Publicerad 6 kommentarer

Är Dan Park Sveriges svar på van der Lubbe?

Titta på den här intervjun med Dan Park, av Jesper Johansson i Exakt24. Det här är mannen som medvetet startat upplopp och kravaller i Malmö och oroligheter lite varstans i Skåne och även övriga Sverige. Han förefaller på ett närmast onaturligt vis oförskräckt av att riskera en fatwa från någon muslimsk potentat nere i Egypten. Detta dödsförakt inför utsikten att göra extremisterna inom islam galet förbannade är svårbegripligt för en vanlig människa, man måste försöka få en bild av honom. Jag kan inte efter sju minuter påstå att han ger ett sinnesrubbat intryck. Inte heller framstår Park som en posör för mig.

Hans försvar för yttrandefriheten kan ses som ultimat och berömvärt. Men jag saknar någonstans passionen i hans röst och ansiktsuttryck. Hur kan han vara så lugn, rent av oberörd? Inför utsikten att spendera resten av sitt liv som Lars Wilks, Hirsi Ali eller Salman Rushdie, med livvakter med ända in på toaletten? Få halsen avskuren som Theo van Gogh, eller bli lynchad av en folkmassa? Det är utsikter som får oss andra att dra öronen åt oss. Vi har förvisso familjer också som vi inte vill utsätta för oron eller risker att dras över samma kam. Wilks kanske inte riktigt kunde ana vad han skulle förorsaka, kanske inte Rushdie heller, fullt ut. Men Park borde sannerligen veta.

Nej någon galenskapens låga lyser inte igenom, han är ingen idiot, av allt att döma. Är han då en hjälte? Vi som avskyr islams totalitära ideologi måste ju se det så. Väl? Detta är verkligen ett test av yttrandefriheten i Sverige, och med nekande svar i kommun efter kommun har Park avslöjat hur ovilliga man är att låta något ske som skulle göra muslimerna förbannade.

Medelmedborgarens bild: en mediakåt dåre med sjuklig lust att provocera

Det är bara det att vi kan ju samtidigt lätt se hur medelmedborgaren kommer se på det här. Dan Park är i dennes ögon självklart en mediakåt dåre, som förorsakar samhället enorma kostnader pga denna sin sjukliga lust att provocera. Medelmedborgaren behöver inte indoktrineras av vinklade reportage för att gissa sig till att polisen säger nej bara för att slippa bråk och stora kostnader för den skattebetalande allmänheten. Detta kan vem som helst räkna ut. Och att Dan Park inte är just vad medelmedborgaren just nu inbillar sig, innebär att även han har förstått.

Vad än värre är; det är lika lätt för oss alla att förstå den ilska som koranbränningen förorsakar, även bland mer moderata muslimer. Det är som att få ett pekfinger i bröstet. Vem skulle inte bli arg då? Om invandrande flyktingar brände den svenska flaggan (vilket inte heller är förbjudet), så skulle de göra många fler än mig förbannad och det spelar ingen roll vilket som är mest motiverat eller omotiverat, det är den känslan som är så lätt att identifiera sig med, att det är ofrånkomligt att muslimerna här får mångas sympati.

Lägg sedan medias vinkling ovanpå detta. DN och SvD har rapporterat med rubriker och hela artiklar som inte bara gör det möjligt utan sannolikt att deras mer naiva läsare (huvuddelen) tolkar det som att det är högerextrema bråkmakare som står för alla oroligheterna, medan snälla muslimer står och tittar på. Det här var lätt att räkna ut, Dan Park. Vi får inte bara en polarisering, en majoritet av svenskarna sympatiserar nu med muslimerna, och ser koranen och dess lära som ett offer. Lätt att räkna ut eller åtminstone gissa. Så varför?

Svenska postmodernisters svar på van der Lubbe?

Park agerar medvetet som en van der Lubbe, holländaren som brände ner Riksdagshuset i Berlin och gav nazisterna den förevändning de behövde för att göra processen kort med den bräckliga demokratin. För en konspirationsteoretiker så måste det vara glasklart att Park är en femtekolonnare och att han sannolikt redan på förhand fått frikort av Muslimska brödraskapet från alla fatwor. Bara hans plötsliga död skulle kunna motsäga detta.

Men så är det knappast. Likt van der Lubbe, så agerar Park antagligen utan någon beställning. Hans övertygelse om vad som är rätt och fel är sannolikt helt opåverkad av vilka de praktiska konsekvenserna är. Park är inte galen, men någon pragmatiker är han inte. Man kan beundra detta eller se honom som nyttig idiot. Islamisterna må applådera, men att de skulle kunna styra någon som Park är en ganska löjeväckande tanke.

Islamisterna vore naturligtvis lika opragmatiska även de, om de nu utfärdar sin fatwa och ser till att Dan Park blir en martyr. Det vore nämligen det enda som skulle på allvar ‘förstöra’ det positiva sentiment för muslimska oroligheter, kriminella våldsverkares förstörelselust och vänsterextremistiska sympatiyttringar, som Park genom sin aktion har bidragit till.

Alla tvingas nu ta ställning

Å andra sidan kan man förstås ställa frågan: om en libanonisering av Sverige ändå ser ofrånkomlig ut, så kanske det är lika bra att få den överstökad? Vad Park ändå åstadkommer är att alla tvingas ta ställning. Det kommer till en punkt där härjningarna drabbar den egna egendomen, då den egna säkerheten hotas. Okontrollerad eskalering av kravaller lär fresta på tålamodet hos medelmedborgaren och till slut försvinner sympatin, oavsett vad media skriver. Svensken är så apatisk att inte ens avspärrningarna i Angered har fått honom på benen. Men det kommer en ekonomisk kris att göra. Särskilt om den paras med fortsatt ökad och tillsynes planlös brottslighet från dem som just nu älskar att hata Dan Park.

Magnus Stenlund
Swish 070-763 97 02 Bg 591-56 40

Publicerad 4 kommentarer

Vägspärrarna i Angered och tortyren på kyrkogården kräver ett svar.

Men i svensk systemmedia är det fortfarande förbjudet att tala klarspråk. Ivar Arpi berättar om ‘Angeredsfamiljen’ som kontrollerar vägspärrarna. Man håller ett bostadsområde med 50.000 invånare som gisslan, och kommunanställd servicepersonal behöver poliseskort till arbetet.Men att berätta om att ‘familjen’ är en klan och att överhuvudet heter Ali Khan, det vågar man inte riktigt trycka i SvD, för det hör ju inte till god ton. Än mindre nämna att Ali (och hans 40 rövare) är imam och använder islam som verktyg i sin kriminella verksamhet. Islam och kriminalitet funkar nämligen perfekt ihop för att hålla folk i ett terrorgrepp. MSM anser inte att problemets kärna går att nämna. Hur ska man då kunna lösa det?

Samtidigt, i huvudstaden, så begås ett av de hittills vidrigaste förnedringsövergeppen hittills. Två minderåriga pojkar är offer, säger Aftonbladet. Varför inte helt enkelt kalla dem för barn? Och deras plågoandar, tortyrmästarna, som håller dem fångna en hel natt under det att man utför de mest avskyvärda övergrepp, de är faktiskt inte bara redan fällda för en rad grova brott, trots sin ungdom. De har också utländsk bakgrund. Men det tycker Aftonbladet inte är värt att nämna.

Av respekt för vem? Offren? Tillåt mig hånle. Jag säger bara: Benny Fredriksson, Aftonbladet – vi kommer aldrig att glömma honom.

Meanwhile. Vi som följer rapporteringen i DN och SvD. Vi vet ingenting – det här är inte ens värt att rapportera om! SVT väljer till slut att berätta om saken, några få sekunder, ett inslag omgärdat av ‘nazistreportage’ med fylliga ‘expertkommentarer’. Sådana saknas i notisen om detta vidrigaste av vidriga övergrepp. Vad nazisterna gjort är mer oklart, mer fokus där på vad de kanske skulle kunna göra, om de blev fler – och mer våldsamma.

Det finns förstås ytterligare en feg stackare som kraftfullt hjälper till att bidra till den här publicistiska ynkedomen. Åklagaren.

Så här beskrivs dådet av AB:

” Det brutala och utdragna våldet mot pojkarna ska ha börjat vid 23-tiden på lördagen. [..] Offren utsattes för tortyrliknande misshandel med förnedrande inslag. Åklagaren uppger att de bland annat knivhöggs i benen. Enligt uppgifter till Aftonbladet ska även andra tillhyggen ha använts. Vid ett tillfälle under natten ska de två omyndiga ungdomarna ha tvingats klä av sig, hotats ner i en grop i marken och börjat begravas, uppger källor för Aftonbladet. De utsattes även för våldtäkt, uppger åklagaren. “

Hatbrott? Hatbrott!

Offren tycks ha utvalts ‘slumpmässigt’, men är vita, svenskar. GM har båda utländsk bakgrund. Hur kan detta INTE vara ett misstänkt hatbrott? Grövre sådant är svårt att föreställa sig.

