Publicerad 1 kommentar

Den pågående biljonrullningen till börsen är på väg att begrava kapitalismen. Vem hävdar detta? Wall Street Journal och Financial Times.

Andreas Cervenka på Dagens Industri är öppet vänster, och han har visat det genom att hävda att Löfven gör ett toppenjobb i Coronakristider. Så, därmed hoppas jag att alla inser att jag inte direkt sympatiserar med hans grundinställning i alla viktiga frågor. Men när det gäller de finansiella krisåtgärder som nu vidtas är vi rörande eniga. Ingen kommentator inom MSM har som Cervenka varit så tongivande och konsekvent när det gäller att kritisera den uppblåsta lånebubbla som skapades efter krisen 2008 och som sedan dess bara pumpats upp ännu mer. För att nu få en krismedicin i form av mångdubbel överdos av ännu mer.

Cervenkas krönikor i DI är tyvärr alltid låsta. Jag tar risken att publicera den senaste i nästan hela sin längd, utan fler egna kommentarer, för jag tycker detta är viktigt att känna till och sprida. Som gott komplement fungerar SvD:s artikel: Rekordsummorna – hur kan regeringen ha råd?, som jag också valt att referera nedan.

coronaviruset mot ekonomin

Vinstvarning för kapitalismen – större hot än finanskrisen

Börsrally när miljoner blir arbetslösa, misskötta bolag som räddas medan strävsamma småföretagare går under.

Sällan har avståndet mellan den finansiella och den riktiga världen känts längre än under corona-krisen. 

KOMMENTAR ANDREAS CERVENKAPublicerad: 15 april 2020, 22:18Artikeln handlar om: Börs och bolagUSAWall StreetRiksbankenFederal ReserveSå slår coronaviruset mot ekonomin

  • Foto: Kevin Hagen

16,8 miljoner människor. Så många har anmält sig arbetslösa i USA på bara tre veckor. Om de ställer sig med ett corona-anpassat avstånd på två meter skulle de bilda en kö som sträcker sig mellan New York och San Francisco. Åtta gånger om. 

Wall Streets reaktion när förra veckans chocksiffror släpptes: Dow Jones index steg. 

Samma dag som den dystra arbetsmarknadsstatistiken kablades ut fanns det något annat som fångade handlarnas uppmärksamhet: Federal Reserve annonserade ännu ett stimulansprogram värt 23.000 miljarder kronor. 

Centralbanken ska nu köpa alla typer av obligationer, även papper från några av USA:s högst belånade och minst livskraftiga bolag. Skräpobligationer har rusat i värde efter beskedet. Ägarna till dessa lottsedlar kan nog inte tro sina ögon.

Samtidigt ska Federal Reserve låna ut pengar till företag med upp till 10.000 anställda, med andra ord stommen i ekonomin. Men för dessa lån är villkoren tuffare och pengarna dröjer åtminstone en bit in på maj. Då kan det redan vara för sent.

Wall Street Journals ledarsida, inte direkt känd för att vara vänstervriden, konstaterar att Federal Reserves nödhjälp är bra för Wall Street men dåligt för Main Street, en amerikansk omskrivning för vanligt folk. 

Samma sak händer i Sverige. Riksbankens insatser på 1.400 miljarder motsvarande en dryg fjärdedel av BNP har snabbt förbättrat nattsömnen hos fastighetsbolag, private equity-baroner, banker och andra som har skuldsättning som affärsidé. 

Samtidigt omgärdas statens hjälp till mindre företag av byråkrati, snåriga villkor och en försiktighet som saknar koppling till Sveriges urstarka statsfinanser. 

Resultatet av denna politik går inte att ta miste på. Samtidigt som nedgången i den reala ekonomin går fortare än under 1930-talets depression och livsverk krossas på löpande band har Dow Jones bara backat 18 procent i år. I Stockholm är årets ”ras” 17 procent. Katastrof, vilken katastrof? 

Dåligt är det nya bra

Under 2010-talet uppstod ett mantra på Wall Street: dåligt är det nya bra. Nyheter om att fler människor fått jobb fick börsen att falla. Det ökade ju nämligen risken för att Federal Reserve skulle höja räntan och minska stimulanserna, vilket är dåliga nyheter för spekulanter. 

