Publicerad 1 kommentar

Brexit som brexit. Johnsons nederlag är en illusion.

Marçal på DN ställer frågan om Johnsons prestigförlust – att parlamentet röstat emot hans tidplan – spelar någon roll och kommer till svaret ja. Frågan är hur många som kommer hålla med om det om tio år. Brexit skjuts upp från 31 oktober till någon gång runt årsskiftet, senast 31 januari. Och den blir av. Johnson har i själva verket lyckats med det omöjliga, och som den skicklige förhandlare han är så får han motparterna att inte se ut som mer förlorare än han själv gör. Det är bästa sättet att gå i mål med en förhandling där ingen hade chans att vinna något. Den nordirländska frågan är löst så att tullkontrollerna hamnar i Irlänska sjön och unionisterna i Ulster är allt annat än glada; Johnson har självklart inte lyckats desarmera frågan, det är mer som en tickande bomb han skapat och motsättningarna på Irland har alla förutsättningar att vakna upp igen – men inte just nu. På samma sätt lurar hotet att Skottland ska frigöra sig, men inte heller det är akut, en ‘scexit’ från UK är alltför kort inpå den folkomröstning som redan har varit för att diskuteras nu. De mest akuta frågorna är istället praktiska problem med tullarna. Och vilken ekonomisk politik som ska rädda Storbritannien när de multinationella företagen och City flyttar ut.

Det troligaste är att UK blir tvunget att sänka skatterna och göra landet mer attraktivt för dessa företag än vad EU vill göra. Mindre anställningsskydd och betungande miljökrav etc. Här har Johnson enligt min bedömning antagligen lurat skjortan av sina EU-motparter. UK har lovat att följa EU på det sociala området, just för att EU fruktar att UK här kommer förvandlas till en besvärlig konkurrent. Men om konsekvenserna av Brexit blir så tuffa som de flesta bedömare tror så kommer UK inte ha något val, och de här löftena är trots allt givna i avtalets politiska appendix, som inte alls är bindande på samma sätt som de övriga villkoren. Målar man upp detta scenario, så är det ständigt nötande konflikter som kommer kanta den framtida relationen mellan EU och UK. Vilket kommer bidra till mycket långdragna förhandlingar med otillfredsställande resultat avseende alla ersättningsavtal som nu ska fram istället för EU-medlemsskapet. Främst avseende tullarna då. Men eftersom EU innerst inne inser att 1. Ju svårare man gör för UK med frihandeln, desto mer tvingar man UK att konkurrera, och 2. Till syvende och sist drabbas ju även EU av detta. Så visst kommer avtalen på plats till slut, men under tiden så har alla inblandade upplevt kraftigt negativa ekonomiska effekter.

Sverige kommer få lida

Inte minst Sverige kommer få lida. Storbritannien är som bekant en av våra största handelspartners. Några inbillar sig att Stockholm kommer gynnas som finansmetropol i samband med utflytten från London, vilket är möjligt i någon liten mån, men lejonparten av flytten kommer gå till Frankfurt och Paris. Det finns dock en allmän positiv effekt rent ekonomiskt som är fullt rimlig att anta: just de nämnda ‘sociala ambitioner’ som EU har och som man är oroliga för att UK nu kommer ‘konkurrera ut’, kan komma att stoppas eller åtminstone hindras från att gå till ytterligare överdrifter. Det är på detta område som EU-budgeten växt exponentiellt under senare år, och det är dessa, tillsammans med federationssträvandena, som gjort överstatlighetens tyngd svårast att bära. Inte minst Europakonventionens allt vidare tolkning har bidragit till både Brexit och ett allt större EU-motstånd i många EU-länder. Brexit kan i bästa fall bidra till att dessa planer överges och att den sociala ambitionen skalas ned.

Den förhoppningen är logisk, givet att man förutsätter att samtliga parter agerar rationellt. Tyvärr är det inte så mycket som talar för rationalitet. Dels är ju Europakonventionens tolkning, liksom annan social lagstiftning, i händerna på ländernas domstolar och EU-domstolen. Och de viktigaste politikerna, Merkel, Macron och Johnson har ju en agenda som är för mer av samma, dvs rakt motsatt den av mig och verkligheten efterlysta rationaliteten. Jo, det gäller även Johson, om någon nu trodde att jag skrivit fel. Katrine Marçal upprepar i sin kommentar en annan viktig poäng som fler och fler kommer bli varse: “Boris Johnson är ofta missförstådd. Särskilt utomlands. Media skriver om honom som vore han en brittisk Donald Trump. Vilket inte är sant.” Sanningen är att det finns nästan ingenting med Johnson som påminner om Trump, mer än en ostyrig blond kalufs och en ständigt pågående polemik med etablissemanget. Och vilket etablissemang är det?

