Publicerad 3 kommentarer

Flykting-BNP-bubblan har ökat våra lån – men inte vår långsiktiga tillväxt.

Undertecknad har i två Swebbtv-program, Den fjärde statsmakten 51, intervjuats avseende Coronapaketens effekter på ekonomin. I del 1 (53 min) handlar det framförallt om de nya EU-obligationerna, stöd till södra Europa på 750 mdr EUR, till länder med lägre beskattningsuttag, lägre total belåning och lägre faktisk pensionsålder än vad vi har i Sverige. Det är illa nog, men än värre är att detta kommer sätta ett prejudikat för framtida EU-upplåning; vi riskerar att aldrig ta oss ur EU med de återbetalningskrav på utlovade garantier, som vi då har att vänta.

I del 2 (33 min) går jag närmare in på BNP och våra lån. BNP, Bruttonationalprodukten, används som nämnare i diverse nyckeltal, när man vill jämföra länders ekonomiska välstånd, deras beskattning, statsskuld och andra lån, sådana begrepp som beskriver vår finansiella situation. Det kanske låter enkelt att definiera BNP: summan av alla varor och tjänster som produceras under ett år, men det är förstås inte bara en oerhört omfattande räkenskap, den beror också av hur vi definierar olika kassaflöden. Det finns alltid ett starkt incitament för staten att överdriva BNP, för att vi (och de styrande) ska se bättre ut än vad vi är. Men det har sannolikt aldrig varit viktigare än just nu: det handlar om att återställa ett förtroende, som, ifall det inte lyckas, har kostat oss många hundra miljarder så gott som helt i onödan. Och det är förstås våra pengar det handlar om.

Det mest effektiva sättet att ta till sig vad det är som nu pågår är nog faktiskt att lyssna på programmen. Här nedan ska dock kompletteras med några av de diagram jag visar upp, och kanske ytterligare ett par.

De båda ytterlighetslägena: depression eller hyperinflation

Brädan blir bara svårare och svårare att balansera när insatserna höjs. Kraftig penningmängdsökning måste till slut betalas av någon. Att ‘inflatera bort den’ betyder de facto att våra sparmedel går upp i rök.

Med världens högsta skattetryck har Sverige bara två val: mer belåning eller välfärdsnedskärning

Japan är en enastående stark industrination, man arbetar som myror och hårddrillar sina barn. Dessutom kan man höja skatterna, om man måste. Vi är inte Japan, och vill antagligen inte bli det heller. Skatterna kan vi heller inte höja. USA: ännu lägre skatter, och kan dessutom låta dollarn flöda om det kniper – man testar gränserna nu, men hittills håller det.

Har börsen rätt?

Svaret är nej, börsen är mer irrationell än någonsin. Men kortsiktigt har den förstås samtidigt ‘rätt’: detta är pengar i knät, som strömmar in till aktiemarknaden för att det inte finns andra investeringsmöjligheter, pga en realekonomi som backat 20%.
Börsanalytiker är inte bara flockdjur som kryper samman när osäkerheterna ökar. De tittar i backspegeln och får ständigt fel. Detta är uppenbart när vi ser åt vilket håll analytikernas prognoser förändras, och jämför med hur börsen faktiskt går. Konsekvent fel!

Svenska hushåll är betydligt högre belånade än amerikanska

Nittiotalskrisen (1) innebar att fastighetsbubblan pös ut. Minskade värden gick hand i hand med minskade lån, en sund men tuff utveckling. Hushållens lån/BNP vid 90-talets slut var under 50%. Den kägla som fällde världen 2008 var de amerikanska hushållslånen (2), som synes har dessa sjunkit tillbaka något, om än inte alls till de svenska vid slutet av 90-talet. Samtidigt har de svenska hushållslånen bara ökat, med 41% före krisen 2008 och ytterligare 36% före Corona. Inflationen har under samma perioder varit 11% resp 12%. Allt ovanför detta är luft.
På toppen av hushållslånen ligger rena konsumtionskrediter, 250 mdr totalt, som mer än dubblats sedan 2008. Dessa saknar oftast säkerheter, har skyhöga räntor och är tagna av människor med svag ekonomi. Detta är en potentiell ‘kägla’ som kan fälla hela ekonomin.

Näringslivets belåning luktar nittiotal

Att svenskt näringsliv dubbeldopats med nollränta och krondepreciering är den ena förklaringen till hur det här kunnat ske. Den andra är det svenska högmod som vi sett föregick både den svenska fastighetskrisen på 90-talet, en massinvandring utan jämförelse på 10-talet och den lika unika Coronastrategin 2020 – vi lyckas inbilla oss att vi har rätt trots att alla andra gör tvärtom. Inget annat land har ett så suicidalt behov av självhävdelse.

Bidragsinvandringen

Bara tre av tio flyktinginvandrare från 1990-talet och framåt uppbär ens minimilön. Långt färre producerar tillräckligt för att skapa de resurser som det svenska välfärdssystemet förser dem med, för att försörja hela familjen från vagga till grav.
Invandringen är ett slukhål. De offentliga göder ren konsumtion. Även detta räknas dock in i BNP. När stöden försvinner så försvinner dock alla verksamheterna som är beroende av dem. Då sjunker BNP. Det gör däremot inte lånen som svenskarna tagit för att hålla uppe sin konsumtion. Det kommer kosta att ställa om, och många sektorer är korrumperade med de flöden som hamnat i deras händer, motståndet kommer alltså vara stort.

Totalen? Det ser illa ut!

Riskerna har ökat i världsekonomin: belåningen är +13% inom OECD och +82% i Kina. Och Sverige skiljer ut sig, med en kraftig ökning 2008-2019. När den ihåliga flykting-BNP:n räknas bort är lånen uppe på japansk nivå, nära 370% av en mer rimligt beräknad BNP.

Corona är fyra gånger värre än krisen 2008 – och förutsättningarna 2019 sämre än de var 2007…

New York Feds konjunkturindikator visade i maj -12, mot -3 som värst under krisen 2008. De övriga faktorerna som jag räknar upp ovan är reala. Vi kan heller inte se att företagens vinstprognoser förbättrats.

När t ex inköpschefsindex refereras som ‘positiva’ signaler så är det en feltolkning: man har först haft en enorm nedgång, de senaste signalerna säger att man från denna nedgång har ytterligare, men mindre nedgångar, inte att man har ‘tagit sig igenom det värsta’.

BNP-förändringar som ser mindre allvarliga ut än förut, beror på att stödpaketen räknas in i siffrorna, ev även dubbelräknas.

Ser man istället på exporten och importen, som är svårare att manipulera, så talar vi om 20%-iga nedgångar för Sveriges del. Det är en katastrof, men så länge som bidragen tickar ut är det ingen som riktigt märker av den i den stora allmänheten.
Publicerad 6 kommentarer

SAP visar sitt rätta ansikte: kommuner och bidragstagare ska få mer: småföretagarna ska betala.

TIll att börja med en korrigering: när ‘statsskulden dragit iväg från 35% till 45% så har man haft utgifter på totalt 500 mdr, inte 250 mdr, som det står i DI:s ingress. Det är ‘välfärden’ som ska få mer pengar. Och ‘gröna investeringar i tåg’. Gärna ända in i 2022. Det är nämligen ett valår. Men välfärden har inte förlorat pengar på Corona. Den riskerar inte konkurs – bara om de som betalar för den gör det. Och det är inte minst småföretagen som gör det. Företag Andersson nu vill beskatta ännu mer.

Att regeringens politik gynnat aktiemarknaden har naturligtvis inte gått någon förbi. Magdalena Andersson har låtit detta ske och verka ut ordentligt så att hon sedan skulle kunna släppa loss vänsterretoriken, och hoppas på att få folket med sig, se DI. Det är kapitalskatterna som ska upp, säger hon, och när hon sedan specificerar sig är det de s k 3:12-reglerna hon egentligen syftar på, d v s den del av vinsten i småföretag som kan tas ut till något lägre skatt än som lön. Det vore minst sagt olyckligt.

Det är för det första så att det alltså finns ett tak på sådana uttag. För det andra är skatten i praktiken ändå över 40%, och detta trots att den då inte är pensionsgrundande. Svenska företagare är bland de hårdast beskattade i världen, med den sammantagna effekten av moms, bolagsskatt och utdelningsskatt så får man inte ens behålla hälften av vinsten. För det tredje så är motivet för ‘skattebefrielsen’ avseende sådant uttag knappast att regeringen älskar företagare mer än andra, utan tvärtom att företagare redan får stå risker för sina anställda och för sig själv, som gör dem särskilt utsatta när de blir sjuka och/eller satta i pension.

Det är kommunerna (deras anställda) som ska gynnas

Andersson tänker sig nu istället att pengar måste föras över till kommunerna. Det är där man slukar sådana. Men det beror ju inte på Corona! Tvärtom så är kommunerna som bekant ingen vinstdrivande verksamhet, och den pågående karantänen har bara minskat utnyttjandet av kommunala tjänster. Varför kommunerna behöver mer pengar är istället helt kopplat till en havererad invandringspolitik. Endast 3 av 10 när ens långsiktigt upp till minimilönenivån 20.000:-/månad. Detta räcker inte för att betala skatt nog till den välfärd offentligheten ställer upp med, bara till att livnära sig själv, utan familj, under sina yrkesverksamma år, och under förutsättning att man inte råkar ut för sjukdom eller olycksfall. Övriga klarar inte ens det.

En majoritet av dessa endast hjälpligt och momentant självförsörjda, är dessutom snällanställda inom sagda kommuner och bidrar inte verksamt till att göra verklig nytta. Det är sådan ‘terapi’ som Andersson nu vill att vi ska betala mer skatt för att den ska kunna fortsätta. Knappast ett bra recept för att samhället ska kunna nå tillbaka till den nivå vi befann oss på före Corona. S vet innerst inne att höjda skatter är ett dåligt recept, närmast oavsett vad man vill. Eftersom Sverige tillhör topp-tre bland länderna med högst skattetryck har vi helt enkelt ingen töjmån alls: höjda skatter leder till minskat arbete och emigration av våra mest framgångsrika och bidragande medborgare. Höjd skatt på småföretagare är nog den mest kontraproduktiva skatten av dem alla.

… och så regimstöttande Mp:s favorit-lekstugeprojekt förstås: höghastighetsbanan

Att sedan lägga pengar på utopistiska mp-projekt, som höghastighetsbanor och andra ‘klimatprojekt’, samt att till varje pris hålla upp sysselsättningen inom offentlig sektor, är lika korkat som att betala överersättningar för de ‘korttidspermitterade’. Det är ju denna offentliga sektor som alla våra skatter går till. När det privata näringslivet drabbas av efterfrågatapp på ca 30% så är det rimligt att utgå ifrån att deras betalningsförmåga kommer ligga på den nivån under en lång tid. Det vi alltså kommer behöva göra är att anpassa välfärden i förhållande till detta, rätta munnen efter matsäcken, och göra vad vi kan för att förbättra möjligheten för företagen, inte kommunerna, att återta förlorad försäljning och vinst. Först därefter kan kommunerna få sitt. Andersson vill göra tvärtom… ett bra recept för att göra katastrofen ännu värre.

Observera att hon antagligen inbillar sig att detta är gammal god keynesiansk överbryggningspolitik. Men dels är detta inte särskilt rekommendabelt när skatterna i högkonjunktur är så höga. Bättre vore egentligen att sänka dem, och på så vis ‘kickstarta’ ekonomin. Dels är det förstås viktigt att projekten verkligen är samhällsekonomiskt lönsamma. Det vet vi redan att flyktinginvandringen inte är. Klimatcirkusen inte heller – och höghastighetsbanorna är det bara till en mycket lägre kostnad.

Ändå är dessa feltänk inte de värsta. Det kommer vi till nu:

Rädda euron, rädda länder med lägre pensionsålder, lägre skatt och lägre total belåning. Varför i hela friden då?

Igår, midsommarafton har man på toppnivå i EU en diskussion om hur medlemsstaterna ska garantera lån och bidrag till södra Europas sämst konsoliderade ekonomier, främst Italien, Spanien och Frankrike. Det handlar om 750 mdr euro, dvs över 8 bn SEK. Detta i grunden för att rädda en valutaunion vi har all anledning att hålla oss fortsatt utanför. Det handlar också om att rädda nationer som fortfarande har egna möjligheter att ta ansvar för sin ekonomi. Spanien har nästan 10 procentenheter lägre skatt i snitt än Sverige, och även Italien ligger lägre. Frankrike ligger formellt någon procentenhet högre, men svensk BNP är så uppblåst av den icke-produktiva flyktingekonomin, att den egentligen borde räknas ned ca 20%, vilket skulle göra att vi får en belåningsgrad långt över även Frankrikes (som dock, i likhet med de flesta EU-västländer borde justeras på samma sätt, om än ej lika mycket), justerat på detta vis är vårt skattetryck högst i världen, 56%.

Om Sveriges BNP räknas om så att den exkluderar den helt improduktiva bidragsflyktingekonomin, så är vårt skattetryck klart högst i världen, 56%, inte 44%. källa: Ekonomifakta

Sverige har inte bara högst skatt, utan även högst belåning

Den andra möjligheten att rädda ekonomin, åtminstone kortsiktigt, är förstås att öka belåningen, just så som nu planeras. En usel lösning som skjuter problemen på framtiden och intecknar framtida generationers ekonomiska frihet. Varför ska då Sverige (och nästa generation svenskar) tvingas ta ett solidariskt ansvar för att somliga länder överkonsumerat? DI:s ledare vill försöka hävda att det beror på en ‘unik’ situation, och hänvisar till Corona. Men Corona är inte boven här, det handlar om tidigare begångna försyndelser som med Corona förvärrats än mer. De här länderna har brottats med tilltagande skuldsättning under två decennier, men sättet som detta skett på är att det är respektive lands statsskuld som ökat; man har inte lyckats skjuta över skulden på privata medborgare och företag. såsom skett i Sverige. I Spanien har den privata belåningen tvärtom minskat kraftigt sedan 2007. Den totala belåningen ställd i relation till ländernas BNP är lägre i både Italien och Spanien, och som påpekat ovan – skulle vi justera för flyktingekonomin så är Sveriges även högre än Frankrikes, vi går från redan chockerande höga 293% till 366%, tvåa i världen.

Sverige har efter Japan världens högsta totala belåning i förhållande till BNP, när flyktingekonomin exkluderas. Och även när den ingår, så ligger vi extremt illa till; inom EU är endast Frankrike, Belgien och Holland värre. Källa: BIS.

Sverige har slutligen även högst pensionsålder

Bristen på andra finansieringsmöjligheter (höjda skatter, nya lån) förklarar naturligtvis det svenska behovet att ‘reformera’ pensionssystemet. Med reservation för att siffrorna är något gamla, från 2012, men med större tilltro i dessa samtidigt, eftersom de kommer från ett SCB som så sent i tiden fortfarande rapporterade hyggligt korrekt, så hade de tre länderna vi nu uppmanas vara ‘solidariska’ med, allesammans betydligt lägre pensionsålder: Italien ca 58 år, Frankrike ca 60 och Spanien ca 62. Redan innan pensionsreformen hade Sverige den högsta faktiska pensionsåldern av alla unionens medlemsländer, 64 år; och EU-snittet var 2016 bara 59 år. I Frankrike har man länge umgåtts med planer på höjd pensionsålder, men varje gång man försökt så har befolkningen protesterat. Kanske något för svenskarna att ta efter? Den senaste reformen innebar i själva verket en smygsänkning av tiden som pensionär, alternativt sänkning av pensionerna under denna tid, som kan skattas till ca 20%. Fullständigt omotiverat som det tycks, efter 7 års högkonjunktur.

Situationen 2020 är för alla EU-länder något skärpt, men ingenstans som i Sverige, som leder ligan redan före pensionsreformen. Källa: SCB.

Kan någon förklara för mig varför det svenska folket ska vara solidariska med tre länder som beskattas mindre, har drabbats av lägre skuldsättning, samt går i pension tidigare? Låt gärna frågan gå vidare till Magdalena Andersson.

Klimatpatriotism? Björn Wiman försöker bara stjäla ännu en tugga av svenskarnas lojalitet.

Flaggviftar-Löfven har haft stor framgång i opinionen att stå framför svenska flaggor och leka landsfader. Där visste spinndoktorerna vad de gjorde. Naturligtvis är det inte nationalism de ägnar sig åt eller vill ha. De vill omformulera dess betydelse och lura även dem som faktiskt ser sig nationalister att tro att man konverterat. Tro dem inte! SAP och vänstern målar gärna upp en kuliss, men i övrigt sträcker de sig aldrig längre än till ord, ord de sedan i handling visar saknar all anledning att lita på. Björn Wiman driver en av DN:s värsta vänsteragendor avseende krimatpolitiken, och nu försöker även han göra reptricket med nationalismen till sin: klimatpatriotism.

Med Coronanationalism kan Wiman bara syfta på Löfvens och FHM:s blågula bakgrund för att vädja till nationell samling. Att nu få alla med även på klimatgalenskapen är förstås ännu ett försök att dupera de sanna nationalisterna och urvattna begreppet, ja i praktiken göra det helt meningslöst.

Jag utesluter inte att Wiman lyckas. Inte heller Magdalena Andersson. De åtgärder man vill genomföra är då illa nog. Att man med semantik och retorik på köpet kommer skapa förvirring kring begreppet nationalism är på sikt möjligen än värre. Att tvinga Sverige in i ett garantiprogram för att förse andra länder med nya lån är inte bara orättfärdigt. Det är ett mycket viktigt principiellt steg in i en starkare federation, motsatsen till nationalism. I praktiken kommer vi naturligtvis att tvingas betala minst vår del av skulden, i fall vi kommer på tanken att söka utträde ur unionen. Det är också ännu ett steg in i ett valutasamarbete som vi i demokratiska val sagt att vi inte vill vara med i. Den som sedan inbillar sig att denna ‘garantiavgift’ är så unik som DI:s ledare vill låta oss tro, är mer än naiv. Det starka motståndet mot EU:s beskattningsrätt kommer härmed att brytas av en ny princip. Detta kommer utnyttjas av EU-politruker på alla nivåer för att hitta nya argument att fortsätta beskatta oss. Med en sådan rätt som kommer Sveriges praktiska möjligheter att gå ur i praktiken vara minimala.

Magnus Stenlund Sunt Förnuft
Swish 070-763 97 02 Bg 591-56-40

Publicerad 15 kommentarer

Börsens märkliga rekyler. Medvetna ‘shakedowns’ av småspararnas slantar.

Det mest (enda)insiktsfulla i Wendels artikel är läsarkommentarerna.

Nu går börserna ner igen. Sju procent ned både här hemma och på New Yorkbörsen efter en svag vecka och hela juniuppgången är borta. Vadan detta? Var inte allt helt enkelt toppentoppen nyss? Jo, man har plötsligt bestämt sig för att bli väldigt oroliga för en andra våg av Corona. Samtidigt skriver DI om alla ‘positiva saker’ med denna nya nedgång; att man skulle ha börjat övergå till en mer nykter betraktelse av konsekvenserna av en ‘mer normal’ konjunkturnedgång, sådär 3-4%. Det är nästan komiskt att läsa hur man famlar efter rationella orsaker till börsens upp- och nedgångar, när det så uppenbart inte alls handlar om rationalitet. För hur ska vi kunna vara rationella i en irrationell ekonomi?

Börshandlarnas goda tips: köp mer risk!

Enligt Swedbanks aktiechef Fredrik Warg, så har konjunkturen redan vänt och därför är det logiskt att man nu måste börja köpa fastighetsaktier, enligt honom kommer ränteuppgången för dessa vara liten, värdefallen är bevisat små eller inga, att döma av affärer gjorda under våren (ja, det är SBB han tänker på) och långa hyreskontrakt kommer bli en ‘krockkudde’ som stoppar avkontoriseringen och nya beteendemönster. Martin Guru, förlåt Guri, på Kepler Cheuvreux, är lika optimistisk, Corona bleknar snart i minne, nya mer positiva makrodata är på väg in som får alla att blicka bortanför 2020, en rörelse i marknaden mot att ta alltmer risk går inte att stoppa; tvärtom är de ‘säkra’ bolagen nu övervärderade och ska bytas ut mot de mer ‘oälskade’ aktierna. Läs: bygg- och fastighetssektorn. Helt enkelt för att de är lågt värderade, fortfarande 20% lägre än vid årsskiftet.

‘Proffsen’ säljer sig själva för att få med spararna i nya riskabla rekyler. Genom att gå all-in så kan de starta självgående rörelser som även pessimisterna tvingas att följa med i.

I. Den irrationella marknaden

I en insiktsfull läsarkommentar får vi en förklaring till varför Warg och Guru, förlåt Guri, kan ha rätt, fastän de har så bedrövligt självklart fel: när en mycket stark uppåtgående rörelse fortsätter tillräckligt länge, så har ingen på marknaden råd att hålla emot. Inte heller de som anser den vara uppåt väggarna galen rent fundamentalt. Därmed blir uppgången självdrivande. Då är det alltså inte längre eller främst de glade amatörernas FOMO, Fear Of Missing Out, när det går upp, som förklarar de massiva rörelserna, utan en komplex röra av algoritmer och placeringsbestämmelser i aktiefonder och blandfonder, som kräver att man viktar om för att hänga med index.

Fastigheter – riskerna är reella

När räntan är så låg som nu, så innebär 100 eller 200 punkter en stor förändring relativt situationen man haft. Och när obligationsmarknaden surnat så kommer man bli tvungen att betala mer än så. Hyreskontrakt på den svenska marknaden är sällan långa, det betyder att åtminstone 20% omsätts, avslutas eller omförhandlas varje år. Även långa kontrakt förhandlas om i förtid, när hyresgästen vill dra ner ytorna. Hyresvärdarna är ofta tvungna, för att inte hyresgästen ska gå i konkurs eller flytta. Färre kontorsytor kommer behövas både pga konkurser, ändrade beteendemönster och sämre konjunktur. Färre butiksytor av samma skäl. De affärer som gjordes var med noggrant utvalda fastigheter i portföljer efter köparnas preferenser, cherrypicking; säljarna hade mycket goda skäl att försöka få en hög prisnivå bekräftad. Att börshandlarna flummar bort dessa solklara problem, som aktiechef på en storbank visar total brist på kompetens eller verklighetsförankring. Eller så gör man bara vad man kan för att dupera spararna. Fastighetsbranschen är en krutdurk just nu, tro inget annat.

Självgående kursrörelser driver upp priserna utan ett spår av fundamenta

Och alltihopa har alltså kickstartats av den överlikviditet som centralbankerna försett ‘företagen’ med; pengar som i brist på goda reala investeringar och projekt som ger reda jobb istället är ute och snurrar på de finansiella marknaderna, och som inte hittar någon annanstans att ta vägen, TINA, There Is No Alternative. Gissa om det med sådana negativa motivationsfaktorer som grund, blir en tjurrusning åt andra hållet, när pengarna tar slut. Hålet i botten på kistan har nämligen inte lagats, de strukturella problemen kvarstår och har blivit förvärrade, samtidigt som resurserna att ta hand om problemen har gått åt för att göda en fullkomligt galen frenzy på börsen.

BNP = allt man har råd att hitta på, bra som dåligt, inklusive flyktingimport

DI konstaterar i backspegeln att börsen alltså inte tog hänsyn till de extremt pessimistiska BNP-prognoser som kom under maj. Och som nu ‘av fler och fler påstås ha varit alltför negativa’. Det man inte förklarar för någon är att BNP omfattar alla ekonomiska aktiviteter i ekonomin. T ex utbildningsstöd till invandrare som inte över huvud taget är bildningsbara. Tolkar för att samma invandrare inte vill lära sig språket, advokater åt somliga av dessa invandrare som inte vill anpassa sig efter svensk lag, flyktingbostadsbyggande och hyror för dito, till mer invandrare av samma sort. Liksom förstås sådana bidrag som ges till dessa invandrare för att de ska få råd till mat, kläder och mobiltelefoner. Allt utom svartarbete och knarkförsäljning räknas in. D v s vår BNP kan kortsiktigt höjas av i längden helt improduktiva investeringar, som inte ger något alls efter att den sista bidragskronan lagts och fallit ner i springan.

Vad stödpaketen gått till – att ge en formellt bra BNP-siffra

Verkningsgraden må vara låg, men BNP påverkas ju ändå krona för krona, kanske t o m dubbelt upp.

Vad mer: även sådana bidrag till paket för ‘omställning’, korttidspermitteringars löner och pengar som i slutändan bara bidrar till börshandlarnas löner och bonusar – även dessa pengar räknas som BNP-höjande. Dvs verkningsgraden i de hårda paket marknaderna har tagit emot må vara hur usel som helst; det är ändå ingenting vi kommer få klarhet i förrän senare: för kvartalet som varit så har stödpengarna däremot tjänat sitt syfte alldeles utmärkt och i bästa fall dubbelräknats in i BNP-siffrorna, först som ‘investeringsstöd’ och statlig utgift, sedan som de subventionerade företagens hyresutbetalningar.

Det här är den kanske allra viktigaste effekten av stödpaketen, nämligen att påverka människors förtroende för att åtgärderna faktiskt fungerar. Men det är en ren synvilla som skapats och som ger marknaderna ett ‘fundamentalt’ felaktigt stöd för sin optimism. Nåde den nationalekonom som avslöjar sanningen; det skulle väl kanske t o m kunna ge fängelse för ‘opatriotiskt handlande mot myndighet’, som nyligen under Corona-karantänen klubbad lag stipulerar.

Riksbankens nya prognos: ren S-propaganda

Beställningsarbete från regeringen? Förresten, stryk frågetecknet.

Riksbanken vill nu puffa för att Sverige ska klara sig bättre än andra länder, något som skulle höja prognosen på sikt. Det är en teori som låter som blåkopia av de partistrategidokument som spinndoktorerna (s) på Sveavägen 68 har kokat ihop. Dessa har ju haft god framgång i opinionen bland allmänheten, men att riksbankens analytiker har köpt dem med hull och hår känns absurt. Den rangliga ‘prognosen’ grundar sig 1. på att vi stängt ner mindre, 2. hårdast drabbade sektorer är jämförelsevis små i Sverige, samt 3. låg statsskuld som ger större möjlighet till stöd. Mot detta kan enkelt ställas följande tunga motargument: 1. vår nedstängning ser av allt att döma ut att bli längre än alla andras, 2. Vi har ännu inte nått till den bransch som är större i Sverige än i de flesta andra länder: bygg- och fastighetsbranschen, 3. Den låga statsskulden matschas mer än väl av ett betydligt hårdare belånat näringsliv än annorstädes, här sticker Sverige ut på ett helt unikt sätt.

Överbelånade hushåll – men det svenska näringslivet är värst

Totalt är konsumtionslånen uppe i en kvarts mdr nu, dvs nästan 5% av BNP.

Sanningen är att det finns färre än en handfull länder vars totala belåning är högre (jämfört med BNP) än Sveriges är. Riksbanken är bekymrade över hushållen, vilka också sticker ut, 17% högre belåning vid årsskiftet än amerikanska hushåll t ex (källa Bank of International Settlements, BIS, ‘centralbankernas centralbank’), och med en kraftigt växande andel konsumtionslån, nu uppe i hela 5% av BNP, med de allra sämsta låntagarna, de som nu i stor utsträckning förlorar sina (lågavlönade vikariat/säsongs-) jobb först. Men näringslivet är värst, med en belåning som bara stiger och stiger och som nu är 124% högre än USA:s (källa BIS). Hur kommer det sig att Riksbanken inte bryr sig om det mer? Ja, hur kommer det sig att siffrorna, från BIS, en högst trovärdig källa, inte ens är korrekt refererade i DI? Det här verkar vara nästan lika ‘okänt’ och icke-debatterat i svensk ekonomisk debatt som invandrarbubblan.

Företagsobligationer: bäddar för överbelåning utan kompetent kreditbedömning

Det värsta med näringslivets skuldsättning är att den också till allt större del består av företagsobligationer och -certifikat, som man prackat på ett småspararkollektiv med låg eller ingen kreditvärderingskompetens. Bankerna har samtidigt försämrat sin kreditportfölj, eftersom de tappat sina allra bästa kunders bäst garanterade projektrisker; här kan man nämligen inte konkurrera med priset. I andra änden, där skräpobligationerna tar marknad, vill bankerna inte vara, men har sannolikt pressats dit ändå, eftersom det kostat dem pengar att hålla likviditet med negativ ränta overnight på riksgäldens konto.

Starka krafter ligger bakom friandet av Batljan på mindre än en vecka. Normalt är handläggningstiden över 200 dagar. Om SBB kommer klara krisen eller inte är dock fortfarande en öppen fråga. Se krönika 10/5

Företagsobligationerna är ett segment som vuxit enormt sedan 2008. Totalt uppgår det till 1,3 biljoner kronor, 27% av BNP, och ökningen är därmed 900 mdr sedan den senaste finanskrisen. Hälften är rejtat i den sämsta klassen, BBB, just ovanför skräpobligationerna, och det finns goda skäl att utgå ifrån att företag och emittenter ‘tjatat’ sig till en sådan klassning, trots att man inte borde fått någon rejting alls. Men även de formella skräppapper som inte rejtats alls har ökat till en fjärdedel av marknaden. De saknar allts en extern kreditvärdering, men köps ändå av privata sparare (eller deras förvaltare) med löptider upp till tio år, med säljargumentet att de ger en stabil avkastning (5-7%) och lägre risk än aktier. Det sistnämnda är med Finansinspektionens goda minne, vilket möjliggör placering i alla möjliga portföljer, även de som spararna själva bestämt ska vara ‘låg risk’ i. Problemet är att när krisen slår till så blir dessa papper helt osäljbara – såvida man inte kan hoppas på att Riksgälden bestämmer sig för att köpa även sådana.

Flockpsykologin skapar navelskådande branschtotem som ingen kan röra

I artikeln om den sympatiskt pessimistiske ränteanalytikern Sean George gör SvD, kanske omedvetet en intressant iakttagelse, som något av en självklarhet nämns i förbigående att ränteanalytiker ofta är just pessimister. Det säger sig självt att man knappast måste vara pessimist för att bli just ränteanalytiker, men att det finns en konsensus bland sådana som i median skiljer sig (negativt) från hur aktieanalytiker ser på världen, det är en allmänt känd och accepterad sanning – i alla fall på Svenska Dagbladet och av Sean själv. Implikationen av detta är att ingen inom branschen kan agera på ett sätt som avviker alltför mycket från branschmedianen. Handlarnas tro är ju i sig själva styrande för priserna.

Aktiehandlare är män. Ovanligt optimistiska (och därför riskbenägna) män.

Aktiehandlare är mestadels män. Män är mestadels mer riskvilliga och optimistiska än kvinnor. Aktiehandlande män är det ännu mer och börsproffsen är mest riskvilliga av alla. Man ‘bettar’, satsar och chansar hejvilt. Att man oftare får rätt än inte beror på att ens kolleger gör likadant. Och även aktieanalytikerna är alltså mer optimistiska än sina kolleger, ränteanalytikerna. Även de är flockdjur, och samlar ihop sig när det ser riskfyllt och svårbedömt ut; aldrig är optimister och pessimister inom skrået så överens som just då, trots att det borde vara tvärtom, naturligtvis. Och de tittar i backspegeln. Det kan du själv konstatera om du studerar den grafik som DI tagit fram och som jag återger en del av nedan. Staplarna med de tunna röda trendpilarna överst visar hu börsen verkligen har gått, medan analytikerhopen, oavsett grad av optimism, närmast konstant rört sig åt det motsatta hållet. Det är ett svidande underbetyg åt branschen, men med detta i minne skulle faktiskt kunna utnyttja analytikernas prognoser för att göra exakt tvärtom.

Trendlinjen i analytikernas, de optimistiska såväl som de pessimistiska, syn på börsutvecklingen går på tvärs mot den faktiska. Källa: DI (egen analys).

Och konsensus just nu ser ut att vara att det ska gå upp. Just medan jag skriver detta trumpetar UBS t o m ut att ‘recessionen är över’! I det euforiska gäng som utbrister detta lever man i en bubbla som skapats av de exempellösa vinster som börshandlarna gjort under våren. De miljontals arbetslösa och många konkursade småföretagarna som inte fått del av guldregnet har troligen en annan åsikt. Liksom de sparare som blivit av med sina privata sparpengar, och som snart kommer upptäcka att de av staten sparade pensionspengarna inte heller är intakta. När tillgångsvärdena drar iväg är det nämligen bara delvis möjligt för de breda sparformerna att hålla jämna steg. Och detta är det optimistiska scenariot: nämligen att sittande regeringar och centralbanker världen över lyckas i sin satsning. Om inte, så kommer inte mycket vara värt någonting. Och det är ett scenario som vi måste inse kommer på bordet, om inte nu genast, så inom kort. Det står och balanserar: antingen blir det depression trots att man gått all-in. Eller så blir det en tillgångsinflation som inte liknar något vad vi sett hittills. Det sistnämnda är mycket tänkbart en katalysator för hyperinflation och total brist på förtroende för allt vad våra myndigheter säger och gör. Kaos, med andra ord.

II. Ett alldeles specifikt svenskt problem: invandringsbubblan.

Vi som läser nätmedia är ganska väl informerade om hur det står till i ‘invandringsbranschen’. Det är inte politiskt korrekta medelsvenssons, även om de inbillar sig det. Men hur är det med vassa börsmäklare och pålästa investerare? Inte kan man väl som förmögenhetsrådgivare vara omedveten om hur verkligheten ser ut på denna helt avgörande punkt? Det skulle ju vara oerhört riskfyllt och rent av utgöra försummelse i tjänsten, kan man tycka. Men det är faktiskt just så illa det ligger till. Man har inte tagit till sig den här informationen. Politiskt korrekta investerare är nämligen inte alltid så glada åt att få klart för sig att man gör sådana analyser. Dessutom ligger det långt bort i tiden. Fler kvartal än ett i alla fall.

Nej. Detta är inte diskonterat på börsen. Man har inte ens noterat problemets dignitet. Få börshandlare läser nämligen nätmedia. Tidigare krönika.

En parallell från krisen 1990-93

Många tror att börsen är något av ofelbar. Särskilt civilekonomer, som fått lära sig i skolan att börskurserna är summan av all tillgänglig information. Men en hel bransch kan faktiskt välja att inte ta den till sig. Detta är en ganska fascinerande insikt. Jag anställdes försommaren 1991 på ett fastighetsbolag med aggressiva planer att förvärva fastigheter i Tyskland. När jag tillträdde efter sommaren hade krisen hunnit ikapp och vi fick kämpa för vår överlevnad. Ingen hade förrän då, ett år efter att krisen startade, förstått att den skulle sprida sig till fastighetssektorn. Trots att det är vad stora kriser alltid gör. Fastigheter är nämligen derivat av den ekonomi som bedrivs i dem, och belåningsgrader som anses acceptabla ger en högre multipel av kassaflödet än i någon annan verksamhet. Helt rimligt – för flödena är ju stabila. Utom när krisen slår till ordentligt; då är det här de största kreditförlusterna ofta görs.

Den krisande fastighetsbranschen 1991 började långsamt återhämta sig och 1993 var vändningen tydlig. Men tidningarna vägrade skriva något positivt, man hade bränt sig på fastigheter och skrivit alltför optimistiskt, alltför godtroget en bra bit in på 1991. Media gillar ju också svarta säljande rubriker i dur eller moll, hellre än sans och balans. Men till detta vill jag lägga att kontakten närmast var bruten – fastighetsfolk hade blivit parias. Mitt bolag börsnoterades 1995, till en alldeles för låg kurs – p g a medias ointresse – och vi blev uppköpta kort därefter. Då var krisen över, det visste hela branschen. Men bankerna höll inte med. Det tog åtminstone tre år till innan man på allvar började konkurrera om att få låna ut igen till kommersiella fastigheter. Jag vet, eftersom jag då jobbade på SEB.

Varje bransch har sina käpphästar och utan att följa dem är man inte med i matchen; om din kalkyl ger ett lägre pris så spelar det ingen roll om den är rätt, då blir det ingen affär. Och bankerna drivs av samma logik: alltför stor försiktighet i en högkonjunktur betyder att man inte få låna ut de pengar som bränner hål i fickorna, när all överskottslikviditet ger negativ ränta. Annat ljud i skällan blir det förstås när konjunkturen vänder – men det är då det.

På savannen funkar det.

Hur kommer sig detta? Är det rationellt? Nej, varken för helheten eller individen. Inte på börsen eller i banken, men kanske på savannen. Den som håller noga koll på ledargnun springer åt rätt håll och riskerar inte att skiljas från flocken. I experiment med apor har man visat hur nya upptäckter, beteenden och smarta sätt att komma åt föda imiteras av andra apor och blir till kollektiv kunskap – men bara om ‘uppfinnaren’ har hög status. De utstötta och lågrankade bryr sig ingen om vad de hittar på. Även vi är flockdjur och bara denna primitiva reptilhjärnefuktion kan på ett rimligt vis förklara varför information som i en bransch igenkänns som självklar logik och evidensbaserad fundamenta, medan man i en annan är helt resistent emot den. Det är flockinstinkten som hindrar informationen från att nå fram. Den faller platt på hälleberget, eftersom man redan har sin uppfattning klar inom gruppen. Vi klarar inte att bryta flockens konsensus så länge vi är i den, men byter vi bransch är vi snabbt förmögna att ändra åsikt – till vad som anses vara comme-il-faut i den branschen.

Räkna med att börsen känner till den officiella versionen, som bäst. Men bryr sig föga.

Därför är det heller ingen som förutser indirekta effekter av invandringen, bara de direkta bryr man sig om. D v s krav på mer investeringar i bostäder, mer efterfrågan på skola, vård, omsorg, tolkar, rättshjälp. Liksom på mat, kläder, narkotika och vapen (allt utom de två sistnämnda kategorierna höjer vår BNP – tillfälligt). Respektive bransch, börsnoterad eller inte, legal eller inte, ser affärsmöjligheterna och kulorna rinner ju in, därför har invandringsbranschen varit ett svenskt eldorado. Notan är man ointresserad av, den är inte med i ekvationen, troligen räknar man med att någon annan, såsom hittills skett, kommer få plocka upp den, utan konsekvenser alls för sig själv.

invandrarna ökar med över 100.000 varje år. Vi har sedan 2014 fått ett nytt Uppsala, Västerås, Eskilstuna, Örebro, Jönköping, Linköping och Norrköping. Utslaget på befolkningen som helhet talar vi om att 1 av 3 har utländsk bakgrund (givet att varannan med en utländsk förälder räknas dit). I segmentet män mellan 15-44 år så utgör man över 40% av invånarantalet i snart sagt alla våra större städer. Det här är inte bra av flera skäl, inte minst att de för oss oerhört viktiga svenska värderingarna är på väg att spädas ut, urholkas, missförstås och snart upplösas helt. Men det ska vi just nu lämna därhän, för att istället tala om den mer omedelbara ekonomiska effekten.

2000-talets invandring är inte ett stort problem, utan ett olösligt sådant.

I de grupper som kommit hit på 90-talet kan man nu mäta hur de bidragit över en livstid. För medianen är inte resultatet särskilt dystert. Det är fullkomligt katastrofalt. Bara en på tio har en minimiutkomst under sina första sex år i landet, och bara tre av tio får det i genomsnitt, under de följande åren. Sen går man i pension. (Källa HFI, se krönika 19-12-04). Det värsta av allt med detta är att 2010-talets invandrare kommer ha det ännu svårare att komma in på arbetsmarknaden. Inte minst för att även viljan saknas bland många, inte minst de som hamnar i de nu väl utvecklade parallellsamhällen, som fortfarande bara var i sin linda på 90-talet. Som jag sedan tar upp i en krönika 15/5 där Entreprenörskapsforum bekräftar siffrorna (första MSM-artikel– i SvD – drunknade i Coronarapporteringen), så ingår de ‘snällanställda på kommunerna i den lilla minoriteten som faktiskt har fått ett minimilönebetalt arbete. Dessa kommer en framtida lågkonjunktur obönhörligen inte ha råd med.

Vi behöver en utvandringspolitik. Och den blir dyr.

Vad annan forskning samtidigt visar är att Sverige har misslyckats så kapitalt med integrationen (assimilering försöker man sig inte ens på) att andra generationen inte förefaller lyckas bättre än den första. Detta kan vi se bl a på en (ännu större) överrepresentation i brottslighet på den enorma ökningen av antalet särskoleelever och på de enorma och allt större kullar med analfabeter och icke-godkända som lämnar grundskolan varje år. Vi behöver inte en ny invandringspolitik utan en utvandringspolitik. Nu. Och även med en sådan, så inser ju alla att detta kommer vara ett svårt problem att lösa, både finansiellt och socialt. Hur kan vi inbilla oss att det inte ska få enorma konsekvenser också på ekonomin?

Aktiemarknaden diskonterar inga katastrofer – någonsin – förrän de väl inträffar

Man vill gärna tro att de är invigda i liknande med konspirationsteoretikernas avancerade komplotter, och att de glada kursuppgångarna på börsen är väl förankrade i visdomar som går ut på att det för börsföretagen på det stora hela bara gynnas av inflödet av outbildad arbetskraft, som sänker minimilöner och som på något vis kan dra nytta av den sönderfallande rättsstaten. Men det är, vill jag sätta ned foten och hävda, grundlösa överskattningar av deras kompetens och framsynthet. Börsmäklare har aldrig någonsin diskonterat katastrofer, trots att vi vet att sådana inträffar med mer eller mindre jämna mellanrum. Även sådana som vi nästan kan vara helt säkra på, som pandemier och utbudschocker, så kommer de alltid som en total överraskning för aktiehandeln och det är först när de inträffar som de får genomslag.

Analytikerna silar mygg och sväljer kameler

De framtida kassaflöden som analytikerna använder i sina kalkyler är oerhört avancerade på mikronivån, men det är ingen som justerar sina inflationsantaganden efter det första året eller två. Inte heller gör man prognoser som räknar med några mer betydande ränteförändringar. Man kan hävda att det är rimligt eftersom ingen vet säkert när sådana inträffar. Ändå vet vi ju med säkerhet att det faktiskt kommer hända, förr eller senare, eftersom räntan ligger på noll och eftersom det går emot all nationalekonomisk teoretisk rimlighet: ‘New monetary theory’ är ett löjligt påhitt av dessa skygglappsförsedda, som hellre vill tro att vi kommit in i ett nytt aldrig tidigare prövat normaltillstånd. Nytt, kanske, men inget är normalt med det – vi kommer få se konsekvenser, som blir värre ju längre de dröjer. Och den kanske viktigaste orsaken att man inte lägger sig på 3% inflation och 6% ränta i kalkylen bortom de fem första åren, är att då skulle 1. man bli betraktad som galen och 2. nästan inga privatpersoner eller företag skulle klara av att betala. Än mindre kommuner.

När riskerna ökar och framtidsscenarion spretar, så borde analytikernas prognoser göra det också, kan man tycka. Istället går de samman, rädda för att sticka ut och få mer fel än alla andra. Källa: DI.

Nationalekonomerna slipper på samma sätt ansvar genom att gömma sig i flocken. Man är försiktiga och vill inte sticka ut för mycket. Man har ofta någorlunda rätt, men också ibland väldigt fel – alla på samma gång. Konjunkturanalytikerna har förstås heller aldrig försökt att räkna ut vad invandringen innebär för BNP-utvecklingen. Hur ska då börsen kunna göra det?

Men Sverige har ju en låg statsskuld, väl? Ser det inte bra ut då?

Japan utgör en särling, med extremt hög statlig belåning ända sedan 80-talet. Detta har utan tvekan varit en stor hämsko i landets utveckling och dragit ner BNP-tillväxten. Men man kan även vända på det: få andra länder skulle kunnat överleva överhuvudtaget med Japans statsskuld. Källa: BIS

Sveriges officiella statsskuld var 23% vid årsskiftet. Eftersom det kommunala självstyret är avskaffat i praktiken och alla formellt kommunala skatter slussas direkt till staten, för att sedan pytsas ut enligt regeringens godtycke, så är det självklart att de snabbt ökande kommunskulderna ska läggas till denna summa i Sverige – vilket inte är lika självklart i andra länder, särskilt inte federala delstatsekonomier som USA.

Men faktum är att inte heller när vi gör det, så når vi upp så mycket högre. Totalt för hela den offentliga sektorn så uppgick skulden till 35% vid årsskiftet och förväntas ha ökat som andel av BNP till kanske 42% efter ‘paketen’. Med det är vi fortfarande nästan bäst i klassen, och jämfört med både Italien och USA, som ligger en bra bit över 100% nu, så kan man tycka att det är löjligt att oroa sig. Sverige har en låg offentlig skuld. Och när man jämför med ‘värstingen’ Japan, så kan det tyckas som om allt måste vara frid och fröjd. Men så är det inte. Vad har vi glömt?

Skattetrycket – medan andra länder kan höja det så ligger vi på max

Skattetrycket kommer aldrig gå att höja till nivåerna kring 1980. Det vet (s)tatsmakterna. Löfvens ministär ligger så nära max den kan. Med drygt 10% över OECD-snitt 13% över Japan och nära 20% över USA, så är det uppenbart att de flesta länder har en buffert som vi saknar. Skulle USA höja skatterna med 10% enheter av BNP så är, med en kamrers sätt att räkna, deras statsskuld hanterbar nere på 60% efter fem år. Men hur ska vi själva göra, om staten ska garantera både näringsliv och hushåll? (Källa: ekonomifakta)
Bortsett från särfallet Japan så har Sverige en extremt hög total belåning (siffran exkluderar finansiella företag). Och till skillnad från andra industriländer så sticker vi ut genom att vi har ökat belåningen betydligt mer än genomsnittet, även efter 2008. Källa: BIS

Förutom att Japan är en extremt väloljad maskin i så gott som alla andra avseenden, så är jämförelsen för snäv även när vi jämför med andra länder. Dels har vi glömt i jämförelsen är dock att skattetrycket i Sverige inte kan höjas mer än marginellt, medan t ex britternas är tio procent enheter lägre och amerikanernas hela tjugo. De höga skatterna gör oss extremt konjunkturkänsliga. Staten kan inte kompensera sig för inkomstbortfall eller nya löpande utgifter med ökad skatt. I ett läge då BNP – som nu – sjunker måste man därför låna, eller minska utgifterna.

Dels har Sverige en total belåning, som är bland de högsta i världen sett i förhållande till BNP. D v s vi har också en ännu mer skev belåning, givet den låga statsskulden, som ligger högre än andra länders på den privata sektorn, hushåll, men än mer näringslivet. Är det här bra eller dåligt? Utan större tvivel: dåligt. Jämfört med länder som har lika stor belåning totalt, så har vi ju ett näringsliv som är mindre konkurrenskraftigt. Vi har också högre räntor, eftersom skulderna är fördelade på sämre kredittagare. Totalt sett har vi inte bara avsevärt större räntekostnader därmed, utan även en betydligt högre känslighet för räntesvängningar. Japan och USA har valt att ta upplåningen på staten, Sverige på individ och företag. Man kan fundera på om detta inte är en mycket medveten strategi från vår (regeringens/SAP:s) sida, eftersom den också rimmar med den sedan decennier gällande doktrinen, som går ut på att göra svensken så beroende av staten att han inte har någon annan att vända sig till när kris och problem hotar.

Och slutligen har Sverige har alltså en invandrarryggsäck att bära på, som redan före Corona började bli för tung. Denna ryggsäck har också pumpat upp vår BNP tillfälligt på ett sätt som är långsiktigt missvisande. Alla våra nyckeltal där BNP är i nämnaren ger för bra siffror. Det gäller naturligtvis även skuldsituationen, eftersom skulderna är kvar och ska betalas när kalaset är slut, vilket tyvärr inte alls är fallet med invandrarprojektets påstådda långsiktiga lönsamhet. Det utgör istället en framtida bottendragg, som bara blir tyngre och tyngre.

III. Börsen kommer aldrig få flockimmunitet

Varför går börsen bara upp, upp, upp när allt annat går ner, ner, ner? Därför att börsen är ett flockdjur. Artificiell Intelligens har inte ändrat på det, inte gjort börshandeln ‘smartare’ – bara snabbare.

Att säga att börsen inte ‘borde’ gå upp (eller ned) är som att säga att solen inte heller borde göra det – men det är vad börsen och solen gör. Och oftast är det lika svårt för oss att förstå börsens rörelser som för stenåldersmänniskan att förstå solens.

AI förstärker alla kortsiktiga trender och rekyler – ökar irrationaliteten.

Börsen är summan av ett flockbeteende. Och den som tror att AI gör den smartare tänker inte tillräckligt långt. Algoritmerna använder sig av tidigare kursrörelser och annan big data, och måste ta särskild hänsyn till just hur ‘Average Joe’ beter sig och tänker – och att man går i flock. AI vill inte göra tvärtom utan bara göra det lite, lite före alla andra. AI drar nytta av de irrationellas tankar och förstärker dem gärna, om det är till fördel.

Varje rationell själ kan konstatera att börsen, om den var ‘rationell’ i rådande kurs borde diskontera allt ont (och gott) vetande på en gång. Det är vad teorin säger. Men så gör ju inte Average Joe. AI vet att 2020-talets Joe är optimist och vill att börsen ska gå upp. Efter en viss mängd dåliga nyheter är Joe inte upplagd för att lyssna mer. AI ligger då steget före och har redan köpt. När Joe ser hur fallet stannar upp så stärks han i sin uppfattning att börsen nått botten. En rekyl startar. Och det är AI som tjänar mest, för man har köpt i botten.

Optimisterna fortsätter köpa. Långt över vad som är ‘rationellt’. När det vänder beror det bl a på att AI blankar. Det skickar säljsignaler genom hela systemet. Rekylen bryts och det står och tuggar ett tag på en ny nivå, zickzack i en bandbredd där AI tjänar stora pengar åt sina arbetsgivare, de stora investmentbankerna, genom att fortsätta ligga steget före i varje zick och varje zack.

Det är här vi är nu. Nervösa ryck upp och sedan ned. Utan att någon riktigt säkert kan peka på varför. AI har förstås en rationell slutnivå klar för sig, byggd på egen analys, och givetvis på all tänkbar samlad macro- och micro-analys som finns tillgänglig. AI inser förstås att man måste förflytta sig dit till slut.

Men det är dåligt utnyttjande av tillfället om man inte gör vad som går för att dra ut på det roliga så länge som möjligt. Väl nere i botten sjunker omsättningen som en sufflé, och det blir mycket svårare att tjäna pengar när så många förlorat sina pengar och/eller är rädda att förlora ännu mer. Med rekyler och tillsynes irrationella rörelser kan investmentbankerna mjölka sina Joes och se till att skaka ur dem allt som går. Det här är ett riggat spel.

En real prognos gjord i mars, står sig än!

Vad är det som talar för en ny botten, långt under den som nåddes i slutet av mars? Det mesta. Corona har inte bara dödat ekonomin i ett kvartal. Viruset har lagt en död hand över nästan all företagsamhet. Särskilt små och medelstora företag kommer drabbas. Sådana utan stora reserver, som fått mycket måttliga bidrag av staten. Centralbankerna har skapat en enorm lånebubbla och den är felprissatt i alla segment, från överbelånade stater och banker till konkursfärdiga skräpobligationsföretag. Bara individer betalar korrekta – och ofta höga – riskpremier. Här är ingen ‘too big to fail’.

TINE – There Is No Escape

Regeringarna är största långivaren i ett system som med de restriktioner som följt med som villkor för alla nödlån och stödformer i grunden är planekonomiskt. Och alla måste bestämma sig om de vågar tro på fortsatt gratis pengar eller om de vid förfall om ett år måste bita i det sura äpplet ändå. När den blåögde får rätt är det den rationelle som får stryk – och därmed försvinner ännu en grundbult i marknadsekonomins fundament. Samtidigt hotar en allt större protektionism, handfasta tullar, förstatliganden och regleringar. Varför prisas dessa inte in på börsen? Se ovan. Irrationaliteten som AI hjälper till att skapa på börsen gör svängningarna så omöjliga för oss som är gjorda av kolföreningar, att vi helt enkelt helst bara borde ge upp. Problemet är att vi inte kan sätta oss någonstans ifred och bara betrakta galenskaperna. Vi måste satsa våra pengar på någon av två hästar, som ser ut att springa en snitslad bana åt var sitt håll: depression eller hyperinflation/tillgångsinflation. Vi måste också sannolikt byta häst någonstans mitt i loppet, kanske flera gånger än en.

Riggat guldpris passar centralbankerna väl

Sedelpressarna har gått på högvarv och all etablerad ekonomisk teori säger att om man får som man vill, och dessa pengar faktiskt börjar användas, så innebär det hyperinflation. Samtidigt som den kraftiga arbetslösheten, minskad riskvilja, konsumtionsbenägenhet och intresse för att investera talar för det omvända, deflation. Och det sistnämnda är värre, för då kan företagen inte rationalisera tillräckligt; försäljningen krymper hela tiden, för snabbt för att göra vinst. För säkerhets skull ser det faktiskt ut som om storbankerna har riggat guldpriset. Den som köper där måste vara extremt långsiktig för att kunna hoppas på att slå deras betting. Och vem vet; konspirationsteoretikerna gissar att denna riggning är avsiktlig just för att hålla oss kvar på aktiemarknaden. Ingen ska kunna fly. Sett ur centralbankernas vy så skulle detta faktiskt vara en riktigt klok investering, eftersom just guld annars skulle kunna rusa i taket och på så vis locka alla kloka från de riskfyllda aktierna, vilket i sin tur skulle döda börsen. Så vi tvingas alltså välja. Depression eller hyperinflation. Nu eller sen.

Det kan dessutom bli både ock. Mat, och särskilt sådan som ska passera flera gränser och hotas att träffas av exportbegränsningar, kan bli mycket dyrare. Medan kapitalvaror som bilar och hemelektronik pressas nedåt, i en spiral som kräver fortsatta löneanpassningar, när efterfrågan fortsätter att sjunka. När krutröken skingras blir penningvärdeförsämringen tydlig för alla, nog för att tvinga investerarna tillbaka till lottsedlarna, aktierna, eftersom det inte finns några rimliga alternativ.

Men först måste alltså börsen sluta nonchalera det faktum att världen efter Corona inte kommer se likadan ut som innan. Det är en fattigare värld vi då kommer vakna upp i. Visst kan vi belåna oss upp över öronen, men det hjälper ju inte mer än att vi skjuter upp problemen lite till – och förvärrar dem dessutom. Monopolpengarna kommer inte i längden kunna lura oss att tro annat. Men när vi når dit vet bara AI. Summan av alla dumheter i världen. Men lite snabbare.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft
Swish 070-763 97 02
Bg 591-5640

Publicerad 1 kommentar

Sverige och Norge är tyvärr ingen fabrik. På sikt är våra normer långt viktigare än pengar och industrikunnande.

Jan Petter Sissener har rätt. Att vi passar ihop ungefär som två företag. Det betyder förstås inte att det skulle vara bra för något annat än ekonomin. Och ekonomin är bara en motor, den är kroppen, benen och armarna, medan kulturen är tanken som styr vart resan går. Utan ett klokt huvud och goda tankar hade motorn aldrig kunnat få sin drivkraft. Utan en vettig färdplan så kan individen, summan av kropp och själ, heller inte utvecklas och bli starkare på sikt.


Med ännu mer bränsle och kraft kommer Sverige (och Norge) bara styra ännu snabbare och hårdare in i bergväggen. Det är därför vi ska se Corona och den kris som vi nu bara har sett början av, inte bara som ett hot utan också som en möjlighet. Fjällen kommer falla från mångas ögon. Inte på grund av att goda argument har övertygat dem, för sådana har funnits i mängd och massor mycket länge nu för alla som vill ta del av dem. Utan på grund av nödvändighet, nöden och bristen har nämligen alltid varit den bästa väckarklockan.


Sissener har många kloka tankar i den här DN-artikeln. Hans argument varför krisen kommer bli allt annat än ‘V-formad’ är mycket välgenomtänkta och övertygande. Den globala frihandeln är på väg att bryta samman och förvandlas till tullmurar (EU-UK) och handelskrig (USA-Kina). Oron för att hamna på fel sida murarna vid nästa och kommande kriser (Coronas andra våg, framtida nya pandemier) innebär att företagen redan påbörjat kostsamma anpassningsåtgärder. De kommer fortsätta, och de kommer driva upp kostnaderna för all varuproduktion. Vi kommer helt enkelt ha råd med mindre, allt annat lika. Men allt annat är inte lika. Det är långt värre än så.


De som inbillar sig att vi raskt kommer vara tillbaka där vi nyss befann oss, så fort vi kommer ut ur Coronakarantänen, tar grundligt fel. Man kan inte tvinga människor att konsumera. Och människor som blivit av med jobbet varken kan, vill eller bör leva stort. En kraftigt minskad konsumtion till följd av arbetslöshet, lägre löner och högre sparande kommer ofelbart driva konjunkturen nedåt, oavsett börsens (läs de stora kapitalägarnas) glädje över bidragsregnet.


Vi måste också komma ihåg att situationen var på väg att urarta redan innan Corona kom. De långsiktiga effekterna av en lånedriven tillväxt och allt lägre produktivitet, och en massinvandringsbubbla som på flera sätt redan hotar att spricka, så var ju det som händer nu redan ett oundvikligt faktum, även om det var svårt att exakt bestämma datum.


Krisen kommer föda nya kloka tankar. En ändrad färdplan. Nya långsiktiga mål. Sådana som bygger de värderingar vi nu mer än någonsin behöver. Vi kommer behöva bygga upp vårt hus från grunden igen. Och då måste vi vara mycket långsiktiga. Precis som man var vid 1800-talets mitt. De beslut som då fattades gjorde inte bara Sverige till en industrination av yppersta rang. Vi fick stadga i den spirande demokratin. Nationalstaten höll ihop. Trots hungersnöd och svältår, trots betungande krav på en fattig befolkning att möta det yttre hotet från Ryssland. Trots urbanisering och ökande klassklyftor.

Hur man gjorde det? Med en sund nationalism. Som i sin tur byggde på en tydlig och moraliskt stärkande föreställning om vad som var svenskt. En gemensam ursprungsmyt att vara stolta över, som inte behövde tolkas. Och som därmed inte heller kunde misstolkas. Läs mer om mitt projekt för att skapa ett långsiktigt uthålligt Sverige: Tillbaka till vårt ursprung, låt myten bli verklighet igen.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft
Swish 070-763 97 02
Bg 591-5640

Publicerad 6 kommentarer

Ilija Batljan, en av invandringsbubblans mest gynnade parasiter – och vår tids Björkegren?

I augusti 1990 gick finansbolaget Nyckeln i konkurs. Det blev startskottet till den stora kris som kom att prägla Sverige ända in i 2000-talet. Affärerna var inte sunda, på gränsen till brottsligt ihåliga bubblor hade byggts upp. Och i förgrunden fanns även andra – som Carl-Eric Björkegren vars affärsimperium rasade ihop på samma vis. Alla bubblor har sina värstingar, och värstingarna är inte bara bubblornas första offer, de är perfekta syndabockar, för att få oss att glömma alla deras fina vänner. Men de skulle aldrig befinna sig där utan ingångarna till fina banken, kommunfullmäktigeförsamlingarna och till riksdag och regering. Ilija Batljan är kanske det bästa exemplet på det.

Carl-Erik Björkegren, försvunnen sedan 1994.

Finansmannen Carl-Eric Björkegren var miljardären som försvann, 1994. Då hade hans förmögenhet redan hunnit göra detsamma, i den stora nationella kris som Björkegren var en av arkitekterna bakom. En huvudhypotes säger att det var skumma affärskontakter som dragits vid näsan, som gjort sig av med honom. Björkegren står som en symbol för det vräkiga 80-talets klipparekonomi, snabbt uppbyggda förmögenheter, m h a lån och uppblåsta tillgångsvärden. Gärna via skumma och halvkriminella beteenden. Associationerna med Ilija Batljan, den f d S-politikern, grundaren till fastighetsbolaget SBB, är därför flera. SBB fanns inte ens 2016, och för ett år sedan hade fastighetstillgångarna ett värde på 27 mdr. När Batljan häktades tillsammans med fem affärsbekanta i förra veckan, för misstänkt marknadsmissbruk, så var det uppe i 80 mdr. Konkurshotade Oscar Properties är en dvärg i jämförelse, med drygt 3 mdr i bokförda tillgångar.

Marknadsmissbruk – en dömd på 10.000 försök?

Marknadsmissbrukslagen är tyvärr extremt tandlös, inte minst för att den inte låter domstolarna dra in anhöriga i bevisföringen. Men att hoppas på att Batljan eller hans kumpaner ska ha glömt skriftliga bevis i sina datorer är ju rätt förhoppningsfullt i vilket fall. Batljan är nämligen inte ovan vid skumma affärsupplägg, som Cervenka skriver. Sparkad från sin anställning på Rikshem, och prickad av Nasdaqbörsen, har han ådagalagt en etisk grundsyn som gör att ingen blir förvånad när ökända ruffelmän som Percy Nilsson dyker upp i umgänget. Sådana vars tjänster och gentjänster kan betalas utan kvitto. Kursutvecklingen vid fastighetsaffären Victoria Park är inte ett engångsfall och om det föreligger grovt insiderbrott här så kan det gälla även Hemfosaaffären.

Småspararfavoriten och ex-S-politikern Ilija Batljan

Men det mest fascinerande med Batljan är att han har lyckats hitta stöd bland så många prominenta personer, sådana som SBB-ordföranden Lennart Schuss, Genesta. Bara prislappen är rätt, kan vi förmoda, så ger den f d Catella-VD:n gärna sitt fortsatta förtroende – och med sådana namn vid sin sida har Batljan givetvis en utmärkt väg in i fina banken. På samma sätt som partiboken givit honom villiga lyssnare i landets många småkommuners s-märkta kommunalförsamlingar, även om Boden nu ser ut att backa.

Nittiotalsparallellerna: Nyckeln och Gamlestaden

Även finansbolagen Nyckeln och Gamlestaden, som utlöste krisen 1990, hade betydligt mindre balansomslutning; tillsammans och i dagens penningvärde mindre än halva SBB:s. Gamlestaden (Investment AB Asken) bedrev en gång hedervärd textilfabriksverksamhet i Göteborg, innan Robert Weil och Gabriel Urwitz och deras Proventus tog över. Man ‘omstrukturerade den omoderna bankmarknaden’ – och stoppade alla hålen här. Nyckelns namn är särskilt beryktat. Färre känner till att finansbolaget, vars krasch katalyserade 90-talskrisen, var ägt av fina Bonnierkoncernen, Anders Wall och pappersföretaget Munksjö.

Även på fina banken hade moral blivit omodern

Men de hade ännu finare kompisar i bankerna, som medvetet använde sig av finansbolagen för att kunna finansiera fastigheter på ett sätt som man annars inte kunnat göra p g a banklagstiftningen – dvs i praktiken långt över skorstenarna. Bankerna hade raskt försökt släppa de dåliga lånen när det brände till, men det fungerade ju inte och för två stora banker, dels Nordbanken, dels Götabanken, med storägaren Erik Pensers Yggdrasil, innebar den brända jordens taktik slutet, här blev staten och skattebetalarna direkt betalningsansvariga. SEB:s aktie var ett tag nere på 10:- och Björn Svedberg, koncernchefen, förklarade värdet som osäkert. Fd VD:n Jacob Palmstierna hade gjort tvivelaktiga skatteupplägg och tvingats bort just före krisen, men återanställts som chef för nybildade Nordea. Affärskulturen var inte rutten överallt, men exemplen visar ändå att moralen hunnit vittra bort lite här som där under de sista glada 80-talsåren. Inte helt utan betydelse naturligtvis, var att den största roffaren av dem alla, sossestaten, agerat dåligt föredöme och tagit över 100% i marginalskatt – då blir moral snabbt omodern.

Men det var Handelsbanken som utlöste krisen genom att cyniskt fälla ett finansbolag som faktiskt var helt sunt, vilket 100% utdelning i konkursen många år senare visade. Det hette Independent och där arbetade jag själv som analytiker. Bollen var i rullning, och de ruttna äpplena låg alldeles för nära de friska. 90-talskrisen kallades för Finanskrisen – med stort F ända till 2008. Då nästa finanskris startade, nu utan versal, för de låg för tätt inpå, och man insåg väl kanske att detta var ett mönster som upprepade sig.

Jodå. Alla stora kriser är ‘finanskriser’.

Vad många idag inbillar sig är att Coronakrisen är något annat än en ‘finanskris’. Somliga av dem behöver inte alls vara så dumma att klockorna stannar, det är bara det att de inte varit med eller suttit på rätt plats när det begav sig: alla stora kriser når förr eller senare finans- och fastighetsmarknaden. Det är nämligen vad som gör dem så stora. Och absolut ingenting talar för att 2020 skulle vara annorlunda.

De illavarslande tecknen var många redan innan Coronaoron bröt ut. Dels allmänna konjunktursignaler, dels oron för de strukturella missförhållandena. De senare är vad som sedan katalyserade panikreaktionerna, de gigantiska paketen. Om de enorma obalanserna inte hade byggts upp så hade Corona kunnat hanteras helt annorlunda. Och nej, det är självklart inte över. Just nu ligger en övergödd börs och bara väntar på att spricka. För problemet med alla paket är ju att de har haft en låg verkningsgrad. Få inser också att de stödpengar som faktiskt används ‘dubbelräknas’; det vill säga de blir till konsumtion och i någon mån investeringar, och ingår då i de rapporterade BNP-siffrorna, som trots statlig hjälp alltså under andra kvartalet fallit tvåsiffrigt, i bland annat Tyskland. Utan dessa så hade fallen varit ännu större. Och eftersom även Norge drabbats mycket hårt pga oljeprisraset, så kommer Sverige inte undan heller – Tyskland och Norge är våra två största exportmarknader. Situationen i USA ser inte heller så lustig ut – och amerikanerna är nummer tre.

Tystnaden visar att oron bubblar under ytan: ska förtroendet hålla?

Det här talar man tyst om. För vad alla är medvetna om är förstås att risken är stor för att förtroendet för marknaden och för de stöttande regeringarna och centralbankerna kommer att brytas. Det skulle inte vara bra för någon. Inte för regeringen eller de företag som fått stöden, inte för börshandlarna som lever på hög omsättning och obegripliga rekyler. Men inte heller för alla oss som via AP-fonderna tvingas ha våra pensionspengar på börsen. Nej, inte ens för dem som valt att ställa sig åt sidan, och som placerat sina pengar i guld eller reda kontanter. Alla kommer drabbas, somliga mer, andra något mindre. Detta är det fundamentala skälet nr. 1 till de senaste veckornas börseufori: alla har goda skäl att vilja tro på en snabb återhämtning. Men det är ett dåligt skäl. Det vilar på irrationalitet, inte klassiskt nationalekonomiska lagar.

Företagscertifikaten – stödköp har räddat risktagarna

Att börserna går som tåget kan ändå tyckas obegripligt. Tekniktunga Nasdaq har nu återhämtat hela fallet från årsskiftet, och Stockholmsbörsen är bara ner 11%. Köphungriga lycksökare brakar in efter varje rapport, trots att vinstrasen är större än analytikerna förväntat. Hur är det möjligt? Förutom den märkliga börspsykologin, så är en viktig förklaring är att börsbolagen nu har allt finansiellt stöd de behöver, via kapitalmarknaden. Inte bankerna, troligen, men de behöver bara ge ut nya företagsobligationer. Sådana är inte sällan på tio års löptid och de kostar föga, trots osäkerheten om framtiden. Som mest talar vi 6-7% ränta, och detta om de inte har kreditrating, dvs utgör s k skräpobligationer. Till skillnad från bankerna så är köparna sällan duktiga kreditbedömare, över 20 mdr placerades bland småsparare bara under 2019, och fem till under januari och februari 2020. En fjärdedel av dessa saknar helt kreditvärdering. Det här påminner om de strukturerade krediter som ledde till 2008-krisen: man har inte riktig koll på gäldenärens ekonomi längre, kopplingen mellan långivare och låntagare, i form av en noggrann kreditprövning, är avskuren.

Ett tag darrade det till här: Spiltan, Lannebo och SEB:s fonder med sådana företagsobligationer som tillgångar, stoppade andelsägarflykten med Finansinspektionens stöd. En närmast unik panikåtgärd. Men så började centralbanker världen över att stödköpa. Riksbankens agerande gick faktiskt emot lagens uttalade syfte och kan leda till kreditförluster, men vi är inte värst. I Sverige har man än så länge ‘bara’ köpt BBB eller bättre, men i Japan har man ingen diskretion alls och även amerikanska Fed har börjat köpa skräpobligationer i lönndom via köp av börshandlade fonder, s k ETF:er. Detta tror många även är Ingves nästa steg, eftersom han uttalat principen att han kommer göra vad som krävs. Varför?

Hybriderna – småspararnas pensionspengar = Batljans riskkapital

Skälet är förstås att företagscertifikat och -obligationer blivit lika systemkritiska att hålla under armarna som bankerna är. De uppgår numera till 27% av BNP, 900 mdr mer än 2008. Bankutlåningen ligger still, på ca 48% och den ligger i botten, med bästa rätt och oftast med panträtt i fastighet. Företagsobligationerna är inte bara oftast icke-säkerställd, d v s utan pant, vissa är s k hybrider, närmast som aktier utan rösträtt, som enbart betalar utdelning om det finns en vinst. Batljans SBB har givetvis givit ut sådana obligationer och räknar dem som eget kapital, vilket får soliditeten att se bra ut, 37%. Men vet obligationsköparna ens om att deras investering utgör riskkapital? Skulle man räkna dessa hybrider som lån så sjunker SBB:s soliditet med 10%-enheter, till 27%. Och den stora frågan är i förhållande till vilket värde på tillgångarna? Batljan skrev helt fräckt upp marknadsvärdet under första kvartalet med 1,6 mdr, 2/3 av hela värdeökningen 2019, mitt i Coronatider! Det är fullständigt orealistiskt. Som Cervenka skriver; Batljan är inte Jesus, trots att det är så han beskrivits som av bankernas investeringsrådgivare; en småspararnas favorit.

Invandrarbubblans Win-Win – pengar nu till kommunerna, ‘marknadsvärde’ i SBB

Batljans affärsidé handlar om att dra nytta av sina politiska kontakter, som fd S-politiker har han mycket goodwill ute i småkommunerna. Och här finns ett win-win: kommunerna behöver finansiering av den löpande invandringsbubblan, så man säljer gärna sina äldreboenden, skolor och liknande, med ett hyreskontrakt i botten. Lite som att kissa på sig; mycket varmt i början, sen blir det kalla kassaflöden som ska betalas tillbaka i många år. Ur SBB:s synvinkel så ser det ju fantastiskt bra ut under den tiden kassaflödet varar. Men sen? Och vem är intresserad av att köpa sådana hus, med i stort sett bara ett användningsområde, ute i bygder där ingenting annat händer? B- och C-lägen i B- och C-orter är inte de mest likvida tillgångarna, när det behövs mera cash.

Med en affärsidé som bygger helt på nollränta och ett kontaktnät bland invandringsöversvämmade små s-kommuner i akut behov av finansiering, så är de skumma affärsmetoderna bara grädden på tårtan. Ett bättre exempel på hur meritokrati har ersatts av skrupellös rovdrift i ett ruttet system är svårt att finna. Och nu kan han bli en ny Björkegren, som katalyserar oss in i nästa fas av krisen.

Och Batljans SBB kan komma att behöva sådan, för enda anledningen till att den här ‘affärsmodellen’ har funkat är ju att det varit nästan gratis att låna. När Nyfosa drog sig ur ett köp av SBB-fastigheter för 8 mdr så var det en kalldusch. Med en snittränta på 1,5% så har man ett anständigt resultat, men när räntan på SBB:s femåriga obligation nu stigit från 1% till 3% så riskerar finansieringskostnaden att dubblas. I så fall är vinsten utraderad.

Den rationella ekonomin är satt ur spel

Så är det någon som ska tacka Ingves vid morgonbönen så är det Batljan. Centralbankernas stödköp på företagsobligationsmarknaden innebär att även de sämsta affärsidéerna kommer överleva och på sikt dras därmed tillväxten ned. Det innebär också att de mest riskfyllda verksamheterna premieras, för vem vill köpa AAA-ratade papper till 0,25% ränta, när riksbanken stödköper BBB för 5%? Det är ju ren idioti att inte ta på sig ‘risk’, om denna definieras som ett potentiellt systemhot, för då går ju Riksbanken in. Och skulle man inte klara av sitt åtagande så… då är det ändå kört för så gott som alla.

Det betyder att även räntan på de åtråvärda BBB-obligationerna snart borde kunna sänkas igen, d v s om förtroendet återvänder. Vilket gör det möjligt för de riskvilliga, typ SBB, att dra på sig ännu mer – billig – skuld. Det är ett scenario som i sin tur ofelbart leder till snabbt stigande tillgångsvärden, de riskvilliga får rätt igen! Man kan sälja av, göra realiserade vinster och därmed förklara sig berättigade till ännu mer billiga lån. För investeringar i aktier i första hand och i värsta fall även fastigheter i C-lägen på C-orter. Det förra är möjligt genom att analytikerna ‘räknar bort 2020’ och låtsas som att tiden 2021 och framåt kommer vara helt opåverkad av Corona. Det senare trots att fastigheter inte borde kunna stiga när de töms på hyresgäster och hyrorna går ned. Om det ännu inte skett så låtsas alla att hyresflödena är eviga. Så här usla är naturligtvis inte analytikerna i vanliga fall. Båda scenarierna kräver mental massuggestion. Men när osäkerheten är så här stor, och nedsidan närmast oändlig, så blir man fega och faktiskt mer eniga än annars i sin mainstream-bedömning.

Globalisering drev ned inflationen. Men har nu inte bara stannat upp – den reverseras.

Tänket utmanar all vår logik och rationalitet. Fundamenta säger följande: globaliseringen, som lett till att Kina blivit världens verkstadsgolv och med sin allt effektivare lågpristillverkning kunnat ‘döda’ inflationen, är nu inte bara hotad, den håller på att reverseras. Trumps raseri över Kinas påstått mer eller mindre medvetna spridning av Coronaviruset må vara omotiverat eller ej, men det är äkta, och delas av många amerikaner. Ett kallt krig USA-Kina har redan diskonterats när många amerikanska företag flyttar sin verksamhet från Kina . Samma gäller företag inom EU; man har insett att man är sårbara om tillverkning inte finns inom tullunionen. Flytten kostar och man kommer sällan ha sänkt kostnaderna när den är klar heller. Detta talar för att varuprisinflationen alltså borde stiga – samtidigt som arbetslösheten ökar tvåsiffrigt. I USA talar vi om 30 miljoner nya arbetslösa, 20% av de heltidssysselsatta, och Anders Borg räknar med liknande siffror i Sverige till sommaren. De som sparkats har mindre att röra sig med. Och värst av allt: folk som är oroliga håller i sina pengar, det gäller även dem som faktiskt har pengar, och särskilt stora incitament att köpa saker får man ju inte när priserna, som många väntat sig, inte går ner så som man förväntat sig – då sjunker istället omsättningen. Vilket är vad vi nu ser på bostadsmarknaden.

Tina – there is no alternative, Fomo – fear of missing out

Det som händer just nu är en en slutrunda i ett pokerspel där inte ens Paul Newmans nerver räckt till. Deltagarna, regeringar och centralbanker, satsat bokstavligen allt. Inte bara pengar, sådana kan man alltid trycka nya. Utan sitt förtroendekapital – och därmed hela ekonomins. Vi andra som sitter med på rundan har inte råd att syna dem. Men om vi inte är beredda att lägga oss och förlora våra anställningar, företag och sparpengar, så är vi tvingade att följa med. Det kallas på aktiemarknaden för ‘Tina‘ – There is no alternative, och med detta menas att alla andra tillgångar ger noll eller negativ avkastning, vi måste chansa och hoppas på att företagen överlever och att aktiekurserna stiger. Och just nu ser det ju bra ut. Den skenbara ljusglimten är dock självsuggererad, eftersom den inte beror på att man ser goda affärsmöjligheter, utan att överskottslikviditeten måste placeras någonstans. Det skapar sedan fenomenet ‘Fomo‘, Fear of missing out; man vill inte missa en kommande börsuppgång, så den lilla rekylen blir snabbt en stor.

Deflationsrisken: realekonomin snurrar långsammare – men obevekligt nedåt

Men det här sker innan vi ens har sett de långsiktiga konsekvenserna i realekonomin börja ta form. Långsiktiga värdefall hotar, främst just på fastigheter och aktier. I det korta perspektivet även konsumtions- och insatsvaror, med enorma lager som nu ser ut att måsta reas ut, begagnade bilpriser är ett exempel, dubbelt så mycket ute och dubbelt så många sänkta prislappar. Begagnadmarknaden är i sin tur en dominobricka, som fallet när nybilsförsäljningen gör det . Det är detta som håller industrierna igång. Många arbetslösa -> minskad efterfrågan -> lägre priser -> minskat utbud. Varpå fler måste avskedas, med ännu lägre konsumtion till följd. En ond spiral som hotar att bli otäckt självgående och som kallas deflation. Detta vill ingen ha. Därav vikten av att snabbt återställa förtroendet för systemet med massor av nya pengar; här finns inget att se! Var god passera!

Deflationsrisken är konkret.

Verkningsgraden i paketen är skrämmande låg

Men då är vi tillbaka till verkningsgraden. Med tanke på de enorma summorna som nu kastas in i potten, så vore det ju snyggt om man var säker på att de hade någon nytta. Men det är just det dessa ‘helikopterpengar’ knappast har. Lite som att man skulle dra igång jordbrukssektorn genom att ge alla lantbrukare varsin miljard och hoppas att det händer något. Jag har varit mycket kritisk till stöd som inte fungerar som det är tänkt. Löneutbetalningar som inte behöver överstiga a-kassestöd, socialavgiftslån som kan dras tillbaka i efterskott och som därför ingen vettig människa vågar ta, krav på utdelningsstopp till varje pris för den som lånar gör det finansiella systemet än mindre välfungerande. Senfärdiga utbetalningsperioder och startdagar å ena sidan, enorma gratispengar till den som ändå råkar ha planer och möjligheter att investera; subventioner av lågprisflyg på Irland och danska flygnav på bekostnad av vårt egna etc etc. Vi har lagt ut pengar i skogen och hoppas på att räven ska hitta på något med dem. Vänta bara, förr eller senare så lär han, d v s någon som Ilija Batljan, komma på något. Och då blir det drag ordentligt.

Bankernas kravregler, som var till för att följas i nästa kris är redan överspelade

Bankerna trixar just nu med sina kreditvärderingar, med Finansinspektionens goda minne. Det behövs nämligen bara 6% kreditförluster för att det egna kapitalet ska vara utraderat. Ungefär så ser det ut i hela Europa, fast ju längre söderut desto värre. Man kan kalla trixandet för pragmatism, för vad ska man annars göra, för att undvika att dominobrickerna faller, så att även goda företag drabbas? Ungefär så var man tvungen att göra även på 90-talet och för tio år sedan; det handlar om kunna beskriva värden som ‘långsiktiga’, trots att bokföringsregler säger något annat. Men dessa regler infördes inte för att de skulle avskaffas i lågkonjunktur. Den goda tanken med dem är nivån ska vara anpassad så att bra företag – och bra banker – ska ta sig över ribban och överleva, medan svaga och illa skötta verksamheter ska sållas bort; det är en direkt evolutionär funktion inbyggd i lågkonjunkturerna; smärtsam men nödvändig för att skapa högre produktivitet och med denna högre välstånd.

Men detta vägrar man att acceptera, och mycket riktigt så har produktiviteten minskat under hela tvåtusentalet, man vågar inte testa sina buffertar och ‘krockkuddar’ och har vägrar sålla agnarna från vetet. Och sannolikt har man rätt i att de skulle ha fungerat uselt, framförallt beroende på att företagsobligationer och -certifikat helt enkelt inte finns med i modellen. Med denna marknad ur funktion så skulle även många bra företag ofelbart redan ha gått i konkurs, om inte centralbankerna stödköpt. Och detta räcker inte på sikt. Om man inte lyckas få igång marknaden igen, så att nya obligationer kan placeras bland villiga investerare. Den svaga kreditvärderingskompetensen i detta segment talar för att risken är hög för att skräp och guldkorn blandas och att somliga dåliga företag får finansiering, givet att nu centralbankerna tar på sig ett ännu större och mer långsiktigt ansvar, medan somliga bra företag får svårt med kapitalförsörjningen i alla fall.

Detta senare gäller i än högre grad småföretag och onoterade större företag utan obligationsprogram, liksom särskilt utsatta branscher, och bland konsumenterna. De flesta potentiellt drabbade har insett detta, så här samlas pengar därför i ladorna, den s k sparkvoten ökar kraftigt. Det betyder att stödpengarna till största delen faktiskt inte används. De bara ligger där och väntar. Får man inte fart på dem så är deflationen ett faktum. Får man å andra sidan den fart man vill ha, så hotar istället hyperinflation. Det är där vi står nu. Man springer man fram och tillbaka längre och längre ut på gångbrädan båda ändar och hoppas på så vis kunna bevara balansen. Så vad kan hända?

De ruttna äpplena är som pluggen i badkaret, fullt med både vatten och barn.

Vad som alltid händer. Att de ruttna äpplena till slut avslöjas som ruttna. Björkegren, Nyckeln och Gamlestaden hette de för 30 år sedan. Nu kan de heta Ilija Batljan, SBB och Oscar Properties, nischbanker som Collector – och kanske fuskande och ljugande Bondessons Swedbank. Eftersom alla ansvariga gjort allt för att hjälpa till att dölja deras rätta belägenhet, så är risken allt större för att rötan har spridit sig vidare. En sådan som ingen kan stoppa, eftersom ingen längre då har förtroende för systemet eller för nya monopolpengar. Det är så man gör för att vara riktigt säker på att även de skötsamma drabbas. Vi är i så fall på väg in i en djup depression.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad 3 kommentarer

Så gick det till. Corona, depression, blame game, lånebubbla, landsfaderskomplex och en överspelad handlingsplan.

Allt som behövt sägas om Corona är, mer eller mindre, sagt. Och det är redan för sent att göra så mycket mer för att ändra på det som inte gjorts eller som gjorts fel. Självklart kommer fler, ännu större fel begås, den som känner vår Löfvens mesighetskorrumperade regim rätt vet att det naturligtvis blir så, och självklart kommer jag skriva om detta också. Men några mer kommentarer om vad som är rätt eller fel anser jag inte längre nödvändiga att tillfoga. De finns alla här. Jag kommer inte ödsla tid på att upprepa dem.

Jag vill också med denna sammanfattning göra det klart att jag inte på en enda punkt har behövt byta ståndpunkt, modifiera eller knappt ens nyansera mig. Det jag ansåg vid krisens början anser jag än fastare idag. Varför? Därför att det är så sunt förnuft ser ut. Enkla principer, som 1) ‘better safe than sorry’ och 2) humanistiska principer som att människoliv ska prioriteras och att 3) eftersom tid är viktigast för att reducera osäkerhet, så måste en resolut hantering vara det bästa även för ekonomin. Att det finns forskning som backar det här förvånar mig inte, se länkarna nedan, men min uppfattning var klar redan innan jag tagit del av sådan och min handlingsplan skrev jag 23/2 på tjugo minuter och ‘from the top of my head’. Mer komplicerat än så var det inte. Hade den följts av Sverige, såsom i stora drag har skett i resten av världen, så hade vi troligen kunnat räkna dagliga dödsoffer på ena handens fingrar nu, och påbörja en avveckling av karantänen, såsom övervägs i övriga nordiska länder.

Detta inlägg är inte avsett som en slutreplik, men eftersom jag märker att få, alltför få, läser inlägg och hellre endast rubriker, för att sedan ändå ha åsikter som bemöts i de inlägg de inte läst. Då är det bra att ha argumenten samlade och skicka en länk istället för fler ord. Och för många hjälper det ju inte heller vad man än säger. Som Mark Twain konstaterade (min lösa översättning): “Argumentera aldrig med idioter. De drar bara ner dig till sin nivå – och vinner sedan på grund av lång erfarenhet.”

För den som redan håller med mig om allt och behöver en referens och källa eller för den som behöver läsa på. Detta är vad som behövs.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Några viktiga externa synpunkter och artiklar

22 forskare i DN 20-04-14. FHM har misslyckats.

Stefan Einhorn i Aftonbladet 20-04-13. Sverige gör fel.

Lena Einhorn i DN 20-04-09. Hur kunde vi släppa in smittan i äldrevården?

DN, stora skillnader i ländernas registrering av dödstal. I praktiken är Sveriges officiella dödstal underskattade – men även andras, bl a Hollands och Italiens. 20-04-16.

DN, FHM borde tvingas redovisa sina beräkningar, Stefan Hanson, fil.dr. i internationell hälsa 20-04-16.

M I T report 20-03-31. The data speak: Stronger pandemic response yields better economic recovery, erfarenheter från hur amerikanska städer hanterade spanska sjukan visar entydigt att ett resolut agerande inte bara räddade många fler liv utan gav snabbare återhämtning i ekonomin också.

Hammaren och dansen, Tomas Pueyo, Stanford, om varför en resolut stängning är att föredra. Förklarar inte minst hur vi ska handskas med viruset efter karantän, då R < 1. I stora delar återgiven och kommenterad i krönika nedan.

Harvard analys, Hur St. Louis räddade många fler liv än Philadelphia under spanska sjukan, genom resolut stängning.

Cervenka: Vinstvarning för kapitalismen, en bild av den nya lånebubblan. 20-04-15. Även publicerad och kommenterad i krönika nedan.

SvD: hur har regeringen råd? 20-04-15. Även publicerad och kommenterad i krönika nedan.

Swebbtv Lördagsintervju 79 med kreditanalytiker Magnus Stenlund (Sunt Förnuft) om vad som händer på banken 20-04-29.

Sunt Förnuft, egna krönikor

Om den usla strategin, statistikfusk och blame game

Mellan Scylla och Karybdis om syftet med fusket: att upphäva sanktionerna för tidigt 20-04-15; Verkligt antal döda fler enligt FHM själva 20-04-10 ; MSB:s genuskodade handböcker, om hur man avser vinna blame game och skylla krisen på stockholmarna 20-04-09; Statistikfusk gör ingen lugnare, om jämförelser med Norge och Italien 20-04-07 ; Bagdad-Bobs likvaka, om en typisk presskonferens med Tegnell 20-04-01; Stockholm har fler döda än Lombardiet nu, om FHM:s fokus på smittfall istället för döda 20-03-31; Om Hammaren och dansen, Tomas Pueyos rapport 20-03-21; Nationell samling, om risken att Löfven blir en landsfader 20-03-12; Med en icke-ledare som Löfven och en narcissist som Tegnell 20-03-11; Paniken? Den bacillorädde Löfven som skickar fel signaler 20-03-05; Igår landade IR727 från Iran på Landvetter 20-02-26; Corona knackar på dörren. En handlingsplan tack! 20-02-23.

Om finansbubblan

Cernenka och den pågående biljonrullningen begraver kapitalismen 20-04-16; Gratis pengar till alla, om de gigantiska sparpaketen och kurvan som ser ut som kortsidan på ett diagram 20-04-01; Swebbtv lördagsintervju 79 med Sunt Förnuft 20-04-29; Detta är värre än en pandemi, om varför 500 miljarder inte räcker 20-03-18; Corona dag för dag, om varför en strikt stängning är det bästa för ekonomin 20-03-16; Börsrasen, en påminnelse om Armageddon, referenser från Cervenkas siffror; 20-03-10; Den pågående biljonrullningen, Cervenkas och SvD:s artiklar om stödpaketen med kommentar 20-04-17;

Om påverkan på yttrandefrihet och attityder

DN Ifrågasätt om statsstöd till MSM, censur, 20-04-13; Många ‘bara’ just nu om opinion och attityd 20-04-12; Löfvens Coronadiktatur om extraordinära åtgärder 20-04-03;

Om den svenska samhällsstrukturen och riskerna för och i en depression

Den svenska mesighetskorruptionen 20-04-05; Wallenberg spår våld 20-03-26; Smittspridningen på Järvafältet 20-03-25; 3,6 miljoner stenkastare, om flyktingarna från Turkiet med Corona i spåren 20-03-01;

Publicerad 1 kommentar

Den pågående biljonrullningen till börsen är på väg att begrava kapitalismen. Vem hävdar detta? Wall Street Journal och Financial Times.

Andreas Cervenka på Dagens Industri är öppet vänster, och han har visat det genom att hävda att Löfven gör ett toppenjobb i Coronakristider. Så, därmed hoppas jag att alla inser att jag inte direkt sympatiserar med hans grundinställning i alla viktiga frågor. Men när det gäller de finansiella krisåtgärder som nu vidtas är vi rörande eniga. Ingen kommentator inom MSM har som Cervenka varit så tongivande och konsekvent när det gäller att kritisera den uppblåsta lånebubbla som skapades efter krisen 2008 och som sedan dess bara pumpats upp ännu mer. För att nu få en krismedicin i form av mångdubbel överdos av ännu mer.

Cervenkas krönikor i DI är tyvärr alltid låsta. Jag tar risken att publicera den senaste i nästan hela sin längd, utan fler egna kommentarer, för jag tycker detta är viktigt att känna till och sprida. Som gott komplement fungerar SvD:s artikel: Rekordsummorna – hur kan regeringen ha råd?, som jag också valt att referera nedan.

coronaviruset mot ekonomin

Vinstvarning för kapitalismen – större hot än finanskrisen

Börsrally när miljoner blir arbetslösa, misskötta bolag som räddas medan strävsamma småföretagare går under.

Sällan har avståndet mellan den finansiella och den riktiga världen känts längre än under corona-krisen. 

KOMMENTAR ANDREAS CERVENKAPublicerad: 15 april 2020, 22:18Artikeln handlar om: Börs och bolagUSAWall StreetRiksbankenFederal ReserveSå slår coronaviruset mot ekonomin

  • Foto: Kevin Hagen

16,8 miljoner människor. Så många har anmält sig arbetslösa i USA på bara tre veckor. Om de ställer sig med ett corona-anpassat avstånd på två meter skulle de bilda en kö som sträcker sig mellan New York och San Francisco. Åtta gånger om. 

Wall Streets reaktion när förra veckans chocksiffror släpptes: Dow Jones index steg. 

Samma dag som den dystra arbetsmarknadsstatistiken kablades ut fanns det något annat som fångade handlarnas uppmärksamhet: Federal Reserve annonserade ännu ett stimulansprogram värt 23.000 miljarder kronor. 

Centralbanken ska nu köpa alla typer av obligationer, även papper från några av USA:s högst belånade och minst livskraftiga bolag. Skräpobligationer har rusat i värde efter beskedet. Ägarna till dessa lottsedlar kan nog inte tro sina ögon.

Samtidigt ska Federal Reserve låna ut pengar till företag med upp till 10.000 anställda, med andra ord stommen i ekonomin. Men för dessa lån är villkoren tuffare och pengarna dröjer åtminstone en bit in på maj. Då kan det redan vara för sent.

Wall Street Journals ledarsida, inte direkt känd för att vara vänstervriden, konstaterar att Federal Reserves nödhjälp är bra för Wall Street men dåligt för Main Street, en amerikansk omskrivning för vanligt folk. 

Samma sak händer i Sverige. Riksbankens insatser på 1.400 miljarder motsvarande en dryg fjärdedel av BNP har snabbt förbättrat nattsömnen hos fastighetsbolag, private equity-baroner, banker och andra som har skuldsättning som affärsidé. 

Samtidigt omgärdas statens hjälp till mindre företag av byråkrati, snåriga villkor och en försiktighet som saknar koppling till Sveriges urstarka statsfinanser. 

Resultatet av denna politik går inte att ta miste på. Samtidigt som nedgången i den reala ekonomin går fortare än under 1930-talets depression och livsverk krossas på löpande band har Dow Jones bara backat 18 procent i år. I Stockholm är årets ”ras” 17 procent. Katastrof, vilken katastrof? 

Dåligt är det nya bra

Under 2010-talet uppstod ett mantra på Wall Street: dåligt är det nya bra. Nyheter om att fler människor fått jobb fick börsen att falla. Det ökade ju nämligen risken för att Federal Reserve skulle höja räntan och minska stimulanserna, vilket är dåliga nyheter för spekulanter. 

På bara några veckor har detta fenomen gjort storstilad comeback. Om staten tidigare försåg finansmarknaden med stödhjul har hela ekonomin denna gång placerats i en vadderad barnvagn. 

WSJ menar att den nuvarande krisen innebär ett större hot mot kapitalismen än finanskrisen. Staten är nu den viktigaste långivaren i ekonomin och Federal Reserves balansräkning väntas svälla till 9.000 miljarder dollar eller 40 procent av BNP. 

Det är kanske är nödvändigt i nuvarande läge, men vad händer efteråt? De extrema åtgärder som centralbankerna vidtog 2008 har fortfarande inte rullats tillbaka. Det kommer att ta många år innan det går att tala om verklig marknadsekonomi.  

Den ojämlika fördelningen av hjälpen utmanar också grundläggande idéer i kapitalismen, till exempel den om att både belöna men också bestraffa risktagande.

En entreprenör skördar vinsterna i uppgång men får finna sig i att absorbera förlusterna i nedgång. I dag är denna logik satt ur spel. 

Det snabbaste sättet att bli miljonär är att investera en miljard i flygbranschen brukar det heta. Men istället för att hamstra kapital inför nästa lågkonjunktur har amerikanska flygbolag valt att köpa tillbaka aktier för 45 miljarder dollar de senaste fem åren. Nu får de över 50 miljarder dollar av USA:s skattebetalare men aktieägarna får ändå behålla kontrollen. Det uppmuntrar inte till framtida disciplin. 

Varför ta låg risk när för hög risk aldrig får några konsekvenser? 

SvD: Rekordsummorna – hur kan regeringen ha råd?

Vad gör årets ”corona-budget” historisk?

I vanliga fall lägger regeringen fram en statsbudget för nästkommande år på hösten. Därefter presenterar man en ekonomisk vårproposition i mitten av april – som består av lägesbeskrivning och prognoser för ekonomin – samt en ändringsbudget för innevarande år.

Normalt sett handlar det om justeringar på ett par miljarder på grund av oförutsedda händelser. I år har januariavtalspartierna S, MP, C och L redan kommit överens om hela fem extra ändringsbudgetar – på totalt 772 miljarder kronor – för att rädda den svenska ekonomin undan en coronakrasch.

Och det är alltså innan finansminister Magdalena Andersson (S) på onsdagen presenterar den traditionsenliga vårbudgeten.Stäng

Är krispaketen verkligen så stora som de ser ut?

Nej, en stor del av stödpaketen som har lagts fram består av bankgarantier och likviditetsförstärkningar till företag som i bästa fall inte kommer att kosta staten en krona.

Räknar man i stället ihop de åtgärder som faktiskt belastar statsbudgeten – som sänkta arbetsgivaravgifter, korttidspermitteringar och statsbidrag till kommuner och regioner – hamnar man på drygt 200 miljarder kronor. Det är dock mycket pengar bara det.

Som jämförelse uppgick de sammanlagda satsningarna i 2020 års budget till cirka 25 miljarder kronor. Så med andra ord kan man säga att regeringen bränner åtta år av reformutrymme i ett slag.

Skulle företag som omfattas av stödpaketen dessutom börja gå omkull riskerar notan för staten att bli betydligt högre än så.

Hur har regeringen råd?

Svaret är – det har den inte. De stödåtgärder som nu vidtas för att stabilisera ekonomin kommer att leda till att de offentliga finanserna går med underskott i år. Samtidigt gör konjunkturnedgången att skatteintäkter minskar och sociala utgifter ökar, vilket ytterligare försvagar statens budgetsaldo.

För att lösa coronaekvationen måste staten låna pengar. I praktiken sker det genom att Riksgälden – statens internbank – ger ut räntebärande värdepapper. Köpare är ofta försäkringsbolag, pensionsfonder och centralbanker. Både i och utanför Sverige.

På så sätt ökar den svenska statsskulden. Ekonomiprofessorn Lars Calmfors beräknar att statsskulden kommer att öka från 35 procent av Sveriges BNP till 42–43 procent de kommande åren.

Är ökad statsskuld ett problem?

På lång sikt är det problem eftersom ökande skuldsättning innebär högre räntor. Men den svenska statsskulden är i dag den lägsta sedan mitten av 1970-talet efter flera år av överskott i statsfinanserna. Mycket tack vare de strama reglerna i det finanspolitiska ramverket som tillkom efter den ekonomiska krisen på 1990-talet.

De offentliga finanserna anses i dagsläget så goda att Sverige kan låna pengar till i närmast nollränta. Det betyder att finansminister Magdalena Anderson har utrymme att öka skuldsättningen i tider av kris.

Värre är det för många andra länder som drabbats hård av coronaviruset. I USA ligger statsskulden på 106 procent av BNP, i Italien på 133 procent.

Kan staten trycka mer pengar om det behövs?

Ja, faktum är att Riksbanken redan har börjat göra det som en direkt konsekvens av coronakrisen.

Dels genom att erbjuda bankerna att låna upp till 500 miljarder kronor till nollränta, på villkor att de lånar vidare pengarna till företag som nu har det svårt ekonomiskt. Dels genom att stödköpa värdepapper för 300 miljarder kronor för att lugna finansmarknaden.

På så sätt ökar mängden pengar i den svenska ekonomin. Faran med det är givetvis att priserna i samhället kan börja stiga kraftigt. Men Riksbanken menar att det inte finns någon risk för hyperinflation eftersom de nya pengarna inte direkt finansierar statens utgifter.Stäng

Kan Sverige räkna med krishjälp från EU?

I förra veckan enades EU:s finansministrar om ett stödpaket på 500 miljarder euro. Det består av tre delar. En tillfällig europeisk a-kassa för korttidsarbete. Krislån för små och medelstora företag hos Europeiska investeringsbanken. Och en möjlighet för medlemsländerna att finansiera hälso- och sjukvård via lån ur krisfonden ESM.

Ingen av åtgärderna är särskilt aktuella för svensk del, utan riktar sig främst till länder som befinner sig i djupare ekonomisk kris och har sämre förutsättningar. Däremot kan den ekonomiska injektionen få en stor indirekt effekt även för oss, eftersom EU är Sverige största exportmarknad.

I nästa steg ska euroländerna diskutera möjligheterna att låta centralbanken ECB ge ut en särskild coronaobligation för att gemensamt finansiera den ekonomiska återhämtningen.

Sunt förnuft, kommentar

Som läsaren själv kan konstatera är SvD:s sammanfattning ett försök att vara objektiv. All objektivitet är dock skenbar. Artikeln ger ett lugnande intryck, eftersom statsskulden inte ser ut att öka mer än måttligt, från 35% till 43% av BNP, samtidigt som andra länder ligger över 100%. Men i Sverige har man 1. maxbeskattat medborgarna och 2. konfiskerat kommunernas överskott. Kommunernas skulder motsvarar ca 15% av BNP och man har ett kraftigt ökande behov av mer. Samtidigt är den svenska hushållssektorn betydligt hårdare belånad än den amerikanska. Och detta gäller ännu mer svenskt näringsliv. Totalt sett är skillnaden ganska obetydlig, och faktum är att Sverige är betydligt mer räntekänsligt, eftersom lånen ligger där de ligger. En skillnad mot USA är också att dollarn fortfarande fungerar som världens reservvaluta. Trump kan därför trycka upp mycket mer pengar, för det är inte bara amerikanerna själva som backar dessa. Svenska kronor är det däremot bara de närmast sörjande som behåller frivilligt i fickorna.

Exakt var det här slutar är det förstås ingen som vet. Henrik Mitelman i DI visar på ett intressant scenario med kraftigt ökad inflation i vissa varusegment och tillgångar, samtidigt som vi kan uppleva deflation i andra, pga lägre löner/inkomster och svag efterfrågan. Att aktier är det enda man då kan investera sina besparingar i är nog ingen dålig gissning. Men just nu skulle jag hellre lägga dem i guld, en safe haven för det mesta. Vi har med all sannolikhet inte sett slutet på börsfallen, och om en andra våg löses ut så kommer staterna ha betydligt mindre möjligheter och trovärdighet att agera.

PS. Slutet på Cervenkas artikel, som jag tagit bort, handlar bl a om hur Cervenka med stöd från Financial Times argumenterar för en mer ansvarstagande kapitalism. Jag nöjer mig med att konstatera att förmögenhetsskatt i USA, där man diskuterar en ribba vid kanske 100 miljoner dollar, är något helt annat än vad det skulle handla om när Löfven et al tagit till sig idén, då är det alla med mer pengar på banken än den statliga bankgarantin som ska pungslås. Det senare är sjukt och skadligt på alla sätt, det förra däremot tål att tänkas på, eftersom det då bara vore de superrika som skulle drabbas.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad Lämna en kommentar

Gratis pengar till alla! Bara spararna och skattebetalarna är Svarte Petter.

Det började med 300 mdr kronor. Därefter 500. Och 500 till. Paketen har sedan haglat över ‘marknaderna’. Centralbanker och regeringar har varit långt mer generösa än vad någon kunnat inbilla sig på förhand. Och när amerikanska staten och the Fed vräkte på med 60 biljoner kronor (60 000 000 000 000) så var det det hittills största räddningspaket världen sett, även mätt i fast penningvärde. Större än Marshallplanen efter andra världskriget, större än Roosevelts New Deal, för att ta USA ut ur depressionen. Beloppen är svåra att ta till sig för gemene man, och det tog ett tag även för marknaderna att fatta, innan återhämtningen började, som visade att paketen har – om än inte helt tillfredsställande – effekt.

Det amerikanska stimulanspaketet har en närmast ofattbar dimension. Det syns längst till höger i diagrammet som ett jättelångt streck i slutet av en kurva som på femtio år aldrig varit i närheten av liknande interventioner. Och de svenska paketen är i nästan samma storleksklass, sett som andel av befolkningens och ekonomins storlek.

Vad som borde vara obligatoriskt, ja, lag på, vid sådana här bail-outs (räddningspaket) är att ange beloppen i förhållande till invånare, sysselsatt, eller ännu hellre heltidsarbetande skattebetalare. Det skulle göra att folk fattade proportionerna och möjligen göra en och annan centralbank och regering något mer återhållsam. Det amerikanska paketet motsvarar ca 400.000 kronor per sysselsatt amerikan. De svenska paketen är faktiskt i samma storleksordning, över 250.000 per sysselsatt. Efter halvårsskiftet, då vi enligt Anders Borg kan ha 20% arbetslöshet blir beloppet per heltidsarbetande svensk skattebetalare t o m större än det amerikanska.

Då räknar vi visserligen in lån som ska betalas tillbaka. Men många kommer inte kunna betala. Och vi räknar inte in riksbankens stödköp av utestående företagsobligationer och -certifikat. Ännu mindre den andel av ECB:s motsvarande stödaktioner, som avser svenska företag. Vi räknar inte heller in de stödpaket som utlovats om detta inte skulle räcka.

Marknaden styckar just nu sitt byte: våra skattekronor och surt förvärvade sparpengar

Marknaderna, som raskt tuggat i sig dessa paket har just nu positionerat sig 24% ned (USA) och 22% ned (Sverige), vilket enligt bl a Jonas Thulin på Erik Penser, ändå inte innebär att man ‘prisat in’ att Corona skulle dra ut på tiden längre än över halvårsskiftet. Skulle krisen fortsätta så kommer börserna gå ned mer. Då behövs det mer statsstöd. Och enligt nuvarande marknadslogik kommer man få det. Detta må inte vara inprisat, men det beror i så fall mest på att marknaden just nu håller andan, och hoppas att ingen till dess ska hinna räkna ut vad de stora beloppen innebär för dem som betalar. Thulin vill inte svara på frågan: Är det för mycket? Har centralbankerna tagit i mer än de tål? “Det är en senare fråga.” Marknadens aktörer är inte mer långsiktiga än så, kvartalstänkandet är per definition momentant, ‘en sak i taget, nu ska vi bara äta upp det här först!’.

Jonas Thulin från Erik Penser. Han talar för sin vara, som helt klart är att få upp kurserna. Man bör ha spypåsen beredd, för det här är ingen sentimental föreställning, Thulin är iskall när han skär upp och delar marknadens byte, alla våra sparpengar och skattekronor. Det kommer att räcka till halvårsskiftet.

Nu är det bara att ringa till Ingves om du förlorat dina pengar på fel häst på Solvalla

Jag har själv föreslagit ett moratorium avseende finansiella betalningar till bankerna. Anstånd med amorteringar och låneförfall alltså. Även det en tillfällig relaxering av penningpolitiken således, men extremt minimalistisk jämfört med vad som nu beslutats – och mycket mer effektiv. Paketen som lagts är lååångt mer omfattande. Man har inte bara tecknat in avsevärda delar av framtida reformer i statsbudgetarna (dvs välfärdsförbättringar och/eller skattesänkningar), man har låtit centralbankernas sedeltryckpress direktinjicera pengar till företagsanställda och fastighetsägare, ett paradigmskifte, för tidigare befattade man sig bara med bankerna. Och det är ett farligt steg.

Fr o m nu är det möjligt att ropa på Riksbanken om jag är riskkapitalist och lånat ut pengar till en restaurang som ställer in betalningarna. Eller om jag är hyresvärd och H&M slutar betala sin hyra. Eller om jag är marknadskommunikatör på SAS och inte får ut min sexsiffriga månadslön. För alla dessa behjärtansvärda ändamål trycks det upp nya pengar. Det råder heller ingen idétorka på nya användningsområden för sådana pengar bland de nya ekonomerna. En Swedbankekonom t ex, föreslår att man ska dela ut 10.000:- till varje svensk, för att ‘kickstarta’ ekonomin. 50 mdr i månaden i sex månader ger 300 mdr till, eller ca 100.000:- per heltidsarbetande HT2020. Känns det klokt? Rättvist?

Om jag alltså är heltidsarbetande med genomsnittsinkomst så går jag 90.000: back på den idén, och då är just detta ett förslag som ändå vänder sig till den bredaste befolkningsandelen. De redan lagda paketen innebär mer eller mindre hårt riktade insatser till några få lyckligt gynnade, medan alla andra ska förmodas se sig nöjda och gynnade genom att ekonomin hålls under armarna ännu ett kvartal eller halvår, med förhoppning om att allt ska bli som vanligt när bidragen tagit slut.

Godmorgon medborgare. Ikväll har ditt sparande krympt igen. Inte på börsen. Utan på kontot dit du flyttat dem för att vara säker.

Och vad innebär det för oss som sparat undan för att säkra vår pension? Låt oss göra ett lite, men bara lite, överdrivet exempel. Ett riktigt Lyxpaket: ge alla svenskar 1 miljon istället! Att ha på kontot, så att man kan känna sig härligt trygg och säker. Det är åtta gånger mer än de hittills klubbade svenska paketen. Det är också ungefär 2,7 gånger penningmängden, innan dessa paket nått ut. Det skulle innebära att det sparande du förut ägde späds ut och blir värt bara en fjärdedel av vad det är nu. Om du hade 4 miljoner, så har du efter ‘lyxerbjudandet’ bara två, mätt i fast penningvärde.

Frågan om nykapitalism eller ‘gammal hederlig socialism’: att ge bort dina pengar till marknaden eller till alla

Ger vi bort 100 miljoner till var och en så blir det ännu mer uppenbart vad vi håller på med: raderar ut alla befintliga förmögenheter. En enda stor ‘socialistisk’ omfördelning m a o. Samtidigt som hyperinflation skulle göra det osäkert vad de ‘nya vinnarna’ faktiskt har kvar efteråt, när tillgångar och varor omvärderats dag-för-dag. Hyperinflation uppstår nämligen när vi inte längre har förtroende för valutan, och det innebär att ingen vågar tro på värdet, även om det faktiskt finns ett; den bråkdel av vad som varit är svår att upptäcka och fastställa.

Värdeförsämringen på befintligt sparande gäller även om inte alla fattar vad som pågått. Det lär man iofs göra om förslaget om ett Lyxpaket kommer. Även vid mindre omfattande penningmängdsökningar, som de som pågått efter senaste krisen 2008, så kommer ganska snart medvetenheten sippra igenom marknadsmekanismerna. Om alla de hittills klubbade paketen ‘slår igenom’ så att penningvärdet av befintliga pengar faller så mycket som de teoretiskt bör göra, så innebär det att pengar blir värda ca 3/4 av vad de var före krisen. Dina fyra miljoner blir alltså värda 3, om du har dem på kontot. Det är faktiskt lite sämre än om du valt att ha kvar dem på börsen, OMX har ju ‘bara’ gått ned 22%. AP-fondsparare eller privatsparare, hur du än vänder dig så är du förlorare. Och värst av allt är om du först förlorat på börsen och sedan placerat likviden på kontot, för att de där skulle ‘vara säkra’.

Välkommen till den nya irrationella nationalekonomin

Det här är alltså den nya ekonomin. När jag studerade ämnet på Handelshögskolan i början på 80-talet så var det fortfarande ‘the rational man’ man utgick ifrån; alla handlade rationellt och så kunde man därför beräkna vad bl a risk kostade. Men i en värld med negativa räntor och sedelpressar att ta hand om varje feltänkt investering, så gäller inte detta längre. Vi har inte bara rätt att bete oss totalt irrationellt, marknaderna utbildar oss i och tvingar oss till slut att göra det, om vi inte ska bli förlorare. Är det rationellt att ta hänsyn till en företags kreditrisk när du lånar ut pengar till det? Nej! Hög formell kreditrisk innebär högre ränta och du kommer ändå bli avlöst av ECB om det går illa. Är det klokt att som företag inte dela ut allt, och ha pengar i kassan för oförutsedda utgifter? Nej! Du värderas som företagsledare efter hur mycket avkastning du ger på insatt kapital, fel i båda ändar alltså, man ska dela ut allt man har och inte binda reserver – då blir kapitalägarna sura. Och eftersom man ändå kommer trycka upp pengar för att rädda dig när det går dåligt, så har du ju gjort allt i onödan.

Med Coronapaketen förvandlas vi alla till delar av ett proletariat – kanske utan att det ens hjälper

Samma gäller förstås även oss privatpersoner. Den som har något kvar, surt förvärvat efter ett arbetsamt liv, brandskattas nu, stycke efter stycke, medan allt går ut på att rädda dem som belånat sig – och fortsätter att belåna sig än mer – upp över öronen och förbi. Men kan vi utgå ifrån att vår – ofrivilliga – uppoffring hjälper? Kommer man att på detta sätt rädda ekonomin? Jag ska inte uttala mig tvärsäkert om det. Men jag har starka tvivel. Det amerikanska jättepaketet motsvarar en tredjedel av det börsvärde som USA-börserna hade vid början av året, och börsen är ändå ned 24% alltså. De svenska paketen motsvarar en fjärdedel av OMX vid årsskiftet, men indexet är ned 22% ändå. Idag rusar kursen på den norska detaljhandlaren XXL, för att man lyckats få bankfinansiering och en riktad nyemission. Detta visar att det är först när finansieringen nått fram som den värderas fullt ut. Det visar också hur trubbiga ‘helikopterpengarna’ är. Det mesta försvinner i hanteringen. Det enda som är säkert är att de kommer dras från ditt sparande. Men utan att du ser det på kontoutdraget förstås.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad Lämna en kommentar

Swebbtv lördagsintervju 79 – om den finansiella krisen och hur den bör lösas.

Swebbtv har blivit den kanske viktigaste plattformen för de röster som MSM inte vill låta komma till tals. Mikael Willgert intervjuar hög som låg och och fokuserar på sak, inte person. När jag berättade för honom om min bakgrund som kreditanalytiker och att jag såg bättre och effektivare sätt att använda de pengar som nu sprutar ut ur Riksbanken, så tyckte han, precis som jag, att detta är viktigt att torgföra. Det blev en och en halv timmes intervju och en säkert besvärlig klippning av materialet ned till den för ‘lördagsintervjuer’ stipulerade tidsramen. Jag hoppas du vill vara med och föra ut budskapet. Man skjuter just nu mygg med hagelgevär. Om vi ska rädda pensionspengarna så måste vi få staten och Riksbanken att hantera pengarna mer effektivt.

Så här sammanfattar Willgert intervjun:

I detta program får vi en inblick i vad som händer i bankerna när det blir kris. Vi får möta Magnus Stenlund som är juristutbildad och ekonom från handelshögskolan. Han har erfarenhet som kreditanalytiker bland annat med 11 år på SEB. Under en period arbetade han på Swedbank med att utreda dåliga lån i Baltikum och Ukraina. Han driver också en blogg med namnet Sunt Förnuft.

Han berättar att sedan finanskrisen 2008 har löptiden för lån generellt förkortats. När lånen ska sättas om efter att det löpt ut kan banken se över säkerheten för lånet. Normalt är det inget problem men när marknaden försvagas och värderingar minskar kan banken konstatera att säkerheten inte räcker. Då kan ytterligare säkerhet begäras eller kan banken kräva tillbaka av krediten. Ett sätt att lösa detta för en företagare kan vara att gå i personlig borgen eller pantsätta sitt hus för att klara företagslånen.

När bankens säkerheter försämras i en nedgående situation kommer banken tvingas göra reserveringar. Detta minskar bankens egna kapital vilket gör att kapitaltäckningsgraden minskar. För att klara detta kan banken tvingas fordra in utestående krediter. Magnus berättar att denna process kan gå oerhört snabbt och leder till en minskad likviditet i marknaden, vilket ytterligare förstärker nedgången eftersom värden på fastigheter och aktier minskar. Det blir en nedåtgående spiral som går fort till skillnaden från när krediterna tidigare gavs ut, vilket har skett successivt under många år.

Den nedgång vi ser nu har skett snabbare än under tidigare kris och Magnus tror att den kommer bli värre i Sverige än under finanskrisen 2008. Då hade vi kvar en del lärdomar från krisen på 90-talet som gjorde att vi klarade oss bra i en internationell jämförelse.

Magnus Stenlund förklarar att 90-talskrisen berodde på att Sverige genomfört tre avregleringar i fel ordning. Det var kreditavreglering, skattereform och valutaavreglering vilka ledde till en alltför snabb expansion. Tidigare kontrollerade staten hur mycket bankerna fick låna ut vilket höll ner utlåningen medan det idag är riksbankens nollräntestrategi har lett till en utlåningstakt som överstiger ökningen av BNP.

Riksbanken går nu ut med ytterligare likviditet i marknaden men det kommer inte fungera enligt Magnus. Han menar att problemen kan liknas vid ett stort hål långt under vattenlinjen i en damm. Vi diskuterar Riksbankens åtgärder och Magnus konstaterar att marknaden har reagerat ganska positivt på att Riksbanken har “mjuknat” även om det är mest att likna vid plakatpolitik. Den sista tiden har räntorna stigit kraftigt på grund att kreditåtstramningen sker snabbt. Alla håller hårt i kontanterna i detta läge. Krediterna har fram till nedgången hela tiden ökat trots att “alla” insett att det måste komma en korrektion. Kommunernas stigande belåning är en följd bland annat av den ökade migrationen. Ett annat område med kraftigt ökande belåning är inom bostadssektorn som ökat med 3000 miljarder under 20 år.

En annan effekt av migrationen är att vi har många offentliga “snällanställningar” där personer som inte är produktiva får lön. Dessa åtgärder leder i förlängningen till att pensionerna urholkas. Även statens olika åtgärder för att bemöta krisen leder till försämrade pensioner. De försämringar vi står inför riskerar leda till att välutbildade och produktiva personer i högre utsträckning kan komma att söka sig till länder med lägre skatter och där man hushållar med skatteintäkterna.

Magnus Stenlund ifrågasätter regeringens ledarskap i samband med Coronakrisen. Han vill se en trovärdig plan och deadline för de åtgärder som görs. Han ser det som viktigt att rädda företag från onödiga konkurser. därför kan man överväga att bankerna under en tid skulle hindras från att dra tillbaka krediter genom att riksbanken under en tid tar över risken mot en viss kostnad. Då blir det ett mer selektivt stöd istället till de bolag som verkligen behöver detta.

Vi kommer sannolikt bli av med stora delar av våra pensionsbesparingar och han tror också att vi får se stora fall i fastighetspriserna. Men många som idag sitter på kapital kommer kunna göra goda affärer.

Mikael Willgert intervjuar undertecknad i egenskap av kreditanalytiker.

Intervjun är alltså en 60 minuter lång. Förslaget om hur man bör gå tillväga för att mer effektivt lösa den nedåtgående spiralen kommer ca 45 minuter in i programmet.

På slutet nämns kort i intervjun om de mer riskfyllda direktlånen till företagen, den så kallade företagscertifikaten och -obligationerna, som tyvärr bara hann behandlas översiktligt. Dessa utgör idag en närapå lika systemkritisk del av samhällsekonomin som bankerna. Många småsparare har idag sina besparingar här, via s k högräntefonder. Dessa har snabbt blivit närmast omöjliga att sälja och flera fonder har sedan förra veckan fått Finansinspektionens tillåtelse att frysa uttag. Med detta drag riskerar staten att mer eller mindre tvingas in som garantor för hela denna lånesektor; flera av dessa tillgångar kan annars vara värdelösa när man åter tillåter försäljningar.

https://www.youtube.com/watch?v=uKHjDfR4xSE

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad 2 kommentarer

Wallenberg spår våld och social oro. Och en depression som inte kommer ge vika.

DI och SvD rapporterar om Jacob Wallenberg som uttalat sig i intervju i Financial Times. Tyvärr låsta artiklar överallt, men kontentan är att depressionshotet är reellt och att vi kan hamna i en situation där ekonomin stannar kvar i brygga, 20-30% under dagens, med ungefär lika stor arbetslöshet, kravaller och allmän social oro. Han bekräftar därmed vad jag skrev i min krönika för fem dagar sedan om apokalypsens fyra ryttare.

Personligen så är jag övertygad om att korrigeringen initialt måste bli ännu större, och att vi därför ska vara glada om ekonomin endast krymper 30%. Börserna är nu ner ca 25% sedan toppen, men bara 15% mot för ett halvår sedan. Med de förändrade utsikter vi har nu, så är detta ett alldeles för litet värdetapp. Kejsaren är naken. När ska någon ropa det högt? Ja, att du eller jag gör det spelar förstås mycket liten roll. Inte heller ekonomijournalister som Cervenka på DI. Kanske om någon mångmiljardär kommer i kläm, någon som Petter Stordalen, den norske hotellkungen ni vet; någon som inte får det stöd han förväntar sig från staten. Då kan det börja hända saker. Eller om Wallenberg höjer rösten. Men ingen av dem kommer säga något förrän de absolut måste.

Italien lånar till 1,68%. Vem gör den kreditriskanalysen?

Att Italien, en ekonomi totalt i koma och med stora strukturella problem att reda ut precis som Sverige, men utan det starka näringsliv som vi har, ändå kan låna pengar på under 2% ränta mitt i pågående Coronakris är förstås inte ett tecken på att marknadsekonomin fungerar, det säger istället motsatsen. Medan den reala ekonomin faller samman i allt snabbare takt, så är risken uppenbar att marknaderna väljer att tolka de enorma stödpaketen på ett helt annat sätt. Inte längre som den där karamellen som höjer börskurserna över en dag eller eftermiddag, för att gratis pengar i knät alltid ger en skön känsla. Utan som en ökad risk för att alla ska förstå att staterna löser ut banker och företag med rena monopolpengar. Och att förtroendet för pengars värde då över en natt riskerar att försvinna.

Då är det kört.

Detta vet JW. Eller borde veta. Ändå försöker han täta läckan, precis som alla andra, högt uppe vid relingen, som om vi fortfarande kan rädda allt. Det är ett högt spel som spelas och orolig är han förstås; han hör till den superrika elit som har extra god anledning till det. Karenstiden för Wallenbergkritik av regeringens och FHM:s krishantering har tydligen gått ut, efter de hyllningar han gav dem, just efter att ha fått pengar till SAS. Han är förstås glad för miljarder som räddar SAS och samtidigt hans egna aktievärden och var juste att klia lite rygg tillbaka. Men nu varnar han för våld och social oro som följd av Corona-nedstängningen.


Han är förstås ute efter att, precis som Hessius få samhället att ge upp Coronafajten och öppna upp igen så att vi undviker depression. Men i så fall borde han ha varit ute tidigare på banan. Hjälpt till att propagera för hårda och resoluta restriktioner, som medgivit en snabbare kvävning av smittan. Ingen. Absolut ingen politiker skulle idag kunna fatta ett öppet beslut om att häva blockaden, mitt i eskalerande dödssiffror. Inte ens Trump, för han vill ju trots allt bli omvald igen, mer än något annat.

Wallenberg har rätt i sak. Krisen kan slå hårdare mot samhället än någon kris sedan 1930-talet. Det kan tyckas onödigt, för Corona motiverar inte detta. Men det är inte där skon klämmer. Det är tidigare försyndelser vi nu får lida för. Och då borde ju inte receptet vara att staten (läs: skattebetalarna och småspararna) återigen ska baila ut de alltför länge gynnade lån- och risktagarna, som liksom 2008 tycks inbilla sig att det var staten som återigen skulle stå för hela risken. En korrigering är nödvändig och de som skott sig på nollränteregim och krondeprecieringar måste helt enkelt betala själva. Gissa att de kommer slåss innan detta sker. Dra i alla sina kontakter. Peka med fingret mot absolut alla andra.

Och de har goda språkrör.

Precis som Anders Borg (numera rådgivare på East Capital), Göran Persson (ordf. Swedbank) och en hel radda med bankekonomer, så är JW glad för att det trycks upp enorma summor som går in i banksystemet, utan att nödvändigtvis komma någon annan än bankerna tillgodo. Men det han samtidigt säger visar att han nog är helt klar över det faktum att sådana åtgärder är så gott som helt bortkastade. Vi kan inte rädda ekonomin på den nivå den varit.

Inte ens tanken att staten ska överbrygga med somliga företags löneutbetalningar till anställda, är så genomtänkt. Permissionslöner under flera månader, till kostnaden av flera hundra miljarder, är en livsfarlig idé, eftersom dels ingen just nu vet hur länge det måste pågå för att ge avsedd effekt, dels för att statskassan urholkas så rejält att inga andra åtgärder sedan kan genomföras, samtidigt som det mesta av dessa ur-hand-i-munnen-pengar inte kommer användas för mycket konsumtion, bara sparande. När sedan verkligt armod utbryter, vilket ingen kan utesluta, precis som JW säger, så är statens kassa tom. Var det då rätt att ge detta fåtal allt som fanns? En ersättning motsvarande A-kassa skulle vara vettigare, och kunna pytsas ut på längre tid, och uppfattas som mer rättvis. Men inte heller en sådan bör ges om vi inte kan sätta en trovärdig deadline. I så fall kanske den heller inte behövs, eller kan ges som ett räntefritt lån.

Social oro. Vad är då 257 bomber?


Wallenbergs kritik mot Löfvenregimen kunde ha kommit långt tidigare. Den sociala oro som vi andra redan har noterat motiverar detta. Långt innan 2019, då det slängdes 257 bomber, var befann sig JW då? Allt sådant har han förbigått i tysthet. Det sociala våld som nu kan bryta ut kan förvisso bli ännu mycket värre. Men att påstå att man inte såg det komma förrän nu? Som en av de mest inflytelserika i vårt svenska samhälle lokalt, såväl som globalt i hela världen, har Wallenberg ett mycket tungt ansvar för det som skett och även det som kommer ske.

Vem svarar för våldet i Wallenbergs och Säpos prognoser?


JW vet varifrån detta våld lär komma först. Coronaoron i Rinkeby har bara börjat innan anklagelserna mot den svenska staten och landstinget kommer. Och här finns både extremism och våldskapital. Att helt grundlöst kasta fram idén att det skulle handla om svenska tjänstemän är bara ett sätt att slå ännu fler blå dunster i våra ögon. Som Säpo, som varnar för ‘mer högerextremt våld’ och pekar på fyra platser i världen där sådant förekom förra året. Men de 257 bomberna nämns inte, det är ju inte formell terrorism. Enligt Säpos rapport så minskar det islamistiska våldet istället. Låter som ett upplägg för Morgan Johansson att smasha på: mer lagstiftning i orostider, allt för att kväsa yttrandefriheten.


Om Wallenbergs utspel måhända är eftertankens kranka blekhet eller endast en partiell omvändelse under galgen är oklart, oavsett vilket är det sannolikt för sent att göra helt om marsch för att undvika det kaos han nu ser, men som varit på väg i många år nu. Corona kan komma att katalysera även detta.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft