Publicerad Lämna en kommentar

Svenska män lämpliga för militära och polisiära uppgifter är i minoritet om tio år.

Endast Sverige svenska krusbär hava. Dito gäller den deprimerande demografin.

Ämnet är stort även men hänger ihop: 1. Sprängdåden. 2. Förnekelsen. 3. Den nya strategin. 4. Nertystandet. 5. Förklaringen. Jag får, som 1600-talsmatematikern Blaise Pascal, be om ursäkt för att jag inte hade tid att skriva kortare.

1. Bombdåden.

Tre bombdåd i Malmö på mindre än ett dygn – och en dödsskjutning. Ja, detta är i sanning något unikt. Att inte fler har allvarligt skadats eller dödats är inte bara ett under, det gör ju fenomenet än mer obegripligt på sitt sätt: om det var döda kriminella motståndare man var ute efter, så verkar det ju faktiskt vara en mycket ineffektiv metod. Å andra sidan om det är för att skrämmas och ge uppmärksamhet, så kan det knappast fungera bättre. Trots att tidningarna avstår från att kalla detta för terror, så är det ju precis samma metod man använder och man envetet fortsätter använda, vilket ger mig en bestämd känsla av att man anser att man uppnår de resultat man är ute efter.

2. Förnekelsen.

Men med lite hokus pokus får DN i sin rubriksättning det att se ut som om det ‘bara’ var två ‘explosioner’ som man helst kallar den här typen av laglöshet för. Faktarutan om att det är 102 ‘sprängningar’ (den andra politiskt korekkta benämningen) som ‘skett hittills i år’ är inte uppdaterad; den gäller bara perioden fram till juli, vi är i november nu och det har smällt mer och mer för varje vecka, men notiserna är så små att de knappt syns i flödet. Det är iofs inget att förvånas över, för nyhetsvärdet är nära noll – i Malmö sprängs det ju jämt, det vore en större nyhet om det gick en hel vecka då det inte sprängdes något alls. Men intresset bland läsarna är ändå stort. Och DN:s läsare visar vilken total förvirring som fortfarande råder. När en läsare insiktsfullt ‘gratulerar vänstern till det samhälle man velat ha’ så frågar andra vad han ens menar och när han förklarat så delar man naturligtvis inte analysen. Flera är som vanligt upprörda över att de utlandsfödda anklagas. Och så har det insmugit sig en ny typ av naivistiskt önsketänkande som jag kände mig tvungen att reagera mot: att vi nu ser slutet på eländet. Ett totalt grundlöst antagande.

Det är förstås dock inte någon vanlig utopist, utan proffstyckaren Lars Gröndahl som står för utplanteringen av den förhoppningen. Han är tillsammans med en viss Lars Thulin, Sven Román och ett par till ständigt aktiva desinformationsspecialister, möjligen även betalda för att nöta in sossarnas budskap. Jag har sett det som mitt jobb att bemöta deras värsta övertramp för det är viktigt att städa i DN Ifrågasätts läsarkommentarer. Dels för att läsarna ibland är inflytelserika, dels för att journalisterna garanterat läser kommentarerna till sina egna artiklar. Även om förhoppningen är liten att de skulle gå att omvända så är jag övertygad om att de påverkas av kloka synpunkter och på det sättet i alla fall får en tankeställare innan de går ännu längre i sin politiska aktivism. Hoppas att ni är fler som har tid och ork att skriva kommentarer där, eller åtminstone gilla mina och andras icke-politiskt korrekta inlägg, vi är fortfarande oftast i minoritet, men vi blir fler och fler känns det som.

Min läsarkommentar på artikeln, svar till Lars Gröndahl:

Det här är alltså bara en SD-kampanj?

” Hemmagjorda bomber och lika hemmagjorda teorier bland läsarkommentarerna. För någon är det värsta som kan hända nu att SD får makten. Därifrån är det så klart inte svårt att dra konspirationsteoretiska slutsatser att det är vita högermän som ligger bakom bombvågen; orkade inte läsa i just den här tråden om dylika spekulationer (sådana får regelmässigt stå kvar, trots att Ifrågasätt annars är så gärna på och modererar bort sånt).

Ja, gud vad vi svenskar är tråkiga, Lars.

Och så detta rekord i bakvänd logik: vi ska se positivt på bombslängandet, som är början till slutet, eftersom detta inte skulle hända om de kriminella hade kontroll, det hade varit ‘bad for business’. Det framgår inte om det vi ska vänta på är att de kriminella helt ska ta över eller om det är det omvända, men vi ska nog välvilligt utgå ifrån att det inte har slagit förslagsställaren att det just är mot det först nämnda vi är på väg emot. ”

Det är riktigt att det är dåligt för affärerna att det pågår gängkrig, men detta beror alltså på att gängen är många och splittrade i fraktioner. Och alla ungefär lika hänsynslösa. Och sedan är ju frågan: är det bara gängkrig och affärer som förklarar bombdåden?

3. Den nya strategin. Erkännandet: White flight existerar.

White flight, med andra ord. Men det är ord som DN inte vill höra talas om.

Dagen efter att jag publicerat ovanstående analys, kröp DN till korset och bestämde sig för att slå upp saken så som den förtjänade. Kanske för att även Svenska Dagbladet redan gjort det i sin pappersupplaga; skadan var redan skedd, allmänheten informerats. Man valde dels att göra en intervju med en svensk kvinna, som nu bestämt sig för att flytta från Malmö, dels att publicera uttalanden från en kriminolog som har krigsrubriken: “Sprängdåden i Sverige unika för Europa” och en ingress som är ännu mer intressant: Vi måste tyvärr söka oss till krigszoner för att hitta något liknande. I min värld representerar det här en helt ny strategi från DN:s sida. Icke desto mindre ska vi vara försiktiga med att tro att denna strategi, lika lite som SvD:s artikel om bombdåden, representerar en omsvängning i sak.

4. Nertystandet. DN Ifrågasätt censurerar.

Efter att man censrerat båda mina nedan återgivna läsarkommentarer, så är min tolkning tvärtom något mycket, mycket tråkigare. Som jag återkommer till nedan. Först mina båda kommentarer:

Duokulturen Sverige, med etniska svenskar och mer eller mindre assimilerade invandrargrupper å den ena sidan och muslimska parallellsamhällen med mer eller mindre (i detta) integrerade och underkuvade andra invandrargrupper inklusive rest-svenskar, är bokstavligen en sprängdurk och det som DN väljer att kalla ‘explosioner’ istället för bombdåd är det främsta beviset för att vi står i Inglehart-Welzels kulturmatris absolut motsatta hörn: svenskar högst upp till höger, med individualistisk sekularitet som grundläggande värden, muslimerna längst ned till vänster, med skamkulturens kännetecken: med en totalitär religion, klanens påbud samt den fysiskt starkares rätt som ledstjärna.

