Kategori: skola

Publicerad av — 6 kommentarer

Lånefällan, slavsystemet, ‘QE’ och hur vi lämnade marknadsekonomin.

Ungdomarna är de som märker tillgångsinflationen först. Varken studielån eller ingångslöner har hängt med bostadspriserna. Följden är att man intecknar sina arv. Och lånefesten bara fortsätter. Staten driver den, sätter nollräntan som behövs för att kommunerna ska ha råd att låna. Privatpersoner lånar för att de måste, för att få bostad. I USA lånar man också till terminsavgifterna på utbildningar som inte betalar sig. Men inbilla er inte att problemen är mindre i Sverige, här tas kostnaden bara till större del via skattsedeln – våra hushåll lånar betydligt mer än de gör i USA.

SvD beskriver en makrotrend: den ökade belåningen som är följden av tillgångsbubblor. Effekten blir tydligast när man ser den ur de ungas perspektiv; de som inte har haft möjlighet att följa med i racet. De måste börja med lånen. I USA så blir det här ännu tydligare eftersom man där även betalar för utbildningen direkt. De studieskulder som man då drabbas av är fyra gånger högre, inflationsjusterat, än de var för femtio år sedan, samtidigt som median och minimiinkomster räknade på samma sätt har varit nästan oförändrade.

QE – roten till det onda

Det här är en effekt av staternas enorma behov av att finansiera sig, och den därmed sammanhängande nollräntan, som är nödvändig för detta ändamål, och som uppnås med hjälp av mekanismer som upphäver marknadsprissättning av risk. QE, Quantitive Easing, kallas det och metoden kan tyckas skiljer sig måttligt från hur centralbankerna tidigare agerat, men den principiella skillnaden är enorm.

Förr så genomförde Riksbanken s k marknadsoperationer då man köpte eller sålde statsskuldväxlar och -obligationer för att lägga räntan på en nivå man ansåg vara konsistent med inflationsmålet. Man kunde i undantagsfall även göra s k repor där även bostadsobligationer och andra obligationer utgivna av bankerna finansierades kortsiktigt, men alltid med ett förutbestämt återköp i närtid.

Halva statsskulden – ett haveri för marknadsekonomin

Nu säger man istället att man är ute efter att stötta ‘marknadens likviditet’. Vad det innebär kan lätt avläsas av det faktum att Riksbanken numera äger halva statsskulden. D v s statsskulden är till så stor del finansierad av sedelpressen. Före 2008 var det bara en procent. Det här är en bieffekt och oönskad konsekvens av ständigt större ingrepp i ekonomin och visar att den underliggande efterfrågan på obligationerna till den prisnivån Riksbanken lagt sig på är noll. Skulle det bara handla om tillfälliga fluktuationer så skulle volymerna kunna placeras på marknaden igen, men så sker inte, man bara ackumulerar allt större belopp i egen balans.

Det är med piska och morot som man förmår bankerna att medverka i detta, dels genom lagkrav som tvingar dem köpa en viss andel, dels genom att erbjuda en mellanskillnad i ersättning. Efter Corona har man dessutom varit inne och köpt företagsobligationer, en tidigare fullständigt otänkbar manipulation. Centralbankerna köper till priser ingen annars skulle acceptera, men så länge som alla vet att det finns tagare på den nivån så flyter handeln på. Härigenom pressar man alltså ned offentlig sektors låneränta till runt noll. Man har inga andra hänsyn, de marknadsimperfektioner som uppstår när räntan inte längre speglar upplevd risk struntar man i. Det här är inte marknadsekonomi, utan motsatsen, ren planekonomi – i en västlig hyckleri-tappning.

Privatupplåningen är på topp!

Följdverkningarna är att även alla andra (som kan) lånar, som galningar – det är ju näst intill gratis pengar, så det är rationellt. Även andra kvartalet har hushållslånen stigit över 5%, mitt i Coronakrisen, och det är mer än det föregående. När många gör det, så blir man tillsammans också ‘too big to fail’, staterna har inte råd att låta alla dessa fallera, oavsett om det handlar om kommuner som behöver finansiera sin flyktingmottagning, aningslösa eller riskvilliga (och cyniskt kalkylerande) optimister som vill finansiera aktieköp, konsumenter som vill åka till Thailand eller köpa en ny bil – eller våra än mer överbelånade företag.

Sverige har världens högst belånade företagssektor, nära 170% av BNP, vilket beror på en kombination av denna låga ränta och en ständigt deprecierande krona, som gjort att svenska företags konkurrensvillkor stärkts utan att man behövt göra någonting. Kanske har det även med typisk svensk hybris att göra; vi lyckas alltid inbilla oss att vi kan göra rätt oavsett om resten av världen är med eller mot oss. Även företagsbelåningen var upp andra kvartalet, strax över 5%, bara något mindre än föregående kvartal.

Slavsystemet

Också våra hushåll är överbelånade. När SvD nu skriver om de amerikanska studieskulderna, så är det förstås med udden riktad mot Trump, såsom brukligt är i svensk media. Och som sagt, utvecklingen är illavarslande. Den yngre generationen blir inlåst i ett ‘slavsystem’ pga dessa lån, det tar dem i genomsnitt allt längre tid att betala tillbaka vad studier och bostad kostar och de som inte får bra betalda arbeten riskerar att aldrig kunna göra det.
Men allt måste sättas i sin proportion. I USA uppgår studieskulderna till 7% av BNP. I Sverige uppgår bara de rena konsumtionslånen till 5%. När vi lägger dessa till bostadslån (och studielån) så är den svenska hushållssektorn belånad till 90% av BNP. I USA är motsvarande belåning ‘bara’ 75%. Eftersom våra studielån bör vara väsentligt lägre så är skillnaden mellan bostadslånen sannolikt ännu större, till svensk nackdel.

Högre kostnad och längre tid för sämre ubildning

Dessutom är problemet med värdelösa och praktiskt meningslösa utbildningar minst lika stort här som i USA. Ofta har man idag jämfört med för 30 år sedan samma titel och teoretiska förståelse till priset av en eller flera terminers extra skolgång. Inte sällan beror det här på att universiteten insett att man måste fylla på med propedeutiska kurser, eftersom förstaårsstudenterna inte får samma kunskaper med sig från gymnasiet som förr. “Alla ska med!” hojtar socialdemokraterna, som vill sätta alla i eftergymnasiala studier. Den intellektuella genomsnittsnivån sjunker och arbetslivsintroduktionen senareläggs – den sker idag först vid 30. Samtidigt som lägre studietakt innebär att många är understimulerade. I värsta fall handlar det om nya utbildningar fyllda med postmodernt jox, som bara ger de nybakade studenterna arbete vid samma universitet och med uppgiften att lära ut ännu mer av samma. Andelen avhandlingar som aldrig någonsin blir citerade eller ens lästa ökar exponentiellt för varje år som går. Detta är (ännu) en viktig förklaring till att produktiviteten i samhället sjunker.

Ett nytt klassamhälle

Klassamhället återuppstår och förstärks – på ett mer subtilt vis även i Sverige: längre utbildning betalar sig inte och då är det underklassen som väljer bort den först. Den allt störe studentlägenhetsbristen kräver också pengar eller kontakter. Allt fler saknar de ekonomiska resurser och nätverk som krävs – och samhället får då inte heller del av vad begåvningsreserven i denna underklass hade kunnat bidra med. De som har en peng sparad gör oftast vad de kan och prioriterar sina barn och det kanske räcker så, men risken är stor att man på det sättet gör sig själv till fattigpensionär. Vad pensionssystemet erbjuder idag är mindre än många inbillat sig. Det kommer inte bli bättre efter 2020 års gigantiska stödupplåning.

En ännu mer intressant fråga är vad nästa generation ska ta av för att betala sina barns skulder. Vad vi gör är ju att finansiera vår standard med vad som samlats i ladorna – och det är dömt att ta slut. Idag är det vår generations pensionsmedel och nästa generations arv som konsumeras. Men kommer våra barn ha något sådant att erbjuda efterföljande generation? Den lånefinansierade ekonomin genererar knappt ingen tillväxt alls, inte per capita. Särskilt illa på den punkten ser det – som vanligt – ut i Sverige. Det enda som växer är tillgångsbubblor – och lån. Sådana som finns kvar även efter att bubblorna spricker. Då är vi slavar på riktigt.

USA-kritisk samhällsanalys – den enda som är tillåten

Att svensk systemmedia, till vilka SvD idag utan tvekan ska räknas, väljer att skriva om problem i USA, ska vi kanske se som ren nostalgitripp och terapi. Bara då får man ju tillfälle att verkligen utöva sann samhällskritik, sådan som förr var ett självklart adelsmärke för varje journalist. Och som är lika självklar att undvika, när det gäller Sverige idag och den postmoderna regim som varit så idoga på att skapa denna lånefällan.

Magnus Stenlund

Publicerad av — 7 kommentarer

Det brinner. Men det är nog bara en slump.

Varje morgon vaknar man till nya vidriga rubriker. Den här morgonen konstaterar jag att det är mycket som brinner nu. Och det handlar inte om torka. Nej, det är anlagt. Katedralen i Nantes tog nära 500 år att bygga och är listat som ett av Frankrikes mest historiskt värdefulla monument. Tre brandhärdar talar sitt tydliga språk – det tog en dag att förstöra vad ett halv millenniums ansträngningar åstadkommit.

Muslimer på franska nätforum är överlyckliga. Här ska byggas moskéer istället. Förlåt, jag menar förstås ‘islamister’, de som säger så utgör som alla vet extremt små minoriteter; alla vanliga muslimer är snälla. Det finns det visserligen inga bevis för eftersom vi i Sverige inte vågat ställa frågan i någon opinionsundersökning. Men vi vet ju ändå. De undersökningar som gjorts i andra europeiska länder, som visar att över hälften av alla muslimer är misogyna antisemiter och homofober som hellre lyder sharia än det lands lagar där de befinner sig, de måste vara fejk. Men ändå.

Inte mindre än tolv kyrkliga palats av liknande dignitet har bränts ned i Frankrike de senaste två åren. Här pågår en veritabel massaker på västerländsk och kristen kultur. Och i Norden intar de kristna prästerna en närmast proaktiv defaitism istället: “Ta ned korset på Sjömanskyrkan – så muslimerna kan känna sig välkomna!” säger vår biskop. “Riv Nidarosdomen!” säger en kvinna som får vara präst trots att hon smetat ner bibeln i sitt mensblod och öppet bett till Allah i full prästskrud. Ingen satanist förstås. Men ändå.

På nittiotalet var det satanister som brände kyrkor i Norge. Hur många svenska kyrkor som bränts ner förs ingen statistik över, sådant tystas för att inte ge ‘de islamofobiska’ vind i seglen. Men att bilar och skolor brinner, det vet vi. Sveriges skolbränder har ökat i nästan exakt samma takt som antalet invandrare blivit fler. Det är naturligtvis ett falskt samband, slås fast av samma politiska beslutsfattare som inte vågar mäta muslimernas attityder. “Två saker som inte alls kan ha med varandra att göra.” Men ändå.