På bara några veckor har detta fenomen gjort storstilad comeback. Om staten tidigare försåg finansmarknaden med stödhjul har hela ekonomin denna gång placerats i en vadderad barnvagn. 

WSJ menar att den nuvarande krisen innebär ett större hot mot kapitalismen än finanskrisen. Staten är nu den viktigaste långivaren i ekonomin och Federal Reserves balansräkning väntas svälla till 9.000 miljarder dollar eller 40 procent av BNP. 

Det är kanske är nödvändigt i nuvarande läge, men vad händer efteråt? De extrema åtgärder som centralbankerna vidtog 2008 har fortfarande inte rullats tillbaka. Det kommer att ta många år innan det går att tala om verklig marknadsekonomi.  

Den ojämlika fördelningen av hjälpen utmanar också grundläggande idéer i kapitalismen, till exempel den om att både belöna men också bestraffa risktagande.

En entreprenör skördar vinsterna i uppgång men får finna sig i att absorbera förlusterna i nedgång. I dag är denna logik satt ur spel. 

Det snabbaste sättet att bli miljonär är att investera en miljard i flygbranschen brukar det heta. Men istället för att hamstra kapital inför nästa lågkonjunktur har amerikanska flygbolag valt att köpa tillbaka aktier för 45 miljarder dollar de senaste fem åren. Nu får de över 50 miljarder dollar av USA:s skattebetalare men aktieägarna får ändå behålla kontrollen. Det uppmuntrar inte till framtida disciplin. 

Varför ta låg risk när för hög risk aldrig får några konsekvenser? 

SvD: Rekordsummorna – hur kan regeringen ha råd?

Vad gör årets ”corona-budget” historisk?

I vanliga fall lägger regeringen fram en statsbudget för nästkommande år på hösten. Därefter presenterar man en ekonomisk vårproposition i mitten av april – som består av lägesbeskrivning och prognoser för ekonomin – samt en ändringsbudget för innevarande år.

Normalt sett handlar det om justeringar på ett par miljarder på grund av oförutsedda händelser. I år har januariavtalspartierna S, MP, C och L redan kommit överens om hela fem extra ändringsbudgetar – på totalt 772 miljarder kronor – för att rädda den svenska ekonomin undan en coronakrasch.

Och det är alltså innan finansminister Magdalena Andersson (S) på onsdagen presenterar den traditionsenliga vårbudgeten.Stäng

Är krispaketen verkligen så stora som de ser ut?

Nej, en stor del av stödpaketen som har lagts fram består av bankgarantier och likviditetsförstärkningar till företag som i bästa fall inte kommer att kosta staten en krona.

Räknar man i stället ihop de åtgärder som faktiskt belastar statsbudgeten – som sänkta arbetsgivaravgifter, korttidspermitteringar och statsbidrag till kommuner och regioner – hamnar man på drygt 200 miljarder kronor. Det är dock mycket pengar bara det.

Som jämförelse uppgick de sammanlagda satsningarna i 2020 års budget till cirka 25 miljarder kronor. Så med andra ord kan man säga att regeringen bränner åtta år av reformutrymme i ett slag.

Skulle företag som omfattas av stödpaketen dessutom börja gå omkull riskerar notan för staten att bli betydligt högre än så.

Hur har regeringen råd?

Svaret är – det har den inte. De stödåtgärder som nu vidtas för att stabilisera ekonomin kommer att leda till att de offentliga finanserna går med underskott i år. Samtidigt gör konjunkturnedgången att skatteintäkter minskar och sociala utgifter ökar, vilket ytterligare försvagar statens budgetsaldo.

För att lösa coronaekvationen måste staten låna pengar. I praktiken sker det genom att Riksgälden – statens internbank – ger ut räntebärande värdepapper. Köpare är ofta försäkringsbolag, pensionsfonder och centralbanker. Både i och utanför Sverige.

På så sätt ökar den svenska statsskulden. Ekonomiprofessorn Lars Calmfors beräknar att statsskulden kommer att öka från 35 procent av Sveriges BNP till 42–43 procent de kommande åren.