Genom att låta muslimerna radikaliseras har positionerna cementerats. Utan myndigheternas stöd har de individuella svenskarna inga möjligheter att stå emot det här. Det enda vi kan göra är att flytta. Flytten från Filipstad och andra sådana småsamhällen har tidigare drivits av brist på arbete, men nu är det samhällenas dysfunktionalitet som driver den, snart med bara bidragstagare kvar. Och över en viss tipping point är det demografin själv som skyndar på den. Svenskar vill trots allt bo med svenskar, hur rasistiskt det än är officiellt. Malmö har, som danskarna skulle säga, Sveriges enda innerstadsghetton. Här är det kriminaliteten som driver white flight. Problemet är att Sverige saknar särskilt många bra platser att fly till. Så flytten går utomlands. Den har redan börjat.

Den har tagits bort med motiveringen:

Denna kommentar tas bort eftersom den bryter mot Ifrågasätts användarvillkor, punkt 4.4(c). Tänk på att inte hota eller uttrycka missaktning mot särskilt utsatta grupper, med anspelning på hudfärg, ras, nationellt- eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning. Underbygg med fakta och referenser.

DN Ifrågasätt vägrar alltså se referensen till Inglehart Welzels kulturmatris som källa i sig. Kanske hade det gått bättre om jag haft med den. De synpunkter jag har på muslimsk kultur är ju hard facts etablerade sedan lång tid, men man måste alltså ändå ha kulturmatrisen tryggt med som stöd. I DN är allt sådana fakta nyheter varje gång. Liksom att konsekvenserna av detta alltså är detsamma som white flight, något som ‘högerextremister’ länge varnat för, men som är ett förbjudet ord. Definitionsmässigt bekräftas företeelsen dock av DN-artikeln jag själv kommenterat! Ändå är alltså min kommentar enligt DN Ifrågasätt ‘ounderbyggd’. Jag valde då att skriva en ny kommentar:

Samtidigt som DN publicerar en kriminolog som konstaterar att sprängdåden är unika för Sverige, så censurerar DN Ifrågasätt min kommentar som ger svaret att det beror på de extrema kulturskillnaderna mellan den individualistiske-sekuläre svensken och parallellsamhällets. Samt att vi har en demografi som inte tillåter att parallellsamhällets invånare sprids ut, de är för många, alla samhållen redan mättade eller på gränsen att bli det.Svaret på varför detta händer är alltså: därför att inlägg som mina fortfarande censureras. Och jag nämner ju även den onämnbara religionens namn. White flight har bara börjat.

Den har tagits bort med motiveringen:

Kommentaren har tagits bort eftersom den bryter mot riktlinjerna för kommentarer. Tänk på att alltid hålla dig till ämnet när du kommenterar. För frågor och synpunkter kring modereringen kan du vända dig till moderator@ifragasatt.se

Uhu? Goddag yxskaft! Man bryr sig alltså inte ens om att ge en specifik motivering. Jag hinner skriva en protest (som besvaras med en upprepning av samma ‘yxskaft’), samtidigt som det skräller till i mailbrevlådan igen: nu är jag avstängd helt från DN Ifrågasätt.

Upprepade överträdelser. Ja, det är ju självuppfyllande, när man väljer att censurera det som inte bör censureras.

Jag ‘överklagade’ förstås, och fick ännu ett goddag yxskaft-svar. Skälen man anför för att censurera (och nu stänga av) är genomskinligt åsiktsdiskriminerande. Huvudsakligen använder man följande argument: 1. brist på ‘god ton’, 2. ‘spekulation’, 3. ‘hänsyn till utsatta grupper’, 4. samt att kommentaren ‘inte har med ämnet att göra’.

När jag modererats och omformulerat mig så väljer man helt enkelt bara ett annat av argumenten ovan och censurerar mig igen. Eller, som synes, inget argument alls. ‘Spekulation‘ är sammanblandat med argument som härleds genom logik och som därför kan angripas, skulle logiken saknas. Men med sådana brister har jag inte för vana att blotta mig, så då är det ju enklare att moderera bort. För övrigt är ‘spekulation’ något som uppskattningsvis 80-90% av kommentarerna ägnar sig åt, utan att modereras. Godtyckligheten är alltså uttalad när man väljer att just angripa mig. Den goda tonen tycks anbefalla att ingen ska få vara provokativ eller polemisk. D v s inte uttrycka starkt engagemang. För mig är de frågor jag debatterar av existensiell betydelse, och när jag ser slentrianmässigt framförd desinformation så blir jag upprörd. Jag uttrycker mig då så som jag anser att debattören förtjänar: herr ‘Lars Gröndesinformation’ är det mest adekvata jag kan hitta på utan att använda svordomar.

Allra värst är dock Ifrågasätts ovana att kalla mina resonemang för ovidkommande och utanför ämnet. Jag bemödar mig alltid tvärtom att hålla tråden. Det är när jag bygger upp en slutsats, som artikeln inte nämner, som man anser mig hamna utanför ämnet (eller spekulera). Det är inte bara nedlåtande och arrogant, det är direkt i motsats till dem som flyger ut i helt ovidkommande resonemang (oftast utan att modereras), och mina argument är ju dessutom välförtjänt kritik av artiklarna i sig: man drar inte de slutsatser som man borde göra. Detta, och att mina slutsatser är oönskade, är förstås den verkliga orsaken till att de censureras bort.

5. Förklaringen. Varför DN nu publicerar krigsrubriker.

Min cyniska förklaring till att DN valde att slutligen berätta hur landet ligger, är dels att det nu gått så långt att det inte tjänar mycket till längre att försöka låtsas som något annat. Dels att man lika gärna kan uppmuntra en utveckling som innebär färre konfrontationer: Låt de kriminella ta över Malmö, väl i Staffanstorp blir det väl inte lika mycket kvirr. Man retirerar alltså, men undviker skickligt oordnad flykt. Nästa ställningskrig kommer utkämpas kring frågan om vem och varför. Och därmed kan man vänta med att bolla upp den rimligen mest akuta frågan: vad ska vi göra åt det, eller kanske snarare – man kan undvika de rätta svaren på den frågan ännu en tid. Att min cyniska gissning är korrekt underbyggs av det faktum att man väljer att publicera krigsrubriker, samtidigt som man till varje pris ser till att undvika att låta mina slutsatser få spridning.

Kriminologen Amir Rostami är ingen Sarnecki, han ger ett betydligt mer sakligt intryck och jag har också sett hans kommentarer tidigare, de är vettiga. Problemet med saklig vetenskap kan dock vara just att den inte med tillräcklig säkerhet kan fastslå det som alla andra ser. Ifråga om bombdåden så har dessa ett till synes uppenbart yttre samband med de nytillkomnas kriminella aktiviteter. Men de kan också vara uttryck för resentiment mot en svensk befolkning och för den muslimska minoritetens aggressiva behov av att få respekt; en önskan att skrämmas och se svensken underkasta sig. Vill man vara konspirationsteoretiker så är det inte otänkbart att detta även är en del i muslimska fundamentalisters strategi för att göra Sverige till en islamsk stat; flyttar svenskarna så går det ju snabbare. Det finns säkert ytterligare någon annan tänkbar förklaring, men för mig mynnar de alla från samma grundproblem: inflyttare med en kultur som vi inte har haft i det här landet tidigare. Utan denna så skulle det här heller alltså inte inträffa. Detta kan bara lösas med tuffa krav på integration och repatriering.

Men som försiktig vetenskapsman kan man förstås istället invända att ‘vi inte vet säkert’. Det tjusiga i den kråksången är att möjligheten att få säkra svar kommer vara försumbar under överskådlig tid. Uppklarandefrekvensen är ju så låg. Hur låg vill man inte berätta i artikeln, men eftersom den är mycket lägre än för skjutningar, där det i sin tur är sällsynt att gärningsmannen ställs till svar, så misstänker jag att vi ligger mycket nära noll. Den här låga uppklarningen kan därmed alltså användas som förevändning för att man låter saken bero, i avvaktan på att vi ska få helt säkra svar. Svar man vet att vi aldrig kommer få. Även om vi får fast tre kriminella bombkastare från, låt oss säga Afghanistan eller Somalia, så ger ju det ingen klarhet i vilka de trehundra andra dynamitarderna är, än mindre varför de ägnar sig åt den här verksamheten. Detta argument kommer vara mycket svårt för den svenska allmänheten att svälja, men var så säker: man kommer köra ner det i halsen på oss, för det är så svårt att invända mot rent sakligt, det är ju ‘vetenskapligt’.

Svenska män lämpliga för militära och polisiära uppgifter är i minoritet om tio år.

Andelen utländska män ökar varje år. Överallt. I procentenheter: som lägst i Umeå ca 0,3 per år, i Stockholm och Göteborg ca 0,6, i Malmö ca 1,0 och i Botkyrka och Södertälje över 1,5. Per år. Tabell från Gunnar Sandelin, ur Samtiden 2018.

Att som DN och Rostami gör sedan är dock tvärtom ovetenskapligt. Man gör en jämförelse med andra länder och kallar dem ‘likartade’ ifråga om social och demografisk struktur. Men detta är fel. Det finns idag inte längre länder som är ‘jämförbara’ med Sverige. Vi är det land som tagit emot överlägset flest flyktingar i Europa, och detta under en exempellöst kort tid. Migration unikt koncentrerad från ursprungsländer där nästan samtliga har en muslimsk majoritetsbefolkning. På mindre än 20 år har denna befolkning gått från en närmast försumbar andel av Sveriges befolkning, till 13%. Och andragenerationen, som till övervägande del håller till i parallellsamhällen där ursprungskulturen bevaras mer eller mindre intakt, utgör redan nu 25% i de yngsta årsklasserna. I en rapport framtagen av Gunnar Sandelin för Samtiden framgår att män i åldrarna 15-44 år med utländsk bakgrund svarar för 44% av Stockholms och Göteborgs män i motsvarande åldrar. I Malmö är siffran 55% och i Botkyrka och Södertälje är man ca sju av tio. Denna andel är snabbt och konstant ökande för varje år, på varje ort i hela Sverige, under hela 2000-talet. Svenska män fysiskt lämpade för polisiära uppgifter och militärtjänstgöring är alltså snart i minoritet. Mot denna bakgrund kan det förutsättas bli svårt att genomföra en eventuell repatriering som inte är helt frivillig. Och nej, Tyskland är inte i närheten av dessa siffror. De nordiska länderna ligger också långt efter; Norge är närmast, med en flyktingmottagning som fram till 2013 varit ungefär halva Sveriges, per capita räknat, därefter har skillnaden varit ännu större.

Demografin, dumbom

“Endast Sverige svenska krusbär hava”

Carl Jonas Love Almquist

Givetvis är det denna extrema avvikelse i demografi som borde föranleda kriminologer att sätta sina hypoteser. Vi är unika. Detta är den rimligaste förklaringsfaktorn. Istället ‘förstår man ingenting’! Just denna avvikelse från i övrigt likartade länder är ju den mest förbjudna av alla att omtala, när det handlar om att peka ut orsaker varför just vårt land plågas av något som även Rostami liknar vid ett inbördeskrig.

Kriminologerna är villrådiga. Använder man modeller där man stoppar Sverige i samma fack som ovan nämnda länder så kommer man förstås inte heller att få något svar. Det för alla med Sunt förnuft uppenbara, är ju att det är just skillnaden i demografisk struktur som är förklaringen. Något som uppstått i Sverige under de senaste två decennierna.

Med en lagföringsgrad av de grovt kriminella som hela tiden sjunker, från redan låga nivåer; med domstolsaktivister som har gjort det till en hjärtefråga att höja beviskraven just för den här typen av grov brottslighet och med försvarsadvokater som lierat sig med sina ‘coola’ klienter, så är sannolikheten alarmerande hög för att vi har hamnat i ett genomkriminellt samhälle stor, när väl kulröken skingras.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

English Summary

When the leftist liberal Dagens Nyheter (DN), most influencial in determining what is political correct or not in our country, decides that the recent bombings in Malmö calls for war headlines, and admitting the existance of white flight as a phenomena, it is a shift in strategy. These subjects have been handled as non-existant as long as it has been possible. However, my comments and conclusions, made to these articles, are nevertheless censored, so what is going on?

I conclude that the paper has made a welled planned retreat to the next defense line: yes, there are bombings, but who is responsible? And to what purpose? Since there is very little chance that we will ever find out 100% for sure, due to extremely poor conviction rates, this is where the debate is likely to get stuck for the forseeable future. Any attempt to rush to conclusions would be described as unscientific.

But the criminologists make unscentific assumptions when reaching these inconclusive conclusions. When comparing Sweden with ‘similar countries’ one does not recognize that Sweden’s demography is not similar to these, not anymore. Men of foreign origin in the age group 15-45 accounts for 44% of the total age segment in our two largest cities, Stockholm and Gothenburg. In Malmö the rate is even 55%. This rate has been increasing rapidly each year since 2000, in every region, every city and town. And it is forecasted to continue in the same pace. Nothing has been done to stop the trend. If these new inhabitants had been easy to integrate, one could have asked if this really is a problem. But since this is not the case at all, one must instead ask: how can our government allow this development to continue, without even addressing the issue? Without recognizing the obvious correlation between immigration and crime rate? Why do they do this to us, without letting ethnic Swedes – and immigrant groups that are already assimilated – have a say?

Publicerad Lämna en kommentar

Skjutningarna minskar när polisen sätter hårt mot hårt – men alla andra brott ökar när resurserna måste prioriteras för detta

Hur DN kan sätta rubriken att Malmöpolisen fått ned våldsbrottsligheten är förstås rätt svårbegripligt. För det sägs inte någonstans i den debattartikel som kriminologen Ardavan Khoshnood skrivit. Säkert inte hur Khoshnood själv skulle ha satt den, och det är lite synd, för artikeln visar nämligen något annat spännande: nämligen att svenska kriminologers genomgående tema, att undvika att sätta hårt mot hårt mot buset, är just vad många av oss trott, nämligen det sämsta sättet om man vill få ned brottsligheten.

