Publicerad 1 kommentar

I ett ‘blattefierat’ samhälle så kommer försäkringspremierna vara skyhöga.

Bombningar avlöser skjutningar i Bredäng. Att skjutningar och bomber har en nära koppling är väl uppenbart för de flesta, inklusive polisen, som tidigt såg att fler bombningar följde på nedgången i antalet skjutningar, och att det fanns rationella skäl för bombmän att låta bli att skjuta; den tekniska bevisningen bl a. Men när det förekommer så här nära i tiden inom ett så väl avgränsat område så blir denna teori ännu säkrare. Vi kan alltså med stor säkerhet koppla samman bombningarna med de gängkriminella.

En sökning på Bredäng ger många färska kriminella dåd.

Dessa är, som de flesta vet, dominerade av unga män med utländsk bakgrund. Till viss förvåning tycks det också i de flesta fall faktiskt röra sig om sådana som är födda utomlands. Sjöshult i Expressen pekar alltså på något viktigt, även om den förvillande rubriken är avsedd att få oss att tro att nästan hälften av de gängkriminella är etniska svenskar. De är alltså främst andra generationens invandrare, och kraftigt överrepresenterade här de också.

Vad Sjöshult undviker att nämna i sin nu låsta artikel är att dessa ‘svenskfödda’ är andra generationens invandrare. Det framgår i texten, men bara för den som betalat för det och som gitter läsa till punkt.

Blattefiering

Etniska svenskar finns också där, men är inte vanligare än flera andra nationaliteter. På Flashback kallar man dem ‘blattefierade’ vilket är ett ord som vänstern naturligtvis brännmärker som rasistiskt, men innan de själva valt att ens vilja erkänna fenomenet, så måste man konstatera att termen är träffande, såtillvida att den beskriver den anpassning som somliga unga svenska män i utanförskapsområdena väljer eller känner sig mer eller mindre tvingade att göra. En anpassning till nya kriminella regler och en hänsynslöshet som är betydligt större än förut. Man dödar hellre än skadar. Oskyldiga får gärna stryka med. Och kvinnor och bebisar räknas som tillåtna mål. Naturligtvis är den utvecklingen ofrånkomlig, för i gettot finns oftast bara två val: antingen förekomma eller förekommas.

Den svenska kulturens fundamenta vacklar också, och visar allt större tecken på att blattefieras. Att i vårt samhälle överlåta rättsskipning åt polis, åklagare och domstol inser alltfler inte fungerar. Vi kan försöka ändra på systemet, med hårdare lagstiftning som tätar de läckor som juristerna skapat med en allt mer verklighetsfrämmande praxis, men det kommer kräva en oerhörd insats. Då är det lättare att ta lagen i egna händer. Och vänstern ser naturligtvis fram emot en mer storskalig ‘blattefiering’. Då kommer det nämligen bli möjligt att statistiskt tillbakavisa den kriminella överrepresentationen bland invandrare. Då är vi alla lika goda kålsupare och det kommer vara rätt så ointressant vad som startade den processen. Då har vänstern fått just det hårda samhälle som man alltid hävdat att vi haft och som man älskar att protestera mot.

Bomben i Bredäng var kraftig och huset där den sprängdes i låg så nära t-banestationen att denna var avstängd ännu på måndag morgon. Notera att jag är trött på ordet sprängning, som används för legala, planerade och kontrollerade aktiviteter. I DN börjar man å sin sida tröttna på ordet ‘explosion’, så nu blev det ‘detonation’. Och vi får så klart inte säga att dådet är immigrations- eller flyktingrelaterat. Det finns ju inga bevis för det. Låt oss gissa att polisen hittar en etnisk svensk medlem av Bandidos, som misstänkt. De flesta tror ju f ö att Bandidos är helyllesvenskt mc-gäng fortfarande. Passar alltså utmärkt för att röra till begreppen och förvirra om vilket samhällsfenomen som lett till fenomenet bombningar. Och till fenomenet ‘blattefiering’. Om vi ska gissa så kommer inte många bry sig i vilket fall, hittills noll läsarkommentarer. Corona överskuggar det mesta. Och folk är hjärtligt less på att läsa om bomber. Det nya normala har satt sig ordentligt, återigen utan att föranleda mer än knutna nävar i byxfickorna hos oss som ser bedrövelsen, och ännu hårdare ihopknipna ögon hos dem som vägrar. Och kanske en och annan som börjar inse att de måste försvara sig själva. En potentiell blattefiering på väg.

Försäkringar för känslor av utanförskap

Men – en sak till: vem betalar för det här? Försäkringsbolagen kallar det helst för force majeur, sådana extraordinära händelser som ligger utanför det försäkringsbara. I London hade man terroristförsäkringar för sådana här fall. D v s för bomber som slängdes av människor för att ställa till så stor skada som möjligt och utan hänsyn till oskyldiga människoliv. Men då hade ju den brittiska regeringen definierat IRA som en terrororganisation. Nu är det väl tveksam om det ens är politiskt korrekt att kalla detta för kriminell aktivitet. Göms det kanske undan i §23a ‘Gasläckor och andra typer av explosioner’? Nej, som sagt försäkringsbolagen kommer inte vilja vara med, nu när det här fenomenet verkar breda ut sig. Det får väl bli en särskild rubrik, ett tilläggsval för försäkringsfall: “detonationer till följd av känslor av utanförskap och socioekonomiska förhållanden”. Allt är möjligt. Men, om det blir som i London, så kommer tillägget mångdubbla premien. I ett totalblattefierat samhälle så kommer försäkringspremierna vara skyhöga, var så säker.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad 3 kommentarer

Knivhugga mamma och bebis? Inga problem. #nysvenskkultur i Malmö

En kvinna med sin ettåriga bebis. Finns det någonting vårt samhälle betraktar som mer heligt skyddsvärt, utan att man ens ska behöva yttra det högt? Men inte i Malmö, Sverige, nådens år 2020. Det handlar om ännu ett överfall, vid sextiden på lördagskvällen i en av Malmös många invandrartäta statsdelar, Bellevuegården, som tillsammans med Holma och Kroksbäck utgör ett av alla dessa ökända utanförskapsområden, de där som fungerar som importerade röstreservoarer för skurkregimen – och enorma nettoslukare av socialbidrag och andra skattemedel.

En misstänkt gärningsman, för en gångs skull redan gripen. Inga av de tidiga rapporterna i MSM innehöll signalement, såsom brukligt är, om det inte gäller etniska svenskar. Den här gången lyckades man tydligen få tag i honom ändå. Och hans offer? Kvinna, 40 år. Svårt knivhuggen med flera hugg. Livshotande skador. Vårdas på intensivvårdsavdelning. Även hennes bebis, ett litet flickebarn, har fått knivhugg. Gärningsmannen är anhållen för mordförsök, på dem båda.

Detta är alltså verklighet, i Sverige. Ingen osmaklig splatterfilm, med mordiska utomjordingar inblandade. En till det yttre, såsom mänsklig individ identifierbar varelse, har överfallit en kvinna och hennes ettåriga lilla flicka, och med upprepade knivhugg uppsåtligen försökt ta livet av dem båda.

I DN antyds ingenting om att det skulle ha varit fråga om ‘ett familjegräl’, övergreppet beskrivs som ett ‘överfall’. Gärningsmannens motiv kan vi alltså bara spekulera i, men rån, hat eller hämnd är alla tänkbara det vet vi, för liknande förekommer ju titt som tätt i Sverige nu för tiden.

Jag är infödd svensk, med svenska föräldrar och har bott i det här landet i större delen av mitt liv. I den kultur jag är uppvuxen i, d v s den som Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin påstår inte ens finns, så gör man bara inte något sådant här.

De värderingar jag fått säger att detta är det fegaste, ynkligaste, mest avskyvärda man i stort sett kan hitta på. Det är moraliskt så tabu att man inte skulle komma på tanken. Och dessa värderingar vet jag delades av dem jag växte upp med – inte bara de skötsamma, utan även rötäggen. Dessa värderingar har jag, liksom alla andra som också har växt upp i Sverige och vars föräldrar också är svenska, sedan fört vidare till nästa generation. Detta är ingenting vi har behövt säga högt: du ska aldrig ge dig på en mor med sin lilla bebis. Det vet vi alla ändå. Det ligger nedärvt.

Ändå är detta långt ifrån det första övergrepp av detta slag jag hört talas om i närtid, i Sverige. Nej, det är långt ifrån något unikt undantag.

Vad jag säger? Att den som påstår att sådant här skulle vara en produkt av ‘socioekonomiska förhållanden’ och att det inte finns kulturella skillnader som förklarar tragedier som denna, den har så fel som det kan bli. Men de finns ju ändå. Sådana som Sarnecki et al. Och de har styrt vad som får sägas och tros om brott begångna av etniska icke-svenskar i trettio år nu. Man har inte ens dragit sig för att skuldbelägga offren; allt för att undvika att peka ut en immigrant som mindre värd, en kultur som mindre attraktiv, en religion som annat än fredsälskande.

Men sanningen är att sådant här av somliga som nu befinner sig i vårt land betraktas som fullt möjligt och motiverbart. Att sådana kulturer nu rotats här, i vilka den så kallade ‘hedern’ går före all form av empati. Och att den gemensamma nämnaren utgörs av en religion där vissa handlingar, som är fullt förenliga både med svensk lag och moral, betraktas som ‘synder’ som enligt ledande företrädare för denna religion kan och ska bestraffas på detta vis, och där trosutövaren utlovas belöning, inte straff, i livet efter detta, om han begår en sådan handling.

Om det nu inte är en etnisk svensk som utfört detta – som jag ju inte ska få säkert veta, DN vill ju inte berättar det – så har det faktiskt betydelse för läsaren. För vi har rätt att få klarhet i om åklagaren yrkar utvisning på livstid. Vilket hen borde, men vilket är långtifrån säkert. Än mindre vågar vi hoppas på att detta döms så – och att domen även verkställs.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad 3 kommentarer

Barn skjuts vid lågstadieskolor. Där möts två olika världars uppfattningar om vad barn är.

DN:s artikel så klart i skuggan av Corona och börsfall. Men det är ju så sorgligt. Pojken som dog var 16 år. Det är klart att jag tänker på mina egna pojkar i samma ålder. Inser att den mördade ligger närmast i ålder med min egen yngste. Som jag ju inte kan låta bli att fortfarande tänka på som ‘lillgrabben’. Den döde ges inget namn i den ganska korta notisen. Bilden av den övergivna skolgårdens lekpark, i ett kallt grått småregn; den känns overkligt och så ofattbart sorglig. Vad gjorde han där? Var det för att hämta ett småsyskon? Hade han gått där själv, bara några år tidigare?

Jag vet inte vem pojken var, men jag kan förstå dem som i DN:s läsarkommentarer uttrycker sorg över att ett så ungt liv fått detta grymma och ovärdiga slut. Det är vår instinktiva reaktion, det är så vi svenskar tänker och det är så det bör vara i ett civiliserat samhälle.

’16-åringen var känd av polisen sedan tidigare’

Men detta samhälle finns inte mer, inte i Sverige. Den här pojken var ‘känd av oss sedan tidigare’, säger polisen till DN. Kanske han inte var så oskyldig trots allt. I läsarkommentarerna, som bara är elva stycken inklusive min egen, så är det också plötsligt en majoritet som anser detta. Som gissar att den här pojken tillhörde en miljö som bara på ytan tillhör Sverige. Som någon läsare kommenterar, så undrar man ju vad föräldrarna gjort, för den döde, för dem som sköt. Vi är flera som läst tillräckligt mycket för att misstänka att dessa föräldrar troligen inte brytt sig alls, och att dessa barn därför aldrig bibringats den barmhärtighet, sympati och det medkännande som svensk kultur normalt är en garanti för att förse oss med.

Vi föds med förmåga till empati, men om vår omgivning, främst då förstås våra föräldrar, inte genom sin uppfostran hjälper denna förmåga att utvecklas, så kan barn redan som treåringar vara ohjälpligt och för alltid inkapabla att ta till sig vad vi skulle kalla medmänsklighet. Eller rakt av mänsklighet. Allra mest brutala bevis för att sådana barn finns är förstås IS-barnen i Syrien, som begått brott som är så vidriga och avskyvärda att vi aldrig skulle tveka att utdela lagens strängaste straff, ja, värre, åt en vuxen, som begått sådana. Så hajar vi till och vill göra vår tanke ogjord: det är ju barn det handlar om! Men är det verkligen det, i den bemärkelse som vi själva anser definierar begreppet ‘barn’?

‘Barn kommer det alltid nya av’

Helena Edlund skriver i sin bok om sin skakande ‘aha-upplevelse’ av kulturen i Afghanistan. Att hon stötte på föräldrar som ryckte på axlarna när hon undrade varför de inte orkade ta sitt svårt sjuka barn till läkarmottagningen en halvmil bort: ‘det kommer fler’ sade man till henne. Det är en kommentar som får det att rysa ända in i märgen på mig, för den avslöjar så djupgående kulturskillnader att vi inte vill tro på dem. Och hade vi inte öppnat våra gränser för att släppa in just denna kultur i Sverige, så hade vi heller aldrig behövt tro. Men nu måste vi ju göra det. Det är barn födda i denna kultur som ägnar sig åt gängkriminalitet och skjutningar. Som kastar bomber. Som gruppvåldtar och förnedringsrånar – och offren är inte bara dem själva, utan våra egna barn, våra egna kvinnor, oss själva.