Med hatbrottsrubricering så får brotten ett mycket högre straffvärde. Det skulle kanske ha varit läge att ha prövat även i domen för den molotovcocktail den ena gärningsmannen kastat, och förorsakat mångmiljonskador med, bara någon månad tidigare. Ett brott han visserligen fälls för – men släpps ut ur häktet utan att avtjäna straffet… Hans kumpan är 18 år, men kommer inte dömas till annat än öppenvård, och halverad strafftid, för så ser det ut i det av sossarna utformade överseende- och undfallenhets-samhälle, där det är brottslingen det är synd om.

Straff för hela familjen är det enda som hjälper.

Svensk lag är föråldrad. Den gäller Sverige när det var Sverige, på 1900-talet. Inte ett nytt Libanon på 2000-talet. Det finns inga ideala lösningar längre. Det måste ske en avvägning. Och den måste ske till fördel för det övriga samhället, inte brottslingen. Inte hans familj. Vad som ska ske i så här grova fall är följande: minderåriga födda utomlands eller i familjer där någon förälder är immigrant, ska utvisas tillsammans med sin familj. Tekniskt sett förstås enbart den som inte förvärvat svenskt medborgarskap från födseln – men som vårdnadshavare så ska man då tvingas följa med. Efter uppnådd myndig ålder får förstås förövaren klara sig själv bäst han vill; familjen har då rätt att få förnyad ansökan om inresetillstånd till Sverige prövad och finns då t ex asylskäl så kan familjen få komma tillbaka, dock med självklart undantag för förövaren, som förverkat sin rätt att beträda svensk jord för evig tid.

Kommer vi att släppa in dem? Troligen inte. För vid det laget bör vi ha hunnit införa en väldigt restriktiv syn på asyl. En som bara tar in dem som verkligen är i akut behov. Och som när sådant inte föreligger längre, givetvis ska skickas tillbaka igen.

Libanon är här nu. Vi kan antingen fortsätta hymla eller ta tag i tjurens horn.

Magnus Stenlund
Swish 070-763 97 02
Bg 591-56 40

Frågor på det?

Hur kan en stor svensk stadsdel annekteras av en kriminell klangruppering, känd sedan lång tidigare i press och polisens straffregister, utan att svensken går man ur huse i Göteborg och kräver militär och polisiära insatser som återställer ordningen? Hur kan Löfven i n t e tvingas kommentera, med konkreta åtgärder som svar, vad som händer i Angered och var är regeringens sympatiyttringar med de båda torterade svenska pojkarna?

Våra barn kläs av, våldtas och torteras av dem som ni tagit hit, ni som röstat för det här. Bidragsflyktingarna och deras barn utövar veritabla skräckvälden i utanförskapsområdena och på skolorna. Jodå, det kommer vara ditt barn som utsätts nästa gång. Fattar du inte det? Eller bryr du dig inte? Är du helt apatisk?

Vad är det som får mig att tänka på den där skräckfilmen från 1950-talet då alla människor förvandlades till lydiga zombies efter ett angrepp från yttre rymden? Vad i hela helvetet är det med er? Vakna, era försåsade sopprötter! Vi håller på att invaderas! Vi håller på att gå under! Vi håller på att fastna i träskrötterna, drunkna i sumpen. Gör åtminstone något. Ta ett enda j-vla simtag för att bevisa att ni fortfarande lever.

Och vet ni vad. När det vänder kommer det gå fort. Fega ynkedomar som ni är, så kommer ni inte vilja vara sist kvar. Och ni som tjänat på det här – dags att betala blodspengarna, om ni ska ha en chans att få någon syndaförlåtelse. Ni som ‘bara’ tittat på, eller valt att heja på. Tro inte att vi glömmer er heller.

Ni kommer kanske inte alla att kunna fällas till livstids straffarbete. Men kanske ett tvång att bära ‘refugees welcome’-skyltar väl synliga varhelst ni går, precis som ni gjorde 2015? I detta framtidssamhälle kommer få straff ha mildrats jämfört med idag. Men åtminstone en sådan strafflindring kan denna ledare ställa sig bakom: bespottning av skyltbärarna.

Publicerad 7 kommentarer

Riva statyer räcker inte – nu vill prästerna riva kyrkor. Jonestown ligger närmare än vad du tror.

Stockholmsbiskopen Eva Brunnes vill ta ned korset över Sjömanskyrkan. Nu har den norska prästen Gyrid Gunnes gått ett par steg längre: hon som bett till Allah iklädd full prästmundering och färgat bibeln i sitt mensblod vill nu riva kyrkor för att muslimerna ska känna sig riktigt hemma i Norge.

Bitte Assarmos artikel i Det Goda Samhället visar bättre än kanske något annat hur långt västerlandets postmoderna företrädare har nått i sin absurda destruktivitet. Jag frågar mig var går gränsen för sjuklig självspäkelse? Om den inte kan definieras så, så är den i alla fall djupt osund. Enklast att intuitivt förstå det är kanske när vi betraktar ett djur som skadar sig självt, t ex genom att slicka sig tills sår uppstår; det är något genuint obehagligt över att åse ett sådant beteende, vi blir illa berörda och vi inser självklart att djur som gör så inte förstår sitt eget bästa – om så är möjligt korrigerar vi beteendet, eftersom det är onaturligt. Givetvis bör vi inse detsamma när vi ser och hör om människor som lider av motsvarande lust att göra sig själva illa. Dessa individer är sjuka, drabbade av osunda villfarelser, och oförmögna att ta hand om sig. Ett självskadebeteende ska inte accepteras det ska korrigeras.

Självspäkelse – sjukt och osunt

Normalt är det också så vi brukar resonera. Att inte göra vad man kan för att förhindra ett pågående självmord, eller rent av uppmuntra det, är liktydigt med vållande till annans död. Det är i min uppfattning en mycket rimlig både moralisk och legal utgångspunkt. Och givetvis måste vi ingripa än kraftfullare när sådana människors suicidala villfarelser även riskerar att hota andras välfärd. Såsom Pastor Jim Jones, som 1978 ledde sin sekt till ett kollektivt självmord i Guyanas djungler, en tragedi av oerhörda proportioner, med 918 döda, även många barn dödades av de fanatiska anhängarna, innan de tog sina egna liv.

Människor som ägnar sig åt masochistisk självspäkelse är inte oväntat nästan alltid religiösa. Givetvis innebär detta inte att vi ska dra alla över samma kam. Men det finns en grupp människor som verkar vara predestinerade att hamna här, individer som har ett väldigt osunt förhållningssätt till den profana världen; det är som om de gömmer sig för den. De tar på sig skulden för all världens ondska och vältrar sig sedan i den, i närmast sexuell extas. Att följderna av deras handlingar kan vara mycket ofördelaktiga för dem, såväl materiellt som emotionellt, bekommer dem inte alls, deras mentala kullerbytta gör sådana effekter istället åtråvärda för dem; de ser dessa som bekräftelser på att de har haft rätt och känner tillfredsställelse när ‘bestraffningen’ äntligen drabbar dem. Det är ‘Gud’ som visar sig för dem.

‘Att vända andra kinden till’ gör kristna fanatikerna till favoritoffer

Det här draget av osundhet anser jag finns inbyggd i kristendomens levnadsregel om att vända andra kinden till’. Detta har för mig alltid förefallit som något perverterat. Visst kan man se detta som inkarnerad fromhet, som imponerar på församlingen och sporrar även andra till altruism. Men altruism som bygger på självförnekelse är heller inte sund – läs gärna Ayn Rand som genomskådade egenintresset även bland de påstått generösa. Och vem är det egentligen som slår det första slaget? Det som vi ska förmodas inte bara acceptera utan erbjuda en upprepning av? Det är alltför ofta någon som inte alls sporras till fromhet.

Vi vet idag enligt empirisk forskning, att underkastelse bara ‘fungerar’ som samhällsdygdigt beteende när det sker inför ett rättfärdigt och själv dygdigt ledarskap, som lever som det lär. Bara ett sådant visar nåd, när de lägre rankade visar strupen. Detta yttersta av den lutherska trosbekännelsens underkastelsekrav, är som anden ur flaskan när de mest perverterade och fanatiska i församlingen omtolkat det så att de tror sig även kunna använda detta ‘som vapen’ mot de sant onda, sataniska krafterna i samhället. Det är barockt. För sadisterna och de asociala våldsmakarna är underkastelse bara en signal om att de kan fortsätta begå övergrepp – och göra dem än värre, de sporras och uppmuntras, njuter ännu mer av sina övergrepp. För sådana individer är det bara hot om straffhämnd som verkar avskräckande, som kan få dem att upphöra; de saknar moral av det slag som underkastelsen vill frammana.

