Publicerad 2 kommentarer

Kärnfamiljen har blivit extremistisk och Pride är mainstream – nej, det är inte fake news

Ett par glassar, en som en napp, i prideflaggans regnbågsfärger och utformade som dildos. Jag tyckte det var en rätt rolig parodi, en överdrift som fungerade som satir, trots att det nästan inte är möjligt att parodiera pridefolkets vulgariteter. Och där ligger problemet: utan en grotesk politik, så skulle detta vara glasklar humor för alla. Men många reagerar väldigt surt. Inom vänstern, gissningsvis. Och sedan deras känsliga vänner, sådana som faktiskt har lämnat pk-fasen, börjat bli medvetna. De som fortfarande har kontakten kvar och som kriget gäller, vem ska få deras öra, de ängsliga i mitten? Satir funkar dåligt för många. Det här är en bild som därför riskerar att slå på motsatt vis mot vad den var tänkt.

Humor för mig. Men så nära verkligheten att vänstern reagerar som om detta vore förtal. De borde ha sig själva att skylla. Men satiren blir kontraproduktiv.

Det ‘högerextrema’ paraplyet

Så har vi paraplyet, som kärnfamiljen håller upp, mot regnbågsregnet. En rubrik som närmast är övertydlig förklarar att vi måste försöka göra så många som möjligt normala. Stanna upp där och tänk efter. Ärligt, vad var din första reaktion? Jag tror att många, även högerut reagerar med visst obehag. Detta är så fel, så politiskt inkorrekt! Om du tillhör dem ska du veta att du har god politisk kompass. Du vet var konsensus just nu ligger i landet. Om du sedan tänker efter en gång till och konstaterar att budskapet är 1. ganska självklart och 2. inte alls presumerar att avvikande ska förtryckas, utan tvärtom, med sin rubrik försöker säga att detta heller inte är avsikten. Då borde du komma till slutsatsen att detta inte alls borde vara kontroversiellt. Man kan sedan tycka att det är tråkigt och försoffat eller klokt och välunderbyggd sanning om hur samhället borde se ut. Men att den skulle vara ‘extrem’ är väl att gå rätt långt?

Om det inte varit ‘högerextremt’ att hävda att kärnfamiljen är vad vi bör sträva emot, så hade rubriken heller inte behövts. Även med den, så brännmärks garanterat budskapet gärna som extremism. Vi känner en sekunds obehag, trots att vi vet bättre.

Kärnfamiljen borde vara mainstream, inte pride

Icke desto mindre är det ju just det ditt första obehag visar: nämligen att det är extremt att tycka att vi ska ha så många kärnfamiljer som möjligt, för barnens skull, men också för föräldrarnas, liksom för samhällets bästa. Minimera antalet ensamma mammor, låta barn få behålla kontakten med sina fäder, och växa upp i ett enda hem, en trygg miljö för de flesta. Det finns goda fakta som visar att detta är samhällsekonomiskt idealiskt och ger långt färre ungdomsbrottslingar, mindre våld i hemmet (mot de ensamma mödrarna) och bevarar sund respekt för äldre lättare, då även fadern är med och utformar uppförandekoden. Men jag lämnar dessa åt sidan nu. Det intressanta är att det är motsatt uppfattning, den vänsterextrema, som är mainstream i Sverige idag.

Fejkmonopolet

När vänstern har lyckats med det, så – är det gloves off? Bör vi tillåta oss att fejka tillbaka? Vänstern vill förstås ha monopol på fejkandet. De skriker högt så fort de upptäcker ‘övertramp’, sådana som de själva begår regelmässigt av ren slentrian eller i fullaste medvetenhet. Slentrianen är möjlig, just för att det är så sällan vänstern själva blir påkomna. De räddhågsna i mitten får sällan samma otäcka vibbar när statstelevisionen sprider fejk, det är inte som att de då konfronterar sina vänner till vänster. Det krävs enorm bearbetning för att detta ska gå att dyrka upp, för Public Service har ett så oerhört mycket större genomslag än vad vi på nätet har.

Fake news underminerar samhället

Fake news är en nedåtgående spiral, underminering av alla auktoriteter i samhället. Något av det mest destruktiva av allt som pågår i vårt samhälle, för det är tilliten som byggt vår välfärd. Nu är den på väg att försvinna, även mellan svenskar. Detta hade aldrig kunnat hända om vår skurkregim och systemmedia valt att 1. hålla sig till en politik som är så absurd att det inte går att göra satir och parodi på den, 2. lett utvecklingen, med nyheter som ‘hälften av alla som kommer från Syrien är välutbildade’. Skillnaden mellan systemet och avarterna på nätet skulle ha varit för stor.

Men nu har vi att förhålla oss till detta. Jag hör till dem som, för mitt eget varumärkes skull, inte vill sprida osanningar. Men jag har visst överseende med att andra inte resonerar så. Att man inte ser mycket alternativ till att högern ägnar sig åt samma smutsiga hantering som vänstern, när skadan redan är skedd. Vi är på väg mot ett samhälle utan tillit till något. Den verklighetsbild människor får landar någonstans mitt i där propagandan ankrar. Att låta vänstern ensamma sköta fake news, med sina mångdubbla resurser, det är ju detsamma som att ge upp. Som att bedriva krig enligt gammeldags riddarideal mot tanks som anfaller på juldagsmorgonen.

