenhet att gå vidare och underdomstolarnas praxis. Men det verkar vara helt främmande för BRÅ att kritisera domarna i HD på denna punkt; den nämns inte ens under åtgärdslistan. Intressant är också att konstatera att beviskravsskärpningen inte gäller de nya s k våldtäktsbrotten enligt Samtyckeslagen, dvs de där inget våld brukats och där paragrafrubriken alltså leder till missvisande sammanblandning – och svårigheter att följa tidsserien bakåt, liksom att göra jämförelser med utlandet (och därmed öppnas förstås nya möjligheter att förvilla allmänheten). En ‘särskilt utsatt situation’ är tvärtom en faktor som ökar sannolikheten för åtal, jämfört med om det rör sig om fysiskt våld eller hot om våld (BRÅ s. 10). Och av dessa ‘brott i tanken’ lyckas man fälla en tredjedel av förövarna (BRÅ s.121). Det går mer än ana den kraftiga inkonsekvensen i beviskraven, eftersom det i dessa fall så gott som per definition handlar om ord mot ord, d v s om hur en handling upplevs.

BRÅ 2019: särskilt sårbara kvinnor (främst sjuka, kognitivt lågpresterande etc) kan – så klart! – ha en högre anmälningsbenägenhet. s. 11. Min följdfråga: som också ökat över tiden?

BRÅ är förvånansvärt överseende med polisen usla track record. Trots att bara 250 av 5 000 anmälda våldtäkter (5%) ledde till fällande dom, så får polisen närmast applåder: “de allra flesta anmälningar kommer inte att kunna leda till fällande dom, oavsett hur bra polis och åklagare arbetar” hävdar man. Lite i skymundan konstateras ändå att antalet fällande domar skulle kunna dubblas om polisen gjort sitt jobb ordentligt. Och den slutsatsen låter som en kraftig underdrift när man läser rapporten. Själv förvånas jag över att man bara lyckas säkerställa DNA-spår i fem procent av fallen samtidigt som nästan en tredjedel skrivs av i brist på bevis – dvs då misstänkt gärningsman alltså identifierats. Bara i hälften av fallen förhörs den misstänkte (s. 11) och lika många avskrivs direkt efter att undersökning inletts – enligt BRÅ ‘helt korrekt’, och där man går vidare läggs nio av tio ned ändå, främst pga bristande bevisning – enligt HD:s höjda kravribba alltså.

i 31% av fallen har det inte hänt eller väcker utredningen tvivel.

Varför väcker så många utredningar ‘tvivel’?

SVT antyder att det viktigaste skälet till att utredningen inte går i mål är att målsäganden hoppar av. Men det är fel. Enligt BRÅ:s egen tabell ovan handlar det om 11% och som mest alltså en femtedel av den hälft av utredningarna som inte läggs ned direkt. Av tabellen framgår att lika många bedöms som okynnesanmälningar och att fortsatt utredning visar att ytterligare 20% kan vara det. Trettioen procent av totalen, som inte ens når domstol, för att våldtäkten inte är våldtäkt eller helt påhittad. Kan detta verkligen stämma? Att kvinnor ljuger/överdriver i nästan var tredje fall? Till detta kommer somliga av dem vi vet döms mot sitt nekande, varav en del också får upprättelse i efterhand. Det är alltså det här fenomenet som Sarnecki underförstått eller härledningsvis hävdar skulle ha ökat över tiden. BRÅ lägger till en brasklapp; man gissar att lagändringen 2018 skulle ha fått en del av ‘tvivlen’ att försvinna, dvs att det handlar om uppfyllande av brottsrekvisit som förut inte fanns. Men denna förmodan tycks vara helt tagen ur luften, för den utgör bara en fotnot utan stöd i materialet. I övrigt förbigår dessa siffror med största möjliga tystnad – det är förstås väldigt politiskt inkorrekt att vrida och vända på dem. För antingen så ljuger kvinnor mycket, mycket ofta. Och/eller så är det här en bekväm anledning för polisen att lägga ned utredningen.

Enligt BRÅ behandlas svenska misstänkta gärningsmän snällare. Källa på det? BRÅ själva.

BRÅ anser sig också ha hittat stöd för att etniska svenskar skulle utredas mindre omsorgsfullt än de med utländsk bakgrund. En ganska otäck anklagelse om domstolarnas bristande opartiskhet (s. 119), som väl i så fall också borde utredas och förklaras i detalj. Men BRÅ underlåter att visa stöd även för denna slutsats, som förstås annars är väldigt politiskt korrekt, bortsett från ljuset som den ställer våra domstolar i. Vad man inte nämner är ifall man jämfört likartade fall. Att etniska svenskar är kraftigt underrepresenterade i de grova våldtäkterna, medan de just gällande brott mot Samtyckeslagen relativt sett oftare är gärningsmän skulle ju kunna förklara skillnaden. Inte heller nämner BRÅ om den mindre omfattande utredningen ändå skulle ha lett till fällande dom. Vi kan alltså tänka oss att BRÅ använt fem fällande domar mot svenska gärningsmän ifråga om bristande samtycke, för att kunna påstå att utredningarna mot dessa varit mindre omfattande än i fallen med, säg, fem afghaner anklagade för grova överfallsvåldtäkter. I en utredningsrapport på 140 sidor är det för mig helt undermåligt att man inte anser det finnas plats att undanröja sådana misstankar om felaktig metod avseende en så central och kontroversiell slutsats.

SCB, BRÅ och Sarnecki skapar officiell citerbar statistik, som MSM inte anser behöver ifrågasättas.

BRÅ tycker polisen gör ett bra jobb. Så vem gör fel?

Och det är alltså så här statistik ‘skapas’ och blir till sanningar. Sådana som BRÅ och SCB är väl ansedda som rådataleverantörer; ja, även Sarnecki förstås. Härifrån citeras det utan att man behöver motivera. Såsom SVT:s artikel är exempel på. Någon tycks ha tipsat om att läsa just s. 119, för säkerhets skull, så att den där passusen om att etniska svenskar får påstodd särbehandling också kablas ut – jag betvivlar starkt att reportern annars skulle ha uppmärksammat saken. Och medan citatet inte kräver mer än en upprepning, så kräver ju mitt eget ifrågasättande ett helt stycke, som inte med samma trovärdighet kan hänvisas till, eftersom Sunt Förnuft är en okänd alternativt ‘suspekt högerextremistisk’ blogg, medan BRÅ och SVT av de flesta förutsätts vara neutrala och objektiva. Det är alltså mycket krångligare och tidsödande att försöka göra en invändning, och värdet av en sådan är sällan vad det förtjänar. Precis som SCB kör ut felaktig sysselsättningsstatistik ända tills en privatperson (jag) avslöjar dem, så fortsätter BRÅ och Sarnecki med sina hel- och halvfabrikats-lögner, det krävs att de blir påkomna med ytterst flagrant ljugande för att de ska göra reträtt och avbön, inte minst eftersom MSM inte gärna publicerar ett avslöjande.

Del 2. Det dödliga våldet.

Anmälda brott går bara upp. Lagförda brott nästan bara ned.

Maria Robsahms Motargument. När halvlögnerna inte räcker till.

Så finns det dem som vrider till halvlögnerna ett varv till. Det finns en sajt på nätet som heter Motargument.se. Den drivs av Maria Robsahm (fd Carlshamre), en 62-årig kvinna, utslängd från Folkpartiet 2006 efter att ha dömts för bokföringsbrott, därefter aktiv i Feministiskt Initativ. Med en lätt rättshaveristisk framtoning har hon bevisligen ljugit i frågor som rör vaccin och om Tino Sanandaji, som hon tycks hata mer än allt annat (läs gärna Uvells artikel om detta). Att hon också har skrivit ledare för DN, arbetat på Rapport och Aktuellt och suttit med i TV4 Nyhetsmorgon, fått göra en dokumentärfilm och ge ut en bok, kommer väl därmed i rätt ljus. Robsahm är som Uvell välformulerat uttrycker det “en hatbrunn av allt till höger om Miljöpartiet” och att hon var och är en vänstermedial gullegris gör henne farlig – hennes uppfattningar får stor spridning.

Inte minst raljerar Robsahm ofta och gärna över ‘dem som verkar tycka att det är värre att dö för en kula än för en kniv’. Död som död, mord som mord. Varför sjåpar vi oss då, ‘när det dödliga våldet som helhet minskar? Det är ju bara skjutningarna som ökar!’ Vi ska undersöka det påståendet. Men först måste vi invända mot hennes tes om mordvapnet spelar någon roll. Efter konstaterat faktum kan det tyckas vara egalt hur vi mördats; kniv, kulspruta eller bomb, sak samma. Men skillnaden är stor för tryggheten i samhället, och det inser de flesta. För att dö av knivvåld måste vi befinna oss alldeles intill. Det är kanske möjligt att springa ifrån våldsmannen om detta är hans enda vapen, eller vrida det ur hans hand. En kula kan vi råka träffas av även om vi står hundra meter bort. Och en bomb kan vi så gott som aldrig skydda oss mot, den slår blint. Det senare visar också på att våldet ändrat karaktär och blivit mycket mer hänsynslöst: det finns inga spärrar mot att oskyldiga ska drabbas eller inte. Även detta är goda skäl för oss att vara mer oroliga – och att dra konsekvenserna, genom att stanna inne.