I Göteborg slogs svenskt rekord i skolbränder mellan 1996 och 2009, med 271 stycken, i Malmö 167 under samma period, med 40% ökning de sista åren; årsmedeltalet hade då stigit till 25 per år. Europarekord, per capita. Artikeln från 2012 i Forskning och Framsteg har rubriken ‘Svenska skolor brinner mest’. Men man konstateras att ‘forskarna inte kan förklara varför’. Det är ett mysterium. Sen blir det tyst. Ingen mer info i Wikipedia. Men skolbränderna har fortsatt. I lilla Lund har man kallat in ‘Operation Rimfrost’-resurser, efter att ännu en skola tuttats på. Kommunen har svårt att hitta lokaler för eleverna, efter att inte mindre än 70 skolor brunnit de senaste 18 månaderna. 47 skolbränder per år. I lilla Lund, med en 100-del av Sveriges befolkning. Världsrekord.

I Åkersberga där jag bor fick en pojke och hans far medalj för att ha avvärjt en skogsbrand 2018. Ni vet då det var så torrt. Mannen som nästan lyckades tutta på hade överraskats och lämnat dunkarna med bensin efter sig. Att han var mörkhyad var inget Nationaldagspubliken fick veta, det fick jag ta reda på i egen intervju bakom scenen. Liksom att naturligtvis ingen åkte fast, trots gripande, in flagrante. Bevisen räckte ju inte enligt domstolsaktivisterna, bl a ett erkännande och 40 vittnen till saknades ju.

Vad som konstituerar mordbrännare? Bl a multikriminalitet, låg empati coh låg intelligens, se wikipedia, sökord mordbrand. Som en tanke, efter artikeln om skolbränderna i Lund, så har Fria Tider en låst artikel om invandrarbarnens låga IQ och empati. Det är ju helt slumpmässigt förstås. Jag har inte nyckeln till den låsta artikeln, men jag är säker på att det framgår där att det inte finns något bland dessa barn som också gör dem till skolbrännare oftare än andra, helvita svenska barn. Allt sådant måste ju vara ren slump. Men ändå.

Våra bostadshus är nästa frestande lättantändliga objekt. När, inte om, är den stora frågan. Det är ju så lätt. Ingen som misstänker något ens. Allt är ett stort mysterium bara. Även om man skulle råka åka fast, så räddar ‘rättssäkerheten’ i våra domstolar alla grova våldsbrottslingar, så att de kan begå fler dåd. Rättstrygghet för medborgarna har noll prioritet där.

Ansiktsigenkänning är för övrigt efter BLM-protesterna hastigt nedlagd teknologi både hos Amazon och IBM, innan den är färdigutvecklad. Den känner ju liksom bara igen ‘fel’ raser. Och rättssociologer i Lund (Nej, säkert inget samband, men ändå, sic!) anser att polisväsendet kan läggas ned helt, de är ju bara rasister.

Vi går mot kaos. Det hör till universums entropi, ett fysiskt axiom. I rak motsats till vad Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin så vill jag inte bara hävda att den svenska kulturen finns och är en mödosamt uppbyggd sådan. Den kultur som många, ja de flesta av våra invandrare kommer ifrån däremot, är egentligen ingen kultur alls. Vad de upplevt och lärt, sedan generationer tillbaka, är hur det blir och hur man beter sig när det inte finns någon kultur som motverkar kaos och nedbrytning.

Men det är klart att de inte tagit med sig sådana värderingar hit. Allt sådant måste ju vara ren slump.

Men ändå.

Magnus Stenlund Sunt Förnuft
Swish 070-763 97 02 Bg 591-5640

Fria Tider
https://www.friatider.se/over-70-anlagda-skolbrander-i-lund

Forskning och Framsteg, 2012
https://fof.se/tidning/2012/7/svenska-skolor-brinner-mest

Sydsvenskan:
https://www.sydsvenskan.se/alternativet-till-dagens-rasistiska-polisarbete-nedmontera-polisen

Publicerad av — 2 kommentarer

Att tvinga invandrarbarnen kvar i skolan är förvaring. Dyr sådan.

Regeringen och ‘samarbetspartierna’ har enligt DN lagt utredningsförslag på förlängd obligatorisk skolgång t o m 20 års ålder, för invandrarbarn, dessutom kortare sommarlov. Ingen frivillighet. Det tycks vara Sabuni och L som ligger bakom, en av de minst utopiska idéerna på länge från kollaboratörsgänget. Om Mp kommer rösta för är en annan sak. Men hur realistiskt är detta egentligen? Och vad kommer det att kosta? Finns det ens lärare nog?

Lägre kriminalitet?

Visst är det bra att de nyanlända får sysselsättning under sommarloven. Att de går och slår dank har ju visat sig vara en väldigt bra väg in i kriminaliteten. Inte för att detta är ett officiellt pk-argument. Men visst är det bra att de tvingas vara kvar längre, om de inte når ribban för godkänt. Av samma skäl som ovan. Varför är det här ingen lösning för väldigt många, bara förvaring?

Inse realiteter: Låg IQ gör bokkunskap mer eller mindre omöjlig att ta till sig

Därför att problemet inte har någon. Särskoleklasserna översvämmas av nyanlända. Det beror inte bara på språk, inte ens bara på analfabetism eller ens kultur. Det beror på bristande begåvningsresurser. Känsligt ämne, men alla vet ju att det finns en skillnad på individuell nivå. Och även mellan län och kommuner syns de, t ex vid mönstringen – och de är stora, 40% mellan bästa (Danderyd) och sämsta (Överkalix) kommun, senast statistiken publicerades. (Obs: det här var innan både nedläggningen av värnplikten och före den värsta massinvandringen). Att erkänna begåvningsskillnad även mellan länder och regioner är ändå tabu. Men vi måste. Utbildning inte alltid är en väg ut ur alla problem.

Utbildning kostar

Förslaget som Sabuni (L) nu kommer med är inte gratis. Tvärtom är kostnaden mycket stor, eftersom det rör sig om väldigt många människor. Kostnaderna måste vägas mot vinsterna. En enda grundskoleelev ligger på drygt 100.000:- per år. Lägre kriminalitet då? Tänkbart, ja troligt. Svårt att ge en siffra på den kostnaden, för man har ju vägrat att utreda och mäta invandrarnas kriminalitet i kronor och ören, vi vet bara att den är stor.

Men hur många fler kommer lyckas ta sig in i arbetslivet för att vi tvingar dem kvar i skolan? För den som inte kan ta till sig innehållet i böckerna kommer det bara vara en plåga att sitta av tiden. Vad vi ser i Malmöskolorna (se läng Petterssons blogg nedan) är en fullständig katastrof – och då har vi ändå inte tagit med det medvetna fuskandet som jag nämnde för en månad sedan; Malmös skolledningar och lärare främjar medvetet ett sådant för att dölja de allra värsta resultaten. Det är alltså inte bara så att Pisa-rapportförbättringen är en ren bluff – resultaten just i de mest invandringstäta områdena är ännu sämre än vad som redovisas.

Att låta invandrarbarn gå i skola tills de fyllt tjugo kommer i många fall skjuta upp deras insteg på arbetsmarknaden ytterligare två år. Eftersom deras sysselsättningsgrad är så låg som den är så är detta kanske inte ett viktigt argument emot, men för dem som faktiskt vinner insteg kan detta vara helt onödigt. Troligen är det on-the-job-training som skulle vara mest framgångsrikt, bokkunskaper är för många alltför teoretiskt. Problemet? Det är ju nu så att Sverige har ytterst få arbetstillfällen för dem som saknar (eller kan ta till sig) utbildning. (Och som det är i dag låter vi dessutom sådana jobb gå till arbetssökande utomlands, arbetskraftsinvandringen har ju blivit ännu ett sätt för massinvandringskramarna att få in fler, av dem som inte kan visa att de är flyktingar.)

Nej, svaret är inte mer utbildning. Det stavas repatriering, till länder där det finns arbetstillfällen som är anpassade för mer svagbegåvade.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Länkar:

Petterssons blogg om IQ

Petterssons blogg om problemen i Malmös skolor – och sjunkande svensk genomsnitts-IQ

Brainstats IQ-rankning av världens länder

Lynn, Vanhanen – IQ and the Wealth of Nations

Publicerad av — 3 kommentarer

Det upprörande är vad som sker med flickan. Och att skurkregimen vill lägga locket på. Inte tvärtom, Alex Schulman. #lydigjournalist

Jag har redan berättat vad jag anser om det upprörande förnedrings- och dominansvåldet som svenskar utsätts för av rånare, vars gemensamma drag är att de är invandrare som hatar svenskar som grupp. Gärningsmännen är oftast i övre tonåren, deras offer ungefär lika gamla eller ibland yngre. Detta är inte bara hatbrott, rakt upp och ned efter Lagen om Hets mot Folkgrupps bokstav. Det är brott mot mänskligheten. Folkrättsligt straffbart enligt internationell domstol. Detta måste börja prövas av allmän åklagare.

Men våldet börjar ännu tidigare. I skolan. Det är där respekten för vuxna helt raseras, det är där gängen upptäcker att de kan göra precis vad de själva vill. Lärarna, oftast kvinnor, är inte bara ofta fysiskt underlägsna, de är itutade att de ska möta våld med passivitet – och de har ofta anammat denna kvacksalvarpsykologi med hull och hår. Naturligtvis finns det tack och lov undantag, både kvinnliga och manliga lärare som inser hur fel detta är. Men de kämpar inte sällan en ensam kamp mot såväl bråkiga elever som mot skolledningen. Om de skulle tvingas använda fysiska medel för att upprätthålla ordningen, ingripa mot våld i konflikter mellan elever eller för att försvara mobbade barn – eller sig själva – så kan de räkna med en polisanmälan, där ord står mot ord. Även de mest befängda anklagelser utreds och under tiden kan läraren stängas av – eller t o m få sparken. En senare friande dom gör därmed kanske varken från eller till.

Skolvåldet filmas dock ofta – av förövarna själva. Det är en del av förnedringen, och som minderåriga riskerar de sällan straff vare sig för detta eller för våldet. Eftersom de är flera och offret ensamt så är det inte sällan offret som tvingas byta skola eller kanske även flytta från orten. Och våldet blir alltmer gränslöst. Lärarna demonstrerar inte sällan sin maktlöshet och villrådighet genom att passivt underlåta att ingripa. Och skolledningarna lägger locket på så fort det går. Man svarar inte på frågor från nätmedia, man förbjuder eleverna att göra detsamma.

Det som är frapperande är hur sällan, om ens någonsin, det tycks förekomma våld där förövarna är svenskar och offret har utländsk bakgrund. Givetvis måste också sådant inträffa, liksom att såväl offer som gärningsmän är svenskar. Men det är så sällsynt att MSM inte lyckats gräva fram ett enda fall under senare år, som jag hört talas om. Och ni ska utgå ifrån att de gör allt de kan för att hitta det, eftersom ingenting är viktigare just nu, än för en #lydigjournalist än att motbevisa dem som påstår att det rasistiska våldet utövas av barn med utländsk bakgrund, vanligen muslimer, mot svenskar.