Är ökad statsskuld ett problem?

På lång sikt är det problem eftersom ökande skuldsättning innebär högre räntor. Men den svenska statsskulden är i dag den lägsta sedan mitten av 1970-talet efter flera år av överskott i statsfinanserna. Mycket tack vare de strama reglerna i det finanspolitiska ramverket som tillkom efter den ekonomiska krisen på 1990-talet.

De offentliga finanserna anses i dagsläget så goda att Sverige kan låna pengar till i närmast nollränta. Det betyder att finansminister Magdalena Anderson har utrymme att öka skuldsättningen i tider av kris.

Värre är det för många andra länder som drabbats hård av coronaviruset. I USA ligger statsskulden på 106 procent av BNP, i Italien på 133 procent.

Kan staten trycka mer pengar om det behövs?

Ja, faktum är att Riksbanken redan har börjat göra det som en direkt konsekvens av coronakrisen.

Dels genom att erbjuda bankerna att låna upp till 500 miljarder kronor till nollränta, på villkor att de lånar vidare pengarna till företag som nu har det svårt ekonomiskt. Dels genom att stödköpa värdepapper för 300 miljarder kronor för att lugna finansmarknaden.

På så sätt ökar mängden pengar i den svenska ekonomin. Faran med det är givetvis att priserna i samhället kan börja stiga kraftigt. Men Riksbanken menar att det inte finns någon risk för hyperinflation eftersom de nya pengarna inte direkt finansierar statens utgifter.Stäng

Kan Sverige räkna med krishjälp från EU?

I förra veckan enades EU:s finansministrar om ett stödpaket på 500 miljarder euro. Det består av tre delar. En tillfällig europeisk a-kassa för korttidsarbete. Krislån för små och medelstora företag hos Europeiska investeringsbanken. Och en möjlighet för medlemsländerna att finansiera hälso- och sjukvård via lån ur krisfonden ESM.

Ingen av åtgärderna är särskilt aktuella för svensk del, utan riktar sig främst till länder som befinner sig i djupare ekonomisk kris och har sämre förutsättningar. Däremot kan den ekonomiska injektionen få en stor indirekt effekt även för oss, eftersom EU är Sverige största exportmarknad.

I nästa steg ska euroländerna diskutera möjligheterna att låta centralbanken ECB ge ut en särskild coronaobligation för att gemensamt finansiera den ekonomiska återhämtningen.

Sunt förnuft, kommentar

Som läsaren själv kan konstatera är SvD:s sammanfattning ett försök att vara objektiv. All objektivitet är dock skenbar. Artikeln ger ett lugnande intryck, eftersom statsskulden inte ser ut att öka mer än måttligt, från 35% till 43% av BNP, samtidigt som andra länder ligger över 100%. Men i Sverige har man 1. maxbeskattat medborgarna och 2. konfiskerat kommunernas överskott. Kommunernas skulder motsvarar ca 15% av BNP och man har ett kraftigt ökande behov av mer. Samtidigt är den svenska hushållssektorn betydligt hårdare belånad än den amerikanska. Och detta gäller ännu mer svenskt näringsliv. Totalt sett är skillnaden ganska obetydlig, och faktum är att Sverige är betydligt mer räntekänsligt, eftersom lånen ligger där de ligger. En skillnad mot USA är också att dollarn fortfarande fungerar som världens reservvaluta. Trump kan därför trycka upp mycket mer pengar, för det är inte bara amerikanerna själva som backar dessa. Svenska kronor är det däremot bara de närmast sörjande som behåller frivilligt i fickorna.

Exakt var det här slutar är det förstås ingen som vet. Henrik Mitelman i DI visar på ett intressant scenario med kraftigt ökad inflation i vissa varusegment och tillgångar, samtidigt som vi kan uppleva deflation i andra, pga lägre löner/inkomster och svag efterfrågan. Att aktier är det enda man då kan investera sina besparingar i är nog ingen dålig gissning. Men just nu skulle jag hellre lägga dem i guld, en safe haven för det mesta. Vi har med all sannolikhet inte sett slutet på börsfallen, och om en andra våg löses ut så kommer staterna ha betydligt mindre möjligheter och trovärdighet att agera.

PS. Slutet på Cervenkas artikel, som jag tagit bort, handlar bl a om hur Cervenka med stöd från Financial Times argumenterar för en mer ansvarstagande kapitalism. Jag nöjer mig med att konstatera att förmögenhetsskatt i USA, där man diskuterar en ribba vid kanske 100 miljoner dollar, är något helt annat än vad det skulle handla om när Löfven et al tagit till sig idén, då är det alla med mer pengar på banken än den statliga bankgarantin som ska pungslås. Det senare är sjukt och skadligt på alla sätt, det förra däremot tål att tänkas på, eftersom det då bara vore de superrika som skulle drabbas.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad Lämna en kommentar

Börsrasen. En påminnelse om att Armageddon lurar runt hörnet.

Lehmankrisen – vad var det för nåt?

Ställ frågan till en genomsnittlig svensk. De flesta har knappt hört talas om Lehman. När börserna nu runt hela globen rasar med 5% eller mer över en natt så innebär det att många ofrånkomligen påminns om den finansiella krisen hösten 2008. Men inte så många av oss, eftersom den gick över så snabbt i vårt land. Det var en följd av gott fotarbete från den borgerliga regeringen, som också hade manegen krattad för sig, efter den lyckade krishanteringen på 90-talet. Man hade gjort läxan och man kom ihåg: för en gångs skull var Sverige bättre förberett än omvärlden, och hade heller inte mycket egen skuld till problemen, medan krisen på 90-talet var helt hemmagjord.

Lehman? Vad var det för något, undrar gemene man. Inte bara dem födda efter 1990. Artikeln är Cervenkas, just före börsraset.

VI hade också en banksektor som var kvar i gamla patriarkala traditioner: här sparkades ingen. Medan investmentbankerna i London omedelbart hade permitterat 20% av arbetsstyrkan, så var arbetslösheten på svenska banker bara någon procent – trots att massor med folk bara satt där och rullade tummarna. Låneriskerna försvann sedan i princip helt när Riksbanken (till slut fattat och) satt räntan till noll. I omvärlden fortsatte krisen till 2012, först då började guldpriset sjunka tillbaka igen – den ‘safe haven’ man flytt till behövdes inte längre.

Corona bäddade för den. Oljan utlöste den. Men i grunden beror paniken på dåliga minnen.

Att kraschen igår blev så stor berodde förvisso också på hårda fakta: det var oljeprisfallet, inte Corona, som utlöste det. Men det som driver på är rädsla. Banksektorn – som redan sedan tidigare är värderad under eget kapital – sjönk betydligt mer än genomsnittet. Det betyder att marknaden oroar sig för att lågkonjunkturen kommer slå så hårt att den hotar banksystemet, precis som 2008. Och där sitter skräcken. Vi har ungefär som efter WWII svårt att leva oss in i hur ‘de krigförande’ ländernas invånare kände sig: i omvärlden är minnet av finanskrisen levande på ett helt annat sätt, man vet hur jobbigt det kan bli, för man har det i närminnet, vi har hunnit glömma.

Och vad som talar för att omvärldens bedömning är korrekt är att det är många som lånat så mycket mer pengar nu är 2008. Många av dem ser ut att kunna få stora problem pga oljepriset, inte minst de företag som måste sälja USA:s oljeskiffer för 50$/tunnan eller mer för att inte göra förlust. Samtidigt är flygbolagen hårt ansatta av Corona, liksom andra delar av resebranschen, hotell och konferens. Men också restauranger, biografer, gym och fysisk detaljhandel generellt tappar ju kundunderlag när folk väljer att hålla sig inomhus. Visst klarar de större kedjorna oftast att övervintra, men många människor kommer ofrånkomligen bli av med jobbet – och småhandlarna kommer att få stora problem. Fastighetsföretagen kommer drabbas av större vakanser, värderingarna måste ned.