Robsahm snickrar. Men har hon rätt?
Hon hämtar sina ‘fakta’ ur officiell statistik, SCB och BRÅ, så då måste hon väl ha rätt trots allt, eller?

Robsahm är ingen sådan som försöker hitta pros and cons, jag har aldrig läst ens ett försök att resonera och hitta sådant som talar emot hennes egna resonemang; för henne gäller det bara att ‘Motargumentera’ högern. Tyvärr är hon lika driven som hon är beredd att tumma på samvetet. Det går inte att, som Uvell gör i sin artikel, bara lämna sådan här statistik åt sitt öde, den måste bemötas, annars riskerar den att spridas vidare och bli en sanning. Trots att upplevelsen av otrygghet antagligen inte ha varit större i Sverige sedan grunden för det moderna rättsamhället lades på 1600-talet av Axel Oxenstierna, och är fullkomligt pulvriserad jämfört med hur svensken kände sig på 80-talet. Då behövdes inga trygghetsundersökningar, men tillräckligt många av oss levde då, för att vi ska kunna verifiera att det inte var allmänt förekommande att folk höll sig inomhus på kvällar och nätter för att de var rädda att bli rånade, våldtagna eller mördade. Ändå skulle enligt Robsahm det dödliga våldet då ha varit det högsta under modern tid. Just 1990 peakar diagrammets stigande kurva för att sedan sjunka tillbaka. Och om man, som Robsahm gör, helt sonika kapar de sista åren, så ser man knappt någon stigning alls i slutet. Det vi andra upplever, en kraftig stegring av våldsamheter – som förvisso bekräftas fr o m 2012, men som ändå fortfarande ser ut att vara lägre än 2007 – skulle alltså vara en synvilla?

Är det rätt att mäta ‘per invånare’? Vore inte per kvm mer korrekt?

Om det var möjligt borde risken mätas i förhållande till hur vi exponerar oss.

Om man bara tittar på den nedre grå kurvan ‘dödsorsaker’ och jämför direkt med Robsahm, som påstår sig ha exakt samma siffror som grund för sin graf, så ser man att Robsahms senaste puckel före nutid måste vara 2007, och att vi idag, i ett mer rättvisande diagram (hämtat från Sarnecki), ligger på samma nivå, inte som Robsahm försöker få det att se ut, en bit under. Om vi fortsätter att betrakta den kurvan måste vi dock fråga oss varför vi skulle bry oss om att dela ned statistiken per invånare, vilket kriminologerna är mycket noga med att göra – liksom förstås Robsahm. Tänk om regeringen var lika noga med att mäta BNP-ökningen på samma sätt vid internationella jämförelser, där vore det korrekt. Men det är det inte här. Mycket talar för att riskerna tvärtom har ökat i förhållande till hur ofta vi exponerar oss. Dels har ju som konstaterats, folk blivit mycket mer otrygga. Dels har inte minst ungdomar idag ett helt annat sätt att umgås; man träffas mycket oftare över internet än irl. Båda dessa faktorer innebär att vi håller oss inomhus mycket mer, ser oss för, tar färre risker. Detta tar kriminologerna sällan upp – och Maria Robsahm självklart aldrig.

Men även om vi bortser från ändrade umgängesvanor så är Sarneckis (och Robsahms) graf missvisande. Sveriges befolkning har ökat med mer än 12% bara sedan 2004, då vi blev nio miljoner. Men om jag promenerar hem efter nattskiftet, mellan t-banestationen och mitt hem i en miljonprogramslimpa i Rågsved, så är det lika många steg jag tar nu som 2004. Det är lika hög sannolikhet för att en slumpmässig kula träffar mig oavsett om det bor tio eller tjugo miljoner människor i Sverige, det är antalet avlossade skott som räknas. Ser vi alltså risken ur offrens och allmänhetens perspektiv så är antalet liv som släcks 12% fler, även när Robsahms och Sarneckis grafer inte visar någon skillnad alls. Att ett handeldvapen allt oftare används vid dessa dödsfall innebär att antalet slumpmässigt flygande kulor ökat ännu mer. Detta är högst reella anledningar till att otryggheten breder ut sig – ingen chimär, en realitet.

Domstolarnas ovilja eller oförmåga att ta hänsyn till rättstryggheten (för gemene man) istället för ett smalt fokus på rättssäkerheten (för att ingen oskyldig ska dömas); åklagarnas underlåtenhet att använda lagen för att yrka på de straff som är möjliga, bl a utvisning, och för att ens ta upp fall till prövning; polisens oförmåga att göra ordentliga utredningar och polisledningens ovilja att skicka ut patrullerande konstaplar som gör sig synliga; allt det är förstås också relevanta skäl att peka på. Bland många fler. Men bara ett av dessa har med statistik att göra. Nämligen polisens utredande. Det finns mycket som talar för att man systematiskt ‘bokför’ brott som icke-brott, och att det är därför som antalet lagförda rent statistiskt pekar nedåt inom flera brottsområden. Förutom våldtäkter, narkotikabrott och mord är det ju så det faktiskt ser ut, i alla fall justerat per capita och sett över längre tid. Undantagen är ju inte oväsentliga, men som jag påpekade ovan, avseende våldtäkter, så kan man misstänka att de verkliga brotten är betydligt fler och att ökningen av antalet anmälningar är mycket mer rättvisande än antalet lagförda. För vem tror egentligen på allvar att kvinnor skulle ljuga i ett fall av tre om att de våldtagits?

Dödsorsaksregistrets mord, dråp och vållande till annans död i förhållande till antalet anmälningar – två alltmer olika storheter.

Ta en ny titt på Sarneckis diagram, men betrakta nu den blå kurvan: anmälda mord, dråp och vållande till annans död. Gapet mellan denna och dödsfallsregistret har bara ökat år efter år, utan att Sarnecki ens bemödat sig om att kommentera frågan, BRÅ har istället för säkerhets skull vidimerat de officiella uppgifterna. Men för mig är det tydligt att någonstans kring 1990 förändrades incitamenten inom den svenska poliskåren så att det var viktigare att fixa till statistiken än att lösa brott. Brott som också blivit allt fler och svårare att lösa. Lathet, oförmåga och politisk korrekthet har sedan drivit på utvecklingen. Detta är kanske den viktigaste delkomponenten i eller rent av förklaringen till att välfärdssamhället – på riktigt – blivit ofärdssamhället. Det är svårt att säkert uttala sig om våldtäktsanklagelserna utan bättre forskning om saken (sådan som Sarnecki et al inte heller tycks vilja ägna sig åt). Men med dödsfall är det annorlunda. Dessa vet vi har inträffat. Visst kunde man tänka sig att det uppstår tvivel kring omständigheterna. Ibland formella fel, som att ett fall ska bokföras på ett annat år eller har begåtts i ett annat land. Men på det hela taget bör naturligtvis sådana fel vara få – och jämna ut sig över tiden. Mellan 1950 då registret upprättades fram till 1990 så är också skillnaderna små och ungefär lika stora, som förväntat. Men vad händer sedan? Här går kurvorna helt isär.

Anmälda misstänkta mord/dråp fortsätter uppåt, en klar trend ända sedan 1968. Mordfrekvensen ökar rent av exponentiellt – och efter 2009 så stiger den ännu snabbare. Det här är mycket alarmerande både kan man och borde man tycka. Men det gör inte BRÅ eller polisen. För när de utrett saken så sjunker istället mordfrekvensen, från 1990 ända till 2009, och ökningen därefter ser ju måttlig ut, justerad som den ju är per capita.

Så här går det till när dödligt våld skrivs av. Ur BRÅ:s rapport 2018.

Att av 627 anmälda fall av dödligt våld endast 108 kommer med i den slutliga räkningen är för mig uppenbart nys. BRÅ:s egen granskning lugnar mig inte alls. Den stora avräkningen sker i form av ett enkelt beslut ‘slutredovisningsuppgift’ och den verkar polis och domstol gjort till en systematisk papperskorg för balkongmord och andra tråkiga händelser som känns svåra att komma till rätta med. Totalt 330 fall som antagligen annars skulle ha landat i statistiken som ouppklarade. Tro f-n att det känns bättre för lön, position och mediarapportering om det istället konstateras vara vanliga godartade fall- och drunkningsolyckor. Som av en slump tycks ha ökat lavinartat mellan 1990 och nu, men som knappt ens förekom innan dess.

Jag säger som Emile Zola: “J’Accuse!”. Eller som Shakespeare: det är något ruttet – men inte i Danmark, utan här, i Sverige. Dödligt våld som inte ens förs till statistiken ökar otryggheten på två sätt: både genom den faktiska stegringen och genom en ökad – och fullt berättigad – misstro till det svenska rättssamhällets existens. Och den här avvikelsen gör att tvivlen även om all annan statistik om antalet lagförda måste ifrågasättas.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad Lämna en kommentar

Svenska män lämpliga för militära och polisiära uppgifter är i minoritet om tio år.

Endast Sverige svenska krusbär hava. Dito gäller den deprimerande demografin.

Ämnet är stort även men hänger ihop: 1. Sprängdåden. 2. Förnekelsen. 3. Den nya strategin. 4. Nertystandet. 5. Förklaringen. Jag får, som 1600-talsmatematikern Blaise Pascal, be om ursäkt för att jag inte hade tid att skriva kortare.