Khoshnood går visserligen inte så långt som att hävda just detta, men eftersom det är översteprästen Sarneckis ideologi som genomsyrat svensk brottsbekämpning under hela 2000-talet så har naturligtvis mjukismetoderna bevisbördan emot sig, när det kommer till att förklara varför Sverige idag har den största dödligheten bland unga män i Västeuropa, när det kommer till våld i form av skjutningar. När Malmöpolisen nu frångått detta evangeliet så har faktiskt detta dödliga våld minskat mycket kraftigt – åtminstone procentuellt, 2 dödsskjutningar, mot 3, 6 och 6 under samma period de tre föregående åren. Givetvis är slumpmässiga variationer svåra att undvika i så små sampel, men Khoshnood pekar också på att antalet totala skjutningar minskat både förra året och i år – kraftigt.
*
Detta har skett genom offensivt arbete: majoriteten av de tyngst meriterade gängbrottslingarna har hållits häktade när så har kunnat ske, istället för att släppa dem fria. Man har också lagt stora resurser på att faktiskt lösa brotten och flera har lösts eller gått till åtal. Att flertalet tyvärr ändå har friats nämner inte Khoshnood, men det är sannolikt inte så mycket polisens fel som de orimliga beviskrav domstolarna ställer. Möjligheten till obligatorisk häktning för illegalt vapeninnehav som kom först 2018 har varit verksamt bidragande. I övrigt har det handlat om att kommunicera till gängen att så här kommer det se ut – förvänta er ingen pardon.
*
Khoshnood nämner alltså inte problemet med aktivistdomarnas beviskrav, men ger några andra intressanta förslag på vilken lagstiftning som behövs för att ytterligare försvåra för brottslingarna. Genom att införa visitationszoner, där ingen misstanke krävs för att genomföra sådan, förenklas polisens arbete. Att det handlar om utanförskapsområdena behöver väl knappast nämnas. Ett bra förslag som kommer mötas av rasistrop från vänsterns brottslingskramande falanger.
*
Att införa zoner som en viss individ inte får vistas i skulle också förenkla arbetet för polisen och försvåra för brottslingarna. Med en ny mer tillåtande lagstiftning avseende polisens möjlighet att använda brottsprovokation för att gillra fällor skulle, rätt utnyttjad, göra det lättare att plocka bort de mest belastade brottslingarna.
*
Khoshnood anser också att straff för vapensmuggling måste skärpas och att tull och gränspolis måste få större befogenheter. Vad Khoshnood inte nämner här är förstås det faktum att gränspolisen är närmast obefintlig. Så det måste nog läggas till listan.
*
En annan sak Khoshnood inte tar upp är att prioriteringen på skjutningar har kunnat ske på bekostnad av framförallt bekämpning av våldtäktsbrotten. Som jag skrivit tidigare är ju detta en stor skandal, som visar hur underdimensionerad och/eller ineffektiv vår ordningsmakt är, när det måste prioritera mellan två brottstyper som båda borde vara självklara att tillräckliga resurser tillsätts för.
*
Och vi måste därmed också utgå ifrån att även mindre allvarliga våldsbrott faller mellan stolarna. Weidmo Uvell skriver t ex om den kraftiga ökning av våld, rån och stölder som handeln drabbats av bara under det senaste året. Enligt en majoritet av handlarna har antalet stölder ökat med minst 25% sedan föregående år. En av de mest alarmerande siffrorna är hur många av handlarna som uppger att man inte får stöd alls av polisen: i en fjärdedel av fallen dyker polisen inte upp förrän efter en timme eller inte alls och hela 68% anser också att polisens insatser har blivit sämre och nästan var femte handlare har utsatts för hot mot sig eller sin familj av kriminella. Det betyder att handlarna i många fall givit upp sju av tio uppger att man inte ens anmäler brott längre av skälet att detta känns fullständigt meningslöst. Som Uvell påpekar håller somliga stadsdelar på att avlövas all sådan här service på grund av kriminaliteten. Det är oerhört allvarligt att så får ske utan att någon reagerar.
*
Sedan är det ju en intressant reflektion att det ’explosionsrelaterade våldet’ i Malmö samtidigt har ökat, som en sannolik följd av polisens punktmarkering. Handgranater är ju nämligen redan förbrukad efter ett dåd och behöver inte gömmas, som en pistol. Gärningsmannen har också hunnit förflytta sig från brottsplatsen när smällen sker och är därför svårare att identifiera. Nackdelarna att oskyldiga därmed löper större risk att drabbas är något som gängbrottslingarna visat att de tar mycket liten hänsyn till.
*
Totalt har 77 explosioner skett under en 6-årsperiod 2011-2016, och ökningen är mycket kraftig; hela hälften av incidenterna har skett under det sista statistikåret. Hittills har endast en människa faktiskt dött under denna period, men ur allmänhetens synvinkel är detta närmast blinda våld på många sätt ännu mer alarmerande. Explosionerna har också tenderat att bli ännu fler och kraftigare under de följande åren, med bomben i Linköping särskilt i närminne. Khoshnood ger oss dock inga tips på hur vi ska ta hand om detta – att det framförallt handlar om att täppa till insmugglingsvägarna är väl dock rimligt att anta. Som det verkar är vi inne i en ny fas av brottsbekämpningen av de gängkriminella. Att beskriva polisens arbete som en framgång är tyvärr missvisande.
*
Vi måste konstatera att det kommer att krävas mycket mer resurser om man ska klara upp våldtäkter och barnrån,butiksstölder och även stävja även handgranatsattacker. Inget av detta ska man behöva prioritera mellan.
*
Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

https://www.dn.se/debatt/sa-har-malmo-lyckats-fa-ner-valdsbrottsligheten/


https://journals.sagepub.com/doi/10.1177/1477370818820656


https://uvell.se/2019/07/01/skrammande-utveckling-for-handlare/

Publicerad Lämna en kommentar

Gaturummet är inte vårt längre. Ett ‘Jimmie moment’ för många. Även för forskningen.

Att svenskarna skyr gaturummet, som erövrats av mörk hudfärg i stad efter stad – är både rationellt och en ond cirkel, som borde vara ett Jimmie moment också för Johanna Frändén. I New York vände man på cirkeln – men alla de åtgärder som krävdes är politiskt tabu i Sverige.