Att sluta bry sig om är att förlora en del av sig själv. Därför är det egoism att försöka låta bli.

Att vi slutar att tycka synd om dessa barn som dör i gängvåld är förstås obehagligt. En insikt om att vi blivit förändrade. Och ett styng i samvetet, att vi skulle ha blivit sämre, just som pk alltid hävdat att vi är, inte alls så goda som dem. Men att se världen som den är innebär inte att man är sämre, bara att man inte längre kan glädja sig på samma sätt åt denna verklighet. Någonting har med detta tagits ifrån oss, utan att vi ens drabbats av våldet själva. Vi är medvetna om det, vi skulle vilja slippa den insikten. Men just den lusten, att låta bli att se, det är den som är egoismen, inte det omvända. Och det är just bitterhet som möter mig i DN:s läsarspalt. De flesta kommentarerna är samhällskritiska, förbannade. Men de får inte längre mothugg av de inbitet politiskt korrekta.

PK kommer aldrig ge upp sin inbillade godhet

Det är helt enkelt så att även DN och de politiskt korrekta börjat svänga i frågan. Naturligtvis är det bra. Men jag frågar mig vad det kommer innebära i praktiken. När pk svänger så är det inte för att på sina bara knän krypa till korset och medge sina försyndelser. Än mindre är man villig att erkänna att någon annan hade ‘rätt’. Pk är inte beredda att ge upp sin uppskattning av sig själva, den inre inbillade godheten, som vi själva har så svår att känna efter att ha solkats av vår egen realism. Den som tagits ifrån oss. Så Peters kommentar nedan förtigs i stor tystnad. Pk kommer aldrig att acceptera Peters verklighetsbeskrivning trots att man innerst inne vet att den är sann.

Mitt eget svar till Peter skrev jag så klart för att påminna pk om de aktiva ingredienserna i den soppa de har kokat. Och för att skapa prejudikat, det som jag nedan nämner är sådant som inte tidigare kunnat nämnas. Och i skrivandes stund, så har det fortfarande inte modererats bort:

Så sant Peter, och tyvärr får sanningssägaren heller aldrig lön i efterskott. Ingenting är mer avskytt än ett ‘vad var det jag sa’. I tre veckor har jag talat om vad jag anser om Corona och att man – i princip – bör genomföra så massiva åtgärder som möjligt, så snabbt som möjligt. Vad som sedan händer är att de arroganta, förlöjligande antagonisterna ändrar ton och visar irritation istället. Och de ändrar berättelsen: ‘vad man inte gjort, gjorde man inte för att det ändå var meningslöst’ heter det nu.

Samma så klart när det gäller skjutningar och kriminalitet, som under så lång tid inte ens fick antydas kunna ha något med den exempellösa massimmigrationen att göra. Som sedan har fortsatt. Naturligtvis behöver den inte ha med denna skjutning att göra, inte heller med nästa. Men överrepresentationen är överväldigande. Polisen har själva ansett att att bombningarna är lika starkt kopplat till gängvåldet, och förnedringsrånen till pojkar med invandrarbakgrund, som rånar svenskar. Överfalls- och gruppvåldtäkterna har samma situation av övertalighet bland gärningsmännen, att offren nästan alltid också är svenska flickor har inte heller kunnat nämnas.

Nu – kanske – kan man skriva detta i DN:s läsarspalt, men till vad nytta? Det nya svaret är ju att det kan vi ändå inte göra något åt. Födda i Sverige kan inte utvisas, underåriga inte få straff och män med lång anknytning får inte heller respass. Grovt kriminella blir f ö nästan aldrig fällda, så vad nyttar det med längre straff?

Gnugga citronsyra i deras ögon – vill de inte se så ska de inte kunna blunda heller.

För er som läser det här så kan detta tyckas vara skåpmat, och ni vet att det är sant. Men för pk, som gjort allt för att blunda, så är det fortfarande som att gnugga in citronsyra under ögonlocken. Jag tror det är viktigt att göra det, för så länge de är upptagna med sina besvär både med att blunda och att se, så kommer de ha svårt att formulera en ‘ny sanning’. En sådan som revisionistiskt går ut på att de själva gjort något annat, tänkt något annat och att vi, antagonisterna också sagt och gjort annat än vad vi faktiskt sagt och gjort. De måste göra så, för att det annars skulle vara outhärdligt för dem att vara dem de faktiskt är.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Ad honimen’ – ett uttryck värt att lägga på minnet; argumentation som går ut på att få rätt mot påståenden som ens motståndare aldrig uttalat.

Publicerad Lämna en kommentar

Nationell samling – och några goda råd. Annars ger vi ‘landsfadern’ Löfven evigt mandat.

USA stoppar flyg till och från Europa – börserna faller.

Åtgärden gäller en månad till att börja med, och är väl ganska välavvägt. Australien överväger samma åtgärd. För den som inte förstår konsekvenserna av detta, så titta gärna på börsindex. Det gäller än så länge bara flyg, men det är, ska man ha klart för sig väldigt mycket gods som hanteras genom flygfrakt, och fysiska möten över Atlanten är närmast en förutsättning för att upprätthålla handelskontakter. Åtgärden kan också följas av restriktioner för hanteringen av fartygstrafiken, som påverkar handeln ännu mer direkt. Att Trumps dramatiska åtgärder, ovanpå de som redan vidtagits av Italien, Kina och nu en hel rad andra länder, påverkar inte bara smittspridningen utan också allt ekonomiskt liv på planeten är ofrånkomligt. Min analys avseende vart vi är på väg håller snabbt på att slå in, snabbare än vad någon kunnat tro. Och det är ett skrämmande scenario. För den som ännu inte läst, så gör det här: Armageddon är runt hörnet.

Smittan är på båda sidor om det grovmaskiga nät man försökt fånga den med.

I Sverige nöjer sig Löfven, med FHM:s tillåtelse, med att förbjuda folksamlingar. Men i Stockholm är resurserna redan på upphällningen, fyra storsjukhus är i stabsläge och landstinget prioriterar ned vad man anser mindre viktigt. Så blev det svårt igen för pk-folket. Det här kan ju låta som låt-gå-politik, den som man älskar så mycket. Inga tester av den som misstänker sig ha fått Corona, undantagen är endast de som redan ligger på sjukhus eller som tillhör riskgrupp. Men det är ju som sagt borgerliga Stockholms läns landsting som fattat beslutet! Då går det plötsligt bra att gnälla på det man förut inte ansett vara värt att höja rösten för: otillräckliga åtgärder. Säkert skönt att äntligen få släppa loss.

Nu får pk-isterna äntligen släppa loss sin frustration och ilska – det är ju Stockholms läns borgerligt styrda landsting som agerar låt-gå och ‘bara vill spara pengar’.

Inringningsåtgärderna har misslyckats. De är nu som att ösa båten med en hink utan botten.

Vad det innebär, som är så svårt att förstå, är att inringningsåtgärden har misslyckats. Det där som Tegnell var så säker på skulle ge effekt att han – två gånger – ansåg toppen nådd, smittan besegrad. Istället har den tagit sig igenom det grovmaskiga nätet och det finns redan mer smitta på utsidan än på insidan. Då är det förstås meningslöst att fortsätta kontrollera en särskild grupp, resurserna läggs bättre på annat.

Smittan kommer sprida sig vidare, det handlar nu mest om hur fort det ska gå. Om det går fort så riskerar vi Italiens dödstal, som igår låg på 6,2%. Om det går långsammare, så att äldre och svagare inte genast kommer i vägen, så kanske lägre dödstal är mer relevanta. Tiden är avgörande. Vi kommer hinna behandla de sjuka i större utsträckning inom det kapacitetstak som, av allt att döma är strängt begränsat för de allvarligt sjuka. Det kan handla om stora skillnader. Om du vill behålla din mormor m fl äldre släktingar och vänner ytterligare några år så är det hög tid att ta detta på allvar och minska risken att du är med och för smittan vidare.

Stockholmsföräldrar – mitt råd är: håll barnen hemma.

Samtidigt ska vi ha klart för oss att mycket starka krafter hellre kommer vilja ha det här avklarat fort, panik eller inte. De ekonomiska sanktionerna kostar, och för börsen är detta skillnaden mellan en konjunktursvacka och en depression. Det måste gå snabbt, säger Handelsbankens chefsekonom på AFV-tv igår, och hon har förstås rätt. Men här är det trots allt människoliv som måste komma först. Vi måste nu vara med och övertyga Löfven att våga säga ifrån mot narcissisten Tegnell, som inte kommer rubba en tum på sina åsikter. Tegnell bör genast flyttas åt sidan. Gud vet att han redan har fattat så många felaktiga beslut att han ska vara glad om han inte blir åtalad, så det borde naturligtvis inte vara alltför svårt, om det inte vore för att Löfven är den han är.

Vad vi hur som helst måste verka för är att snabbt få till stånd stängning av grundskolor och gymnasier, så som Danmark genomför (med mycket färre smittade) och som enligt professor Giacomo Grasselli, Italiens samordnare av intensivvårdsarbetet i Lombardiet, i DN-artikeln i förrgår med emfas hävdade är ett måste för att minska en explosionsartad spridning.

De föräldrar som har barn i Stockholms grundskola bör trycka på för att skolorna annars självmant stänger och i tredje och sista hand överväga att ta sin Mats ur skolan på eget bevåg. Den som skickar snoriga barn till skolan bör kunna åtalas, på samma sätt som man nu ska kunna straffa den som deltar i större folksamlingar. Det handlar inte bara om Corona, självklart, det handlar om att inte göra barn och andra sjuka i vanlig influensa, vilket skulle riskera att de drabbades immunförsvar försämras och gör dessa till lättare offer även för Corona.

Stockholms län i karantän?

Det diskuteras karantän av Stockholm, vilket kanske hade varit rimligt före Mello, men nu är det bara dumt. Kostnaderna skulle vara enorma, så som landets kommunikationsvägar ser ut skulle det också drabba landsorten mer än Stockholm – samtidigt som vi med all sannolikhet snart (eller redan) lär bli varse att smittan hursomhelst trängt igenom även detta nät. Det är de bristfälliga och senfärdiga åtgärderna vi sett som bäddar för detta.

Vad vi nu kan göra är att hålla oss hemma så mycket det går och undvika kontakt som inte måste tas. Den som sträcker fram en hand bör mötas med en glad honnör, och påminnelse om att vi nu hjälps åt för allas bästa. De som inte håller avstånd eller som snuvar och snorar bör vi avlägsna oss från omedelbart, trots att det ‘känns pinsamt’. Inte bara för vår egen skull, utan för allas.

Det är svårt att undvika att falla in i de kulturyttringar vi är födda med. Vi är annars rätt stela av oss och gillar att hålla avstånd. Detta kommer troligtvis hjälpa oss i förhållande till Italien där man precis som i alla sydligare länder både är vana vid mer folk omkring sig, där även ytligt bekanta kramas och pussas, och där man inte backar undan när någon ställer sig så nära att vi nordbor skulle känna oss okomfortabla. Det är en kulturell skillnad som annars kan förefalla sympatisk, men som troligtvis bidragit till Italiens problem, och som alltså skulle kunna innebära att vi reserverade nordbor har fog för lite optimism i all bedrövelse.

Löfven – landsfadern, Socialdemokratin vinnarna?

ja, det är tyvärr en fullt möjlig utveckling som vi ska ha klart för oss ligger i korten. Från och med nu är det nationell samling som gäller. Det innebär att det kommer att betraktas som illojalt att kritisera statsministern. Hans feghet, handlingsförlamning och närmast brottsliga försök att komma undan ansvar under det att Coronakrisen seglade upp, är historia. Och en historia som sossarna kommer göra allt för att vi ska tvingas glömma. Det handlar om en historierevisionism som redan har börjat. Jag har sett den i läsarspalterna, där man förut föraktfullt kallat mig för alarmist, fnyser man nu irriterat åt mitt ‘besserwissrande’. Och idag får man inte yttre det jag skrev i stycket ovan om Löfven och Tegnell, i DN:s läsarspalter, jag blev censurerad för ‘personkritik’, trots att man låtit betydligt värre påhopp passera ända fram tills igår. Det uppfattas också som drygt att påpeka att jag har haft rätt och pk-isterna ändrar även sin egen berättelse: låt-gå-strategin har hela tiden berott på att det vi nu tvingas uppleva är ofrånkomligt.

Det är en lögn som vi aldrig kommer kunna låta stå oemotsagd. Vi ska upprepa att det redan i över hundra år varit väl känt hur effektivt man minskar spridningen och dödstalen om man agerar snabbt, såsom St. Louis gjorde, medan Philadelphia gjorde som Löfven och Tegnell. Men vi måste göra det utan att visa hämndbegär, utan att visa ilska eller hat. För det kommer bara slå tillbaka. Risken att Löfven står där som en landsfader när detta är över och att sossarna få stabil majoritet för att fortsätta regera är nämligen överhängande – och kommer inte bli mindre av att vi påpekar faktum i vild affekt. Vi måste, på något sätt, infoga oss i denna nationella samling, för att detta är det överordnade.