Våldsverkare drivs av hat och sadism – de sporras när offret låter sig förnedras

Som ett konkret exempel kan nämnas det förnedringsvåld som drabbade två 16-åriga pojkar förra sommaren i Malmö. Förövaren, en något äldre invandrare, visade närmast obegränsad sadism i sin våldsutlevelse, men den av de två pojkarna som vågade säga emot, drabbades inte av ett lika ohämmat behov av att förnedra och tortera. Den som istället underkastade sig helt, hade om omständigheterna hade varit mer ogynnsamma, riskerat livet.

Detta sistnämnda exempel är förstås en fråga om personlig läggning; inget försök att moralisera. Båda de drabbade pojkarna förtjänar all vår sympati. Ingen kan heller själv säkert säga hur han reagerar i en sådan situation innan han befunnit sig i den själv. Gärningsmannen anser jag däremot inte förtjänar annat än vår djupaste avsky. Och här är jag alltså djupt oense med de självspäkande bland de kristna.

Norsk präst vill riva Nidarosdomen – Norges historiskt mest betydelsefulla kyrka

Den norska prästen Gyrid Gunnes är en extremist. Hon har tidigare sölat ner en bibel i eget mensblod, och hon har bett till islams Allah iförd full prästmundering. Nu föreslår hon att Nidarosdomen ska rivas, för att visa solidaritet med muslimska invandrare. Detta är inte vilken kyrka som helst. Den vackra katedralen, byggd över kung Olav II Haraldssons begravningsplats, där norska konungar av tradition låter sig krönas. Den tog 230 år att färdigställa, vilket skedde år 1300, för över 700 år sedan alltså. Ett av Norges främsta byggnadsminnen, kanske det främsta av alla.

‘Majoritetsvasking’ för att gå muslimernas och det rasistiska BLM:s ärenden

Gunnes argument kan ni läsa själva här, det rör sig om en förvirrad sörja av invandringskramande floskler, som hon själv kallar ‘majoritetsvasking’ och allt skulle enligt den kvinnliga prästen vara en logisk fortsättning på de statyskändningar som den anarkistiska vänstern genomfört i USA och på andra håll, i sympati med BLM, den svarta rasism som kallar sig Black Lives Matter, utan att kännas vid eller inkludera de vita, som i USA löper 16 gånger större risk att mördas av en svart än tvärtom (och utan att idka minsta självrannsakan, trots att den alldeles övervägande andelen mord på svarta amerikaner begås av andra svarta).

Så ser hon ut. Är det någon som är förvånad? Varför besannas fördomar är nästa fråga. Kanske för att det ofta ligger något i dem.

Jim Jones och Jonestown – parallellerna till de norska och svenska statskyrkornas mest fanatiska år 2020 är slående

Gyrild Gunnes liv skulle vi sannolikt försöka rädda, om hon likt vietnamesiska munkar i det USA-stöttade Vietnam, tände eld på sig själv. Men så sant osjälviskt agerar hon inte. Tvärtom vill hon bevisa sin godhet för omvärlden genom att offra något annat. Norska kyrkans flaggskepp, majoritetsbefolkningens kulturklenod. Det är ingen äkta generositet. Det är motsatsen, eftersom detta inte är hennes att ge bort. Hon vill, likt Jim Jones, övertyga oss om att offer är enda vägen till salighet, och att hon själv är profeten som alla andra bör lyssna på. Hon vill inte gå före utan efter; det är inte hennes andra kind som ska blottas för muslimernas slag, det är hennes tro och hennes land.

Man kan rent av misstänka att Gunnes konverterat, att hon går islams och/eller Satans ärenden fullt medveten om vad hon kan ställa till med. Att hon ankrar långt där ute, i förhoppning om att se sina förvirrade medbröder och -systrar gå halva vägen med henne. Och osannolikt är det inte att hon lyckas. För hur är det annars ens möjligt att begå sådana trosskändliga handlingar som Gunnes, utan att ha fått sin tjänst indragen? Hon är inte bara förlåten, hon har uppenbarligen sina anhängare också.

En renegat – avfälling – som tillåts fortsätta verka. Det är satanism.

Sådana som Gyrid Gunnes bär tecken på en sjuklighet, men den är inte suicidal. Den är mycket mer att jämföra med sektledande mördares. Hennes självförhävelse är monumental. Rakt i motsats till den fromhet som den kristna kyrkan predikar, och som hon själv låtsas bekänna sig till; en renegat som så öppet visat sitt förakt för den egna tron borde väl i all rimlighets namn tvingas lämna sitt samfund? Men icke. Detta, om något, talar om hur djupt den stora sjukan trängt in i kristenhetens officiella majoritetssamfund, inte bara i Norge, fastmer i vårt eget land. Gunnes obstruktioner skulle faktiskt utan större problem kunna betecknas och definieras som ren satanism.

Magnus Stenlund Sunt Förnuft
Swish 070-763 97 02 Bg 591 56 40

Publicerad 4 kommentarer

Klanerna i Tyskland visar hur religiösa fundamentalister och kriminella hjälps åt att utveckla parallellsamhället som snart alla nya invandrare lever i. Även de förr välintegrerade.

Den mordhotade Ghadban – islamforskare av en typ som inte finns i Sverige

Ralph Ghadban är en av de viktigaste islamforskarna och -kritikerna i Förbundsrepubliken Tyskland. Efter en ny bok, som blivit bästsäljare i ämnet, så är han också dödshotad och lever under polisbeskydd. Detta är regelmässigt så det ser ut för publicerade islamkritiker. Notera att det står just islamkritiker, inte islamistkritiker. Det senare är ett sätt för kritiker att slippa bli dödshotade, och framförallt ett sätt för försvarare av islam att medvetet undvika att se eller rent av dölja problemets omfattning. De i Sverige statligt finansierade islamforskarna tillhör genomgående den senare gruppen.

Klansamhället på väg ta över – även i tidigare tillsynes ‘välintegrerade’ grupper

Ghadban redovisar i sin bok, “Arab Clans – The Underestimated Danger“, som kom ut 2019 och som citeras i artikeln i Berliner Zeitung (fungerar bra att vid behov översätta från tyska med Google Translate) hur klansamhället fungerar och hur det förstärkts de senaste decennierna inom den muslimska diasporan i väst, som i Tyskland framförallt består av turkar. De en gång tillsynes väl integrerade turkiska invandrarna har på senare tid börjat återupprätta ett klansamhälle, som en direkt följd av allt starkare fundamentalistiska strömningar.

‘Behovet’ av ett sådant återupprättat klansamhälle i väst är ytligt sätt noll. Vår rättsstat har tagit över dess funktion. Men det är inte av behov som återupprättandet sker. Det är en medveten politisk strävan. Klansamhället står i direkt motsatsställning till vårt rättssamhälle, och underminerar detta konsekvent. I parallellsamhällena har man lyckats. Där är rättssamhället i bästa fall sekundärt; klanerna har gjort sig själva nödvändiga – utan att tillhöra en sådan har man inget reellt skydd mot andra klaners rättighetsanspråk. Strävan efter mer makt och våldsmonopol är sedan en naturlig konsekvens, en våldsam och kriminell tävlan rakt på tvärs emot rättssamhällets regler; det är med den starkares rätt all rättskipning sker i ett samhälle dominerat av klaner.

Islam och klanerna – en symbios baserad på systematiskt kvinnoförtryck

Varför är då dessa klaner så starkt förknippade med islam? Det har att göra med 1. ingen religion betonar och reglerar familjelivet som islam; islam är de facto en totalitär lära, som strävar efter inflytande i varje del av de troendes liv, handlingar och tankar, såväl i den privata som offentliga sfären. Detta blotta faktum cementerar klanerna som den viktigaste byggstenen i samhällslivet. 2. Genom kusingiften, endogami, blir lojaliteten inom klanen större, eftersom den aldrig riskerar att tunnas ut. Islams främste profet, Muhammed, liksom flera av de övriga stora profeterna ägnade sig åt sådan, uppmuntrar den och rent av stipulerar den i en mångfald texter. 3. Kusingiften kräver i sin tur tvångsäktenskap och sådana är enklast att genomföra då bruden är minderårig och helt beroende av sin familj. Även sådana äktenskap är enligt islams religiösa texter både tillåtna och eftersträvansvärda. 4. Det senare inte minst eftersom islam samtidigt uppmuntrar och kräver att äktenskapen producerar en rik avkomma, d v s många barn – allt under fem är ett misslyckande.

Enligt Ghadban är systematiskt kvinnoförtryck alltså en nyckel, både till klansamhället och den fundamentalistiska trosriktning som allt fler muslimer i väst idag sugs in i. Islam förespråkar kraftfullt en extremt patriarkal ordning – denna ordning både upprätthåller och förstärker klanerna. Obs: det här är inte ett argument mot patriarkala idéer generellt. Ska vi ta en jämförelse med hur det skulle kunna se ut i Sverige, så är det lite som ett killgäng med tonårspojkar, som eggar varandra till våldsbrott begångna i pubertalt övermod, och som – helt oväntat – skulle få sina fäders och släktingars stöd och uppmuntran. Så fungerar det inte i Sverige. Har aldrig gjort heller.