Men sanningen är att detta sistnämnda har blivit allt vanligare, det är en del av hederskulturens sätt att hävda sig mot en avskydd och avundad upplevd ‘överhet’. Man hatar sina egna underlägsenhetskänslor och låter detta komma till utlopp mot dem som tillhör den avundade gruppen. Att det är bland barnen dessa känslor kommer fram ska vi inte förvånas över. Barn kan vara grymma. De är också sällan förmögna att dölja sina verkliga känslor. Var dessa känslor kommer ifrån? Äldre kriminella förebilder förstås. Men i allmänhet måste vi utgå ifrån att barnen i första hand är påverkade av sina föräldrar. Föräldrar som naturligvis med läpparnas bekännelse aldrig skulle påstå något sådant öppet, i alla fall inte när MSM sticker en mikrofon under näsan och ber om en tillrättalagd kommentar.

Nu är det så att vår kära skurkregim är långt ifrån omedveten om vilka starka känslor som rörs upp i det svenska folkdjupet när rörliga bilder ger bevis för hur deras egna barn misshandlas av dessa ungdomskriminella. Det handlar inte bara om fysiskt våld nämligen. På videos som denna, från Samnytt, framgår att man också vill skrämma offret med tillmälen som också tjänar till att jaga på varandra och uppmuntra till än värre övergrepp. Pojkar i åldrarna tolv-tretton år som ropar “Stampa revbenen!” och “Döda henne, wallah!” samtidigt som slag och sparkar riktas mot den liggande flickans kropp och huvud, visar att angriparna inte är normalt funtade. De tillhör inte vår värld – såhär gör enstaka psykopat, men har aldrig någonsin utgjort gång på gång upprepade dåd av hela grupper med ‘barn’ – som sedan skrattar tillsammans över vad de åstadkommit. Vad de upplever är en skön känsla av hämnd mot den upplevda fienden: svensken. Så yttrar sig hat som övergått i handling – det är inte bara ett hatbrott utan ett folkrättsligt brott mot mänskligheten, enligt Romfördragets artikel 7, och det upprepas gång på gång just nu, på svenska skolgårdar.

Löfvens skurkregim har valt att möta detta hur? Jo, genom en lag som förbjuder spridandet av sådana videos. Det påstådda motivet är ‘offrens integritet’, men självklart handlar det om något helt annat. Så få som möjligt ska bli klara över vad som pågår. Locket på är vad som gäller. Och Alex Schulman #lydigjournalist, är genast med på upplägget. När klippet ovan nu delas till 100 tusentals svenskar, så är det just delandet han upprörs över, inte vad som sker på videon. Ja ni läste rätt: flickan som misshandlas skulle enligt Schulman vara mest skadad av att ‘Sverigevänner’ delar den film som visar hur detta sker, inte av sparkarna som stampade för att knäcka hennes revben och som riktades mot hennes huvud. Till saken hör att Schulman varken nämner att flickans ansikte inte går att se på videon, eller att hennes namn sprids. Det är fortfarande de dumma ‘Sverigevännerna’ som ska hängas, enligt Alex Schulman.

Kan en journalist överhuvudtaget bli mer övertydligt obehagligt lismande mot makten? Nej jag tror att Schulman här sätter även ett personligt bottenrekord.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad av — Lämna en kommentar

Mötet med klankulturen – hur skolan hamnat i en ond cirkel vi inte ser

Skolledningar och lärare skönmålar systematiskt elevernas skolresultat. Det gäller både på individuell nivå och för helheten. På så vis ser det bara uselt ut, inte alls så illa som det faktiskt är. Man ser mellan fingrarna med direkt fusk, för alla är mer eller mindre delaktiga. Man ger vika för våld, faller till föga för hot. Och låter till slut bli att göra allt sådant som man är rädd för att få kritik för – redan innan den kommit. Välkommen till Malmös grundskola. Den hade lika gärna kunnat ligga i Beirut.

Samnytt 25/11-2019

Den här artikeln av Egor Putilov i Samhällsnytt hade vunnit på en något mindre provokativ rubrik tror jag, den riskerar att skymma sikten. Det är i så fall synd, för det här är en mycket viktig artikel, som handlar om långt mycket värre problem än slöjor och okvädningsord. Läser man den inser man hur djupt systemfelen går och att krocken mellan muslimsk klankultur och svensk laissez-faire skapat en skolkorruption som är värre än vad jag ens kunnat föreställa mig. Det är också därför som jag är övertygad om att den är sann. Det här hade nämligen mycket få kunnat hitta på, i all sin djävulska finess.

Vill du som lärare motarbeta låt gå-mentalitet, fusk och hot, så drar du snabbt blickarna till dig. De vet var du bor. De har sett var du parkerar. Och när någon drar igång en mobb så är alla med – frivilligt eller av rädsla för att själv hamna i skottgluggen.

Men ibland slår våldet åt andra hållet – oväntat. Svenska lärare vet att barnen riskerar stryk hemma om betyg och provresultat inte är vad som förväntas. Då händer det att läraren väljer att skönmåla:

‘Positiv särbehandling’ när betygen ska sättas. Antingen efter uttalade hot. Eller upplevda sådana, och av ‘snällhet’. Eller rent av skolledningens uttalade norm. På detta sätt överskattas sedan hela elevunderlaget. Det som ser illa ut är alltså egentligen mycket värre .

Våldsanvändningen – vår kultur eller deras – inte båda samtidigt

Jag ville testa er: säga att jag höll med de muslimska föräldrarna om att deras stökiga ungar skulle må bra av att fysiskt få sig en tillrättavisning. Jag kunde riktigt känna hur svårt det var att formulera den meningen utan att många av er, kanska nästan alla, hade dömt mig direkt. Så entydiga är våra svenska normer i den här frågan. Och det är på det hela taget bra – bra att vi har kommit dit. Men dåligt ändå, för att vi kommit dit betyder ju inte att andra har det. Om barnen växer upp hemma med örfilar och smäll i rumpan för mindre förseelser och värre straff för större, hur ska man få dem att förstå att den svenska läraren också menar allvar, fastän hen inte ens får höja rösten, enligt senaste pedagogiska trend (s k lågaffektivt bemötande, se artikeln här)? De här ungarna är avtrubbade och de är kanske framförallt inte uppfostrade att se kvinnor som auktoriteter. Men i den svenska grundskolan är kvinnliga lärarna i stor majoritet. Lärarnas ‘feminina’ metoder bekräftar en bild av total mesighet.

När vi känner att vi har svårt att ens på allvar överväga fysisk bestraffning, hur kan vi inbilla oss att vi ska kunna ändra deras syn? Vi befinner oss i var sitt motsatt hörn i kulturmatrisen. Det finns inga kompromisser. Antingen deras eller vår syn kommer vinna.

När korruptionen genomsyrar allt och alla så kan ingen på egen hand göra något åt det

Och det kanske värsta är att alla tjänar – kortsiktigt – på att problemen sopas under mattan. Det här beror inte på att man som femåringen inte ser konsekvenser framför sig, lite längre bort. Utan på att ingen klarar av att ensam stå upp mot systemet. Mekanismerna ger dig ingen belöning när du som lärare fuskar för att hjälpa en elev med en obehagligt påstridig förälder. Eller när du ser mellan fingrarna när kriminella ungdomar säljer knark på skolan. Men du slipper straff. Liksom skolledningen undviker att få sin skola granskad och upp-och-nedvänd. Nesan – ja, skräcken – över att komma hjälplöst sist i Pisaundersökningarna och hästlängder efter det övriga bottenskrapet bidrar säkert också till det medvetna skönmålandet. Och så den politiska övertygelsen förstås: ‘rasisterna’ ska inte få mer vatten på sin kvarn, här gäller det att visa upp den bästa fasad man har.

Svaren läggs i munnen på dem som inte kan någonting. Alla förväntar sig att det ska ske. Det har blivit systemiskt.

I själva verket är man naturligtvis inte ensamma om att vilja dölja omfattningen av problemen. Det sitter ansvariga högt uppe i ett Skolverk också. Liksom allra högst upp, i en skurkregim som vägrar att erkänna något enda av det här. Särskilt viktigt att dölja är problemen i Malmö, sossarnas eget skötebarn.

Visst är det så. Men hur godtrogen får en Skolinspektion vara egentligen? Även de är förstås en del av systemet. Hur mycket problem vill man se? Den som vill luras låter det ske.

Att det var illa visste jag ju redan, men så illa?

Jag tror gärna att jag är insatt tillräckligt i problemen för jag har jobbat som lärare med klasser där ofta mer än hälften av eleverna haft utländsk bakgrund. Men bortsett från något enstaka undantag har mina elever varit gallrade, de har hört till de mest motiverade; Yrkeshögskolan har sina systemfel den också, men på det stora hela är den fungerande. Jodå, visst har man velat ha enkla flervalsalternativ att kryssa i. Och helst lista på tentafrågorna i förväg. Jag har skrattat åt detta, utan att riktigt tro på att detta är något man är vana vid. Och om jag har upplevt hot så har jag konfronterat dem. Det har sedan inte blivit mer. Men utan stöd från skolledningen så står man sig slätt, det spelar ingen roll att man gör alla rätt, felen blivit systemiska. Som i Malmö.

Allt det andra Putilovs anonyme lärare talar om gör saken ännu fulare så klart. Slöjtvång på små barn som inte begriper varför.Hur de muslimska barnen formas i moskén eller koranskolan att se ned på sina svenska skolkamrater. Kyrkbesök man inte vågar göra. Moskébesök som däremot är invändningsfria. Det är motsatsen till integration. Segregation. Och det är inte svenskarna som driver denna process. De ger efter eller tvingas till den.

Om jag ska vara ärlig så ser jag inte hur det här ska kunna vändas. Inte utan en ny skolstadga, ett nytt skolverk, nya skolledningar på många håll – och massor av nya lärare som kan gjuta mod i dem som är där. Eleverna? Ja, många av dem skulle vi förstås också vilja byta ut. Och de värsta rötäggen måste bort från den vanliga skolan.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad av — 3 kommentarer

PK-vänsterns nyttiga idioter är grundlurade av ett fåtal superrika. Sverige: ojämlikast i Europa.

Den här artikeln kommer handla om mer än vad du tror – och kanske klarar av att ta in. För den som vågar läsa ända till slutet så finns det anledning att återvända till början. Först då faller alla bitar på plats. Och början, ja den består av Miljöpartiets senaste systemförstörande förslag:

Förändra närhetsprincipen – samhället måste kunna ta fler hänsyn än exakt på metern vilket barn som bor närmast en skola, skriver Per Bolund och Annika Hirvonen Falk (MP).

Det är i ett sådant här bås vi ska födas upp allihop. Det ska vara lika för alla.

Det här är ännu en – viktig – spik i den mångfaldskista som vänstern redan lagt oss i. Vad det innebär är alltså att svenska elever ska skeppas till utanförskapsområdena och tvärtom, utan att ha något att säga till om. På så vis ska man ‘skapa tillit’ mellan grupperna och lösa problemen med underprestationer, svenska elever ska ‘göra jobbet’, där svenska politiker har misslyckats.

Poängen är kulturupplösning, inte tillit

Men detta är ju inte poängen. Man vet så väl att resultatet rent kunskapsmässigt kommer bli ytterst magert för dem man vill ‘hjälpa’, samtidigt som vi kan befara en katastrofal försämring för dem som ska hjälpa till. Mons Krabbe avslöjar den dolda agendan i sin blogg:

“Vänstern resonerar, som vanligt, i linje med att det är värt att förstöra för de elever som det går bra för, i syfte att lyfta de som misslyckas bara några millimeter. Istället för att ta itu med det kaos som den mångkulturella blandningen har skapat i skolmiljön, så ska nu de elever, som inte redan påverkats, tvingas att deltaga i detta kaos. […] svenskarna ska [..] assimileras in i ”det nya Landet”. […] Den maniska agendan med att blanda elever från olika etnoreligiösa tillhörigheter i klassrummen, är i syfte att luckra upp den tidigare kulturen och sammanhållningen och kasta ut svensken i en rotlös tillvaro. Det här med att man vill skapa ”tillit”, är rent nonsens. Det vet var och en att tillit inte byggs i konflikthärdar. […] Ingen ska kunna fly! Ingen ska kunna rösta med fötterna och ta sig till ”svenskzoner”, i syfte att bevara sin kultur.”

Mons Krabbe

Utmärkt och på pricken formulerat. Nej, det är inte tillit man är ute efter. Goda avsikter eller inte, så är det den alltid hägrande mångfaldsomeletten man är ute efter och ivrigt hoppas man nu kunna knäcka några ägg för att få. Så ser vänsterns plan ut – men något vidare smakligt kommer det ju aldrig bli. Man har planterar en ogräsblandning och vill nu tvinga oss att äta.

Så vilka är det som verkställer detta?

Vilka är med? V och Mp leder i spåret, C skjuter på, S är deras lydige dräng och L sitter med på flaket, fångar på triumfvagnen eller inte, så hjälps man åt med att driva ned plogbillen djupare i fåran. M och KD? De har stått och tittat på. Nu har de i alla fall slutat applådera, KD säger sig vilja ha lite, M säger så lite som möjligt. Vad säger SD? Inte ens de säger ju stopp, belägg, och vänd! Nej, de börjar alltmer låta som att man inte kommer orka rensa det land som redan såtts, med både tistlar och maskros. Vill man få arbetsgivarens (svenska folkets) lov att ta över efter den lun(s)ige drängen så kanske man måste tona ned vilken arbetsbörda det handlar om, men åtminstone jag blir orolig. Det handlar ju om ett riktigt trist och oändligt tålamodsprövande jobb som ingen vill göra; att ligga på knäna och rensa ogräs, åtminstone tistlarna måste bort.

Skolan är avgörande för vår framtid och det borde väl vara uppenbart för alla. Eller är det inte så? Kan det finnas någon som gynnas trots att skolan klappar ihop och svenskarnas kunskapsnivåer sänks? Kan det vara så att någon på allvar inte upplever att det finns anledning att bry sig? Att detta faktiskt kan vara gynnsamt? Som Hercule Poirot måste vi försöka finna motivet. Och motivet är som oftast pengar, makt – och ren skär egoism.

Arbetsgivaren, svenska folket, vilka är vinnare?

Så vi börjar med väljarna. Vilka av dessa tjänar på allt det här? Om vi inte bara räknar i kronor och ören så är det V:s och Mp:s låtsasrevolutionärer på Södermalm förstås. De som både känner skön makt och uppfyllelse av självförverkligande drömmar, att få vara riktigt goda och se det hända. Som de mobbare man innerst inne är så njuter man också av att i grupp få sparka på andra, samtidigt som den egna självbilden kan fås att se ut som det motsatta. Dessutom tjänar man ju också pengar på det. Mp:s och V:s väljare är sällan underklass, varför ska vi inbilla oss att de vill gynna andra än sig själva? Bara för att de säger så? I så fall är det vi som är naiva. De är bara duktigare på att vara skenheliga än andra, de tror sig säkert ofta själva. Men i egenskap av advokat, domare, flyktingbostadsbyggare, forskare eller handläggare på Migrations- eller Skolverket, Naturvårdsverket eller Kemikalieinspektionen så gynnas de ju av den förda politiken. Säkra och bra jobb fixade genom nätverket.

Detsamma gäller förstås övre medelklass i stort, här saknas visserligen den där ideologiska glöden och somliga är riktigt bekymrade, men man håller tyst, för att inte sticka ut. Man har ju sina jobb och flyter med över, inte under strömmen. Sedan har vi de identitetspolitiskt gynnade, främst kvinnor och invandrare, också de från medelklassen. Det är svårt att inte låta sig köpas, även om man inte tror på positiv särbehandling. Men de flesta gör faktiskt det idag. Och så alla de ekonomiska flyktingarna förstås, de har nått sitt mål. Och de kriminella, de som verkligen fattat vilken gräddfil Sverige erbjuder dem. Man börjar alltmer bli som en yrkesgrupp bland andra, med stjärnstatus inte bara i utanförskapsområdena, utan även på klubbarna och i gymmen.

Och förlorarna?

Resten är – och har länge varit – förlorare. Undre medelklass och arbetarklass; icke fast anställda; unga; folkpensionärer och de svaga (dvs de verkligt bidragsbehövande). Vita ‘cis-män’ med eller utan utbildning men utan nätverk, som diskrimineras i alla sammanhang, särskilt de av dem som reagerat genom att öppet tala om att de lägger sin röst på SD. Men också unga kvinnor och andra etniska svenskar som råkat komma i vägen för den nya gynnade klassen med kriminella.

Men på lång sikt då?

Så är det så lätt? Men nog måste väl även de som gynnas nu fatta att de (eller deras barn) inte kommer gynnas när skolan brakar samman? Då blir det ju lite annorlunda. Även de hittills gynnade grupperna kommer förstås att drabbas av vad som nu pågår. Boomen i flyktingindustrin är på väg att vika. Kriminaliteten har nått Östermalm. När den totala ekonomin rasar samman drabbas även den som har ett välavlönat arbete. Somliga kommer förstås också bli av med det och ramla ned i det djupa hål som de icke-gynnade befinner sig i. Men hittills är detta bara en obehaglig mardröm som man kan förtränga. Så man fortsätter att hålla tyst. Man är fångade i en mekanism som man inte kan styra längre och som man därför bara hejar på.

De superrika. De enda verkliga vinnarna.

Ett litet, litet fåtal kommer dock klara sig utmärkt ändå. De kallas ‘de superrika’. Sverige är i själva verket redan idag ett oerhört ojämlikt land. Inte när man ser till inkomster efter skatt. Men till förmögenheter. Och det är ju faktiskt vad som spelar mest roll. Ulf Jacobsson på Affärsvärlden skrev om det nyligen, han refererar till en undersökning gjord av the Economist:

“Sveriges Gini-koefficient är sålunda högre än alla europeiska länders. Den är också något högre än USA:s och Saudiarabiens, men något lägre än Rysslands (högre Gini = mindre jämlikt)”

Jacobsson gör också två egna reflektioner: “… sannolikt en bidragande förklaring till att Sverige är ett av världens främsta länder när det gäller bildandet av nya teknikdrivna företag. Ett problem är dock att de inte genererar så mycket tillväxt och sysselsättning i Sverige.” Jag tror inte heller att sambandet är slumpmässigt. Jag tror tvärtom att även innebörden i den sista meningen har stor betydelse för varför det är som det är och att Jacobssons egen förhoppning  “Kanske skulle en mindre drakonisk beskattning av höga löneinkomster hjälpa oss att bli världsledande även här.” därför inte kommer infrias. De superrika kapitalägarna har nämligen inget intresse av att gynna löntagarkollektivet. Än mindre de utbildade, som i andra länder skulle ha mycket bättre betalt.

Bilderberg och Trilaterala kommissionen

Det är alltså dessa superrika som äger aktierna inte bara i västvärlden utan även i Flyktingsverige AB – och som har satt dagordningen. Via Bilderberggruppen och Trilaterala kommissionen har man fångat in nyckelpolitiker och fått dem med på spåret. Mutor och utpressning kanske har varit nödvändiga i några fall, jag kan t ex fortfarande inte fatta hur Jan Björklund kunde personlighetsförändras så. Och för Fredrik Reinfeldts och Anders Borgs del har jag svårt att tänka mig varför de skulle falla för något annat än lockelsen att berika sig själva. Men för andra, som Annie Lööf, så har det nog har räckt att locka med personlig prestige. För dem som lockat henne är det dock kronor in och kronor ut som gäller. Och framförallt makten. Man lever skyddade liv, man har pengarna som krävs för att betala för den service man vill ha hundra gånger om; den välfärd man är berättigad till via staten är oviktig både för att den är så marginell och för att den inte (längre) håller den kvalitet man kräver.

Och det finns ännu mer djupgående motiv. Jag vet att jag kommer låta konspirationsteoretisk nu, och att detta kan tyckas vara ren science fiction. Men det är en framtid som ligger ödesbestämd för oss, det är bara tidsskalan som är svår att bedöma. Jag måste väl ändå för säkerhets skull yttra det vanliga caveat som alltid behövs för att inte bli (avsiktligt) missuppfattad, när man talar om grupper: det finns alltid undantag. Men det här är vad som framtiden bjuder: Artificiell Intelligens; AI. Och inga har blicken framåtriktad på denna, såsom de superrika.

Artificiell intelligens gör människor överflödiga – eller våra egna livs mål meningslösa

De här människorna bryr sig inte nödvändigtvis om mänsklighetens framtid på samma sätt som du och jag gör. Och de är på ett helt annat sätt medvetna om vad den kommer att innehålla. Artificiell intelligens. Den som annars bara tekniknördarna tar sig tid att läsa om, men som våra politiker inte befattar sig med alls. Trots att detta borde vara vad de sysslade med mer än kanske något annat. De superrika är däremot med och leder utvecklingen, de äger den – och somliga av dem kontrollerar den. AI innebär en ofrånkomlig revolution för hur vi människor kommer fungera. Den revolutionen ser på kort sikt ut att kunna ge oss en arbetsfri utopi, men alla som ser lite djupare inser att vi också står inför en existentiell katastrof, och kanske även i bokstavlig bemärkelse en sådan, åtminstone för de flesta av oss. Ingenting talar för att AI-utvecklingen kommer kunna kontrolleras. Det är pengar och makt som driver den, inte filatropi. Och staterna utövar ingen dämpande kontroll – de är tvärtom drivande, för militära syften, i konkurrens om det framtida världsherraväldet; man har glömt vad man ska med ett sådant till – det är makt för maktens egen skull, och för att ingen annan ska få den. I en sådan situation är det ingen som väljer att försöka stoppa och begränsa AI:s farliga konsekvenser. De som fattar besluten är förstås inte omedvetna om riskerna, men de bryr sig inte om dem, eftersom inte heller de kan se hur man ska undvika denna dödliga kapplöpning. Mer än att man förstås gör vad man kan för att undvika fallgroparna för egen pesonlig del.