“Boris Johnsons grundläggande politiska instinkt är på många sätt liberal, kosmopolitisk och urban. Han var trots allt den konservativa politiker som lyckades vinna två borgmästarval i den röda staden London. Han är mer positivt inställd till invandring än sin företrädare Theresa May och han är inte särskilt ideologisk när det kommer till ekonomisk politik. “

Tre goda amigos: Merkel, Macron – och Johnson. Därför släppte man fram Johnsons brexit.

Till skillnad från Trump så är det Tory’s konservativa, inte amerikanska vänsterliberaler, som Johnson distanserar sig från. Vänsterliberal media i hela Europa gör nu allt för att beskriva hans framgång i parlamentet som ett fiasko, de avskyr honom – men av;fel skäl. Lika mycket är han omtyckt – främst i utlandet – av samma felaktiga skäl. I den mån Johnson avslöjat någon konsekvent ideologisk linje så är den liberal och mycket närmare vänsterns än såväl Mays som Camerons. Johnson är tillsammans med en miljöaktivist och för honom har Brexit aldrig drivits av invandringsskepsis, det har bara varit en strömning han har kunnat utnyttja för syftet – eller snarare kanske tvingats att instämma i, för att inte tappa väljare till nationalisterna. Vi kan förvänta oss att Johnson personligen inte alls har så mycket emot att samarbeta med EU för att gå vidare med de sociala ambitionerna, helt enkelt eftersom hans politiska sympatier ligger nära Macrons och Merkels. I mitt huvud förklarar denna ideologiska närhet också i mycket varför Johnsons brexit gjordes möjlig, medan May fick avtal med sig hem som ingen kunde gå med på.

Så, kontentan? Som vanligt ser verkligheten ut att vilja tvinga de styrande till kursförändringar som kan vara av godo för deras befolkningar. Men om verklighet och sunt förnuft varit vad som ständigt och jämt bestämt politikernas dagordning så skulle vi ju inte ens ha varit in närheten av där vi nu är. Vi kan hur som helst utgå ifrån att Brexit på kort sikt hjälper till att dra ned världskonjunkturen. Frågan är hur mycket. Graden av avmattning eller stup kommer förstås ha stor betydelse för vilka åtgärder som sedan blir aktuella.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad 2 kommentarer

Europakonjukturen på väg ned. Värst för oss.

Den svenska konjunkturen ser ut att störtdyka, som jag skrev igår. Den kraftiga lutningen på den kurvan beror på två saker. Hemmagjorda strukturella problem och det stora beroendet av internationell ekonomi. Att dyket kommer just nu är också katalyserat av världskonjunkturen, även om det också finns tecken som talar för att vårt eget kedjebrevsspelande nått vägs ände. Som AV konstaterar, så förväntas tredje kvartalet bli det tredje i följd med vikande vinster för Europas 600 största företag. Analytikernas snittprognos har sjunkit ytterligare den senaste veckan och är nu -2,2% (-1,9%). Dessutom minskar omsättningen för första gången sedan början på 2018. Den allt större pessimismen tros emanera ur handelskonflikten USA-Kina, Brexit och tydliga indikationer på att den tyska industrin kraftigt viker, men också breda fall i inköpsprisindex i stora delar av Europa, liksom i USA.

Det är av stort intresse hur man nu i svensk press rapporterar om detta. Prio ett är att skylla på Trump (vars USA gått som tåget under hela hans valperiod fram till nu); prio två på utländsk konjunktur och Brexit; prio tre den vanliga tiraden om att vi är ett litet exportberoende land. Först därefter något om våra hemmagjorda problem, om ens något. I själva verket lär vi snart få klart för oss att världskonjunkturen varit vad som hållit oss över ytan så länge som det varat. Och – för att hålla proportionerna klara för dig, minns detta (vilket MSM inte kommer göra): nedgången i Europa är (hittills) den värsta på tre år, men svenskt inköpsprisindex ser den största nedgången ända sedan finanskrisen.

Massimport av livstidsbidragstagare och kriminalitet är en form av offentlig investering och som sådan beroende av skatter. Alla offentliga investeringar ger så gott som alltid något tillbaka till samhället på kort sikt. De pengar som staten investerat går ju till välfärdsentreprenörerna, vars omsättning i sin tur ger människor sysselsättning och löner. Och till invandrarna själva, vars kläder, mat (+knark och vapen) betalas med pengar som hamnar i andra människors fickor och som i sin tur används. Man blåser alltså upp ekonomin och BNP under den tiden pengarna konsumeras. Så har vi gjort i flera år nu, och det har ju lett till en BNP-ökning trots allt, tillsammans med vårt valutadopade näringslivs tillväxt. Ändå har denna varit lägst i Europa per capita räknat.