Sprid! Sprid! Sprid! Inte smittan, men kunskapen om att resolut handling hade kunnat rädda oss från det här. Den inkompetente och handlingsförlamade Löfven kommer om Philadelphia-scenariot slår in ha tredubblat antalet dödsoffer.
Låt oss slå vakt om att en sådan skurk inte får bli landsfader, en mer oförtjänt än så lär sällan ha drabbat världen.

Yttre hot – inkompetenta ledares frälsning genom alla tider

I alla stora kriser förväntas folk sluta upp kring sina ledare, och det är få fall där sådana kriser inte lett till att dessa ledares ställning stärkts. De behöver inte ens avvärja hotet – det räcker med att de lyckas beskriva hotet som ett yttre hot, en fiende vi måste hjälpas åt för att besegra. Ofta har yttre hot framkallats medvetet av sådana inkompetenta och folkfientliga ledare, för att avleda intern kritik – såsom t ex Ugandas ökände diktator Idi Amin, som startade krig med grannländerna, när trycket blev för stort.

Är man riktigt cynisk och konspiratoriskt lagd så kan man undra om inte vår egen skurkregims extremt senfärdiga reaktion på Corona faktiskt rent av syftade till detta; så närmast obegripligt korkat och inkompetent har man betett sig att vi vill hitta en mer rationell förklaring. Men det är enligt min uppfattning en enorm överskattning av sossarnas hjärnkapacitet, om än ej av deras bakslughet och samvetslöshet. För att fungera måste ju dessutom omvärlden drabbas i ungefär samma omfattning, vilket vi ännu inte vet om så blir fallet, men i förödelsen som kan uppstå räcker det nog ganska bra med att alla drabbats hårt nog. Det kommer då att framstå som småaktigt att påpeka att Sverige fått fler smittade/döda än andra jämförbara länder, futtigt att bråka om ansvarsfördelning, när nationen bara kommer behöva läka sina sår.

En vinnare – mot all förmodan? Landsfadern vi förväntas sluta upp kring? Oavsett ansvar för vårdslös smittspridning och onödig överdödlighet?
Det kan bli så.

Djävulens verk ser ut att göras ordentligt – och i så fall räddar han Löfven.

Den kris som Sverige behöver för att öppna de politiskt korrektas ögon, kan alltså, om den framstår som helt och hållet externt framkallad, istället få ännu fler att stänga dem. Det kommer i så fall inte spela ett dugg roll att Corona bara varit en katalysator som avslöjat alla de övriga strukturella missgreppen, som decennier av vanstyre skapat och som under Löfvens fem år vid styret fullkomligt galopperat ut ur de ansvarigas händer. Det är outhärdligt att behöva säga det, men Corona kan vara vad som får Sverige att gå under på riktigt – samtidigt som viruset räddar den valhänte Löfven och skurkregimen kvar. Kanske var det naivt att hoppas på något annat; att förvänta sig att bli räddad av något som så lätt kan beskrivas som djävulen verk? Nej, om djävulen ligger bakom detta så lär han vilja göra sitt jobb ordentligt. I så fall blir Löfven kvar på evig tid.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad 3 kommentarer

Våra muséer håller i detta nu på att ersättas av pruttkuddar och tygbajskorvar i lekrum.


Roliga pruttljud på toaletterna och tygbajskorvar hängande i taket? Nej, vi befinner oss inte på Pippiland. Detta är ett svenskt hembygdsmuseum.

I Alingsås är det ingen som går till muséet för att lära sig om stadens långa historia längre. Historien skapar vi ju själva! Och den är alltid möjlig att tolka lite som vi vill – det är du som bestämmer. Bland lekrum och kuddhörnor kan man lyssna till inspelade samtal om ‘tolkningsramarna för kulturarv’, men detta kulturarv är undangömt, som trasiga leksaker och redan ifyllda pysselritblock; det står i en mental skamvrå, och själva poängen är att vi ska medvetandegöras om hur omodernt och rent av inkorrekt det är bry oss.

Postmodernisterna älskar sina ord. Det får dem att känna sig överlägsna att du inte vet vad ‘dekonstruktion’ och ‘normkritik’ är. Och om du inte kan stava till ‘rekontextualisera’ så har du röjt dig själv, att du inte är en av dem.

I själva verket så handlar det om ett kodspråk , fyllt av absurda slutsatser, som inte går att avslöja innan avkodning skett. Eftersom få orkar läsa till punkt så ifrågasätts man sällan. Och under 2000-talet har detta kodspråk ersatt kanslisvenskan på i stort sett alla arbetsplatser som har något med humaniora att göra. (texten ovan ur Cwejmans ledare)

Okunnighet om historia och kultur är nu en merit vid tjänstetillsättningen

Den som arbetar som kock förutsätts kunna laga mat, fartygskaptenen styra sitt skepp och ingenjören bör kunna räkna. Vi skulle bli förvånade, besvikna och upprörda om så visar sig inte vara fallet. Och den som avslöjas skulle tvingas göra rättning eller avgå från sin post, röjandet skulle med rätta ses som personligt förnedrande. Men att dagens museipersonal inte vet något om historia får dem inte att skämmas. De stoltserar med sin brist på fackkunskap:

Cwejman (GP): Museipersonalen slår ifrån sig kritiken och hävdar att den “bottnar i en ganska gammal syn på vad museipedagogik är” (Alingsåskuriren 19/2). I sina många möten med elever förklarar museipedagogen Ylva Sillén att hon inte “håller föreläsningar utan kommunicerar med eleverna”.

Qaisar Mahmood.

Medan kunniga historiker och arkeologer får se sig om efter jobb så är det istället ‘normkritiker’ som leder kulturinstitutionerna. På Riksantikvarieämbetet utsågs Qaisar Mahmood till avdelningschef, och det var med sin brist på kunskap han briljerade: “Jag har läst statsvetenskap och nationalekonomi. Jag har en socionomexamen. Jag har inte läst någon poäng arkeologi på universitetet eller något om kulturarv”, sa han till Samhällsnytt när det begav sig. Det var under Alice Bah Kuhnkes regim. ABK klimatkryssar numera till Bryssel och Mahmood blev avskedad (exakt vad han gjort är hemligstämplat, men han skulle ha ‘särbehandlat’ någon). Men vad hjälper detta. Idag är det Amanda Lind som styr, om möjligt ännu mindre vetande, om möjligt än mer politiserande.

Historien gallras ut

Dessutom har ABK redan varit mycket effektiv. När det gäller destruktion krävs nämligen ingen kunskap. I den från 2017 antagna museilagen står det (4§) att ett museum “ska utifrån sitt ämnesområde bidra till samhället och dess utveckling genom att främja kunskap, kulturupplevelser och fri åsiktsbildning”. Som Cwejman påpekar innebär detta att godtycket är satt i system. Lagstiftarna råkade ‘glömma’ att påpeka att kulturarvet måste förmedlas också. Och dessutom bevaras.

Den s k gallringsdebatten, uppmärksammad av Ola Wong på SvD, gällde ABK:s direktiv att låta museum slänga unika fornsakssamlingar. Den debatten uppmärksammades mycket, men någon ändring i direktiven lyckades man aldrig genomdriva. Med ‘normansvariga’ som Pia Laskar, fd Bader Meinhof-medlem, på Historiska Muséet och mängder av sådana som Ylva Sillén på våra regionala institutioner, måste vi befara att unika kulturföremål åker på tippen varje dag. Amanda Lind är inte tillsatt för att hejda denna utveckling. Hon är där för att avsluta jobbet.

Från kulturrevisionism till ren destruktion

ABK som skröt i en lååång DN-panegyrik före valet att hon aldrig poserade omedveten om hur en bild av henne skulle uppfattas. Kopplingen till Mao och hans Kulturrevolution, som innebar att miljoner fick sätta livet till, ska alltså på alla sätt tolkas bokstavligt.

Under 1900-talet gällde slaget om historien ska vara större eller mindre. Omfatta sådant som gör oss stolta över forntida bedrifter, strävsamma bönder och geniala uppfinnare eller få oss att skämmas över krigshetsande och surmagade gamla kungar och ett ständigt förtryck av fattiga, kvinnor och samiska minoriteter. Före 1917 var det förstnämnda sanning. Efter 1945 och Alva Myrdal så blev det andra allenarådande. Att båda historierna kan vara sanna och värda att berätta hann man alltså med att förmedla under knappa tre decennier, innan pendeln svängde för långt. Grimbergs klassiska skolhistoriebok är sannolikt fortfarande den som mest sanningsenligt beskriver våra kungar och deras gärningar.

Sedan 60-talet har bilderna gradvis förvrängts till mer eller mindre oigenkännliga porträtt av de historiska personerna. Skolböckerna började få platsbrist för relevant historia, när jämlikhet och mångfald skulle få sina köttben och undervisningstimmarna drogs ned. Relevanta begrepp försvann, hela epoker gjordes till valfria tillval, linjen i historien blev obegriplig när inte bara årtalen slutade nötas in; stora sjok i händelseutvecklingen lyftes ut. Ett försök att plocka bort även antiken ur läroplanen stoppades – tillfälligt. På återinvigda nationalmuseum har nationalromantiska verk försetts med varningstexter. Och i Alingsås hänger avföringen i taket.

Nationalism är det mest nödvändiga – plattformen för våra värderingar

Tyvärr är det få som riktigt insett hur katastrofalt det här är. Två svenska generationer i rad har redan indoktrinerats så svårt att man inte längre förstår hur nödvändig nationell sammanhållning och uppslutning kring nationalstaten faktiskt är. Nu växer en tredje upp, där begreppet Sverige inte bara håller på att bli något negativt och diffust – det är på väg att upphöra att existera. Utan en konkret plattform att fästa våra värderingar på, en nationell berättelse om vårt ursprung, så är vi lätta rov i den radikala samhällsförändring man är i färd med att genomföra. Den omstöpningen hade ALDRIG kunnat genomföras, om vi hade varit nationellt medvetna. Men nu pågår den för fullt, utan att vi så mycket som höjer ett finger.

Det handlar alltså inte längre om kultur- och historierevisionism. Det är en total förintelse av den svenska historien som eftersträvas – och som pågår rakt framför våra ögon.

Ormboet talar! Vår tids Medusa har tillsatts för att slutföra mordet på en kulturnation.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad 2 kommentarer

Igår landade IR727 från Teheran på Landvetter. Tegnell på Folkhälsan gav passagerarna en enkät. Stoppa flyg hade inte varit bra – för Iran.

Frågor om Corona vill vår kära skurkregim inte gärna svara på. För att slippa det har man utsett en grindvakt, man hittade epidemiologen Anders Tegnell på Folkhälsan. Han säger sånt som regimen vill höra. Nämligen att den laissez-faire som pågår är en smart och balanserad ‘medelväg’, och inte alls en följd av att a) regimen inte har en aning om vad den skall göra eller b) Sverige inte har resurserna som krävs för någonting. Så här låter det (SVT):

Varför riskerar Tegnell rollen som syndabock? Jag gissar att han njuter av sin kvart i rampljuset. Somliga gör allt för en sådan. Vilka andra konkreta fördelar man har lovat är det ingen som vet, men att vi vet ju att man med rätt partibok alltid har en bra fallskärm. Som Tegnell tycks inbilla sig skyddar mot såväl evig fördömelse som mot Coronavirus. Exakt hur illa det står till har jag varit lite dåligt uppdaterad på, eftersom jag sällan tittar på tv. Så jag passade på att ‘intervjua’ statsepidemiologen Anders Tegnell själv (hans repliker klippta från SVT:s artikel):

“Nähä. Att stänga gränserna så att ingen kan komma in med smitta – det är inte bra alltså?! För vem då?”

“Så vi gör detta för att det är bra för Iran? Det är Irans befolkning vi månar om?”

Anders ser förvirrad ut för ett ögonblick. Som om detta var en självklarhet. Det tar ett par sekunder innan Sunt Förnuft återvinner fattningen och kan samla sig till en ny fråga: “Om vi tar din första hypotes. Det kan ju vara så att de stannar hemma också, eller hur? Eftersom en så tydlig signal får dem att inse att de gör fel och utsätter folk för smittrisk om de reser mellan Iran och hit? Dessutom: om du skulle ha rätt så kanske vi istället bör stänga av fler flyg, så det blir ännu svårare att ta sig in?” När Anders inte svarar så får jag fortsätta: “Men du menar att det inte är så bra för Iran. Varför ska vi bry oss om skurkregimen Iran? Mer än svenskar?” Anders stirrar bara blankt, det här är följdfrågor som SVT lovat att inte ställa. Så Sunt Förnuft förtydligar istället vad Anders nyss påstått: “Men för Sverige och svenskarna är det alltså bra att Teheranflyget landat?”

“Är inte det väldigt viktigt? Kanske skulle SÖS hinna komma ur stabsläge, regeringen hinna skicka lite pengar till svensk sjukvård och inte bara de 40 miljonerna till WHO? Komma fram med en aktiv handlingsplan…?” Men det örat vill inte Anders höra på. Alla förberedelser är tydligen gjorda och handlingsplanen finns redan, bara att regeringen inte vill berätta om den.

“Känns som om du undviker frågan Anders. Tror du inte att utbrottet i norra Italien kom trots inställda flyg snarare än tack vare? Man har ju en mycket stor minoritet kineser i några av de berörda städerna? Hur kan det vara bättre att göra som Sverige, ingenting?”