Efter Ivar Arpis uppmärksammade ledare om hur flyktingarna erövrat gatubilden – och att denna ’känsla’ skulle kunna vara ett viktigare skäl till svenskarnas motstånd mot mångkultur än rent ekonomiska motiv – så har framförallt ledarskribenterna på Aftonbladet och DN gått i spinn. ”Detta är rasism!” förklarar Lisa Magnusson på DN och Martin Aagård tycker SvD har blivit ’till och med mer oanständig än alternativmedia’. Anders Lindberg, AB drar helt ned fönstret: demografisk invandringskritik är rasism som ofelbart leder till högerextrema terrordåd. Och så hamnade vi vips i Christchurch.
*
SVERIGE – DEN ONDA CIRKELN OCH DESS PÅHEJARE
Vänstern har förstås rätt i en sak: SvD och GP har flyttat fram positionerna. Man är ett steg närmare problemets kärna. Gaturummet har erövrats av flyktingar och tiggare och fått en helt annan hudfärg på bara 10-15 år. Att tycka illa om det – om det bara vore just detta – är närmast per definition rasism. D v s vänsterns definition – och därmed även svenska aktivistjuristers.
*
Den tar inte hänsyn till att samma människor som hyser sådana tankar mycket väl skulle kunna tycka att samma fenomen bara vore exotiskt – om man stött på det i Istanbul eller Kairo. Inte heller att människor kan uppleva en saknad över det som har varit som är helt legitim, eller vore det om det gällde vår gamla lekplats eller barndomshem som rivits – nu när det gäller hela Sverige är det lite kinkigare. Man avvisar också kategoriskt all rädsla för framtiden som en ‘farlig fix idé’. Hur befogad den än är. Att det vi kallar Sverige inte kommer finnas mer när barnbarnen växer upp, att våra värderingar är på väg att hamna på sophögen. Det är bara att följa den demografiska trenden så inser vi att detta är ett reellt och mycket påtagligt hot, ingen fix idé.
*
Allra minst vill man låta oss dra slutsatsen att den där hudfärgsändringen är en rationell faktor att ta hänsyn till för vårt eget välbefinnande just i nuläget. Men det är det nog ofta. Samma människor som reagerar över hudfärgen på gator och torg behöver ju inte alls göra det i klassrummet eller på arbetsplatsen. Och kanske inte heller i parken en sen kväll, om det bara finns andra inslag, av vanliga medelsvenssons och inte minst Svenssons kvinnor och barn. Att man ändå ofta gör det på svenska gator och torg har alltså en helt annan förklaring. Ingen känsla. Fakta.
*
Brottsstatistiken ger nämligen de här människorna rätt: risken att råka ut för brott är högre på offentliga platser där många unga män med mörk hudfärg överväger. Vad vänstern vill kalla rasism är alltså inte minst rationell överlevnadsinstinkt. Och att man känner oro leder till att man undviker risken/platserna. Vilket i sin tur gör dessa platser ännu mer etniskt enfärgade – och farligare.
*
NEW YORK – DÄR MAN VÄNDE DEN ONDA CIRKELN
Det här är bara en av många observationer som man gjorde i New York på 90-talet och som ledde till många goda åtgärder. Dåliga områden förvandlades helt, en framgångssaga som kan exemplifieras med Bryant Park, förr även kallad ’Needle Park’. Att ensamma, arbetslösa svarta stod och hängde i varje hörn av parken var en källa till stor otrygghet – högst befogad sådan – som man ansåg sig tvungen att ändra på. Idag är parken en omtyckt mötesplats för alla, med 20.000 årliga besök, dit man utan att fundera kan ta både farmor och barnen. Hur det gick till kan ni läsa mycket mer om i Dagens Juridik, se länk nedan.
*
Där har publicerat en artikelserie i fem delar över hur den framgångsrika brottsbekämpningen i New York har gått till. Författaren Magnus Lindgren, är före detta polis och kriminolog och han pekar på många faktorer som jag tidigare inte läst om; det är mycket lärorika och välskrivna krönikor. SvD hade för ett par år sedan en artikel som pekade på hur viktigt man ansåg det vara att ha bra poliser, inte nödvändigtvis många. Och att dessa bra poliser därför också måste få bra lönevillkor. SvD och Lindgren betonar också hur viktigt det är att ansvar utkrävs av dessa poliser och att det i förlängningen är allmänheten som utkräver ansvaret: all statistik måste vara offentlig.
*
New York är nu en av USA:s minst brottsdrabbade städer, nivån på i stort sett alla brott har sjunkit dramatiskt och är nere på 60-talsnivåer trots en kraftigt ökad befolkning. Man har färre i fängelse nu tack vare att färre brott begås. Och antalet poliser har också kunnat minskas. Men de är fortfarande nästan dubbelt så många som i hela Sverige, trots att staden har en mindre befolkning.
*
I princip bör väl dessa få meningar räcka för att förstå varför det varit fullständigt resultatlöst för svenska politiker att vallfärda i tusental på trevliga weekendresor till New York under förevändning att försöka lära sig hur vi borde bekämpa brott även i Sverige. Vi är dels inte beredda att dubbla antalet poliser, för då får vi ju ’en kontrollstat’ – enligt vänstern. Ännu mindre är vi beredda att betala poliserna bra; dels anser vi oss inte ha råd (vi har ju andra prioriteringar, som t ex att ständigt fylla på med fler mörkhyade som slår dank), dels är vänstern allergisk mot högavlönade, särskilt i mansyrken. Dels blir förstås alla poliser inte automatiskt bra bara för att de är välbetalda – vilket faktiskt är sant.
*
Ett ansvarskrav måste alltså följa med förändringen; i New York flyttar man på polischefer som misslyckas, utväderingen varje tisdag är alltså en rätt nervös tillställning. Detta är ju ännu mer emot svensk sosseinstinkt; arbetsplatsen ska ju kännetäcknas av gemyt, ingen ska behöva stressas av krav. Här tar istället ‘gruppen’ ansvar – dvs ingen alls. Och inte heller är det allmänheten som utkräver ansvaret; dåliga chefer befordras om de säger politiskt korrekta saker, och blir chefer för MSB om de är så dåliga att de bara måste bort (t ex inför allmänna val). Allmänheten har heller ingen möjlighet att utkräva ett korrekt ansvar, eftersom vi inte tillåter att öppen och korrekt statistik sprids som vi kan ta ställning till. Istället gör BRÅ ett beställningsjobb där man bevisar att kejsaren visst har nya kläder och inte alls är naken.
*
Allra minst får någon nämna det farligaste av allt: att det som vänstern kallar rasism – och som aktivistdomarna gärna också tolkar in under lagen om hets mot folkgrupp – på gator och torg är helt rationellt. För där möter de känslor som Arpi talar om verkligheten. Där visar sig rasism och fördomar ha stöd av brottsstatistiken. Att människor väljer att prioritera sin egen trygghet borde naturligtvis inte kallas rasism utan realism. Men att säga så är att svära i vänsterkyrkan.
Gaturummet är inte bara Arpis ’Jimmie moment’. Det borde vara allas.
*
Magnus Stenlund
Sunt Förnuft
*

https://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/a/Jopj5m/naturligt-att-folk-fran-andra-kulturer-slar-dank-i-centrum

Tryggt, snyggt och välkomnande i New York – samverkan minskar brottsligheten

Publicerad Lämna en kommentar

Antalet utsatta områden minskar från 61 till 60. Varför har jag svårt att tro på de här siffrorna?

Visst kan det mycket väl råka bli som det blivit. Några områden blir sämre, några bättre. Nu råkade ett område mer bli bättre än sämre.

