Publicerad Lämna en kommentar

Nej, vi tror inte på DN längre. Så vi säger till ungarna att sluta öppna dörren. Och den svenska kulturen är därmed ett minne blott.

I veckan nås jag av nyheten att beväpnade våldsmän trängt in i ett hem i Åkersberga, den ort jag bor på. En liten pojke öppnar – mitt på dagen – omisstänksamt dörren för främlingarna, som hotar honom med kniv och låser in honom i ett rum, medan de länsar hemmet på värdesaker och kontanter. Att Aftonbladet ens skriver om saken är – måste vi konstatera – ett motvilligt fall framåt för MSM. För ca 1,5 år sedan hade jag, på en sammankomst hos en granne, av en kvinna fått veta att hon råkat ut för något liknande i sitt hem dagen innan. Hennes förhållandevis oberörda beteende, eller kanske mer korrekt uttryck: hennes tydliga önskan om att inte förstora upp saken, stjäla uppmärksamhet och riskera att ‘förstöra stämningen’, gjorde att jag uppfattade uppgiften som närmast overklig och när jag skannade av nyhetsflödet utan att hitta något om detta oerhörda övergrepp så blev jag nästan tveksam till om jag verkligen hade uppfattat saken rätt.

Den osäkerheten känner jag inte idag. Jag vet nu att den här typen av grova hemfridsbrott tystats ned under en ganska lång tid i MSM. Avslöjandena i DI om inbrottsvågen på Östermalm kändes av läsarkommentarerna att döma, som att ballongen hade pumpats länge innan den till slut brast. En serie av inbrott med våldsinslag och under vapenhot i Djursholm fick vi genom DN:s rapportering höra om först när inbrottsvågen skulle ha hejdats, m h a kamraövervakning på det berörda stråket. Nyheten släpptes i direkt anslutning till då kamerorna sattes upp och man kan väl föreställa sig att kommunen gärna ville ha publicitet kring de vidtagna åtgärderna. Uppföljningsartiklar om hur lugnt det blivit sedan har dock lyst med sin frånvaro. Och tystnaden i MSM skrämmer mig mer än det mesta annat, för i kontakter med människor som bor i Djursholm och annorstädes, så är det ju inte alls lugn man visar, tvärtom tycks allt ha blivit värre. Medias tystnad gör också att jag inte kan bedöma hur frekvent det här fenomenet är. Jag tror att det är många som liksom jag tänkt på detta som något tämligen unikt, men som nu måste utgå ifrån att det lika gärna kan vara vanligt. Som doktor Bilyana Martinovskis statistik över 50.000 våldtäktsanmälningar som gått till förundersökning – men bara 843 redovisade domar i den statistik som senare publicerades i MSM; ett hissnande mörkertal däremellan.

MSM är förlorare, men ännu mer så är vi som inte längre vågar lita på media.

Dagspressen förlorar läsare och annonsintäkter. En omfattande tidningsdöd väntar. Ris man bundit åt egen rygg. Självfallet är det djupt olyckligt att vi förlorat tron på media. Att fake news blivit vardagsmat för oss innebär att tron på goda auktoriteter eroderas lika mycket som på dåliga – och de flesta är (eller var) faktiskt goda. När vi inte kan tro på auktoriteter längre tar vårt informationssamlande längre tid och lämnar oss oftare med felaktiga slutsatser. MSM har inte bara bidragit till detta genom att mörka i nyhetsrapporteringen. Problemet gäller även deras analys. Ponera att man har fått en lång rad med tips om sådana här brott, men valt att inte rapportera om dem. Visst kan man från början ha menat väl. Men trenden måste man ju har sett och borde ha tagit intryck av! Man skulle ha kunnat vända tidigare, bytt policy och varnat folk – att man valde att avstå ända tills svenskarna upptäckte saken själva är vad som gör redaktionsledningarnas handlande så rent ut sagt sinistert.

Med alla de fakta på bordet, som allmänheten saknade, så borde det ha varit lätt att rädda åtminstone en del av trovärdigheten. Jag drog själv slutsatser, som ett hypotetiskt exempel, då jag läste om Djursholmsrånen, att den här typen av brott skulle skaka stora delar av Sveriges tättbebyggda områden inom kort överskådlig framtid, eftersom de kriminella uppvisade en så total hänsynslöshet och eftersom rånen är så lätta att genomföra: svenskarna är ett vapenlöst folk som artigt öppnar dörren när någon ringer på – även när det är Stora Stygga Vargen. Att vi lärt även våra barn att göra så beror inte på att vi är aningslösa naivister allihop, utan att detta varit rationellt i ett samhälle där hemmet är en fredad borg. Våra inhemska kriminella skulle förstås ha kunnat gjort likadant och att de inte gjort så måste tillskrivas en i kulturen starkt inympad moral som säger att detta är att gå över gränsen. Ungefär som att man inte skjuter ihjäl anhöriga till dem man bråkar med.

Men för dem som nu kommit hit så finns det inga tabun. Man är iskalla opportunister som ser mjuka, enkla mål framför sig, liten risk och hög avkastning. Många av dem hyser också ett starkt resentiment, ett hämndbegär mot etniska svenskar som grupp, ett utslag av mindervärdeskomplex och brist på självrespekt. De oproprtionerliga våldsamheter som utspelar sig under dessa rån, enligt de beskrivningar som nått oss i allmänheten, tyder på att detta har stor betydelse. Övervåldet är inte rationellt ur någon annan synvinkel än att rånarna faktiskt njuter av det.

Så bidrar vi själva till att dödförklara den öppna svenska kulturen. Av omsorg.

Så vad säger man till sina barn? De flesta av dem är ju som barn och ungdomar är mest. D v s de är slarviga och glömmer bort. Vad föräldrarna predikar i det ena örat går gärna direkt ut genom det andra. De tar inte hot på allvar, som de inte blivit upplysta om tidigare. Rån i det trygga hemmet? Känns ännu mer overkliga för dem än för oss – precis som det borde vara. Ska man överdriva och riskera att skrämma dem så att de får mardrömmar och blir rädda för att vara ensamma hemma? Eller ska vi bara låta det vara? Många av oss gör säkert det senare, få vill överdriva ‘i onödan’ (vilket vi i princip aldrig kommer kunna veta säkert om det är). Men att barnen inte ska öppna dörren för vem som helst försöker vi nog ändå pränta in. Att den svenska kultur vi är en del av i samma ögonblick inte längre är en del av våra barns – det är det oundvikliga priset; för vår kultur fungerar inte under de nya omständigheterna. Under tiden funderar vi istället på hur vi kan förstärka inbrottsskyddet.

Pojken som rånades i Åkersberga blev chockad säger man i artikeln. Men man kunde förhöra honom. Det måste ha varit plågsamt och fått händelsen att bli än mer overkligt makaber. Polisen utnyttjade informationen till en resultatlös spaning ned mot Åkersberga station, dit man gissade att rånarna var på väg. Om man hade velat ha hjälp och vittnen så hade man ju kunnat lämna de signalement som masker och luvor inte kan dölja. Då kanske pojkens uppgifter skulle ha haft någon betydelse. Ska vi gissa så blev det dock kod 291 i samma ögonblick som ‘Rinkebysvenska och mörkhyade händer’ kom på tal. Men kod 291 och hemligstämpeln på alla flyktingrelaterade misstänkta brott är faktiskt redan överspelad. Diskussionstoppen just nu är istället: 1. vilka länder kan man flytta till? 2. hur startar man ett medborgargarde? och 3. hur söker man bygglov för ett ‘gated community’? Hudfärgen på dem man vill stänga ute diskuteras också nu fullt öppet bland svenskarna, men ingen behöver få den bekräftad av polisen eller Aftonbladet. Alla ‘vet ‘ ju ändå.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad Lämna en kommentar

Så kom den då. Brottsvågen som även får eliten att reagera.

Hög taxerad inkomst och förmögenhet har genom Sveriges tillämpning av offentlighetsprincipen gjort de rika till måltavla för den nya kriminaliteten. Alla vet varifrån problemen kommer. Men ingen har yttrat det högt. När DI till slut skriver om människor under vapenhot och rånare med pistol, vrålande om att de ska mördas, i sina egna vardagsrum, så är det som om en ballong av politisk korrekthet punkterats i finkvarteren.

Som noteras i en läsarkommentar: ”Vad folk skriver här på DI är fullt i klass med vad läsarna av Samnytt tycker”. Rånvågen mot finanselitens Östermalm är en artikel av ett slag jag inte tror har skrivits förut på DI. Låst är den tyvärr, men den refereras utförligt i Fria Tider och kan summeras i skoningslös kritik mot uppgivenheten inför den ständigt mer brutala och ökande kriminaliteten: vad har politikerna gjort med detta land, kan man inte ens skydda våra mest aktade samhällsmedborgare? Att många av dessa nu överväger att emigrera är heller inget tomt hot. Det är en desperat konsekvens av slutsatsen att det inte kommer hjälpa med vare sig hot eller böner. Regeringen är inte bara ovillig, den är handfallet inkompetent också.

Och i kommentarsfälten är det immigrationspolitiken i första, andra och tredje hand, som utses till boven. Ingen bryr sig om integration längre. Integrationen har gått åt h-e med dem som kommit under 2000-talet, med barnen till dem som kom på 90-talet, och som prognosen ser ut även med den generation som kommer följa. Och nu ska man fylla på med mer. Ingen orkar bry sig om hur det blir med den fjärde generationen om 30 år; man drar slutsatsen att det är bättre att komma iväg först, hellre än att göra det sist – eller inte alls.

Till skillnad från i DN Ifrågasätts läsarspalt lyser här sossarnas betalda spinndoktorer med sin frånvaro. Jag ser en eller möjligen två ‘som inte ser problemet’, och någon som tycker de rika kan få skylla sig själva, att bankerna är lika goda kålsupare. Men banken kommer inte hem till mig och riktar en pistol mot mina barns huvuden. Det fattar alla. Sossarna vet att spelet är förlorat här, den här målgruppen kommer inte rösta för mer mångkultur. Men kommer de att höja sina röster även offentligt?

Konsekvensen av den absurda tolkningen av vår offentlighetsprincip, att en privatpersons förmögenhet, inkomst och registrerade bilar är var mans rättighet att känna till, står här naket klar. Är snaskande kvällsblaskors lösnummerförsäljning verkligen viktigare än människors liv och säkerhet? Kanske var det en och annan som tyckte det var status att finnas med på listan över ortens rikaste. Men nu vill man ha skyddade personuppgifter. Så dags att vakna, näringslivstoppar, ni som så gärna sjungit med i mångfaldskören. Men det är förstås utmärkt ändå att man reagerar. Vi ska sympatisera med ’upproret’ på DI; det handlar säkert i de flesta fall om middle management på stora företag, sådana som inte vågat höja rösten av rädsla för att förlora arbetet, eller åtminstone minskad popularitet, löneförhöjning och befordringsmöjligheter. Och det är under pseudonymer man skriver sina kommentarer.

Så ser livet ut för de flesta – har man något att förlora så blir man lätt gisslan. De som satt sina underskrifter på de där namnlistorna som MSM så gärna publicerar, som talar om hur rasistiska man tycker att SD är; de sitter högre upp i hackkedjan. För dessa är klyschan ’staten och kapitalet sitter i samma båt’ en pågående affär. Och de har råd med kamerabevakning och livvakter, även om de fram tills nu inte tänkt så mycket tanken. De har också kontakterna som gör bygglov för tre meter höga murar möjliga. Inom kort lär de flesta av dem ha sett om sitt hus och sonderat möjligheterna att göra sina närområden till gated communities.

En enda sådan flytt kan kosta Sverige hundratals miljoner i förlorade skatteintäkter. Gissar därför att etablissemanget kommer ge dem vad som krävs för att få behålla dem. De som inte har råd med egen livvakt kommer välja flyttalternativet desto oftare. De är förstås många fler och deras söner och döttrar uppmuntras redan att välja en utlandskarriär. Då blir det vi som är kvar som är förlorare. Tillsammans med ännu högre skatter, minimerad välfärd, krympta pensioner, islamistiska fundamentalister, gängkriminella – och en stor grupp allt mindre belåtna bidragsinvandrare, som i den kommande lågkonjunkturen lär bli varse att pengarna tagit slut. Då blir det liv i luckan.

Det är faktiskt ändå så att jag njuter lite, att det är Löfven och hans korrupta anhang som nu tvingas försöka lösa den här omöjliga ekvationen. Förutom skadeglädjen finns också ett realistiskt hopp om att inkompetensen gör processen kort. I så fall kan det trots allt ändå finnas något kvar att bygga på, och vi kommer en dag igen få se fågel Fenix resa sig ur askan.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

https://www.di.se/nyheter/brutal-ranvag-mot-finanseliten-de-skriker-att-de-tanker-doda-mig/

https://www.friatider.se/brutal-r-nv-g-mot-stockholms-rikaste-verv-ger-l-mna-landet

Publicerad Lämna en kommentar

Nu är allmänheten inte säker ens i stabila Täby. Men ingen ska få veta – innan de själva råkar illa ut.

Lokaltidningen Mitt i har oftare reportage om brott än vad rikspressen har. Kanske för att man på så vis vill vinna lokalförankring – en lokaltidning som inte berättar är ju snabbare avslöjad. Ändå är man långt ifrån att ge en komplett bild. Signalement lyser lika klart med sin frånvaro här som i DN. Och nyheten är knappast högst upp i flödet, snarare så undanskymt placerat att de allra flesta av oss gärna missar den.

Här utförs ett fullkomligt hårresande brott av ungdomar mot ungdomar – och mot vuxna – med såväl machete som skjutvapen riktade mot huvudet, för att avtvinga offren bl a märkesklädesplagg. Modus operandi är närmast exempellöst, i alla fall om vi går tio-femton år tillbaka i tiden. Då hade detta föranlett ett ramaskri och stora löpsedlar. Fastnat i medelsvenssons minne som ‘macheterånet’ eller liknande, och ingen polis skulle ens komma på tanken att skriva av ärendet innan det var löst. Och löst skulle det med all sannolikhet bli. Då. Inte nu.
*
Till min bestörtning ser jag sedan att ett liknande rån faktiskt inträffat i närtid – i min egen hemort, Åkersberga. Även i det fallet rör det sig om unga rånoffer och tre rånare med stor kniv, som tilltvingade sig klocka, väska, kläder och mobil. Jag upptäcker detta andra rån genom en länkad artikel. Annars hade jag nu inte alls vetat om vad som hänt. Rånet i Åkersberga var i det närmaste lika uppseendeväckande, men för den som inte läst en undanskymd artikel i Mittt i är händelsen helt okänd.
*
Visserligen har man rånarluvor på sig. Men kroppslängd och figur då? Och vi kan nog lugnt utgå ifrån att rånarna talade Rinkebysvenska och i alla fall så långt var möjliga att identifiera. Hudfärg på händer och hals bör ha observerats. Kanske talade rånarna med varandra, om de var så många så lär de ha varit tvungna att koordinera med varandra. En ledare kan ha utkristalliserats. Namn kan ha råkat nämnas. Men ingenting som gör dem möjliga att identifiera rapporteras så klart i tidningen. Gissningsvis hör dessa unga rånare till den grupp som skulle riskera utvisning om de blev fällda. Givet deras verkliga ålder. Men skulle de vara flyktingar är det något vi inte ska få veta. Kod 291 gäller nämligen fortfarande – särskild sekretess av flyktingars brott.
*
Polisen har inte motiverat denna 291-sekretess med något argument som är gångbart enligt juridisk expertis. Ändå är det inte någon som har tvingat dem att upphäva den. Här visar myndigheten hur förbuffande enkelt det är att frångå skyldigheten att hålla handlingar offentliga, genom att helt enkelt kalla det för arbetsmaterial.
*
Polisen har givit upp. Man vet att detta kommer fortsätta, bli än värre. Man har inte resurser eller möjlighet att skydda allmänheten, våra barn, våra kvinnor. Och det är farligt att ens försöka. Inte heller är det uppskattat av vår nuvarande bidragsimporterande regim om man skulle lyckas. Det som skulle hända då är ju att man gör officiell statistik av det. Som blir svår för BRÅ att förbigå nästa gång de avkrävs att försöka identifiera vilka som begår grova brott i det svenska samhället. Nej, då är det bättre att titta åt sidan och gömma undan.
*
Magnus StenlundSunt Förnuft
https://mitti.se/nyheter/brott/overfoll-ungdomar-tabyskola/?omrade=taby
https://mitti.se/nyheter/ungdomar-akersberga-knivhotade/