“Men när du säger ‘lagom’ så låter det ju som ingenting! Vi låter ju planet landa!?”

“Aha! Information! I form av några posters de ska passera i ankomsthallen. Då känner du dig säker på att budskapet går fram? Och varför bara ‘eventuellt på persiska’? Vi vet ju att det nästan bara är nytillkomna afghaner och iranier och deras besökare som flyger dit. Vill vår kära regim få det att låta som att det är vanliga svenska turister som för in Corona?” Anders nonchalerar förstås den sista insinuationen, det är ju ren spekulation. Men inser väl att det där med posters låter lite för obestämt:

Så det är alltså flygbolaget som ska stå för informationen. “OK. Då måste ju lapparna vara på persiska – och varför inte på de språk som talas i Afghanistan också, de tar ju också flyget via Iran.” Sunt Förnuft försöker få ögonkontakt, men Tegnell bläddrar i sina papper. Detta finns tydligen inte med bland hans förskrivna Q&A. “Men vad är då budskapet? Att man inte ska umgås med de vänner och familj man kom för att träffa? Sätta sig i frivillig karantän i en toalett på flygplatsen?” Anders moltiger. Sunt Förnuft får pressa honom med ännu ett förtydligande: “Menar du på fullt allvar att vi inte borde göra något enda ytterligare? Ens om de som går av snörvlar och hostar? Ingen kontroll överhuvudtaget?” Anders hittar då sitt i förväg färdigskrivna uttalande:

Anders rusar iväg. Han ska vara med på Rapport och Aktuellt också, där han kan sprida sitt evangelium, att allt är tryggt och lugnt, att regeringen har allt under kontroll. Den som läser vidare på SVT:s hemsida får följande läsförslag, i väntan på att Corona slår till.

Med 50 döda redan kan antalet smittade förväntas vara både många och väl spridda – Irans skurkregim har inte tänkt att berätta och har antagligen ingen koll. Ungefär som vår egen.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Fotnot 1: I Sverige bor drygt 77.000 människor som är födda i Iran. Vi kan bara hoppas att dessa av ren självbevarelsedrift undviker att resa till hemlandet eller ta emot besök från vänner och bekanta där. Vi ska också vara medvetna om att huvuddelen av de s k flyktingarna från Afghanistan i själva verket också hade sitt uppehälle i Iran innan de kom hit. Även för dem är Teheran den naturliga destinationen till och från nära och kära. Det är nog för dem vi har allra störst anledning att oroa oss – mängder som gått under jorden dessutom.

Fotnot 2: intervjun är fingerad. Alla ‘svar’ direkt klippta och tolkade ur SVT:s artikel.

Publicerad 1 kommentar

Sveket är monumentalt. Det officiella Sverige fortsätter att förneka, förminska och förlöjliga grov tortyr av svenska barn. I antirasismens namn.

Vem är det som torterar, pissar Liam i munnen och skrattar? En rånare, vilken som helst?

DN:s version:

Lokalnyhet. ‘Finns inget att se här!’

Undangömt i lokaldelen och ihopbuntat med tre liknande brott som begåtts av samma förövare hittar vi notisen, utan bild, med en kort TT-sammanfattning, rakt av. Samma dag har DN en stor artikel “Känd rappare blev förnedrad och filmad”. Det är ett närmast identiskt dåd som ger rapparen huvudlöpsedeln – icke desto mindre ett brott med helt andra bakomliggande motiv – och dådet mot Liam nämns inte ens. Varför då? Ja, ett tänkbart skäl är förstås att rapparen var ett offer man ansåg sig kunna visa hudfärgen på. Liksom av en händelse, troligen för att försöka motbevisa dem som säger att offren för dominansvåldet är svenskar. Skillnaden är bara att i fallet med den berömde, tillika kriminelle rapparen så är det fråga om en uppgörelse mellan brottslingar. Maktdemonstrationen var i grunden av ekonomisk art; ett påtryckningsmedel som hade ‘rationella’ grunder och avsikter. Det omvända gällde i fallet Liam. Det ekonomiska här var bara en tillfällighet; formsak för att få ägna sig åt den sadistiska tortyren. Grunden för detta var hat – inte mot Liam, utan mot den grupp han tillhör: etniska svenskar.

SVT:s version

Så sammanfattas domen. Utan att ens ange den utmätta ‘strafftiden’. Men hey, det är ju ändå bara vård.

“16-åringarna misstänks ha rånat Liam – nu faller domen” är SVT:s rubrik. Man beskriver brotten som hastigast, “Rånarduon filmade när de förnedrade Liam – och spred klippet i sociala medier.
– De döms för rån, olaga integritetsintrång och övergrepp i rättssak“, sedan övergår SVT raskt till att försvara de utmätta ‘straffen’:

Om de tilltalade hade varit vuxna hade tingsrätten dömt ut längre fängelsestraff, säger rättens ordförande rådmannen Feryal Mentes i ett pressmeddelande. – Att man förnedrade offret har vi tagit i beräkning i straffmätningen. Men sen är det så att är man 16 år så får man reduktion och då hamnar man på en lite lägre nivåer helt enkelt. 

Lägg noga märke till att man inte ens nämner vilka straff det är fråga om. Det gör man heller inte i pressmeddelandet. Det är först en minut in i videon där offret beskriver händelsen, som det framgår att de båda förövarna inte är svenska. De kallar nämligen Liam för ‘svenne’. Men det är ju att spekulera, som DN Ifrågasätt brukar säga, visst kan de vara ‘svennar’ själva ändå – rent teoretiskt? Den stora överraskningen är dock att SVT även har en video med föräldrarna till en av gärningsmännen. Då framgår det med all önskvärd tydlighet att denne inte är etnisk svensk. Familjen kom från en ‘afrikansk diktatur’ till Sverige för sex år sen. Gärningsmannen är m a o inte född i Sverige och definierad som flykting.

Föräldrarna tittar på filmen där offret beskriver det tortyrliknande frihetsberövandet, förnedringen, hoten och rånet.

Föräldrarna ser tyst på videon där Liam beskriver hur han först misshandlas, sedan hotas. Hur man filmar när man pissar på honom, och när han tvingas ta av sig byxor och kalsonger. Hur rädd han är för hot som beskrivs som extrema, som gör honom oförmögen att bryta sig fri eller ropa på hjälp. På videon framgår att gärningsmännen följer tätt efter Liam redan när han går av t-banan, och det är inte deras station. De har redan planerat sin gärning på tåget, det är tydligt. Som det ska visa sig är de intervjuade föräldrar till den drivande av de båda förövarna.

Föräldrarna uttrycker sig vältaligt och korrekt, ja lite för korrekt för att det inte ska kännas tillrättalagt. SVT:s syfte är så uppenbart att visa att muslimer kan vara rättskaffens människor de också. T o m föräldrar till dem som begår sådana här brott. Så kan det ju för all del också vara. Båda påstås arbeta deltid, samtidigt som modern utbildar sig till undersköterska och pappan läser SFI. Jag kan inte hjälpa att jag undrar hur många timmar i veckan man är sysselsatt och vem som ger dem dessa jobb, när de tydligen saknar utbildning och svenska språket – efter sex år i Sverige. En timme räcker för att formellt anses som deltidare. Och att båda väljer att tala arabiska i intervjun är faktiskt rätt arrogant, om det nu inte är nödvändigt. Pappan läser alltså fortfarande nybörjarsvenska. Han har givit sin son finaste mobilen, säger han. Och märkesskor. Man swishar matpengar, så att han kan äta mat på stan. För att han inte ska hålla på med dumheter. ‘Ekonomin är god’, säger man i reportaget.

Jag frågar mig då, dels det som väl är meningen att man ska fråga sig (men kanske utan att det är meningen att man ska komma till rätt svar). D v s hur kan sonen visa ett sådant beteende, när han får allt han behöver? Några ‘socioekonomiska förhållanden’ tycks inte vara möjliga att skylla på. Jerzy Sarnecki och hans kriminologskola kan alltså lägga ned. Bra.

Men jag kan ju inte hjälpa att jag också undrar hur föräldrarna har råd att låta sonen få äta på McDonalds, istället för att tvinga hem honom till middagsbordet och till någon muslimsk motsvarighet till pölsa eller blodpudding, som svenska familjer får bjuda sina barn på ibland. Och märkesskor och märkeskläder är det faktiskt många svenska barn som inte vet vad det är. En medianinkomst – på två heltidslöner – räcker faktiskt inte för de saker som pappan räknar upp, givet att vi förutsätter liknande ekonomiska kostnadsram för resten av hushållet. Då ska det inte kunna gå med socialbidrag heller, även om detta drygas ut med några tusenlappar från deltidsarbetet. Särskilt inte eftersom dessa ska avräknas.

Pappan tackar Allah för myndigheternas hjälp. Det Sverige som tog emot familjen med öppna armar tycks vara älskat tillbaka. De anmälde själva sonen säger mamman, även om det beskrivs som att det är skolan som reagerat. Pappan säger att han skäms, och påstår att sonen gör det också. Men är detta sant eller har SVT valt att göra sitt reportage enkom för att slå blå dunster i våra ögon? Båda ock möjligen. Men i alla fall det sistnämnda. Det är mönstermuslimen, den som vi vill tro är representativ för massorna, som man försöker plocka fram. En motbild för att slippa medge det oförblommerade hat som sonens gärning ger uttryck för. Det är förstås heller inte nödvändigt att det är från föräldrarna som sonen ärvt sitt hat. Men med till intet förpliktande ursäkter, påstådd ångerfullhet utan spår av känslor i rösten, det i reportaget kamouflerade bidragsberoendet och den uselt integrerade familjesituationen övertygar man i alla fall inte mig. Varken om avsaknad av orsakssamband eller oskuld.

Domstolens version

För att få svar på vad som verkligen hände är man istället tvungen att beställa hem domen. Vilket jag gjorde. Brottslingarna, som heter Prince Georgio Stanley Kadjo, fyller 17 i maj, och hans kumpan Montaser Edris är lika gammal. Offret fortsätter vi att kalla för Liam, för i hans fall finns det skäl att visa respekt.

SVT:s beskrivning av brottet framstår som medvetet utslätad när man läser domen. Och det påbörjas redan innan Liam hinner ut ur t-banestationen: “Personen som ryckte mobiltelefonen ur hans hand var Prince Kadjo och personen som lade armen runt hans axlar var Montaser Edris. Direkt efter detta slog Prince honom fyra gånger i ansiktet, ett slag träffade på munnen och tre på ena ögat. Det var slag med knuten hand.” Det gjorde mycket ont. Liam uppmanas att bete sig som om de är kompisar, så att ingen ska lägga märke till vad som sker. Eftersom telefonen snabbt laddar ur uppstår dock problem, rånarna, särskilt Prince, vill ha mer pengar – och för detta behöver man Liams telefon. Överföringar från sparkontot går annars inte att göra. Man går ända till Sköndal, 40 minuters promenad, för att ladda telefonen på McDonalds, så att detta ska bli möjligt.

Under tiden de gick uttalades en mängd hot mot honom, bl.a. att de skulle döda honom och hans familj om han ringde polisen, att de skulle våldta hans mamma och att de visste var han bor. De påstod att de hade en pistol och knivar och att de hade mördat fem personer och att de skulle kunna göra det igen. Han blev livrädd. De sa att de skulle sticka ut hans ögon, om han inte fick ut några pengar.

Liam tar hoten på allvar. Han vågar inte be om hjälp på McDonalds. Man får honom att ringa sin mamma som swishar 2.000 kronor. Ett bankomatbesök ger dock inget resultat och Liams telefon kan inte ladda ner en bankapp som medger uttag och överföringar. Möjligheten att tvinga Liam att ta ett sms-lån föresvävar kanske Prince, det är något han prövat vid ett tidigare rån, men utan framgång eftersom offret hann fly.

Man åker vidare till Farsta och hoten blandas med hån; “Svennejävel’, ‘horunge’ och ‘mammaknullare’ (och bög) får Liam veta att han är. Prince ringer upp en äldre bekant och räcker över luren till Liam. På telefon upprepas hoten av den anonyma och äldre rösten. När Liams bankomatkort inte fungerar i Farsta heller blir han livrädd. “Nu dödar de mig”, tänker han. Och det ser illa ut, efter timmar av skräck – ska det sluta så? Man tar honom avsides, bakom kyrkan. Liam får sparkar i ryggen och i huvudet. Han tuppar nästan av. Medan de sparkar skrattar hans plågomästare. Montaser pissar på det liggande offret, samtidigt som han filmar. Mera skratt. Prince tvingar Liam att gapa, han får kiss både i munnen och i ansiktet. Sedan måste han ta av sig byxor och kalsonger, underkroppen är helt naken. Men några förbipasserande får Prince att säga åt Liam att ta på sig igen. Sedan säger han att ett gäng ska komma för att ta hand om Liam, innan han och Montaser går tillbaka mot Farsta C. Om Liam rör sig på tio minuter så ska hans familj dö.

Med distans och lite erfarenhet, visst. Men det hade inte Liam. Han är en pojke.