Att det råkade bli så är förstås vad som till nöds kan räknas som acceptabelt. Om man råkar tillhöra regering och ansvarig administration. Som nu har möjlighet att referera tillståndet så att “det har blivit bättre och går åt rätt håll”.
*
Efter en lång debatt i media där alltfler röster höjts för att censurera publiceringen av listan helt. Så kliver plötsligt censurtrollet framför alla andra fram och gör ett av de mest iögonfallande uttalanden han gjort på flera år: “Jag är en anhängare av transparens. Man redovisar vad man bedömer och vad man gör sina bedömningar på – det är enligt mig rätt sätt. “
*
Jerzy Sarnecki. För transparens. Efter ett yrkesliv i förnekelsens tjänst. Att Jerzy råkar tycka att det var bra att man släpper listan kanske råkar sammanfalla med den ‘positiva utvecklingen, tänker jag då. För inte så lite låter det som om den politiska korrekthetens överstepräst snart sagt har personligen godkänt utfallet.
*
Att två av de tidigare utsatta områdena avförts från listan, kan väl mycket väl vara sant. Om polisen punktmarkerat områden, så kan man möjligen i vissa kommuner ha lyckats så bra att detta kan ha hänt. Men hur sannolikt är det att man på bred front lyckats vända utvecklingen så att endast 8 av områdena fortsätter att utvecklas negativt, medan hela 16 nu skulle ha en positiv utveckling?
*
Och att bara ett enda nytt område tillkommit? Nej, det tror jag inte ett dugg på. Just detta är vad vi kan förvänta oss mest av allt. När fokus är på att bekämpa de värsta områdena så är det bland de övriga det händer istället. Så ser det ut när resurserna är begränsade.
*
Det ligger en betydligt troligare förklaring i Jerzys och andras uttalande om att ‘områden stigmatiseras genom att nämnas på listan’. Att fastighetsvärden faller. För här finns starka intressen; detta vill varken kommunfolk eller boenden vara med om. De områden som redan står med kan man ju inte göra mycket åt. Men att sätta upp fler, det stoppar man. Och får på så sätt en lista som i år ser riktigt tilltalande ut, ur både boendes och etablisemangets synvinkel. Lite extra pyntad med glada tillrop om ‘förbättringar’ i områden som Rinkeby, Bergsjön och Seved. Och sannolikt ett antal områden som förtjänar pil nedåt, men som fått status ‘oförändrad’.
*
Tråkigt nog för de boende i områden som inte listats fastän de borde ha gjort det, så är ju baksidan av skönmålningen förstås att man inte heller kommer göra något åt problemen. De finns ju inte.
*
Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

https://polisen.se/siteasseats/dokument/ovriga_rapporter/kriminell-paverkan-i-lokalsamhallet.pdf
https://www.dagensjuridik.se/nyheter/vi-maste-stoppa-atervaxten/?utm_campaign=unspecified&utm_medium=email&utm_source=apsis

Publicerad Lämna en kommentar

SKROTA BRÅ!

I Sverige är våldtäkt är en samlingsbenämning där äpplen och päron skapar statistiken. BRÅ har utnyttjat detta faktum för att bagatellisera en mer än dubblering av de grövsta våldtäktsbrotten. På regeringens uppdrag förstås.
*
Om man lägger samman brottet ‘stening’ med brottet ‘snöbollskastning’ så är det lätt så att statistiken blir missvisande. Och det är vad som hänt med våldtäkterna. Väl medveten om att parallellen förvisso i delar är missvisande ska jag ändå dra den något längre för att försöka förklara hur Brottsförebyggande Rådet (BRÅ) lyckats gömma solklara trender i sin nya rapport.
*
Tänk er ett brottsbalksbrott formulerat ungefär så här: ”För stening, där allvarligt men eller lyte uppstår, dömes till…”. En praxis utvecklas som är densamma fram till 2005. Därefter bestämmer riksdagen att även snöbollar med sten i, ska ingå i brottsdefinitionen. Några år senare även mulning, även om stenar saknas. Till slut räcker det med vanliga stenfria snöbollar, om den som fått en sådan kastad på sig inte gillade det. Och även om den som stenades, mulades eller fick en snöboll kastad på sig skulle ha slängt den första snöbollen själv, så ska det inte ha någon betydelse eftersom alla brott mot våra kroppars integritet är 100% lika viktigt för lagen att stävja, liksom att vi inte får ben och armar krossade av stora stenar och blir handikappade för livet.
*
Sedan startar kampanjen #mulan, som får massor med människor att minnas tjugo år tillbaka hur de blev stenade eller mulades i sin ungdom. Mobbarna på skolgården får stå till svars. En del av dessa har fortsatt sitt beteende, andra är sedan många år skötsamma familjefäder, som nu får sitt liv förstört, rättvist naturligtvis enligt en vänster som annars hävdar att hämndmotivet inte ska spela roll i svenska domstolar och som vill ha låga, korta straff som snabbt preskriberas för alla våldsbrott – men inte för mulning. En och annan oplockad gås om helt andra saker gör förstås att även helt oskyldiga anklagas. Eftersom de är vita män blir de utpekade i DN och Aftonbladet innan de frias – efter skilsmässa och förlust av all framtida arbetsinkomst. En av mobbarna döms trots att andra vittnen och teknisk bevisning saknas och mot sitt nekande. Det är en snöbollskastande tjej som minns tillbaka att hon inte alls ville bli mulad, även om hon aldrig berättade det då, sju år tidigare. Rättsprincipen att vi aldrig ska kunna dömas utan bevis överges alltså.
*
Tänk er samtidigt att det till Sverige kommer många sydeuropéer, främst greker, portugiser och spanjorer, och att stening är väldigt vanligt där. Det vanligaste skälet till att man blir stenad i Sydeuropa är att man inte bär hatt, som ju alla riktigt fromma måste göra. Eftersom nästan inga bär hatt i Sverige så blir många av dessa sydeuropéer som galna, de anser sig helt enkelt ha rätt att stena i stort sett vem som helst som inte bär hatt. Det beror dessutom på att de utvecklat ett ressentiment mot svenskarna; de hatar dem i stort sett bara för att de själva både är och känner sig underlägsna i termer av anställningsbarhet, kunskaper och framförallt välstånd. Ännu värre blir ressentimenten av att somliga svenskar låtsas tycka synd om dem istället för att visa den respekt för dem som bl a innebär att man utkräver ansvar när de gör fel.
*
Det var ungefär allt det här som en bra, vetenskapligt välunderbyggd rapport om sexualbrott hade kunnat belägga. Men inget av detta har BRÅ kommit fram till. Man har nämligen haft strikta direktiv om att aldrig nämna eller ta upp sådant, eller har belagt sig själva med munkavle – all forskning de senaste trettio åren har gått ut på att bevisa motsatsen och har förvandlats tlll axiom – det kan inte ifrågasättas. För alla andra resultat skulle klä av godhetsapostlarna ned till anklarna och ge invandringskritikerna, enligt regeringens vokabulär ’högerextremister’ och ‘rasister’, rätt.
*
Nu ska vi se hur ‘steningsbrotts’-statistiken utvecklat sig över åren. Vi tittar så klart på antal anmälda brott, som BRÅ gör, enligt direktiven från regeringen, inte antalet lagförda eller fällda, (sida 7 i rapporten). Tack vare den utvidgade brottsdefinitionen så har förstås antalet anmälda brott ökat. Och bland infödda svenska brottsoffer har också anmälningsbenägenheten ökat starkt, särskilt efter den uppmärksammade #mulan-kampanjen. Eftersom denna uppmuntrar alla att tänka tillbaka i tiden så långt de orkar så är anmälningarna just nu en topp som kan förväntas sjunka undan – man har ju betat av en hel tjugoårsperiod på en gång (fast det är det ingen som påpekar på BRÅ). Detta alltså även om anmälningsbenägenheten i sig fortsätter att vara stor, vilket den troligen kommer vara när det gäller mulning och snöbollskastning, infödda svenskar emellan – ja, eftersom det handlar om ett slags masshysteri, så är benägenheten rent av troligtvis större än antalet faktiska brott. Men den viktiga poängen är att anmälningsbenägenheten (avseende främst snöbollar) redan har eller kan förväntas sjunka och att det då går rakt på tvärs mot en stigande trend med ‘verklig stening’ som effektivt kommer att döljas. Och så kan det faktiskt redan nu vara.
*
Antalet ‘verkligt stenade’ h a r ökat kraftigt, men hur kraftigt är svårt att se, bland alla snöbollsfall och som BRÅ mäter. Och Sarnecki, han ser inte någon ökning alls, inte heller BRÅ faktiskt, dvs inte i sina slutsatser. Men det ärju för att man inte vill se och vill lägga locket på. En faktor som man medvetet använder för att göra det ännu svårare att se mönstret, är de ändrade umgängesvanorna. Stening har alltid varit vanligast utomhus, medan mulning varit vanligast inomhus (ja, här haltar analogin, men ni får föreställa er detta). Allt färre umgås ju utomhus, därför minskar antalet utomhussteningar, eller ökar i vart fall inte så kraftigt som man skulle kunna tro – och det ser då ut som om ’verklig stening’ alltså inte ökar så mycket, så som många vill påstå. Som BRÅ.
*
BRÅ, som lömskt antyder att man kan sätta likhetstecken mellan utomhusstening och överfall/grupp-stening. Dessa särskilt allvarliga former av stening är begrepp som (avsiktligt) inte förs eller förts statistik över, och när man som BRÅ låtsas som att utomhusstening är samma sak så begår man ett allvarligt metodfel. Både överfall och stening i grupp är nämligen allt vanligare att den sker inomhus.
*
Om BRÅ verkligen ville forska på riktigt, så skulle de sannolikt även kunna belägga följande hypotes: man kan utgå ifrån att antalet utomhussteningsfall är praktiskt begränsat av slumpmässiga tillfällen då offer och gärningsmän råkar träffa på varandra, och där dels umgängesvanorna i stort, dels ökad medvetenhet om riskerna från offrens sida begränsar sådana tillfällen alltmer. De som känner böjelsen att ‘begå stening’ är opportunister. Om behovet finns och det i praktiken bara är inomhus som ‘verklig stening’ rent praktiskt kan begås, så är det också där den ökar. Det är då inte som BRÅ helst vill antyda en följd av fler (verkliga) steningar mellan (infödda svenska) makar och samboende, utan som en följd av fler steningar på fester och i allmänna lokaler. Där de invandrade alltså är kraftigt överrepresenterade som gärningsmän. Däremot inte alls som offer, vilket är en annan viktig poäng, som BRÅ nogsamt undviker att nämna, bl a eftersom den då måste förklaras – troligtvis som ett kulturellt och religiöst fenomen.
*
Den ökade narkotikaanvändningen är också förstås till gärningsmannens fördel, ofta ett lockbete, och som minskar både offrets möjligheter och vilja att ge sammanhängande vittnesmål. Vi ska komma ihåg att offren inte sällan är mycket unga flickor, medan gärningsmännens (rätta) ålder är som median 25-30 år; man kan alltså hantera sitt knarkande, medan de unga offren ofta inte kan det. En annan faktor som bidrar till möjligheten för BRÅ att skapa missvisande statistik är dagens nätumgänge, som gör att många stenade tvingas uppge att den som stenat dem, eller åtminstone någon av dem, faktiskt inte var helt okänd, utan en ’bekant’ efter en eller flera virtuell kontakter, men aldrig i verkligheten. Eftersom BRÅ skär sin statistik så och formulerar sig försåtligt, så får man lätt uppfattningen att överfalls- och gruppstening bara utförs av totalt okända gärningsmän, men så är alltså inte fallet.
*
BRÅ har troligen rätt i att Sverige inte har världens högsta frekvens av ’verkliga våldtäkter’, som anmälningsstatistiken vill antyda. Men tror ni att statistik över a n m ä l d a våld- och ‘tvångs-‘ -täkter skulle ge bra svar någonstans överhuvudtaget? T ex i Afghanistan? Man kan mycket väl ligga högst, men också lägst: här anmälar man ju inte ens ‘verkliga’ väldtäkter; i hederskulturer ordnar man saken på annat sätt. Och här hemma blir metoden helt omöjlig pga brottsrubriceringens breda innehåll. Men BRÅ kan ju inte kalla en snöboll för snöboll, och separera de båda brotten under var sin etikett, t ex våldtäkt och tvångstäkt, vilket direkt skulle göra allt så mycket enklare. Nej, det vore politiskt inkorrekt. Relativiseringen av de ’verkliga steningarna’ måste till varje pris upprätthållas, främst eftersom (både vi och BRÅ vet att) infödda svenskar finns bland gärningsmän avseeende mulningar och snöbollskastningar, men inte alls så ofta när det gäller ’verklig’ stening och framförallt ’grov’ stening, där överfalls-stening och gruppstening sticker ut. Dessa är ju vanligast bland ‘sydeuropéerna’ och det är vad man inte får komma fram till eller uttryckligen säga i rapporten.
*
Samtidigt som man alltså troligen med fog kan hävda att BRÅ har rätt i att vi inte har flest ‘verkliga steningar’ så försöker man använda snöbollarna för att trolla bort ö k n i n g e n av ’verkliga steningar’ och framförallt vill man inte medge att ‘sydeuropéerna’ har något med saken att göra. Här får man hjälp av regeringens direktiv, som alltså säger att BRÅ ska utgå från a n m ä l d a brott (det är vad som sägs i rapporten angående des syfte, s. 7). Vad innebär detta? Jo, ett offer kan ju ofta inte veta vilka nationaliteter som begått en ‘stening’, om denna inte leder till att gärningsmännen lagförs.

Därmed är möjligheten för BRÅ att ge svar på vad stora delar av svenska folket förväntade sig att man skulle besvara EXAKT NOLL!
*
Och det går inte att säga särskilt mycket om flyktinginvandrare som helhet heller, eftersom det är en så heterogen grupp. För det första invandrar det ju andra än ‘sydeuropéer’. Dessutom, om t ex spanjorer och portugiser skulle ha kraftig överrisk medan greker tvärtom har något underrisk, så skulle statistiken säga att överrisken för invandrare är måttlig, även om den sydeuropeiska immigrationen helt dominerar den totala invandringen. Och om grekerna är i majoritet, så skulle den visa en underrisk, och de invandrade ‘spanjorerernas’ och ‘portugisernas’ höga benägenhet att ‘kasta sten’ i Sverige skulle helt försvinna. På motsvarande sätt är det förstås med våldtäktsstatistiken, där såväl västerländska invandrare som arbetskraftsinvandrare från Indien inte förknippas med överrisk. Det är invandrare från MENA och Afghanistan som sticker ut. D v s muslimska länder. Detta bekräftas varje dag i nyhetsflödet, men framförallt av Joakim P. Jonassons förtjänstfulla rapport över fällda gärningsmän, 2012-2017. En rapport som alltså fortfarande är helt ensam i sitt slag.
*
Den alltför breda brottsdefinitionen, liksom de olika typoffrens helt olika benägen att anmäla gör det än mer galet att använda anmälda brott som grund för BRÅ-rapporten. De som utsätts för ’verklig stenkastning’ är inte sällan boende i utanförskapsområden. De har ofta utsatts för både snöbollskastning och mulning innan de får en riktig sten i huvudet, och somliga råkar även ut för ’verklig stenkastning’ mer än en gång. Deras anmälningsbenägenhet – liksom alla andra brottsoffers i dessa parallellsamhällen – är låg, och troligen sjunkande. Något helt annat än de knutblusförsedda offren, som inte tvekar att anmäla alla upplevda oförrätter och där somliga förefaller bara hitta fler och fler, som om det vore en tävling inom bekantskapskretsen. Det här vet både BRÅ och regeringen, varför det är rena skämtet att man inte (också) använder sig av statistik över f ä l l d a ‘stenkastare’, som Jonasson gjort. Det är bland de fällda som svaren finns. Men man måste ju åtminstone vilja leta efter svar för att finna dem.
*
Det mest löjeväckande i rapporten är förstås BRÅ:s försök att ändå ge svar på det man med den valda utgångspunkten redan vet att man inte kan få. Man frågar sig “Har fler ‘steningar’ begåtts i kommuner med större antal flyktingboende relativt befolkningen i sin helhet?” Mitt svar är 1. Letar vi efter ’verkliga steningar’ så är ju all snöbollsstatistik förstås i vägen och skymmer. 2. Men även om vi räknar bort mulningar och snöbollar så gott det går från de stora stenarna, så kan förstås brotten begås utanför hemortskommunen. En felkälla som BRÅ själva medger, och därför räknar bort hela Storstockholm (men inte de andra storstadsområdena). 3. Gärningsmannabeteendet upphör med all sannolikhet inte den dagen man flyttar från flyktingförläggningen. Den frågan tar inte BRÅ upp alls, men den innebär ju att man skulle titta även på var nysvenska invandrade bor, ofta någon helt annanstans än där de först togs emot. 4. Riskbeteende över tiden kan både gå upp eller ned och kan t ex samvariera med en allt lägre grad av integration av nytillkomna, liksom med att ’mättade’ koncentrationer uppstår, där utanförskap permanentas. Detta behöver ju då inte gälla t ex i små kommuner, trots hög andel flyktingar. 5. Flyktingmottagningar kan variera starkt i sin sammansättning av nationaliteter så att somliga, där andelen av kommunens befolkning är hög, råkar ha lågt riskbeteende, respektive tvärtom.
*
Det finns säkert ett tiotal mer eller mindre stora felkällor, som jag på rak arm skulle kunna räkna upp med BRÅ:s valda metodik, jag såg att Tino Sanandaji träffande beskrivit några. Frågan är bara varför jag eller Tino ens ska behöva göra detta – dels är en hel del som att slå in öppna dörrar, och borde klaras av vem som helst, dels är vi inte betalda av staten för att bedriva denna så nödvändiga forskning. Det är BRÅ som borde ha gjort sitt arbete ordentligt – de ska ju vara proffs! – och det hade man också kunnat, om man ägnat sig åt nyttig sunda förnuftskritik, istället för att energiskt tota ihop just det beställningsverk som regeringen vill ha.
*
Slutligen ett par ord om slutsatser kontra innehåll. Börjar man läsa BRÅ:s slutsatser och inte tittar efter ordentligt i själva rapporten, så är det faktiskt väldigt lätt att komma till den slutsats Jerry Sarnecki gör; att flyktingströmmen inte förklarar fler anmälda sexualbrott. Och det är bara slutsatserna de flesta orkar läsa, som bäst. Men läser man noggrannare, så är ökningen av ’mest allvarliga sexualbrott’ faktisk ca 120% – mer än en dubblering – att döma av grafiken på sidan 70. Det kallar BRÅ för ’en ökning som inte är lika kraftig och ligger på en stadig nivå’. Att dessa ’verkliga steningar’ sammanställts med ökning av anmälda snöbollar (som gör diagrammet totalt missvisande) ska inte få förta eller bagatellisera faktum. Men det är just vad BRÅ gör, och denna relativisering är alltså i högsta grad medveten.
*
På sidan 85 argumenteras att sjukhusstatistiken inte visar på någon kraftig ökning av ’de grövsta brotten’. Denna mycket stabila statistik är nonsens eftersom man går på våldtäktsavdelningar, vars beläggning ständigt är 100% och alla som tvingas söka hjälp på annan avdelning riskerar att hamna utanför. Eftersom den är så konstant, så borde BRÅ istället gå tillbaka till grafen på sida 70, som visar på mer än en dubblering och fråga sig just hur denna är möjlig när sjukhusstatistiken inte alls visar samma sak – de båda graferna ger alltså inte ömsesidigt stöd för BRÅ:s slutsats utan motsäger istället varandra.
*
Själva ansatsen BRÅ gör – att fråga sig om flyktingarna står för ökningen eller inte – är ju också häpnadsväckande dum (om man utgår ifrån att det är sanningen man vill åt). En digital attityd som funkar perfekt för att kunna svara ’inte’, särskilt mht att vi har med de anmälningsbenägna snöbollsmulade i statistiken. Läser man enskilda utsnitt i rapporten så är BRÅ faktiskt själva redan från början klara över att invandrarna är överrepresenterade bland gärningsmän. Att sedan göra en känslighetsanalys (s. 95); ’hur överrepresenterade måste flyktingarna vara för att svara för all ökning?’ och sedan – utan analys eller belägg – komma fram till att ’83% är för mycket överrisk, så det kan ju inte vara dem!’, det är inte bara ovetenskapligt, det är helt överflödigt och totalt missvisande.
*
Så sammanfattningsvis. Det var väl synd att det skulle slå så fel. Tanken att göra en utredning som en gång för alla gav just det svar som DN basunerar ut med sin rubrik: “Brå: Flyktingströmmen förklarar inte fler anmälda sexualbrott”, för att sedan kunna slå sig till ro. Det var bara det att greppet, att göra en halv utredning, där man undviker att svara på frågan vem som utför brotten, helt enkelt gav FÖR bra resultat. Så bra att ingen faktiskt tror på dem. Utom Sarnecki.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

PS. Ett förtydligande. Snöbollar med is och sten i kan göra mycket ont. Att bli mulad gång på gång, år ut och år in, kan sätta själsliga spår som är svåra att mäta och som inte alltid syns men lika fullt ger djupa ärr som aldrig försvinner. Det är inte min mening att med denna liknelse vare sig förringa eller bortförklara, bara att visa det uppenbara: att fysiska ärr som är synliga för de allra flesta är ännu värre och ofta ger själsliga dito på samma gång. DS.

BRÅ:s rapport:
https://www.bra.se/download/18.62c6cfa2166eca5d70e1919f/1559137952043/2019_5_Indikatorer_%20pa_sexualbrottsutvecklingen_2005_2017.pdf

Sarnecki förnekar (och DN:s läsarkommentarer håller med)
https://www.dn.se/nyheter/sverige/bra-flyktingstrommen-forklarar-inte-fler-anmalda-sexualbrotten/

Tinos båda inlägg:https://www.facebook.com/tino.sanandaji/posts/10156480351263231
https://www.facebook.com/tino.sanandaji/posts/10156477960403231