Fake news måste riktas mot rätt mål – och sanningen vinner i längden

Det sämsta med ‘dildo-kampanjen’ är att den helt enkelt går för långt, så att den inte blir trovärdig, för mig en ren satir, men för andra en klumpigt försök till förtal. Den är också helt onödig, eftersom Pride-vulgariteterna som förekommer är helt tillräckliga för att väcka folks avsky. ‘Fake news’ som biter är istället när den artikulerar sådant som vi alla ‘vet’ men som är svårt eller omöjligt att bevisa. Till exempel vilka det är som slänger bomberna – det kommer nog aldrig kunna avslöjas, än mindre få de skyldiga bakom lås och bom – eller utvisade. Detsamma gäller mordbrännarna, och i stor utsträckning även gruppvåldtäktsmännen. Fake news fungerar också bättre när den faktiskt inte går att säkert hävda att den är osann. När hovrätterna släpper alla fria, hur ska man då konstruera en korrekt statistik över brottsligheten? Och när en allt större årlig avvikelse kan konstateras mellan anmäld våldsam död och dödsfallsregistret – ända sedan 1990 – då är fejk news satt i system av samhället.

Jag har inte så stora moraliska betänkligheter under sådana omständigheter. Värre är de rent strategiska. Vänstern vinner fajten, på kort sikt, oavsett om man spelar falskt eller enligt gentlemannaregler. De har så mycket större resurser. Men på lång sikt vinner sanningen, och då är det bra att ha varit på samma sida. Det går att skriva om allt detta utan att kompromettera sig – och jag har mitt varumärke att tänka på, så det är vad jag gör. Men jag kommer inte klaga på om andra är mindre nogräknade; det är oundvikligt, om än tyvärr ofta kontraproduktivt, särskilt om det inte görs skickligt och genomtänkt.

Magnus Stenlund

Swish 070-763 97 02
Bg 591-5640

Publicerad 3 kommentarer

Vår tolerans för avvikelser har övergått i intolerans mot det normala, när HBTQ-rörelsen kräver att vi ska gissa rätt kön på ‘sociala konstruktioner’ som inte syns.

Om det blev lag på att ingen som är under 40 får kalla män däröver för ‘gubbe’ – skulle den respekteras? Skulle facebook införa algoritmer som kollade upp att de yngre vårdade språket ordentligt? Och tillämpa strikt? För även om den kränkte äldre mannen råkar se ut som en sådan, så kanske han känner sig som en ung man. Och – ännu värre – om han råkar ha ett baby face som gör att han ser ut som 30. Extra illa! Att kalla någon för något han inte är och som inte heller ser ut att vara det – snacka om ‘nålstick’!

Nej, skulle inte tro det. Inte bara skulle vi tycka att det här vore löjligt, man skulle av samma skäl bryta mot regler som kändes galet provocerande. Facebook skulle aldrig beivra det här. Och den som har ett baby face skulle snarare bli glad om någon kallade honom gubbe, än tvärtom. Sedan används ju ordet ofta utan illasinnad betydelse. Vem bör känna sig kränkt, om man vet att ont uppsåt saknas?

Det är bara om man tjatar in budskapet riktigt ordentligt, som det plötsligt blir en sanning. Inte nog med att vi gubbar plötsligt skulle ta illa vid oss – ‘invektivet’ gubbe skulle ju faktiskt med sådan ‘uppbackning’ snabbt bli just så förgiftat illasinnat att vi också faktiskt skulle kunna ha god anledning att ta åt oss. Snart skulle det bara finnas tre grupper kvar som använde det: dels de som verkligen vill vara elaka. Dels de, troligen äldre (gubbar), som lallar runt lyckligt omedvetna om att ords betydelse kan ändras så radikalt. Slutligen de som vägrar att låta ordets betydelse ändras.

Vi som tillhör den sistnämnda gruppen kämpar just nu en fåfäng eller redan förlorad kamp. Att säga negerbollar är idag nästan lika omöjligt som att säga neger utan boll. Att säga zigenare, indian eller eskimå är snart lika illa. Men att råka säga tjej till en ‘binär transperson som vill utföra eller har utfört en könsoperation för att hon känner sig som man? Ska vi verkligen behöva ha dåligt samvete även för det?

Hur jobbigt kan det va’?

Enligt HBTQ-rörelsens förespråkare så är detta ett ‘nålstick’ som när de adderas och blir många ger mentala blåmärken. Jag undrar bara hur de vill bli adresserade istället. Intressant nog är det bara s k icke-binära transpersoner som insisterar på ett ‘hen’. De övriga vill alltså vad jag förstår ikläda sig ett manligt eller kvinnligt alias som är det motsatta i förhållande till det kön de fötts med. Kontentan är att vi som inte vet det här ska lära oss att aldrig utgå från att en för oss okänd människa är det kön han/hon ser ut att tillhöra. Vi ska alltså alltid börja med att använda ett neutralt tilltal. Och detta även om vi vet personens förnamn, som ju kan vara en kvarleva från en uppväxt med det vid födseln felaktigt givna könet som bestämmande utgångspunkt. Att vi i 99,99% av fallen skulle ha rätt spelar ingen roll!

Uppdag Gransknings program om Tranståget är ett måste för den som vill förstå omfattningen av galenskaperna. Det handlar om tusentals förödda liv – ungdomar som aldrig någonsin kommer kunna ångra ingrepp de gjort, uppmuntrade av en sjuk samhällstrend.