Europeisk kultur – särskilt den protestantiska – är frihetlig, individualistisk – och antiklan

Sanningen är att vi knappast ens under s k förhistorisk tid har haft ett liknande samhällssystem i nordvästra Europa. Det finns intressant bevisföring som talar för att de topografiska villkoren utvecklat en annan samhällssyn – här har det alltid funnits möjlighet att fly undan grym despoti, och de jordar som först bröts när jordbrukarna kom hit krävde inte samarbete för att undgå översvämning, näringsfattigdom eller torka – ett samarbete som ofta framtvingades genom slavarbete vid högkulturerna i Tvåflodslandet mellan Eufrat och Tigris och vid Nilens stränder. Även Sydeuropas katolska länder genomsyras av det gamla romerska ‘bonus pater familias’-idealet, som på väsentliga moraliska grunder skiljer sig från hur obrottslig lojalitet med familjeklanen ska tolkas: man beter sig helt enkelt inte hur som helst mot andra människor ens enligt den italienska maffians kodex, då riskerar man att straffas av familjens överhuvud. Prioriteringarna är annorlunda i t ex Libanon, där klanen betyder allt.

Klanernas dödsdomar: fungerar

Det räcker att någon (sanningsenligt) berättar om hur klanerna i väst stulit sina rättigheter, för att deras libanesiska klanfränder ska uppfatta det som en oförrätt värd en dödsdom, så som Ghadban drabbats av; den falska bild de västliga kusinerna i självhävdelse förmedlat har avslöjats och detta är inte acceptabelt. De folkgrupper som lever i Libanon eller andra områden där denna extrema klanfilosofi dominerar har också av ren självbevarelsedrift tvingats anamma samma principer, oavsett religiös bakgrund. Sanningen är ju att så extrema hot fungerar, rättsstaten har mycket litet att sätta emot, både för att försvara dem som utsätts och för att ge tillräckligt avskräckande svar – eller tillfredsställa sådant behov av hämnd som våra mest primitiva behov kräver. Vi kan alltså utgå ifrån att kristna syrier som kommer till Sverige vid sin ankomst är lika indoktrinerade. Och samtidigt som det ofta existerar ett oförsonligt (rasistiskt/religiöst/stam/klan-)baserat hat mellan grupperna, så känner man kulturellt ändå en större förståelse för och samhörighet med sina fiender, än med de naiva och svårbegripliga sekulära, individualiserade svenskarna. Detta gäller alltså numer även turkarna i Tyskland:

Google translate översättning av Ghadbans svar på frågan om hur klanerna påverkar muslimerna i väst, ur artikeln i Berliner Zeitung.

De kriminella har katalyserat den religiösa extremismens framgångar

Det är de kriminellas oerhörda arrogans som aktualiserat den politiska betydelsen av klanerna, enligt Ghadban. Deras stölder och uppgörelser sker helt ogenerat, och får politisk betydelse genom att de avslöjar rättsstatens undfallenhet och oförmåga att ingripa. Detta ger stark mersmak.

Här fallerar den svenska Google-översättningen. KaDeWe är Berlins motsvarighet till Londons Harrods och vårt NK. Enorma rån som helt öppet kunnat genomföras måste inte bara mätas i pengar, utan även i politisk betydelse. I Sverige har vi än mer drastiska exempel än de tyska: skjutningarna och bombningarna, som Tyskland ännu förskonats från.

Anhöriginvandring – en anomali utan minsta berättigande – som stärker klanerna

Precis som i Sverige demoniseras all kritik mot islam och de arabiska invandrarna även i Tyskland. Möjligheten att ingripa polisiärt effektivt togs bort när man förbjöd identifiering som kallades ‘rasifierad’. Alla som har invändningar klumpas ihop med radikala ‘högerextremister’. Familjeåterförening är ett positivt ord, precis som anhöriginvandring, men i praktiken är det en eufemism: vad man gör genom att ta hit de anhöriga (främst kvinnorna) är att stärka klanerna, förstora dem och låta dem radikaliseras ytterligare i miljöer där det västerländska rättssamhället givit upp. Anhöriginvandring är per se en ren anomali: om dessa anhöriga verkligen behövt uppehållstillstånd i väst, så hade de ju fått asyl själva och alltså kallats flyktingar. Det faktum att de lever utan sådant behov är ett starkt indicium för att även deras ‘kusiner i väst’, som kommit hit och fått flyktingstatus, i själva verket skulle kunna återvända och återförenas i det land man en gång lämnat.

Sverige: värre än Tyskland – när det gäller spridande av antiislamsk information

Detta reportage är publicerat i en tysk dagstidning, av ett slag som här i Sverige skulle definieras som MSM eller systemmedia, enda medieöverlevaren från DDR-tiden och fortfarande en av de två största dagstidningarna i den tyska huvudstaden, trots kraftigt vikande upplagor de senaste två decennierna. Med detta sagt: trots Merkels postmoderna gastkramning av Europas största ekonomi och politiskt mest betydelsefulla land inom EU tillsammans med Frankrike, så existerar det faktiskt en möjlighet för kontroversiella personer att få komma till tals. Där är vi inte i Sverige, långtifrån, trots att problemet är ännu större här.

Magnus Stenlund Sunt Förnuft
Swish 070-763 97 02 Bg 591 5640

Publicerad 2 kommentarer

Wallenberg spår våld och social oro. Och en depression som inte kommer ge vika.

DI och SvD rapporterar om Jacob Wallenberg som uttalat sig i intervju i Financial Times. Tyvärr låsta artiklar överallt, men kontentan är att depressionshotet är reellt och att vi kan hamna i en situation där ekonomin stannar kvar i brygga, 20-30% under dagens, med ungefär lika stor arbetslöshet, kravaller och allmän social oro. Han bekräftar därmed vad jag skrev i min krönika för fem dagar sedan om apokalypsens fyra ryttare.

Personligen så är jag övertygad om att korrigeringen initialt måste bli ännu större, och att vi därför ska vara glada om ekonomin endast krymper 30%. Börserna är nu ner ca 25% sedan toppen, men bara 15% mot för ett halvår sedan. Med de förändrade utsikter vi har nu, så är detta ett alldeles för litet värdetapp. Kejsaren är naken. När ska någon ropa det högt? Ja, att du eller jag gör det spelar förstås mycket liten roll. Inte heller ekonomijournalister som Cervenka på DI. Kanske om någon mångmiljardär kommer i kläm, någon som Petter Stordalen, den norske hotellkungen ni vet; någon som inte får det stöd han förväntar sig från staten. Då kan det börja hända saker. Eller om Wallenberg höjer rösten. Men ingen av dem kommer säga något förrän de absolut måste.

Italien lånar till 1,68%. Vem gör den kreditriskanalysen?

Att Italien, en ekonomi totalt i koma och med stora strukturella problem att reda ut precis som Sverige, men utan det starka näringsliv som vi har, ändå kan låna pengar på under 2% ränta mitt i pågående Coronakris är förstås inte ett tecken på att marknadsekonomin fungerar, det säger istället motsatsen. Medan den reala ekonomin faller samman i allt snabbare takt, så är risken uppenbar att marknaderna väljer att tolka de enorma stödpaketen på ett helt annat sätt. Inte längre som den där karamellen som höjer börskurserna över en dag eller eftermiddag, för att gratis pengar i knät alltid ger en skön känsla. Utan som en ökad risk för att alla ska förstå att staterna löser ut banker och företag med rena monopolpengar. Och att förtroendet för pengars värde då över en natt riskerar att försvinna.

Då är det kört.

Detta vet JW. Eller borde veta. Ändå försöker han täta läckan, precis som alla andra, högt uppe vid relingen, som om vi fortfarande kan rädda allt. Det är ett högt spel som spelas och orolig är han förstås; han hör till den superrika elit som har extra god anledning till det. Karenstiden för Wallenbergkritik av regeringens och FHM:s krishantering har tydligen gått ut, efter de hyllningar han gav dem, just efter att ha fått pengar till SAS. Han är förstås glad för miljarder som räddar SAS och samtidigt hans egna aktievärden och var juste att klia lite rygg tillbaka. Men nu varnar han för våld och social oro som följd av Corona-nedstängningen.


Han är förstås ute efter att, precis som Hessius få samhället att ge upp Coronafajten och öppna upp igen så att vi undviker depression. Men i så fall borde han ha varit ute tidigare på banan. Hjälpt till att propagera för hårda och resoluta restriktioner, som medgivit en snabbare kvävning av smittan. Ingen. Absolut ingen politiker skulle idag kunna fatta ett öppet beslut om att häva blockaden, mitt i eskalerande dödssiffror. Inte ens Trump, för han vill ju trots allt bli omvald igen, mer än något annat.