Men det stora problemet är att medan investeringar i t ex infrastruktur och rättssamhälle genererar förutsättningar som bidrar till BNP-tillväxt även i framtiden, så när pengarna i det här fallet är slut så finns det nästan inga nyttoeffekter alls. Då är BNP-effekten snarast negativ. De nytillkomna tär i snitt mer på våra resurser än de bidrar. Och när det gäller kriminaliteten, som ju inte försvinner utan bara ökar, så ger den tydliga negativa effekter på den framtida ekonomin. Visserligen är den allra största kostnaden smärta och otrygghet, en markant välfärdsminskning alltså, men som inte mäts i BNP. Men mycket fångas ändå upp. Försäkringspremier ökar, som tar pengar från annan konsumtion och innan prylar ersätts så minskar eller upphör ibland viss konsumtion och produktion. Som t ex när en båtmotor stjäls, då blir det ingen båtsemester den sommaren, eller när skyltfönster är krossade, ingen försäljning den dagen. Somligt ersätts aldrig för att folk ger upp eller inte har råd. Somliga slutar gå ut med hunden och köper då ingen kvällstidning i kiosken. Andra flyttar från landet. Några handikappas eller mördas. En krass följd av sådana tragedier är förstås att de (och kanske även deras anhöriga) inte längre bidrar i produktionen. Eller betalar några skatter.

Visserligen är även övriga Europa påverkat av samma virus, men ingenstans har man låtit exponera sig för mångkultursmittan på det sätt som vi har. Man kan göra jämförelsen att vi alla befinner oss i samma garage, medan bilen står och puttrar på tomgång. Medan somliga, som Polen och Ungern, ställt sig nära det öppna fönstret har t ex tyskarna ställt sig i motsatt hörn, längst in. Som tur är för dem så har de stora kraftiga lungor, som kanske räcker för att rädda livet även till dess tanken är tom och bilen stannar. Svenskarna däremot har små lungor. Och vi sitter precis intill avgasröret – och inhalerar så mycket vi bara kan.

Magnus Stenlund
@vimedsuntfornuft

Affärsvärlden

Publicerad Lämna en kommentar

Ännu en krisvarning. Lågkonjunkturen är redan här och fallet är brett och snabbt.


* Jag upprepar det gärna, ’alla kriser börjar med att kallas för inbromsning’. Det var den 8 aug jag skrev jag om hur KI mörkade en brant fallande konjunktur genom att kalla den just så.

* Klas Eklund var ute några dagar senare med en DN-debattartikel som andades strukturell kritik av skötseln av den svenska ekonomin. Givetvis utan att klaga på sina partikamrater i regeringen. Eklunds kritik ska nog ses som en manöver för att i efterhand hålla honom själv ansvarslös. Han hann ut i sista sekunden ser det ut som i så fall.

* Några dagar senare kraschade Argentinabörsen. Argentina är ingen av världens stora ekonomier, men för banksystemet ändå, kan väl jämföras med att få 38 graders feber i något som liknar en kommande förkylning. Men som kan visa sig vara värre än så.

* Den 16 aug hade AV en lite undangömd artikel som skulle ha varit på löpet, om inte alla initierade redan känt till saken: rubriken var ’Krisvärdering av storbankerna’, och det gällde inte bara penningtvättande nordiska banker – de tio största bjässarna i Europa värderas bara till 60% av bokvärde. Det betyder att man alltså är rädd för att de ska gå i konkurs, trots alla lovord om hur duktiga politikerna varit att fylla på med säkerheter i systemet.

Problemet är – bl a – att såväl företag som kommuner lånar så mycket pengar utanför banksystemet, i form av obligationer och certifikat – ingen vet säkert längre vad som händer när dessa inte kan betalas och vilka mekanismer (läs: panikreaktioner) som detta utlöser i bankerna.

Om jag får lägga till en privat gissning så har bankerna lite här och där också som vanligt undangömda skräplån, som man hoppas slippa syna. Med en negativ ränta vid inlåning till centralbankerna, så har bankerna pressats till att låna ut till vem som helst under ett helt decennium, det är klart man frestats att också göra dåliga saker.


Och nu kommer så alltså två nya dåliga konjunkturnyheter på en gång. Förutom att förra månadens Inköpsprisindex justeras ned i efterhand från 52,4 till 51,8, så drattade septemberindex rakt genom golvet, ned till 46,3. Indexet är byggt så att 50 utgör pivotpunkten från vilken upp- eller nedgång i konjunkturen läses av; allt över 50 anses alltså stabilt och kallas för avmattning, även vid en nedgång. Är man under 50 så är man i lågkonjunktur. Enda gången det är bra att vara 50-plus alltså.

En nedgång med s e x (6) enheter är dramatisk, och den kommer alltså då vi redan legat nära pivotpunkten. Än mer illavarslande är att nedgången är bred, dvs gäller tre av de fem delindexen. Det betyder att man har svårt att läsa av detta som en tillfällighet (även om ekonomen på Swedbank helst skulle vilja göra just det).
Inköpsprisindex är en så kallad ’early warning’-indikator. Det betyder att den påverkar beslut i sin tur. En så här skarp nedgång kan inte passera utan att den blir självuppfyllande; företag som planerat göra investeringar tenderar att avvakta, företag som avvaktat ställer in helt. Ett ännu sämre index nästa månad är därför närmast självskrivet, i alla fall i min prognos.

Avgörande är förstås vad som händer i Persiska viken, med Brexit och i handelskriget USA-Kina. Irans ultimatum var väntat – ska USA låtsas som ingenting? I så fall lär det komma fler liknande incidenter, för Irans regim kan inte överleva sanktionerna även om landet kan det. Ska EU sitta overksamt och betrakta cirkusen Johnson under största möjliga tystnad? Och vad blir Kinas nästa motdrag när Trump eldar på? De flesta börjar ana att det i bästa fall kan vara så att alla tre konflikterna blir riktiga långkörare; ingen lösning skymtar, och risken för snedsteg som eskalerar situationen är stor.

Här hemma har vi ju vår egen hemmagjorda Ebberöds bank, där bidragsberoende analfabeter växlas in till kursen 100 mot 1, och där den utvandrande valutan är svenska entreprenörer och välutbildade, s k white flight. Efter att Östermalmeliten börjat rånas under vapenhot i sina hem så har den flighten blivit aktuell för allt fler. Ekvationen börjar t o m sossarna (men inte deras regeringskolleger i Mp) förstå saknar positiv lösning. Snart måste kommunerna som ’ställt upp’ för flyktingarna räddas av de kommuner som såg längre än till de första två årens statliga bidrag. Då är risken stor att de ansvarsfulla också där måste höja skatten. Utflödet av högbeskattade miljonärer lär knappast minska i så fall. Och en enda miljardärs exit skapar stora budgethål.

Magdalena Andersson, är en rätt medioker ekonom, men i det sällskap som styr vårt land framstår hon som en intellektuell gigant, ett verkligt sifferess. Hon lär ha förstått så mycket som att det kommer bistra dagar framöver liksom att hon inte har en aning om vad hon ska göra åt detta, även om hon hade haft fria händer (vilket partiets vänsterflygel, V, Mp, C och L ser till att hon inte har). Skulle hon lida av samma tunga ansvarskänsla som en del fastighetsdirektörer gjorde i början av 90-talet, så kunde vi om någon tid nu förvänta oss att få läsa om hennes beklagliga bortgång efter att hon ramlat från ett fönster e d.

Att jag inte tror att Magdalena kommer hoppa, beror inte på osäkerheten i min nattsvarta prognos. Jag tror bara inte att det finns någon ansvarskänsla bland socialdemokrater över huvud taget.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

https://www.affarsvarlden.se/bors-ekonominyheter/tvarnit-i-svensk-industri-storsta-nedgangen-sedan-finanskrisen-6973316

Publicerad Lämna en kommentar

Krisvärdering av hela den europeiska banksektorn – en förvarning om långa brödköer?

Affärsvärldens rubrik: ”Värderingen av svenska storbankers vinster och tillgångar är nu på den lägsta nivån sedan finanskrisen 2008. Samma misstro möter storbankerna i Europa.”


Detta gäller också samtliga svenska storbanker, som ligger långt efter börsindex (upp 15% i år, efter dyket i nov och ny oro nu). Och hela den europeiska banksektorn. Det handlar alltså inte om penningtvätt i första, eller ens andra hand. Värderingarna för de tio största europeiska bankerna är nere på 60% av bokvärden. Det tyder på att aktiemarknaderna börjat prisat in en ny finanskris. Det hjälper inte att bankerna fortsätter att tjäna pengar. De 26 största bankerna i Euroområdet har gått ned 28% på ett år.
*
Det är den negativa räntans effekt på utlåningen vi talar om. Sedan 2008 har man tvingats öka soliditeten, och till skillnad från vid den förra krisen så är det ingen som tror att staterna kommer låta banksektorn gå i bankrutt. Men värderingarna visar att aktiemarknaden ändå ser att en ny lånebubbla snart är på väg att spricka. Vad är plus eller minus sedan förra gången? Plusen är nämnda ovan, minuset är att låntagarna redan har lägsta möjliga ränta. Låntagare som ställer in sina betalningar nu kommer inte kunna få lättnader genom att centralbankerna ställer ned sina styrräntor, eller att bankerna själva ger respit.
*
Företagens finansiella netton har krympt, trots att lånen har ökat – i många fall kraftigt. Även en mycket måttlig räntehöjning skulle slå hårt för många, inte minst fastighetssektorn. En sektor som i andra änden bl a lider av stagnerande och fallande tillgångsvärden, liksom svårigheter att hyra ut nyproducerat på nivåer som motsvarar nedlagda kostnader. Som bekant var det just denna sektor som katalyserade krisen både på 90-talet (i Sverige) och 2008 (USA, sen globalt).
*
Och frågan är om bankreserverna räcker särskilt långt i praktiken för systemet som helhet. En stor del av de nya företagsskulderna ligger nämligen utanför banksektorn, i form av de alltmer populära företagsobligationerna. Popularitet som även omfattar privata investerare och som beror på ett hyfsat räntepåslag i förhållande till banksparande. Här finns heller ingen möjlighet att dra ned räntorna vid kris. Och kapitalet måste betalas tillbaka, till skillnad från aktiekapital.
*
Den långa högkonjunkturen har byggt upp kraftiga obalanser, många företag har ju inte upplevt en svacka på många år och motståndskraften vid en allvarligare nedgång är dålig. Vis av tidigare erfarenhet lär staterna göra vad man kan för att stötta såväl banker som fastighetsföretag. Men ytterligare försvårande omständigheter är ju att staterna är högt belånade själva.
*
I Sverige gäller detta förvisso också – särskilt för den offentliga sektorn som helhet; kommunerna tvingas låna när staten efter två år släpper kostnaden för invandringen i deras knä. Och kommunerna kommer väl trots allt före bankerna? Om inte, så har vi snart en lång brödkö med före detta relativt välmående socialbidragstagare. Men om banksystemet fallerar, ja då blir brödkön lätt snart ännu mycket längre.
*
Banksektorns låga värdering borde vara en stark varningssignal för hela aktiemarknaden, och för samhället i stort. Företag i kk, löntagare sägs upp. När arbetslösheten breder ut sig blir bankernas problem allas. Åtminstone det borde vi väl ha lärt oss efter krisen 2008.
*
Magnus StenlundSunt Förnuft
https://www.affarsvarlden.se/bors-ekonominyheter/krisvardering-av-storbankerna-6968365?source=carma&utm_custom[cm]=302802159,33270&=

Publicerad Lämna en kommentar

Argentinabörsen rasar. Där folkets minne är kort är marknadens längre. Därför är vänsterpopulism alltid en katastrof.

Argentinabörsen rasar 48% och valutan tappar 15% på en dag efter primärvalen. Den sittande president Macri har inte lyckats bringa ordning i det förfall som den vänsterpopulistiska Cristina Kirchner före honom ställde till med. Det här är ett möjligt framtidssenario alltså, för den som tar över efter Löfven. Det kommer ta tid och stålbadet kommer utsätta befolkningen för hårda prov. I Argentina fanns inte den uthållighet som Macri hoppats på. Han får bara 33% mot utmanaren, peronisten Fernández 47%. Fernández har Kirchner som vicepresidentkandidat.

Att börsras och valutakaos lägger sten på Macris – och befolkningens – bördor lär knappast hjälpa honom. Fernández lockar med höjda löner, fria läkemedel och omförhandling av 57 miljarder dollar, IMF:s nödlån. Det går nog bättre hem. Att detta tillsammans med kaos i Hongkong, krigshot i Hormuzsundet, hård Brexit i UK och upptrappat handelskrig USA-Kina, också lär tynga den globala konjunkturen är lika säkert. Bad luck Magdalena (S) – du lär snart bli synad om detta fortsätter.
*
När man fastnat i vänstervolten är det svårt att komma ur den. Ett säkert och vinnande recept för alla sanna vänsterister, som är i färd med att bryta ned ‘patriarkatet’, dvs den västerländska civilisation som gjort demokrati, välfärd och mänskliga rättigheter möjlig, är att fortsätta brassa på med utopisk överbudspolitik, ‘allt åt alla’.
*
Inte nog med att folket köper det en gång; när man kört samhället helt i botten är det sedan så omöjligt att göra något åt saken, att den som försöker blir så impopulär (när det inte går på ett swish) att man snart får chansen igen. Affärsidén är: folket går att lura – så låt oss göra det ordentligt.
*
Ibland undrar man om inte politik är ett slags universums entropi; alltings oundvikliga dragning mot kaos. När järnridån föll fanns det dem som hävdade historiens (lyckliga) slut. Det finns anledning att misstänka att det istället handlar om ett olyckligt sådant.
*
Magnus StenlundSunt Förnuft
https://www.dn.se/ekonomi/argentinas-borsras-ett-av-historiens-storsta/

Publicerad Lämna en kommentar

Alla kriser börjar med att beskrivas som en ‘inbromsning’

I korthet: När global draghjälp nu ser ut att försvinna avlövas den hemmagjorda katastrofen sitt kamouflage och det nödtorftiga skydd som hållit den dold för det svenska folket kommer obönhörligen att försvinna. Det oundvikliga stålbadet kommer tyvärr slå hårt mot oss alla, även sunda ‘spara’-strateger kommer drabbas hårt när ‘slösa’-entreprenörer, bidragsimporterande och hårdlånande kommuner och glada konsumentoptimister alla går i kvav i syndafloden.

Medan IMF och andra utländska bedömare har vågar rikta uppmärksamhet och kritik mot den strukturellt ohållbara regeringspolitiken att hämta hit en som det förefaller oändlig ström av livstidsbidragstagare, så har våra inhemska bedömare präglats såväl av medvetet eller omedvetet selektivt utvald information från pk-media och av anpasslig lyhördhet inför vår regims uppenbart stora ovillighet att acceptera och ta till sig kritiska synpunkter.
*
Så länge som högkonjunktur och statligt subventionerade extrajobb har hållit uppe sysselsättningen; regeringen bemödat sig om att hålla statsbudgeten balanserad – på kommunernas bekostnad, och med en nollränta som har gjort fortsatt upplåning tillsynes lika oändligt möjlig som inflödet av bidragstagare, så har konjunkturbedömare och nationalekonomer kunnat låta påskina att det inte finns anledning till oro.
*
Naturligtvis har de då hållit fingrarna korsade bakom ryggen. Det alla vet men ingen har sagt högt är ju att politiken utövas på bekostnad av såväl välfärd som rimliga pensioner för den skattebetalande svensken. Och att alla som har sina huvudsakliga tillgångar i svenska kronor stadigt blir fattigare. Sådana små petitesser påverkar ju varken konjunktur eller aktiekurser. Och för dem som har tillgång till bankernas lånesprutande kran är det ju bara en fördel att lånen sjunker i värde mätt i dollar eller euro – många av låntagarna är ju storföretag vars placeringsstrategier i all tysthet under lång tid tillåtits pressa ned kronkursen, utan att bankernas valutaanalytiker har behövt skriva om saken i tryckta prospekt.
*
Ingen av regeringspolitikens stora beneficierer tjänar på vild panik. En sådan som skulle riskera att utbryta när alla svenskar nåtts av samma insikter. Av samma skäl är det efter en vecka av stora globala aktienedgångar inte så att dessa gärna beskrivs som ‘chocker’, utan hellre som ‘avmattning’. En upptrappning av handelskriget USA-Kina, oroligheter i Persiska viken, där supermakternas intressen är på kollisionskurs, och den hårda Brexit som Boris Jonson hotar med är alla reella skäl till nedgången, och skulle någon eller alla dessa befarade hot mot världsekonomin förvärras, så är de var för sig tillräckliga för att kickstarta en global konjunkturnedgång.
*
Det här vill nu det svenska Konjunkturinstitutet föra fram som skäl till att även den svenska konjunkturen nu ‘bromsar in kraftigare än väntat’. Men sanningen är att den svaga svenska konjunkturen redan visat sig innan både Boris Jonson valdes och storkrigshotet började kännas reellt. Vår BNP sjönk och sysselsättningen bromsade -0,2% under andra kvartalet. Det var klart under (pk-analytikernas) förväntningar. Det offentliga sparandet är ‘lägre än vad det brukar vara under en högkonjunktur’. En sanning som låter som en hårresande underdrift, mht kommunalsektorns fortsatta upplåning – och att arbetskraften hålls sysselsatt till så stor del med 100% statliga subventioner, samt med snällanställningar inom kommunerna, där alltfler får jobb utan att utföra någon nytta alls.
*
Men också exportföretagen säljer mindre och lagren ökar, importen minskar, och hushållens konsumtion likaså. Att KI spår en – mycket måttlig – ökning av BNP under fortsättningen av 2019 och 2020 är i grunden helt korrelerad med ökade offentliga utgifter – till följd av den stora prognosticerade anhöriginvandringen. Sådan ökning av BNP har klara pissa-i-byxorna-kvaliteter och liknar ett kedjebrev – det blir kallt efteråt när flödet tar slut.
*
Frågan är var den inhemska bubblan kommer rullas upp först.
A. En kraftigt ökad arbetslöshet ligger förstås i korten, men är också vad regeringen kommer göra allt för att undvika, med diverse krystande åtgärder – som bara kommer förvärra problemen när man väl lyfter på mattan där man sopat undan dem hjälpligt – Löfvens standardstrategi för allt möjligt.
B. Vissa kommuner står inför betalningsstopp, de kräver statliga insatser. Sådana räddningsoperationer är utomordentligt farliga eftersom de med all sannolikhet kommer kräva bara fler och fler, större och större. Vilket skulle leda till en omvälvande omvärdering från kreditratinginstitut och internationella valuta- och finansanalytiker. Efter det kommer det internationella kapitalet knappast lika villigt och billigt flyta in för att underhålla importen av bidragstagare.
C. Bostadsmarknadens finansiering är också statlig. Den kan regeringen bryta nacken av både med höjda fastighetsskatter, förmögenhets- och arvsskatter, och med lägre bostadsbidrag till nyinflyttade bidragstagare. Såväl verklig som konstgjord efterfrågan kommer då brytas. När svenskarnas viktigaste tillgång tappar i värde avstannar konsumtionen. Och detta leder till arbetslöshet. Krisstämning a la 1991 är då snabbt tillbaka.
D. En störtande kronkurs kräver också en räntehöjning som vare sig kommuner, vissa företag och många hushåll kommer klara av. I kristider blir svaga valutor ännu svagare. Ingenting tyder i dagsläget på att vår valuta kommer återhämta sig. Tvärtom är just ett mer dramatiskt fall att vänta. Det krävdes nästan två decennier för att omvärlden skulle börja våga tro på den svenska kronan igen efter 90-talskrisen, men det förtroendet är nu grundligen förstört igen och det vi måste påminnas om är att till skillnad från på 90-talet kommer vi denna gång troligen inte ha en globalt välmående omvärld omkring oss för att hitta stöd för återhämtning i.
E. Om Riksbanken tvingas att stötta kronan, så är en högst oönskad räntehöjning oundviklig och då kommer helvetet bryta lös, för nollräntan är alla våra ‘framgångsrika entreprenörers’ fundament. ‘Slösa’ har nämligen varit en överlägsen strategi under tre årtionden, och det har gjort de allt färre *Spara’ – hushåll såväl som företag – till stora förlorare. Att vända ekonomin tillbaka till sunda villkor är omöjligt utan att gå igenom ett stålbad som lär likna rena katarsis – tyvärr kommer då ingen av oss komma undan.
*
Troligast är att det fuskbygge som Magdalena Andersson (S) och Löfven gjort av svensk ekonomi kommer rasa samman när flera eller alla dessa samtidigt infaller, i värsta fall i samband med global lågkonjunktur. Håll i hatten.

Magnus StenlundSunt Förnuft

https://www.dn.se/ekonomi/ki-svensk-ekonomi-bromsar-in-kraftigare-an-vantat/

https://www.affarsvarlden.se/bors-ekonominyheter/husnotan-ingen-vill-plocka-upp-an-6963248

Publicerad Lämna en kommentar

Svenska företag valutadopas – lata och uppköpta

Jag var nyligen på banken och fick så kallad ’finansiell rådgivning’. Jag undrade vad man hade för valutaprognos. Enligt min rådgivare tror man att kronan ska gå ned lite till innan den går upp, den har förflyttat sig till ett nytt och lägre max- och min-intervall. På min fråga vad prognosen grundar sig i var svaret att Ingves borde höjt räntan tidigare. Men nu var det inte möjligt, det var för sent i konjunkturcykeln, att höja nu skulle vara att göra kurvan nedåt farligt brant.

Det här hade jag hört och läst förut. Det som förvånar mig är att varken min rådgivare eller vad jag sett i Affärsvärlden, DI eller i bankernas konjunkturprognoser tar upp vårt enorma strukturella problem. Det som skapats av att vi tar in massor med människor som inte gör nytta, bara kostar. Inte heller verkade i alla fall min rådgivare ta så hårt på skuldproblemet i kommunerna, för det var inget han nämnde och inget han särskilt hade koll på när jag tog upp det. Att det var detta skuldproblem som gjorde det närmast omöjligt att höja räntan, det är svårt att hitta någon tidning som vågar trycka den sanningen.
*
Jag frågade också ifall min bank lyssnade på och intresserade sig för vad Sveriges kanske internationellt mest uppmärksammade nationalekonom sagt om kronkursen. D v s Tino Sanandaji, som menar att valutaanalytikerna internationellt nu faktiskt har börjat titta på det här strukturella problemet. Det hade man väl inte specifikt gjort men rådgivaren höll med om att det nog låg ett och annat i den bedömningen. När jag föreslog att banken borde gå ut och berätta om hur illa det står till så invände dock rådgivaren som menade att det var många som inte höll med.
*
Och det var vad som fick mig att vikta om så att en ännu mindre del av mina besparingar krymper ikapp med kronan. För det är det jag har misstänkt en tid, nämligen att det faktiskt är politiskt känsligt att gå ut med den typen av rekommendationer, mot den egna valutan. Man vill ju annars tro att bankerna gör allt för sina kunder, men detta är ett undantag. Man vill inte basunera ut vad man tror om kronan för detta skulle kunna skaka hela ekonomin. Man vill inte heller göra det för att de politiska makthavarna genast skulle gå ut och dundra om hur bankerna tar parti i den politiska konflikten, mot Sverige. D v s mot regeringen.
*
Till detta kan man antagligen lägga ytterligare ett skäl varför man inte har uppmärksammat de srukturella felen. Även valutaanalytikerna hör till de politiskt korrektas skara i viss mening. De läser samma tidningar och lyssnar på samma tv-kanaler. Få av dem lär ha läst Tino Sanandajis Massutmaning eller liknande böcker. Det är vad jag vill kalla ett typiskt ‘branschfenomen’, det är vattentäta skott mellan ytlig kunskap och verklig insikt om man inte delar nätverk mellan varandra.
*
Igår gick techmiljardären Martin Gren ut och kallade penningpolitiken och den svaga kronan för ekonomiskt vansinne. Svenska företag blir alldeles för billiga, lätta att köpa upp för utländska investerare. Omvandlingstrycket minskar, dvs företagen behöver inte öka sin produktivitet, den sjunkande kronan gör deras produkter billigare när de exporterar och konkurrenternas produkter dyrare om de säljer här hemma. Ingen behöver göra något, innovationskraften försvinner. Samtidigt gör de stora verkstadsföretagen bara en måttlig vinst ändå, eftersom de köper så mycket insatsvaror utomlands.
*
Jag fick ett diagram med mig från banken som visade svensk aktieindex de senaste fem åren, under vilken samma tid kronan rasat mot dollarn med 50% och till och med mot Brexitdrabbade pundet med 12%. Under sådana premisser borde svenska aktiekurser rusa mot omvärldens, just p g a den ovan nämnda ’valutakursdopingen’. Istället har det svenska indexet faktiskt fallit mot världsindex under femårsperioden som varit. Det hjälper alltså inte att placera sina pengar i svenska realtillgångar, aktier för att hålla jämna steg med omvärlden.En placering i amerikanska aktier skulle både ha givit högre avkastning och 50% bättre valutakursutveckling. Trump-Löfven 10-0.
*
Detta skulle kunna ses som ett bevis just för det som Gren hävdar: svenska företag blir lata och tappar i konkurrenskraft. Arbetstillfällen är det alltid gått om i en högkojunktur. Men när det vänder så är det sådana företag som tappar. Och eventuellt kraschar. Och vi som har våra pengar i svenska kronor förlorar våra besparingar antingen det är genom egna aktie- och fondplaceringar eller AP-fonderna. Alltså redan nu, under brinnande högkonjunktur.
*
Det är när det blåser snålt som agnarna sållas från vetet – det är då vi alla kommer få klart för oss exakt hur illa det står till med den svenska valutadopade företagsektorn.

Magnus Stenlund

sunt förnuft

https://www.facebook.com/VImedSuntFornuft/?eid=ARChK6cktga4CuE0jJP7HsV60_3QIcY_4DlBEKhGyAVZCfW9I59rnho_j00frllZ4KjnCnhMXRQQoTQM

https://www.affarsvarlden.se/bors-ekonominyheter/vansinnig-penningpolitik-6963596?source=carma&utm_custom[cm]=302802159,33270&=