Det är förstås uppenbart för oss som har distans, att redan när misshandeln inleds så har gärningsmännen inte något som helst syfte med den, utom just att förnedra och plåga sitt offer. De lämnar Liam fylld av fruktan, nu inte främst för sig själv utan för sin familj, som de ju hotat att döda. Och han tar även detta hot på blodigt allvar. Liam tillbringar en natt i ett trapphus, eftersom han inte kan få kontakt med sin familj. Han skickar två sms till sin pappa:

Liam är mer mån om sin familj än sig själv. Detta är mod. Och sådant som de båda avskrädena till mänskliga efterbilder han just haft oturen att möta inte vet vad det är: empati.
Det är svårt att inte beröras. Pojken, som drabbats av sitt livs trauma, tänker nu bara på sin familj och småbröderna. Sms:et skickades från en person som i alla fall visade så mycket hjälpsamhet att han släpper in Liam i trapphuset. Att det är ett mänskligt minimum kan man väl tycka. Men det är den graden av rädsla och obenägenhet att bli inblandad som vårt samhälle nått. Kanske ångrar sig ‘den hjälpsamme’ rent av nu, när han tvingades vittna och hjälpa till att fälla Prince och hans kumpan.

Händelsen är över på några timmar. De mentala spåren kan sitta i en livstid.

Händelsen utspelade sig i den första december. Men den har fortsatt att fylla Liams vardag sedan dess:

” Han hade svårt att gå i skolan efter händelsen. Han har haft hög frånvaro och mäktar inte med prestationskraven i skolan just nu. Han ska ta studenten till sommaren och känner oro inför betygen. Han mådde extremt dåligt under jullovet och tog kontakt med en psykolog. Han har hittills träffat psykologen två gånger, men han ska gå på ytterligare åtta psykoterapisamtal. Det känns bra med dessa samtal, men han får ständigt återfall och har svårt att somna. Han får sådana ångestattacker att han inte kunnat sova på 40 timmar ibland. Han är rädd att samma sak ska hända hans yngre bröder. Han är särskilt orolig för en av bröderna som har en funktionsnedsättning. “

Domstolen tror på Liams berättelse. Fattas bara! Med ett sammanhängande vittnesmål som bekräftas av snapchatfilm, övervakningsfilmer, telefonloggar, bankkontoutdrag. För den som sedan inte begriper juridiskan som följer, så utdöms straff och skadestånd för allt vad åklagaren begärt. Vilket skulle ge Liam 100.000:- totalt. Men i slutändan lär Liam knappast få mer än de 9600:- som Prince pappa lovat betala, det belopp som lagen begränsar föräldrarnas skyldighet till, per skadehändelse. De båda ungdomsbrottslingarnas vilja och förmåga att betala något kan vi utgå ifrån är obefintlig. Och eftersom Montasers pappa Mahmoud inte ansågs ha ansvar för sin pojke, som socialtjänsten omhändertagit, så slapp han ansvar helt.

Verklig ånger? Nej, noll medgivanden, förnekande av brott och tystnad

Angående Prince föräldrar har de knappast något annat val än att acceptera skadeståndet. Deras eventuella goda inflytande verkar heller inte ha räckt till för att påverka Prince att göra några erkännanden. När Liams mål kommer upp så minns Prince inte – det som inte går att säkert bevisa. Och känner ånger – för det som filmen som lagts upp på snapchat redan bevisar. Känslan av att detta görs för att allt annat vore strategiskt korkat kan inte undvikas. Mest för att han beter sig som en omvänd hand mot det tidigare rånet, det som inte filmades. I det första målet (s.25 i domen) så väljer Prince nämligen att helt förneka alla brott. Inte ett ord säger han, just som en ‘tuff’ och erfaren kriminell skulle ha gjort. Den ånger som Prince pappa påstår att hans son känner visar sig inte här, där den räknas.

Jodå. Visst är det klart vad somliga har i tankarna. Medan Liam tittar på fotboll på sin telefon har planerna smitts.

Detta förhärdade beteende tillmäts förstås inte minsta betydelse i straffmätningen. Lagen och domstolarnas praxis uppmuntrar alltså ett beteende som är rakt på tvärs med förhoppningen att brottslingen på sikt ska kunna nå någon form av insikt och omvändelse – eller försoning med sina offer.

Straffet? Inget alls. Sex månaders rehabilitering.

Och straffet då? Ungdomstjänst räknas inte som straff överhuvudtaget. Det är rehabilitering. Det kan ske i öppen ‘vård’ som ett familjehem t ex. Och i det här fallet tidsbegränsades det till sex månader. Om vi tar domstolarnas praxis som utgångspunkt så skulle en vuxen alltså ha fått två år – och varit ute efter ett. Chansen är ju inte helt försumbar heller, att en sådan gärningsman – liksom Prince – också har begått fler brott, som han då skulle få rabatt för. I det här fallet dömdes Prince till samma ‘straff’ som sin kumpan, trots att han begått fyra likadana rån. Det är som om ICA skulle säga ‘köp en oxfilé, så får du tre till gratis’. Eller så många du kan bära ut samtidigt. Nej, det erbjudandet kommer ICA aldrig göra, det är för dumt, men domstolsjuristerna och de svenska lagstiftarna tycker tydligen att detta är ett rimligt sätt att ge påföljd.

Utvisning kan i dagsläget inte heller bli tal om eftersom det rör sig om minderåriga, med familj i Sverige. Om Prince hunnit fylla 18 och åklagaren hade yrkat detta, så hade verkställighet ändå troligen inte kunnat ske, beroende på situationen i Prince hemland. Vår lag sätter alltid krokben, på ett eller annat sätt, när domstolspraxis för en gångs skull inte gör det. Mitt förslag till nästa regering är att man bör kunna utvisa hela familjer, och att dessa (utom deras ‘Prince’), får ansöka om flyktingstatus igen, när ‘Prince’ blivit myndig. Kanske ska de t o m få förtur, åtminstone om de lärt sig svenska. De ska dock givetvis tvingas lämna full ersättning för skadestånd till brottsoffren, innan de lämnar oss om de kan, och senast betala denna innan de får återvända.

Till offren 9.000:-. Till gärningsmännens advokater 3/4 miljon.

Liam ‘fick’ 5.000:- i sveda och värk, han kunde inte bevisa att hans sviter skulle vara i ytterligare två månader, då hade han fått någon tusenlapp till kanske. Varför begärde inte Liams advokat skadestånd för psykiskt lidande? Ett av de andra offrens försvarare prövade det. Han fick 1.500:-, för ett lidande som väl var väl i klass med Liams. Svensk skadeståndsrätt är ett sant hån mot våldsbrottsoffer. Beloppen som erhålls om någon skrikit ett hatbrottsbelagt tillmäle räknas istället i tiotusentals kronor. Ännu ett skäl alltså att börja kalla dominansvåldet för vad det är: hatbrott. Men Brottsofferfonden då? För att få ut något från den måste man först driva kraven mot gärningsmannen i mål. D v s fortsätta att konfronteras med denne efter att straffet är avtjänat. Det är det få som gör i den här typen av mål, av lätt insedda skäl.

Nej, de enda som tjänar på våldet, brotten och straffen är juristerna. Här är advokatnoterna:

Prince advokat som ju var med i alla fyra målen, klart att han ska få betalt. Var det förresten du Kristofer, som sa åt Prince att hålla käften? Eller hade han bara sett reklamen?
Montasers försvarare. Bra gjort! Du tycks ha sparat 30-40.000:- åt skattebetalarna i förhållande till kollegerna. Med samma resultat för klienten.
Ett snarlikt mål. Om offret vill köpa gräs så bör han väl få skylla sig själv, argumenterade försvaret i detta fall. Spelar roll. 150 lax till den som står på de stackars socioekonomiskt utarmades sida blev det i alla fall.
Ännu en av Prince’s kompisars försvarare – och ett snarlikt mål som avkunnades samtidigt – med 100% mängdrabatt. Känns väl sådär för offret att veta.
I det fjärde målet dömdes Prince’s kompis till bara 50 timmars samhällstjänst.

Totalt kostade bara försvarsadvokaterna i målen mot Prince och hans kamrater dryga 3/4 miljonen. Ni kanske minns de där ligisterna som hyrts in av en saneringsfirma för att klottra ned allmänna platser i Södertälje. Här finns förstås liknande goda incitament för domstolarna att se till att deras delinkventer hastigt slipper ut ur fängelset så att den lönsamma ruljansen kan fortsätta. Ungdomsvård i sex månader är ju helt idealiskt ur den synvinkeln, brottsbenägenheten lär väl knappt dämpas ens under pågående familjehemsplacering.

Var är medias och de ‘humana’ domstolarnas medkänsla med offren?

DN vill väcka min medkänsla för ‘den berömde rapparen’, vars stjärnstatus lär ha reducerats avsevärt efter förnedringsfilmen han ofrivilligt blev stjärna i. Man misslyckas med det, för rapparen är själv del i den här våldsspiralen och hade sannolikt inte haft några skrupler i att behandla sina konkurrenter likadant om han fått tillfälle. Däremot så skriker mitt hjärta för alla de fullständigt oskyldiga offer som dominansvåldet krävt ända sedan DN skrev sin artikel 2006 om ‘invandrare krigar mot svenskar med rån’. Där gjorde en kvinnlig forskare med sina djupintervjuer sambanden tydliga och klara. Men dessa har MSM därefter inte velat tala om; vare sig vilka offren är eller förövarna, eller brottens brutala detaljer. Allt har helt tystats ner eller bagatelliserats. Ett av de offer som Prince givit sig på tycks domstolen rent av vilja förlöjliga lite extra genom att flera gånger nämna en ‘parfym’ som stulits från honom. Det heter faktiskt rakvatten eller after shave. Kan offret åtminstone få behålla den manlighet som går efter en sådan här förnedring, så vore väl det tacknämligt? Det kanske verkar petigt, men jag är övertygad om att detta ordval är freudiansk och tecken på den totala brist på empati som dessa ‘humana’ domstolsjurister visar för offren i de här situationerna. Genom att döma ut 1.500:- i psykiskt lidande.

‘Liam’ kunde ha varit ditt barn. Hade du då varit nöjd med domen?

Det är hög tid för DN och Public Service att göra bot för sin långa tystnad avseende ‘barnrånen’. Att man berättar varför detta händer. Och då går den etniska dimensionen inte att lämnas onämnd. Våldet är enkelriktat och det sker – precis som forskaren konstaterade redan 2006 – pga ett hat riktat mot svenskar som grupp. Det är ett hatbrott per definition. Varför dömer man då inte för sådant? Ska gärningsmännen komma undan med en lam ursäkt? Varför talar inte tidningarna om det som händer? Varför kallas det tvärtom rasism fortfarande, som igår i riksdagen, om man tar upp detta? De som är mest ansvariga för detta efter gärningsmännen själva är faktiskt de som velat låtsas som ingenting.

Offren – liksom svenskarna – har rätt att hata detta. Det är sunt.

Och berätta gärna även om ‘straffen’. Sex månader i ett familjehem – fri efter tre! Det är ännu ett hån mot de offer som drabbats. Men nåde det offer som inte är nöjd med rättsskipningen. Domstolen gör en poäng av att Liam påstår sig inte känna hat, han är ‘bara tom’ inuti. Kanske är det vad han känner också, just nu, och enligt mig vore det mer sunt om det istället var hat och ilska. Det kan förstås också lika gärna vara något som advokaten påpassligt rått honom till att säga. Om han uttryckt starkare känslor så hade han med stor sannolikhet fått domarna emot sig. Och svenska folkets behov av rättvisa och gammaldags hämnd är än mindre ett hänsyn som finns med i straffmätningen. Så har det sett ut länge och vårt system har kallats humant av detta skäl. Men de vi nu talar om vet inte vad humanism är. De skrattar åt den och ljuger den rakt upp i ansiktet.

Ett samhälle som gör allt för att förneka och inget för att reagera, trots att det är våra egna barn som drabbas, bär ett stort medansvar. Inte bara för brotten, utan även för den skarpa motreaktion som alla emotser, med förväntan eller fruktan. Såsom polariseringen nu fortskrider och eskalerar, så måste den helt enkelt komma, förr eller senare.

Motstånd och försvar – finns detta?

Eftersom det statliga våldsmonopolet inte vill bita bättre, borde inte självutnämnda hämnare kunna plocka populistiska poäng? I de strömningar som vänstern så länge har påstått skulle vara det mest överhängande hotet mot vårt demokratiska samhälle – medan de själva underminerar alla dess funktioner och spelregler? Vad som sker är ju så uppenbart ett mönster närmast uppsåtligen avsett att locka fram sådana motreaktioner.

Situationen har onekligen eskalerat så långt att man skulle kunna föreställa sig att många kunde känna sympati för privat ‘rättsskipning’, åtminstone om denna var riktad mot de verkligt skyldiga, och inte slog blint (såsom den tyvärr alltid gör). Men så verkar inte vara fallet – hittills. Om det hade funnits en stark och växande sympati för nazistiska och rasistiska åsikter i Sverige så skulle tidningarna ha frossat i ämnet. Men jag har inte läst en rad om några svenska ‘Dirty Harry’ – knappt ens om medborgargarden med uttalat syfte att enbart försvara sig och de sina. Det är faktiskt svårt att förstå hur det kommer sig att det inte redan hänt, det är ju det här som de s k antirasisterna fullkomligt tigger om och domen idag är bara ännu ett provocerande ‘flame bait’. Vad, om inte detta, kan skapa den grogrund som krävs?

Bristen på fysiskt motstånd är frapperande. Och det är både bra eller dåligt. Jo, visst är det bra att den extrema ytterkantshögern är liten, knappt försumbar. Vi har redan nog med bomber som det är. Men är det inte så att situationen liknar den gamla ökända ketchupflaskan? Först ingenting, och sedan allt på en gång? Och om den extrema högern saknas, medan en lika extrem ytterkantsvänster har ätit sig långt in i de sittande regeringspartierna, domstolarna och media – var befinner sig i så fall vi andra? Kommer vi någonsin att kunna sätta hårt mot hårt utan att extremisterna samtidigt blir fler? Tillåt mig tvivla.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

PS. Nu har SR P4 intervjuat en åklagare från Malmö, som påstås vara specialiserad på hatbrott, och en forskare från Umeå, med inriktning på samma ämne. Frågan som ställdes var: kan förnedringsrånen mot svenskar vara hatbrott? Båda experterna konstaterar att ‘ja, enligt lagen bör det kunna vara det’. Ingen av experterna kan dra sig till minnes att någon fällts dock. De känner naturligtvis till varför, om de nu är experter. JK:s försök att desavouera lagstiftarens syfte med lagen, som uttryckligen sägs vara även gällande vid hatbrott mot majoritetsbefolkningen. Domen i Norrköping, mot en hatisk muslim, där man ändå frikänner, de verbala okvädningsorden räckte inte till. I praktiken går det inte att säga grövre saker, så resultatet av domen är att JK:s linje gäller i praktiken, trots att den formella möjligheten finns att fälla. Nu talar vi om värre saker dock, där hat övergått i handling. Det är brott mot folkrätten, Romstadgans artikel 7. Men de båda experterna ser nu beviskraven som det svåra. Här räcker alltså inte ens piss i munnen och ordet svennejävel? Kan det understrykas tydligare.

Man har även gjort inslag om hatbrott mot svenskarna i Agenda. Problemet är att även den som erkänner att brotten begås av invandrare och att offren är svenskar, såsom fd polisen Mustafa Panshiri gör i inslaget, inte vill säga att det beror på hat. Se gärna (den möjligen något överpedagogiska, men ändå i sak helt korrekta) korta kommentaren, med de mest relevanta klippen från Agenda här.

PPS. DN inför en vecka senare en artikel där psykologer får diskutera varför förnedringsvåld förekommer. Inte med ett ord nämns varken hudfärg på gärningsmännen, eller på offren. Jag skriver två kommentarer. Båda blir censurerade, med motiveringen ‘underbygg dina påståenden med källor’. Jag lägger till totalt 5 källor, inklusive denna krönika. DN Ifrågasätt censurerar igen. Med samma argument. Goddag yxskaft, alltså. Jag överklagar, jag har fått nog säger jag. På eftermiddagen samma dag får jag en ursäkt, kommentarerna är återinsatta. Det var ju bra, men så dags. Två läsare har reagerat på kommentarerna sedan dess.

Publicerad 1 kommentar

Alt+Delete: del 6. Danska mossar, Tollense, och stridsyxorna som kom från öst. Och så Gimle.

Som nyinvald vice ordförande i kulturföreningen Gimles Stockholm-Uppsala-avdelning vill jag inleda med en förhoppning om att även du vill gå med – ta del av ett spännande kulturutbud och på köpet bli en sann kulturbärare. Gimle har en konservativ grundsyn och vill med denna värna svenskt kulturarv och svenska traditioner. Vi är partipolitiskt oberoende och välkomnar alla som på ett eller annat sätt delar vårt stora intresse. Medlemsregistrering kan du göra här och länk finns även till facebook (Sthlm/U-a hittar du här).

Gimle handlar alltså inte bara om historia, utan om allt som har med det breda begreppet kultur att göra, bl a musik, teater och konsthantverk. Vad jag själv vill särskilt intressera er för är dock just historien. Denna krönika (del 6) är den sista i serien Alt+Delete, en inledning till min bok om den svenska fornhistorien. Länk för att anmäla förhandsintresse avseende denna bok finns här. I denna sista del vill jag peka på några särskilt spännande, ofta förbisedda eller rent av nya och okända rön. Inte minst vapenfynden i de danska mossarna.

Tillbaka till historien – de danska mossarna och folkrörelserna i öst

Ejsbøl II-horisonten, anfall riktade från Östersjön. (Ilkjaer, s. 73)

Länge rådde en idé om något slags kontinuitetsbrott under den förromerska järnåldern (500 f.Kr.-Kr.f.), och att bronsålderns solkult kunde utmålas som något väsensskilt från den asatroende vikingatidens. Ja, man vågade inte ens peka på de uppenbara parallellerna mellan vikingatidens erövringsfärder och den närmast föregående vendeltidens och folkvandringstidens folkrörelser; det verkar ha ansetts mer ’seriöst’ att förutsätta att allt varit så odramatiskt, outvecklat och småskaligt som möjligt. Grundtesen – att man var mycket fredligare förr och att bebyggelse och kult utvecklats mer eller mindre linjärt – har dock rasat samman. Idag vet vi att man sedan neolitikum har levt i samhällen präglade av våld och konflikter, som åtminstone sedan bronsålderns inledning både förutsatt hierarkiskt ledarskap och omfattande samarbeten. Mossofferfynd på Jylland och Fyn, varav det första i Hjortspring är från 350 f.Kr., visar att välorganiserade angripare besegrats, och att deras arméer varit månghövdade. Den danske professorn och arkeologen Jørgen Ilkjaer har ytterst metodiskt fastställt varifrån och när de olika angreppen kommit, bland annat med hjälp av lokala särdrag avseende funna tändstenar, kammar och sköldhandtag.[1] Dessa visar att anfallen utgått från bland annat nuvarande svenskt territorium, i flera vågor under 200- och 300-talet e.Kr. Materialet är närmast överväldigande stort, beskrivningen kräver tio tjocka volymer och flera tillägg, och slutsatserna är därför unikt välunderbyggda. Ilkjaer är förstås mycket respekterad för sin insats, även i Sverige, ingen skulle komma på tanken att anklaga honom för att inte vara tillräckligt ’källkritisk’. Något infogande i de narrativ som våra historiker sysselsätter sig med kan jag ändå inte hitta.[2] Det man istället sysselsatt sig med tycks mest ha varit att försöka hitta brister i bevisningen som länkar mossofferfynden till oss. Man vill helt enkelt inte tro. Det verkar nästan som om Ilkjaer skulle ha kommit på våra förfäder med något opassande, något som man inte vill kännas vid.

Tollense 1250 f.Kr.

Slaget vid Tollense och de europeiska bronsålderskulturerna. (karta från Lindström, Jonathan, Bronsåldersmordet, s. 235)

Än mer uppseendeväckande och ögonöppnande är fynden efter det stora slaget i tyska Tollensedalen, mindre än fem mil från den gamla svenskstaden Greifswald, vid Östersjökusten. Utgrävningar sedan 2007 visar att stora styrkor drabbat samman här redan år 1250 f.Kr., 900 år före Hjortspringdepositionen, i den nordiska bronsålderns period III. Vid denna tid räknas detta geografiska område som hemmahörande i vår nordiska kultur; de talade då PPGmc, samma språk som i Skandinavien, och även de övriga kulturella sambanden hit var starka, tydligt skild från de nordalpinska traditionerna i Sydtyskland.

Cirka 4.000 krigsmän tror man deltog i slaget och till dessa trupper skall läggas understöd och tross, som visar att de stridande var professionella heltidssoldater. De arkeologiska fynden talar för att truppsammandragningar uppbådats från både när och fjärran, vilket i sin tur implicerar att det fanns intressen att bevaka som krävde någon form av regional kontroll; ett samarbete även på överregional nivå lär ha varit nödvändigt. Minns vad jag skrev om en bronsålders-Hansa i Östersjön? Den blir ju i detta perspektiv genast mindre hypotetisk, eller hur?

När så de första genetiska undersökningarna blev klara 2017 förväntade sig många att de skulle visa en stark sydosteuropeisk dominans, på grund av den sofistikation och skala som härarna uppvisade. Istället fick man en betydligt mer lokal koncentration än vad de arkeologiska bevisen tycktes peka mot. Ett prov avsåg en gravsatt individ, med en genetisk profil motsvarande LBK-kulturens. Denna levde i området mer än 3.000 år före slaget, men graven hör till bronsåldern och kan alltså vara samtida med slaget. Gravsättningen tyder förstås på att individen inte var med, men skulle ju också kunna bero på att just denne man tagits om hand efteråt av sina egna. Ett prov ligger också ganska nära Úněticekulturens, den som rådde i trakten ca 400 år före slaget; denne individ var dock inte begravd. Ytterligare ett prov avviker – och det har verkligen en klart sydligt ursprung.  Så kanske hade man rätt ändå, om att slaget var mer än bara en lokal eller regional uppgörelse.

Genanalys av krigarna vid Tollense gav ett nordiskt resultat. Efter Sell, Christian, 217 s.54, texter av författaren.

Men de övriga 16 proven var alla mycket väl samlade i ett kluster som överensstämde med nordisk neolitisk profil, nordisk bronsåldersprofil respektive sen nordisk bronsåldersprofil. Man skulle om man ville rent av kunna tänka sig att det handlade om ett slag mellan i huvudsak nordiska invasionsstyrkor.[3]

Men återigen tycks det vara få svenska historiker som vill analysera vad dessa iakttagelser har för bäring på den svenska historien. Vilket är märkligt, för under denna tid händer det intressanta saker, inte minst i östskånska Kivik och i Mälardalens Håga. Givetvis har våra svenska föregångare påverkats av utgången i detta slag; just här gick ju handels- och transportvägarna för brons, bärnsten och skinn och troligen även för slavar. Därför är det också naturligt att tänka sig att styrkorna kom härifrån.

Sveariket – en nyckelposition mellan väst och öst

Vad som kan förklara mycket, både svearnas avsevärda historiska betydelse för Nordeuropas kulturella och politiska utveckling och det säregna svenska folkkynnet, är att Sverige ända sedan stenåldern har utgjort en mötesplats för västliga/sydliga och östliga/nordliga kulturinfluenser. Vi som växte upp under 1900-talet har ofta glömt hur starka våra band österut annars alltid varit; den uråldriga riksbildningen med Finland hade bestått i över ett halvt årtusende innan den snöpligen avslutades 1809, efter plågsamma angrepp och härjningar som fått rysskräcken att leva kvar ända in i dag. Sorgearbetet över förlusten krävde att vi vände blickarna åt andra hållet, och med järnridån klipptes halva Europa bort ur vårt kulturella medvetande. Nu har allfartsvägarna öppnats igen, lite trevande har kontakterna återupptagits med det ’Stora Svitjod’, som Ryssland kallades under vikingatiden. Östersjöns vatten är en barriär som vi tidvis har haft anledning att vara glada för, men innanhavet utgjorde länge en förbindelseled mer än ett hinder och detta gjorde det svenska Östersjöväldet (såsom stormaktstiden nu kallas i skolböckerna) möjligt. Sanningen är att våra band österut sträcker sig långt bortom historisk tid. En viktig del av vårt ursprung finns där, och ingenstans i Europa är det genetiska arvet från mesolitikums jägare så väl bevarat som hos oss. Tidvis har den östliga anknytningen också givit oss teknologiska och handelsstrategiska fördelar i umgänget och konkurrensen med våra grannar i söder och väster, inte minst när det gäller framställning av metaller; och den har definitivt haft stor betydelse för såväl vår andliga som materiella kultur.

Författarens sammanställning av för Norden väsentliga östliga kulturinfluenser och folkvandringar.

Rysslands landmassa är enorm och därför svår för oss att överblicka. Antalet förhistoriska kulturer och folkslag som levat här är närmast otaliga, dessutom har de ofta varit mer eller mindre nomadiska. Men det finns en överraskande kontinuitet som gör källflödet mer överskådligt än man skulle kunna vänta sig. Kartan ovan visar hur kontaktvägarna har gått, och de leder alla över ett område som kallas övre Volga, från flodförgreningarna med Oka och Kama. Fyra gånger har Finland varit slutmål för folkvandringar och kulturinfluenser som hade sitt ursprung här. Flera av Övre Volgas kulturer har utmärkt sig avseende metallhantering. Det sistnämnda beror inte minst på att man i Volgakröken, där dagens ryska republik Tatarstan är belägen, hade stora fyndigheter både av ren koppar och arsenikblandat brons. Härifrån vandrade den metallurgiskt framstående Abashevokulturen också långt österut, ända till Altaibergen – där man fann åtråvärt tenn, som gjorde brons ännu starkare och tillverkningen mindre riskfylld. Häpnadsväckande teknologiska framsteg gjordes, det s k Sejma-Turbino-fenomenet, och frukterna hamnade i några fall i Norden, långt innan vår egen eller Centraleuropas bronsålder formellt hade börjat. Abashevo begav sig även söderut via Baktriens avancerade BMAC-kultur, där de gjorde sig till herrar. Abashevo är alltså synonyma med de s k indo-arierna, som sedan fortsatte vidare till Indien.[4] Den stora strömmen rörde sig alltså söderut och österut, och kom att sprida sig över det enorma område som betecknas som Andronovohorisonten, d v s dagens Kazakstan, Uzbekistan och Kirgizistan. Men det fanns förstås även sådana som vandrade tillbaka åt motsatt håll, i några fall ända till Skandinavien.

Stridsyxorna

Ytterligare minst en folkvåg från övre Volga känner vi väl till, eftersom den rullade vidare över Östersjön. Stridsyxorna, (eng. Battle Axe Culture, BAC), som är sprungna ur Fatyanovokulturen, en utlöpare av det snörkeramiska kulturområdet, och som i sin östligaste del bestod av det metallbearbetande Balanovofolket, Abashevos föregångare. Med sig på resan till Östsverige hade man förstås inte bara de materiella ting vi funnit efter dem, även gudar och riter följde med – liksom vårt språk. Ända tills nyligen har man varit övertygad om att vi fått detta söderifrån, men idag vet vi att det var via Ålands hav som de första indoeuropéerna först steg iland, tillsammans med en betydande del av den genpool vi moderna svenskar gemensamt äger. Kartan ovan innehåller mycket information, det är möjligt att du kommer vilja bläddra tillbaka till den. Den är, som jag redan förvarnat om, aktuell långt in i både bronsålder och vikingatid.

Tillbaka till början

Trots flera akademiska arbeten, som visar hur väl muntlig tradition förmår att bevara historiska händelser intakta, och trots att vissa myter, som Eddans ’fimbulvinter’, i sen tid har bekräftats som en sanning, så skymtar inget tydligt trendbrott bland svenska historiker. Man tycks ha bestämt sig för att vända våra äldsta skriftkällor ryggen. Ett fåtal mer frispråkiga och progressiva arkeologer får därmed inte det stöd som behövs för att vitalisera och återskapa den för den breda allmänheten förlorade svenska forntiden. I kamp med bl a trafikvett så trängs istället ännu fler delar av historieämnet ut ur läroplanerna och den svenska forntiden avverkas på ett par lektioner. Att Ragnar Lodbrok och Uppsala görs till norska i tv-serien ’Vikings’ är därför ingenting att förvånas över, det finns ingen som ens försöker ta tillbaka vår historia.[5] Det kanske mest oriktiga som svenska postmodernister etablerat är iden om att ’Sverige inte fanns för tusen år sedan’. Det finns goda skäl att utgå ifrån att Sverige, eller Svithiod, var ett begrepp som existerat långt bortom mannaminne även för dem som levde då. Kanske i över tvåtusen år. Och även långt innan dess fanns somliga som idag kallas svenska eller nordiska, nämligen gudarna. Det är på många sätt med dem – och de folkstammar som höll dem för realiteter – som vår historia börjar.

Magnus Stenlund

PS. Detta var bara början på början, dvs inledningen på den svenska och nordiska forntid som jag velat ta mig an. Det verkligt spännande får du alltså ge dig lite till tåls med. Ditt förhandsintresse anmäler du här!
Tidigare publicerade delar av denna bokinledning hittar du under fliken Sverige/svensk historia/Alt+Delete.


[1] Ilkjaer, Jörgen – Illerup Ådal Archaeology as a Magic Mirror, 2003 utgör en engelsk sammanfattning och uppdatering av de tio volymerna.

[2] Naturligtvis menar jag då inte referenser avseende t ex vapenjämförelser. Det är i den breda svenska historieskrivningen som de danska mossarna inte vill passa in. 

[3] Sell, Christian –Addressing challenges of ancient DNA sequence data obtained with next generation methods, 2017, s.47, 52ff. Källan är fritt tillgänglig på nätet.

[4] Parpola, Asko – Formation of the Indo-European and Uralic (Finno-Ugric) language families in the light of archaeology/ Revised and integrated ‘total’ correlations, 2012, s.138ff.

[5] Javisst var Ragnar Lodbrok historisk – och svensk. Mer om honom senare.

Publicerad 4 kommentarer

Josefsson skriver i DN vad som censurerats sedan 2006: dominansvåldets offer är svenskar. Dess förövare är muslimer. Och motivet är hat.

Citat ur Janne Josefssons krönika i DN. Vi ska återkomma till hans fråga.

Våldet är sadistiskt. Det utförs främst av unga män och ungdomar med muslimsk bakgrund från Mena. Och de drabbade offren kallas nedsättande för ‘svennar‘. I det här fallet rör det sig om en händelse i Norrby, ännu en fulförort på polisens lista, i Borås:

När JJ i sin krönika berättar om dominansvåldet, så är det första gången sedan 2006 någon i tidningen sätter dessa ord på saken. En parabol bana i politisk korrekthet har under 14 år tecknats mellan dessa båda tidpunkter.

Men alla delar av bemanningen på DN-skutan har ju liksom inte fattat. Eller så är det så illa att Josefssons spalt bara är det alibi som DN valt att pynta med, för att kunna fortsätta precis som förut. Eller för att kunna minimera omsvängningen. Detta är ett fall som Sunt Förnuft skrev om 4/2. De slutsatser som jag då drog i DN:s kommentarsfält är i mycket desamma som Janne Josefsson gör nu och här. Jag kommer referera en hel del till denna, just för att det är i DN detta skrivs – en källa som nu alla kan använda emot Wolodarski och hans knähundar när de försöker vända tillbaka. Notera särskilt att JJ använder beteckningen ‘ackumulerat hat‘. Det gjorde jag också. Bara att jag förstås censurerades av Ifrågasätts moderator. Vilket jag blir även denna gång, nu för att jag kallar det som Josefsson skriver om för hatbrott. Som bör leda till utvisning, om det bara går. Och att det är verkställighetsparagrafen i UtlL kap. 12 vi måste ändra på för detta. Något som inte är tekniskt svårt; Flyktingkonventionen (artikel 33) kräver nämligen inte alls att vi har denna överdrivet humana behandling av grova brottslingar och säkerhetsrisker. Men detta ska alltså hemlighållas för svenska folket ännu ett tag, gissningsvis så länge som Wolodarski och Per Svensson sitter kvar som chefred.

Josefsson plockar fram fler exempel, för att visa att detta inte är ett isolerat fall, tvärtemot DN:s hittills rådande diskurs, det är ju just denna linje man inte velat erkänna. Jag skulle lätt kunna foga fler riktigt grova exempel till dessa, direkt från närtid – sök under fliken ‘barnrån‘ ovan så hittar ni dem själva.

Hur det kryper närmare, in under skinnet.

Klockan är 21.53. Samtidigt som jag sitter och skriver klart denna artikel får jag ett SMS från en nära vän: “Sonen och hans kamrat rånade i kväll. Två unga män från trakterna av Mellanöstern utgjorde förövarna. Inget våld, men hot om detsamma förstås. Killarna skärrade. Polisen gjorde en solid insats i samband med anmälan.” Tydligen hade de blivit lurade in i en fälla att köpa billiga grejor, men togs vidare till en folktom plats. Vart? Vällingby. ABC-staden i folkhemmet, dit min mamma brukade ta oss för att handla när jag var liten, istället för att åka in till stan; det var ju så säkert och barnvänligt. Men nu på god väg att bli en fulförort. Min väns son är 17 – liksom min egen mellanson. Det är så här det kryper närmare. Men inget fysiskt våld alltså, det lär inte ens bli en notis.

Så vad är det JJ har skrivit som är så banbrytande? Naturligtvis har DN redan rapporterat om ett och annat av de brutala våldsdåden, men dessa notiser är 1. sparsamt förekommande, 2. utan bild, 3. med bagatelliserande och förledande rubriksättning, 4. undanskymd placering och snabbt plockade ur flödet, 5. aldrig tillsammans med uppföljande kommentar, såvida inte 6. det finns en acceptabel (missvisande) vinkling. Givetvis förekommer heller aldrig 7. signalement som omfattar hudfärg. Poängen har alldeles uppenbart varit att i antirasismens namn undvika att berätta en sanning. En sanning som handlar om motsättningar mellan två diametralt motsatta kulturer. Och att den ena av dessa är mycket sämre än den andra. En kultur som nu utmanar vår egen.

Skamkulturens skamgrepp är inte slumpmässiga. Vi betalar för dem i blod.

Det här visar en kulturell skillnad som vi måste ta på allvar. Att många ger sig på en är inga problem i en skamkultur, så som det rent moraliskt vore för oss. Bristen på logik (om detta hade varit vad saken gällde så hade ju de skyldiga kunnat ta på sig skulden, för att låta de oskyldiga slippa undan – men dessa skyldiga hade inga problem att istället ‘straffa’ mannen för det påstådda felslutet) är inte viktig för dem, inte heller lögnen de vet att vi genomskådar. Det handlar bara om makt. Vem som har den. Och vem som inte har den.

Och ‘häxjakten’? Vad består den i? Har vi hört talas om lynchningarna av muslimer på stan? Eller menar hon bara ‘känslan’ av att folk tittar snett, när man klär sig i ett svart huckle?

Muslimer anser sig har rätt att ljuga för ‘de otrogna’ d v s oss. Taqiya kallas detta för; om islam gynnas så är det OK, samvetet behöver inte testas. Vi ljuger förstås vi också. Men för muslimen känns det här inte ens problematiskt, tvärtom gynnar han ju sin gud. Ta dig gärna en stund att fundera på vad detta innebär. Och så lite till. Just precis. Och det är denna (brist på) tillit de själva lever med sinsemellan klanerna, både där hemma och här.

Och det är som sagt bland muslimer som dominansvåldets gärningsmän går att finna – i alla fall i detta specifika fall. Att man inte kan generalisera mer än så utifrån Josefssons text är förvisso sant, men JJ gör det i viss mån själv, genom att ge en bakgrundsbeskrivning av områdets invånare:

Kan ens DN:s läsare inbilla sig att det handlar om annat än en klumpig lögn för att misskreditera statens våldsmonopol? Och den påstådda islamofobin är ett lövtunt argument utan ett enda konkret exempel.

Och hur ser resten av invånarna i Norrby på situationen? Det visar sig att ingen är särskilt positiv till myndighetsinblandning i de lokala angelägenheterna:

De boendes protester känns inte direkt konstruktiva. Kanske har man sig själva att skylla, när man tycker att man lever i en avstjälpningsplats?

De hatar oss. Inte bara dem som begår hatbrotten. Utan nästan allihop.

Det här är intressant. För det visar hur även de vi kan anta vara laglydiga invånare i Norrby väljer att slentrianmässigt skylla sina problem på svenskar och svenska myndigheter. Antingen är man som mamman, lojala med de kriminella pga blodsband eller andra nära relationer eller så är man rädda. Eller rapar man bara upp vad radiopratarna sagt på P3? Oavsett vilket, så kan insikten inte riktigt släppa taget om mig; att det nog är så här man tycker om man är islamist och säkerhetsrisk, gängkriminell, bidragstagare eller egenföretagande butiksägare – och lever i gettot. Gettots invånare hatar oss mer eller mindre allesammans. Men det får alltså bara Josefsson skriva om i DN – min läsarkommentar nedan blev bortplockad (trots bifogad länkkälla).

DN Ifrågasätt, seriöst, vilken gräns går jag över som JJ inte redan passerat?

Äntligen i DN. En krönika om dominansvåldet som även förklarar vilka det är som utövar det – och vilka det är som är dess offer. Jag har skrivit dussintals kommentarer till artiklar och nyhetsrapportering om detta vidriga fenomen, men alltid blivit bortmodererad för ‘spekulation’, för att källor saknas eller för att ‘jag inte håller mig till saken’ när jag dragit slutsatser som liknar Josefssons. Eller var JJ verkar vara på väg, med sin fråga: räcker det med hårdare straff?

DN hade en artikel 2006 “Invandrare krigar mot svenskar med rån”, då gick det bra att kalla en spade för en spade. Men sedan dess har det varit otänkbart att peka ut vare sig offer eller förövare, än mindre att peka på det exempellöst osmakliga våldets orsaker. Eller att fastställa den exakta och korrekta beteckningen: detta är grövsta tänkbara form av hatbrott och ska givetvis klassas som detta, inte bara av åklagare och domstol utan även dras fram i ljuset av den media som under dessa årtionden hållit käft och låtit detta ske, i antirasismens namn.

Om det sedan räcker till? Som framgår av artikeln så förstår sig de här människorna på en sak och det är makt. Undfallenhet eller oförmåga att sätta makt bakom sina ord premieras inte. Att kalla en spade för en spade är en nödvändig början. De som går att utvisa – för evigt – ska utvisas. Det betyder att vi måste ändra Utlänningslagens kapitel 12 avseende verkställighet, vi måste faktiskt inte skydda brottslingar mer än vad Flyktingkonventionen säger.

Kommentaren togs bort efter 15 minuter. Undvik antaganden och spekulationer. Underbygg med fakta och referenser: Äntligen i DN. En krönika om dominansvåldet som även förklarar vilka det är som utövar det – och vilka det är som är dess offer bl.a. Ännu en kommentar på samma tema, att detta utgör hatbrott, togs bort efter två timmar. “Tänk på att alltid hålla dig till ämnet när du kommenterar”.

Vad ska vi göra när vi inte ens får skriva klartext? De här människorna för ett krig mot oss, de utsätter våra barn och ungdomar för sadistiskt våld och deras svepande undanflykter är ett rent hån mot vårt rättsamhälle. De vet att vi vet att de ljuger. De vet också vem som har det verkliga våldsmonopolet: de själva. Samtidigt som vi inte ens har kommit så långt att vi vågar identifiera gruppen av förövare, än mindre erkänna att det faktiskt är våra barn som drabbas. De vet det här! De ser våra myndigheter vrida sig som maskar för att hantera problemen utan att nämna vilket det egentliga problemet är – hatet. Och därför – givetvis – utan att komma någon vart. Visst hatar de oss. Men de föraktar oss också.

Jag kan inte låta bli att förstå den känslan. För jag hyser samma förakt mot den skurkregim som låtit detta förvärras år efter år, i antirasismens namn. Och Josefssons krönika, liksom min egen, avslutas i moll:

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad 1 kommentar

Domstolsaktivisterna offrar barnen när utlandsfödda kriminella riskerar utvisning

Emilia var bara dagar gammal när hon blev flyttad till fosterhem. Född av en drogberoende mamma hade hon konstaterad abstinens när hon omhändertogs. Pappan, även han tung narkotikamissbrukare, var dömd för en rad brott; bland annat grovt vapenbrott, han hade uppträtt hotfullt och aggressivt redan under förlossningen. När de biologiska föräldrarna senare vill ha tillbaka flickan säger socialnämnden nej och får domstolen med sig. De biologiska föräldrarna överklagar till kammarrätten, men vägrar att drogtesta sig. Socialnämnden hävdar att paret fortfarande lider av psykisk ohälsa och mamman går på dagliga mediciner. Under tiden har flickan blivit en naturlig medlem i det familjehem hon placerats, hon är trygg och har utvecklats normalt. Vilket innebär allt som en glad, busig och nyfiken liten treåring alltså brukar vara. Men det skulle hon inte få vara länge till. I kammarrätten gör barnets rättsliga ombud, advokat Martin Bengtsson, en kovändning. Vad som föranledde den vägrar han att svara på. Och trots socialnämndens entydiga bedömning så kommer kammarrätten till beslutet att Emilia ska flyttas tillbaka till sina biologiska föräldrar.

Nio månader efter domen är Emilia död. Hon hann aldrig fylla fyra år.

Paret är nu häktade, misstänkta för grovt vållande till barnets död. Enligt Aftonbladet hade Emilia hittats i lägenheten efter ett larm, och då hade hon legat där i flera dagar. Polisen hade kallats till lägenheten bara en månad tidigare, två gånger, men utan att beslut togs om att omhänderta flickan. Föräldrarna anklagas även för brott mot griftefriden. Det senare låter i alla fall i mina öron som att man gjort något för att försöka dölja detta brott, som man alltså förnekar. En följdriktig fortsättning på en upplösning av ett familjedrama som närmast känns som ödesbundet självklart redan från det ögonblick kammarrättens dom föll. Vad jag tycker om dessa båda ynkliga individer och vad jag skulle vilja borde hända med dem ska jag inte sätta i skrift. Vad jag tycker om domarna och specifikt hur svenska domstolar fungerar vill jag däremot gärna utveckla min syn på, trots att den inte ligger särskilt långt ifrån hur jag ser på de båda förövarna.

Aftonbladet 30/1

Barnens rätt går först. ?

“Barnens rätt ska alltid väga tyngst”, säger Linda Swärd, kammarrättsråd, som var med och fattade domslutet. Det är domstolarnas skyldighet att avväga så enligt lag och praxis. Men kan det då bli mer uppenbart att denna dom gick rakt på tvärs mot dem principen? Emilia hade utvecklat en trygghet under sina tre första levnadsår i det enda hem hon visste var hennes. Oavsett hur perfekta hennes naturliga föräldrar då är så kan jag inte för mitt liv begripa hur man resonerar om man inte inser att barnets rätt och enda intresse är att få stanna där hon är. Men så tycker ju inte kammarrätten:

”Det kan inte längre anses föreligga någon påtaglig risk för att flickans hälsa eller utveckling skadas på grund av de förhållanden som föranledde beredandet av vården” säger man i domskälen. Samtidigt konstaterar Aftonbladets krönikör Oisin Cantwell att ” Det framgår av domen att barnet har bott i familjehem ända sedan hon föddes och att ett uppbrott innebär ”en stor påfrestning för henne”. “

Kammarrätten hänvisade till att de, enligt en dom i Högsta Förvaltningsdomstolen, HFD, inte ska ta hänsyn till risken för att barnet kan ta skada vid en separation från ett familjehem. Ursäkta, men låter det som att detta prejudikat är i linje med huvudprincipen – barnens rätt väger tyngst? Det är ju tvärtom uppenbart rakt i strid med denna princip! Ett olagligt domstolsutslag som borde föranleda att ledamöterna som fattade det omedelbart avsatts från sina höga ämbeten.

Prejudikatet: ett snarlikt fall

Det handlar om en HFD-dom som kom 2012, med mycket liknande bakgrund: barnet utsatt för allvarlig misshandel under de första levnadsveckorna, pappan fick fyra år men mamman friades, hon kunde därmed vinna tillbaka barnet som fyraåring. Det är alltså precis lika obegripligt, sett ur barnets perspektiv. Man har ropat på ny lagstiftning sedan dess. Två olika regimledare har vi haft under denna tid. Och ni vet ju vilka – och vad som förenar dem ideologiskt. Just det: öppna hjärtan. Men inte när det gäller barn då.

Det enda som man kan tycka borde vara väsentligt i ett sådant här fall är väl just tiden som barnet varit i fosterboende. Om den är lång och barnet mår bra så borde det aldrig kunna flyttas – om man menar allvar med att barnets väl ska komma i första hand. Men se, just på den punkten skulle HFD skapa prejudikat om som säger tvärtom; fosterhemstiden får man inte ta hänsyn till. Hur kan detta vara möjligt? Det känns som Dumskallarnas Sammansvärjning slagit till. En annan DN-läsarkommentar undrar också. Borde inte domstolarna vara fyllda av folk med IQ åtminstone på genomsnittlig nivå? Finns det någon som helst logisk förklaring eller motiv? Här en insiktsfull läsarkommentar som ger oss en ledtråd:

Ann Sidbrant är en av de läsare som DN borde anställa som journalist, för hon verkar ju göra det jobb tidningens reportrar helst undviker: drar de obehagliga slutsatserna.

Intresset som väger tyngre än barnens. De kriminella invandrarnas.

Ja, se där tror jag att du har alldeles rätt Ann. Och den sista punkten förklarar nog ännu mer än så. Barnen används som svepskäl och livlina för att bevara ett band till Sverige som annars inte skulle ha funnits – och som utan ett sådant skulle leda till utvisning av föräldern. Låt oss titta på statistiken som BRÅ plockade fram åt SVT om det kan ligga något i denna förmodan. Bara 19% av de våldtäktsdömda utvisas, enligt moderaterna, som 2018 krävde att detta ändras.

Enligt SVT ‘Fakta’ bara delvis sant att färre än 1 på 5 utländska våldtäktsmän utvisas.

SVT ‘Fakta’ vill med sin rubrik låta som de själva är de enda som är ‘objektiva’, när de hävdar att M slirar med sanningen i sitt påstående. Men vad SVT vill räkna in är alltså sådana fall som inte ens gäller folkbokförda här och alltså inte har hunnit få ett personnummer. Nej, det rör sig inte om turister. Vi kan räkna bort deras antal som rent svinn även under den senaste tjugoårsperioden. BRÅ vill inte särskilja dessa från dem de gäller, för då synliggör man ju ett problem. Det handlar om 1. asylsökande som inte har fått ansökan prövad, och som inte kan hålla sig så länge utan avslöjat sin kriminella läggning redan i förväg. Eller 2. människor som uppehåller sig här helt illegalt, med eller utan samordningsnummer de fått utan att legitimera sig. Sådana som alltså borde utvisas utan pardon omgående oavsett om de begått brott eller inte. Att 4 av 10 i dessa grupper inte döms till utvisning är ju i sig en skandal; det borde vara noll. Om vi dessutom beaktar, vilket SVT ‘Faktas’ undersökning inte tar upp, att det oftast är en tidsbegränsning i utvisningarna fem eller, sällsyntare, tio år, där strafftiden också räknas av, ja då framstår denna brist på utvisningsbeslut i domarna som mer än uppseendeväckande. Det måste ligga något skumt bakom.

Som BRÅ:s statistik också visar så har andelen utvisningsbeslut gått ned över tiden. Moderaterna hänvisar till den sist redovisade perioden i rapporten, 2010-2014. Bara 5 av 27 grova våldtäkter föranledde utvisning under den perioden (inte större andel än vad som gällde för vanliga våldtäkter). Mellan 2005-2009 var andelen 30% och 2000-2004 var den 36%. Under båda intervallen tydligt högre än för vanlig våldtäkt. Så vad kan ha fått ned den andelen till nära hälften av vad den var? Kanske ett ett visst domstolsutslag 2012 har hjälpt till.

En tredjedel av de utvisade hade minderåriga barn i Sverige. Det hade varit mycket intressant att se hur denna andel förändrats över tid..

Domstolsaktivisterna och de stackars kriminella flyktingarna

Ni förstår ju att jag är ironisk, men sanningen är att just så här tänker en stor del av Sveriges domstolsjurister. De har inte bara närt en obestämd svaghet för dessa flyktingar; i kvinnliga juristnätverk som Legally Lady och HILDA så bjuder man in lunchtalare som berättar hur de aktivt bör använda sin tjänst för att hjälpa flyktingar. Sådan aktivism som Annie Lööfs stöd för den av Lagrådet utdömda Gymnasielagen, är inte undantag eller något man ser mellan fingrarna med, utan som man helhjärtat stöder och visar sin entusiasm för – genom att även bjuda in Annie att tala vid dessa lunchträffar.

För mig som jurist är domstolsaktivism en kontradiktion i sig själv och en styggelse. Ingen som lär sig lagen och svär att tillämpa den i sin yrkesutövning som domare, ska ens kunna snegla åt möjligheten att istället bedriva aktivism, som ju är att göra raka motsatsen, inte följa den. Men så illa ser det alltså ut idag, att man öppet koketterar och smickrar varandra för att man är så progressiv och ‘vågar stå upp för sina värderingar’. I motsats mot de stockkonservativa gubbarna som anser att lagen måste följas till punkt och pricka. Kammarrättens ordförande, som alltså i förlängningen höll i Emilias yxa, var enligt Aftonbladet en kvinna och DN nämner kammarrättsrådet Linda Swärd som delaktig i beslutet (möjligen samma person). Den kvinnliga dominansen är faktiskt ingen slump alls enligt min bokföring. Den är med all sanning en drivande faktor bakom den allt tydligare domstolsaktivismen. Kvinnor är ännu inte i majoritet i de högre instanserna, men så här tycks det se ut i varje större mål där domslutets laglighet kan ifrågasättas.

Så hur gör man då, när man ser ‘ett högre syfte’? En utvisningshotad afghan eller somalier, som ovedersägliga bevis pekar ut som gärningsman i en gruppvåldtäkt, det finns t ex fingeravtryck på den trasiga flaska som trycktes upp i offrets vagina och vittnen som pekar ut mannen. Då går det ju inte att underkänna bevisen, vilket annars är den vanligaste metoden att leka aktivist (och den effektivaste, eftersom bevisfrågor närapå aldrig ger prövningstillstånd). Ja, det handlar ju då om straffbedömningen. Och här lägger sig domstolarna upprörande lågt för det mesta. Relativt domar på upp till tre år för brott mot Samtyckeslagen, där det upplevda våldet finns i kvinnans huvud, så är en gruppvåldtäkt som ger fem år ett rent hån. Men det absolut mest kännbara för de flesta av förövarna är ju utvisning. Som dock inte behöver ske, om man kan hitta ‘en anknytning’.

Ett prejudikat som är som ägnat för att ge utländska kriminella det band de behöver för att slippa utvisas.

Vi ska utgå ifrån att försvaret alltså letat. De biologiska barn som finns här i Sverige har dock inte gått att använda som ‘band’ om de inte är ställda under den dömdes vård och förmyndarskap. Advokaterna vet att det innebär att det till varje pris gäller att skaffa en sådan anknytning innan domen faller. Och här hjälper alltså HFD:s laglösa dom till, genom att helt undanröja principen om barnets bästa, genom att fastslå att fosterhemstiden inte ska tas in i bedömningen. När de mångkulturskramande domstolsaktivisterna hade grubblat färdigt och via backwards engenering lyckats komma fram till det önskade resultatet, så hade man alltså skapat det prejudikat som lämnade Emilia åt sitt öde i två våldsamma narkomaners vård. Och efter nio månader i helvetet ledde detta till hennes ännu mer tragiska död.

De båda knarkande föräldrarna kan vara etniska svenskar eller inte, det spelar faktiskt ingen roll, det här är en säkert för de flesta oönskad konsekvens bara; Emilia blev collateral damage, ett offer för domstolsaktivisternas laglösa lagutövning. Det handlade om en överordnad princip som inte får uttalas högt vad den går ut på, men som de godhjärtade lunchtalarna i Legally Lady ändå skulle ställa upp på alla dagar i veckan. Ingen mångkulturskramande skurkregim har därför heller velat undanröja prejudikatet med ny lag.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Fotnot: Emilia är ett fingerat namn. Det skulle lika gärna kunna ha varit Fatima eller Amina.