Wallenberg har rätt i sak. Krisen kan slå hårdare mot samhället än någon kris sedan 1930-talet. Det kan tyckas onödigt, för Corona motiverar inte detta. Men det är inte där skon klämmer. Det är tidigare försyndelser vi nu får lida för. Och då borde ju inte receptet vara att staten (läs: skattebetalarna och småspararna) återigen ska baila ut de alltför länge gynnade lån- och risktagarna, som liksom 2008 tycks inbilla sig att det var staten som återigen skulle stå för hela risken. En korrigering är nödvändig och de som skott sig på nollränteregim och krondeprecieringar måste helt enkelt betala själva. Gissa att de kommer slåss innan detta sker. Dra i alla sina kontakter. Peka med fingret mot absolut alla andra.

Och de har goda språkrör.

Precis som Anders Borg (numera rådgivare på East Capital), Göran Persson (ordf. Swedbank) och en hel radda med bankekonomer, så är JW glad för att det trycks upp enorma summor som går in i banksystemet, utan att nödvändigtvis komma någon annan än bankerna tillgodo. Men det han samtidigt säger visar att han nog är helt klar över det faktum att sådana åtgärder är så gott som helt bortkastade. Vi kan inte rädda ekonomin på den nivå den varit.

Inte ens tanken att staten ska överbrygga med somliga företags löneutbetalningar till anställda, är så genomtänkt. Permissionslöner under flera månader, till kostnaden av flera hundra miljarder, är en livsfarlig idé, eftersom dels ingen just nu vet hur länge det måste pågå för att ge avsedd effekt, dels för att statskassan urholkas så rejält att inga andra åtgärder sedan kan genomföras, samtidigt som det mesta av dessa ur-hand-i-munnen-pengar inte kommer användas för mycket konsumtion, bara sparande. När sedan verkligt armod utbryter, vilket ingen kan utesluta, precis som JW säger, så är statens kassa tom. Var det då rätt att ge detta fåtal allt som fanns? En ersättning motsvarande A-kassa skulle vara vettigare, och kunna pytsas ut på längre tid, och uppfattas som mer rättvis. Men inte heller en sådan bör ges om vi inte kan sätta en trovärdig deadline. I så fall kanske den heller inte behövs, eller kan ges som ett räntefritt lån.

Social oro. Vad är då 257 bomber?


Wallenbergs kritik mot Löfvenregimen kunde ha kommit långt tidigare. Den sociala oro som vi andra redan har noterat motiverar detta. Långt innan 2019, då det slängdes 257 bomber, var befann sig JW då? Allt sådant har han förbigått i tysthet. Det sociala våld som nu kan bryta ut kan förvisso bli ännu mycket värre. Men att påstå att man inte såg det komma förrän nu? Som en av de mest inflytelserika i vårt svenska samhälle lokalt, såväl som globalt i hela världen, har Wallenberg ett mycket tungt ansvar för det som skett och även det som kommer ske.

Vem svarar för våldet i Wallenbergs och Säpos prognoser?


JW vet varifrån detta våld lär komma först. Coronaoron i Rinkeby har bara börjat innan anklagelserna mot den svenska staten och landstinget kommer. Och här finns både extremism och våldskapital. Att helt grundlöst kasta fram idén att det skulle handla om svenska tjänstemän är bara ett sätt att slå ännu fler blå dunster i våra ögon. Som Säpo, som varnar för ‘mer högerextremt våld’ och pekar på fyra platser i världen där sådant förekom förra året. Men de 257 bomberna nämns inte, det är ju inte formell terrorism. Enligt Säpos rapport så minskar det islamistiska våldet istället. Låter som ett upplägg för Morgan Johansson att smasha på: mer lagstiftning i orostider, allt för att kväsa yttrandefriheten.


Om Wallenbergs utspel måhända är eftertankens kranka blekhet eller endast en partiell omvändelse under galgen är oklart, oavsett vilket är det sannolikt för sent att göra helt om marsch för att undvika det kaos han nu ser, men som varit på väg i många år nu. Corona kan komma att katalysera även detta.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad 3 kommentarer

Knivhugga mamma och bebis? Inga problem. #nysvenskkultur i Malmö

En kvinna med sin ettåriga bebis. Finns det någonting vårt samhälle betraktar som mer heligt skyddsvärt, utan att man ens ska behöva yttra det högt? Men inte i Malmö, Sverige, nådens år 2020. Det handlar om ännu ett överfall, vid sextiden på lördagskvällen i en av Malmös många invandrartäta statsdelar, Bellevuegården, som tillsammans med Holma och Kroksbäck utgör ett av alla dessa ökända utanförskapsområden, de där som fungerar som importerade röstreservoarer för skurkregimen – och enorma nettoslukare av socialbidrag och andra skattemedel.

En misstänkt gärningsman, för en gångs skull redan gripen. Inga av de tidiga rapporterna i MSM innehöll signalement, såsom brukligt är, om det inte gäller etniska svenskar. Den här gången lyckades man tydligen få tag i honom ändå. Och hans offer? Kvinna, 40 år. Svårt knivhuggen med flera hugg. Livshotande skador. Vårdas på intensivvårdsavdelning. Även hennes bebis, ett litet flickebarn, har fått knivhugg. Gärningsmannen är anhållen för mordförsök, på dem båda.

Detta är alltså verklighet, i Sverige. Ingen osmaklig splatterfilm, med mordiska utomjordingar inblandade. En till det yttre, såsom mänsklig individ identifierbar varelse, har överfallit en kvinna och hennes ettåriga lilla flicka, och med upprepade knivhugg uppsåtligen försökt ta livet av dem båda.

I DN antyds ingenting om att det skulle ha varit fråga om ‘ett familjegräl’, övergreppet beskrivs som ett ‘överfall’. Gärningsmannens motiv kan vi alltså bara spekulera i, men rån, hat eller hämnd är alla tänkbara det vet vi, för liknande förekommer ju titt som tätt i Sverige nu för tiden.

Jag är infödd svensk, med svenska föräldrar och har bott i det här landet i större delen av mitt liv. I den kultur jag är uppvuxen i, d v s den som Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin påstår inte ens finns, så gör man bara inte något sådant här.

De värderingar jag fått säger att detta är det fegaste, ynkligaste, mest avskyvärda man i stort sett kan hitta på. Det är moraliskt så tabu att man inte skulle komma på tanken. Och dessa värderingar vet jag delades av dem jag växte upp med – inte bara de skötsamma, utan även rötäggen. Dessa värderingar har jag, liksom alla andra som också har växt upp i Sverige och vars föräldrar också är svenska, sedan fört vidare till nästa generation. Detta är ingenting vi har behövt säga högt: du ska aldrig ge dig på en mor med sin lilla bebis. Det vet vi alla ändå. Det ligger nedärvt.

Ändå är detta långt ifrån det första övergrepp av detta slag jag hört talas om i närtid, i Sverige. Nej, det är långt ifrån något unikt undantag.

Vad jag säger? Att den som påstår att sådant här skulle vara en produkt av ‘socioekonomiska förhållanden’ och att det inte finns kulturella skillnader som förklarar tragedier som denna, den har så fel som det kan bli. Men de finns ju ändå. Sådana som Sarnecki et al. Och de har styrt vad som får sägas och tros om brott begångna av etniska icke-svenskar i trettio år nu. Man har inte ens dragit sig för att skuldbelägga offren; allt för att undvika att peka ut en immigrant som mindre värd, en kultur som mindre attraktiv, en religion som annat än fredsälskande.

Men sanningen är att sådant här av somliga som nu befinner sig i vårt land betraktas som fullt möjligt och motiverbart. Att sådana kulturer nu rotats här, i vilka den så kallade ‘hedern’ går före all form av empati. Och att den gemensamma nämnaren utgörs av en religion där vissa handlingar, som är fullt förenliga både med svensk lag och moral, betraktas som ‘synder’ som enligt ledande företrädare för denna religion kan och ska bestraffas på detta vis, och där trosutövaren utlovas belöning, inte straff, i livet efter detta, om han begår en sådan handling.

Om det nu inte är en etnisk svensk som utfört detta – som jag ju inte ska få säkert veta, DN vill ju inte berättar det – så har det faktiskt betydelse för läsaren. För vi har rätt att få klarhet i om åklagaren yrkar utvisning på livstid. Vilket hen borde, men vilket är långtifrån säkert. Än mindre vågar vi hoppas på att detta döms så – och att domen även verkställs.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad 4 kommentarer

Josefsson skriver i DN vad som censurerats sedan 2006: dominansvåldets offer är svenskar. Dess förövare är muslimer. Och motivet är hat.

Citat ur Janne Josefssons krönika i DN. Vi ska återkomma till hans fråga.

Våldet är sadistiskt. Det utförs främst av unga män och ungdomar med muslimsk bakgrund från Mena. Och de drabbade offren kallas nedsättande för ‘svennar‘. I det här fallet rör det sig om en händelse i Norrby, ännu en fulförort på polisens lista, i Borås:

När JJ i sin krönika berättar om dominansvåldet, så är det första gången sedan 2006 någon i tidningen sätter dessa ord på saken. En parabol bana i politisk korrekthet har under 14 år tecknats mellan dessa båda tidpunkter.

Men alla delar av bemanningen på DN-skutan har ju liksom inte fattat. Eller så är det så illa att Josefssons spalt bara är det alibi som DN valt att pynta med, för att kunna fortsätta precis som förut. Eller för att kunna minimera omsvängningen. Detta är ett fall som Sunt Förnuft skrev om 4/2. De slutsatser som jag då drog i DN:s kommentarsfält är i mycket desamma som Janne Josefsson gör nu och här. Jag kommer referera en hel del till denna, just för att det är i DN detta skrivs – en källa som nu alla kan använda emot Wolodarski och hans knähundar när de försöker vända tillbaka. Notera särskilt att JJ använder beteckningen ‘ackumulerat hat‘. Det gjorde jag också. Bara att jag förstås censurerades av Ifrågasätts moderator. Vilket jag blir även denna gång, nu för att jag kallar det som Josefsson skriver om för hatbrott. Som bör leda till utvisning, om det bara går. Och att det är verkställighetsparagrafen i UtlL kap. 12 vi måste ändra på för detta. Något som inte är tekniskt svårt; Flyktingkonventionen (artikel 33) kräver nämligen inte alls att vi har denna överdrivet humana behandling av grova brottslingar och säkerhetsrisker. Men detta ska alltså hemlighållas för svenska folket ännu ett tag, gissningsvis så länge som Wolodarski och Per Svensson sitter kvar som chefred.

Josefsson plockar fram fler exempel, för att visa att detta inte är ett isolerat fall, tvärtemot DN:s hittills rådande diskurs, det är ju just denna linje man inte velat erkänna. Jag skulle lätt kunna foga fler riktigt grova exempel till dessa, direkt från närtid – sök under fliken ‘barnrån‘ ovan så hittar ni dem själva.

Hur det kryper närmare, in under skinnet.

Klockan är 21.53. Samtidigt som jag sitter och skriver klart denna artikel får jag ett SMS från en nära vän: “Sonen och hans kamrat rånade i kväll. Två unga män från trakterna av Mellanöstern utgjorde förövarna. Inget våld, men hot om detsamma förstås. Killarna skärrade. Polisen gjorde en solid insats i samband med anmälan.” Tydligen hade de blivit lurade in i en fälla att köpa billiga grejor, men togs vidare till en folktom plats. Vart? Vällingby. ABC-staden i folkhemmet, dit min mamma brukade ta oss för att handla när jag var liten, istället för att åka in till stan; det var ju så säkert och barnvänligt. Men nu på god väg att bli en fulförort. Min väns son är 17 – liksom min egen mellanson. Det är så här det kryper närmare. Men inget fysiskt våld alltså, det lär inte ens bli en notis.

Så vad är det JJ har skrivit som är så banbrytande? Naturligtvis har DN redan rapporterat om ett och annat av de brutala våldsdåden, men dessa notiser är 1. sparsamt förekommande, 2. utan bild, 3. med bagatelliserande och förledande rubriksättning, 4. undanskymd placering och snabbt plockade ur flödet, 5. aldrig tillsammans med uppföljande kommentar, såvida inte 6. det finns en acceptabel (missvisande) vinkling. Givetvis förekommer heller aldrig 7. signalement som omfattar hudfärg. Poängen har alldeles uppenbart varit att i antirasismens namn undvika att berätta en sanning. En sanning som handlar om motsättningar mellan två diametralt motsatta kulturer. Och att den ena av dessa är mycket sämre än den andra. En kultur som nu utmanar vår egen.

Skamkulturens skamgrepp är inte slumpmässiga. Vi betalar för dem i blod.

Det här visar en kulturell skillnad som vi måste ta på allvar. Att många ger sig på en är inga problem i en skamkultur, så som det rent moraliskt vore för oss. Bristen på logik (om detta hade varit vad saken gällde så hade ju de skyldiga kunnat ta på sig skulden, för att låta de oskyldiga slippa undan – men dessa skyldiga hade inga problem att istället ‘straffa’ mannen för det påstådda felslutet) är inte viktig för dem, inte heller lögnen de vet att vi genomskådar. Det handlar bara om makt. Vem som har den. Och vem som inte har den.

Och ‘häxjakten’? Vad består den i? Har vi hört talas om lynchningarna av muslimer på stan? Eller menar hon bara ‘känslan’ av att folk tittar snett, när man klär sig i ett svart huckle?

Muslimer anser sig har rätt att ljuga för ‘de otrogna’ d v s oss. Taqiya kallas detta för; om islam gynnas så är det OK, samvetet behöver inte testas. Vi ljuger förstås vi också. Men för muslimen känns det här inte ens problematiskt, tvärtom gynnar han ju sin gud. Ta dig gärna en stund att fundera på vad detta innebär. Och så lite till. Just precis. Och det är denna (brist på) tillit de själva lever med sinsemellan klanerna, både där hemma och här.

Och det är som sagt bland muslimer som dominansvåldets gärningsmän går att finna – i alla fall i detta specifika fall. Att man inte kan generalisera mer än så utifrån Josefssons text är förvisso sant, men JJ gör det i viss mån själv, genom att ge en bakgrundsbeskrivning av områdets invånare:

Kan ens DN:s läsare inbilla sig att det handlar om annat än en klumpig lögn för att misskreditera statens våldsmonopol? Och den påstådda islamofobin är ett lövtunt argument utan ett enda konkret exempel.

Och hur ser resten av invånarna i Norrby på situationen? Det visar sig att ingen är särskilt positiv till myndighetsinblandning i de lokala angelägenheterna:

De boendes protester känns inte direkt konstruktiva. Kanske har man sig själva att skylla, när man tycker att man lever i en avstjälpningsplats?

De hatar oss. Inte bara dem som begår hatbrotten. Utan nästan allihop.

Det här är intressant. För det visar hur även de vi kan anta vara laglydiga invånare i Norrby väljer att slentrianmässigt skylla sina problem på svenskar och svenska myndigheter. Antingen är man som mamman, lojala med de kriminella pga blodsband eller andra nära relationer eller så är man rädda. Eller rapar man bara upp vad radiopratarna sagt på P3? Oavsett vilket, så kan insikten inte riktigt släppa taget om mig; att det nog är så här man tycker om man är islamist och säkerhetsrisk, gängkriminell, bidragstagare eller egenföretagande butiksägare – och lever i gettot. Gettots invånare hatar oss mer eller mindre allesammans. Men det får alltså bara Josefsson skriva om i DN – min läsarkommentar nedan blev bortplockad (trots bifogad länkkälla).

DN Ifrågasätt, seriöst, vilken gräns går jag över som JJ inte redan passerat?

Äntligen i DN. En krönika om dominansvåldet som även förklarar vilka det är som utövar det – och vilka det är som är dess offer. Jag har skrivit dussintals kommentarer till artiklar och nyhetsrapportering om detta vidriga fenomen, men alltid blivit bortmodererad för ‘spekulation’, för att källor saknas eller för att ‘jag inte håller mig till saken’ när jag dragit slutsatser som liknar Josefssons. Eller var JJ verkar vara på väg, med sin fråga: räcker det med hårdare straff?

DN hade en artikel 2006 “Invandrare krigar mot svenskar med rån”, då gick det bra att kalla en spade för en spade. Men sedan dess har det varit otänkbart att peka ut vare sig offer eller förövare, än mindre att peka på det exempellöst osmakliga våldets orsaker. Eller att fastställa den exakta och korrekta beteckningen: detta är grövsta tänkbara form av hatbrott och ska givetvis klassas som detta, inte bara av åklagare och domstol utan även dras fram i ljuset av den media som under dessa årtionden hållit käft och låtit detta ske, i antirasismens namn.

Om det sedan räcker till? Som framgår av artikeln så förstår sig de här människorna på en sak och det är makt. Undfallenhet eller oförmåga att sätta makt bakom sina ord premieras inte. Att kalla en spade för en spade är en nödvändig början. De som går att utvisa – för evigt – ska utvisas. Det betyder att vi måste ändra Utlänningslagens kapitel 12 avseende verkställighet, vi måste faktiskt inte skydda brottslingar mer än vad Flyktingkonventionen säger.

Kommentaren togs bort efter 15 minuter. Undvik antaganden och spekulationer. Underbygg med fakta och referenser: Äntligen i DN. En krönika om dominansvåldet som även förklarar vilka det är som utövar det – och vilka det är som är dess offer bl.a. Ännu en kommentar på samma tema, att detta utgör hatbrott, togs bort efter två timmar. “Tänk på att alltid hålla dig till ämnet när du kommenterar”.

Vad ska vi göra när vi inte ens får skriva klartext? De här människorna för ett krig mot oss, de utsätter våra barn och ungdomar för sadistiskt våld och deras svepande undanflykter är ett rent hån mot vårt rättsamhälle. De vet att vi vet att de ljuger. De vet också vem som har det verkliga våldsmonopolet: de själva. Samtidigt som vi inte ens har kommit så långt att vi vågar identifiera gruppen av förövare, än mindre erkänna att det faktiskt är våra barn som drabbas. De vet det här! De ser våra myndigheter vrida sig som maskar för att hantera problemen utan att nämna vilket det egentliga problemet är – hatet. Och därför – givetvis – utan att komma någon vart. Visst hatar de oss. Men de föraktar oss också.