Tranståget – Uppdrag Granskning

Och om tio år kanske det bara är rätt till 97%, antalet könsbytesoperationer ökar i lavinfart. Som Uppdrag Gransknings program Tranståget gör klart, så finns det inga rimliga förklaringar på detta, annat än att vårt samhälles tolerans för avvikelsen har övergått till det motsatta: intolerans för det normala. Ungdomar lider regelmässigt av mer eller mindre stor ångest under den tid de förvandlas till vuxna. Med ‘upplysning’ från RFSL och andra HBTQ-tillvända institutioner, så är det allt fler av dessa ungdomar som intalas att de är födda med fel kön. I många fall helt i onödan. Att det samtidigt finns dem som mår bättre i sin nya kropp motiverar inte detta samhällsexperiment; behandlingarna är inte ens testade för de biverkningar som konstateras vara vanliga. De enda som mår riktigt bra är godhetsknarkarna som får medalj för hur progressiva och fördomsfria de är.

‘Konservativa’ SvD

SvD:s artikel är listig propaganda för transvågen, den vanliga agendadrivande journalistiken på nyhetsplats, i en påstått konservativ tidning – ingenting kan vara mer effektiv propaganda, folk inbillar sig ju fortfarande att SvD står till höger, pga att man har en ledarsida som (ibland) gör det. Förment sakligt går man igenom transrörelsen idag, men redan i ingressen får vi veta att det är “konservativt kristna, högerextrema och radikalfeminister” som är emot den. Inga andra än extremister kan tycka så dumt! Man plockar sedan upp och skjuter ned motståndarna, genom att, som regelmässigt är bland postmodernisterna, lägga ord i deras mun. UG:s argument i Tranståget – och framförallt den tunga statistiken – behandlas givetvis inte. Inte heller de liggande lagförslagen, om att göra könsbytesoperationer möjliga för 15-åringar utan föräldrarnas samtycke. Man vet att det vore att väcka den björn som sover där ute bland allmänheten. Istället svärtar man ned UG så gott det går, genom att berätta om hur programmet blev fällt i granskningsnämnden (för något som inte har med sakskälen att göra).

Bara som radikalfeminist kan du säga att även den icke-binäre är naken i tjejernas omklädningsrum. I alla fall ett tag till.

Harry Potter-författarinnan JK Rowling har också hamnat i krig med transrörelsen. Hon har nämligen påstått något så fräckt som att ‘kön är på riktigt’: “I debattartiklar, essäer och tweets har Rowling det senaste halvåret skildrat transkvinnor i termer av män som försöker ta över kvinnornas omklädningsrum, samt beskrivit könsbekräftande hormonbehandling som en modern variant av omvändningsterapi för homosexuella.” Sådana här uttalanden (lagda Rowlings mun och ‘tolkade’ av SvD-journalisten) skulle ha fått nästan vilken offentlig person som helst att förlora framtida plats i tv-sofforna, ja även förlagets gunst och möjliga anställningar. Inte ens de superrika, till vilka Rowling måste räknas, är opåverkade av detta, att bli parias i offentligheten. Men det är lugnt. Rowling har nämligen ett frikort: hon är radikal feminist.

Är man radikal feminist så går det fortfarande att kritisera transrörelsen utan att bli helt ‘outad’ från systemmedia och offentligheten. Men inte länge till.

Sådana här inbördeskrig i vänstern kan verka spännande, men de mest utopiskt verklighetsfrånvända vinner ju alltid. Tillsammans med sådana som Kajsa Ekis Ekman och Ebba Witt-Brattström har Rowling fått beteckningen TERF, ”transexklusiv radikalfeminist” och transrörelsen lär med så hemska öknamn gå vinnande ur striden, på samma sätt som klimatreligiösa vunnit över trafiksäkerhetsfrälsta i frågor om hur vi ska framföra våra fordon (gärna överallt i 30 för att ‘rädda liv’, men utan dubbar, oavsett hur halt det är).

SvD lär oss vad vi ska säga. Vi kan konstatera att Sverige var först ut och att vi har en oerhört tolerant majoritetsbefolkning. Antalet könsbytare var också mycket få och nära konstant, mycket länge, trots möjligheterna som erbjudits i 48 år. Det är först nu, sedan 2012, som trenden stigit exponentiellt.

Missuppfatta mig gärna rätt. Jag tror stenhårt på indoktrinering. Och om vi får ett par decennier på oss så ska vi nog kunna tjata in budskapet att det är vanvördigt och illa att kalla vuxna män för gubbar. Klart det bör bli olagligt! Eller åtminstone socialt oacceptabelt. Med genuint reaktionära krafter tillsatta på strategiska poster inom i stort sett hela systemmedia så kommer respekt för äldre kunna återupprättas. Och med hjälp av facebooks algoritmer så lär det inte ens bli debatt om saken. De som tycker annorlunda ‘outar’ vi bara.

Magnus Stenlund Sunt Förnuft

Swisha gärna om du vill stötta min politiska gärning eller mitt projekt: att återupprätta en nationell ursprungsmyt.
070-763 97 02, eller bg 591-5640

Publicerad 2 kommentarer

Islams kvinnoförtryck och könsdysfori är inte argument för manshat mot svenska ‘cis-män’

Jag publicerade artikeln ‘Manshat är mainstream i mainstreammedia’ den 18 maj. Den är minst lika aktuell idag, efter att två unga kvinnor, Wilma och Emilia, blivit mördade. Pojkvän respektive barndomsvän hör till de närmast misstänkta – en har utländsk bakgrund från Menaländerna, vilket framgår av Petterssonsblogg bl a; i det andra fallet förefaller brottet enligt Nya Tider vara en prostituerad man, med en transsexuell läggning, även psykisk störning kan vara en förklaring, men någon typisk svensk ‘cisman’ handlar det definitivt inte om. Att Emilia är född pojke och transexuell är inget media anser finnas skäl att nämna, men det är förstås en del i detta drama. Antale unga som upplever att deras biologiska kön är en tvångströja ökar explosionsartat, som en följd av de normer man dagligen matas med. Och att somliga är mycket olyckliga i sina roller även efter könsbytet är lika förbjudet att tala om. Att detta leder till en livsstil som också är riskutsatt är inte heller något vi får tala om. Emilia sålde sex över nätet. Det innebär inte att hon hade sig själv att skylla, men att de som argumenterar för att den nya hbtq-frigörelsen är överlägsen kärnfamiljen som livsstil borde ifrågasättas, precis som dem som ser ‘mångkulturen’ som en enda stor lyckobringare.

Feministerna har MSM bakom sig.

Wilma
Emilia.

Var i MSM hittar man namnet på Wilmas pojkvän? Var får vi veta att Emilia var en transperson och sålde sex? Att hennes barndomsvän var prostituerad? Det har vi inte att göra med anser man. Och det kanske stämmer, men när morden används som argument för att föda mer manshat, så måste jag invända, då är allt detta relevant.

Vi har en generation unga som vuxit upp med de mest groteska anklagelser mot svenska män, ständigt ringande i öronen. Denn häxjakt som inleddes med metoo har inte upphört. Våldtäkterna på ‘We are Sthlm’ och andra musikfestivaler tystades först ned, men när man sedan tvingades plocka fram dem i ljuset, så gjorde postmoderna feminister en rockad: dessa övergrepp har börjat användas som en del i smutskastningen av män, inte så mycket i största allmänhet, utan av vita män, s k ‘cismän’ (sådana som är bekväm med sin biologiskakönsroll), och svenska män i synnerhet. Man klumpar, som Frida Boisen i Aftonbladet, ihop det med annat våld inom förhållanden och kallar förövarna för ‘Svenska män’. Samtidigt som feministerna alltså med ena handen gör allt för att befordra massinvandring av kvinnoförtryckande kulturer, så låter man de övergrepp dessa begår som argument i sitt könskrig mot den svenske mannen. Vi är så klart många som genomskådar den förljugna argumentationsstrategin, men några av oss är mycket sämre på att göra det än genomsnittet. Nämligen de unga tjejerna själva. Sådana som Wilma och Emilia. Få bär ett lika stort ansvar för deras död än sådana som Boisen. Och få är det som kan visa hur förvirrade de unga kvinnorna är, bättre än ‘Ebbis’ i Metro.

Ebbis i Metro – kallar sig gärna ‘vänsterfitta’

‘Svenska’ män, Boisen? Vanliga medelsvenssons som är trygga i sina biologiska könsroller? Och det är ‘svenska’ kvinnor som tvingas bära niqab, som utsätts för hedersvåld och tvingas gifta sig med sina kusiner?


Nej ’Ebbis’. Det är inte i första, andra eller ens tredje hand att de är ’män’ som gör de nytillkomna så felplacerade här. Det finns andra viktigare egenskaper att peka på, men mindre pk förstås.
*
Här en synnerligen enfaldig kolumn i Metro. Skriven av en ung kvinna som gör reklam för sig själv som ’vänsterfitta’ i länken under artikeln. Att sådana som Emilie ’Ebbis’ Roslund har möjlighet att sprida sina infantiliteter vitt och brett i en så stor upplaga säger mycket om Sverige idag, det är därför jag väljer att slå in en öppen dörr och bemöta henne. Ebbis konstaterar som ’fakta’ att män är ’en ekonomisk belastning för samhället’. Den här typen av manshat är i svenska media inget uppseendeväckande. Jag vill be er stoppa in ordet kvinnor istället för män i den meningen och fundera över hur sannolikt det hade varit att en sådan text publicerats.
*
Slutsatsen når Ebbis med lite selektiv statistik över sjukvårdskostnaderna för kvinnor som drabbats av våld. Ja, det är ju bara att hålla med. Och vet ni vad: män ju har skapat jordens alla klimatutsläpp också. Såsom ansvariga för den industriella revolutionen – och det välstånd som följde med den. Fy dem.
*
Alla radikala feminister är ju förtjusta i att trappa upp könskriget. Så här lite mer ammunition: med samma selektiva urval av statistik kan man ju konstatera att kvinnor kostar oss tre år extra i pensionsbetalningar. Om de bara ville dö lika fort som män så skulle vi spara massor! Och alla extra sjukdagar, som ju bekant kvinnor leder statistiken överlägset i. År ut och år in. Detta kostar ju många fler miljarder än de tre som du nämnde, Ebbis. Nej, jag tycker inte jag behöver nämna vilket kön som betalar mest skatt.
*
För det mest intressanta med den här pamfletten är ju rubriken! Och bilden under som ger association till resa över haven, med en precis lagom svartmuskig man snett bakifrån, omöjlig att avgöra etnisk härkomst för. Både rubrik och bild vill förstås antyda invandringskritik, utan att med ett ord nämna just invandrare. Eller att det är invandrare som står för det mesta kriminella våldet, det som Ebbis tar upp. En siffra ur högen: 96% av alla överfallsvåldtäkter t ex.


Det är nästan komiskt att Ebbis och hennes likasinnade ‘vänsterfittor’ lyckas sortera fram en egenskap med de nytillkomna som det faktiskt är pk att tycka illa om. Män! Eftersom Ebbis tillåter sig att generalisera så gör vi det också: här ett axplock andra egenskaper som också täcker in stora delar av de nytillkomna och som definitivt är mer relevanta om man vill kritisera:

Underutbildade. Religiösa fundamentalister. Kriminella. Bidragslyckosökare. Kulturellt medeltida värderingar. Kognitivt utvecklingsstörda. Rasister. Antisemiter. Kvinnoförtryckare. Till detta kan vi lägga problematiken att mansöverskottet i sig skapar stora problem, inte minst eskalerande kriminalitet.

Fakta Ebbis. Inte åsikt. Men det är inte något som Ebbis pekar på. Hon vill ju inte peka ut invandrarmän. Utan män överhuvudtaget.

Med mina fullständigt otidsenliga värderingar känns det inte riktigt rätt att ge sig på en kvinna, som i mina ögon uppenbart inte har mognat klart ännu, hennes åsikter i livet är typiskt juvenila och borde väl kunna få vara så. Om 20-30 år kanske Ebbis lärt sig tillräckligt mycket för att ha kommit till helt andra insikter. Träffat man och fått barn och börjat oroa sig för dem och för den egna pensionen. Problemet är att det är sådana som Ebbis som styr Sverige. Ungdomskulten och föraktet för intellekt och utbildning är totalt. Risken är dessutom stor att Ebbis gör karriär på sin partibok och blir ännu mera pk, får ansvar för någon myndighet där det faktiskt krävs kompetens.
Problemet med Sverige idag är inte att Ebbis finns. Utan att Ebbis regerar.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad 3 kommentarer

Hur kan feministerna acceptera en överman?

Sport och idrott handlar om kropp och naturliga urval, alldeles uppenbart är att det aldrig kommer att bli ‘rättvist’. För vad är biologisk rättvisa? Genetiskt är etiopierna uselt utrustade för att bli världsmästare i boxning, men de lär fortsätta att ta hem mängder med löparmedaljer. För män och kvinnor med bakgrund från Västafrika är det tvärtom, här hittar man även de mest gynnsamma anlagen för explosiv snabbhet. Stora länder som Kina kan visserligen plocka fram ett helt lag med långa basketspelare, men som kroat har du ändå betydligt större chans att bli världsmästare i samma sport. Den genomsnittlige östasiaten har i snitt små chanser i alla kraftsporter, där kroppslängd och muskelmassa är avgörande framgångsfaktorer – utom där en viktklassindelning görs, som inom boxningen.

Alla vet ju visserligen att det är tungviktstiteln som räknas för den stora publiken (och pengarna), men de flesta tävlande vet att konkurrensen är tuffare i lägre viktklasser, där fler håller till. Möjligen skulle en sådan indelning kunna göras i fler sporter, för att se till att ge fler chansen att vinna och därmed motivera fler. För utan tvekan har det ju betydelse för barn att kunna drömma om SM-, EM-, VM-guld och OS. Att bli som sin idol som man sett på tv.

Så här har man ju också ordnat verksamheten för handikappade. Man tävlar mot andra med liknande handikapp, så rättvist som möjligt för att motivera så många som möjligt. Att tävla är nämligen något vi tycker om och som driver många till fina prestationer, som i sin tur utvecklar personlighet och skänker glädje. Naturligtvis gäller detsamma i lika hög grad för barn och den åldersindelning som finns där. Det handlar både om vad som är rättvist och motiverande. Ingen skulle komma på tanken att sätta in ett lag med nollfyror i samma serie där nollniorna spelar.

Är 18 års testosteronbehandling OK?

Det är därför ganska enastående bakvänt att vårt pk-samhälle bestämmer sig för att män som byter kön ska få tävla som om de varit biologiska kvinnor från början. Man skulle kunna jämföra med en person som sätts på testotosteronbehandling från det att hon är fyra till dess att hon är nitton, i avsikt att bli duktig linjespelare i handboll. Året före OS avbryter hon behandlingen, 188 cm lång och 110 kg tung. Även om testosteronhalterna hinner sjunka ned till godkända nivåer, så har jag svårt att tro att någon på allvar skulle acceptera henne som tävlande på lika villkor. Men just så har det i praktiken fungerat för Hanna Mouncey i Australiens damhandbollslag, bara med skillnaden att hon föddes som biologisk man och sedan genomförde ett könsbyte 2016. Hon är dessutom proffs sedan många år – i herrlagen, spelade VM för Australiens herrar 2013.

Hanna har alltid känt sig ‘i första hand som handbollsspelare’. Men könsbytet var viktigare. Eftersom hon är ensam om att vara könsbytare i Australiens landslag och än så länge ett ovanligt tillskott inom damhandbollen öht, så är hennes lags möjligheter att vinna fortfarande begränsade av de övriga spelarnas kompetens. Men med fem sådana här kolosser i laget så skulle man garanterat vinna VM oavsett motståndarnas skicklighet. Frågan är hur motiverande det skulle kännas? Som att ha med fem tolvåringar i knattelaget; t o m tolvåringarna själva måste ju fatta att en seger inte är mycket att yvas över då. Men så tänker tydligen inte Hanna. Könsbytande män vill ju se sig som kvinnor och man får inte påpeka ens de mest uppenbara elefanter på handbollsplanen för dem, då kan deras känslor såras.

Snart kan du som förälder inte stoppa din tonårings könsbyte

Hur är det med flickors känslor då? I den exponentiellt växande gruppen som på svenska sjukhus med glada tillrop uppmuntras att följa sitt hjärta och byta kön innan de lämnat tonåren bakom sig, så är de allra flesta flickor. Det är uppenbarligen de som är mest lättpåverkade av tidsandan, som talar om för små barn att flickor minsann kan (vara som män) och helst bör tävla med män just som män brukar göra. Vår s k jämlikhetspolitik har sedan decennier deformerats och blivit groteskt missbildande, och lett till att unga människor mår dåligt i sina naturliga könsroller. För dem som tar steget att byta kön är det oåterkalleligt, men det verkar inte bekymra vare sig läkare eller politiker– det här är ju så otroligt fint och politiskt korrekt; svensk lag är på väg att ändras så att föräldrar inte heller ska kunna säga nej till den femtonåring som bestämt sig. Vad de ska säga om de ångrar sig vet ingen. Men det handlar, som Uppdrag gransknings program visar, sannolikt om självmordsbenägenhet som redan före bytet var hög och efteråt lär kunna nå tvåsiffriga procenttal – oönskade och utstötta av alla grupper, även ‘de egna’.

Att möta en bergsgorilla

För flickor som byter kön är idrottskarriären, om de haft någon, alldeles säkert över. Det får ligga med i vågskålen. Man kan undra varför inte Hanna i Australien ska tvingas inse samma konsekvens? Och om man vll fortsätta, varför driver inte hbtq-rörelsen på för att det startas särskilda lag och tävlingar för könsbytare? Allra mest absurd är förstås situationen för biologiskt födda kvinnor med idrottsintresse och -förmåga. Hur ska de i framtiden kunna motiveras av drömmar och ambitioner om att vinna och bli bäst? Som sjuåring handbollsmålvakt skulle jag ganska snart ge upp om motståndarna var tolv. Som manlig brottare skulle jag vara livrädd om jag fick möta bergsgorillor.

Jag är glad för Hanna skull om hon trivs i sitt nya kön, men på handbollsplanen är hon en anomali. Publiken ser henne förstås som något av ett freak, även om ingen säger det öppet, motståndarna lär uppleva henne som legaliserad dopning och vad medspelarna tycker om att ha henne i omklädningsrummet vet jag inte, men jag skulle ha förståelse för den som inte känner sig helt bekväm.

Det här är ett flagrant exempel på hbtq-minoritetens förtryck av majoriteten. I detta fall de biologiska kvinnorna. Det visar att pk-samhället blivit helt perverterat, alla sunda principer har lagts åt sidan. Och vinnare är… ingen alls.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad Lämna en kommentar

De apatiska är symptom på en svängning – och hur den kommer se ut.

Aldrig har jag väl haft en så lång lista med källor från MSM! Kannibalerna (ni vet ‘för klimatets skull’), är här i lustfylld iver i färd med att slita sönder en av de mest omhuldade myterna de själva skapat när det begav sig, och som beredde vägen för den våg av flyktingar som sedan nått och rotat sig – på ett eller annat sätt – i Sverige. Ja, att de apatiska barnen blev en dörröppnare för de familjer vars föräldrar var cyniska nog att injicera farliga droger i sina barns vener och hota med stryk om deras sängliggande telningar reste sig upp, den saken står klar. Men än mer betydelsefullt är ju att det var här lögnmaffian munkavlade allt motstånd, så effektivt att få – och ingen av betydelse – därefter vågade öppna munnen.

Jag såg själv en läkare intervjuas på SwebbTV om fenomenet, för kanske två år sedan. Han kallades – efter sin högst relevanta kritik – för nazist. Och redan 2005, efter att de första fallen konstaterats, så hade SvD ett reportage där vårdpersonal intygar att många barn inte var sjuka och att det fanns föräldrar som direkt motarbetade vården. En artikel som sedan reproducerades i bl a AB, bara för att ge slutreplik till Gellert Tamas, vänsterjournalisten som startade hypen, och låta honom skjuta ned kritiken. Tamas fick konsekvent närmast 100% medieuppbackning, och ‘den som inte höll med i hans insinuanta och tesdrivande berättelser blev hotad med PO-anmäld, förtalsanmäld och uthängd till allmän beskådan i minst fyra olika tidningar’ (Hanne Kjöllers beskrivning).

Bakgrunden

Hundratals barn insjuknade i komaliknande tillstånd när man fått asylavslag. Av de insjuknade kom över 80% från forna (muslimska) sovjetstater, och det var närapå uteslutande i Sverige fenomenet inträffade. Efter att asyltillstånd vunnits så tillfrisknade barnen utan undantag och mycket snabbt. Och fenomenet har idag i stort sett upphört. Bara dessa omständigheter borde ju vara tillräckliga för vän av sunt förnuft att dra öronen åt sig. Men själva motivet att gå så här långt för att få uppehållstillstånd, trots att man alltså inte ansågs fly från fara som motiverade asyl, var ju i sig tabu att tala om. Det innebar att man misstänkliggjorde dessa ädla människor från andra (muslimska) kulturer. Och att det fanns ekonomiska motiv var något som man då alltid förnekade (och fortfarande ofta gör), väl medvetna om att det skulle göra debatten mer nyanserad, på ett sätt som inte alls var önskvärt.

De flesta mångkulturkramare i beslutsfattarposition har nämligen alltid vetat att de vi tar emot sällan är akut hotade av krig och fara, det är en officiell lögn som många av dem också – mellan skål och vägg – erkänner. Nej, man tycker synd om de asylsökande för att de har det ekonomiskt sämre än oss, och att vi rika svenskar har råd att dela med oss. De apatiska flyktingbarnen är symptom på samma fenomen: en officiell lögn som massinvandringskritikerna inte fick slå hål på för att det skulle ha riskerat att minska flödena, men som inte skulle ha ändrat godhetsapostlarnas inställning ett dugg om den avslöjats.

Därför är lögnen idag fullt möjlig att diskutera öppet, även i MSM, nu när den tjänat sitt syfte. Så har man nu gjort upp med sitt arv? Icke. På AB är det fortfarande Tamas som får slutreplik. Han tycker at Filter sållat ut ett undantag. Ska man tro på honom så är detta exempel på den enda lilla promille som fuskat. Klart han säger så, han skrev ju en bok om eländet och satte all sin heder och ära i pant redan då – mot ett fett arvode förstås. Men trovärdigheten i hans genmäle är noll, om man läser den nedgörande kritik hans bemötande får av Ola Sandstig i Filter. Gör man det så framgår att Gellert är en faktaförvrängare av rang, som plockar ihop sina sanningar lite som det passar och väljer bort allt annat.

I media behandlas Tamas fortfarande med silkesvantar.

Men i P1, där Tamas och Sandstig möts i ‘debatt’ anser programledaren Johan Cedersjö tydligen att det inte är hans uppgift att ta ställning. Att skandalen inte är en skandal, utan en fråga om olika åsikter. Och i AB får Tamas som vanligt sista ordet. Däremot faktiskt inte i Expressen, där Linda Jerneck förtjänstfullt ställer de rätta frågorna. Varför gör man inte avbön på SVT? Var är självkritiken i medierna, efter att ha begått karaktärsmord på alla som vågade säga emot? På DN gör man (surprise!) något mittemellan. Tamas får sista replikskiftet, men i Kjöllers krönika från i lördags, så ges Tamas i allt väsentligt fel. Det är ju inte bara de båda nu vuxna barnen som vittnat, det är en hel yrkeskår med läkare och sköterskor som träder fram (igen – och den här gången tror man dem).

Kjöller drar paralleller med andra fenomen som hon tycker har liknande drag. Hur en mediahype förefaller kunna skapa stora epedimier, sådana vars specifika natur är att när de väl dragit fram över landet så mynnar hypen ut i ingenting. Hon tar som exempel 80-talets kvicksilverinsjuknade efter miljölarmen, bildskärmsallergin och alla ‘sjuka hus’ som kom något senare, och så 2000-talets alla utmattningssyndrom. Den allra senaste sjukan är den epidemiska ökningen av ‘könsdysfori’ som innebär att man vill byta kön.

Kjöller har rätt i att många gärna låter sig suggereras när samhällstrenderna löper iväg. Könsdysforin är enligt min åsikt utan minsta tvekan en avläggare till s k könsneutral uppfostran – politiskt korrekt könsretorik i det offentliga rummet, som tyvärr många unga föräldrar tagit på allvar och fört vidare in i det egna hemmet. Skulle man statistiskt kontrollera sambandet mellan barn drabbade av symptomen (som oftast värst och tidigast i Sverige, men nu vanligt i hela västvärlden), så skulle det säkert gå att fastställa en hög korrelation mellan vänstervinklade föräldrar boende på Södermalm och telningar som vill byta kön, medan SD-sympatiserande föräldrar på landet lär ha färre av dito. Och i de muslimska parallellsamhällena garanterar jag att fenomenet är närmast okänt.

De apatiska barnens lidande var på riktigt – och deras föräldrar var inte påverkade av en ‘hype’.

Men Kjöller har också fel. De apatiska barnen är ingen ‘hype’. De utgör ett krasst bevis på hur åtråvärt Sverige är för bidragsresenärer. Och hur hänsynslösa dessa kan vara. Mot sina egna barn. Fenomenet spred sig så bra för att tricket visade sig fungera. ‘Epedemin’ var högst medveten – från föräldrarnas sida. Att sedan barnen mycket väl kan ha blivit sjuka ‘på riktigt’ av den behandling de utsattes för, även i de fall det enbart handlade om beordrat sängliggande – det är en helt annan sak. Vad det här säger? En hel del fula saker om den invandrande (muslimska) kulturen, som visar sådan hänsynslöshet och brist på empati för barnen. Hypen utgör också ett bevis för hur enväldig och repressiv svensk media var och är fortfarande. Vill man lära sig något av detta? Knappast.

I en kort byline under Kjöllers säger sig Lisa Magnusson vara glad över att luften gått ur den identitetspolitiska vänstern. Hon menar att det nu är viktigt att inte låta en lika identitetspolitisk höger ta över. Det sammanfattar ganska väl var medierna står idag. LM var en av de högst ropande rösterna på DN under metoohösten för två år sedan, som bl a tyckte att det nog var rätt att knäcka några ägg (de oskyldigt anklagade män som dömdes mot sina nekanden eller tog sina liv) för att göra identitetspolitiskt korrekt omelett.

Skadan som detta drev rivit upp är inte självläkande, den kräver som minst att offentlig avbön görs. Detsamma gäller förstås i än högre grad massinvandringen, som bara kan göras ogjord genom repatriering, något som inget riksdagsparti idag vågar föreslå. Att som LM gör, låtsas ställa sig ‘i mitten’ efter att detta skeende inträffat är som att efter ha sänt alla dissidenter till gulag, säga att det förvisso var fel (och något som LM själv inte tyckte om), men att sedan acceptera utfallet. Ja, än värre – inga åtgärder för att återställa ordningen ska få ske. Enligt LM:s logik skulle det faktum att gulag skapats göra det självklart att fångarna vackert får sitta kvar – trots att hon åtminstone påstår sig inte gilla gulag. Fan tro’t.

Trots vänstersvängen så går det nu bra att bara fortsätta rakt fram. Som om den aldrig hade hänt.

För Lisa Magnusson och hennes kolleger är det som att man börjat en resa från Södermalm mot Kungsholmen, sedan ‘råkat’ svänga av 50 mil åt vänster. För att, väl nere i Kalmar, inbilla sig att man inte ens behöver göra den två kilometer långa högersväng som hade krävts från början, för att ta sig över Västerbron. Man är kvar i vänstervolten och vill inte betala för vad man ställt till med. Kritiserar sitt eget agerande som om det låg tjugo år tillbaka i tiden och som det egentligen gällde någon annan. Som man hur som helst kan förlåta nu och gå vidare. Som om ingenting har hänt.

Men jag köper inte det. Handlandet har pågått länge, men det har inte upphört. Få är det ännu som tagit konsekvenserna av de nya insikterna. Lisa och hennes vänner har visserligen börjat förstå att vikten på gungbrädan skiftat. De vet innerst inne mycket väl både vad de har gjort för fel och vad som behöver göras för att laga det. Men de gillar det inte. Kanske mest för att de skulle tvingas erkänna hur galet fel de har haft – och gjort. Kanske mest för att de också inser och är rädda för vad deras personliga ansvar – precis som de barnmisshandlande asylsökande föräldrarnas – kräver. Nämligen straff.

TV4 Malou efter tio

DN

Aftonbladet

Expressen

SvD 2005

Samnytt

Magasinet Filter

Publicerad Lämna en kommentar

HBTQ-certifiering – inte bara onödigt – en svindyr affär för skattebetalarna

Det finns tillfällen då DN:s nyhetsgranskning verkar skötas av vikarier. Plötsligt poppar något upp som ingen, hur politiskt korrekt man än vill vara, riktigt kan gilla. Läsarkommentarerna fylls av berättigad kritik och inte ens de mest förhärdade bland Löfvens betalda och/eller hjärntvättade kolportörer vågar ta saken i försvar. En sådan artikel landade igår. Visserligen lite i skymundan av huvudflödet, men med en lätt uppmärksammad rubrik: ’Dyrt för arbetsplatser att bli hbtq-certifierade’.

För en gångs skull en rubrik som talar om just vad det handlar om: i pk-Sverige så har olika typer av meningslösa certifieringar nämligen blivit ett ’måste’ för alla som vill hänga med, och som vill gynna de egna nätverken. Rebecca Weidmo Uvell har skrivit en hel del om de olika KRAV-märkningarna för livsmedel och hur dessa ha blivit en guldgruva för Mp-närstående organisationer och personer, utan att garantera att maten är bra eller inte. Och här är det istället RFSL som skär guld med täljkniv.
*
RFSL tar 5.000:- som minimum per anställd för en tvådagarskurs och var tredje år ska man uppdatera certifieringen. Bara det kostar 20.000:-. Som en av läsarkommentarerna förtjänstfullt räknar ut, med självkostnad för de två dagars produktionsbortfall så uppgår kostnaden till nära 14 miljoner kronor för en organisation med 1000 anställda. Och detta är ju inte den enda utbildningen eller certifieringen som finns av liknande slag. Genuspropaganda och ’intersektionalitet’ t ex, är ju andra ’kunskapsfält’ som de påstått förfördelade anser måste kravbeläggas för att alla ska förstå hur rätt och viktigt det är.
*
Man kan se det som nu händer som en tredje fas i det ständigt småputtrande postmoderna långkoket: först krav på lika utfall åt alla, sedan de facto finansiering av dessa kravmaskiner, i form av vetenskapliga fakulteter, ämbetsmän, rättsinstanser och representation i folkvalda församlingar. Och nu ska de ’kunskaper’ man samlat på sig föras ut till alla, som alltså både kostar skattebetalarna deras pengar och tid. Från småputtrande till tryckkokare.
*
Det är förstås främst inom den offentliga sektorn man anser sig nödtvingade att betala för sådant här. Det är inte bara en betydande extraskatt; pengarna hamnar i stort sett uteslutande i den postmoderna lobbyns fickor. Och på köpet för man alltså ut sitt budskap – på vår, skattebetalarnas, bekostnad.
*
Men det stoppar inte där. Även inom de privata företag som vill vara leverantörer åt denna sektor kommer kraven. Sådana kan också formaliseras direkt i upphandlingen om det vill sig illa – ingenting hindrar detta. Så tillkommer ett och annat ’progressivt’ företag, som tror sig kunna tjäna pengar på att framstå som pk-vänliga, som typ Max hamburgare (som vi alltså bör bojkotta för att tala om vad vi tycker). När företag sedan av medierna ställs till svars för att de inte är progressiva nog, ja då har man gått hela cirkeln runt.
*
HBTQ-personer ska behandlas likvärdigt förstås. Och specialister på BUP och bland psykologer inom fältet är man betjänta av att lära sig vad som krävs för att kunna bemöta dem professionellt. Om RFSL:s starkt politiserade budskap hjälper till med detta vågar jag sätta ett stort frågetecken för. Att kunskapen behövs i den breda allmänheten är ännu mindre sannolikt. Och när kostnaden ställs mot mer angelägna nyttigheter i vår samhällsservice, där i stort sett alla stödben just nu går på knäna, då blir det uppenbart hur fullständigt absurt felallokerad HBTQ-certifieringen är.


Magnus Stenlund
@sunt förnuft:

DN: https://www.dn.se/ekonomi/jobb-karriar/dyrt-for-arbetsplatser-att-bli-hbtq-certifierade/