1. Bombdåden.

Tre bombdåd i Malmö på mindre än ett dygn – och en dödsskjutning. Ja, detta är i sanning något unikt. Att inte fler har allvarligt skadats eller dödats är inte bara ett under, det gör ju fenomenet än mer obegripligt på sitt sätt: om det var döda kriminella motståndare man var ute efter, så verkar det ju faktiskt vara en mycket ineffektiv metod. Å andra sidan om det är för att skrämmas och ge uppmärksamhet, så kan det knappast fungera bättre. Trots att tidningarna avstår från att kalla detta för terror, så är det ju precis samma metod man använder och man envetet fortsätter använda, vilket ger mig en bestämd känsla av att man anser att man uppnår de resultat man är ute efter.

2. Förnekelsen.

Men med lite hokus pokus får DN i sin rubriksättning det att se ut som om det ‘bara’ var två ‘explosioner’ som man helst kallar den här typen av laglöshet för. Faktarutan om att det är 102 ‘sprängningar’ (den andra politiskt korekkta benämningen) som ‘skett hittills i år’ är inte uppdaterad; den gäller bara perioden fram till juli, vi är i november nu och det har smällt mer och mer för varje vecka, men notiserna är så små att de knappt syns i flödet. Det är iofs inget att förvånas över, för nyhetsvärdet är nära noll – i Malmö sprängs det ju jämt, det vore en större nyhet om det gick en hel vecka då det inte sprängdes något alls. Men intresset bland läsarna är ändå stort. Och DN:s läsare visar vilken total förvirring som fortfarande råder. När en läsare insiktsfullt ‘gratulerar vänstern till det samhälle man velat ha’ så frågar andra vad han ens menar och när han förklarat så delar man naturligtvis inte analysen. Flera är som vanligt upprörda över att de utlandsfödda anklagas. Och så har det insmugit sig en ny typ av naivistiskt önsketänkande som jag kände mig tvungen att reagera mot: att vi nu ser slutet på eländet. Ett totalt grundlöst antagande.

Det är förstås dock inte någon vanlig utopist, utan proffstyckaren Lars Gröndahl som står för utplanteringen av den förhoppningen. Han är tillsammans med en viss Lars Thulin, Sven Román och ett par till ständigt aktiva desinformationsspecialister, möjligen även betalda för att nöta in sossarnas budskap. Jag har sett det som mitt jobb att bemöta deras värsta övertramp för det är viktigt att städa i DN Ifrågasätts läsarkommentarer. Dels för att läsarna ibland är inflytelserika, dels för att journalisterna garanterat läser kommentarerna till sina egna artiklar. Även om förhoppningen är liten att de skulle gå att omvända så är jag övertygad om att de påverkas av kloka synpunkter och på det sättet i alla fall får en tankeställare innan de går ännu längre i sin politiska aktivism. Hoppas att ni är fler som har tid och ork att skriva kommentarer där, eller åtminstone gilla mina och andras icke-politiskt korrekta inlägg, vi är fortfarande oftast i minoritet, men vi blir fler och fler känns det som.

Min läsarkommentar på artikeln, svar till Lars Gröndahl:

Det här är alltså bara en SD-kampanj?

” Hemmagjorda bomber och lika hemmagjorda teorier bland läsarkommentarerna. För någon är det värsta som kan hända nu att SD får makten. Därifrån är det så klart inte svårt att dra konspirationsteoretiska slutsatser att det är vita högermän som ligger bakom bombvågen; orkade inte läsa i just den här tråden om dylika spekulationer (sådana får regelmässigt stå kvar, trots att Ifrågasätt annars är så gärna på och modererar bort sånt).

Ja, gud vad vi svenskar är tråkiga, Lars.

Och så detta rekord i bakvänd logik: vi ska se positivt på bombslängandet, som är början till slutet, eftersom detta inte skulle hända om de kriminella hade kontroll, det hade varit ‘bad for business’. Det framgår inte om det vi ska vänta på är att de kriminella helt ska ta över eller om det är det omvända, men vi ska nog välvilligt utgå ifrån att det inte har slagit förslagsställaren att det just är mot det först nämnda vi är på väg emot. ”

Det är riktigt att det är dåligt för affärerna att det pågår gängkrig, men detta beror alltså på att gängen är många och splittrade i fraktioner. Och alla ungefär lika hänsynslösa. Och sedan är ju frågan: är det bara gängkrig och affärer som förklarar bombdåden?

3. Den nya strategin. Erkännandet: White flight existerar.

White flight, med andra ord. Men det är ord som DN inte vill höra talas om.

Dagen efter att jag publicerat ovanstående analys, kröp DN till korset och bestämde sig för att slå upp saken så som den förtjänade. Kanske för att även Svenska Dagbladet redan gjort det i sin pappersupplaga; skadan var redan skedd, allmänheten informerats. Man valde dels att göra en intervju med en svensk kvinna, som nu bestämt sig för att flytta från Malmö, dels att publicera uttalanden från en kriminolog som har krigsrubriken: “Sprängdåden i Sverige unika för Europa” och en ingress som är ännu mer intressant: Vi måste tyvärr söka oss till krigszoner för att hitta något liknande. I min värld representerar det här en helt ny strategi från DN:s sida. Icke desto mindre ska vi vara försiktiga med att tro att denna strategi, lika lite som SvD:s artikel om bombdåden, representerar en omsvängning i sak.

4. Nertystandet. DN Ifrågasätt censurerar.

Efter att man censrerat båda mina nedan återgivna läsarkommentarer, så är min tolkning tvärtom något mycket, mycket tråkigare. Som jag återkommer till nedan. Först mina båda kommentarer:

Duokulturen Sverige, med etniska svenskar och mer eller mindre assimilerade invandrargrupper å den ena sidan och muslimska parallellsamhällen med mer eller mindre (i detta) integrerade och underkuvade andra invandrargrupper inklusive rest-svenskar, är bokstavligen en sprängdurk och det som DN väljer att kalla ‘explosioner’ istället för bombdåd är det främsta beviset för att vi står i Inglehart-Welzels kulturmatris absolut motsatta hörn: svenskar högst upp till höger, med individualistisk sekularitet som grundläggande värden, muslimerna längst ned till vänster, med skamkulturens kännetecken: med en totalitär religion, klanens påbud samt den fysiskt starkares rätt som ledstjärna.

Genom att låta muslimerna radikaliseras har positionerna cementerats. Utan myndigheternas stöd har de individuella svenskarna inga möjligheter att stå emot det här. Det enda vi kan göra är att flytta. Flytten från Filipstad och andra sådana småsamhällen har tidigare drivits av brist på arbete, men nu är det samhällenas dysfunktionalitet som driver den, snart med bara bidragstagare kvar. Och över en viss tipping point är det demografin själv som skyndar på den. Svenskar vill trots allt bo med svenskar, hur rasistiskt det än är officiellt. Malmö har, som danskarna skulle säga, Sveriges enda innerstadsghetton. Här är det kriminaliteten som driver white flight. Problemet är att Sverige saknar särskilt många bra platser att fly till. Så flytten går utomlands. Den har redan börjat.

Den har tagits bort med motiveringen:

Denna kommentar tas bort eftersom den bryter mot Ifrågasätts användarvillkor, punkt 4.4(c). Tänk på att inte hota eller uttrycka missaktning mot särskilt utsatta grupper, med anspelning på hudfärg, ras, nationellt- eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning. Underbygg med fakta och referenser.

DN Ifrågasätt vägrar alltså se referensen till Inglehart Welzels kulturmatris som källa i sig. Kanske hade det gått bättre om jag haft med den. De synpunkter jag har på muslimsk kultur är ju hard facts etablerade sedan lång tid, men man måste alltså ändå ha kulturmatrisen tryggt med som stöd. I DN är allt sådana fakta nyheter varje gång. Liksom att konsekvenserna av detta alltså är detsamma som white flight, något som ‘högerextremister’ länge varnat för, men som är ett förbjudet ord. Definitionsmässigt bekräftas företeelsen dock av DN-artikeln jag själv kommenterat! Ändå är alltså min kommentar enligt DN Ifrågasätt ‘ounderbyggd’. Jag valde då att skriva en ny kommentar:

Samtidigt som DN publicerar en kriminolog som konstaterar att sprängdåden är unika för Sverige, så censurerar DN Ifrågasätt min kommentar som ger svaret att det beror på de extrema kulturskillnaderna mellan den individualistiske-sekuläre svensken och parallellsamhällets. Samt att vi har en demografi som inte tillåter att parallellsamhällets invånare sprids ut, de är för många, alla samhållen redan mättade eller på gränsen att bli det.Svaret på varför detta händer är alltså: därför att inlägg som mina fortfarande censureras. Och jag nämner ju även den onämnbara religionens namn. White flight har bara börjat.

Den har tagits bort med motiveringen:

Kommentaren har tagits bort eftersom den bryter mot riktlinjerna för kommentarer. Tänk på att alltid hålla dig till ämnet när du kommenterar. För frågor och synpunkter kring modereringen kan du vända dig till moderator@ifragasatt.se

Uhu? Goddag yxskaft! Man bryr sig alltså inte ens om att ge en specifik motivering. Jag hinner skriva en protest (som besvaras med en upprepning av samma ‘yxskaft’), samtidigt som det skräller till i mailbrevlådan igen: nu är jag avstängd helt från DN Ifrågasätt.

Upprepade överträdelser. Ja, det är ju självuppfyllande, när man väljer att censurera det som inte bör censureras.

Jag ‘överklagade’ förstås, och fick ännu ett goddag yxskaft-svar. Skälen man anför för att censurera (och nu stänga av) är genomskinligt åsiktsdiskriminerande. Huvudsakligen använder man följande argument: 1. brist på ‘god ton’, 2. ‘spekulation’, 3. ‘hänsyn till utsatta grupper’, 4. samt att kommentaren ‘inte har med ämnet att göra’.

När jag modererats och omformulerat mig så väljer man helt enkelt bara ett annat av argumenten ovan och censurerar mig igen. Eller, som synes, inget argument alls. ‘Spekulation‘ är sammanblandat med argument som härleds genom logik och som därför kan angripas, skulle logiken saknas. Men med sådana brister har jag inte för vana att blotta mig, så då är det ju enklare att moderera bort. För övrigt är ‘spekulation’ något som uppskattningsvis 80-90% av kommentarerna ägnar sig åt, utan att modereras. Godtyckligheten är alltså uttalad när man väljer att just angripa mig. Den goda tonen tycks anbefalla att ingen ska få vara provokativ eller polemisk. D v s inte uttrycka starkt engagemang. För mig är de frågor jag debatterar av existensiell betydelse, och när jag ser slentrianmässigt framförd desinformation så blir jag upprörd. Jag uttrycker mig då så som jag anser att debattören förtjänar: herr ‘Lars Gröndesinformation’ är det mest adekvata jag kan hitta på utan att använda svordomar.

Allra värst är dock Ifrågasätts ovana att kalla mina resonemang för ovidkommande och utanför ämnet. Jag bemödar mig alltid tvärtom att hålla tråden. Det är när jag bygger upp en slutsats, som artikeln inte nämner, som man anser mig hamna utanför ämnet (eller spekulera). Det är inte bara nedlåtande och arrogant, det är direkt i motsats till dem som flyger ut i helt ovidkommande resonemang (oftast utan att modereras), och mina argument är ju dessutom välförtjänt kritik av artiklarna i sig: man drar inte de slutsatser som man borde göra. Detta, och att mina slutsatser är oönskade, är förstås den verkliga orsaken till att de censureras bort.

5. Förklaringen. Varför DN nu publicerar krigsrubriker.

Min cyniska förklaring till att DN valde att slutligen berätta hur landet ligger, är dels att det nu gått så långt att det inte tjänar mycket till längre att försöka låtsas som något annat. Dels att man lika gärna kan uppmuntra en utveckling som innebär färre konfrontationer: Låt de kriminella ta över Malmö, väl i Staffanstorp blir det väl inte lika mycket kvirr. Man retirerar alltså, men undviker skickligt oordnad flykt. Nästa ställningskrig kommer utkämpas kring frågan om vem och varför. Och därmed kan man vänta med att bolla upp den rimligen mest akuta frågan: vad ska vi göra åt det, eller kanske snarare – man kan undvika de rätta svaren på den frågan ännu en tid. Att min cyniska gissning är korrekt underbyggs av det faktum att man väljer att publicera krigsrubriker, samtidigt som man till varje pris ser till att undvika att låta mina slutsatser få spridning.

Kriminologen Amir Rostami är ingen Sarnecki, han ger ett betydligt mer sakligt intryck och jag har också sett hans kommentarer tidigare, de är vettiga. Problemet med saklig vetenskap kan dock vara just att den inte med tillräcklig säkerhet kan fastslå det som alla andra ser. Ifråga om bombdåden så har dessa ett till synes uppenbart yttre samband med de nytillkomnas kriminella aktiviteter. Men de kan också vara uttryck för resentiment mot en svensk befolkning och för den muslimska minoritetens aggressiva behov av att få respekt; en önskan att skrämmas och se svensken underkasta sig. Vill man vara konspirationsteoretiker så är det inte otänkbart att detta även är en del i muslimska fundamentalisters strategi för att göra Sverige till en islamsk stat; flyttar svenskarna så går det ju snabbare. Det finns säkert ytterligare någon annan tänkbar förklaring, men för mig mynnar de alla från samma grundproblem: inflyttare med en kultur som vi inte har haft i det här landet tidigare. Utan denna så skulle det här heller alltså inte inträffa. Detta kan bara lösas med tuffa krav på integration och repatriering.

Men som försiktig vetenskapsman kan man förstås istället invända att ‘vi inte vet säkert’. Det tjusiga i den kråksången är att möjligheten att få säkra svar kommer vara försumbar under överskådlig tid. Uppklarandefrekvensen är ju så låg. Hur låg vill man inte berätta i artikeln, men eftersom den är mycket lägre än för skjutningar, där det i sin tur är sällsynt att gärningsmannen ställs till svar, så misstänker jag att vi ligger mycket nära noll. Den här låga uppklarningen kan därmed alltså användas som förevändning för att man låter saken bero, i avvaktan på att vi ska få helt säkra svar. Svar man vet att vi aldrig kommer få. Även om vi får fast tre kriminella bombkastare från, låt oss säga Afghanistan eller Somalia, så ger ju det ingen klarhet i vilka de trehundra andra dynamitarderna är, än mindre varför de ägnar sig åt den här verksamheten. Detta argument kommer vara mycket svårt för den svenska allmänheten att svälja, men var så säker: man kommer köra ner det i halsen på oss, för det är så svårt att invända mot rent sakligt, det är ju ‘vetenskapligt’.

Svenska män lämpliga för militära och polisiära uppgifter är i minoritet om tio år.

Andelen utländska män ökar varje år. Överallt. I procentenheter: som lägst i Umeå ca 0,3 per år, i Stockholm och Göteborg ca 0,6, i Malmö ca 1,0 och i Botkyrka och Södertälje över 1,5. Per år. Tabell från Gunnar Sandelin, ur Samtiden 2018.

Att som DN och Rostami gör sedan är dock tvärtom ovetenskapligt. Man gör en jämförelse med andra länder och kallar dem ‘likartade’ ifråga om social och demografisk struktur. Men detta är fel. Det finns idag inte längre länder som är ‘jämförbara’ med Sverige. Vi är det land som tagit emot överlägset flest flyktingar i Europa, och detta under en exempellöst kort tid. Migration unikt koncentrerad från ursprungsländer där nästan samtliga har en muslimsk majoritetsbefolkning. På mindre än 20 år har denna befolkning gått från en närmast försumbar andel av Sveriges befolkning, till 13%. Och andragenerationen, som till övervägande del håller till i parallellsamhällen där ursprungskulturen bevaras mer eller mindre intakt, utgör redan nu 25% i de yngsta årsklasserna. I en rapport framtagen av Gunnar Sandelin för Samtiden framgår att män i åldrarna 15-44 år med utländsk bakgrund svarar för 44% av Stockholms och Göteborgs män i motsvarande åldrar. I Malmö är siffran 55% och i Botkyrka och Södertälje är man ca sju av tio. Denna andel är snabbt och konstant ökande för varje år, på varje ort i hela Sverige, under hela 2000-talet. Svenska män fysiskt lämpade för polisiära uppgifter och militärtjänstgöring är alltså snart i minoritet. Mot denna bakgrund kan det förutsättas bli svårt att genomföra en eventuell repatriering som inte är helt frivillig. Och nej, Tyskland är inte i närheten av dessa siffror. De nordiska länderna ligger också långt efter; Norge är närmast, med en flyktingmottagning som fram till 2013 varit ungefär halva Sveriges, per capita räknat, därefter har skillnaden varit ännu större.

Demografin, dumbom

“Endast Sverige svenska krusbär hava”

Carl Jonas Love Almquist

Givetvis är det denna extrema avvikelse i demografi som borde föranleda kriminologer att sätta sina hypoteser. Vi är unika. Detta är den rimligaste förklaringsfaktorn. Istället ‘förstår man ingenting’! Just denna avvikelse från i övrigt likartade länder är ju den mest förbjudna av alla att omtala, när det handlar om att peka ut orsaker varför just vårt land plågas av något som även Rostami liknar vid ett inbördeskrig.

Kriminologerna är villrådiga. Använder man modeller där man stoppar Sverige i samma fack som ovan nämnda länder så kommer man förstås inte heller att få något svar. Det för alla med Sunt förnuft uppenbara, är ju att det är just skillnaden i demografisk struktur som är förklaringen. Något som uppstått i Sverige under de senaste två decennierna.

Med en lagföringsgrad av de grovt kriminella som hela tiden sjunker, från redan låga nivåer; med domstolsaktivister som har gjort det till en hjärtefråga att höja beviskraven just för den här typen av grov brottslighet och med försvarsadvokater som lierat sig med sina ‘coola’ klienter, så är sannolikheten alarmerande hög för att vi har hamnat i ett genomkriminellt samhälle stor, när väl kulröken skingras.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

English Summary

When the leftist liberal Dagens Nyheter (DN), most influencial in determining what is political correct or not in our country, decides that the recent bombings in Malmö calls for war headlines, and admitting the existance of white flight as a phenomena, it is a shift in strategy. These subjects have been handled as non-existant as long as it has been possible. However, my comments and conclusions, made to these articles, are nevertheless censored, so what is going on?

I conclude that the paper has made a welled planned retreat to the next defense line: yes, there are bombings, but who is responsible? And to what purpose? Since there is very little chance that we will ever find out 100% for sure, due to extremely poor conviction rates, this is where the debate is likely to get stuck for the forseeable future. Any attempt to rush to conclusions would be described as unscientific.

But the criminologists make unscentific assumptions when reaching these inconclusive conclusions. When comparing Sweden with ‘similar countries’ one does not recognize that Sweden’s demography is not similar to these, not anymore. Men of foreign origin in the age group 15-45 accounts for 44% of the total age segment in our two largest cities, Stockholm and Gothenburg. In Malmö the rate is even 55%. This rate has been increasing rapidly each year since 2000, in every region, every city and town. And it is forecasted to continue in the same pace. Nothing has been done to stop the trend. If these new inhabitants had been easy to integrate, one could have asked if this really is a problem. But since this is not the case at all, one must instead ask: how can our government allow this development to continue, without even addressing the issue? Without recognizing the obvious correlation between immigration and crime rate? Why do they do this to us, without letting ethnic Swedes – and immigrant groups that are already assimilated – have a say?

Publicerad Lämna en kommentar

Skjutningarna minskar när polisen sätter hårt mot hårt – men alla andra brott ökar när resurserna måste prioriteras för detta

Hur DN kan sätta rubriken att Malmöpolisen fått ned våldsbrottsligheten är förstås rätt svårbegripligt. För det sägs inte någonstans i den debattartikel som kriminologen Ardavan Khoshnood skrivit. Säkert inte hur Khoshnood själv skulle ha satt den, och det är lite synd, för artikeln visar nämligen något annat spännande: nämligen att svenska kriminologers genomgående tema, att undvika att sätta hårt mot hårt mot buset, är just vad många av oss trott, nämligen det sämsta sättet om man vill få ned brottsligheten.

Khoshnood går visserligen inte så långt som att hävda just detta, men eftersom det är översteprästen Sarneckis ideologi som genomsyrat svensk brottsbekämpning under hela 2000-talet så har naturligtvis mjukismetoderna bevisbördan emot sig, när det kommer till att förklara varför Sverige idag har den största dödligheten bland unga män i Västeuropa, när det kommer till våld i form av skjutningar. När Malmöpolisen nu frångått detta evangeliet så har faktiskt detta dödliga våld minskat mycket kraftigt – åtminstone procentuellt, 2 dödsskjutningar, mot 3, 6 och 6 under samma period de tre föregående åren. Givetvis är slumpmässiga variationer svåra att undvika i så små sampel, men Khoshnood pekar också på att antalet totala skjutningar minskat både förra året och i år – kraftigt.
*
Detta har skett genom offensivt arbete: majoriteten av de tyngst meriterade gängbrottslingarna har hållits häktade när så har kunnat ske, istället för att släppa dem fria. Man har också lagt stora resurser på att faktiskt lösa brotten och flera har lösts eller gått till åtal. Att flertalet tyvärr ändå har friats nämner inte Khoshnood, men det är sannolikt inte så mycket polisens fel som de orimliga beviskrav domstolarna ställer. Möjligheten till obligatorisk häktning för illegalt vapeninnehav som kom först 2018 har varit verksamt bidragande. I övrigt har det handlat om att kommunicera till gängen att så här kommer det se ut – förvänta er ingen pardon.
*
Khoshnood nämner alltså inte problemet med aktivistdomarnas beviskrav, men ger några andra intressanta förslag på vilken lagstiftning som behövs för att ytterligare försvåra för brottslingarna. Genom att införa visitationszoner, där ingen misstanke krävs för att genomföra sådan, förenklas polisens arbete. Att det handlar om utanförskapsområdena behöver väl knappast nämnas. Ett bra förslag som kommer mötas av rasistrop från vänsterns brottslingskramande falanger.
*
Att införa zoner som en viss individ inte får vistas i skulle också förenkla arbetet för polisen och försvåra för brottslingarna. Med en ny mer tillåtande lagstiftning avseende polisens möjlighet att använda brottsprovokation för att gillra fällor skulle, rätt utnyttjad, göra det lättare att plocka bort de mest belastade brottslingarna.
*
Khoshnood anser också att straff för vapensmuggling måste skärpas och att tull och gränspolis måste få större befogenheter. Vad Khoshnood inte nämner här är förstås det faktum att gränspolisen är närmast obefintlig. Så det måste nog läggas till listan.
*
En annan sak Khoshnood inte tar upp är att prioriteringen på skjutningar har kunnat ske på bekostnad av framförallt bekämpning av våldtäktsbrotten. Som jag skrivit tidigare är ju detta en stor skandal, som visar hur underdimensionerad och/eller ineffektiv vår ordningsmakt är, när det måste prioritera mellan två brottstyper som båda borde vara självklara att tillräckliga resurser tillsätts för.
*
Och vi måste därmed också utgå ifrån att även mindre allvarliga våldsbrott faller mellan stolarna. Weidmo Uvell skriver t ex om den kraftiga ökning av våld, rån och stölder som handeln drabbats av bara under det senaste året. Enligt en majoritet av handlarna har antalet stölder ökat med minst 25% sedan föregående år. En av de mest alarmerande siffrorna är hur många av handlarna som uppger att man inte får stöd alls av polisen: i en fjärdedel av fallen dyker polisen inte upp förrän efter en timme eller inte alls och hela 68% anser också att polisens insatser har blivit sämre och nästan var femte handlare har utsatts för hot mot sig eller sin familj av kriminella. Det betyder att handlarna i många fall givit upp sju av tio uppger att man inte ens anmäler brott längre av skälet att detta känns fullständigt meningslöst. Som Uvell påpekar håller somliga stadsdelar på att avlövas all sådan här service på grund av kriminaliteten. Det är oerhört allvarligt att så får ske utan att någon reagerar.
*
Sedan är det ju en intressant reflektion att det ’explosionsrelaterade våldet’ i Malmö samtidigt har ökat, som en sannolik följd av polisens punktmarkering. Handgranater är ju nämligen redan förbrukad efter ett dåd och behöver inte gömmas, som en pistol. Gärningsmannen har också hunnit förflytta sig från brottsplatsen när smällen sker och är därför svårare att identifiera. Nackdelarna att oskyldiga därmed löper större risk att drabbas är något som gängbrottslingarna visat att de tar mycket liten hänsyn till.
*
Totalt har 77 explosioner skett under en 6-årsperiod 2011-2016, och ökningen är mycket kraftig; hela hälften av incidenterna har skett under det sista statistikåret. Hittills har endast en människa faktiskt dött under denna period, men ur allmänhetens synvinkel är detta närmast blinda våld på många sätt ännu mer alarmerande. Explosionerna har också tenderat att bli ännu fler och kraftigare under de följande åren, med bomben i Linköping särskilt i närminne. Khoshnood ger oss dock inga tips på hur vi ska ta hand om detta – att det framförallt handlar om att täppa till insmugglingsvägarna är väl dock rimligt att anta. Som det verkar är vi inne i en ny fas av brottsbekämpningen av de gängkriminella. Att beskriva polisens arbete som en framgång är tyvärr missvisande.
*
Vi måste konstatera att det kommer att krävas mycket mer resurser om man ska klara upp våldtäkter och barnrån,butiksstölder och även stävja även handgranatsattacker. Inget av detta ska man behöva prioritera mellan.
*
Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

https://www.dn.se/debatt/sa-har-malmo-lyckats-fa-ner-valdsbrottsligheten/


https://journals.sagepub.com/doi/10.1177/1477370818820656


https://uvell.se/2019/07/01/skrammande-utveckling-for-handlare/

Publicerad Lämna en kommentar

Gaturummet är inte vårt längre. Ett ‘Jimmie moment’ för många. Även för forskningen.

Att svenskarna skyr gaturummet, som erövrats av mörk hudfärg i stad efter stad – är både rationellt och en ond cirkel, som borde vara ett Jimmie moment också för Johanna Frändén. I New York vände man på cirkeln – men alla de åtgärder som krävdes är politiskt tabu i Sverige.

Efter Ivar Arpis uppmärksammade ledare om hur flyktingarna erövrat gatubilden – och att denna ’känsla’ skulle kunna vara ett viktigare skäl till svenskarnas motstånd mot mångkultur än rent ekonomiska motiv – så har framförallt ledarskribenterna på Aftonbladet och DN gått i spinn. ”Detta är rasism!” förklarar Lisa Magnusson på DN och Martin Aagård tycker SvD har blivit ’till och med mer oanständig än alternativmedia’. Anders Lindberg, AB drar helt ned fönstret: demografisk invandringskritik är rasism som ofelbart leder till högerextrema terrordåd. Och så hamnade vi vips i Christchurch.
*
SVERIGE – DEN ONDA CIRKELN OCH DESS PÅHEJARE
Vänstern har förstås rätt i en sak: SvD och GP har flyttat fram positionerna. Man är ett steg närmare problemets kärna. Gaturummet har erövrats av flyktingar och tiggare och fått en helt annan hudfärg på bara 10-15 år. Att tycka illa om det – om det bara vore just detta – är närmast per definition rasism. D v s vänsterns definition – och därmed även svenska aktivistjuristers.
*
Den tar inte hänsyn till att samma människor som hyser sådana tankar mycket väl skulle kunna tycka att samma fenomen bara vore exotiskt – om man stött på det i Istanbul eller Kairo. Inte heller att människor kan uppleva en saknad över det som har varit som är helt legitim, eller vore det om det gällde vår gamla lekplats eller barndomshem som rivits – nu när det gäller hela Sverige är det lite kinkigare. Man avvisar också kategoriskt all rädsla för framtiden som en ‘farlig fix idé’. Hur befogad den än är. Att det vi kallar Sverige inte kommer finnas mer när barnbarnen växer upp, att våra värderingar är på väg att hamna på sophögen. Det är bara att följa den demografiska trenden så inser vi att detta är ett reellt och mycket påtagligt hot, ingen fix idé.
*
Allra minst vill man låta oss dra slutsatsen att den där hudfärgsändringen är en rationell faktor att ta hänsyn till för vårt eget välbefinnande just i nuläget. Men det är det nog ofta. Samma människor som reagerar över hudfärgen på gator och torg behöver ju inte alls göra det i klassrummet eller på arbetsplatsen. Och kanske inte heller i parken en sen kväll, om det bara finns andra inslag, av vanliga medelsvenssons och inte minst Svenssons kvinnor och barn. Att man ändå ofta gör det på svenska gator och torg har alltså en helt annan förklaring. Ingen känsla. Fakta.
*
Brottsstatistiken ger nämligen de här människorna rätt: risken att råka ut för brott är högre på offentliga platser där många unga män med mörk hudfärg överväger. Vad vänstern vill kalla rasism är alltså inte minst rationell överlevnadsinstinkt. Och att man känner oro leder till att man undviker risken/platserna. Vilket i sin tur gör dessa platser ännu mer etniskt enfärgade – och farligare.
*
NEW YORK – DÄR MAN VÄNDE DEN ONDA CIRKELN
Det här är bara en av många observationer som man gjorde i New York på 90-talet och som ledde till många goda åtgärder. Dåliga områden förvandlades helt, en framgångssaga som kan exemplifieras med Bryant Park, förr även kallad ’Needle Park’. Att ensamma, arbetslösa svarta stod och hängde i varje hörn av parken var en källa till stor otrygghet – högst befogad sådan – som man ansåg sig tvungen att ändra på. Idag är parken en omtyckt mötesplats för alla, med 20.000 årliga besök, dit man utan att fundera kan ta både farmor och barnen. Hur det gick till kan ni läsa mycket mer om i Dagens Juridik, se länk nedan.
*
Där har publicerat en artikelserie i fem delar över hur den framgångsrika brottsbekämpningen i New York har gått till. Författaren Magnus Lindgren, är före detta polis och kriminolog och han pekar på många faktorer som jag tidigare inte läst om; det är mycket lärorika och välskrivna krönikor. SvD hade för ett par år sedan en artikel som pekade på hur viktigt man ansåg det vara att ha bra poliser, inte nödvändigtvis många. Och att dessa bra poliser därför också måste få bra lönevillkor. SvD och Lindgren betonar också hur viktigt det är att ansvar utkrävs av dessa poliser och att det i förlängningen är allmänheten som utkräver ansvaret: all statistik måste vara offentlig.
*
New York är nu en av USA:s minst brottsdrabbade städer, nivån på i stort sett alla brott har sjunkit dramatiskt och är nere på 60-talsnivåer trots en kraftigt ökad befolkning. Man har färre i fängelse nu tack vare att färre brott begås. Och antalet poliser har också kunnat minskas. Men de är fortfarande nästan dubbelt så många som i hela Sverige, trots att staden har en mindre befolkning.
*
I princip bör väl dessa få meningar räcka för att förstå varför det varit fullständigt resultatlöst för svenska politiker att vallfärda i tusental på trevliga weekendresor till New York under förevändning att försöka lära sig hur vi borde bekämpa brott även i Sverige. Vi är dels inte beredda att dubbla antalet poliser, för då får vi ju ’en kontrollstat’ – enligt vänstern. Ännu mindre är vi beredda att betala poliserna bra; dels anser vi oss inte ha råd (vi har ju andra prioriteringar, som t ex att ständigt fylla på med fler mörkhyade som slår dank), dels är vänstern allergisk mot högavlönade, särskilt i mansyrken. Dels blir förstås alla poliser inte automatiskt bra bara för att de är välbetalda – vilket faktiskt är sant.
*
Ett ansvarskrav måste alltså följa med förändringen; i New York flyttar man på polischefer som misslyckas, utväderingen varje tisdag är alltså en rätt nervös tillställning. Detta är ju ännu mer emot svensk sosseinstinkt; arbetsplatsen ska ju kännetäcknas av gemyt, ingen ska behöva stressas av krav. Här tar istället ‘gruppen’ ansvar – dvs ingen alls. Och inte heller är det allmänheten som utkräver ansvaret; dåliga chefer befordras om de säger politiskt korrekta saker, och blir chefer för MSB om de är så dåliga att de bara måste bort (t ex inför allmänna val). Allmänheten har heller ingen möjlighet att utkräva ett korrekt ansvar, eftersom vi inte tillåter att öppen och korrekt statistik sprids som vi kan ta ställning till. Istället gör BRÅ ett beställningsjobb där man bevisar att kejsaren visst har nya kläder och inte alls är naken.
*
Allra minst får någon nämna det farligaste av allt: att det som vänstern kallar rasism – och som aktivistdomarna gärna också tolkar in under lagen om hets mot folkgrupp – på gator och torg är helt rationellt. För där möter de känslor som Arpi talar om verkligheten. Där visar sig rasism och fördomar ha stöd av brottsstatistiken. Att människor väljer att prioritera sin egen trygghet borde naturligtvis inte kallas rasism utan realism. Men att säga så är att svära i vänsterkyrkan.
Gaturummet är inte bara Arpis ’Jimmie moment’. Det borde vara allas.
*
Magnus Stenlund
Sunt Förnuft
*

https://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/a/Jopj5m/naturligt-att-folk-fran-andra-kulturer-slar-dank-i-centrum

Tryggt, snyggt och välkomnande i New York – samverkan minskar brottsligheten

Publicerad Lämna en kommentar

Antalet utsatta områden minskar från 61 till 60. Varför har jag svårt att tro på de här siffrorna?

Visst kan det mycket väl råka bli som det blivit. Några områden blir sämre, några bättre. Nu råkade ett område mer bli bättre än sämre.

Att det råkade bli så är förstås vad som till nöds kan räknas som acceptabelt. Om man råkar tillhöra regering och ansvarig administration. Som nu har möjlighet att referera tillståndet så att “det har blivit bättre och går åt rätt håll”.
*
Efter en lång debatt i media där alltfler röster höjts för att censurera publiceringen av listan helt. Så kliver plötsligt censurtrollet framför alla andra fram och gör ett av de mest iögonfallande uttalanden han gjort på flera år: “Jag är en anhängare av transparens. Man redovisar vad man bedömer och vad man gör sina bedömningar på – det är enligt mig rätt sätt. “
*
Jerzy Sarnecki. För transparens. Efter ett yrkesliv i förnekelsens tjänst. Att Jerzy råkar tycka att det var bra att man släpper listan kanske råkar sammanfalla med den ‘positiva utvecklingen, tänker jag då. För inte så lite låter det som om den politiska korrekthetens överstepräst snart sagt har personligen godkänt utfallet.
*
Att två av de tidigare utsatta områdena avförts från listan, kan väl mycket väl vara sant. Om polisen punktmarkerat områden, så kan man möjligen i vissa kommuner ha lyckats så bra att detta kan ha hänt. Men hur sannolikt är det att man på bred front lyckats vända utvecklingen så att endast 8 av områdena fortsätter att utvecklas negativt, medan hela 16 nu skulle ha en positiv utveckling?
*
Och att bara ett enda nytt område tillkommit? Nej, det tror jag inte ett dugg på. Just detta är vad vi kan förvänta oss mest av allt. När fokus är på att bekämpa de värsta områdena så är det bland de övriga det händer istället. Så ser det ut när resurserna är begränsade.
*
Det ligger en betydligt troligare förklaring i Jerzys och andras uttalande om att ‘områden stigmatiseras genom att nämnas på listan’. Att fastighetsvärden faller. För här finns starka intressen; detta vill varken kommunfolk eller boenden vara med om. De områden som redan står med kan man ju inte göra mycket åt. Men att sätta upp fler, det stoppar man. Och får på så sätt en lista som i år ser riktigt tilltalande ut, ur både boendes och etablisemangets synvinkel. Lite extra pyntad med glada tillrop om ‘förbättringar’ i områden som Rinkeby, Bergsjön och Seved. Och sannolikt ett antal områden som förtjänar pil nedåt, men som fått status ‘oförändrad’.
*
Tråkigt nog för de boende i områden som inte listats fastän de borde ha gjort det, så är ju baksidan av skönmålningen förstås att man inte heller kommer göra något åt problemen. De finns ju inte.
*
Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

https://polisen.se/siteasseats/dokument/ovriga_rapporter/kriminell-paverkan-i-lokalsamhallet.pdf
https://www.dagensjuridik.se/nyheter/vi-maste-stoppa-atervaxten/?utm_campaign=unspecified&utm_medium=email&utm_source=apsis

Publicerad Lämna en kommentar

SKROTA BRÅ!

I Sverige är våldtäkt är en samlingsbenämning där äpplen och päron skapar statistiken. BRÅ har utnyttjat detta faktum för att bagatellisera en mer än dubblering av de grövsta våldtäktsbrotten. På regeringens uppdrag förstås.
*
Om man lägger samman brottet ‘stening’ med brottet ‘snöbollskastning’ så är det lätt så att statistiken blir missvisande. Och det är vad som hänt med våldtäkterna. Väl medveten om att parallellen förvisso i delar är missvisande ska jag ändå dra den något längre för att försöka förklara hur Brottsförebyggande Rådet (BRÅ) lyckats gömma solklara trender i sin nya rapport.
*
Tänk er ett brottsbalksbrott formulerat ungefär så här: ”För stening, där allvarligt men eller lyte uppstår, dömes till…”. En praxis utvecklas som är densamma fram till 2005. Därefter bestämmer riksdagen att även snöbollar med sten i, ska ingå i brottsdefinitionen. Några år senare även mulning, även om stenar saknas. Till slut räcker det med vanliga stenfria snöbollar, om den som fått en sådan kastad på sig inte gillade det. Och även om den som stenades, mulades eller fick en snöboll kastad på sig skulle ha slängt den första snöbollen själv, så ska det inte ha någon betydelse eftersom alla brott mot våra kroppars integritet är 100% lika viktigt för lagen att stävja, liksom att vi inte får ben och armar krossade av stora stenar och blir handikappade för livet.
*
Sedan startar kampanjen #mulan, som får massor med människor att minnas tjugo år tillbaka hur de blev stenade eller mulades i sin ungdom. Mobbarna på skolgården får stå till svars. En del av dessa har fortsatt sitt beteende, andra är sedan många år skötsamma familjefäder, som nu får sitt liv förstört, rättvist naturligtvis enligt en vänster som annars hävdar att hämndmotivet inte ska spela roll i svenska domstolar och som vill ha låga, korta straff som snabbt preskriberas för alla våldsbrott – men inte för mulning. En och annan oplockad gås om helt andra saker gör förstås att även helt oskyldiga anklagas. Eftersom de är vita män blir de utpekade i DN och Aftonbladet innan de frias – efter skilsmässa och förlust av all framtida arbetsinkomst. En av mobbarna döms trots att andra vittnen och teknisk bevisning saknas och mot sitt nekande. Det är en snöbollskastande tjej som minns tillbaka att hon inte alls ville bli mulad, även om hon aldrig berättade det då, sju år tidigare. Rättsprincipen att vi aldrig ska kunna dömas utan bevis överges alltså.
*
Tänk er samtidigt att det till Sverige kommer många sydeuropéer, främst greker, portugiser och spanjorer, och att stening är väldigt vanligt där. Det vanligaste skälet till att man blir stenad i Sydeuropa är att man inte bär hatt, som ju alla riktigt fromma måste göra. Eftersom nästan inga bär hatt i Sverige så blir många av dessa sydeuropéer som galna, de anser sig helt enkelt ha rätt att stena i stort sett vem som helst som inte bär hatt. Det beror dessutom på att de utvecklat ett ressentiment mot svenskarna; de hatar dem i stort sett bara för att de själva både är och känner sig underlägsna i termer av anställningsbarhet, kunskaper och framförallt välstånd. Ännu värre blir ressentimenten av att somliga svenskar låtsas tycka synd om dem istället för att visa den respekt för dem som bl a innebär att man utkräver ansvar när de gör fel.
*
Det var ungefär allt det här som en bra, vetenskapligt välunderbyggd rapport om sexualbrott hade kunnat belägga. Men inget av detta har BRÅ kommit fram till. Man har nämligen haft strikta direktiv om att aldrig nämna eller ta upp sådant, eller har belagt sig själva med munkavle – all forskning de senaste trettio åren har gått ut på att bevisa motsatsen och har förvandlats tlll axiom – det kan inte ifrågasättas. För alla andra resultat skulle klä av godhetsapostlarna ned till anklarna och ge invandringskritikerna, enligt regeringens vokabulär ’högerextremister’ och ‘rasister’, rätt.
*
Nu ska vi se hur ‘steningsbrotts’-statistiken utvecklat sig över åren. Vi tittar så klart på antal anmälda brott, som BRÅ gör, enligt direktiven från regeringen, inte antalet lagförda eller fällda, (sida 7 i rapporten). Tack vare den utvidgade brottsdefinitionen så har förstås antalet anmälda brott ökat. Och bland infödda svenska brottsoffer har också anmälningsbenägenheten ökat starkt, särskilt efter den uppmärksammade #mulan-kampanjen. Eftersom denna uppmuntrar alla att tänka tillbaka i tiden så långt de orkar så är anmälningarna just nu en topp som kan förväntas sjunka undan – man har ju betat av en hel tjugoårsperiod på en gång (fast det är det ingen som påpekar på BRÅ). Detta alltså även om anmälningsbenägenheten i sig fortsätter att vara stor, vilket den troligen kommer vara när det gäller mulning och snöbollskastning, infödda svenskar emellan – ja, eftersom det handlar om ett slags masshysteri, så är benägenheten rent av troligtvis större än antalet faktiska brott. Men den viktiga poängen är att anmälningsbenägenheten (avseende främst snöbollar) redan har eller kan förväntas sjunka och att det då går rakt på tvärs mot en stigande trend med ‘verklig stening’ som effektivt kommer att döljas. Och så kan det faktiskt redan nu vara.
*
Antalet ‘verkligt stenade’ h a r ökat kraftigt, men hur kraftigt är svårt att se, bland alla snöbollsfall och som BRÅ mäter. Och Sarnecki, han ser inte någon ökning alls, inte heller BRÅ faktiskt, dvs inte i sina slutsatser. Men det ärju för att man inte vill se och vill lägga locket på. En faktor som man medvetet använder för att göra det ännu svårare att se mönstret, är de ändrade umgängesvanorna. Stening har alltid varit vanligast utomhus, medan mulning varit vanligast inomhus (ja, här haltar analogin, men ni får föreställa er detta). Allt färre umgås ju utomhus, därför minskar antalet utomhussteningar, eller ökar i vart fall inte så kraftigt som man skulle kunna tro – och det ser då ut som om ’verklig stening’ alltså inte ökar så mycket, så som många vill påstå. Som BRÅ.
*
BRÅ, som lömskt antyder att man kan sätta likhetstecken mellan utomhusstening och överfall/grupp-stening. Dessa särskilt allvarliga former av stening är begrepp som (avsiktligt) inte förs eller förts statistik över, och när man som BRÅ låtsas som att utomhusstening är samma sak så begår man ett allvarligt metodfel. Både överfall och stening i grupp är nämligen allt vanligare att den sker inomhus.
*
Om BRÅ verkligen ville forska på riktigt, så skulle de sannolikt även kunna belägga följande hypotes: man kan utgå ifrån att antalet utomhussteningsfall är praktiskt begränsat av slumpmässiga tillfällen då offer och gärningsmän råkar träffa på varandra, och där dels umgängesvanorna i stort, dels ökad medvetenhet om riskerna från offrens sida begränsar sådana tillfällen alltmer. De som känner böjelsen att ‘begå stening’ är opportunister. Om behovet finns och det i praktiken bara är inomhus som ‘verklig stening’ rent praktiskt kan begås, så är det också där den ökar. Det är då inte som BRÅ helst vill antyda en följd av fler (verkliga) steningar mellan (infödda svenska) makar och samboende, utan som en följd av fler steningar på fester och i allmänna lokaler. Där de invandrade alltså är kraftigt överrepresenterade som gärningsmän. Däremot inte alls som offer, vilket är en annan viktig poäng, som BRÅ nogsamt undviker att nämna, bl a eftersom den då måste förklaras – troligtvis som ett kulturellt och religiöst fenomen.
*
Den ökade narkotikaanvändningen är också förstås till gärningsmannens fördel, ofta ett lockbete, och som minskar både offrets möjligheter och vilja att ge sammanhängande vittnesmål. Vi ska komma ihåg att offren inte sällan är mycket unga flickor, medan gärningsmännens (rätta) ålder är som median 25-30 år; man kan alltså hantera sitt knarkande, medan de unga offren ofta inte kan det. En annan faktor som bidrar till möjligheten för BRÅ att skapa missvisande statistik är dagens nätumgänge, som gör att många stenade tvingas uppge att den som stenat dem, eller åtminstone någon av dem, faktiskt inte var helt okänd, utan en ’bekant’ efter en eller flera virtuell kontakter, men aldrig i verkligheten. Eftersom BRÅ skär sin statistik så och formulerar sig försåtligt, så får man lätt uppfattningen att överfalls- och gruppstening bara utförs av totalt okända gärningsmän, men så är alltså inte fallet.
*
BRÅ har troligen rätt i att Sverige inte har världens högsta frekvens av ’verkliga våldtäkter’, som anmälningsstatistiken vill antyda. Men tror ni att statistik över a n m ä l d a våld- och ‘tvångs-‘ -täkter skulle ge bra svar någonstans överhuvudtaget? T ex i Afghanistan? Man kan mycket väl ligga högst, men också lägst: här anmälar man ju inte ens ‘verkliga’ väldtäkter; i hederskulturer ordnar man saken på annat sätt. Och här hemma blir metoden helt omöjlig pga brottsrubriceringens breda innehåll. Men BRÅ kan ju inte kalla en snöboll för snöboll, och separera de båda brotten under var sin etikett, t ex våldtäkt och tvångstäkt, vilket direkt skulle göra allt så mycket enklare. Nej, det vore politiskt inkorrekt. Relativiseringen av de ’verkliga steningarna’ måste till varje pris upprätthållas, främst eftersom (både vi och BRÅ vet att) infödda svenskar finns bland gärningsmän avseeende mulningar och snöbollskastningar, men inte alls så ofta när det gäller ’verklig’ stening och framförallt ’grov’ stening, där överfalls-stening och gruppstening sticker ut. Dessa är ju vanligast bland ‘sydeuropéerna’ och det är vad man inte får komma fram till eller uttryckligen säga i rapporten.
*
Samtidigt som man alltså troligen med fog kan hävda att BRÅ har rätt i att vi inte har flest ‘verkliga steningar’ så försöker man använda snöbollarna för att trolla bort ö k n i n g e n av ’verkliga steningar’ och framförallt vill man inte medge att ‘sydeuropéerna’ har något med saken att göra. Här får man hjälp av regeringens direktiv, som alltså säger att BRÅ ska utgå från a n m ä l d a brott (det är vad som sägs i rapporten angående des syfte, s. 7). Vad innebär detta? Jo, ett offer kan ju ofta inte veta vilka nationaliteter som begått en ‘stening’, om denna inte leder till att gärningsmännen lagförs.

Därmed är möjligheten för BRÅ att ge svar på vad stora delar av svenska folket förväntade sig att man skulle besvara EXAKT NOLL!
*
Och det går inte att säga särskilt mycket om flyktinginvandrare som helhet heller, eftersom det är en så heterogen grupp. För det första invandrar det ju andra än ‘sydeuropéer’. Dessutom, om t ex spanjorer och portugiser skulle ha kraftig överrisk medan greker tvärtom har något underrisk, så skulle statistiken säga att överrisken för invandrare är måttlig, även om den sydeuropeiska immigrationen helt dominerar den totala invandringen. Och om grekerna är i majoritet, så skulle den visa en underrisk, och de invandrade ‘spanjorerernas’ och ‘portugisernas’ höga benägenhet att ‘kasta sten’ i Sverige skulle helt försvinna. På motsvarande sätt är det förstås med våldtäktsstatistiken, där såväl västerländska invandrare som arbetskraftsinvandrare från Indien inte förknippas med överrisk. Det är invandrare från MENA och Afghanistan som sticker ut. D v s muslimska länder. Detta bekräftas varje dag i nyhetsflödet, men framförallt av Joakim P. Jonassons förtjänstfulla rapport över fällda gärningsmän, 2012-2017. En rapport som alltså fortfarande är helt ensam i sitt slag.
*
Den alltför breda brottsdefinitionen, liksom de olika typoffrens helt olika benägen att anmäla gör det än mer galet att använda anmälda brott som grund för BRÅ-rapporten. De som utsätts för ’verklig stenkastning’ är inte sällan boende i utanförskapsområden. De har ofta utsatts för både snöbollskastning och mulning innan de får en riktig sten i huvudet, och somliga råkar även ut för ’verklig stenkastning’ mer än en gång. Deras anmälningsbenägenhet – liksom alla andra brottsoffers i dessa parallellsamhällen – är låg, och troligen sjunkande. Något helt annat än de knutblusförsedda offren, som inte tvekar att anmäla alla upplevda oförrätter och där somliga förefaller bara hitta fler och fler, som om det vore en tävling inom bekantskapskretsen. Det här vet både BRÅ och regeringen, varför det är rena skämtet att man inte (också) använder sig av statistik över f ä l l d a ‘stenkastare’, som Jonasson gjort. Det är bland de fällda som svaren finns. Men man måste ju åtminstone vilja leta efter svar för att finna dem.
*
Det mest löjeväckande i rapporten är förstås BRÅ:s försök att ändå ge svar på det man med den valda utgångspunkten redan vet att man inte kan få. Man frågar sig “Har fler ‘steningar’ begåtts i kommuner med större antal flyktingboende relativt befolkningen i sin helhet?” Mitt svar är 1. Letar vi efter ’verkliga steningar’ så är ju all snöbollsstatistik förstås i vägen och skymmer. 2. Men även om vi räknar bort mulningar och snöbollar så gott det går från de stora stenarna, så kan förstås brotten begås utanför hemortskommunen. En felkälla som BRÅ själva medger, och därför räknar bort hela Storstockholm (men inte de andra storstadsområdena). 3. Gärningsmannabeteendet upphör med all sannolikhet inte den dagen man flyttar från flyktingförläggningen. Den frågan tar inte BRÅ upp alls, men den innebär ju att man skulle titta även på var nysvenska invandrade bor, ofta någon helt annanstans än där de först togs emot. 4. Riskbeteende över tiden kan både gå upp eller ned och kan t ex samvariera med en allt lägre grad av integration av nytillkomna, liksom med att ’mättade’ koncentrationer uppstår, där utanförskap permanentas. Detta behöver ju då inte gälla t ex i små kommuner, trots hög andel flyktingar. 5. Flyktingmottagningar kan variera starkt i sin sammansättning av nationaliteter så att somliga, där andelen av kommunens befolkning är hög, råkar ha lågt riskbeteende, respektive tvärtom.
*
Det finns säkert ett tiotal mer eller mindre stora felkällor, som jag på rak arm skulle kunna räkna upp med BRÅ:s valda metodik, jag såg att Tino Sanandaji träffande beskrivit några. Frågan är bara varför jag eller Tino ens ska behöva göra detta – dels är en hel del som att slå in öppna dörrar, och borde klaras av vem som helst, dels är vi inte betalda av staten för att bedriva denna så nödvändiga forskning. Det är BRÅ som borde ha gjort sitt arbete ordentligt – de ska ju vara proffs! – och det hade man också kunnat, om man ägnat sig åt nyttig sunda förnuftskritik, istället för att energiskt tota ihop just det beställningsverk som regeringen vill ha.
*
Slutligen ett par ord om slutsatser kontra innehåll. Börjar man läsa BRÅ:s slutsatser och inte tittar efter ordentligt i själva rapporten, så är det faktiskt väldigt lätt att komma till den slutsats Jerry Sarnecki gör; att flyktingströmmen inte förklarar fler anmälda sexualbrott. Och det är bara slutsatserna de flesta orkar läsa, som bäst. Men läser man noggrannare, så är ökningen av ’mest allvarliga sexualbrott’ faktisk ca 120% – mer än en dubblering – att döma av grafiken på sidan 70. Det kallar BRÅ för ’en ökning som inte är lika kraftig och ligger på en stadig nivå’. Att dessa ’verkliga steningar’ sammanställts med ökning av anmälda snöbollar (som gör diagrammet totalt missvisande) ska inte få förta eller bagatellisera faktum. Men det är just vad BRÅ gör, och denna relativisering är alltså i högsta grad medveten.
*
På sidan 85 argumenteras att sjukhusstatistiken inte visar på någon kraftig ökning av ’de grövsta brotten’. Denna mycket stabila statistik är nonsens eftersom man går på våldtäktsavdelningar, vars beläggning ständigt är 100% och alla som tvingas söka hjälp på annan avdelning riskerar att hamna utanför. Eftersom den är så konstant, så borde BRÅ istället gå tillbaka till grafen på sida 70, som visar på mer än en dubblering och fråga sig just hur denna är möjlig när sjukhusstatistiken inte alls visar samma sak – de båda graferna ger alltså inte ömsesidigt stöd för BRÅ:s slutsats utan motsäger istället varandra.
*
Själva ansatsen BRÅ gör – att fråga sig om flyktingarna står för ökningen eller inte – är ju också häpnadsväckande dum (om man utgår ifrån att det är sanningen man vill åt). En digital attityd som funkar perfekt för att kunna svara ’inte’, särskilt mht att vi har med de anmälningsbenägna snöbollsmulade i statistiken. Läser man enskilda utsnitt i rapporten så är BRÅ faktiskt själva redan från början klara över att invandrarna är överrepresenterade bland gärningsmän. Att sedan göra en känslighetsanalys (s. 95); ’hur överrepresenterade måste flyktingarna vara för att svara för all ökning?’ och sedan – utan analys eller belägg – komma fram till att ’83% är för mycket överrisk, så det kan ju inte vara dem!’, det är inte bara ovetenskapligt, det är helt överflödigt och totalt missvisande.
*
Så sammanfattningsvis. Det var väl synd att det skulle slå så fel. Tanken att göra en utredning som en gång för alla gav just det svar som DN basunerar ut med sin rubrik: “Brå: Flyktingströmmen förklarar inte fler anmälda sexualbrott”, för att sedan kunna slå sig till ro. Det var bara det att greppet, att göra en halv utredning, där man undviker att svara på frågan vem som utför brotten, helt enkelt gav FÖR bra resultat. Så bra att ingen faktiskt tror på dem. Utom Sarnecki.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

PS. Ett förtydligande. Snöbollar med is och sten i kan göra mycket ont. Att bli mulad gång på gång, år ut och år in, kan sätta själsliga spår som är svåra att mäta och som inte alltid syns men lika fullt ger djupa ärr som aldrig försvinner. Det är inte min mening att med denna liknelse vare sig förringa eller bortförklara, bara att visa det uppenbara: att fysiska ärr som är synliga för de allra flesta är ännu värre och ofta ger själsliga dito på samma gång. DS.

BRÅ:s rapport:
https://www.bra.se/download/18.62c6cfa2166eca5d70e1919f/1559137952043/2019_5_Indikatorer_%20pa_sexualbrottsutvecklingen_2005_2017.pdf

Sarnecki förnekar (och DN:s läsarkommentarer håller med)
https://www.dn.se/nyheter/sverige/bra-flyktingstrommen-forklarar-inte-fler-anmalda-sexualbrotten/

Tinos båda inlägg:https://www.facebook.com/tino.sanandaji/posts/10156480351263231
https://www.facebook.com/tino.sanandaji/posts/10156477960403231