Jag kan inte låta bli att förstå den känslan. För jag hyser samma förakt mot den skurkregim som låtit detta förvärras år efter år, i antirasismens namn. Och Josefssons krönika, liksom min egen, avslutas i moll:

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad 4 kommentarer

Hatbrott mot svenskar enligt DN 2006 är bara ‘spekulation’ – enligt DN 2020.

Det finns en myt som MSM försöker sprida, som handlar om att vi nu minsann har kommit till insikt om en massa saker. Inte minst gällande sambanden mellan invandring och kriminalitet. Och om islamism och islamofobi och så kallade hatbrott. T ex i en ledare i DN som försvarar fd s-gruppledaren Anne-Sofie Hermansson i Göteborg. Hon står nu inför rätta för hatbrott, anmäld av två muslimska kvinnor som inte fick komma till tals på en scen betald av kommunen, och som inte fick stödpengar av den – Hermansson hade nämligen sagt att detta skulle vara att ge extremister en plattform de inte förtjänar. Så sant. DN:s ledare, en S-pamp och jag är överens. Det händer inte varje dag. Så varför är jag ändå sur?

DN vill utge sig för att vara yttrandefrihetens försvarare, när det i själva verket bara handlar om att rycka ut och stötta en åsiktsfrände med rätt partibok. Och man har ju rätt i sin rubrik: medan svenskar straffas för att uttrycka s k ‘islamofobi’ så har kan islamisterna fritt ägna sig åt hatbrott mot svenskar. Inte bara oralt sådant.

Jo, samma tidnings chefredaktör anser i en annan ledare införd någon vecka tidigare, att Alexander Bard inte ska få agera lekledare på TV4, eftersom han deltagit i en debatt med AfS partiledare. Så Bard måste sparkas anser man. Guilt by association, och med levebrödet taget ur munnen som straff. Så liberalt! Nästa steg är att kasta folk i fängelse, PW, varför inte propagera för det med, ‘oberoende liberal’ eller inte… Wolodarski (liksom Sydsvenskans likaledes påstått liberala chefred. Rehnqvist) framstår därmed som mer mån om att komma till en S-pamps undsättning än att skydda yttrandefriheten per se. Och i Expressen ges plats åt 75 kultur- och mediapersonligheter att agitera för att Hermansson ska fällas. Rena lynchmobben! Så långt har vi alltså kommit i vår uppgörelse med föreställningarna kring vad mångkulturen gör med Sverige.

I Sverige står fortfarande ‘ett hav av människor’ bakom islamisterna.

De här söta vännerna, nedan t.v., och ytterligare ett 50-tal, tyckte att Hermansson hade varit dum, och de har nog rätt i att det fortfarande handlar om alldeles för många ‘vanliga svenskar’ som anser ‘islamofobi’ vara ett stort problem i Sverige. Även om delar av MSM då och då luftar kritik mot islamistisk extremism så är man alltid noga med att tala om att dessa bara utgör ett litet fåtal av det muslimska kollektivet. Hur vet man det? Vad grundar man den optimismen på? I bästa fall en ytterst snäv definition, i sämsta fall bara en from förhoppning, för Sverige för inte statistik om sådant. De undersökningar som gjorts utomlands talar istället om att en 2/3-majoritet faktiskt är antidemokratisk och sätter sharialagar före hemlandets lag, en klar majoritet är homofoba och nästan hälften är antisemiter. (se tidigare artikel om Ruud Koopmans m fl statistik). Men sådant publiceras inte av svensk MSM.

Man tonar istället alltid ned kritiken vid de tillfällen den ges. DN:s ledare ville t.ex. inte berätta vilka anmälarna av Hermansson var för några. Dvs att de var just islamistiska extremister. Se gärna Ann Sidbrants kommentar t.h. Nej, sådant klarspråk är för känsligt. Och någon ville inte ha Anns kommentar kvar heller, det ser man på den gröna bocken. Att hon ändå fick stå kvar berodde troligen på att hon angivit en hel drös med källor också.

Bland de övriga undertecknarna var även bl a Mattias Gardell, vår sannolikt allra islamistvänligaste professor.
Ann Sidbrant skrev i en läsarkommentar om de båda extremisterna som nu åtalar Hermansson och får stöd av Expressens debattsida. Gå till artikeln och hitta alla länkarna hon skickar med. Allt är fakta.

Nej DN, det var inte sämre förr

Anno 2020 borde förstås vara bättre än anno 2012, som DN-ledaren gör en hypotetisk jämförelse med. För det är sant att 2012 var illa. Idiotin blommade och ingen fick säga emot. Men i själva verket är det nu värre än någonsin. Vi rusar baklänges, bort från alla kunskaper och insikter vi borde ha tagit till oss. Ja, jämförelsen blir ännu mer ofördelaktig när vi jämför med DN 2006. Då var det nämligen fortfarande möjligt att kalla en spade för en spade, som vi ska se nedan. T o m på DN! På ett sätt det inte längre är idag. Nej, när DN påstår sig veta varför de kriminella filmar sin förnedring av sina offer, så är det ett icke-svar vi får från den norske ‘experten’, en kriminolog vid namn Sveinung Sandberg:

Så det finns ingen rationell förklaring? Var det svaret som DN:s rubrik lovade oss? Eller vänta! Sveinung har en möjlig förklaring till… Se t.h.
Japp! Nu är det internetporren som är den skyldiga. Ungefär som videovåldet på 80-talet. Varför inte lägga till de knarkande ungdomarna i Djursholm också?

Vi visste att detta var hatbrott redan 2006

Ingen har vad jag vet påstått att porr skulle ha blivit mer våldsam de sista fem-tio åren. Så varför skulle den ha med dominansvåldet och förövarnas behov av att filma sina dåd att göra? Med den förklaringen så lär vi aldrig få ordning på någonting för porren är det ingen som kommer kunna stoppa. Nej detta dominansvåld, som man träffande kallar det för I Danmark, handlar om hat. Och det visste man redan 2006. Så jag skrev följande kommentar till det ‘norska expertutlåtandet’:

Här lovar rubriken att man har ett svar. Men se det hade man inte alls. Men i DN-artikeln från 2006 (se Manne Ekhöjds kommentar nedan), så hade man den på kornet: invandrare (eller andra generationen sådana) njuter av att förnedra sina offer – därför att de är svenskar. Man känner ressentiment mot svenskarna som grupp, av skäl som närmast kan beskrivas som mindervärdeskomplex.

Ressentiment är ett finare ord för hat, som alltså inte gäller viss person utan den grupp som personen tillhör. Det är m a o rasism – hatbrott i dess allra tydligaste och grövsta form dessutom, och bör därför göra straffbedömningen hårdare, precis som när hatbrott konstateras i andra fall; även svenskar ska och bör faktiskt skyddas av Lagen.

Jag censurerades för ‘spekulation’. Trots att min källa alltså var angiven i fjärde kommentaren under min egen. Och detta var alltså min källa (med rubrik nedan: “Invandrare ‘krigar’ mot svenskar med rån”. Så jag skrev en ny kommentar, med källan och direkta citat:

Att läsa BRÅ:s rapport räckte inte för Petra Åkesson. Och 2006 så gick detta bra att publicera. 2020 blir man censurerad när man som läsarkommentar hänvisar till den.

DN-artikel PUBLICERAD 2006-03-25

Min andra läsarkommentar, ett par citat ur artikeln (min kursivering):

  • De unga rånarna känner en kick av att utföra avvikande och riskfyllda handlingar och de pratar mycket om hur lätt det är att råna svenskarna. […] “Det är så lätt att råna svenskar, det är så lätt “, sade en av pojkarna.
    […]
    Varför detta hat mot svenskar?
  • “Dom hatar ju oss”, svarar pojkarna med en sorts självklarhet, säger Petra Åkesson. [..]
    “När en svensk handlar i Pressbyrån får han pengar tillbaka i handen, damen bakom disken ser honom i ögonen och ler. När vi handlar lägger hon pengarna långt ifrån sig på disken och tittar åt sidan.” “Slut citat.

Min läsarkommentar summerade sedan:

“Jag censurerades [första gången, min anm.] sannolikt för att jag påstod att dessa brott drivs av ett ressentiment mot svenskar. Men detta ovan är ju själva definitionen av sådan! D v s här säger ungdomarna själva att de drivs av hat. Detta riktas mot en någon pga dennes tillhörighet i en viss folkgrupp – svenskarna. Och detta är i sin tur en rak definition av hatbrott.