Skulle jag gissa så är deras cynism förklädd till klädsam altruism även som de ser sig själva. Man behöver heller inte själv göra grovjobbet om man inte vill, det räcker ju med att ha pengarna, så kommer man garanterat ha sin plats vid bordet när den dagen kommer. Att man förtränger konsekvenserna av sitt handlande innebär heller inte att man inte skulle ha handlat likadant om man faktiskt insett dem.

I boken Sapiens, skriven av Yoval Harari, (mycket läsvärd och mycket skrämmande) så skisseras tre scenarion; hur vi kommer få det när AI slår igenom fullt ut. Ett är att vi blir helt onödiga, då försvinner vi, maskinerna är helt enkelt nästa evolutionära utvecklingssteg. Ett annat är att vi kommer spela en roll, men bara som ett kollektiv, lite som kycklingarna i ett modernt jordbruk. I ett tredje kommer några få att äga och driva detta samhälle, där de yttre dragen har skrämmande likheter med Orwells 1984. Det är förstås de superrikas viktigaste mål att inte hamna bland kycklingarna och istället bli en del av AI, genom att integrera sig med den på olika sätt. Och genom att placera en grupp i taget av dem som inte har råd att göra detsamma, bland kycklingarna, så upprätthålls ett slags terror som gör att de som just nu upplever sig som tillfälligtvis säkra naturligtvis inte bråkar. De kommer dock med tiden bli allt färre. Till slut är det bara de verkställande direktörerna som inte hamnat i en bur, och de kommer naturligtvis vara lika fångade även de. för då är det för sent att göra något. Med ett sådant perspektiv så blir den pågående nedmonteringen av det västerländska välfärdssamhället begriplig. Det är ett hela havet stormar, men där ett litet fåtal aldrig lämnar sina stolar.

Vänstern har inte fattat. De vill inte fatta. Och de kommer aldrig medge det när de väl fattat.

Massinvandringen till Europa och det kaos som detta lett till och det samtidiga postmoderna angreppet på det ‘patriarkala’ systemet, med följden av en total kultur- och normupplösning, allt detta passar perfekt in i vänsterns världsbild. Det är alltså inte att förvånas över att man tagit detta till sig och driver idén, hur absurd den än kan förefalla – det är ju så vänstern alltid fungerat. Låt mig vara tydlig: det som sker är med vänsterns goda minne och de har en huvuddel av ansvaret, för upphovet är också deras, Frankfurtskolan och till denna mer eller mindre nära anknutna vänsterfilosofer. Men de hade inte kunnat göra detta ensamma. Det hade inte hänt om inte andra, de superrika, insett att detta var en agenda som passade även dem.

Det som är desto mer uppseendeväckande och som gör att vi har mycket god anledning att befara att det ligger mer i ‘konspirationsteorierna’ än vad de flesta vill tro, är ju att kapitalets företrädare inte gjort det minsta för att försvara systemet. Utan att man faktiskt bara hejat på. Det finns alltså en utmärkt logik bakom detta som även Heercule Poirot skulle ha köpt: ett gott motiv. Och tror vi inte på det så är det bara att titta på hur man agerar. Se hur passiva man är! Även inom moderaterna har giftet verkat. Från Gösta Bohman och Ulf Adelson till Reinfeldt och Kristersson – det är en mycket lång resa. Och arbetsgivarorganisationerna som, när slaget senast stod om löntagarfonderna, var dessa de enda som hade medel nog att stå emot. Idag är Svenskt Näringsliv en spillra av Curt Nicolins ideologiska bålverk mot kommunism och socialism. Man är en organisation som istället sparkar sin ordförande Leif Östling för att han yttrar en systemkritik som minst halva svenska folket håller med honom om. Det beror förstås på att det finns mycket starka intressen som vill att det ska vara så. Och det är inte vänstern. Det är de superrika.

När vänstern fattar att man gått dessa, de superrikas ärenden, med konsekvensen att man sänkt sina egna ned i den djupaste och mest tröstlösa dystopi – vad kommer man då att göra? Vända sig mot dem? Knappast! Man skulle ju inte hinna göra det innan man drabbats av folkets raseri. För ett så vidrigt och pinsamt svek går det inte att hitta paralleller till. De som har eller kommer upptäcka detta kommer knipa käft och fortsätta spela med i elakt spel. Ända till det bittra slutet.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad av — 4 kommentarer

‘De ensamkommande barnen’, ej att förglömma.

Nu lämnar de ensamkommande barnen skolan. Någon examen kommer de inte ta, deras karriär är redan utstakad. I tusental ansluter de till de kriminella gängen och går under jorden. Tack Annie!
Uppdaterad, ursprungligen publicerad 18/5

Någon som minns epitetet ‘ensamkommande barn’ längre? De som snabbt döptes om till kort och gott ‘ensamkommande’ fastän de kom i stora horder, alla från Afghanistan. Eller snarare, de flesta från Iran, där de bodde relativt gott och tryggt, men utan socialbidrag.
*
Det är de här som på bilden sitter på Medborgarhusets trappa, som nu beretts plats på svenskt gymnasium. Afghaner, som hör till de mest överrepresenterade av alla flyktingnationaliteter när det gäller grov kriminalitet, och då särskilt våldtäkter. Och det är samma som nu i allt högre utsträckning går under jorden, långt innan den formella utbildningen är klar. Man är nämligen väl medvetna om att man aldrig kommer klara av att ta godkänd examen, möjligheten att få stanna kvar är därför liten. Flera tusen nya rekryter på ett bräde att fylla på i de gäng som Löfven yrvaket nu påstår sig ska försöka göra något åt, med ‘hårda åtgärder’. En sådan vore ju att försöka ta fatt i de här i skolorna, innan de inte längre går att fånga.

Afghanerna har ett nationellt snitt på 84 i IQ. Det betyder att ganska exakt hälften av dem inte ens kvalificerar för militärtjänstgöring i USA. Däremot lite bättre i Sverige, eftersom vi sänkt mönstringskraven, med tydlig avsikt att försvaret bättre ska uppfylla mångfaldskvoten. I USA har experiment med att sänka kravet tydligt visat att det är kontraproduktivt; de svagbegåvade klarar inte att lära sig utan att binda alltför stora resurser för att lära dem, och når aldrig tillräckliga kvalifikationer utom för det mest basala.

Detta betyder också att ett mycket stort antal kan definieras som kognitivt utvecklingsstörda, så svagbegåvade att de kräver särskola. Något som också gäller 2 av 100 etniska svenskar, men upp till hälften av flyktingarna från de länder vi importerat nästa generations begåvningsreserv ifrån (främst Afrika söder om Sahara och i andra hand MENA).

Ett stort antal av dessa nytillkomna är analfabeter och de allra flesta saknar kompetens ens motsvarande grundskolan (en följd alltså inte minst av att de inte ens har förmåga att lära sig). Fat chance att dessa kommer fixa utbildningen när de sätts att börja i åttonde klass! Deras kvinnosyn är på en nivå som liknar stenåldern och även de som inte är fundamentalistiska muslimer (vilket många dock är) anser månggifte och kusingifte vara att föredra, samt att våld mot sin hustru är rimligt, särskilt om hon kommer på tanken att vägra sex. Många, sannolikt en majoritet, anser också att kvinnor bör täcka sig, helt eller delvis, och att de som inte gör det har sig själva att skylla för att de väcker mannens lustar. Nej, det är inte deras ‘fel’. De är inte födda med sådana idéer i huvudet. Det är bara den kultur de vuxit upp med, helt enkelt. En totalitär ideologi som kallas islam.

Och alla är förstås inte hard-core. Somliga av dem gör allvarliga försök att klara skolan. Men de andra fyller våra gymnasiekorridorer mest som tidsfördriv. Allt tack vare Annie Lööfs oändliga människokärlek. Jag måste tillstå att jag är mycket tacksam för att jag inte har döttrar. Vilka klädråd skulle jag ge dem? De tvingas ju frotteras med dessa. Obildbara, kriminella och islamister, utrustade med starka resentiment mot svenskarna, som ju har det så mycket bättre.

Och så ett och annat ‘ensamkommande barn’ på riktigt förstås. Oskyldigt med ett samvete rent som snö och med stora ambitioner om att bli en fullvärdig skattebetalande samhällsmedlem med svenska värderingar.

Varsågod och titta igen på bilden och se om du kan upptäcka barnet. Åldersgissar du bättre än jag?

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

https://brainstats.com/average-iq-by-country.html
http://www.friatider.se/l-g-iq-f-rklarar-varf-r-invandrare-inte-integreras

Publicerad av — Lämna en kommentar

Nya Pisasiffrorna: ännu en statistikbluff.

När nyheterna i DN om Pisatestet kom så blev det förstås jubel. Det vänder! Entydigt! Skolresultat som alla hoppats på men ingen vågat tro på. Självklart lät man skolministern (S) ta äran, i en stor sidoartikel. Pisachefen Andreas Schleicher fick uttala sig i en annan sidoartikel, om hur dumt det var med det fria skolvalet och stöttade därmed skolministerns och sossarnas linje – att det var ojämlikheten som detta skolval skapat, och som var grunden för alla problem. Bara att ta fram tårtan och champagnen och fira då? Eller finns det möjligen en hund begraven här någonstans? Javisst är det så. Eller snarare två. Som vanligt, höll jag på att säga är grundproblemet förfalskad statistik. Men vi kommer till det sen, först lite enkel logik.

Skolministern vill ta bort det fria skolvalet och sprida ut invandrarna från utanförskapsområdena.

Även skolministern tvingas ju medge att elevernas kunskaper är resultat av långsiktiga satsningar. Redan 2015 syntes en vändning och denna bekräftas nu. Då är det ju faktiskt de borgerliga regeringarnas satsningar 2006-2014 som ska få äran för vändningen. Och – med en uppåtlutande kurva sedan dess, så borde vi väl bara fortsätta på den inslagna vägen? Antingen har man inte problem, vilket ju den positiva trenden tycks antyda. Eller så visar inte den positiva trenden sanningen. I så fall har man dubbla problem. För då är det någon som ljuger.

Och det är det förstås, för det är sossarnas paradgren. I den djupa staten snickras även rådata till, så att den stämmer med den verklighetsbild som man vill förmedla. SCB sänker arbetslöshetssiffrorna några månaderna före valet. Polisen avskriver anmälda våldtäkter och dödligt våld och BRÅ vidimerar, Sarnecki ser till så att man har fokus på lagförda brott. Med hjälp av sysselsättningsstatistiken bagatelliserar man invandrarnas frånvaro på arbetsmarknaden och med subventionerade och påhittade snällanställningar döljs den faktiska kostnaden för socialbidrag. Klart att man också lyckats försköna även de usla skolresultaten, hade någon inbillat sig något annat?

Det segregerade Sverige, näst värst i Europa.

Grafen säger att svenska immigranter avviker mer negativt från de inföddas resultat, än i något annat land, utom Finland. När man är 80 score-points efter så kan väl segregationen knappast bli sämre? Jodå, det är den: 11% av alla elever, nämligen de som inte talar svenska alls, fick inte ens delta.

Intrycket att både skolministern och DN är väl medvetna om hur man krattat i manegen stärks av att man mest pratar om hur olyckligt det är att det positiva resultatet inte gäller alla, att polariseringen blivit större. Det är sant. Skillnaden mellan svenska immigranter och infödda elever är större än i något annat land utom Finland. Segregationen kan alltså knappast bli mycket värre. Eller, jo, det kan den: 11,1% av eleverna fick nämligen inte ens delta, det rör sig med största sannolikhet om dem som inte kunde svenska. Elva procent av 15-åringarna i Sverige kan inte tala svenska. Sug på den. Faktum är att vi kanske borde lägga hela mätningen åt sidan och bara diskutera just detta faktum. Enligt Expressen ska vår siffra jämföras med 2018 års OECD-snitt på 4%.

Maximala undantaget är 5%. Det bryter Sverige emot både 2015 och 2018.

Enligt reglerna väljs en stort sampel ut slumpmässigt. I Sverige handlar det om drygt 5.000 stycken. Av dessa får inte mer än 5% undantas, st 2, p. 1: “After all exclusions (school and within-school), the resultant population is required to cover at least 95% of the desired target population.” Redan 2015 låg Sveriges bortfall dock på 5,7%. Och nu blev det alltså över 11%! Hur är det ens möjligt? Det borde det förstås inte vara. Någon särskild förklaring får man heller inte i rapporten, mer än att det handlar om invandrare, så något slumpmässigt bortfall rör det sig inte om. Finland, vars invandrare skulle vara ännu mer segregerade än de svenska har mindre än tre procents bortfall. Om vi alltså lägger till dem som Sverige misslyckats allra mest med så skulle vi – med råge – hamna efter även Finland.

Finland – ett skolexempel vi inte längre har anledning att följa blint.

En kort passus om FInland. Broderskapsfolket i öst utmärker sig fortfarande med topplaceringar. Men man har försämrat sig kraftigt relativt föregående mätningar. Utvecklingen är intressant och bekräftar somligas farhågor: det är nämligen så att man under de sista åren börjat ta efter – Sverige! Ja, jag vet, dumt. En eftersläpande beundran och respekt för det gamla huvudlandet i väster tycks inte ha slipats av helt och hållet. Och i det här fallet är den fullständigt felplacerad, tyvärr. Framförallt handlar det om ‘klassrumsdemokrati’ och synen på ‘katederundervisning’ som alltså kommit ur mode i Finland, trettio år efter att det hände i Sverige. Det finns som bekant s k progressiva i alla länder, sådana som aldrig har förstått devisen att man inte ska ändra ett vinnande lag. Det börjar nu visa sig i det finska resultatet. Problemet är också, för den som inte förstår eller vill förstå hur långsiktigt eftersläpande de här trenderna är, att det nu på svenska sidan Torneå lär börja hävdas att Pisaresultatet är ett bevis för att ‘det auktoritära’ finska systemet inte var så bra trots allt, samtidigt som ‘progressiva’ öster om Haparanda kommer kunna låtsas som att deras nya grepp fungerar, eftersom man fortfarande hävdar sig så bra. Det kommer ta några år till innan sanningen uppdagas.

Pisachefen: lärarna i Sverige upplevs som servicepersonal

När Pisaresultaten väl kom bytte rubriken till intervjun med Pisachefen plats med ingressen. Ger en mer kritisk framtoning mot sossarnas elevstyrda låtgå-skola.

Efter att Pisamätningen publicerats så byttes DN-rubriken på intervjun med Schleicher och jag gissar att den nya rubriken ‘Läraren ses som servicepersonal’ är bättre överensstämmande med huvudinnehållet i hans budskap. Hans kritik gäller den svenska skolans låtgå-politik i skolan, där katederundervisning är något fult och ordning och reda något som löser sig självt. När Schleicher samtidigt kritiserar det fria skolvalet är han, som de flesta andra, sannolikt omedveten om hur den demografiska strukturen ser ut här. Att vi i princip har mättade eller närapå mättade elevblandningar med höga invandrartal överallt, vilket innebär att värstingungarna är på gränsen till att vara för många redan som det är. Skulle utanförskapsområdenas ungdomskriminella spridas ut så förstör vi resten av Sveriges skolor på samma sätt som vi gjort i utanförskapsområdena. Det fria skolvalet är i själva verket vad som just nu räddar skolan från total systemkollaps.

Nytt rekordfiasko

Det nya Pisaresultatet underskattar förstås inte bara segregationen, som med de uteslutna icke-svensktalande eleverna inräknade alltså är världssämst. Givetvis har även totalresultatet påverkats av denna manipulation. Skulle vi justera genom att slå av 7% av de svenska elevernas resultat (mellanskillnaden mellan våra 11% och resten av ländernas 4% uteslutna elever) så minskar resultatet med ca 35 poäng. Det är en grov skattning förvisso, men den antyder att den uppåtgående trenden från föregående mätning 2015 snarare har brutits än fortsatt. Eller kanske är det istället den nedåtgående trenden före 2012 som aldrig faktiskt vänt? Vi hamnar ju med vår grova skattning t o m under katastrofsiffrorna 2012: 471 i läsförståelse mot 483 år 2012; 467 i matematik mot 478 år 2012 och 464 i naturkunskap mot 485 år 2012. Nytt rekordfiasko i alla ämnen alltså.

Genom att lägga kurvorna högt upp i diagrammen så ser det ut som att vi nästan stöter i taket, trots att vi kryssar kring medeltalet.
De allra bästa länderna ligger ovanför diagrammets tak. Men nuförtiden är vi glada om vi passerat ett medel där bl a Mexiko, Kazakstan. Libanon och Turkiet är med. DN:s grafiker vet hur man maipulerar statistik.
Drar vi rufft av 7% för dem som ej deltagit så hamnar vi på 467. Nytt rekordfiasko.

Testet är frivilligt och lärarna som styr eleverna är oftast pk-sossar. Bäddar för ett riktigt fejkat urval när det gäller det stora bortfallet – 13,5% 2018.

Visst kan man tänka sig att de icke svensktalande skulle kunna knåpa ihop några poäng om de fick testen på sitt eget språk och att försämringen inte måste bli fullt så kraftig. Men det finns ju en annan effekt kvar, som vi inte heller tagit hänsyn till: Pisatesterna är frivilliga. Ingen elev behöver göra dem och möjligheten att ordna till skeva urval är därför synnerligen goda. När det slumpmässiga valet är gjort exkluderas alltså dem inte anses ‘vara meningsfullt att ha med’, max 5% enligt reglerna, men eftersom det är Sverige så går det bra att ta bort 11%. OK! Men sedan ska alltså resten av eleverna övertalas att delta. Man kan ju lätt tänka sig att man är lite mindre övertygande, beroende på vilka det är man talar med. Skolorna är, obegripligt nog, fortfarande fulla av regimtrogna och massinvandringstillvända lärare, som fortfarande röstar vänster betydligt mer än de flesta andra akademiska yrkesgrupper gör. Vad det innebär i form av pk-solidaritet kan vi t ex konstatera när vi ser att en betydande andel lärare inte drar sig för att otillbörligt gynna (d v s snällrätta) flickor vid standardtest (se tidigare artiklar om detta; avslöjandet har bekräftats i anonymiserade EU-tester). Enligt pk-uppfattningen är det ju flickor som missgynnas jämt, i stort som i smått, och då är det förstås nästan lika pk att ge dem lite individuell fuskhjälp på traven. Vi har därför anledning att förmoda att (samma?) lärare även när det gäller Pisatesterna har varit lika ‘lojala’. Man har ju till mans förstått hur besvärligt det skulle vara för skolministern (s) att förklara ännu ett pinsamt debacle, så då ger man sina duktiga elever en extra knuff åt rätt håll, samtidigt som man lockar de mindre begåvade med en håltimme. Bortfallet 2018 uppges ha varit 13,5% jämfört med 9,3% 2015. Ingen påstår sig veta varför det har ökat. Men motivationen att med skeva urval ge en osann bild av verkligheten har kraftigt förstärkts de senaste båda mätningarna, efter regimbytet, men också generellt pga att samhället idag är betydligt mer politiserat – mångkulturalisterna och massinvandringskramarna upplever sina sanningar vara starkt ifrågasatta och just ett sådant beteende är då närmast reflexmässigt, vad vi har sett och kan förvänta oss av dem.

Verkligheten. Något helt annat än (S)kolverkets glädjesiffror.

Bevis? Nej, bara indicier, intill dess någon faktiskt ställer Skolverkets ansvariga till svars. Jag kan bara konstatera att resultaten ser alldeles för bra ut. Betänk att dessa kommer samtidigt som 6.000 ungar går ut skolan utan att kunna tala riktig svenska, enligt en artikel på Ledarsidorna för ett par månader sedan. Rakt in i kriminalitet, kan vi lugnt förmoda. Sanningen är att det är något väldigt annorlunda vi ser, om vi slänger en flukt på verkligheten, utan att gå omvägen via DN, och även Pisaresultaten kan därför, från och med nu, läggas åt sidan som trovärdig värdemätare, precis som en massa annan statistik som publiceras i Den Djupa Statens Sverige. Fake news tycks ha blivit legio.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Pisarapporten i original

Pisarapporten på svenska, översatt och bearbetad av skolverket,
för 2015 resp för 2018.

Publicerad av — Lämna en kommentar

Alla svenska läroplaner sedan slutet på 60-talet är blåkopior på DDR:s.

Jag lovade mer kommentarer angående Skolverkets nya förslag till läroplan för högstadiet. Jonas Thente artikulerade i en SvD-krönika en typisk och mycket viktig glidning: ”Skönlitteratur som belyser människors villkor och identitets- och livsfrågor. Lyrik, dramatik, sagor och myter.” har ersatts med ”texter som belyser människors villkor och identitets- och livsfrågor, till exempel utanförskap, jämlikhet, sexualitet och relationer” (mina kursiveringar). Skillnaderna är betydelsefulla av två skäl. För det första visar man sitt förakt för skönlitteratur genom att ersätta den med ‘texter’, vilka som helst. Visst visste vi till mans att litterära kvalitéer i Skolverkets värld helt är underordnade budskapet, men det är anmärkningsvärt ändå, eftersom litteraturen formellt var ämnets huvudinnehåll en gång i tiden. Därefter blev det en lövtunn fernissa, och nu alltså, inga formkrav alls; fritt fram för illiterata men identitetspolitiskt skolade lärarpraktikanter att göra som de vill och klarar av. Lyrik, dramatik, sagor och myter är exkurs, huvudsaken är pamflettillverkning av material som lärare och skolboksförfattare kan plocka ihop lite varsomhelst ifrån.

För det andra var tidigare budskapet lite luddigare. ‘Identitets- och livsfrågor’. Det var säkert många av de rättrogna runt om i landet som fattade vinken, att här fanns möjlighet att politisera, men alltför många kanske ändå inte gjorde det trots allt. Nu går det inte längre att missförstå även om man skulle vilja. ‘Utanförskap, jämlikhet, sexualitet och relationer’. Det skulle kunna vara saxat i någon broschyr från RFSU eller direkt ur sossarnas partiprogram. Den som tolkar denna omformulering annorlunda gör det i strid mot läroplanen. Den som använder S partiprogram som ‘textunderlag’ för diskussionerna, gör det däremot inte.

Förr brukade man ofta tala om att sossarna ägde problemformuleringsprivilegiet. I partiledardebatterna tvingades borgligheten börja med att förklara vad som är dåligt med vänsterns idéer innan de kunde börja prata om sina egna, och då var den stipulerade tiden slut. Så är det i praktiken fortfarande, det är bara det att efter Reinfeldt så har de borgerliga blivit så indoktrinerade att deras partiprogram i långa stycken ser likadana ut. Det är inte minst just genom sådana här inplanterade begrepp i läroplanerna som det blivit så, det är på detta sätt S privilegium har skapats.

Jonas Thente citerar en klok bloggerska, Filippa Mannerheim, som har svårt att finna en logik; hur Skolverket får ihop apellen om att eleverna ska förmås att tänka självständigt, med alla dessa pekpinnar. Citat “… en ung person rustad med god kunskapsgrund, är långt mindre mottaglig för fördomar än en person med påtvingad moral”.

Där har ju Mannerheim förstås rätt. Förklaringen att man envisas med pekpinnar är dock knappast att man inte fattat det här. Utan tvärtom att Skolverket anat att de teser man driver inte mår så bra av att de unga utrustas med god kunskapsgrund och kritiskt sinne. Enligt min mening är det tvärtom; påståendet att man vill få unga att tänka kritiskt är en chimär, det vill man ju inte alls. Är jag elak och cynisk? Finns det faktastöd för min uppfattning?

Stasiarkiven

De bästa stöden är vad som kommit fram i spåren efter DDR:s upplösning och de fynd som gjorts i STASI-arkiven. Vars innehåll för säkerhets skull snabbt hemligstämplades avseende svenska kontakter – och de skulle fortfarande vara helt okänt för oss om inte beslutet överklagats hela vägen upp till HFD (dåvarande Regeringsrätten) 2010. Beslutet där blev en kompromiss. En och endast en forskare, Birgitta Almgen, har fått ta del av Säpos uppgifter under löfte om att inte avslöja några identiteter. Socialdemokraterna var ytterst angelägna om att hemligstämplingen bibehölls vid riksdagsdebatten 2011, och vilka hållhakar man då hade på övriga partier är oklart, men justitieminister Beatrice Ask (m) försvarade hemligstämpeln med motiveringen ‘personlig integritet för de inblandade’ och för att inte äventyra Säpos verksamhet. Således så gott som samma skäl som angavs bland kritikerna för att istället undanröja hemligstämpeln… Säpo, som i sin tur ‘valt’ att vid sin undersökning av misstänkta Stasiagenter endast kontrollera en av tre befintliga källförteckningar, hade enlig Almgren därmed varken tillräckliga underlag eller kompetens för att avgöra vilka som var spioner eller inte. Av de (minst) 57 svenskar man till slut slog fast hade kollaborerat med DDR, så är det mindre än en handfull som avslöjats. Så känslig är frågan. Eftersom det bland svenska samarbetsmän bl a finns en socialdemokratisk riksdagsman, så måste det rimligen handla om folk som suttit i den svenska regeringen eller liknande, eftersom man fortfarande anser det så viktigt att låta locket ligga på.

DDR:s samarbetsman, Stellan Arvidson, socialdemokratisk riksdagsman

Ur Almgrens böcker ges inblick i ett häpnadsväckande tätt samarbete mellan svenska SAP och det kommunistiska Östtyskland. Och detta gällde inte minst på skolans område. En hel bok har ägnats Stellan Arvidson, den omnämnda socialdemokratiska riksdagsledamoten, statsminister Tage Erlanders nära vän och Sveriges viktigaste skolpolitiker. Han kallas rentav arkitekten bakom den nya svenska skolan. Arvidson är inte Stasi-agent enligt Almgren, han skulle alltså inte (vad vi känner till) ha släppt hemliga uppgifter till DDR. Almgren kategoriserar honom som en prominent kulturprofil, och sådana värvade man inte, framförallt eftersom detta var överflödigt, det fanns ju så många av dem som samarbetade frivilligt och gratis, utan att formella band knöts. Men det Arvidson gjorde smusslades det ändå med, för det var ju på många sätt komprometterande, det insåg man. Det var på Arvidsons uppdrag som man tog aktivt kontakt med östtyskarna och bad om hjälp för att i Sverige implementera den ‘progressiva’ östtyska polytekniska grundskolan. Den skulle tjäna som förebild i Sverige. En utställning odnades i Stockholm, men besöket hemlighölls. I Gudmundsons artikel i SvD framkommer uppgifter som ger alla konsprirationsteoretiker vatten på sin kvarn; samarbetet inte bara existerade, det hade en omfattning som få kunde drömma om:

“Under många år fortbildades svenska tysklärare i DDR – i genomsnitt en lärare på varje skola med tyskundervisning hade fått sådan vidareutbildning när muren slutligen föll. Läroböcker ”kvalitetsgranskades” av Förbundet Sverige-DDR, där Arvidson var ordförande. Läroboksförfattare bjöds på studieresor. Svensk skolbyråkrati hämtade inspiration.”

Det var alltså den här dyngan som vi som gick i skolan på 70- och 80-talet tvingades konsumera. Inte undra på att samhällskunskapsböckerna var fullproppade med jämförelser som kallade USA:s marknadsekonomi för ‘hänsynslös kapitalism’ och Sovjetunionens planekonomi för ‘arbetarnas gemensamma’. Historieböckerna såg också till att beskriva skeendet så att allt det goda kom med socialdemokratin och allt dessförinnan i stort sett var medeltida mörker. Propagandan har gått hem, ungefär som Yes-reklam: tråkig men trovärdig: bara superlativer som ‘stolt och ‘tapper’ saknas, så sväljer vi det mesta och inbillar oss att det är objektivt. Det var alltså ett medvetet ‘misstag’ att göra historieboken så tråkig att det var svårt att komma igenom 5 sidors läxa. Tyvärr gällde detta även tyskalektionerna, som jag minns dem – när dessa inte avlöstes av Lars Noréndramatik. Just tyskaundervisningen råkar i min utbildning ha kantats av långa rader med psykiskt instabila original vars pedagogiska förmåga som bäst kan kallas varierande. Och herr Mischke på Handelshögskolan vet jag med säkerhet hade sina rötter i DDR.

Socialdemokrati är socialism den också

Varför tog svenska socialdemokrater frivilligt den östtyska propagandan till förebild? Varför drev Arvidson och socialdemokraterna en skolpolitik som syftade till att indoktrinera på samma sätt som det ökända DDR? Ja, det förklaras av att socialdemokraterna i grunden hade (och har) samma mål som kommunisterna: att skapa en socialistisk stat. Skillnaden mot VPK och de de andra mer eller mindre obskyra småpartierna till vänster om den stora statsbärande kolossen är att man inte anser att våld är bästa sättet att nå dit. Till detta bör fogas ett förtydligande: Fram till Olof Palme-epoken tog SAP:s företrädare tydligt avstånd från kommunisterna och gjorde gränsdragningen mellan dem extra klar. Men särskilt principiella var man aldrig i frågan; så länge som SAP och vänstern inte kunde bilda egna majoriteter (tvåkammarriksdagen krävde ju beslut även i den första ‘övre’ kammaren), så utnyttjades kommunisternas våldsambitioner som ett hot. Det man ville säga var att SAP mycket väl kunde tänka sig att ansluta till sådana idéer, givet att borgligheten inte hörsammade deras krav. Den praktiska skillnaden mellan kommunisterna och socialdemokraternalåg alltså mellan garanterat våld och hotet om våld; en utpressningsstrategi som övergavs först när den inte längre behövdes.

Idag ser sig socialdemokraterna som demokratins företrädare. Ideologin har också på denna sajt kategoriserats och placerats bland ‘de demokratiska partierna’. Men man måste ha klart för sig att det handlar i mångt och mycket om en vilande vulkan. Dess röda innehåll är fortfarande vad man strävar efter och predikar. Ett Sverige styrt av socialdemokrater strävar alltid åt vänster, det spelar ingen roll hur länge man befunnit sig vid makten. Detta ‘ständigt mera, aldrig nog’ är ju konsistent med slutmålet: en socialistisk stat. Arvidson hade detta mål helt klart för sig, många av dagens socialdemokrater har det inte. Men deras strävan leder dem ditåt ändå. Med en grundskola som helt är i klorna på den socialdemokratiska indoktrineringsmaskinen, så förskjuts åsiktsbildningen i Sverige hela tiden tillräckligt mycket för att vi heller aldrig ska ta oss ur vänstervolten.

Och ja, det är förstås det som är avsikten.

DN Jonas Thente

SvD Per Gudmunsson

Publicerad av — Lämna en kommentar

‘Lågaffektivt beteende’ i skolan. Strutsbeteende upphöjt till högsta värdenorm.

“Lågaffektivt bemötande har på några år slagit igenom i den svenska skolan. På Hjulsta grundskola tog eleverna över och anmälningar om hot och våld slog i höjden. På Dalängskolan i Lidköping kan fallet om en lärare som lyfte undan en elev komma att prövas i Högsta domstolen.” DN:s ingress säger mycket om proportionerna på denna farsot, Idén såg dagens ljus 2014, ändå har skolans nya modetrend ‘lågaffektivt bemötande’ blivit norm snart sagt överallt. Detta trots att den inte är utvecklad för normala barn; den har inte ens evidens för att fungera i den särskola den påstås vara avsedd för och fungera i. Den karismatiske upphovsmannen, Bo Hejlskov Elvén, håller seminarier med sprängfulla salar utan att få en enda elak fråga av de församlade lärarna och rektorerna. Och Barnombudsmannen hjälper till att driva de påbjudna dogmerna; den lärare som gjort fel riskerar att hamna i HD. Återigen blir det alltså i så fall upp till våra jurister hur den postmoderna tågordningen ska fastslås, högt över våra huvuden, bortom inte bara pedagogisk och neurologiska forskningsrön, utan även utanför den demokratiska spelplanen.

Pedagogerna gör vågen. (DN)

Erik Helmerson gör i sin krönika en bra sammanfattning av de flesta flagranta felen i den här processen, den är både rolig och orolig, läsvärd m a o. Det blir en hel lista med skoningslös kritik, men finns ändå några punkter kvar. Helmerson frågar sig vad det är i skolans värld som gör den så beredvillig att hoppa på nya trender. “Det hinner knappt ringa ut på fredagen innan man som lärare ska bli konferensförförd av en digital entreprenör i cowboyboots som cashar in ett par hundra tusen skolkronor och tackar för kaffet.” Beskrivningen förtjänar att kallas objektiv sanning. Elvéns metoder har blixtsnabbt funnit lyriska anhängare, som med sekteristisk glöd i blicken okritiskt anammar varje ord han säger. Och givetvis så finns det ett uns av rimlighet någonstans i botten. Bemötandet handlar ju i grunden om något så enkelt som att det sällan är bästa metod att som lärare låta sig provoceras och hamna i affekt. Kan man behålla sitt lugn så klarar man sig bättre. Lågaffektivt är oftast en bra målsättning. En självklarhet och sunt förnuft för de flesta.

Lågaffektivt: att vända andra kinden till även när strypgrepp tas?

Elvén visar hur man gör om eleven tar strypgrepp. (DN:s bild)

Men målsättning är en sak, verkliga livet en annan. Elvén har hittat på ett nytt namn för detta och gjort en egen tillsnickrad variant, som dessutom går minst fem steg längre än att försöka behålla lugn och sans. På en av bilderna i reportaget visar han hur man ska bemöta en elev som tar strypgrepp. Läraren ska stå som Elvén visar, helt passiv! Man frågar sig hur länge? Tills det svartnar för ögonen? En annan viktig ingrediens i receptet är att undvika att titta eleven i ögonen. För att undvika att provocera. Det låter ju också bra. Men det är ju med ögonen vi kan betvinga vad vi annars kanske måste hantera med fysiskt våld. Och hur ska vi veta vad eleven tänkt att göra i nästa ögonblick? Med knytnäven eller med kniven i sin hand? Alla konfliktsituationer har ett element av risk i sig. Att be läraren att bortse från den är att begå övervåld på lärarens instinktiva rätt att försvara sig. Men för Elvén är eleven både oskyldig och ansvarslös, och frågan är om han inte kan se risken eller helt enkelt inte bryr sig om lärarens predikament. Med den retoriska figuren ‘vem är det egentligen som har problem, eleven som tjafsar eller läraren som inte har en metod att bemöta tjafsandet på’ så ger han sina svar, den grundläggande principen är just att hela ansvaret ligger hos någon annan än den tjafsande eleven.

För den som tittar på det här utifrån och ser en skola där såväl lärarkår som skolledare domineras allt mer av kvinnor – och ännu mer så av kvinnliga värderingar – så är det lätt att ana orsakerna till Elvéns popularitet. Han säger ju de saker man vill höra. Då lyssnar man inte på argument som att det saknas evidens för den befängda idén, det räcker med att det inte finns några evidens emot. Och hur skulle det kunna finnas sådana? Pedagogiken är ju för ny för att någon ska hunnit göra en vetenskaplig undersökning.

Rektor Helene Hodges och skyddsombud Sara Kahnberg . Ingen cykel i korridoren. De ser nöjda ut. (DN)

Naturligtvis finns det opponenter. Enskilda lärare och ledare. Matz Nilsson vid Sveriges Skolledare uttalar sig skarpt emot, men det sägs ju ingenting om var hans organisation står, vilket tyvärr måste tolkas som att man ligger lågt och tiger still, för man vågar inte säga ifrån, så stark är vindriktningen. Även facket har så smått börjat uppmärksamma att deras medlemmar inte mår bra. Det var ju på tiden att man börjar föra medlemmarnas talan, men de värnlösa barnen är väl lika skyddsvärda? Att man på Hjulsta grundskola, där rektor Helene Hodges införde den lågaffektiva pedagogiken alldeles nyligen och där ‘elever slåss, sparkas, kastar sten, välter bänkar, cyklar i korridorerna och till och med slår lärare’ det räcker inte; sådana empiriska erfarenheter gills liksom inte. Vad hjälper det när Irene Ziverts, huvudskyddsombud på Lärarnas Riksförbund kallar situationen på skolan för förfärlig, när inte skolans rektorn inte själv tar intryck av kritiken? Och varför poserar skolans eget lokala skyddsombud lojalt vid hennes sida på bild? Då är det klart att dessa erfarenheter inte tillåts få genomslag i utvärderingen. Som vatten på en gås. Man kör på.

I konflikter sänder vi ut signaler: ‘jag är rädd’, eller ‘jag är arg’ vare sig vi vill eller inte.

Det är mycket få som kan hantera en konfliktsituation utan sända ut signaler som innebär att man antingen tolkas som arg eller rädd. Även om Elvén skulle ha den förmågan och själv kunna tillämpa sin strategi med framgång, så är det osannolikt att unga kvinnor, inte sällan fysiskt svagare än den stökige manlige eleven hon ska ‘bemöta’ klarar att undvika att med kroppsspråk och minspel sända rakt motsatta signaler jämfört med vad Elvén lärt henne säga och göra. Jag vågar påstå att det bara är en liten minoritet av lärarna och svenska befolkningen överhuvudtaget som skulle klara den uppgiften. Särskilt när fridstörarna är flera, kastar sten. Och kanske bara är 14 år enligt migrationsverkets uppgifter, men bär skägg och ser ut som vuxna män.

Och då faller hela idén ihop snabbare än en sufflé i ugnen. Vad som istället rapporteras om, lärare som är ‘osäkra’ i hur bemötandet ska gå till, bör i klartext läsas: lärare som undviker att gå in i situationerna helt både av rädsla och av ren bekvämlighet. Det lågaffektiva bemötandets vända-andra-kinden till har nu tolkats om till låt gå- och se bort-mentalitet. Man sitter inte kvar och blir slagen eller strypt, vem f-n gör det? Man går undan. Men eftersom ett sådant handlande både bryter mot all nedärvd moral och mot Elvéns pedagogiska helhetskoncept, så skäms man förstås, och låter bli att rapportera.

Samnytt.

Vad som förut alltså ledde till omedelbara reaktioner, uppkallande till rektor, indragna mobiler eller åtminstone utskickande ur klassrummet, leder med ‘lågaffektivt bemötande’ alltså inte till någonting. Och när de elever som triggas av att utmana inte stöter på några hinder så fortsätter de att provocera. Man bryter mot grundläggande uppföranderegler. Ingen reaktion. Man käftar emot och stör. Ingen reaktion. Man skräpar ned och förstör. Ingen reaktion. Man cyklar i korridorerna. Ingen reaktion. Man hotar, mobbar och slåss. Ingen reaktion. Man t o m slår lärare blodiga. När inte heller det ger en reaktion så är man ju nästan tvungen att pröva att elda upp skolan. Och, ja, vi har mycket riktigt en brant stigande kurva med bränder på skolorna, antalet säkerställt anlagda sådana var enligt Sydsvenskan 429 stycken 2017 och har ökat med 50% på två år. Även i det fallet är Sverige i topp i Europastatistiken. En slump?

Och alla andra elever då, vem tänker på dem?

De elever som sköter sig skyddas alltså inte längre – lärarna vågar inte ingripa, man vet inte hur det ska gå till utan att riskera att själv bli fysiskt angripen eller att hamna i domstol. Ska vi vara petnoga, så har det här varit ett problem redan innan det lågaffektiva pedagogiken kom in i bilden; att gå in i konflikter i allmänhet och fysiska sådana i synnerhet är vi svenskar allmänt obenägna att göra och kvinnliga lärare med svagare fysik, kan vi förmoda, ännu mer så. De stökiga eleverna har inte sällan också föräldrar som är väl insatta i hur kränkthetskulturen fungerar; man kan alltså rutinmässigt förvänta sig att dessa gör anmälan både till ledning, polisen, BO och till tingsrätten. Lärare behöver därför stark och entydig uppbackning från skolledningen för att vilja och våga ta risken att gå emellan. Istället kan de förvänta sig motsatsen. Och vilka signaler tror man att detta ger eleverna? Tjänstemannaaktivisterna som älskar den lågaffektiva pedagogiken saknar svar på den frågan. Allt fokus är ju på eleverna ‘som tjafsar’ – och de har aldrig fel, de kan bara bli felaktigt bemötta.

Elvén medger alltså öppet att hans pedagogik saknar evidens, men som motargument påstår han helt fräckt och utan genmäle att ett auktoritärt beteende inte skulle ha några fördelar. Men det är en ren osanning. Här finns evidens. För två år sedan skrev DN om den framgångsrika rektorn i Berlin som vänt en problemskola till succé med stenhård disciplin. Argumenten var inte minst att det var killar med ADHD som behövde ordningen bäst. Observera: detta innebär inte att skolan saknade respekt, empati eller förståelse för fridstörarna. Bara att man bemötte dem tydligt och visade att ett beteende utanför gränserna för vad som var acceptabelt hade konsekvenser. Vad var de svenska pedagogernas reaktioner på det? Tystnad – det går ju rakt emot vad man själva känner är rätt. För ett år sedan kunde jag i samma tidning läsa en artikel där en svensk neurolog talade om att vi måste ställa krav för att få bästa resultat. Det verkar liksom också vara bortglömt. Svenska pedagoger läser selektivt.

Svenska skolans fel och brister och hur de ska åtgärdas, tre punkter

Jag ska avsluta med mina käpphästar, en rekordkort rekapitulation av vad som är den svenska skolans misslyckande och felsteg – som bekant främst med killarna, som genomgående får lägre slutbetyg och har en signifikant större andel utan betyg alls. Det är ingen slump att det är så. Det beror på 1. brist på auktoritet. Stökiga elever behöver ordning. 2. Brist på tävlingsmoment. Testosteron, som killar som bekant har tjugo gånger mer av, kräver sitt incitament. 3. Identitetspolitiska normer som gör allt killbeteende “fel”. Härmed fångar man inte upp detta och bekräftar killarnas identitet som just killar. Spring i benen är antingen en diagnos, något fel, eller så förnekas det. Dessa normer och uppfattningar leder också till orättvis rättning (fastslaget i EU-undersökningar och av skolministern själv, utan att man gjort något åt det) för att hjälpa ‘missgynnade’ tjejer. Detta gör killar, inte minst de med olika diagnoser, ännu mer omotiverade – i en enda stor ond cirkel.

Svensk skola kan ses som en del av Sverige som går före resten av samhället, i det att här har postmodernisterna fått härja helt fritt. Skolan styrs av HBTQ-normer, feministisk och mångfaldsretorisk identitetspolitik. Tillämpad av tjänstemannaaktivister på Skolverket, i skolornas ledning och av naiva och idealistiska lärare – som oftast är kvinnor, med begränsade fysiska resurser. Deras intellektuella kvalitéer är tyvärr ofta också allför klena, att döma av intagningspoängen på lärarhögskolan och hur svårt man har att ta sig igenom den. Man är helt enkelt enkla och villiga rov i händerna på smarta pedagogikkrämare som Bo Hejlskov Elvén. Medan eleverna som fyller denna skola till allt större delen består av elever med värderingar från Mellanösterns klansamhällen. 40% av dem som började lågstadiet 2018 hade invandrarbakgrund. Många av dem har lärt sig att styrka är makt och de föraktar svaghet. De saknar ofta språk, kunskaper och begåvning nog för att få den respekt de söker. Den får de söka på annat sätt. Att lågaffektivt bemötande från lärarnas sida då bemöts som den gör borde inte någon förvånas över.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft