Publicerad 3 kommentarer

El Nadi försvann långt före regeringens beslut, säkerhetshotet struntade i anmälningsplikten. Vem hade kunnat tro det?

En dubbel rubrik krävs för en dubbel – eller rent av tredubbel skandal. Vi är på väg att skapa en praxis där det är omöjligt att utvisa terrorister, rakt emot vad som står i FN:s flyktingkonvention. Den här regimen fattar impotenta beslut varje gång de själva anser så vara bäst, samtidigt som de anser sig kunna skriva under för landet avgörande FN-deklarationer utan att ens vara formellt beslutsföra. Hur konspirationsteoretiskt lagd måste man vara för att misstänka kriminellt uppsåt i båda fallen?

Som bekräftelse på min artikel igår, avseende hur svenska pass devalverats i värde ,är vad som strax därefter publicerades: nyheten att friskole-VD:n Abdel-Nasser El Nadi, en av de sex terroristsympatiserande säkerhetshoten, har ‘avvikit’. P4 Göteborg har ett dokument från polisen

4 dagars ‘handikapp’ från 4/10-8/10 ger man El Nadi i försprång att försvinna, trots att han betraktas som en allvarlig säkerhetsrisk. Sedan väntar man på att han ska höra av sig fram till den 18/10 innan man ger upp hoppet.

som visar att detta avvikande skett efter ett fyra dagars ‘hål’ i anmälningsplikten. Sedan har man lugnt fortsatt rapportera frånvaro. Tydligen krävs det att man hinner bomma ytterligare två fyradagars rapporteringsperioder, inklusive ett mellanliggande anmälningshål på fyra dagar till, innan det anses nödvändigt att ringa i alarmklockan. Efter det tar det ytterligare 19 dagar innan allmänheten informeras. Observera att det rör sig om en mycket farlig person; El Nadi anses ju vara ett säkerhetshot på grund av sina terrorsympatier.

Än mer uppseendeväckande: El-Nadi avvek redan den 5 oktober sannolikt, och detta upptäcktes senast den 8 oktober. Överordnade måste ha informerats om den uteblivna inställelsen då såväl som under de påföljande dagarna. Det innebär att regeringens utvisningsbeslut den 17 oktober var en ren charad – alla visste ju att han redan avvikit!

Man måste ställa sig frågan, hur är det med imamerna, de övriga fem säkerhetshoten? Har även de avvikit? Det lär vi väl få reda på så småningom, antingen när det redan är för sent eller när det visar sig ha gått över förväntan och ingen oskyldig kommit till skada. Ren bonntur, som det i så fall måste kallas.

Regeringsbeslutet: den 17/10

Frågan är kommer någon ens få skit för det här? Blir det en utredning? Tveksamt, gissar jag, eftersom det inte ens verkar vara formellt fel att begå de mest uppseendeväckande blundrar i vårt land. Tittar jag på rubrikerna i MSM så är ju det här inte alls någon skandal. Nyheten landar långt ned i flödet. Och frisläppande av terrorister är ju redan på väg att bli praxis. MSM såg inget som helst nyhetsvärde när en för terrorfinansiering dömd uzbek 4/11 (det planerade dådet i Östersund) också släpptes fri. Även denne man dömdes slutgiltigt till utvisning av regeringen, men släpptes på exakt samma grunder. Som Samtiden rapporterar blev domen f ö avsevärt mildrad i hovrätten genom att bevisningen för deltagande i det planerade attentatet underkändes.

Är det bara jag? El Nadi är en säkerhetsrisk som är lös nu och som kan förmodas vilja hämnas på alla elaka svenskar som inte uppskattar hans engagemang för yihad. Då vore väl rikslarm inte helt omotiverat? Men så här lunkar myndighetssverige istället ostört på. Den stora skandalen har ju redan varit.

Säkerhetshot mot Sverige och svenskarna räknas inte – tjänstemän på Migrationsverket trumfar regeringen.

Man har konstaterat att El Nadi, liksom hans vänner, inte får utvisas på grund av faran för dennes liv i ursprungslandet Egypten. Övervägandet görs alldeles utan att snegla på hur risken för svenska folket påverkas av att El Nadi finns kvar i landet, ingen sådan avvägning görs i landet Absurdistan. Och inte ens regeringens beslut tillåts ändra denna tjänstemannabedömning inne på Migrationsverket. I beslutet anges uttryckligen att samtliga sex är för farliga för att få vistas i Sverige. Men det betyder ingenting! Damberg kan uppgivet slå ut med sina händer och hävda sig ingenting mer kunna göra åt saken.

Är det någon överhuvudtaget som läst p. 2?

Inte heller verkar man ha läst FN:s flyktingkonvention särskilt väl, vare sig regering, domstol eller Migrationsverk. I artikel 33 p. 2 framgår nämligen att rätt saknas för flyktingar att åberopa fara för sitt liv vid avvisning, givet att denne flykting själv bedöms vara en fara för det land han vistas i. Just den rimliga prioritering som de flesta svenskar frågar sig hur den inte kan göras, är alltså redan gjord, men detta åberopas alltså av någon anledning inte. Har man inte läst eller vill man inte läsa? Varför är detta en hemlighet för såväl svenska folket, som regering – och media?

För farliga för att få vistas i Sverige. Men frivillig anmälan räcker bra ändå.

Att det sedan räckte för El Nadi att anmäla sig frivilligt i fyradagarsintervaller, det är… så hårresande slappt! Hur hade det istället varit med häkte? Husarrest och fem vakter? Eller i alla fall en elektronisk fotboja? Kan man åtminstone låta bli att betala taxiresan, mödan och besväret stackars El Nadi åsamkats när han tvingades göra dessa anmälningar? Jaså, jaha, han får ingen ersättning? Som luttrad absurdistanier är jag nog mer överraskad över det, än allt det andra. Gissar ändå att han faktiskt skulle ha fått ersättning, om han bara låtit bli att avvika. Det var väl moroten man förlitade sig på.

Att man inte heller anser det nödvändigt att informera allmänheten, när El Nadi inte dyker upp på dessa närvaroprov, för detta är det svårt att finna ord som inte inkluderar brottsligt eller kriminellt. Är det svårt att förstå att konspirationsteorier frodas när man hör om sådant här? Teorier som handlar om att vår regim skapat de här systemfelen avsiktligt för att hjälpa sina vänner, islamisterna, att klara sig undan så länge det bara är möjligt? Det är förstås först efter att ha uttömt alla andra alternativ man vill tro det, men vem kan på allvar inbilla sig att det finns regeringar som är så inkompetenta att de hittar på något sådant här helt oavsiktligt?

Det är också lika lite konspirationsteori att misstänka MSM för att försöka mörka vad som hände. Jag nåddes ju av beskeden ganska tidigt, att utvisning inte skulle kunna verkställas. Men i de MSM-artiklar som sedan följde stod bara att det slutligen var regeringen som avgjorde. Och när regeringens beslut väl fattats rapporterades om detta, utan att med ett ord nämna att beslutet inte hade någon praktisk betydelse; att tjänstemannadirektivet alltså kvarstod. De flesta med mig vågar jag påstå, läste detta som att tjänstemannabeslutet hade ändrats och detta var också vad jag konkluderade i min artikel för tre dagar sedan. Uzbeken som släpptes på samma sätt i Östersund var det sedan lika tyst om. Hade inte El Nadi avvikit och skapat nya rubriker så hade nog de flesta av oss invaggats i den felaktiga förvissningen om att ordningen ändå till slut återställt.

DN i en klass för sig

DN 6/11.

Det borde väl egentligen inte ha varit möjligt att röra till den här soppan mer, men – jo! När DN rapporterar om El Nadis försvinnande, så är det med en rubrik som antyder att DN har insiderinformation om att El Nadis flytt ut ur landet. Inga stöd för detta antagande finns i artikeln, däremot ännu tydligare skrivningar om att vi ställts inför fait-a-complait:

” Att Abdel-Nasser El Nadi har lämnat Sverige innebär inte nödvändigtvis att Säpo har slutat intressera sig för honom. “

Säpos pressekreterare ger också hon sken av att utrikesflykten är ett faktum: “Om det finns ett beslut om att en person ska utvisas och den lämnar landet så får man anse att den personen är verkställd.”

Och därmed skulle ‘fallet alltså vara uppklarat’. Så perfekt att El Nadi valde att göra tvärtemot vad han själv yrkat för att slippa, vad bra att han frivilligt lämnat det land han var en säkerhetsrisk för. Men vad säger man i det land han nu vistas i? Och våra grannländer som fortfarande saknar gränskontroller mot Sverige, är man nöjda med hur det här skötts? Ett steg närmare visakrav skulle jag tro att vi kommit. Trippeldumheter brukar i längden inte tolereras någonstans, hade detta varit ett dataspel så hade Sverige just förlorat minst ett liv. Frågan är hur många vi har kvar.

Detta luktar mygel lång väg. Och jag har bara två tänkbara svar på vad som faktiskt kan ha hänt:

1. Vi har en mordgalen islamist på rymmen i Sverige, men myndigheterna och MSM vill få oss att tro att han är någon annanstans. Alla får hoppas att han grips innan han hinner agera.
2. Säpo har tagit lagen i egna händer och gjort processen kort med El Nadi, alternativt gjort sig besväret att förflytta honom tvångsvis ut ur landet, rakt emot Migrationsverkets anvisningar.

Av dessa två är tyvärr det jag tror och det jag hoppas på inte detsamma.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

English Summary

Six fundamental islamists, has been regarded by Swedish Intellegence police, Säpo, as such serious threats to our country that they must be deported. Deportation has been finally decided by the government, but to everyones surprise, the government decision was overruled (!) by officials at the Migration authority. What is considered by them as a danger for prosecutions in their home countries makes it impossible to send them out of the country. Thus, there is no consideration taken to the fact that their presence here is expressed as ‘too dangerous for Sweden’. According to the UN Refugee Convention, Article 33, p. 2, this is wrong, such considerations can be made. There should thus be no problem deporting these men.

Even more astounding, these highly dangerous terrorist symphathisers are then not put in custody or anything alike. No watchmen or even elecronic hobble devices to make sure they do not escape. Instead they are supposed to, on volontary basis report their whereabouts to the nearest police office. El Nadi stops doing this already October 4th, but since he does not even have to report every day, it takes until the 8th when this is noted. And int takes ten days before his escape is considered a fact. And another nine days before this is reported to the Swedish public.

We must unfortunately assume that the same very well may have happened with the other five national security threats. The police may already have noted their absence but is still hoping for them to come back, before making it official.

Yes, this is criminally stupid. Three times over. Or just criminal. Heydays continue for conspiration theorists in Sweden.

UN does not forbid deportation, in case the refugee is considered a security threat.
Publicerad Lämna en kommentar

Leif Östling i Swebb-TV. Om en svängning, del 3.

Året var 2017. Tillfrågad om varför han placerat en del av sina pengar i utlandet istället för att skatta för allt i Sverige, så hamnade Leif Östling i affekt. Han var förbannad och journalisten provocerande, orden bara flög ur honom. Östling hade varit chef för Scania sedan 1989, VD sedan 1994 och klarat att manövrera lastbilsföretaget genom åtskilliga stormar med stor framgång. Scania är idag världsledande, en av svensk industris verkliga pärlor. Östlings skicklighet hade belönats i form av en plats i huvudägaren VW:s ledning 2012 och med posten som ordförande för Svenskt Näringsliv 2016 kröntes hans karriär, den var ett välunnat erkännande av hans betydelse för svenskt näringsliv som helhet. Ändå blev han tvingad att avgå i förtid – på grund av detta uttalande: ‘Vad fan får jag för pengarna?’ Såväl Birgitta Forsberg i SvD som Johan Schück i DN ansåg detta vara så ytterst olämpligt att han inte kunde vara kvar som företrädare för näringslivet. Två av SN:s styrelseledamöter, Maria Mattsson Mähl* och Lennart Evrell, Boliden, gav Östling de knivstötar i ryggen som behövdes i uppföljande intervjuer. Östling avgick. En svart dag för Sverige. Jag ska återkomma till vad det har fått för betydelse.

Swebb-tv:s största scoop.

Leif Östling är alltså en av Sveriges främsta och internationellt mest respekterade ledargestalter alla kategorier. Intervjun i Swebb-tv – en timme lång och värd alla sina minuter – är utomordentligt betydelsefullt. Att han ens visar sig i Swebb-tv är naturligtvis ett viktigt ställningstagande. Denna Youtube-kanal, som bara några veckor tidigare var nedstängd av plattformen, har – sannolikt med viss marginal – aldrig haft någon mer prominent gäst. En av effekterna är att YouTube lär tänka sig för innan de bestämmer sig för att stänga av kanalen igen. Östling kan inte avfärdas som en radikal populist, att han framställs som ‘frispråkig’ ger lätt ett felaktigt intryck. Han var socialdemokrat i sin ungdom och hans åsikter är välgrundade, milt och belevat framförda rakt igenom den timme som intervjun pågår. Östling läser sannolikt inte ens nätmedia, som t ex Samnytt. Han refererar inte till hörsägen. Som Jordan B. Peterson skulle ha uttryckte det: detta är fakta, inte åsikter. Lång erfarenhet, kunskap och logik.

Teslas batteri

När han kritiserar klimataktivisterna har han alltså väl på fötterna. Den Tesla som Greta fått åka runt med i USA har ett batteri som måste bytas efter bara 7 års normal drift och kostar då över 300.000:- (i videon från 18:00). Att återvinna det gamla skulle kosta ännu mycket mer, den kemiska föreningen mellan kobolt och litium är nämligen stenhård. En elbilflotta som ersätter hälften av våra bensinbilar, än mindre vår nuvarande lastbilsflotta driven på samma sätt, är inte praktiskt genomförbar. Redan idag är brytningen av jordartsmetaller till våra mobiler en enormt miljöförstörande verksamhet, och kräver extremt mycket vatten, i område där detta är en bristvara (20:10). Kina är huvudansvarig för gruvdriften inte bara inom sitt eget lands gränser, där man främst bryter litium, utan även som huvudägare till koboltgruvorna i Kongo. Det är en oerhört cynisk verksamhet. Man använder sig av barnarbetare, som sällan når över 30 års ålder (16:30). Vår miljölagstiftning skulle idag inte släppa igenom något som ens är i närheten av vad som nu pågår i Kina och Kongo, detsamma gäller i de flesta västländer, och om allt skulle elektrifieras så krävs ju jordartsbrytning precis överallt.

Det sistnämnda är något som det fåtal människorättsorganisationer som intresserat sig för saken uppenbarligen inte lyckats få ut i media. Undersökningar genomförda av bl a Vägtrafikinstitutet och State University of Virginia, visar att koldioxidutsläppen från tillverkningen av ett sådant Teslabatteri motsvarar 20.000 mils drift för en VW Polo med 1,2 liters motor (16:50). Härutöver tillkommer förstås de koldioxidutsläpp som skapandet av den förbrukade elenergin vid laddning innebär. Vi måste bygga nya kärnkraftverk för att klara förbrukningen av el i den nya elbilsflottan; såväl Sverige som Europa saknar möjlighet att försörja en sådan, såsom läget är idag. Dessutom måste det till ett nytt distributionsnät för att göra all denna el tillgänglig där den behövs. Stora kraftledningar såväl som mer finfördelande nät i storstadsområden (22:00). Fast inget av detta är ju något vi egentligen behöver fundera på. Så länge som bara tillverkningen av elbilsbatterierna innebär samma utsläpp som driften av en bensinbil gör under elbatteriets ekonomiska livstid så säger ju Sunt förnuft att vi hellre behåller bensinbilarna. Greta, som fått låna Schwarzeneggers Tesla för sin tour i Amerika, kanske borde ha lyssnat lite på vetenskapen först?

Kriminaliteten – en fråga om ordning och reda

Kriminaliteten (från ca 40:00) – är ett aktuellt ämne som branschkollegan, Volvo Cars VD Håkan Samuelsson adresserat och som även Östling tar upp. Östling vill framförallt ha fler poliser på stan ‘de måste ju vara ute så att de syns!’ Där träffar han huvudet på spiken igen. Bara hälften av poliserna är idag i yttre tjänst. I en intervju i Aftonbladet påstår polisens presstalesman i Göteborg (Sveriges näst största stad, senast jag räknade) att man inte har möjlighet att ens sätta ut 8-10 fotpatruller i stadens centrala delar, så som det var på 80-talet – trots att stadens centrum av Aftonbladet beskrivs som en ‘stad i förfall’ på grund av allt bråk. Med nuvarande trend så kommer det snart krävas hundratals, inte tjugtals poliser på gatorna och motsvarande logik gäller långtifrån bara Göteborg. Det är svårt att förstå prioriteringarna.

Ett tänkbart skäl är att poliserna tvingas till orimliga ansträngningar, att vid skrivbordet formulera sin bevisföring så att den blir mer än vattentät. Andelen lagförda brottslingar har ju gått ned för varje år. Utredaren konstaterar enligt Östling att detta skett i takt med att domstolarna har kommit att domineras av kvinnliga domare (43:40), sambandet är alltför starkt för att ignorera. ‘Ny lagstiftning måste till för att säga till domstolarna vad som gäller’. Här är Östling pessimistisk, och det är jag också. Det är riktigt att domstolspraxis (bara) kan ändras med ny lag, men att göra det i bevisprövningsfrågor är en grannlaga uppgift. Här är det tills vidare domarnas hjärtan som gäller. Och att byta ut sittande domare är förstås än mer omöjligt, vi kan bara påverka dem genom att påverka media och sätta en ny långsiktig trend. Där är vi inte än. Men Östlings framträdande i Swebb-tv kan vara en god början.

Skola och samhälle: flummet måste bort och ersättas med ordning och reda

Östlings motto är ordning och reda, den behövs för att ett samhälle ska kunna fungera och måste också tillbaka in i skolan – den fungerar ju inte (47:30). Kulturskillnader förklarar inte varför Finland är så mycket bättre och där skolan inte heller har problem att locka bra lärare. Han drar paralleller med hur det ser ut i industriproduktionen, där man var illa ute i slutet av 80-talet. Sjukfrånvaro, personalomsättning, brist på styrning – hade man inte löst detta så hade industrin inte funnits kvar i Sverige. ‘Flummet’ (som inte minst Per G. Gyllenhammar stod för) var utbrett (50:40), sådant måste bort. Östling är mer optimistisk om detta, och det måste man vara, men jag gissar att han inte hört talas om hur s k lågaffektivt bemötande spridit sig som en löpeld i grundskolorna, och varför detta har varit möjligt. Östling ser vad som sker och inser vad som måste till, han har naturligtvis helt rätt i sin analys. Den är heller inte rocket science, och man måste inte läsa nätmedia för att förstå det. Men här är Östlings observationer inte hans egna. Om man ska förstå mekanismerna och hur djupt rötan spridit sig, då kan det alltså vara nyttigt att läsa på. För det är inte ett enkelt städuppdrag med lite dammande och putsande på ytan som kommer krävas, hela DDR-Skolverket måste antagligen rivas och byggas upp igen.

Av de somaliska immigranterna var det bara 10% som klarade Scanias krav

Ett område där Östling har egen erfarenhet är inom integration (50:20). Och här skräder han inte heller orden. De människor vi har tagit in är inte bara alldeles för många – de kommer från en kultur som behöver tre generationer för att anpassa sig till vårt samhälle (53:20). Och även det svenska näringslivet har förändrats så att integration idag är svårare. Det går inte att jämföra med hur det såg ut på 80-talet, då invandrare lätt kunde ta jobb inom industrin. Processerna är idag mycket mer sofistikerade. Östling tar ett exempel: efter bara ett halvår hade 90% av de somalier som anställts vid Scania i Oskarshamn lämnat företaget. Man begrep ju inte ens att komma i tid, än mindre att man var tvungna att samarbeta (55:00).

Om inget görs så kan det bli inbördeskrig.

Nu är vi många som har anledning att applådera Östling för att han talar klarspråk. Samtidigt som de flesta som läser detta redan är informerade. Ni vet vad Östling talar om, för ni har hållt er ajour, och inte främst via MSM. Även om man likt Östling har decennievis med erfarenhet av att leda företag och gedigna kunskaper inom sitt fält så är det tyvärr faktiskt nödvändigt att också börja läsa nätmedia, för att komma till full insikt om problemen. Inte ens Östling kan allt och min tämligen välgrundade uppfattning är att näringslivsföreträdare överlag är en aning politiskt naiva. Man vill inte politisera saker i onödan, man är mer hands-on. Man ser därför inte vare sig bredden eller djupet i förödelsen.** Det framstår då gärna som lättare än vad det är att komma tillrätta med den. Men problemen är i sig inte så svåra att hitta lösningar på. Det är att driva igenom dessa, trots massivt motstånd från dem som hittat på problemen som är det svåra; råttorna som fortfarande dansar på bordet, som företagare och andra kompetenta människor lämnat fältet fritt åt alldeles för länge.

Vi har inte mycket tid på oss. Östling är rädd för att vi annars kommer bli tvungna att ta in militär. Det är en frispråkighet som få andra företagsledare (eller andra debattörer) visar. Men Östlings farhågor är ju helt befogade. Det finns ingenting i dagens samhällstrender som talar i motsatt riktning. Det enda som är svårt att tro på är vilka krafter som ska kunna vända dessa trender. Vilka är det som ska ge oss ordning och reda? Andra företagsledare uttrycker samma farhågor enligt Östling (56:30), men bara i ‘mindre sammanhang’. Och vi har en opposition som bara punktvis eller i nyanser låter så mycket annorlunda än den socialdemokratiska regimen, man vågar inte ta bladet från munnen på samma sätt som Östling, för då är det ju uppenbart att vad Sverige står inför är inget mindre än ett paradigmskifte. Det vågar Kristersson et al knappt ens själva tro på, eller i alla fall inte att man har svenskarna med sig på sådant. Inte ens Åkesson och hans Sverigedemokrater vågar ju syna klimatbluffen eller nämna ordet repatriering. Och av taktiska skäl röstar man med sossarna för att välskötta kommuner ska få ta ansvar för dem som satt sig i eget klister. När 0% av riksdagsledamöterna är riktigt på spåret och vågar säga hela sanningen, vem ska då leda oss rätt?

Östling fick snöret. Så vem kan då spela Curt Nicolins roll?

Det är en institution som mer än andra lyser med sin frånvaro i debatten: Svenskt Näringsliv. De som under Curt Nicolins starka ledning räddade Sverige från att bli socialistiskt i slutet av 80-talet. Få har insett hur nära vi var, löntagarfonderna kunde mycket väl ha gjort Sverige till det enda socialistiska landet i Europa efter östblockets nedmontering. Den enda begripliga förklaringen till SN:s nuvarande passivitet är att även näringslivet har mutats. Alla vet att exportföretagen tjänar enorma summor på att den svenska kronan fortsätter falla. Det är som att tävla på 100 meter med tio tillgodo på resten av fältet. Ser vi fem år tillbaka så har man fått ett ett försprång som är betydligt större än så. Samtidigt som räntorna är rekordlåga och kapitalförsörjningen god. Inhemska företag har också haft en liknande konkurrensfördel genom att det blivit så mycket dyrare att importera. Det här har gjort att många industriledare kan uppleva det som småsint att angripa regeringen för att den bedriver en politik som gör svenskarna fattigare och allt mer otrygga.

Jag är också rädd för frånvaron i debatten är en följd av avpolleteringen av Östling. De nu smått bevingade orden ‘Vad fan får jag för pengarna?’ har uppskattats mer av högbeskattade svenska hjärtan än det mesta som sagts i frågan sedan Astrid Lindgrens pomperipossabrev till Gunnar Sträng. I Swebb-TV står Östling också kvar vid sin åsikt, även om han menar att den kom ut vid fel tillfälle och på fel sätt. Frågan vi måste ställa oss är varför det då var så viktigt för Svenskt Näringsliv att inte kännas vid en fullt berättigad kritik mot det svenska högskattesamhället? När SN:s styrelse såväl som de båda förment borgerliga tidningsdrakarna, SvD och DN, valde att sjunga med i vänsterpressens avgångsdrev, så svek man inte bara Östling; man sköt också en välriktad kula rakt in i motståndet mot den socialdemokratiska maktapparaten, d v s den Djupa Staten och dess ständiga aptit för mer pålagor. En ren självmordshandling, som i värsta fall också var en dödsstöt för den liberalkonservativa ideologin i Sverige, efter att Reinfeldt och Schlingman gjort sitt till för att förinta den under det borgerliga regeringsinnehavet 2006-2014. Medan de Nya moderaterna yrvaket och med varierande framgång försöker orientera sig bort från FR-epoken så agerar Svenskt Näringliv fortfarande mest som en strykrädd hund, oerhört försiktiga med att ställa sig upp i båten.

Så – vem ska göra jobbet?

Vi bör tolka Östlings intervju i Swebb-tv som att det nu finns ett nytt sentiment även inom näringslivet. Östling är ingen dumbom, och att han nu väljer att gå ut är vältajmat; många fler än han är oroade och man har börjat lufta detta högt. När TV4 vågar berätta om UD:s reklam för att locka bidragstagare till Sverige och när en kappvändare som Alex Schulman kallar Åkesson för nästa statsminister, så är det säkra bevis för att det inte längre är politiskt förbjudet att säga sanningen om kriminalitet och om invandringens kostnader. Om Östling ställt sin fråga idag, vad fan får jag för pengarna, så är det svårt att se att han skulle ha fått sparken för det. Det hade snarare varit en signal till alla att nu får det vara nog! Vad som saknas är att näringslivets intresseorganisationer, Svenskt Näringsliv och Företagarna m fl, tar ett kliv fram och markerar att man är med i matchen. Bara här finns organisationen som krävs för att bemöta ‘flummet’, bara här finns resurserna.

Jag tror och hoppas att man tar chansen.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

*) Mähl är vd och grundare av utbildnings- och coachningsföretaget Alpha CE. Eftersom allt detta var tvunget att nämnas om henne i tidningsreferatetet och eftersom företaget är en okänd dvärg i jämförelse med de företag som andra styrelseledamöter i SN normalt har sin bakgrund ifrån, så kan man kanske utgå ifrån att det finns viss risk för att Mähl de facto är inkvoterad för att snygga till könsfördelningen. Alla tycks tro att inkvoteringar inte gör så mycket skada, men det kan de ju visst göra, de kan vara tungan på vågen, och jag anser att Östlings fall är ett bra exempel på det. Detta är ännu ett viktigt skäl till att låta ren meritokrati avgöra vilka som ska sitta i styrelser i största allmänhet och i Svenskt Näringsliv i synnerhet.

**) Som ett exempel kan nämnas hur försiktig Östling är när han talar om könsfördelningen i de tekniska högskolorna, ett ämne han tidigare uttalat sig i och hävdat att könsskillnaderna är genetiska (och säkert fått mycket skit för). Han står kvar vid sin mening, men han driver inte frågan till sin spets (vad är en rimlig fördelning), bara att det är ‘bättre’ med 20-25% kvinnliga studenter än med 1-2%, som det var på hans tid på Chalmers (från ca 36:30 i intervjun): ‘Det finns något här’, konstaterar Östling. Vi är inte likadana helt enkelt. Men könsfördelningen är närmast oförändrad under de senaste 20 åren, och detta trots att staten spenderar hundratals miljoner på att få en mer ‘jämlik’ sådan. Här finns fakta som talar för att dessa pengar är helt bortkastade. Östling kan förstås mycket väl ha tagit del av denna, men väljer att passa här. Man måste kanske välja sina strider.

English Summary

Leif Östling is one of Sweden’s most well reputed business leaders, former head of Scania and VW group top executive, as well as chairman of the Swedish employer’s organisation Svenskt Näringsliv. Two years ago he had to resign after having in affect asked ‘What the f-ck do i get for the money?’, thus critizing the Swedish high tax society. The fact that he is interviewed in Swebb-tv, a youtube channel that not many weeks ago was shut down from the platform (but later reinstated), is of great importance in many ways. Not only does his appearance legitimize Swebb-tv and other internet media to a certain degree, it also is a firm statement of that Swedish business leaders on the whole are starting to realize that something must be done about the growing crime rates as well as the costs for immigration. Östling even claimed that we are heading for a civil war if no one takes charge. Many will and should take notice of this.

Svenskt Näringsliv did painfully wrong when letting Östling go two years ago. That was a damaging blow to all ideological resistance against the postmodern high taxing Social democratic way of ruling Sweden. However, the sentiment has changed. Östling would have been celebrated for making his statement today. Hopefully, not only individual business leaders see this, but also the SN board and management. It is time for them to make a stand, just as Curt Nicolin did in the 1980’ies.

Publicerad Lämna en kommentar

Sverige består av många ‘arga tanter’ som vet bäst – inte bara i trafiken.

Ingalill Sundhage kör i laglig fart när hon blir upphunnen av en polis som vill köra om. Han använder sig varken av blåljus eller sirén. “I såna lägen blir jag en arg tant!” konstaterar hon. Hon flyttar sig minsann inte bara för att polisen blinkar med helljusen. Han får väl ta skeden i vacker hand som vi andra och komma för sent! Till skillnad från Sveriges alla andra ‘arga tanter’ – av båda könen – så är Ingalill chefredaktör på Bohuslänningen och kan sprida sina visdomar lite som hon får lust. Vilket hon gör. Varpå läsarstorm utbryter och även poliser hör av sig. Givetvis är poliser ibland måna om att inte röja sin närvaro. Förföljer man en bil vill man undvika allmänfarliga biljakter om det är möjligt, och är man på väg någonstans där det är olämpligt att påannonsera sin ankomst, så är sirener och blåljus vad man helst undviker att använda. Ingalill tog bort krönikan men internet glömmer inte. Samnytt plockade upp episoden och jag tycker att det finns skäl att låta henne skämmas lite till. Som represen-tant (sic!) för det nya postmoderna Sverige.

Är det här viktigt? Ja, varje utryckning kan gälla liv. Förlorade sekunder kan ibland vara avgörande. Och det är för mig alldeles uppenbart att Ingalill inte är ensam om ett korttänkt beteende. Förr var det vanligt att man gick ut i vägrenen när någon kom ikapp, polis eller inte. Det kallades för att visa hänsyn. Idag är det inte ovanligt att kilometerlånga köer bildas långt innan en tvåfilig väg övergår till att bli enfilig, därför att alla trängs i högerfilen, medan vänsterfilen är helt tom. Sånär på någon ‘arg tant’ (inte sällan en manlig lastbilschaufför) som ställt sig i båda filerna för att säkerställa att ingen ska kunna smita förbi. För här ska minsann ingen jävel över bron, bråttom eller inte! Vi ska lida solidariskt. Att alla skulle tjäna på att utnyttja den väg som faktiskt finns är det ingen som verkar bekymra sig om. Om det ens slagit dem.

Ur Samnytt.

Därför tar vi tillfället nu att sprida ljuset till alla andra ‘arga tanter’. Och samtidigt passa på att göra ett par generaliseringar. Ingalill Sundhages (Jodå, hon är både chefred på en liberal tidning och syster med Pia, ni vet hon som är med i Kommunistiska Partiet) beteende var i stort sett okänt på 80-talet. Respekten för polismakten är mindre idag än då – vilket polisen delvis har sig själva att skylla, med de prioriteringar som görs. Men det är bara ena sidan av myntet. Den andra är att på de svagbegåvade delarna av befolkningen så har en tuppkam växt ut som inte fanns där förr. Dumma personer på 80-talet var lika dumma som de är nu, men de hade – genom praktisk och bitter erfarenhet – fått klart för sig att det oftast var lämpligast att ge sig när de hamnade i dispyt, inte minst med ordningsmakten. Naturligtvis lyckades de inte alltid låta bli, begränsad intelligens gjorde den saken för svår. Men för att jiddra med polisen så krävdes då för tiden alldeles exceptionell dumhet. Jag har ingen anledning att tro att Ingalill är så exceptionell. Snarare skulle jag gissa att hon representerar en ganska betydande del av en något mindre vetande och rätt betydande minoritet. Där självinsikt helt saknas. Varför?

Hänsynslöshet uppåt, silkesvantar nedåt

Tillåt mig spekulera igen. Hänsyn har idag blivit en enkelriktad vara. Den ska endast riktas mot de ‘behövande’. Inte sådana som dyker upp i backspegeln alltså. De är ju dessutom inte sällan vita, medelålders män i fina bilar. I det nya kränkthetssamhället innebär hänsyn istället att det blivit förbjudet att tala om för folk att de inte kan eller vet bäst. Att de tvärtom kanske t.o.m. är dumma. Vi ska dalta med sådana och hålla med så långt det bara går. Dumhetsstämpeln är formellt tabu i såväl skola som arbetsliv, och den är farligt svår att skilja från okunnighetsstämpeln, de är ju starkt korrelerade. Allt som görs är ‘bra!’; moderna lärare och chefer vet minsann att positiv feedback är det enda som duger. Man kan möjligen sträcka sig så långt som att det är ‘mycket bra!’, även om man måste undvika att skikta ut någon. Men absolut ingenting är ‘dåligt’. Och vare sig den elev som skrivit en uppsats full med stav- och syftningsfel, eller den som gjort mindre än en handfull blir korrigerad och får veta vad som är rätt. På det sättet slipper läraren ta reda på om det är dumhet eller okunnighet (eller både ock) som förklarar felen (jobbigt, och inte nödvändigt för någon att veta enligt rådande bomullsdoktrin). En annan ‘fördel’ är att kunskapsskillnaderna mellan individerna sällan blir så mycket större i en sådan inlärningsmodell, helt enkelt eftersom varken klok eller dum lär sig så mycket. Precis som fattigdom fördras bäst om den är lika, så är det ju i den postmoderna socialdemokratins Sverige en förtjänst att också okunskap är jämt fördelad.

De dumma är av förklarliga skäl de mest lättkränkta – ingenting tar ju som befogad kritik. Därav är de dummas maktövertagande accelerande när det gäller hur snabbt och ofta kränkthetsreflexen ömmar. Och de dumma saknar också förmåga att nyansera. Allt är svart eller vitt. Det gör att man också har svårt att prioritera en blåljusutryckning med ambulans framför sin egen onda tå. Relativiseringen är total. Här ska ingen jävel över bron, oavsett om det är polis eller ambulans eller någon som måste med flyget. Det är Ingalill Sundhage et al:s upprördhet över ojämlikheter som kommer först.

Svetsaren och genus-‘forskarna’ är våra nya förebilder

En annan förklaring till de ‘arga tanternas’ nya tuppkam är att t.o.m. dumma människor oftast har förmåga att reagera på incitament och yttre förebilder. Vi har fått en omvänd meritokrati, men exemplets makt är lika stor som den var för ett halvsekel sedan, då den sanna meritokratin gjorde klassresor möjliga, och envar kunde konstatera att även barn med fattiga föräldrar kunde komma fram och upp sig i samhället. Idag är det istället dummerjönsarnas resor som vi alla kan konstatera är lika möjliga. På landets mest upphöjda positioner, i regering och riksdag och i välbetalda myndighetsledningar sitter några av våra mest tjockskalliga. Många av dem knappt torra bakom öronen och utan varje spår av arbetslivserfarenhet, än mindre akademisk utbildning. Ja, även de akademiska institutionerna är fulla av dem. Särskilt inrättade pseudovetenskaper som genus- och mångfaldsforskning, där evidens inte krävs – tvärtom är det sådan som ska motbevisas. Dumskallarnas sammansvärjning har lyckats. Det är klart att till slut även de jönsigaste själva drar sina slutsatser.

De dumma svenskarna är idag inte relativt sett fler än de var förr. Åtminstone inte signifikant. Det är inte vad som gör att samhället blivit masspsykotiskt navelskådande. Skillnaden är att meritokratin ersatts med politiska tillsättningar och nätverksnepotism. Regeringens ‘stjärnor’ är i själva verket i bästa fall medelmåttor, det är sällskapet som får dessa få att framstå som lysande. Samma gäller inkompetenta generaldirektörer och välbetalda NGO-chefer. Men de har ju alla rätt partibok och en sann vilja att lyda och slicka uppåt när det behövs. Och hade oppositionen inte skapats på i stort sett samma sätt – gängklickar från ungdomsförbunden, som tagit sig fram med hjälp av paktbildning till de högsta positionerna – så hade den Djupa Staten och dess okunniga, fega och obildade dumstrutar för länge sedan varit utbytt.

I så fall så hade vägproppar som Ingalill Sundhage sannolikt också gått ut på den tomma vägrenen och släppt förbi dem som har mer bråttom. Kanske hade insikt och hänsyn räckt till även för andra än poliser.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

English Summary

In a postmodern society like Sweden, stupid people are encouraged to think that they are just as smart as anybody else. That is due to 1. the fact that only carrots not sticks are used in education and on-the-job feedback and that harsh but true judgments are avoided at all costs, and 2. that todays role models, the very successful in government and media, too often have reached their high-ranking positions without any formal skills or education. A society ruled by incompetence will inevitably promote incompetent behaviour also among the public.

Publicerad Lämna en kommentar

Polisbrutalitet för att skrämma regimkritiker till tystnad. Var? När? I Sverige, 2019.

Yttrandefriheten i Sverige är under våldsam attack, samtidigt som vår högsta juridiska nomenklatura inte tycks se några problem alls (se artikel från 15/10). Anmälda ‘åsiktsbrott’ har ökat från 44 till 2.508 på fem år. En följd av att ‘hatet’ ökat? Snarare för att regimen avlönar människor som Tomas Åberg, den notoriske Näthatsgranskaren tillika djurplågaren (ja, jag anser att det är relevant för oss att veta hans vandel, mht att han i egenskap av ‘god’ NGO betrotts med åklagarliknande uppgifter), för att odla angiverisamhället. Red Ice TV, en högerorienterad kanal med 330.000 prenumeranter raderades i förrgår från Youtube. Utan förvarning, utan motivering. 10 års hårt arbete upp i rök – och ännu en regimkritiker tystad. Ännu en konsekvens av regeringens påtryckningar på mediejättarna; någon liten god vilja måste ju de senare visa, i gengäld för all bortförhandlad elskatt till sina nya serverhallar. Och det är inte heller särskilt ovilligt man går Löfven och Morgan Johansson till mötes. En visselblåsare och fd anställd på Google kallar den multinationella jätten för ‘en orwellsk mardröm och censurmaskin’. Men alla sajter som publicerar hans vittnesmål blir systematiskt avmonetariserade av Google – dvs man straffas med sanktioner som gör det omöjligt att tjäna pengar. Lika entusiastiskt ställer facebook upp. En av mina fb-vänner stängs av från att dela bara sekunderna efter en hel månads lika omotiverad avstängning. Man bryr sig inte längre om att åtgärden avslöjar ett totalt förakt för rättssäkerhet och rättvisa, tvärtom: man vill visa att man inte bara har makten att göra så, utan att man också känner sig helt fria att utnyttja den.

Fria Tider 18/10
Fria Tider 18/10
Fria Tider 18/10

Axplocket av rubriker på Fria Tiders förstasida är från ett och samma tillfälle, i fredags kväll, och de är alla lika obehagliga bevis för att Sverige går åt fel håll – rasande snabbt. Vad som är än mer skrämmande: inte något av detta anses förtjäna rubriker i MSM. Jag har kollat de stora drakarnas nyhetsflöde under helgen. Inte ens bland ‘radannonserna’ kan gemene man råka få höra om dessa rättsövergrepp. Och detta gäller förstås även huvudämnet för denna söndagskrönika: dr. Bilyana Martinovski och hennes kamp för våldtäktsoffren och för yttrandefriheten – och den förföljelse hon utsatts för på grund av detta. Förföljelse som nu övergår i fysiskt våld.

Rubriken som jag först ville hoppa över

Exemplet Martinovski ger oss anledning att oroas över att övergreppen nu går ett steg längre än förut. Ett mycket viktigt steg, som snabbt riskerar att eskalera den redan explosiva polarisering som vårt land drabbats av. Att man börjar använda fysiskt våld för att tysta systemkritikerna. Och det är svenska staten – polisen – som står för detta. Det var en sådan där rubrik… jag ville nästan instinktivt hoppa över den, för att den kändes för overklig, för osannolik. Ett sådant där klickbete, som garanterat kommer göra en besviken, antingen för att man offrat sin tid på trams, eller – än värre – för att det faktiskt är sant. Som Katerina Janouch skriver om saken: nyp mig i armen. Det är svårt att få det att gå in! Men jag klickade ju. Och fångades av en historia som bara inte får vara sann. Inte i mitt Sverige. Men som, ju mer jag läste bara blev alltmer omöjlig att skjuta ifrån mig.

Bilyana Martinovski – internationellt erkänd forskare

Ph.D. Bilyana Martinovski.

Docent Bilyana Martinovski är inte vem som helst. Hon är en erkänd forskare, fram till förra året adjungerad professor och docent vid DSV, institutionen för Data- och Systemvetenskap vid Stockholms Universitet, och med tidigare forskningstjänster bl a i USA. Hennes forskning är framtidsinriktad, med fokus på interaktionen mellan människa och maskin. Naturvetenskap alltså, inget hokus pokus; frågeställningar som bl a har stor bäring på hur artificiell intelligens kommer att påverka vår framtid. Året var 2017 när Martinovski bestämde sig för att pröva om våldtagna kvinnor är mottagliga för en behandling utvecklad i USA mot posttraumatisk stress. Hon upptäcker till sin förvåning att en sammanställning att utgå ifrån saknas, i det av statistiken annars så förlovade landet Sverige. För perioden 2013-2016 beställer hon därför förundersökningsärenden, alla som involverar våldtäktsanklagelser i någon form, från tingsrätterna. I den halvtimmeslånga intervju jag tagit del av konstaterar hon: “I was stunned. Sweden is a small country, 10 miljon people!” Resultatet överrumplar henne för att materialet visar sig vara närmast oöverskådligt stort: 50.000 ärenden. Och hennes egen slutsats efter att ha grävt vidare är dessutom att “this was probably less than half of the total!”; även grova våldtäkter skrivs nämligen ofta av redan innan de går till förundersökning.

Våldtäkter i Sverige: 50.000 anmälda, 843 dokumenterade fällningar

När det under 2018 görs en undersökning publicerad i media avseende fällande domar, får man bara ihop 843 stycken (jfr videon, ca 12:40), för åren 2013-2017. Martinovski störs inte bara av den uppseendeväckande diskrepansen i relationen anmälningar mot fällda gärningsmän. Hon reagerar också på hur andelen etniska gärningsmän (58%) presenteras på ett missvisande sätt, genom att andra generationens invandrare inte inkluderas, andelen skulle alltså vara högre med ett rimligare sätt att räkna. Hon poängterar att andelen beträffande grov våldtäkt är ännu högre, men att den officiella statistiken är svår att tolka: dels för att ‘gruppvåldtäkt’ inte ens existerar som begrepp och därför inte kan registreras, dels för att den breda svenska definitionen av våldtäkt gör det så svårt att särskilja sådana offer som hon är intresserad av; utsatta för fysiskt tvingande våld, från upplevda övergrepp utan att våld eller uttalat hot om våld har förekommit eller behöver ha konstaterats för att falla in under den formella brottsdefinitionen.

GangrapeSweden.com

Martinovski går därför vidare och stöter, av ren slump, på en sajt på nätet; GangrapeSweden.com. En öppen databas med domar avseende gruppvåldtäkter. För Martinovski är detta en möjlig guldgruva ur forskningssyfte. Hon vill nämligen belysa hur grovt och sadistiskt våld kvinnorna utsatts för utöver det påtvingade könsumgänget, och ser dessa offer som idealiska testpersoner för de behandlingsmetoder hon vill testa. Slumpvis utvalda fall verifierar att rådata i sajten är korrekt återgivna och Martinovski känner sig därför trygg i att kunna använda databasen. En föreställning vars blåögda naivism framgår allra tydligast av att Martinovska öppet twittrar om sina fynd, sina åsikter om dem – och var de gjorts.

Det skulle hon inte ha gjort. På universitetet sitter nämligen en viss Kajsa Klein, timanställd som ‘mediestrateg’. Sannolikt i den kapaciteten blir hon varse Martinovskis twittrande. Klein är sedan 2016 medlem i #jagärhär och hennes reaktion är att GangrapeSweden är en sajt som måste stängas. Vilket Martinovski motsätter sig. Det må vara osagt om det sedan beror på att antagonism uppstått, om det har med Kleins befattningsbeskrivning att göra eller på hennes roll som medlem i #jäh, men Klein bestämmer sig hursomhelst för att anmäla twittrandet till institutionschefen, Uno Fors. Klein är uppenbarligen övertygande, för Martinovski skiljs omedelbart från sitt uppdrag, utan föregående diskussion eller möjlighet till genmäle. Det här händelseförloppet bekräftas i senare utbegärda mail, enligt Martinovskis uppgifter. Hon har alltsedan dess, på grund av denna affär, hindrats att ta ny anställning och förvägras publicering av sina forskningsprojekt. Detta beror enligt henne själv på att #jäh fortsätter smutskasta henne, kallar henne för nazist och högerextremist och sprider dessa uppgifter inom hela den svenska akademiska världen. Hennes ambition att hjälpa gängvåldtagna kvinnor har därmed gjort henne till en paria.

I Sverige gäller det att rädda sitt eget skinn

GangrapeSweden stängdes.

Men stopp ett tag nu! Det var ju samröret med GangrapeSweden, inte hennes ädla ambitioner som fick henne på fall. Det förstår ju varje svensk att en sajt som heter GangrapeSweden inte kan vara rumsren! Och att man måste passa sig noga för vem man affilierar sig med. Uno Fors insåg det genast, hans snabba reaktion var med stor sannolikhet nödvändig för att förhindra ett mediadrev mot universitetet och – framförallt – mot honom själv. Det spelar så klart liten roll vad som är formellt rätt här; det handlar om att rädda sitt skinn. För i Sverige är det inte längre det sagda som är så viktigt, som vem som säger det. Universitetet hade (med Kleins medverkan?) gjort en sökning som bekräftade kontakterna med den obskyra sajten och människorna som drev den. Hur kunde Martinovska vara så naiv att hon inbillade sig att hon skulle få en vetenskaplig undersökning publicerad baserad på vad som stod här? Det var inte alltför svårt att få fram att det var Nordfront, dvs NMR, nazisterna, som stod bakom. Då hjälper det inte hur mycket man än bedyrar att man själv är antinazist, eller hur sant det än är att nazisterna står för nationalsocialism, dvs kollektivism, och i grunden alltså är vänster, inte höger. Ingen rök utan eld, tänker Sverige; Martinovski har ju dessutom själv bekräftat sin källa och vågat kalla den för sanningsenlig. I vårt svartvita land är det en omöjlighet att stå på ‘den goda sidan’ och säga så. Vad som sägs av en nazist blir alltid per definition lögn. Och andra som upprepar den blir nazister.

Martinovskis naivitet – som hon fått plikta dyrt för

Ja, det var naivt. Men jag behöver bara gå till mig själv för att svara på hur det kommer sig att Martinovski handlade som hon gjorde, utan att vara åsiktsfrände med NMR – vilket hon för övrigt å det bestämdaste förnekar. Man behöver faktiskt inte vara dum i huvudet för att vilja inbilla sig att sanningen är viktigast. För mig är det en livsprincip, så svår att sudda ut att den ofta riskerar att fördunkla min klartänkta rationalitet. Jag kan objektivt veta att jag får problem när jag refererar till källor som Nya tider, Fria tider eller Samnytt; att det brännmärker mig i mångas ögon. Läser man Wikipedia om dem så blir man mörkrädd. Där är Sveriges åsikt. så ser den ut både i etablissemang och breda folklager. Och den innebär att jag kommer få plikta för min referens – att dörrar stängs, umgänget begränsas och att jag får obehagliga ögon riktade mot mig. Men om jag anser mig ha kontrollerat sanningsinnehållet på ett nöjaktigt vis, så är det hart när omöjligt för mig att låta bli ändå. Särskilt när det saknas andra källor. Vilket det oftast gör när det gäller kontroversiella frågor, eftersom MSM konsekvent undviker sådana. I Martinovskis fall finns det ytterligare två ‘förmildrande’ omständigheter: dels uppfattar jag henne som besjälad av en önskan om att hjälpa de djupt traumatiserade våldtäktsoffren, som hon mött och drabbats av medlidande för. Dels hennes relativt korta tid i Sverige. En kulturell bakgrund som inte förberett henne tillräckligt på vad som var ‘problemet’. Det senare hade gällt även en svensk från 1990-talet, om denne skulle ha gjort en tidsresa hit. Ja, det hade sannolikt räckt att hoppa över de två-tre senaste åren för att bli helt ur stånd att bedöma situationen korrekt: vi är idag ett samhälle långt bortom de demokratiska principer som rådde här under den senare halvan av 1900-talet. Och det har gått fort utför.

Avstängningen – av allt att döma på livstid – från en fortsatt akademisk karriär i Sverige, får naturligtvis Martinovski att reagera. Ilsket och förtvivlat twittrar hon om vad som inträffat. Uno Fors tvingas lämna ut sina mail och när Kleins namn visar sig förekomma i dessa bekräftas Martinovskis misstankar, hon konfronterar Klein. Martinovski tar reda på mer om Klein och hennes nätverk, och börjar inse att hon har med en extrem aktivist att göra. Klein är vad hon själv kallar sig, ‘kosmopolitisk demokrat‘, en omskrivning för att aktivt arbeta för att bringa västvärldens demokratier på fall och införa ett globalt överstatligt styre.

Kajsa Klein – det är ju hon som har fått lida…

Kajsa Klein för nio år sedan. Då hon höll på yttrandefriheten.

Jag kunde inte låta bli att bli nyfiken på denna Klein, som framstår som märkligt motsägelsefull. Det finns klipp med henne från 2009, då hon är emot statlig reglering av internet (se flashbacklänken nedan). Sju år senare går hon alltså med i #jäh för att själv ägna sig åt samma censur hon förut motsatt sig. I en länk från Levandehistorias paneldebatt är hon med som ett ‘offer för näthat’. Det är mycket lärorikt för den som vill förstå hur man resonerar och den som vill behöver bara lyssna i sju minuter, från 27:40. Här beskriver Klein sin sida av saken. Så blev jag övertygad? Kanske hade jag åtminstone börjat tvivla, om jag inte först lyssnat på Martinovski. Klein är en duktig manipulatör och hon låter ibland på gränsen till gråtfärdig. Så mycket har hon fått lida. Vältaligt för hon åhörarna genom sina genomlidna två sista år under vilka hon utsatts för en ännu pågående förtalskampanj. Efter sju minuter då hon lagt fram sitt case, gissar jag att Klein faktiskt har lidit. På samma sätt som den fällde brottslingen. Konsekvenserna av hennes handlande har varit långt ifrån önskvärda – för Klein själv – och hon skulle nog ha låtit sina angrepp på Martinovski – och framförallt på den numera stängda sidan GangrapeSweden.com – vara ogjorda om hon kunnat.

Partsinlagorna vägda mot varandra

Jag vet förstås inte exakt vad eller vem som fått Klein att lida. Men i själva sakfrågan vågar jag uttala mig. Med båda partsinlagor i vågskålen är det mycket som jag kan konstatera som inte hänger ihop i Kleins vittnesmål. Någon förklaring på Martinovskis förföljelser ger hon aldrig. Att Kleins problem främst, helt eller delvis kan härledas till nazisterna som fått sin hemsida nedstängd, det nämner hon inte alls, gissningsvis för att hon är rädd för dem på riktigt. Ingen frågar heller efter sådan logik, och den behövs ju heller inte eftersom Martinovski beskrivs som en fullfjädrad psykopat med starka tendenser till schizofreni. Men för mig som faktiskt lyssnat till Martinovski gör ju den beskrivningen tvärtom bara att Klein förlorar trovärdighet. Det är också klart att förföljelsen borde ha framstått som mer förklarlig även för auditoriet på Levandehistoria, om Klein nämnt något om den föregående konflikten, somliga måste ändå ha undrat. Att Klein avstår ifrån att berätta kan bara förklaras av att hon inser att den berättelsen ligger henne i fatet. På frågan om hur #jäh ‘stöttar’ mot näthat, är hennes svar lika undanglidande: man bara “gillar den som hatas och ger positiva kommentarer” – inte ett ord om massblockeringsattackerna, syftande till att stänga av åsiktsmotståndare. Och att stänga ned sidor. Eller hur man går på deras arbetsgivare och försöker få dem sparkade. Klein är väl medveten om att sådan aktivism måste hemlighållas för den stora massan, som troligen skulle ha invändningar, oavsett vilka bevekelsegrunder hon för fram.

Martinovskis redogörelse för Kleins radikala aktivism i USA återkommer så i mitt minne; hur Klein samlat utländsk finansiering för att motarbeta valet av Trump som president, vilket självklart är olagligt, både i USA och här hemma. Klein bekräftar indirekt dessa handlingar med sina nedsättande kommentarer om hur Martinovski skrivit brev till Trump och försökt få FBI att intressera sig för henne. Detaljerna är avslöjande och ger i själva verket mer trovärdighet åt Martinovskis uppgifter, återigen för att jag till skillnad från publiken på Levandehistorias paneldebatt faktiskt sett och hört hur sansad Martinovski faktiskt är. Klein hävdar också att de påstådda trakasserierna mot henne bär antisemitiska förtecken. Hon påstår att Martinovski pekat ut henne för att hennes efternamn skulle ge judiska associationer – men säger inte rent ut att hon skulle vara judinna. Eftersom jag själv inte ens tänkt i sådana banor, och eftersom varken Kleins utseende eller något annat avslöjar en sådan etnicitet, får jag känslan av att hela det judiska påbrået är en påhittad efterhandskonstruktion. Martinovski har heller under en halvtimmes intervju inte nämnt detta med ett enda ord.

Så, vem är egentligen psykopaten?

Efter Kleins offerredogörelse vidtar en diskussion i panelen om hur ohörda sådana som Klein är – inte minst av polisen. Själv hävdar hon att Näthatsgranskaren är rätt fora om man vill veta mer om hur polisen (inte) agerar. Djurplågaren, ni vet. Ja, om jag inte hade känt till hans bakgrund, så hade jag kanske köpt det, precis som auditoriet. Kvinnor och minoritetsgrupper är de mest utsatta – den obevisade identitetspolitiska floskeln sitter förstås helt rätt och följs av fler instämmande hummanden i auditoriet. Liksom till hennes övriga förslag: Polisen måste prioritera detta! Kompentensförstärka. PBS-lagen (som reglerar plattformägarnas ansvar) bör ‘utvecklas’. Grovt förtal bör läggas under allmänt åtal. ‘Informationsarbete’ i skolorna. Pengarna på nätet måste man börja titta på: gå på annonsörerna, som ‘finansierar hatet’. Klein står alltså idag för diametralt motsatta åsikter i förhållande till vad hon gjorde tio år tidigare. Det är faktiskt rätt kusligt. Vad är det som har hänt med denna människa? Och jag kan inte låta bli att fråga mig: vem är det egentligen som är psykopaten här? Manipulatören som fick Uno Fors att ställa en välrenommerad forskare på bar backe. Som stängde GangrapeSweden och som rör sin publik med tårar, som kanske även lurade mig själv nyss? Som vi ska se så har hon också – återigen – lyckats få sin vilja fram.

Polisbrutalitet

Paneldebatten ägde rum i början av oktober. Bara två veckor senare möts Martinovski av ett polisuppbåd på Arlanda, just hemkommen från semester i Egypten. Inte mindre än sex uniformerade poliser har avdelats för se till att hon inte smiter undan lagens långa arm. Anledning? Det får hon inte veta. Så här återger Martinovski sin upplevelse av vad som sedan följer: ett enda långt flagrant övergrepp avseende hennes mänskliga och lagliga rättigheter. Man skiljer henne med våld från hennes resesällskap. Hon kroppsvisiteras, hårdhänt – man tar henne på och mellan brösten, man DNA-topsar henne, som om hon varit en terrorist och förvägrar henne advokat vid förhör – som inleds först efter midnatt. Ine förrän då får hon veta vad hon anklagas för. Förtal av Kajsa Klein.

Ur Samnytt. (Nej, DN har inte skrivit om detta, så varifrån ska jag hitta källa?)

Detaljerna är alltså Martinovskis egna uppgifter. Och återigen, vad som försiggått sedan Klein fick Martinovski sparkad vet jag ju inte. Det centrala här är att anklagelsepunkten fortfarande är just förtal, ingenting mer. Och polisen har inte givit någon annan version, man har tvärtom bekräftar gripandet. Det är den s k Demokrati- och hatbrottsgruppen i Göteborg som leder utredningen och även Säpo är tydligen ‘informerade’. Naturligtvis är själva gripandet det mest uppseendeväckande. I Samnytt beskrivs det av en anonym polis som en ‘störd’ omfattning mot vad som är både rimligt och normalt, och som ‘läskigt’ mht hur mycket annat viktigare det finns att göra, hur groteskt man utnyttjar polisens trånga resurser. Oavsett hur domstolen kommer göra sin bedömning, så är det fråga om massivt övervåld. Inte bara på Martinovski, utan på den svenska yttrandefriheten.

Fakta på bordet

Låt oss ta ett djupt andetag och försöka betrakta det här med neutrala ögon. Den påstådda polisbrutaliteten skulle förstås kunna vara just påstådd. Men åtminstone de detaljer jag redogör för är många vittnen till; antalet poliser och bilar, val av tillfälle och förhörsmetod utan advokat, allt det bär faktiskt trovärdighetens prägel eftersom de är lätta att motbevisa. Även om det skulle kunna vara en överdriven dramatisering så finns det ingenting som talar för att detta i grunden är uppdiktat. Den sansade och intelligenta person som Martinovski ger intryck av att vara i intervju motsäger den möjligheten på varje punkt.

Macron drog sig inte för att slå ned upproret. Hur kommer Löfven att göra?

Men då återstår frågan: varför gör polisen så här? Är detta medveten taktik avsedd att skrämma Martinovski? Oss alla? Jag kan tänka mig att det finns enskilda poliser och i ledningen, som har just den agendan. Men jag tror också att de flesta av dessa har en vrångbild av vad som pågår där ute. För den som orkar lyssna vidare på Levandehistorias debatt så är det en hårresande skevhet i den ju längre den fortsätter, direkta och uppenbara lögner sprids utan motsägelser: i den sista fasen blir man mycket lik en troende sekt där avvikande mening inte tolereras. Klein tas på orden utan att någon ifrågasätter det minsta. I auditoriets ögon finns det inga tvivel om att hon är ett offer. Uppgiften om att man måste vara rik för att driva förtalsfrågor i domstol är tagen från luften, eller kan i vart fall knappast ha hämtats från tiden på Näthatsgranskaren, där Klein ‘glömmer’ att nämna att hon varit anställd; hon borde alltså veta att det i själva verket inte kostar någonting att dra människors heder och ära i smutsen. Och hennes meddebattör i panelen får lika oemotsagd påstå bl a att det är det högerextrema våldet, inte det islamistiska, som tar flest liv i Sverige (från 52:00 i videon). Man kan riktigt känna hur gruppen hetsar upp sig till den grad att ingen i rummet längre är särskilt intresserad av den yttrandefrihet som Klein klädsamt – fortfarande! – säger sig vilja försvara. Att hon efter att ha lagt fram sitt case kan avslöja att flera av de elaka twittrarna (Jaså, var de flera? Vilka då?) fått sina konton stängda under de två år hon förföljts; detta blir sköna, hoppingivande segrar för åhörarna – inte de uppenbara motsägelser i Kleins logiska sakberättelse som de är för mig. Och att panelen beskriver kampen mot den lede fi som whack-a-mule, där det bara gäller att slå så många som möjligt så hårt och snabbt det går, det är onyanserad pöbelretorik som ingen reagerar för. Kleins offerbild har inte bara accepterats som 100% sann, metoderna hon står för är garanterat lika accepterade; skulle hon efter debatten avslöja hur långt #jäh faktiskt går i sin aktivism, så skulle deltagarna sannolikt bara applådera.

Polariseringen och hotet mot yttrandefriheten

Ingendera sidan brukar vara särskilt pigg på att lyssna på den andra. Den som ändå gör det, som jag försökt göra här, och lyssnar på båda, har faktiskt lätt att döma i det här fallet – till Martinovskis fördel. Men de som inte lyssnar på någon annan än Klein har lika lätt att göra det – till Martinovskis nackdel. De flesta i pk-majoriteten är just så omedvetna om vad som pågår, och därmed lättpåverkade, så som vår regim vill att de ska vara. De, liksom poliser som är med i hatgruppen, är matade med uppgifter från sådana som Klein och de ifrågasätter henne inte. Martinovski däremot har de varken läst eller hört.

Katerina ställer rätt fråga.

Det faktum att allmänheten nu börjar bli medvetna om hur illa det ser ut i Sverige betyder tyvärr inte alls att man är lika klar över hur det ser ut med yttrandefriheten. Det är faktiskt tvärtom, eftersom den förtryckande trenden är så stark och tilltagande, på så kort tid. Det är regimens desperation i upplösningen vi ser; man är så uppenbart handfallen inför den kris man står inför; laglösheten och våldet, integrationen, demografin och nu även ekonomin.

Den desperation som drabbar råttor inträngda i ett hörn slår gärna blint tillbaka. Vi som säger sanningen är idag ansedda som en ännu värre fiende än vad vi var igår. Makten hatar oss och man är rädd på samma gång. Då använder man gärna alla möjligheter man kan för att försöka tysta och sparka nedåt. För det är man van vid – och man är lika van vid att det fungerar. Det kommer det inte att göra den här gången, eftersom verkligheten är på vår sida. Men den enfaldiges respons är alltid mer av samma, när det inte går som man vill. Vi kan därför förvänta oss att den här typen av övergrepp kommer bli fler och ännu värre, innan det blir bättre.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Dr Bilyana Martinovski on censorship and rape stats in Sweden, en halvtimme väl värd att lyssna till 

Panelsamtal på Levandehistoria: Nätet och demokratin, hot eller möjlighet? (Klein talar ut under 27:40-34:50)

Övriga källor:

Nya Tider 2017 om hur Martinovski förlorar sitt arbete

Nya Tider 2018 – Både Uno Fors och Kajsa Klein ljög

Flashback om Kajsa Klein

Samnytt: anonym poliskälla som beskriver ingripandet på Arlanda som unikt övervåld

Katerina Magasin – vad är en diktatur?

Publicerad 1 kommentar

Nu är det prioriterat att få bort de utsatta områdena. Gissa hur det kommer gå till.

I Stockholm vill man sudda ut stämpeln på sina utsatta områden. Rinkeby, Tensta, Husby. De bostadsområden på Järvafältet som ‘Orientexpressen’ uppkallats efter, där spärrvakterna inte längre kan arbeta utan väktarskydd. Sjuttiotalets miljonprogram och sorgebarn som har blivit ett annat land, ett parallellsamhälle regerat av klanöverhuvuden, islamistiska imamer och deras shariapoliser – och förstås de gängkriminella. Blåljuspersonal och bussar kastar man sten på och polisbilar åker bara in två och två, med två poliser i varje bil, så att man kan bevaka bilarna när det andra teamet beger sig upp i någon trappuppgång. Det var i Rinkeby en obeväpnad väktare nyligen sköts tre gånger i benen och som väktarbolagen nu därför dragit in servicen, av säkerhetsskäl. “Det var bara en tidsfråga”, säger en väktare, “Det går inte att vara obeväpnad där, det är provocerande farligt”. Samtidigt som hederligt folk faktiskt fortfarande bor här.

Anna König Järlmyr och Ulf Johansson blickar mot 2025 då utanförskapet ska vara ett minne blott.

Den ‘grönblå’ ledningen (jodå, grön ska stå först, det är förhandlat om det) i stadshuset, tycks av DN-artikeln att döma inbilla sig att problemet kommer låta sig lösas med lite bättre samverkan. Med polisen förstås; regionpolischefen Ulf Johansson är också med på ett hörn, även om bildsköna finansrådet Anna König Jerlmyr gärna stjäl blickfånget. Men också en mängd andra och icke namngivna offentliga verksamheter, NGO:er och kommundelsnämnder får vi förmoda ska blandas in – alltsammans styrt av någon form av ny organisation. Remissvar pekar på en risk för tungrott dubbelarbete. Förra finansborgarrådet Wanngård (S) är dock positiv, vilket tyvärr inte på något vis kan tolkas som en kvalitetssäkring. Om även migrationsverket, a-kassan, försäkringskassan och skatteverket involverats så hade jag nog känt mig lite mer tilltalad, men gissningsvis är de inte det, för då hade man varit tvungna att ändra på ett antal lagar och då hade vi hört talas om det. Men sådant får anstå några år till antar jag. Visst, en ny organisation och samarbete är väl ändå bättre än som det är i Göteborg i alla fall, utan någon plan alls. Eller som i Malmö där man löser utanförskapsproblem genom att låta sina kriminella bo särskilt flott. Men relativt sett känns det bara som olika helvetesgrader i de utanförskapsparadis som de naiva skapat, liksom på verkningsgraden i de åtgärdsprogram de vill ta till för att bota skadan.

Punktlistorna. Utan konkret innehåll. Bara delvis uppdaterade. Och så det magiska årtalet: 2025.

Ett antal nya punktinsatser ska prioriteras. Låt oss välvilligt kalla dem för lovande, men särskilt konkreta är de inte. ‘Skolan som brottsplats’, ‘Arbetet mot våldsbejakande extremism’. Vi får väl hoppas att detta är beprövade områden som redan sedan tidigare varit prioriterade. Man blir ju rätt nyfiken på vad som är samarbetets nya infallsvinkel? Om det ens finns någon. Kanske ‘Den här gången ska vi faktiskt göra nåt!’ Eller?

De nya åtgärderna har lagts till en redan tidigare lång lista med pågående diton. ‘Krisgrupper’. ‘Möten’. ‘Stödcentrum för ungdomar’. ‘Trygghetsvandringar’. De sistnämnda genomförda utan väktare får man förmoda, för dem är det ju för farligt att vistas i området utan att bära vapen. Och så ingår ju faktiskt just ‘Ordningsvakter’ – liksom ‘Kameraövervakning’ både i den gamla och den nya listan. Den nya planen handlar kanske om hur man nu ska klara sig utan ordningsvakter? Det lär man ju få göra i alla fall, som det ser ut.

Men om sex år, 2025, då minsann ska man ha utraderat parallellsamhället! Nog för att man tagit i med sex år kan tyckas. Men hur lång tid har det tagit för dessa ghetton att nå nuvarande ‘fulländning’? Ett par decennier måste vi minst räkna bakåt. Och som vi alla vet är det mycket lättare att gå mot kaos än att återskapa ordning. Ibland bara med metoder som ingen vill ha. Som i Italien, där den ende som lyckades kväsa maffian var fascisternas Mussolini. Universums entropi, som vetenskapsmännen kallar fenomenet, att allting går mot största möjliga oordning, är en av fysikens obevekliga lagar, och att arbeta mot denna trend när den fått pågå ett tag, kräver enorma resurser. Särskilt när människor inte vill. Islamister och kriminella styr de här enklaverna nu. Inbillar ni er att de ska släppa makten ifrån sig frivilligt? Med hjälp av ‘krisgrupper’?

Professorn som inte skräder orden.

Stefan Holgersson, polis och professor uttrycker sin tvivel från en lite annan utgångspunkt: poliskåren har sedan långt före Eliassons dagar bara fokus på att fixa till en snygg yta, inte att åtgärda problem. Som han exemplifierar i sin skoningslösa kritik i artikeln i Dagens Juridik, så beskriver polisen plötsligt arbetet mot hedersvåld som framgångsrikt, efter att man ‘uppmanat alla poliser att anteckna sina misstankar om att sådant föreligger’, när de kommer till en brottsplats. Eftersom hedersvåld officiellt varit prioriterat sedan 2007 så kan man som Holgersson verkligen undra om det ska behöva ta tolv år att implementera denna självklara åtgärd – och att sedan beskriva detta som en framgång är ju magstarkt på en nivå som är bortom Losec.

Stefan Holgersson (bild från Dagens Juridik)

Holgersson har också noterat att polisen blivit ‘årtalstroende’ på ett sätt som påminner om Jehovas vittnen. Först var det 2015 vi skulle frälsas och alla problem skulle vara lösta, sedan ett år senare och rätt var det är, så blev det 2024. (och nu 2025, verkar det). Varje framflyttning sker utan att ägna besvär med att förklara vad som inte höll i den förra prognosen. Det är svårt att undgå att applicera Holgerssons observation även på detta nya samarbete i Stockholm. Jag ser framför mig hur på kammaren, talskrivarna sitter och ‘samarbetar’, redan här stöter man på problem. Med att tota ihop något som låter handlingskraftigt – men som även Mp måste vara med på (vilket låter som en direkt kontradiktion), eller åtminstone lite mindre verklighetsfrämmande naivt (fortfarande svååårt för Mp!), än de floskler man kom överens om senast (lär ha varit precis på håret att Mp kunde skriva under på dem: ‘Stödcentrum för ungdomar’ räddade väl enigheten). Och så ut i tidningarna, tajmingen är perfekt: ‘i Stockholm gör man faktiskt något medan Löfven bara fortsätter svamla!’ Tyvärr är mitt intryck (liksom gissar jag även Holgerssons) att det inte är så mycket mer bevänt med saken här som på regeringsnivån. Man har ju till sitt försvar heller inte samma verktygslåda. Men vore det då inte mer hälsosamt att tala om vad som behövs? Ibland har man faktiskt den rätten, hur lite ‘handlingskraftigt’ det än kan förefalla. Bättre än att ingjuta falska förhoppningar. Men jag antar att Mp hade sitt ord med i den lagen också – kritik mot en regering man själva sitter i är nog inte så populärt – är det grönblått styre i Stockholm så är det, regeringskritik får man låta bli.

Inga fler utanförskapsområden! På det kan vi i alla fall vara säkra!

Polisen hoppas kanske på att man ska få lugn och ro nu till 2025 (istället för 2024?). Om Holgersson har rätt så är det just så det kommer bli. Ingen tycks avkräva polisen något som helst ansvar för de befintliga problemen. Och Stockholmspolitikerna då? Hur kommer de ‘lösa problemet’? Eftersom man går arm i arm med polisen här, så kan vi nog utgå ifrån att man kommer bli överens om att stryka de tre besvärliga områdena från den svarta listanpå ett eller annat sätt. En lista som ju ingen kommun vill vara på. Om det bara går att hitta något litet guldkorn i statistiken som påvisar att man lyckats, eller i alla fall inte komplett misslyckats. Ja, ni kan utgå ifrån att det just nu pågår en kraftfull lobbying i alla kommuner som fått ett ‘utanförskapsområde’ på sin rena hals. Och om man inte lyckas fräscha till statistiken, så ska vi nog räkna med att polisens listor i fortsättningen istället hemligstämplas, för det om något har man ju lärt sig vid den senaste publiceringen: inga fler nu och hör sen! Så länge det inte brinner i varje bostadslimpa så lär vi redan ha sett det sista område i Sverige som utpekats på detta totalt politiskt inkorrekta vis. För enligt myndigheterna i det här landet är det inte vad som sker som är viktigt utan hur det ser ut på ytan. Och just i det avseendet är polisen en mönstermyndighet och förebild för alla andra. Inte för inte har man ju haft Dan Eliasson som RPC. Det verkar ha satt sig ordentligt.

Men kom ihåg detta: En organisation som aldrig avkrävs ansvar är heller inte lämpad för att ta det. Den dag vi väl börjar ställa krav på riktigt – och måtte det inte vara för sent då – så kommer det krävas att huvuden rullar. I mängder.

DN om Stockholms utsatta områden

Dagens Juridik – Holgersson

Publicerad Lämna en kommentar

Rättsrötan är värre än vi tror – fd polis avslöjar hur rättsväsende och polis genomsyras av korruption

Det här YouTube-klippet har redan fått stor spridning – och förtjänar att spridas ännu mer. För alla som vid det här laget börjar känna en tveksamhet när det gäller hur vår anonyme efterträdare som RPC efter Dan Eliasson sköter sitt jobb, är det här tyvärr en bekräftelse på att saker och ting inte alls har blivit bättre. I bästa fall är det status quo. Men troligen sämre.
pol
Conny Andersson är före detta polis och ‘snut’ – vad han själv kallar dem som lägger hjärta i sitt arbete och engagerar sig. En grupp som blir färre och färre inom polisen, eftersom de inte alls är uppskattade av ledningen. De gör ju nämligen inte som man säger.
*
CA beskriver en organisation som var i förfall redan på 90-talet, då Göran Lindberg ‘Kapten Klänning’ var rektor på polishögskolan och välkomnade nya rekryter med orden att ‘ni inte ska tro att ni är något’. Och där facket tvingade alla att gå med innan de ens hunnit starta utbildningen. Att göra karriär inom polisen utan att vara fackansluten, fick alla klart för sig, det var en omöjlighet. Men CA vägrade. Redan där hade han skaffat sig mäktiga fiender.
*
Under sin impopulära chef Ulf – en man som hör till dem som vill stoppa brottsligheten med flygblad och som vid ett tillfälle uttryckligen krävde av CA att låta ett gäng vara ifred – jobbade CA i Västerort, omfattande även Järvafältet. Eftersom CA satte hårt mot hårt levde han under ständigt hot och bar vapen 24/7. Det handlade om att bryta upp de maffialiknande gäng som börjat dyka upp lite här och var – och som idag finns överallt. Men CA och hans kolleger bekämpade dem effektivt – och var därför mäkta impopulära. Även bland ledande poliser.
*
Chefen Ulfs gode vän, med initialerna SS, fick snabbt ett horn i sidan på CA och började okynnesanmäla honom för diverse påstådda missgrepp i tjänsteutövningen. Lite ironiskt eftersom SS under 80-talet varit med i den beryktade basebollligan inom Norrmalmspiketen. CA fick snart klart för sig att SS antipati också hade personliga skäl: SS egen son tillhörde svansen i ett av gängen som CA jagade.
*
Svea hovrätts justitiemord skapar ny praxis
Här kommer vi till en avgörande punkt: en på moped flyende gängmedlem prejas av CA som sätter handfängsel på denne. SS ser till att detta leder till domstolsprocess och medan tingsrätten friar, så döms CA i hovrätten till villkorligt fängelse, såväl för prejningen som för handfängslet. En exempellös dom med närmast prejudicerande effekt, eftersom poliser med självbevarelsedrift sedan dess naturligtvis tänker sig noga för innan de ingriper mot buset. Ordern att titta åt ett annat håll är liksom lättare att lyda nu.
*
Som CA förklarar så är det dock varje polismans skyldighet att ingripa vid pågående brott, ett skall-krav. Och rättigheten att bruka våld vid gripande är lika tydligt inskriven i Polislagen. Möjligheten att stoppa den flyende på annat sätt fanns inte. Och som ensam polis är det lika omöjligt att hantera en fånge utan att fängsla denne. Svea hovrätts dom är utan tvivel ett justitiemord. Icke desto mindre var CA:s chefer och fack överens om att CA skulle sparkas.
*
SS lyckades nå till denna punkt genom att 1. utnyttja sina mediekontakter för att svärta ned CA. Alla stora tidningar skrev om ‘övergreppet’ och om ‘tystnadskulturen’ inom polisen – sanningar som ironiskt nog gällde SS Baseballiga, men som nu användes mot CA, och 2. med vänner inom åklagarmyndigheten, en fd arbetskamrat inom försvarsmakten som drev de ärenden SS ville, rätt eller orätt.
*
Dåvarande polischef Sten Heckser räddade visserligen kvar CA, men alla hans kontakter var borta – ingen ville eller vågade vara kompis med honom längre – ingen vågade öppet stötta hans version. CA tog till slut konsekvensen och slutade frivilligt. Några dagar senare kommer beskedet att SS åkt fast för våldtäkt. Han hade precis som Kapten Klänning sysselsatt sig med att förgripa sig på unga flickor, även under 15 år. Rader av övergrepp, de han fälldes för gav honom ett (1)! års fängelse – med rätt åklagare. Trots detta är det fortfarande nästan ingen av de gamla kollegerna som vågat säga det öppet: “Du hade rätt Conny”. Man skäms.
*
På frågan hur situationen är nu svarar CA, utan att tveka: mycket värre. Polisen är i en nedåtgående spiral. Problemet är inte polisen på gatan. Det finns fortfarande många goda krafter kvar – men de förtvivlar, för de är vingklippta och motarbetas ständigt. Och de sanna ‘snutarna’ fortsätter att därför att lämna organisationen. Visst finns det ärliga personer även inom ledningen. Men de är om inte i minoritet, så iaf helt dominerade av dem som istället har det outtalade målet att istället bryta ned organisationen och hellre anställer nya lättstyrda rekryter, än behåller dem som kan något. Den som vågar höja rösten åker ut.
*
Motivet – ‘konspirationsteorin’ är närmast sanningen
Varför? Detta är förstås den avgörande och mycket svåra frågan. Eftersom vi alla ryggar för svaret. Det känns så osannolikt. Så konspirationsteoretiskt. Och så fruktansvärt obehagligt. Men med Ockhams rakkniv är det svårt att komma till något annat svar än Connys eget: man tjänar på det här. Somliga. De korrupta. Och det handlar om nätverk som sträcker sig över båda sidor om lagen. Gemensamma intressen förenar dem. Det behöver inte handla om direkta mutor, pengar är bara en indirekt del. Välbetalda jobb, karriär, nätverk, vänskapskorruption, erkännande i media och omgivning – kapten Klänning blev ju t ex vald till ‘Årets feminist’ (det var innan man visste att han var pedofil). Men när polisen har familjeband med buset, som i SS fall, eller begår allvarliga brott själva, så är mutor och bestickning givetvis också mycket tänkbara. Liksom hot och påtryckningar.
*
Vid Rinkebykravallerna för två år sedan stod polisen och tittade på, beordade att avvakta, trots att människors liv och hälsa var satta i fara. Ansvarigt polisbefäl har inte dömts, eller ens åtalats. Trots flagrant brott mot Polislagen. Hans namn var i tidningen, DN. Ingen skrev om brottet. Ingen åklagare fick uttala sig. Detta visar på omfattningen av korruptionen. Vi kan tyvärr inte alls utgå ifrån att SS och Kapten Klänning är undantag, som bäst är de ytterligheter. Och för att de skulle få det svängrum som de fått i polisen, så hade de skaffat sig de rätta åsikterna. Dessa kommer uppifrån. Och det handlar om att bryta ned ordningsmakt och försvar, samhällets våldskapital, så att det går de styrandes ärenden.
*
Om målet är att göra Sverige mångkulturellt och fortsätta importera valboskap, så är det heller ingen nackdel att de nytillkomna ges ‘rimliga inkomstmöjligheter’, även när bidragen sinar. För den som har skydd att erbjuda uppstår nya inkomstmöjligheter likaså. I ett samhälle där brottsligheten tillåts vara en god och säker inkomst, så har även den outbildade möjlighet att försörja sig och göra karriär.
*
Och för de styrande är makten och inkomstmöjligheterna större än för några andra. De som med ett telefonsamtal till rätt åklagare kan få ett ärende att starta eller läggas ned. Och helt andra kontrollmöjligheter öppnar sig, hur den stora massan ska dompteras, dem som ska betala kalaset, när dessa till slut inser och accepterar det fina i kråksången. Den som höjer rösten och protesterar kan så lätt hamna i fängelse istället för de kriminella som borde vara där. När såväl polis, åklagare och domare fått en politiskt korrekt skolning, så är det ju inte längre lagen utan åsiktskompisen i nätverket som betyder något.
Det är dit vi är på väg. Snabbare än vad de flesta vill eller kan tro.
*
Magnus StenlundSunt Förnuft

Publicerad Lämna en kommentar

Skjutningarna minskar när polisen sätter hårt mot hårt – men alla andra brott ökar när resurserna måste prioriteras för detta

Hur DN kan sätta rubriken att Malmöpolisen fått ned våldsbrottsligheten är förstås rätt svårbegripligt. För det sägs inte någonstans i den debattartikel som kriminologen Ardavan Khoshnood skrivit. Säkert inte hur Khoshnood själv skulle ha satt den, och det är lite synd, för artikeln visar nämligen något annat spännande: nämligen att svenska kriminologers genomgående tema, att undvika att sätta hårt mot hårt mot buset, är just vad många av oss trott, nämligen det sämsta sättet om man vill få ned brottsligheten.

Khoshnood går visserligen inte så långt som att hävda just detta, men eftersom det är översteprästen Sarneckis ideologi som genomsyrat svensk brottsbekämpning under hela 2000-talet så har naturligtvis mjukismetoderna bevisbördan emot sig, när det kommer till att förklara varför Sverige idag har den största dödligheten bland unga män i Västeuropa, när det kommer till våld i form av skjutningar. När Malmöpolisen nu frångått detta evangeliet så har faktiskt detta dödliga våld minskat mycket kraftigt – åtminstone procentuellt, 2 dödsskjutningar, mot 3, 6 och 6 under samma period de tre föregående åren. Givetvis är slumpmässiga variationer svåra att undvika i så små sampel, men Khoshnood pekar också på att antalet totala skjutningar minskat både förra året och i år – kraftigt.
*
Detta har skett genom offensivt arbete: majoriteten av de tyngst meriterade gängbrottslingarna har hållits häktade när så har kunnat ske, istället för att släppa dem fria. Man har också lagt stora resurser på att faktiskt lösa brotten och flera har lösts eller gått till åtal. Att flertalet tyvärr ändå har friats nämner inte Khoshnood, men det är sannolikt inte så mycket polisens fel som de orimliga beviskrav domstolarna ställer. Möjligheten till obligatorisk häktning för illegalt vapeninnehav som kom först 2018 har varit verksamt bidragande. I övrigt har det handlat om att kommunicera till gängen att så här kommer det se ut – förvänta er ingen pardon.
*
Khoshnood nämner alltså inte problemet med aktivistdomarnas beviskrav, men ger några andra intressanta förslag på vilken lagstiftning som behövs för att ytterligare försvåra för brottslingarna. Genom att införa visitationszoner, där ingen misstanke krävs för att genomföra sådan, förenklas polisens arbete. Att det handlar om utanförskapsområdena behöver väl knappast nämnas. Ett bra förslag som kommer mötas av rasistrop från vänsterns brottslingskramande falanger.
*
Att införa zoner som en viss individ inte får vistas i skulle också förenkla arbetet för polisen och försvåra för brottslingarna. Med en ny mer tillåtande lagstiftning avseende polisens möjlighet att använda brottsprovokation för att gillra fällor skulle, rätt utnyttjad, göra det lättare att plocka bort de mest belastade brottslingarna.
*
Khoshnood anser också att straff för vapensmuggling måste skärpas och att tull och gränspolis måste få större befogenheter. Vad Khoshnood inte nämner här är förstås det faktum att gränspolisen är närmast obefintlig. Så det måste nog läggas till listan.
*
En annan sak Khoshnood inte tar upp är att prioriteringen på skjutningar har kunnat ske på bekostnad av framförallt bekämpning av våldtäktsbrotten. Som jag skrivit tidigare är ju detta en stor skandal, som visar hur underdimensionerad och/eller ineffektiv vår ordningsmakt är, när det måste prioritera mellan två brottstyper som båda borde vara självklara att tillräckliga resurser tillsätts för.
*
Och vi måste därmed också utgå ifrån att även mindre allvarliga våldsbrott faller mellan stolarna. Weidmo Uvell skriver t ex om den kraftiga ökning av våld, rån och stölder som handeln drabbats av bara under det senaste året. Enligt en majoritet av handlarna har antalet stölder ökat med minst 25% sedan föregående år. En av de mest alarmerande siffrorna är hur många av handlarna som uppger att man inte får stöd alls av polisen: i en fjärdedel av fallen dyker polisen inte upp förrän efter en timme eller inte alls och hela 68% anser också att polisens insatser har blivit sämre och nästan var femte handlare har utsatts för hot mot sig eller sin familj av kriminella. Det betyder att handlarna i många fall givit upp sju av tio uppger att man inte ens anmäler brott längre av skälet att detta känns fullständigt meningslöst. Som Uvell påpekar håller somliga stadsdelar på att avlövas all sådan här service på grund av kriminaliteten. Det är oerhört allvarligt att så får ske utan att någon reagerar.
*
Sedan är det ju en intressant reflektion att det ’explosionsrelaterade våldet’ i Malmö samtidigt har ökat, som en sannolik följd av polisens punktmarkering. Handgranater är ju nämligen redan förbrukad efter ett dåd och behöver inte gömmas, som en pistol. Gärningsmannen har också hunnit förflytta sig från brottsplatsen när smällen sker och är därför svårare att identifiera. Nackdelarna att oskyldiga därmed löper större risk att drabbas är något som gängbrottslingarna visat att de tar mycket liten hänsyn till.
*
Totalt har 77 explosioner skett under en 6-årsperiod 2011-2016, och ökningen är mycket kraftig; hela hälften av incidenterna har skett under det sista statistikåret. Hittills har endast en människa faktiskt dött under denna period, men ur allmänhetens synvinkel är detta närmast blinda våld på många sätt ännu mer alarmerande. Explosionerna har också tenderat att bli ännu fler och kraftigare under de följande åren, med bomben i Linköping särskilt i närminne. Khoshnood ger oss dock inga tips på hur vi ska ta hand om detta – att det framförallt handlar om att täppa till insmugglingsvägarna är väl dock rimligt att anta. Som det verkar är vi inne i en ny fas av brottsbekämpningen av de gängkriminella. Att beskriva polisens arbete som en framgång är tyvärr missvisande.
*
Vi måste konstatera att det kommer att krävas mycket mer resurser om man ska klara upp våldtäkter och barnrån,butiksstölder och även stävja även handgranatsattacker. Inget av detta ska man behöva prioritera mellan.
*
Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

https://www.dn.se/debatt/sa-har-malmo-lyckats-fa-ner-valdsbrottsligheten/


https://journals.sagepub.com/doi/10.1177/1477370818820656


https://uvell.se/2019/07/01/skrammande-utveckling-for-handlare/

Publicerad Lämna en kommentar

Polisen har blivit en tombolamyndighet – man måste välja mellan vilka grova brott som ska utredas

Gängbrottslighet, våldtäkter och gränsbevakning är självklara områden för polisen att hantera, inte prioritera mellan. Inte heller känns det mer rimligt när grova brott som överfallsvåldtäkter läggs ned en masse i brist på resurser, när vi samtidigt vet att polisen ska lägga 1000-tals utredningstimmar på att hantera anmälningar om näthat. Eller för den delen påstådda metoo-övergrepp begångna i anmälarens huvud för tjugo år sedan. Allt det där och hastighetsöverträdelser är tydligen också ’prio’ och ’coolt’ att syssla med.

Men det är alltså inte våldtäkter begångna på allmän plats i närtid. Möjligen beroende på att vi med lite fler gripanden skulle få en statistik som vederlägger BRÅ:s bagatelliseringar avseende de nytillkomnas skyhöga överrepresentation bland gärningsmännen. När ska detta bli ‘prio’? Sannolikt inte förrän polisledningens, justitierådens och riksdagsledamöternas egna döttrar drabbas. Det är nämligen först då verkligheten blir konkret.
*
I förrgår överfölls en nära vän till mig i fullt dagsljus av fem unga mörkt mörkhyade unga män, afrikaner av allt att döma, troligen somalier. De tog tag i hennes armar och försökte dra henne med sig. Min vän är dock handlingskraftig och kämpar emot på ett sådant sätt att männen uppenbarligen överrumplas av hennes motståndskraft och när hon mycket snabbt har turen att få hjälp – någon som sett händelsen har omedelbart tillkallat polisen, som råkar vara alldeles i närheten – så går inte situationen längre än så. Hennes armar får kraftiga blåmärken, som nu fått alla regnbågens färger.
*
Hade det varit en mindre stark och rådig kvinna, hade hjälp inte tillkallats eller polisen varit så nära tillhands, så hade naturligtvis situationen snabbt kunnat utvecklas till något helt annat. Att det var ett våldtäktsförsök behöver vi inte tvivla på, men domstolarna lär inte döma för det. Hon säger själv att hon är tacksam om hon inte blir dömd för de blessyrer som hennes nödvärnsvåld gav upphov till på de angripande männen.
*
Och sannolikt har hon alldeles rätt i det; våra nödvärnsregler är ett skämt, en teoretisk konstruktion som inte medger en gnutta mer våld än vad som e f t e r å t kan framstå som det minimalt nödvändiga. Ingen hänsyn tas till att vi rent biologiskt fungerar så att adrenalin och noradrenalin vid hot pumpar kroppen full med fight-or-flight-beteende där varje beslut sker instinktivt och där den angripna på bråkdelen av en sekund måste avgöra hur allvarligt hotet är. Normalt väljer de flesta av oss att fly om vi kan, men om vi är inträngda som råttan i ett hörn så är det mest sannolikt att vi kämpar – för våra liv.
*
Angriparen är den som från början har kontroll över situationen och kan välja att avstå angreppet, eller backa undan. Ändå är vi ansvariga för ’övervåld’ mot denne, i det fall han väljer att inte göra det. Skulle vi använda otillräckligt våld för att försvara oss riskerar vi inte bara att angreppet framgångsrikt fullföljs, vi riskerar att angriparen använder sådant övervåld själv, både av rädsla och av vrede, men också ’helt rationellt’, för att lyckas i sitt uppsåt. Men dessa aspekter tar inte domstolen med i bedömningen, för de anses helt hypotetiska i den faktiska situation där nödvärnsvåldet faktiskt visat sig innebära ett framgångsrikt försvar, som i min väns fall.
*
Men det är fel. Vi vet att den risken alltid finns och den faktiskt utgör den rationella anledningen till varför vår kropp fungerar som den gör – ’övervåld’ är ett begrepp som inte ens borde existera, så länge som vi talar om den omedelbara, instinktiva reaktionen, den kan vi inte styra mycket över. Domstolen borde mer fokusera på hur länge upplevelsen av livsfara föreligger. Med fem angripare omkring sig är det ur biologisk synvinkel knappast övervåld att försätta åtminstone de fyra första fullständigt ur spel. Men som det ser ut idag kan den angripne angriparen anmäla offret om han råkar få hjärnskakning när hon slagit honom med sin handväska i huvudet. Eller än värre, om offret utnyttjat förbjudna vapen, som t ex pepparsprej med chilipeppar för att försvara sig.
*
Som vi vet är uppklarningsprocenten för anmälda våldtäkter mycket låg. Inte ens en av tio anmälda våldtäkter väcks det åtal för. Än färre leder till dom. Och utvecklingen går åt fel håll på alla ledder – våldtäkterna blir fler, antalet åtal färre. Det sistnämnda för att man på polisen anser att våldtäkter är ’ocoolt’ att syssla med. Och att högsta ledningen prioriterar skjutningar. Men hur är det nu. Ska man behöva göra sådana ’prioriteringar’? Det är inte så att man lägger hastighetsöverträdelser åt sidan. Eller alla dessa uppenbarligen mycket prioriterade anmälningar om näthat. Här läggs resurser. Våldtäkter är grova brott. Metooutredningar av gamla påstådda upplevda våldtäkter för tjugo år sedan kanske man borde ’prioritera ned’ pga att dessa mycket sällan kommer kunna ledas i bevis. Men överfallsvåldtäkter i närtid ska vi givetvis ha resurser till utan att behöva dra ned på utredningsresurser avseende gängbrotten.
*
Med medias och BRÅ:s hjälp hoppas regeringen tydligen klara sig undan kritik genom en lappa-och-laga-strategi. ”Oj, här brinner det! Vi lägger resurser på skjutningar, skriv om det tack!” Sedan var det meningen att BRÅ lägga ett lock på våldtäktsdiskussionen, med de vanliga anmälningsbenägenhetshårklyverierna. Men det är ett långt ord som t o m stavningskontrollen har hunnit lära sig att godkänna idag och få var det väl som lät sig luras. Diskussionen är på banan igen. Så nu vill polisen prioritera upp våldtäkterna. Fritt fram för gängbrottslingarna alltså. Och gränspoliserna, ja de lär få fortsätta vänta på ny förstärkning medan stöldligorna skickar ut tillgångar för miljardbelopp på stora lastbilar och de papperslösa fortsätter myllra in över obevakade gränsövergångar.
*
Även polisen har alltså blivit en tombolamyndighet. Man tar tag i det man hinner och känner för, just för tillfället. Lite som med vården. Och alldeles tydligt som försvaret. Löfvens regering spelar med Sverige som insats.
*
Magnus Stenlund
Sunt Förnuft
*

https://www.svt.se/nyheter/granskning/ug/darfor-laggs-valdtaktsutredningar-fortfarande-pa-hog-de-ar-inte-sarskilt-coola-att-utreda

Våldtäktsutredningar läggs åt sidan när gängskjutningar prioriteras – men nu lovar polisen bättring

Publicerad Lämna en kommentar

Antalet utsatta områden minskar från 61 till 60. Varför har jag svårt att tro på de här siffrorna?

Visst kan det mycket väl råka bli som det blivit. Några områden blir sämre, några bättre. Nu råkade ett område mer bli bättre än sämre.

Att det råkade bli så är förstås vad som till nöds kan räknas som acceptabelt. Om man råkar tillhöra regering och ansvarig administration. Som nu har möjlighet att referera tillståndet så att “det har blivit bättre och går åt rätt håll”.
*
Efter en lång debatt i media där alltfler röster höjts för att censurera publiceringen av listan helt. Så kliver plötsligt censurtrollet framför alla andra fram och gör ett av de mest iögonfallande uttalanden han gjort på flera år: “Jag är en anhängare av transparens. Man redovisar vad man bedömer och vad man gör sina bedömningar på – det är enligt mig rätt sätt. “
*
Jerzy Sarnecki. För transparens. Efter ett yrkesliv i förnekelsens tjänst. Att Jerzy råkar tycka att det var bra att man släpper listan kanske råkar sammanfalla med den ‘positiva utvecklingen, tänker jag då. För inte så lite låter det som om den politiska korrekthetens överstepräst snart sagt har personligen godkänt utfallet.
*
Att två av de tidigare utsatta områdena avförts från listan, kan väl mycket väl vara sant. Om polisen punktmarkerat områden, så kan man möjligen i vissa kommuner ha lyckats så bra att detta kan ha hänt. Men hur sannolikt är det att man på bred front lyckats vända utvecklingen så att endast 8 av områdena fortsätter att utvecklas negativt, medan hela 16 nu skulle ha en positiv utveckling?
*
Och att bara ett enda nytt område tillkommit? Nej, det tror jag inte ett dugg på. Just detta är vad vi kan förvänta oss mest av allt. När fokus är på att bekämpa de värsta områdena så är det bland de övriga det händer istället. Så ser det ut när resurserna är begränsade.
*
Det ligger en betydligt troligare förklaring i Jerzys och andras uttalande om att ‘områden stigmatiseras genom att nämnas på listan’. Att fastighetsvärden faller. För här finns starka intressen; detta vill varken kommunfolk eller boenden vara med om. De områden som redan står med kan man ju inte göra mycket åt. Men att sätta upp fler, det stoppar man. Och får på så sätt en lista som i år ser riktigt tilltalande ut, ur både boendes och etablisemangets synvinkel. Lite extra pyntad med glada tillrop om ‘förbättringar’ i områden som Rinkeby, Bergsjön och Seved. Och sannolikt ett antal områden som förtjänar pil nedåt, men som fått status ‘oförändrad’.
*
Tråkigt nog för de boende i områden som inte listats fastän de borde ha gjort det, så är ju baksidan av skönmålningen förstås att man inte heller kommer göra något åt problemen. De finns ju inte.
*
Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

https://polisen.se/siteasseats/dokument/ovriga_rapporter/kriminell-paverkan-i-lokalsamhallet.pdf
https://www.dagensjuridik.se/nyheter/vi-maste-stoppa-atervaxten/?utm_campaign=unspecified&utm_medium=email&utm_source=apsis