Hatbrott ger högre straff och uppmärksammas mer än andra brott, därför att rasism i Sverige anses vara extra förkastlig. Nu är det därför dags att uppmärksamma dessa brott – mot svenskar. För här talar vi om bl a avskurna öron, rånoffer man stjäl kläder av och tvingar kyssa rånarnas fötter; barn som torteras i timmar och som man pissar på, skrattar och filmar. Hur trasiga blir de offer som tvingas genomleva sådant? Det här är verkligt allvarliga brott – och de ökar exponentiellt. Samtidigt som DN citerar kriminologer som uppenbarligen inte ens har läst Petra Åkesson och som svamlar om påverkan av att titta på ‘grov nätpornografi’. De hatbrott som polisens ‘hatgrupp’ fokuserar på är istället äldre tanters Facebookinlägg.

Men inte heller den kommentaren gick bra att ha med i DN 2020. Censurerad efter 20 minuter. Två ytterligare kommentarer censurerades likaså. Frågan är så känslig uppenbarligen att det inte går att nämna ett endaste pip om den. Så ser DN på yttrandefriheten. Åtminstone i just den här frågan. Och med den här åsikten. Svennehat förekommer inte, för det får inte finnas – och finns det ändå, så får det i alla fall inte kallas för vad det är.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad Lämna en kommentar

Den som flytt från ett inbördeskrig vet när hon hamnat i ett nytt. Bianca Muratagic definition av ordet ‘lågintensivt’ är skrämmande exakt.

citat: Bianca Muratagic. Exempel på där definitionen passar: 1. i utanförskapsområdenas Sverige, och 2. effekten, i hela landet.

Vi hade 257 sprängdåd 2019. Ja om du har sett halva den siffran valsa runt i MSM ett tag så är det riktigt, men den gällde årets sju första månader och var troligen medvetet felaktigt använd. Först nu insåg väl DN att det faktiskt inte spelar någon som helst roll. Det skulle kunna ha varit 1567 stycken, vi hade tagit emot den siffran lika passivt bedövade. Terroristhandlingar eller ej, nästan inga är uppklarade. Knappt ens att det gått till rättegång. Och livet lunkar på i Sverige, som om ingenting har hänt. På politiskt korrekta arbetsplatser eller skolor så diskuteras inte dessa övergrepp mot rättsstaten alls. Det är ingenting man vill tala om, eftersom det säger något som går rakt på tvärs mot allt man vill tro. Och ska tro. För bara tre år sedan hade bomben på Östermalm föranlett radio och tv att avbryta ordinarie sändning. Redan dagen efter hade även den nyheten förpassats till DN:s lokaldel. Där givetvis de båda bomberna som sprängdes nu i veckan var förpassade redan från början. Detta är nya normala, här finns ingenting att se, passera och glöm tack.

Jag ska inte fylla på med för mycket text här, jag vill egentligen bara att ni läser Bianca Muratagiics inlägg i Katerina Magasin, eftersom det säger det mesta som behöver sägas. Själv har jag efter viss tvekan börjat använda ordet inbördeskrig, men varit rädd för att det ska bli slitet och överutnyttjas. Kanske har jag innerst inne ändå tänkt att riktigt så illa är det väl heller ändå inte. Men det beror ju på hur man ska definiera ordet ‘lågintensivt’. I det forna Jugoslavien levde man länge i ett tillstånd som liknade detta, innan det började brinna på allvar. Ett tillstånd som väl ingen kunde säga när det inte längre gått att göra något åt, vid vilken punkt denna möjlighet passerades, innan det övergick i ofrånkomlig öppen konflikt. Vi är kanske inte bortom den punkten ännu i Sverige, men vi uppfyller alla de krav på att kallas för ett land i lågintensivt inbördeskrig, just som Bianca Muratagic anger. Och med den skurkregim som leder oss nu, så är vi varje dag också ännu en dag närmare den punkten.

Ett par till citat med definitioner på det lågintensiva inbördeskriget vill jag särskilt nämna och kommentera:

Att demokratin fått ge vika för s k religionsfrihet fick vi klarhet i när Växjö sade ja till böneutrop. Och skurkregimens ständiga prat om integration har varit ett sätt att undvika den. Normaliseringen av våldet ser vi nu. 257 sprängdåd bara under 2019. Och vad gör vi åt det?

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad 2 kommentarer

För DN högt upp i det blå, är USA och Iran lika goda kålsupare. Och Linde ger Iran kondoleanserna.

DN har följt konflikten mellan USA och Iran med ‘svenskt’ neutrala ögon och rapportering. Dvs fortsatt spy ut det vanliga Trumphatet medan det vanliga överslätandet avseende den islamska skurkregimen har stått pall för alla rapporter om brott mot internationella avtal och regler, för att inte tala om brotten mot den egna befolkningen. Ann Linde gör nu ett patetiskt lamt försök att kräva upprättelse för offren. Den skyldigheten tar ett land på sig nämligen, när man gjort dem till medborgare. Man kan samtidigt, som Hanif Bali, ifrågasätta hur rimligt det är att som Linde gjort, erbjuda Iran kondoleanser i en situation då misstankar om nedskjutning av planet redan cirkulerade. Men hon vågar inte knysta om att planet skulle vara nedskjutet.

Linde var med och firade 40-årsminnet av iranska revolutionen. Den som lett till lagtvång på slöja bl a.

Lindes beteende borde inte förvåna någon. Hon var ju inte länge sedan också på vänskapsbesök, klädd i den för all sann kvinnokamp feministiskt avskyvärda slöjan.

Poserar gärna med de rätta tillbehören. För den goda sakens skull (Dvs muslimska klanröster).

För Linde inga problem – och självklart inga problem för DN heller, eftersom det är ‘lag på det i Iran’, så det var ju liksom bara att göra så. Att man kan kräva undantag var okänt, eller att undvika att sådana bilder blev offentliga, lika omöjligt. Ingenting av detta rapporterade DN om, förrän man istället gav Ann Linde möjligheter till replik: “Ann Linde slår tillbaka i slöjstormen – DN.SE”. Så gör en tidning som gillar Ann Linde. Och slöjor lika mycket.

Skönt propagandatillfälle för två skurkregimer.
Ja, jag relativiserar lite. Men vänta bara. Det är det fler som gör, se nedan.

*** *** *** *** *** *** *** *** *** *** *** *** *** *** *** *** *** *** *** *** *** *** *** ***

Men idag satte man väl ändå nytt rekord på DN. Efter Irans enligt flera världsledares fördömande och otvetydiga bedömning, att Iran skjutit ned det plan, som ayatollorna påstår skulle ha kraschat på grund av ‘tekniskt fel’ (det visste man genast, utan att kolla svarta lådan). DN:s första rubrik är enligt samma mönster som i försvaret av Linde, ett reflexmässigt: “Iran bjuder in Boing i haveriutredningen.” Jajemän, här går allt schysst till minsann! När Iran nu sent på fredagen medger nedskjutning så agerar DN än en gång nyhetsbyrå åt regimen med rubriken: “Iran: mänskliga faktorn bakom nedskjutning”, och i artikeln sätts inte den uppgiften ifråga en enda gång. Man skriver att “Kanada och USA [] uppgav tidigare i veckan att Iran av misstag hade skjutit ner planet”, men så har man inte formulererat sig, man har bara konstaterat att det rör sig om en nedskjutning, vilket nu alltså har bekräftats. Men det är en tredje artikels rubrik som tar priset:

“Naivt tro att Iran och USA ska få annan syn på människoliv.”

DN:s relativiserande rubrik liknar Sverige på höga stolar i början på 70-talet: ondskans imperium för Palme var ju som bekant inte nödvändigtvis Sovjetunionen; USA var minst lika hemskt.

Här har vi nu ett land som har skjutit ned ett passagerarplan – har man nu till slut medgivit. Möjligen som en tänkt vedergällningsåtgärd mot ‘väst’ eller liknande. Hur det skulle kunna vara ett ‘misstag’ återstår att se, men det är banne mig rätt obegripligt inkompetent om så varit fallet. Bara lögnerna om händelsen räcker väl för att visa, med all önskvärd tydlighet, för alla, att respekten för människoliv är minimal. Irans regim dömer folk till döden för homosexualitet. Kvinnoförtryck är legio – slöjan är lagstiftat tvång – och alla andra religionsutövare än shiamuslimer förföljs. En diktatur där åsiktsförtryck råder även avseende det mest vardagliga och där mänskliga rättigheter är ett okänt begrepp. Vars människosyn inte kan bli mycket värre.

Och så har vi USA. “Naivt tro att Iran och USA ska få annan syn på människoliv.” Är Michael Winiarski fri att sätta vilka rubriker han vill, herr chefredaktör? Låt oss pröva några liknande slängar:

“Naivt att inbilla sig att Afghanistan och Sverige skulle börja göra något åt hedersmorden.”

“Meningslöst att förvänta sig att Löfven och Khomeini skulle göra något för invandrarkvinnornas rättigheter.”

“Dumt att tro att DN och Pravda skulle få en annan syn på yttrandefrihet.”

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft