Publicerad 9 kommentarer

Tunga näringslivsföreträdare undrar varför Sverige ska behöva hjälpa till att rädda euron. Det borde även Löfven ha frågat sig.

Stefan Löfven är uppenbarligen en nickedocka utan egen åsikt om någonting. Eller så är han djävulen själv, som gång på gång väljer fel beslut av egen vilja. I sakfrågan spelar det ingen roll. För Löfven har satt ned foten om EU-paketen och det han sagt är att vi ska vara med och betala. Även för felsatsningen på Euron – ett monetärt system som vi valde att aldrig gå med i. Frågan är: kommer stödpartierna i Riksdagen vilja fatta samma ödesdigra beslut, rakt emot en stor folkopinion?

En tung kvartett tar bladet från munnen

För nu har till och med sossarnas egna favoritnäringsidkare, Carl Bennet, ifrågasatt beslutet. Och lika S-märkta nationalekonomen Nils Lundgren. Inte trodde jag att jag skulle bli så glad över vad just dessa två har att säga, det brukar inte falla mig i smaken ofta. Men jag är uppenbarligen i gott sällskap om att gilla vad jag läser, redan att döma av vilka de övriga två medförfattarna till debattartikeln i SvD är: Rune Andersson (ni minns, Trelleborg) och Per-Olof Eriksson (jadå, Sandviken!). Namn som är aktade i stora delar av näringslivet, både för sina insatser som VD:ar för stora företag, men också för stor integritet och klokskap utanför arbetslivet.

Tillsammans representerar dessa fyra ett långt bredare – och tyngre – tvärsnitt av svenskt näringsliv än vad de flesta längre namnlistor skulle förmå; kvartettens åsikter är därför svåra att bara nonchalera. De sätter också ned foten där det gör mest ont – Löfvens oskickliga förhandling. Man konstaterar att EU-paketet inte på något vis har fått en fördelningsprofil som stämmer med den påstådda intentionen, att utgöra ‘stöd för Corona’. Länder som Frankrike, Belgien och Holland hamnar bland nettobetalarna, trots att de alla drabbats hårdare än genomsnittet. Medan Spanien, Grekland och Italien, som är stora nettobidragstagare, alla hade svåra problem med statsfinanserna redan före Corona. Detta tillsammans med Tysklands omsvängning visar att de enorma stödpaketen handlar om en helt annan sak: att rädda euron.

Lycka till med euron, hör ni! Men Sverige har ingen del i den felsatsningen.

Det är ett projekt vi därför borde önska dem som driver det, Macron och Merkel, lycka till med, men utan att själva behöva vara med. Europrojektet har varit feltänkt från början, eftersom det vilar på förutsättningen att EU är en enda stat, en homogen zon med likartade ekonomiska förutsättningar. Valutan infördes utan att man hade fått kontroll på de spänningar som finns mellan norr och syd, och man har inte lyckats komma ett dugg närmare målet under den tid som varit. Tvärtom har skillnaderna ökat mellan de närande och tärande regionerna. De länder som frivilligt klivit in i detta borde nu inse sitt misstag, ta kostnaderna och kliva ur. Istället vill de skjuta över ansvaret även på dem som valde att stå utanför, genom en gigantisk räddningsoperation som på sikt är dömd att misslyckas även den.

Löfven har även sagt ja till EU:s principiella rätt att beskatta.

För som industriledarna påpekar: det här är bara en illavarslande början. De beslut som fattats nu innebär att Löfven principiellt även sagt ja till att EU ska få egen beskattningsrätt. Skulle länder som Sverige inte vilja ratificera detta beslut, så kommer, som ett brev på posten, istället krav på nya biljonpaket. Man vill låsa in oss i skulder som vi aldrig kommer kunna friskriva oss från och som gör ett framtida utträde ur unionen i praktiken närmast omöjligt.

När skötsamma betalar för de misskötsamma så blir det som med den kommunala utjämningsskatten. Gökungar som Malmö och Italien växer och frodas, utan en tanke på att rätta munnen efter matsäcken, medan välfungerande regioner ständigt tappas på mera blod.

Man tror säkert att det här är enda sättet att rädda EU, så att inte fler gör som britterna. Men, som debattartikelns författare konstaterar, så är EU-projektet med detta beslut på väg att förvandlas totalt från den frihandelsgemenskap som svenska folket röstade för, till en transfereringsunion, där fungerande regioner och länder tvingas stötta de dysfunktionella i allt högre utsträckning. Det kommer aldrig att hålla, eftersom incitamentet för de svaga länderna att ta sig själva i kragen är icke-existerande.

EU är redan korrumperat. Och ‘statskapitalism’ är ett missledande ord. Det här är planekonomi.

EU:s beryktade jordbruksstöd och regionalstöd omfattar lejonparten av vad avgifterna går till. Så har det varit, så är det nu och så kommer det av allt att döma förbli – eller snarare alltså ännu värre. Och distributionen av dessa medlemsfinansierade stöd har inte ett enda år passerat godkänd revision! EU:s bidragsflöden är ett enda stort haveri i mutor och korruption. Ingen kan tro att det kommer bli bättre om detta paket går igenom riksdagen.

Stefan Löfven har gjort vad han kan för att göra svenskarna ansvariga inte bara för de problem han själv skapat, utan även för andra länders. Men kommer även riksdagen säga ja?

Nu ligger det i Riksdagen händer. Att Löfven sagt ja till både enorma stödpaket för att stötta euron och till EU:s principiella beskattningsrätt är obegripligt, eftersom han förmodas företräda svenska folket och sina väljare. Icke desto mindre är detta hur han har handlat och nu vill hans minoritetsregering förstås driva igenom detta i Riksdagen.

Men S+Mp är trots allt bara en minoritetsregering med ytterst svagt och bräckligt stöd. Kommer oppositionen SD+M+KD ställa sig bakom? Och vill verkligen Löfvens stödpartier göra gemensam sak och ta på sig ansvaret för att stänga dörren, som gör att vi har mer än en formell möjlighet att utträda ur EU ifall vi så önskar? C, L och V måste talas till rätta, den som säger ja kommer aldrig mer kunna svära sig fri från de framtida problem som detta kan leda till för Sverige.

Så vågar man hoppas på ett haveri för 8bn-paketet? Då behöver nog fler näringslivsföreträdare och nationalekonomer ta bladet från munnen. Och det snarast.

Magnus Stenlund Sunt Förnuft

Stoppa Stödpaketen – skriv under!

Publicerad 11 kommentarer

Lånefesten har bara börjat. Och sen kommer EU-skatten, om vi inte vill vara med på mer.

Lånefesten har bara börjat. Och det är oss man lånar av. Beskattar. Stjäl från. Men, nej, det är inte alls vi som får del av pengarna. Glöm det!

Jag orkade inte skriva mer om detta igår. Det är bedrövligt. Men jag måste ju, som någon påpekade. Våra protester mot de galna stödpaketen får inte sluta med att vi ger oss – skriv upp dig på listan (nålat högst upp på min fb-sida).

Ordet lånefest har aldrig varit mer befogat.

Ur SvD: Danske Banks ekonom tycker det är ‘tveksamt’ om ‘vi’ kan räkna hem stödpaketet. Och då räknar han det ändå som om ‘vi’ som betalar det även kommer njuta dess frukter. Men ‘vi’ är inte samma som ‘vi’ här, se nedan.