Så här resonerar optimisterna

Den onda cirkeln kan brytas, Corona klingar av i Kina. Saudiarabiens nyckfulle diktator lär komma till sans, bestämma sig för att höja oljepriset igen, och centralbanker och finansdepartement kommer stimulera så det sprutar likviditet och skattelättnader för både företag och konsumenter. Trump kommer göra allt för att vinna i höst och då måste han satsa allt nu. Kina kommer komma i gång nu och både kineser och japaner kommer gynnas av det låga oljepriset. Putin kommer kunna hålla ut, rysk olja lönar sig fortfarande att sälja och ryssarna har köpt massor med guld som backar rubeln. Räntorna kommer fortsätta att vara låga, nära noll, ja ännu lägre. Det är köpläge på börsen – se bara, jätterekyl direkt – och vad ska man annars investera i? Det finns bara aktier.

Och så här tänker pessimisterna

Det här är reaktioner som drabbar oss efter ett helt decenniums försyndelser. Ingen har vågat ‘döda’ usla och mediokra affärsverksamheter av rädsla för att skapa dominoeffekter; detta har lett till låg produktivitet och massor med dödkött som bara kan överleva så länge som högkonjunkturen råder. Detta kommer nu ändras på och de smärtsamma rationaliseringar som krävs kommer leda till mängder med permitteringar – globalt – men inte minst i Sverige. Skatteintäkterna kommer därmed att minska drastiskt och gör det svårt att stimulera – man har helt enkelt inte råd. När långivarna ser kreditriskerna växa så kommer istället räntorna att stiga, trots nollinflation/deflation; detta kommer göra det än svårare att betala skulderna för drabbade företag, högbelånade bolånekunder och kommuner. Samt stater. Minst en konjunkturbotten har man hoppat över och så sker inte ostraffat, det är hökarnas tid nu.

Italien är pessimisternas Svarte Petter, ett kort som spelas nu.

Det som nu seglat upp som det största hotet är nämligen en mycket stor dominobricka: Italien. Igår utökade premiärminister Giuseppe Conte där sina redan unikt långtgående karantänsbestämmelser för Lombardiet – nu omfattas hela landet. Detta är delvis ett försök för Conte att verka proaktiv; utlandet håller ju på att stänga gränserna mot landet i alla fall. Men det är samtidigt förstås en desperat åtgärd att komma tillrätta med en situation som hotar att övergå i ren panik; respiratorerna räcker inte längre till, det är nu upp till läkarna att besluta om vilka som ska leva – eller dö.

Men åtgärderna förstärker förstås kraftigt effekterna på ekonomin, som redan är i fritt fall. Och det är illa även för Europa och i förlängningen hela världen; Italien är nämligen en nästan tio gånger större ekonomi än lilla Grekland, som var den förra krisens europeiska onda frö. Inte nog med att landet är värst drabbat av Corona, Italien är extremt överbelånat – och det har ett gäng banker med minst lika usel finansiell ställning. Cervenka i DI skriver att enligt en tidigare IMF-chef så kan man behöva ett stödpaket på i storleksordningen 7.500 miljarder kronor. Sådana belopp snyter inte ens Merkel ur näsan, särskilt inte eftersom Tysklands ekonomi redan hackar betänkligt.

Den onda cirkeln – depressionsscenariot

Stimulanserna måste, för att få rätt effekt, göras innan alltför många företag börjar gå i konkurs, och innan deras företagscertifikat blir värdelösa. Den totala volymen i USA var i slutet av 2019 13.500 miljarder dollar, nytt rekord. Och de här lånen ligger ovanpå bankernas, med sämre rätt alltså, och utgör en marknadsrisk som banksystemet inte tar hänsyn till när de gör sina riskbedömningar på det individuella låneobjektet/-klienten. Och certifikatmarknaden har också expanderat i segment den aldrig förut tillåtits bli så stor i. Cert med det lägsta kreditbetyget BBB utgör 51% av totalen, mot 39% 2007. Och skräpobligationerna, de som helt saknar betyg står för en fjärdedel av hela marknaden. Detta är en ofrånkomlig effekt av de obefintliga räntorna för säkra låntagare – alla jagar ju avkastning, och noll är helt enkelt för dåligt. Hittills har det gått bra. Risken har man mött med kortare löptider, och för den enskilde certifikatköparen har det också förefallit vara acceptabelt kompenserande. Men det betyder att hela marknaden måste betalas av snabbare, vilket knappast, i en pressad situation, gör att scenariot ser gynnsammare ut. Totalt 32% av stocken, 4.400$ miljarder, (mer än dubbla Italiens BNP) ska betalas inom de närmaste tre åren, och det var bara 25% för 10 år sen, enligt Bloomberg. Det här är en marknad som heller inte kommer nås av stimulansstöd till bankerna.

Statsskulden i världen är 88% av BNP – 60% räckte vid den förra krisen

Stimulanser måste också ges snabbt, helst innan småsparare och pensionsfonder börjar realisera sina förluster. Men viljan för sådant är minimal. Statsskulderna har ökat från 60% av BNP vid förra krisen till 88% nu. Och i Sverige som skryter med en låg sådan så är det istället kommunerna som lånen slussats till; fusk i balansräkningen, som avslöjats direkt om man sett offentlig sektor som en koncern. Det förklarar varför Löfven och Magdalena Andersson inte ens vill ge stöd för Coronasmittade som sätts i karantän i hemmet – förrän i höst. När timingen betyder allt så är ju detta helt idiotiskt, men möjligen bara ännu en avsiktlig plakatåtgärd. Reala konkurser och förluster kommer sänka investeringar och konsumtion även långsiktigt. Företag som inte kan betala sina certräntor sätts i konkurs även om bankerna ger dem anstånd – och det betyder problem – även för bankerna. Då ligger vi riktigt illa till. Staten kommer behöva ny upplåning för att kunna ‘överbrygga’, men det är inte troligt att denna kommer vara lika billig som den staten har för närvarande. Att trycka på sedelpressen? Ja, då har vi den där igen – stagflationen, som ‘aldrig’ skulle kunna komma tillbaka. Räkna med att INGEN räknat med det.

Guldpriset steg långt före krisen 2008. Men så inbillade man sig att den var löst, och då sjönk guldpriset tillbaka, just när krisen verkligen skulle slå till. Toppen kom 2011, men få vågade tro att krisen var över förrän sent 2012.
*
Notera nu hur historien tycks upprepa sig. Priset har stigit ända sedan årsskiftet 2015/16. Och vi är redan i samma härad som man var vid 2011/12. Hacken i de långsiktiga kurvorna avslöjar varje förhoppning om att ‘allt löser sig’. Så är det inte, om man inte är villig att ta medicinen, då kan den mest smärtsamma kuren till slut inte undvikas.

Dödsstöten

Pandemier kommer sällan i en enda våg, utan flera. När kinesiska tillfällighetsarbetare nu återvänder till sina arbeten i städerna betyder det att Corona kan blossa upp igen. En spridning till länder i Mena, Afrika söder om Sahara och Sydasien skulle också kunna få smittan att studsa tillbaka. Det var Spanska sjukans andra våg som var den i särklass värsta, och den kom, precis som vi kan föreställa oss kan hända nu, när alla (inte bara Tegnell) anser att man kan blåsa faran över. I det kraftigt försvagade läge människor, företag och nationer då befinner sig, skulle en andra våg vara katastrofal för ekonomin även om den inte slår värre än den första.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad Lämna en kommentar

Så kom den då. Brottsvågen som även får eliten att reagera.

Hög taxerad inkomst och förmögenhet har genom Sveriges tillämpning av offentlighetsprincipen gjort de rika till måltavla för den nya kriminaliteten. Alla vet varifrån problemen kommer. Men ingen har yttrat det högt. När DI till slut skriver om människor under vapenhot och rånare med pistol, vrålande om att de ska mördas, i sina egna vardagsrum, så är det som om en ballong av politisk korrekthet punkterats i finkvarteren.

Som noteras i en läsarkommentar: ”Vad folk skriver här på DI är fullt i klass med vad läsarna av Samnytt tycker”. Rånvågen mot finanselitens Östermalm är en artikel av ett slag jag inte tror har skrivits förut på DI. Låst är den tyvärr, men den refereras utförligt i Fria Tider och kan summeras i skoningslös kritik mot uppgivenheten inför den ständigt mer brutala och ökande kriminaliteten: vad har politikerna gjort med detta land, kan man inte ens skydda våra mest aktade samhällsmedborgare? Att många av dessa nu överväger att emigrera är heller inget tomt hot. Det är en desperat konsekvens av slutsatsen att det inte kommer hjälpa med vare sig hot eller böner. Regeringen är inte bara ovillig, den är handfallet inkompetent också.

Och i kommentarsfälten är det immigrationspolitiken i första, andra och tredje hand, som utses till boven. Ingen bryr sig om integration längre. Integrationen har gått åt h-e med dem som kommit under 2000-talet, med barnen till dem som kom på 90-talet, och som prognosen ser ut även med den generation som kommer följa. Och nu ska man fylla på med mer. Ingen orkar bry sig om hur det blir med den fjärde generationen om 30 år; man drar slutsatsen att det är bättre att komma iväg först, hellre än att göra det sist – eller inte alls.

Till skillnad från i DN Ifrågasätts läsarspalt lyser här sossarnas betalda spinndoktorer med sin frånvaro. Jag ser en eller möjligen två ‘som inte ser problemet’, och någon som tycker de rika kan få skylla sig själva, att bankerna är lika goda kålsupare. Men banken kommer inte hem till mig och riktar en pistol mot mina barns huvuden. Det fattar alla. Sossarna vet att spelet är förlorat här, den här målgruppen kommer inte rösta för mer mångkultur. Men kommer de att höja sina röster även offentligt?

Konsekvensen av den absurda tolkningen av vår offentlighetsprincip, att en privatpersons förmögenhet, inkomst och registrerade bilar är var mans rättighet att känna till, står här naket klar. Är snaskande kvällsblaskors lösnummerförsäljning verkligen viktigare än människors liv och säkerhet? Kanske var det en och annan som tyckte det var status att finnas med på listan över ortens rikaste. Men nu vill man ha skyddade personuppgifter. Så dags att vakna, näringslivstoppar, ni som så gärna sjungit med i mångfaldskören. Men det är förstås utmärkt ändå att man reagerar. Vi ska sympatisera med ’upproret’ på DI; det handlar säkert i de flesta fall om middle management på stora företag, sådana som inte vågat höja rösten av rädsla för att förlora arbetet, eller åtminstone minskad popularitet, löneförhöjning och befordringsmöjligheter. Och det är under pseudonymer man skriver sina kommentarer.

Så ser livet ut för de flesta – har man något att förlora så blir man lätt gisslan. De som satt sina underskrifter på de där namnlistorna som MSM så gärna publicerar, som talar om hur rasistiska man tycker att SD är; de sitter högre upp i hackkedjan. För dessa är klyschan ’staten och kapitalet sitter i samma båt’ en pågående affär. Och de har råd med kamerabevakning och livvakter, även om de fram tills nu inte tänkt så mycket tanken. De har också kontakterna som gör bygglov för tre meter höga murar möjliga. Inom kort lär de flesta av dem ha sett om sitt hus och sonderat möjligheterna att göra sina närområden till gated communities.

En enda sådan flytt kan kosta Sverige hundratals miljoner i förlorade skatteintäkter. Gissar därför att etablissemanget kommer ge dem vad som krävs för att få behålla dem. De som inte har råd med egen livvakt kommer välja flyttalternativet desto oftare. De är förstås många fler och deras söner och döttrar uppmuntras redan att välja en utlandskarriär. Då blir det vi som är kvar som är förlorare. Tillsammans med ännu högre skatter, minimerad välfärd, krympta pensioner, islamistiska fundamentalister, gängkriminella – och en stor grupp allt mindre belåtna bidragsinvandrare, som i den kommande lågkonjunkturen lär bli varse att pengarna tagit slut. Då blir det liv i luckan.

Det är faktiskt ändå så att jag njuter lite, att det är Löfven och hans korrupta anhang som nu tvingas försöka lösa den här omöjliga ekvationen. Förutom skadeglädjen finns också ett realistiskt hopp om att inkompetensen gör processen kort. I så fall kan det trots allt ändå finnas något kvar att bygga på, och vi kommer en dag igen få se fågel Fenix resa sig ur askan.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

https://www.di.se/nyheter/brutal-ranvag-mot-finanseliten-de-skriker-att-de-tanker-doda-mig/

https://www.friatider.se/brutal-r-nv-g-mot-stockholms-rikaste-verv-ger-l-mna-landet

Publicerad Lämna en kommentar

Medicinalverket vidimerar: 75% av de ensamkommande ‘barnen’ över 18.

Bra skrivet och sammanfattat avseende en epok där lögnen härskade. PM Nilsson i DI hör till MSM:s få ärliga bevakare. Den totala bristen på kontroll av de nytillkomnas ålder matchades av en total åsiktskontroll av dem som ville ifrågasätta åldern på de ofta mycket skäggiga barnen. PM Nilsson kallar hyckleriet för ett svineri som lockade många unga att ta höga risker. Det är sant. Men man lockade som sagt många andra också. Hur står sig dessa sanningar idag, ca 2 år efter att PM’s artikel skrevs?

Medicinalverket vidimerar att (minst) 75% av de ‘ensamkommande barnen’ som man testat var äldre än 18 när de anlände. 30 mdr per år kostar kalaset. Vilken allmän åklagare sätter igång skadeståndsprocessen mot de beslutsfattare som dragit på oss dessa kostnader utan att hjälpa andra än unga och medelålders irakiska, syriska och afghanska desertörer?
*
Och nu byts lögnen ut och vi ska istället ta emot s k anhöriga, som inte heller lär kontrolleras. Att man kommer kunna köpa sig ett släktskap är förstås en lika ‘omöjlig cynism’ som att man tidigare kunde ljuga om sin ålder.
*
Statspajasens kommentar “bra att vi vet” står okommenterad, men är väl det största svineriet av alla. Förnekelse till skuld ser sällan mer naken och falsk ut än så.
*
Vi ska väl också för ordningens skull vara klara över att rapporterna om psykisk ohälsa var en del av det mediadrev som ville att vi skulle importera fler, inte färre, och att denna ohälsa i de flesta fall är en unik ‘sjukdom’ som enbart drabbat flyktingar i Sverige. Våldet på förläggningarna drabbade dock med säkerhet just de som verkligen var unga värst. De åldersljugande var däremot de som utövade våldet och förtjänar ingen medkänsla.
*
Sedan skulle jag gärna vilja veta mer om de övriga 25% och dem man inte testat. Misstanken jag har är att testerna utförts för att garantera att felet inte uppstår, som innebär att ung felaktigt tolkas som äldre. Felet att äldre felaktigt tolkas som ung är ju inte lika fatalt. Därmed kan vi utgå ifrån att den helt korrekta andelen äldre är betydligt högre än 75% av de testade. Vilket talar för att 75% kan vara en fullt rimlig siffra även för totalen.
*
Nu har två år gått sedan den här artikeln skrevs. Vad har blivit bättre? Afghanamnestin kom istället. Och sedan fri anhöriginvandring. Är det någon som tagit lärdom överhuvudtaget? Har svenska folket straffat beslutsfattarna? Nej, Löfven regerar vidare. Hur är det möjligt?


1. Medias lögner: den här artikelns information och några få till dränktes i det övriga flödet. 2. Nollräntan. Med den har kommunerna kunnat låna till fortsatt import av bidragstagare. 3. Politisk kohandel på alla nivåer. Lööf och Löfvens oheliga allians, snällanställningar som döljer antalet verkliga bidragstagare och kod 291 som gör statistiken vad de ställer till med oåtkomlig.

Tyvärr så är detta maskineri så väloljat att det knappast kommer vara möjligt att stoppa tåget innan vi med full fart skenat över stupet.
*
Magnus StenlundSunt Förnuft
https://www.di.se/opinion/grymt-bedrageri-att-locka-ensamkommande/?fbclid=IwAR23gIPFj1_J-KH76EiWhoRUoxzutky0Pk37BDeFVgJdkuaWMklJVtPa6Co