Robert Bergquist på SEB är alltid lika positiv till allt som myndigheterna hittar på. Resonemanget han för, att vi är beroende av EU och därför måste hjälpa till, är lite som att “klarar sig inte jorden så måste Sverige göra mer för klimatet”. Men logiken är falsk. Klarar sig inte jorden utan Sveriges hjälp, pga att andra gör för lite, så klarar sig inte jorden med Sveriges hjälp heller – vi är för små för att ha en chans att påverka utgången.

D v s: klarar sig inte EU utan att hjälpa sig själva så kan Sverige lika gärna låta bli att försöka bidra och spara pengarna för de kommande dåliga dagarna, när krisen verkligen slår till. Sedan är nästa fråga: att hjälpa Italien, Spanien, Grekland och Frankrike, Belgien m fl, är det verkligen rättvist?

Sveriges skattebetalare, det är oss det handlar om, har högre skattetryck, högre faktisk pensionsålder och vi har en total belåning i landet som är högst i världen exkl. Japan. Jo, det talar man inte så mycket om, men staten har tryckt ut lånen på hushåll och näringsliv (och kommuner). Ska vi inte kräva av dessa befolkningar att de börjar jobba som oss istället?

Sedan är ju ‘lånedelen’ en ren chimär. Det kommer flyta mycket vatten under broarna till 2058. Fler paket, förstås, fler länder som visar sig inkapabla att betala tillbaka. Om vi förmodar att vi fortfarande räknas till den klick tillsammans med Tyskland, som idag i praktiken garanterar lånen, så kommer vår andel inte vara 3,5% (som för EU-avgiften) utan närmare 8%.

‘Vi’ är inte ‘vi’.

Viktigt är också, som jag påpekade ovan, att hålla reda på att ‘vi’ som betalar i Sverige inte är samma som ‘vi’ som får. I det första fallet är det skattebetalare, i det andra en lobbygrupp av kapitalägare på börsen.

Därför ska vi inte nettoräkna. Lån + bidrag kommer kosta oss 275 mdr, redan före garantiinlösen. Vid garantiinlösen så kan det handla om över 600 mdr. Det blir över 150 000 kr per heltidsarbetande svensk skattebetalare, givet att vi räknar bort även sådana som idag är korttidspermitterade, så finns det nämligen bara 4 miljoner sådana kvar.

Och, som sagt, detta är ju bara första paketet, islossningen har börjat, kravmaskinen har brutit igenom sin vall. Macron har helt rätt, beslutet är historiskt, det fattades på fyra dagar efter en mediadebatt som var närmast noll i Sverige såväl som andra länder. För tjugo år sedan hade detta krävt en folkomröstning – och vi hade utan tvekan sagt ett dundrande nej.

Välkommen till demokrati utan mediagranskning. I praktiken är demokraturen nu redan färdig och klar.

Tjugo minuter som förklarar det mesta.

Min intervju i Education4Futures regi tar upp frågan, men mitt under semestern blev den förstås inte så uppmärksammad. Vi är ställda inför fait a complait innan den ens kom i tryck här.

En kortare intervju, drygt 20 min, som ger svar på de flesta större frågor. Ni som vill förstå hur det är möjligt att förstöra framtiden så mycket, på så kort tid, för så många, är alla välkomna att titta.Jag kan tyvärr bara konstatera att motståndet mot EU-paketet aldrig hann organiseras, förrän det var ett faktum, och det var ju just vad man räknade med.

Det påstås att det skulle ha varit ‘svårt för Sverige’ att säga nej. Men det är ju totalt nys. Det är just för en sådan här situation som Löfven har sitt veto att ta till. Att vi är ett litet land hade bara gjort det lättare att gå vidare utan oss. Beviset för att Löfven gråter krokodiltårar och låtsas som att det är toppen att ‘vi’ får mer rabatter, är nettot, där avgifterna alltså höjs kraftigt. Trots ‘rabatter’.

EU:s och Löfvens bedyranden om att detta är ‘en unik engångsåtgärd’ måste ni också alla förstå är lika ren efterhandskonstruktion. Det här säger man i Sverige till svenska skattebetalare, men i Grekland, Spanien och Italien så säger man istället: “Och titta! Vi ska också snart få beskattningsrätt, om inte paketet räcker till!”

Ulf Kristersson lovar nu att M kommer bilda en regering som är emot en sådan beskattningsrätt. Det är bra. Men man kommer då få som ett brev på posten, att – “Va? I så fall måste vi snickra ihop ett nytt jättestödpaket!” Det faktum att beskattningsrätten ens tilläts komma upp i samma förhandling som stödobligationerna är i sanning komprometterande, och visar vilka det är som har makten (läs: Macron och Merkel).

Låt oss konstatera: vad som hänt i dagarna är historiskt. I en annan, bättre tid, så hade detta stötts och blötts i en flerårig grundlagsutredning och utmynnat i en folkomröstning, som vi alla hade vetat utgången på: NEJ.

Men nu blir det inte så.

Det är en ny, ond tid.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Swish 070-763 97 02 Bg 591-5640

Publicerad 13 kommentarer

EU-paketet i hamn. Nej, jag orkar inte säga mer.

EU-paket motsvarande 7,7 bn svenska kronor är i hamn. Hälften direkt i bidrag. Hälften som ‘lån’, som inte ska börja betalas tillbaka förrän 2058. Det kallas för ‘Coronabekämpning’, men redan nu finns det med element som ‘klimatbekämpning’ i denna långtidsbudget, EU:s rätt att ta upp lån och fördela pengar lite som man vill är bekräftad och hur farlig denna praxis är kommer med tiden visa sig. Det vi just hivat in pensionsbesparingar och låst upp våra barns framtid i kallas fortfarande kallas ‘union’ för fred och frihandel, men har under Merkels och Macrons ledning allt mer tagit skepnad av ett planekonomiskt haveri. Vi som vill ur detta kommer tvingas lösa ut oss med enorma belopp, i praktiken kommer det knappast ens vara möjligt. Det man gjort kallas långsiktigt, men det är snöd ekonomisk vinning på mycket kort sikt som drivit på. Intressegrupper med stora aktieinnehav, rakt över hela Europa, är de som har mest anledning att vara glada. Annat ser det ut för skattebetalarna. Bara denna ‘lilla aptitretare’ kan komma att kosta 120.000 per heltidsarbetande svensk.

Tvåhundra underskrifter på uppropet för nej till fler stödpaket. Det räcker förstås inte så långt. Jag orkar inte kommentera detta mer.

Magnus Stenlund Sunt Förnuft
Swish 070-763 97 02 Bg 591-5640

Publicerad 1 kommentar

När WHO berömmer Sverige, sämst i klassen, så är det snuskigt kräleri för deras stora donator.

Sverige har jämfört med sina grannar komplett misslyckats med sin ‘Coronastrategi’. Det är enklast konstaterat genom att jämföra dödstalen. Per capita har Sverige tre gånger fler döda än Danmark och över sex gånger fler jämfört med Norge och Finland. Norge, som är det land vi främst bör jämföra oss med och som fick sitt utbrott samma dag, har den senaste veckan haft 24 döda. Sverige har haft 590, 25 gånger fler. I rest my case.

Då blir det rätt svårbegripligt när organisationen i ett direkt uttalande ‘lyfter fram Sverige som ett gott exempel’ och hävdar att ‘det finns saker att lära oss av våra kollegor i Sverige’. Man påstår vidare att ‘Sverige har lagt en mycket stark policy när det gäller folkhälsan’ och berömmer oss också ‘för att ha klarat trycket på sjukvården’. Faktum är att WHO inte kan se några fel överhuvudtaget. Att vi släppt in smittan på våra äldreboenden är ‘inte unikt’: “Våra äldre dör över hela Europa”, säger krisberedskapschefen Michael Ryan. Han drar sig inte ens för att berömma vår minimala och senfärdiga smittestning:

Ryan vet naturligtvis att Sverige varit urusla på att testa, och att testerna som kommit igång sent fortfarande är långt färre än i grannländerna. Men det här budskapet riktade sig ju till svenska väljare. Det kostade 40 mkr att få.

Nu är det så att i Norges äldreboenden gör de inte i det för där man var noga med att följa WHO:s rekommendationer om att testa äldreboendepersonalen. Vi kan väl utgå ifrån att norrmännen får beröm för det i någon intervju med NRK, men nu hördes inget om det. Men hur kan man då ge detta obehagligt kletiga beröm till Sverige? Det finns en mycket bra förklaring. Ni kanske minns den enda åtgärd Sverige var snabba med att genomföra i krishanteringen?

Ja, just det. Att ge WHO 40 miljoner kronor. En allmosa i sammanhanget. Vi brukar slå oss på bröstet och kallar oss gärna världens goda samvete, eftersom vi är så duktiga på att hjälpa dem som har det svårt i världen. Och vi lägger också totalt 7 miljarder dollar på bistånd. Bara fem länder ger bort mer pengar än Sverige: USA, Storbritannien, Tyskland, Japan och Frankrike.* Våra totala anslag är dubbelt så stora som Italiens och rika Schweiz. Fem gånger större än Indiens, sex gånger högre än Rysslands. Världens rikaste nation, USA, med en ekonomi som är 40 gånger större än Sveriges är bara drygt fyra gånger större biståndsgivare. Per capita är det förstås ingen som slår oss eller ens kommer i närheten.

Sverige i biståndens topp-sex. Bara världens största ekonomier före oss och en hel del av dem bakom. Dessutom bidrar vi via EU.

Man kan inte låta bli att undra: vad är det som inte stämmer? Lite som när Sverige 1990 svarade för de näst största utländska investeringarna på Londons fastighetsmarknad. Det var galet! Det kunde inte fortsätta så. Men till skillnad från den galenskapen, så har den här penningcirkusen fortsatt, vår kostym blir bara större och större, medan vår ekonomi krymper i förhållande till omvärldens. Varför gör vi så här? Finns det verkligen ett koncensus bland svenska folket för detta? För att hjälpa svaga och fattiga? Det kanske det faktiskt gör, även om jag misstänker att svaret beror på hur man ställer frågan. Skulle man fråga svenskarna ‘tycker du att vi bör bidra med mindre bistånd än Italien och Schweiz tillsammans’ eller ‘räcker det om vi ligger på EU-genomsnitt’ så skulle nog de flesta samveten dövas även med ett ja.

Hälften av våra biståndspengar går till världens minst effektiva organisation. FN.

Men nu handlar det ju inte bara om att ge till de fattiga. Nästan hälften av våra pengar går till FN. Det är sedan upp till FN att bestämma hur de ska använda pengarna. Om de t ex vill ge sig själva högre löner, anställa fler assistenter och åka på fler flashiga konferenser så är det upp till dem. Och om de vill återgälda artigheterna, genom att utse några sossar till sådana prestigefyllda och välbetalda positioner så är det också upp till FN. Ett exempel utgör fd statsepidemiologen Johan Giesecke, som envetet fortsätter att hävda att Sverige är ensamma om att göra rätt i Coronahanteringen.

Ett opartiskt stöd till FHM som säkert skulle ha uppskattas av Johans far som råkar ha varit ordförande för SAF. Att näringslivet ville hålla öppet vet vi ju. Det var korkat av dem att placera sig själva i den stereotypa rollen, att ekonomin bör gå före liv, men det var en begriplig spontan överlevnadsinstinkt. Man fattar givetvis nu att det hade varit bättre att göra som Norge, men det är så dags, så man fortsätter att driva den cyniska linjen. Någon som inbillar sig att WHO:s uttalanden inte har dikterats av Giesecke? Då måste man i alla fall inse att en organisation som redan gjort sig ovän med sin största välgörare, Trump, inte har råd att också komma på kant med Löfvens regim.

Det handlar om internationell legitimitet – hur man ser ut i väljarnas ögon.

För i den här världen ÄR Sverige verkligen en stormakt på riktigt. Och man visar det gärna genom att pytsa ut lite extra dricks när det behövs. De 40 mkr var ju inte de enda pengarna som WHO fått från oss. Sverige är en av organisationens största bidragsbetalare. Bara fem andra länder ger mer pengar i absoluta belopp, förutom de nämnda ovan även den lilla oljemiljardärsklubben Kuwait, men före bl a Frankrike. Att sedan Bill & Melinda Gates Foundation ligger på andra plats totalt ger oss bara ännu ett perspektiv. Det handlar om vilka som har makten i världen. Och för Stefan Löfven och den svenska skurkregimen handlar det så klart om att med skattebetalarnas pengar skaffa intressanta jobb åt påläggskalvarna inom karriärnätverket SAP+Mp (sådana som Giesecke). Men framförallt om att bygga upp internationell legitimitet inför de egna väljarna.

FN används inte bara för att peka på hur goda vi är. Vid behov får de bestuckna ställa upp som citatmaskin för bättra på en annars ganska skamfilad CV. Och det var just detta dusören på 40 mkr kom så väl till pass för. Återbetalningen. WHO:s Michael Ryan avslutar sin panegyrik med att bre med ett ännu tjockare lager sliskigt Sverigeberöm: “Ska vi nå ett nytt normalläge så tror jag att Sverige representerar en framtida modell.”

Det är så häpnadsväckande att man bara baxnar! Organisationen har under samma vecka själva konstaterat och delat uppfattningen att det ser mer och mer dystert ut för den som hoppas på flockimmunitet. Illavarslande få av de smittade tycks utveckla antikroppar. Hur skulle Sverige då genom att utsätta sin befolkning för större smittspridning kunna bidra med en ‘framtida modell’? Det är smittestning och spårning som ger resultat. WHO borde peka med hela handen mot Sydkorea, Taiwan, Island och Nya Zeeland. I dessa länder kommer man lättare än någon annanstans kunna möta en andra smittvåg, där kommer en ny lokal smitthärd snabbt kunna identifieras och isoleras. Men WHO berömmer Sverige. Organisations femte största bidragsland, när USA dragit sig ur.

Prisa det land som följt rekommendationerna sämst? Allt för en mäktig donator.

Ryans uttalande toppas dock av hans egen chef, som på en presskonferens inför hela världens samlade journalistkår särskilt tackar Löfven med orden ‘Tack så mucket, Your Excellency”. Ghebreyesus har kritiserats skarpt för hur han fjäskat för Kina i en serie anmärkningsvärda uttalanden. Uttalanden som han säkert ångrar nu när Donald Trump svarar med att stoppa fler amerikanska checkar. Men detta öppna erkännande av bestickningskulturens egen överstemutkolv är svårslaget. Serviliteter och sirligheter ägnar sig diplomater alltid åt. Men det är långt mer än vad artigheten kräver när WHO-chefen väljer att prisa det land som gått tvärs emot organisationens egna rekommendationer.

Finns inte många andra ord för det. Detta är snuskigt kräleri.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

  • Kina har också en större total budget än något annat land, inklusive USA, men hur kineserna öronmärker sina pengar är omtvistat; det handlar om politisk makt och inflytande.
Publicerad 3 kommentarer

Grekernas motståndskamp på Lesbos ger hopp om Europa.

DN förfasar sig enligt rubriken: ‘hjälparbetare och journalister attackeras’. Men är man så upprörda egentligen?

Fulspelet vid den grekiska gränsen. EU:s yttre gräns, som EU inte vill bevaka själva.

Stormakterna spelar ett fult spel vid EU:s yttre gräns i sydost. Det fattiga Grekland har en landgräns men också en övärld som i praktiken är oskyddad mot den aggressiva stormakten Turkiets hot. EU har betalat Turkiet, som det påstås för att upprätta och hålla emigrantläger på sitt territorium, men pengarna har helt eller delvis gått åt till att finansera turkiska styrkor i Syrien. När Erdogan nu behöver mer pengar för sitt angreppskrig – inte bara mot kurdiska delar av Syrien – så använder han de 3,6 miljonerna av påstådda flyktingar som ett hot: de ska in i Europa, samtidigt som Coronaviruset härjar.

Att låta Turkiet svara för EU:s yttre gräns – så dumt att det finns en tanke bakom

Idén med att betala den notoriske skurken Erdogan för att hålla EU:s yttre gräns är så dum från början att man måste inse att det inte är hela sanningen som vi fått veta. Varken Merkel och Macron, som tillsammans styr EU, vill ha mindre invandring, de vill ha mer. Hade målet varit att täta gränsen, så hade det varit Grekland, inte Turkiet, som pengarna skulle ha gått till. Under de år som passerat medan striderna mot IS kulminerat och klingat av, så har det funnits gott om tid att stärka det grekiska gränsförsvaret, men så har inte skett. Och nu när horder av människor återigen står vid gränsen, så kommer vare sig pengar eller trupper från EU:s ledare. Förutom hjälp från enskilda östeuropeiska stater så får grekerna klara sig själva. Och grekerna är sedan länge upptagna med att bota sig själva. Landet är Europas sjuke man sedan över ett decennium tillbaka, helt i händerna på sina (främst tyska) långivare.

En ny ringlande miljonkö vid Öresund

Det kan snart stå och stampa miljoner människor även utanför vår gräns. Och vi har en stor grupp femtekolonnare inom riket som vill göra allt för att släppa in dem. Resten av EU är bara alltför glada om miljonerna väl når sina förhoppnings mål, vi kan inte förvänta oss något stöd från dem. Merkel och Macron kanske ger oss en dusör för vårt ‘ansvarstagande’ och en klapp på axeln. Östeuropa kommer bara skaka på huvudet och Sydeuropa kommer kräva att vi tar emot dem, eftersom det är vi som lockat dem hit. Ann Linde och diverse andra sossar kommer åka på toppmöten kors och tvärs och Sverige kommer få sitt internationella erkännande för att vi verkligen är världens finaste. Löfven kommer få utmärkelser av FN. Men sen är det stopp.

I långa ringlande led kommer marschen över bron fortsätta i dagar och veckor. Provisoriska baracker och mottagningar kommer upprättas i alla lediga husrum vi har – vi har faktiskt en lag som säger att staten har rätt att ta våra sommarstugor i anspråk för sådana här ‘nödsituationer’. Den lär komma att utnyttjas. Eftersom skatteuttaget inte kan ökas mer, så är det sannolikt våra fonderade trygghetsmedel som kommer tas i anspråk för att hålla immigranterna vid liv och på gott humör. Så gott det nu går – det var inte för att få en tallrik soppa de kom hit, de hade blivit utlovade mycket mer. Vår lilla ynkliga pk-brigad ledd av en hbtq-besatt ÖB har inte minsta möjlighet att kontrollera massorna. Den varken kan, får eller vill det heller. Och polisen kommer beordras att skydda de invällande från rasistiska svenskar, inte skydda svenskarna från det klanrelaterade, kriminella och religiöst motiverade våld vi redan vet alltför mycket om. Alltmedan exalterade vänsterbarn dansar glädjedans i MSM, över hur mycket mångkultur man tagit hand om. Nätmedia har tystats.

Så vad ska vi göra då?

Vi ska lära av grekerna!

Grekerna på Lesbos var som vi är nu. En mil från den turkiska kusten, har de tagit emot och hjälpt emigranter från Mena-regionen i många år. Emigranter som bara blev fler och fler. Men nu har de fått nog.

En läsarkommentar till DN:s artikel om grekerna på Lesbos. Det bor 90.000 på ön. 30.000 är emigranter som bor i läger, just nu.

Utländska journalister och hjälparbetande volontärer är inte längre välkomna på Lesbos:

Observera: hotade till livet. Men man nöjde sig med att ge sig på bilarna. Vi har många fler här i landet som helt oprovocerat ger sig på andras bilar.

Attackerna har dock även lett till fysiska angrepp på person:

Och försöken att hindra båtarna att ta sig i land stöds av många fler, en folkmajoritet med all säkerhet:

Nej, Lesbos vill inte ha fler flyktingar. Att detta är folkmajoritetens vilja är solklart, detta skulle aldrig kunna hända annars.

De aggressiva handlingarna har alltså ett tydligt folkligt stöd. Men inte bara det. Man tycks även ha ett passivt stöd från lokal polis:

Enögdheten hos lagens väktare i Grekland påminner om svenska åklagares, som inte kan se hatbrott mot svenskar ens när gärningsmännen pissar på dem. Men i Grekland har man valt att ställa sig på den motsatta sidan.

Varför denna aggressivitet mot utlänningarna då? Jo, det finns faktiskt en förklaring även till det. DN talar med en öbo, som först får uttala sig lite typiskt rasistiskt, så att de DN-läsare som vill kan placera honom rätt:

Den sista anklagelsen hade läsaren kunnat lämnas att tro på om han vill eller inte, men DN låter oss faktiskt få ett svar:

Det låter väl oskyldigt? Och behjärtansvärt? I själva verket är ju det här en definition av människosmuggling, just den typ av stöd som behövs från landsidan, för att verksamheten ska fungera. Att detta naturligtvis även kräver kontakter med de anländande smuggelfartygen försummar dock DN:s reporter att nämna. Istället påpekar han att ingen har åkt fast:

Det sistnämnda är intressant. Den grekiska samlingsregeringen skulle alltså vara på öbornas sida? Men den grekiska regeringen är i praktiken en högerministär, ledd av den center-högerorienterade presidenten, Pavlopoulus och hans parti Ny Demokrati, som utsågs när grekerna till slut tvingades foga sig i sitt öde och börja betala av på det skuldberg som vänsterpopulistiska (tänk, ett ord som stavningskontrollen inte ens känner igen…) och korrupta kommunister skaffat dem. Öborna på Lesbos röstade vänster i senaste valet och allt talar för att den gräsrotsrörelse som nu har fått nog är vänster, inte höger; i Grekland finns det nämligen nationalister även bland kommunisterna. Att det inte heller råder så goda relationer mellan regering och öbor står också klart:

Icke desto mindre agerar nu regeringen för att mota flyktingarna på ett sätt som EU inte alls sanktionerat:

Den grekiska regeringen har böjt sig för folkviljan!

Pavlopoulus har fått hedersbetygelser och ordnar från både höger och vänster, inte minst Macrons Frankrike; han har lydigt gjort vad han måste för att säkra landets ekonomiska framtid – och politiskt ligger han nära den franske presidenten. Hur förklarar man då hans åtgärder mot emigranterna från Turkiet? Att man har böjt sig för folkviljan. Dels för att den sannolikt delas även av stora delar av regeringsunderlaget till höger, dels eftersom man insett att grekerna är beredda att göra revolution igen, om man inte lyssnar. Det förhållandevis milda våld som Lesbosborna visar upp är kontrollerat men bestämt: MAN FOGAR SIG INTE LÄNGRE.

Svenska folket kommer också stå upp när det väl ställs på sin spets.

Vår egen ‘situation’ då? Jag har varit rädd för att vi svenskar inte någonsin kommer göra något, mer än knyta näven i fickan och klaga på facebook. Men jag börjar se ett litet hopp. Det börjar skymta en medvetenhet även i Sverige. Medvetenheten om att ifall vi skulle drabbas av ett flöde av den här dimensionen så skulle landet aldrig någonsin resa sig igen. Insikten kommer fram i tonen som DN-artikeln håller. Den kommer fram i antalet läsarkommentarer, där de som stöttar och ha förståelse för grekerna är i klar majoritet – t o m bland DN-läsarna. Den kommer också fram i det faktum att man inte censurerat mig eller andra för kommentarer som den här:

Jag hade kunnat lägga till en mening till, bestående av ordet: Ännu.

Civilt motstånd, aktivism och våld. När är det legitimt?

Jag är ingen våldsförespråkare. Inte som svensk media, som så gärna glorifierar vänstervåldet. Man ser mellan fingrarna, ungefär som de lokala poliserna på Lesbos gör enligt artikeln. Eller så kallar man det för aktivism, och gör något fint av det. Men vänstervåldet går ut på att förtrycka. Det är avsett att skrämma politiker från att lyda en folkvilja som vi vet är i majoritet, men som Riksdagen valt att ignorera. Vänstern vill också skrämma enskilda från att öppna sin mun, skrämma alla som hyser andra åsikter än de själva. Och man har med medias benägna bistånd lyckats skapa en låsning som gör att demokratin de senaste trettio åren fungerat allt sämre, framförallt när det gäller massimmigrationsfrågorna.

Tyvärr talar mycket för att dessa låsningar kommer finnas kvar även efter valet 2022. Varken M eller KD är villiga att ställa upp på krav att reformera Public Service, vilket är en nödvändighet för att återupprätta den svenska demokratins funktion. Inget riksdagsparti förordar ännu repatriering som en förstahandsprioritering i immigrationspolitiken. Istället vill man ha mera utbildning och duttar med bagatell- och plakatåtgärder. Talar om hårdare straff när ändå nästan ingen fälls. Man envisas med att kalla extremistiska muslimer som sällsynta undantag och förnedringsvåld och våldtäkter är fortfarande bara utslag av ‘socioekonomiska parametrar. Det kommer aldrig att fungera.

En ny flyktingström konstituerar ett nödläge som kräver civilt motstånd.

Detta kommer kunna leda fram till ett sådant nödläge där civilt motstånd inte bara är legitimt, utan även motiverat. Ja, med en flyktingström från Erdogans Turkiet så kan detta inträffa mycket snarare än så. Fysiskt motstånd är fortfarande närmast en otänkbar tanke, men så kommer det inte vara i en situation där det mer eller mindre bokstavligen är vår existens som individer, folk och nation står på spel. Jag vill hävda att en ny flyktingström på flera hundratusen eller ännu fler konstituerar just en sådan situation.

Vi måste då också inse att vårt motstånd inte kommer respekteras om vi inte visar en vilja och förmåga att ta till våld om sådant krävs. Vi kan inte bara låta oss hunsas med, vi måste ställa hårt mot hårt. Givet att staten sviker oss, vilket vi vid det här laget måste inse och räkna med, så tror jag att detta också är vad som kommer att hända. Jag tror att svenska folket trots allt har det i sig när det gäller. Några kommer gå före, när de tolkat att de har folket med sig. Sedan är bollen i rullning, utan att statsmakterna längre kan eller våga hindra den. Just såsom grekerna har visat vägen. När rättsstaten inte gav dem det stöd de har rätt att kräva så tog tålamodet slut. Och motståndet har visat sig fungera. Grekernas kamp ger därför hopp om Europa. Ja, kanske t o m om Sverige.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

PS. Ett allmänt påpekande: det är olagligt att uppmana till våld, enligt BrB 16 kap. och kallas för uppvigling. Så ni förstår alla varför jag varken kan eller avser att med denna krönika göra något sådant. Civilt motstånd ska ske när alla andra vägar uttömts, det ska inte bestå av mer våld än nöden kräver, och det ska vara riktat mot dem som förtjänar det. DS.

Brottsbalken 16 kap. 5§, om uppvigling.
Publicerad Lämna en kommentar

Sverige tar emot flest kvotflyktingar i världen. Och vi är ensamma om att vara helt kravlösa.

DN:s artikel är jättelång. Och inte bara en snyftis faktiskt. Den gäller kvotflyktingarna. De påstått mest ömmande fallen, som FN sållat hårt och som bara en liten, liten andel kan hoppas på att passera nyckelhålet och få hjälp. Vi ska börja med vad som är sant och riktigt.

Sedan när blev ekonomiska flyktingar hårt sållade kvotflyktingar?

Det är troligen bland dessa vi har störst chans att hitta verkligt hjälpbehövande.

Så. Då var det gjort.

Nu till några frågor, i all ödmjukhet.

  • Hur hjälpbehövande är man som somalisk flykting, när man redan lyckats ta sig till Kenya? Bilden talar för att det handlar om ekonomiska flyktingar och texten säger detsamma. Har FN börjat plocka in sådana även i sina kvoter?
  • Vad är UNHCR:s poäng med att hjälpa 70.000, en (1) promille, i ett hav av påstått 70 miljoner, som kallar sig flyktingar? Är flyktinghjälpen ett lotteri?
  • Om FN sållat ut 1,44 miljoner av dessa varför använder man inte pengarna på plats?
  • Jag lovar att även en tusendel av 70 miljarder skulle kännas fint. 1.000:- per person drygar ut uppehället bra i dessa länder. Så varför tar vi inte vad som spenderas på lotteriet och delar ut på alla?
  • Bara 28 länder i världen tar emot. USA tar emot flest, 18.000. Bara de, Kanada och Tyskland tar emot fler kvotflyktingar – i absoluta tal – än vi gör. Varför ska Sverige ta emot 5.000, överlägset flest per invånare? För att vi är rikast? Tagit emot färre än andra förut? Tar emot färre av andra flyktingkategorier och anhöriga? Eller är det bara för att vi helt enkelt är de godaste, finaste och jättebästa av alla människor?
  • Kvotflyktingar integrerar sig sämre än andra. Tyskland och Holland ställer krav på ‘integrationsmöjlighet’ för att ta emot, ‘en vilja och möjlighet’ att klara sig. Andra länder vill inte ta emot analfabeter. Varför är bara Sverige totalt utan krav? För att allt funkar så mycket bättre då?
  • Man konstaterar att det kommer märkas på integrationen när andelen kvotflyktingar växer. Den kommer bli sämre. Är den så bra nu att vi kan acceptera en försämring alltså?
Gissa vad det betyder för godhetsknarkarna att få se en sådan här rubrik? Det är en fix som är värd varje skattekrona du kan förmås att betala.

Återigen upprepandet om hur Sverige har ‘stramat åt’ flyktinginvandringen, som ska säljas in. Det är de 18,9% av 2018 års massinvandring som man då refererar till. De som definieras som flyktingar. Men 33,8% ska läggas till dem, ‘anhöriginvandringen’. Som bara växer. Så har vi 30,9% s k ‘arbetskraftinvandring’, mest från samma länder och i praktiken utan krav på annat än att en släkting i Kista påstår sig ha givit hen jobb ett par månader. Sådana som sen får ett samordningsnummer och försvinner.

Notera hur kraftigt anhörig- och s k arbetskraftsinvandring växer. Tack vare dessa är totalen nästan densamma som toppåret. ‘Arbetskraft’ är alla som kan hjälpa till i pizzabutiken eller cykla. Och intyget från Karim’s Närlivs duger alltid lika bra.

Totalt tog vi 2018 emot över 132.000. Och det som sägs om kvotinvandringen kan sägas om de anhöriga också: det kommer märkas på integrationen, den kommer bli (ännu) sämre. Dels pga (ännu) lägre utbildning & motivation att integreras (islams kvinnor står vid spisen & föder barn), dels för att man redan är alldeles för många.

Svenska flaggan slokar när tejpen släppt. När inga andra tar emot längre så fjäskar FN lite för sin stora beneficiär.

Vad artikeln också matar oss med är information om hur extrem Sveriges flykting politik är jämfört med andra länders. Godhetsnarkomanerna ser detta som något rimligt, ja de behöver mer. Hade vi t ex haft 20.000 kvotflyktingar (och därmed mer än USA) så hade man reagerat likadant – då hade man kunnat ta bort den sista reservationen i “Sverige tar emot flest (i förhållande till befolkningen)”, det hade ändå inte fått någon att börja tänka. Det säger rätt mycket om hur inbilska och totalt tondöva de massinvandringsförälskade är. Hen har rätt oavsett vad n å g o n annan tycker. Och det behövs bara större och större sil för att dosen ska ta och kännas bra.

Några klipp ur artikeln:

Det här gör vi för att det känns så skönt. För oss som gör det. Nästa år kommer det ha fötts 70 miljoner till i de här länderna. Det blir svårt att hinna ikapp.
Nej, nu har ju sossekommunerna i landsorten fattat att ingen kommer flytta efter två år och att betalningsansvaret är evigt. Att man därför måste blanda upp de mest hopplösa fallen för att lura på kommunerna ännu fler är ju då rätt så troligt.
Och det beror nog främst på att de som tagit sig hit har väl förankrade nätverk nu, säger artikeln. Det betyder i klartext att det jobbar folk i samma klan på mig-verket, inom polisen, och på kommunerna. Det är genom dem man kan få tillstånd och snällanställningar.
Här en trippelfint! DN vill få det att låta som att alla andra flyktingar är mycket bättre. Det är de inte. Bara 27% av dem tjänar 20.000:-/månaden efter 9 år (snällanställda inkluderade). Men kvinnorna är faktiskt ännu värre. Vad DN refererar till är ju ‘sysselsättning’ och sådan definieras som minst en timme arbete/vecka. Slutligen: det handlar inte om att ‘lyckas’ så mycket som att vilja: de flesta kvinnor som kommer hit ställs vid spisen för att föda barn. Så säger islam och så säger deras män.
Det kommer den säkert. Ännu sämre. Men det är ju anhöriginvandringen som i första hand ökar, kvotflyktingarna är bara en liten del av den totala flyktinginvandringen.
Det är skönt för Mig-verkets anställda att få komma till Nairobi. Här har FN redan sållat åt dem. Och är man redan förstående för lögnerna på hemmaplan så förstår man ju att det känns bra att inte behöva vara cynisk.
Det är så skönt att slippa säga nej. Allt ska hem. Om man upptäcker en tidigare straffad våldtäktsman, så kanske man gör ‘orosanmälan’ då också?

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad 1 kommentar

Brexit som brexit. Johnsons nederlag är en illusion.

Marçal på DN ställer frågan om Johnsons prestigförlust – att parlamentet röstat emot hans tidplan – spelar någon roll och kommer till svaret ja. Frågan är hur många som kommer hålla med om det om tio år. Brexit skjuts upp från 31 oktober till någon gång runt årsskiftet, senast 31 januari. Och den blir av. Johnson har i själva verket lyckats med det omöjliga, och som den skicklige förhandlare han är så får han motparterna att inte se ut som mer förlorare än han själv gör. Det är bästa sättet att gå i mål med en förhandling där ingen hade chans att vinna något. Den nordirländska frågan är löst så att tullkontrollerna hamnar i Irlänska sjön och unionisterna i Ulster är allt annat än glada; Johnson har självklart inte lyckats desarmera frågan, det är mer som en tickande bomb han skapat och motsättningarna på Irland har alla förutsättningar att vakna upp igen – men inte just nu. På samma sätt lurar hotet att Skottland ska frigöra sig, men inte heller det är akut, en ‘scexit’ från UK är alltför kort inpå den folkomröstning som redan har varit för att diskuteras nu. De mest akuta frågorna är istället praktiska problem med tullarna. Och vilken ekonomisk politik som ska rädda Storbritannien när de multinationella företagen och City flyttar ut.

Det troligaste är att UK blir tvunget att sänka skatterna och göra landet mer attraktivt för dessa företag än vad EU vill göra. Mindre anställningsskydd och betungande miljökrav etc. Här har Johnson enligt min bedömning antagligen lurat skjortan av sina EU-motparter. UK har lovat att följa EU på det sociala området, just för att EU fruktar att UK här kommer förvandlas till en besvärlig konkurrent. Men om konsekvenserna av Brexit blir så tuffa som de flesta bedömare tror så kommer UK inte ha något val, och de här löftena är trots allt givna i avtalets politiska appendix, som inte alls är bindande på samma sätt som de övriga villkoren. Målar man upp detta scenario, så är det ständigt nötande konflikter som kommer kanta den framtida relationen mellan EU och UK. Vilket kommer bidra till mycket långdragna förhandlingar med otillfredsställande resultat avseende alla ersättningsavtal som nu ska fram istället för EU-medlemsskapet. Främst avseende tullarna då. Men eftersom EU innerst inne inser att 1. Ju svårare man gör för UK med frihandeln, desto mer tvingar man UK att konkurrera, och 2. Till syvende och sist drabbas ju även EU av detta. Så visst kommer avtalen på plats till slut, men under tiden så har alla inblandade upplevt kraftigt negativa ekonomiska effekter.

Sverige kommer få lida

Inte minst Sverige kommer få lida. Storbritannien är som bekant en av våra största handelspartners. Några inbillar sig att Stockholm kommer gynnas som finansmetropol i samband med utflytten från London, vilket är möjligt i någon liten mån, men lejonparten av flytten kommer gå till Frankfurt och Paris. Det finns dock en allmän positiv effekt rent ekonomiskt som är fullt rimlig att anta: just de nämnda ‘sociala ambitioner’ som EU har och som man är oroliga för att UK nu kommer ‘konkurrera ut’, kan komma att stoppas eller åtminstone hindras från att gå till ytterligare överdrifter. Det är på detta område som EU-budgeten växt exponentiellt under senare år, och det är dessa, tillsammans med federationssträvandena, som gjort överstatlighetens tyngd svårast att bära. Inte minst Europakonventionens allt vidare tolkning har bidragit till både Brexit och ett allt större EU-motstånd i många EU-länder. Brexit kan i bästa fall bidra till att dessa planer överges och att den sociala ambitionen skalas ned.

Den förhoppningen är logisk, givet att man förutsätter att samtliga parter agerar rationellt. Tyvärr är det inte så mycket som talar för rationalitet. Dels är ju Europakonventionens tolkning, liksom annan social lagstiftning, i händerna på ländernas domstolar och EU-domstolen. Och de viktigaste politikerna, Merkel, Macron och Johnson har ju en agenda som är för mer av samma, dvs rakt motsatt den av mig och verkligheten efterlysta rationaliteten. Jo, det gäller även Johson, om någon nu trodde att jag skrivit fel. Katrine Marçal upprepar i sin kommentar en annan viktig poäng som fler och fler kommer bli varse: “Boris Johnson är ofta missförstådd. Särskilt utomlands. Media skriver om honom som vore han en brittisk Donald Trump. Vilket inte är sant.” Sanningen är att det finns nästan ingenting med Johnson som påminner om Trump, mer än en ostyrig blond kalufs och en ständigt pågående polemik med etablissemanget. Och vilket etablissemang är det?

“Boris Johnsons grundläggande politiska instinkt är på många sätt liberal, kosmopolitisk och urban. Han var trots allt den konservativa politiker som lyckades vinna två borgmästarval i den röda staden London. Han är mer positivt inställd till invandring än sin företrädare Theresa May och han är inte särskilt ideologisk när det kommer till ekonomisk politik. “

Tre goda amigos: Merkel, Macron – och Johnson. Därför släppte man fram Johnsons brexit.

Till skillnad från Trump så är det Tory’s konservativa, inte amerikanska vänsterliberaler, som Johnson distanserar sig från. Vänsterliberal media i hela Europa gör nu allt för att beskriva hans framgång i parlamentet som ett fiasko, de avskyr honom – men av;fel skäl. Lika mycket är han omtyckt – främst i utlandet – av samma felaktiga skäl. I den mån Johnson avslöjat någon konsekvent ideologisk linje så är den liberal och mycket närmare vänsterns än såväl Mays som Camerons. Johnson är tillsammans med en miljöaktivist och för honom har Brexit aldrig drivits av invandringsskepsis, det har bara varit en strömning han har kunnat utnyttja för syftet – eller snarare kanske tvingats att instämma i, för att inte tappa väljare till nationalisterna. Vi kan förvänta oss att Johnson personligen inte alls har så mycket emot att samarbeta med EU för att gå vidare med de sociala ambitionerna, helt enkelt eftersom hans politiska sympatier ligger nära Macrons och Merkels. I mitt huvud förklarar denna ideologiska närhet också i mycket varför Johnsons brexit gjordes möjlig, medan May fick avtal med sig hem som ingen kunde gå med på.

Så, kontentan? Som vanligt ser verkligheten ut att vilja tvinga de styrande till kursförändringar som kan vara av godo för deras befolkningar. Men om verklighet och sunt förnuft varit vad som ständigt och jämt bestämt politikernas dagordning så skulle vi ju inte ens ha varit in närheten av där vi nu är. Vi kan hur som helst utgå ifrån att Brexit på kort sikt hjälper till att dra ned världskonjunkturen. Frågan är hur mycket. Graden av avmattning eller stup kommer förstås ha stor betydelse för vilka åtgärder som sedan blir aktuella.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad Lämna en kommentar

Erdogan hotar skicka 3,5 miljoner syrier till EU. Många står så gott som redan på Arlanda.

Mons Krabbe är MED:s utrikesexpert och skriver insiktsfulla analyser som jag lär mig en hel del av varje gång jag läser. Denna gång målar han upp ett scenario som låter väldigt bekant för den som läst om hur Chamberlain for hem från München och lovade britterna ‘fred i vår tid’. Det fick han inte. Det kom ett världskrig emellan. Men det berodde ju på att Churchill ersatte Chamberlain. Annars hade vi haft fred i Europa – på Hitlers villkor. Och i dagens EU finns det ingen som agerar som Churchill när det gäller att stå upp emot Turkiets Erdogan. Det kan bero på att man inte förstått hur Erdogan fungerar. Men det kan också bero på att man faktiskt har en egen agenda som passar perfekt in med att låta Erdogan genomföra sina hot.

Erdogans Turkiet är efter den misslyckade militärrevolten 2016 i praktiken i det närmaste en diktatur – och en stenhård polisstat. Missnöjet med diktatorn är utbrett. Precis som i Iran är en kollapsande ekonomi Erdogans svåraste fiende. Hans styre har tidigare ansetts som ett närmast unikt undantag i den muslimska världen, framgångsrikt förd ekonomisk politik utan uppbackning av oljetillgångar. I praktiken har han varit nästan lika usel på att sköta ekonomin som Magdalena Andersson; framgångarna har precis som här byggt på ständigt nya lån, som i Turkiet satsats i ny infrastruktur, dvs gått till byggföretagen, medan vi här har köpt flyktingar och höjt BNP genom att göda välfärdsentreprenörerna.

Restprodukten i Turkiet är visserligen av nytta, till skillnad från vår, men prestigeprojekt som Istanbuls nya flygplats kostar på samma sätt som svenska höghastighetsbanor – alldeles för mycket i förhållande till denna nytta. Tråkigt nog för Erdogan har internationella långivare sämre förtroende för honom än vad de (ännu) har för Sverige. Bl a sparkandet av centralbankschefen för att han ville höja räntan, och tillsättningen av sin egen svärson som finansminister har bidragit till Erdogans sjunkande aktier. De utländska lånen börjar kosta mycket nu, inte bara i höjd ränta. Turkiets lira hör till en av mycket få valutor i världen som fallit mer än den svenska kronan under det senaste året. Dessutom har man en inflation som åter visar tecken på att vilja skena. EU är Turkiets i särklass viktigaste marknad. Att en begynnande lågkonjuntur räcker för att skaka om landet, visar vilken betydelse eventuella sanktioner skulle få. Att låta den islamistiske ledaren gå under vore förstås det enda rätta.

Men det finns få tecken på att man kommer göra så. Erdogan hotar med att skicka 3,5 miljoner syrier direkt till Europa om han inte tillåts att utan protester invadera gränszonen i norra Syrien, där han tänkt placera huvuddelen av dessa syrier, för att skapa en buffert mellan turkiska kurder och syriska dito. Ett destruktivt agerande, som om han själv inte brydde sig om att hans eget land skulle drabbas värst om hårt sattes mot hårt. Men EU agerar med mycket ord och lite handling. Säkert kan denna försiktighet bero på oro för att utlösa en ny finansiell kris; de europeiska bankerna riskerar att drabbas hårt av en turkisk betalningsvägran, liksom diverse exportföretag vid en följande ekonomisk kris. Och vem vet exakt vilka obehagliga följdeffekter som en tändande gnista kan utlösa. Men, som sagt, Turkiet kommer ofelbart att drabbas mycket värre. Och Erdogan är trots allt en pragmatiker. Han vet att hans ställning hotas redan nu av missnöjet med den svaga ekonomin.

EU:s yttre gräns har ett hål – som bara täcks av Erdogans löften

Att man litat på Erdogans löften, som redan i mängder av uttalanden visat att han är allt annat än tillförlitlig, är grundproblemet. Man satte sig i denna sits när man hoppades att Erdogan skulle täta den yttre gränsen åt unionen, istället för att (samtidigt) göra det med egna trupper bevakningsbåtar och personal i Grekland. Om EU tätat sin egen gräns, så hade Erdogan tvingats täta sin hur eller hur. Då hade EU nu haft möjligheter att stänga av alla möjliga kranar till den ruttna turkiska ekonomin utan att riskera en ny flyktingström.

Som det lutar, kommer Erdogan att genomdriva sin folkomflyttning utan att EU reagerar nämnvärt. Men hotet att öppna gränserna och kasta över miljontals flyktingar visar inte bara att han i praktiken är beredd att bryta alla löften han givit, utan att han vid något tillfälle också kommer göra det. För i Erdogans huvud så är det EU som har det fulla ansvaret i evärdelig tid för dessa flyktingar och han kommer utnyttja dem som förhandlingsbricka ända tills de inte längre fungerar. Då kommer de skeppas över till Grekland, var så säkra.

Att både ha hängslen och livrem när man pratar med den här typen av samvetslösa typer är alltid nödvändigt. Erdogan vill ha massor av EU, han behöver nästan lika mycket. Att sätta hårt mot hårt nu kommer kosta mer än om man förberett sig för detta svek, men det är fortfarande det enda man kan göra. Strafftullar är en självklarhet, utan förvarning, förhandla när Erdogan kommer krypande, inte förr. Men inget av detta lär inträffa.

EU:s mesiga agerande kan inte bara förklaras med naivitet. Det mesta talar för att man driver en agenda där Erdogan ska få skulden för något som somliga av EU-ledarna innerst inne önskar. En ny syrisk våg av flyktingar till Europa är nämligen helt i linje med Macrons och Merkels intentioner. Och väl i Europa kommer flyktingarna att kunna göra sina egna val. Då ligger Sverige som vanligt i topp bland favoritdestinationerna. Vem ska kunna hindra dem? Vi har ju heller ingen bevakning av vår gräns. Helt i linje med somliga beslutfattares agenda.

DN –EU avvisar Erdogans krav

NY Times om Erdogans politiska kris

Finacial Times om Turkiets ekonomiska kris

Publicerad 1 kommentar

Ebola i Sverige. Allt annat hade ju varit kränkande.

Att ebola skulle komma till Sverige var, som jag i flera tidigare inlägg varnat för, mest en tidsfråga. I takt med att viruset spridit sig österut från Kongo, så har epedemin drabbat regioner varifrån en stor del av våra alldeles egna favoritbidragsresenärer kommer ifrån; Eritrea, men framförallt Somalia. Att vi svenskar skulle vara först i Europa att stifta bekantskapen är möjligen något mer överraskande. Men bara för den som inte har insett hur svensk asylinvandring handläggs.

Vi har aldrig krävt någon form av karantän, hälso- eller smittskyddskontroll vid gränserna. Det skulle ju 1. vara kränkande, 2. kosta pengar. Vi har heller aldrig berättat för dem som kommer, att de måste vaccinera sig. Eller, för den delen, tvätta händerna (1. kränkande.) Samma personer som anser det vara förkastligt smutsigt att äta griskött, har också ofta en generellt bristande mathygien. Men inte heller det får ju påpekas. Det skulle vara 1. kränkande.

I Sverige har det heller aldrig innerst inne haft så mycket med krig och fara för människors liv att göra, vilka som får asylskäl eller inte. Det har de som givit asyl varit väl medvetna om. Hur jag vet det? Jo, för samma instanser, domstolar, sociala förvaltningar och Migrationsverket har sedan, efter att asyl väl givits, kommit fram till att området man ‘flydde’ ifrån går alldeles utmärkt att åka tillbaka till på semester. Ja, somliga har till och med fått domstolsutslag på att svenska skattebetalare ska stå för flygbiljetten. Allt annat har ansetts 1. kränkande.

Så vi behöver alltså inte alls utgå ifrån att det är någon alldeles nytillkommen somalier som insjuknat på Skånes universitetssjukhus i Malmö. Det kan lika gärna ha varit en av alla dessa semesterflygtrafikanter, som hälsat på släktingar och som 3. inte tänker på klimatet. Det kan tyvärr också vara någon annan, inneboende klanmedlem, som vi inte vet så mycket mer om. Annat än att denne, som ‘papperslös’, faktiskt också kan ha kvitterat ut bidrag. Allt annat skulle ju vara 1. kränkande. Sverige saknar ju som bekant 4. gränsskydd värt namnet. I avvaktan på att FN:s Global Compact-avtal, som 5. ju visserligen inte är bindande (intygat av vår signerande regering om och om igen) implementerats av lagstiftaren (vilket 6. faktiskt däremot är bindande enligt över 60 påpekanden i deklarationen), och därmed alla illegala invandrare jämställs med de legala, så gömmer sig gissningsvis ett par hundratusen i nästan lika många förtursutdelade boenden. Klart att även dessa okända har rätt till en hyfsad levnadsstandard. Allt annat vore ju 1. kränkande. Deras vilja att söka upp sjukhus och andra myndigheter vid misstänkta symptom på ebola lär dock vara mindre än deras vilja att hämta ut cash.

Det svenska postmoderna etablissemangets underkastelsereflex är – som väl framgår – att tysta och lägga locket på så länge det är möjligt och hoppas på det bästa. Lite som en femåring som gömmer den stulna glassen bakom elementet. Det bakteriefyllda klägget som uppstått någon tid senare är någon annans att städa upp. Vad som skrämmer mig mer än något annat i denna rapportering är just vad sjukhusets ansvarigas ‘lugnande dementi’ oavsiktligt avslöjar: ‘Nej, detta är inte alls säkert ebola, bara ett misstänkt sådant fall’. Vi ska alltså inte vara oroliga. Men så kommer det: Man har haft flera misstänkta ebolafall tidigare. Bara på detta sjukhus alltså, i Malmö. Hur många fler larm är det som vi inte fått från alla de andra stora sjukhusen? Vi kan bara ana. För sådana kan naturligtvis inte skickas ut till allmänheten. Det hade ju varit 1. kränkande.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Aftonbladet

Publicerad 1 kommentar

Nya stora flöden in i EU-venerna förväntas snart ge mångkulturknarkarna en skön fix. Detta ‘ännu mer’ är vad som nu krävs för att få den.



Ni läste väl om den ‘halvhemliga gruppen’ inom EU som vill sätta fart på invandringen igen, trots alla miljarder som satsats på en hård yttre gräns? Nu är den inte hemlig längre. Sverige var med så klart, och vi lär vara med även när det nu är dags att skriva under. Man rundar i så fall de nationalstatsvärnade länderna, som får se till att hålla undan nya horder genom att stärka sina egna gränser – vilket de förstås också kommer göra. Det som ‘öppnat’ för initiativet är Italiens regimbyte, som innebar att Lega och den invandringskritiske Salvini försvann från regeringen. Med lite smörjmedel har Merkel och Macron sedan fått med sig de motspänstiga. Italien och Malta vill nu istället skicka vidare problemen.

Tyskland och Frankrike styr Eu lite som de vill och deras agenda är att bryta ned nationalstaterna. Macron i egenskap av nyliberal globalist, Merkel säkert också med ett motiv att stärka tyskarnas makt över helheten.
Och här är nu lackmuspapperet för regeringen Löfven. Ska vi säga ja till ännu mer? Det finns nog många som kommer vilja säga nej, men kommer man att göra det?

Frågan är dock om Sveriges ja eller nej spelar roll. Om detta avtal väl signeras så är ju den yttre gränsen punkterad. Vad som händer då är att man söker sig dit man får det bäst. Och alla ‘vet’ ju att det är Sverige. Vi har ingen egen gränskontroll värd namnet, så när flyktingarna väl står här är det fait a complete – fullbordat faktum.
Nu undrar du med vilken logik detta sker. En och endast en, som jag kan se det. För de vanegodhetsknarkande krävs ständigt nya fixar, och de måste också ständigt öka dosen.



Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

https://www.friatider.se/eu-l-nder-verens-afrikaner-ska-snabbt-f-ras-till-europa?fbclid=IwAR19LKX-uqD0hmJtuJVO9_8eWxV1u3AceXXgYiW-EIMlyanKf0gE22Hj0H0