Publicerad Lämna en kommentar

Alla svenska läroplaner sedan slutet på 60-talet är blåkopior på DDR:s.

Jag lovade mer kommentarer angående Skolverkets nya förslag till läroplan för högstadiet. Jonas Thente artikulerade i en SvD-krönika en typisk och mycket viktig glidning: ”Skönlitteratur som belyser människors villkor och identitets- och livsfrågor. Lyrik, dramatik, sagor och myter.” har ersatts med ”texter som belyser människors villkor och identitets- och livsfrågor, till exempel utanförskap, jämlikhet, sexualitet och relationer” (mina kursiveringar). Skillnaderna är betydelsefulla av två skäl. För det första visar man sitt förakt för skönlitteratur genom att ersätta den med ‘texter’, vilka som helst. Visst visste vi till mans att litterära kvalitéer i Skolverkets värld helt är underordnade budskapet, men det är anmärkningsvärt ändå, eftersom litteraturen formellt var ämnets huvudinnehåll en gång i tiden. Därefter blev det en lövtunn fernissa, och nu alltså, inga formkrav alls; fritt fram för illiterata men identitetspolitiskt skolade lärarpraktikanter att göra som de vill och klarar av. Lyrik, dramatik, sagor och myter är exkurs, huvudsaken är pamflettillverkning av material som lärare och skolboksförfattare kan plocka ihop lite varsomhelst ifrån.

För det andra var tidigare budskapet lite luddigare. ‘Identitets- och livsfrågor’. Det var säkert många av de rättrogna runt om i landet som fattade vinken, att här fanns möjlighet att politisera, men alltför många kanske ändå inte gjorde det trots allt. Nu går det inte längre att missförstå även om man skulle vilja. ‘Utanförskap, jämlikhet, sexualitet och relationer’. Det skulle kunna vara saxat i någon broschyr från RFSU eller direkt ur sossarnas partiprogram. Den som tolkar denna omformulering annorlunda gör det i strid mot läroplanen. Den som använder S partiprogram som ‘textunderlag’ för diskussionerna, gör det däremot inte.

Förr brukade man ofta tala om att sossarna ägde problemformuleringsprivilegiet. I partiledardebatterna tvingades borgligheten börja med att förklara vad som är dåligt med vänsterns idéer innan de kunde börja prata om sina egna, och då var den stipulerade tiden slut. Så är det i praktiken fortfarande, det är bara det att efter Reinfeldt så har de borgerliga blivit så indoktrinerade att deras partiprogram i långa stycken ser likadana ut. Det är inte minst just genom sådana här inplanterade begrepp i läroplanerna som det blivit så, det är på detta sätt S privilegium har skapats.

Jonas Thente citerar en klok bloggerska, Filippa Mannerheim, som har svårt att finna en logik; hur Skolverket får ihop apellen om att eleverna ska förmås att tänka självständigt, med alla dessa pekpinnar. Citat “… en ung person rustad med god kunskapsgrund, är långt mindre mottaglig för fördomar än en person med påtvingad moral”.

Där har ju Mannerheim förstås rätt. Förklaringen att man envisas med pekpinnar är dock knappast att man inte fattat det här. Utan tvärtom att Skolverket anat att de teser man driver inte mår så bra av att de unga utrustas med god kunskapsgrund och kritiskt sinne. Enligt min mening är det tvärtom; påståendet att man vill få unga att tänka kritiskt är en chimär, det vill man ju inte alls. Är jag elak och cynisk? Finns det faktastöd för min uppfattning?

Stasiarkiven

De bästa stöden är vad som kommit fram i spåren efter DDR:s upplösning och de fynd som gjorts i STASI-arkiven. Vars innehåll för säkerhets skull snabbt hemligstämplades avseende svenska kontakter – och de skulle fortfarande vara helt okänt för oss om inte beslutet överklagats hela vägen upp till HFD (dåvarande Regeringsrätten) 2010. Beslutet där blev en kompromiss. En och endast en forskare, Birgitta Almgen, har fått ta del av Säpos uppgifter under löfte om att inte avslöja några identiteter. Socialdemokraterna var ytterst angelägna om att hemligstämplingen bibehölls vid riksdagsdebatten 2011, och vilka hållhakar man då hade på övriga partier är oklart, men justitieminister Beatrice Ask (m) försvarade hemligstämpeln med motiveringen ‘personlig integritet för de inblandade’ och för att inte äventyra Säpos verksamhet. Således så gott som samma skäl som angavs bland kritikerna för att istället undanröja hemligstämpeln… Säpo, som i sin tur ‘valt’ att vid sin undersökning av misstänkta Stasiagenter endast kontrollera en av tre befintliga källförteckningar, hade enlig Almgren därmed varken tillräckliga underlag eller kompetens för att avgöra vilka som var spioner eller inte. Av de (minst) 57 svenskar man till slut slog fast hade kollaborerat med DDR, så är det mindre än en handfull som avslöjats. känslig är frågan. Eftersom det bland svenska samarbetsmän bl a finns en socialdemokratisk riksdagsman, så måste det rimligen handla om folk som suttit i den svenska regeringen eller liknande, eftersom man fortfarande anser det så viktigt att låta locket ligga på.

DDR:s samarbetsman, Stellan Arvidson, socialdemokratisk riksdagsman

Ur Almgrens böcker ges inblick i ett häpnadsväckande tätt samarbete mellan svenska SAP och det kommunistiska Östtyskland. Och detta gällde inte minst på skolans område. En hel bok har ägnats Stellan Arvidson, den omnämnda socialdemokratiska riksdagsledamoten, statsminister Tage Erlanders nära vän och Sveriges viktigaste skolpolitiker. Han kallas rentav arkitekten bakom den nya svenska skolan. Arvidson är inte Stasi-agent enligt Almgren, han skulle alltså inte (vad vi känner till) ha släppt hemliga uppgifter till DDR. Almgren kategoriserar honom som en prominent kulturprofil, och sådana värvade man inte, framförallt eftersom detta var överflödigt, det fanns ju så många av dem som samarbetade frivilligt och gratis, utan att formella band knöts. Men det Arvidson gjorde smusslades det ändå med, för det var ju på många sätt komprometterande, det insåg man. Det var på Arvidsons uppdrag som man tog aktivt kontakt med östtyskarna och bad om hjälp för att i Sverige implementera den ‘progressiva’ östtyska polytekniska grundskolan. Den skulle tjäna som förebild i Sverige. En utställning odnades i Stockholm, men besöket hemlighölls. I Gudmundsons artikel i SvD framkommer uppgifter som ger alla konsprirationsteoretiker vatten på sin kvarn; samarbetet inte bara existerade, det hade en omfattning som få kunde drömma om:

“Under många år fortbildades svenska tysklärare i DDR – i genomsnitt en lärare på varje skola med tyskundervisning hade fått sådan vidareutbildning när muren slutligen föll. Läroböcker ”kvalitetsgranskades” av Förbundet Sverige-DDR, där Arvidson var ordförande. Läroboksförfattare bjöds på studieresor. Svensk skolbyråkrati hämtade inspiration.”

Det var alltså den här dyngan som vi som gick i skolan på 70- och 80-talet tvingades konsumera. Inte undra på att samhällskunskapsböckerna var fullproppade med jämförelser som kallade USA:s marknadsekonomi för ‘hänsynslös kapitalism’ och Sovjetunionens planekonomi för ‘arbetarnas gemensamma’. Historieböckerna såg också till att beskriva skeendet så att allt det goda kom med socialdemokratin och allt dessförinnan i stort sett var medeltida mörker. Propagandan har gått hem, ungefär som Yes-reklam: tråkig men trovärdig: bara superlativer som ‘stolt och ‘tapper’ saknas, så sväljer vi det mesta och inbillar oss att det är objektivt. Det var alltså ett medvetet ‘misstag’ att göra historieboken så tråkig att det var svårt att komma igenom 5 sidors läxa. Tyvärr gällde detta även tyskalektionerna, som jag minns dem – när dessa inte avlöstes av Lars Noréndramatik. Just tyskaundervisningen råkar i min utbildning ha kantats av långa rader med psykiskt instabila original vars pedagogiska förmåga som bäst kan kallas varierande. Och herr Mischke på Handelshögskolan vet jag med säkerhet hade sina rötter i DDR.

Socialdemokrati är socialism den också

Varför tog svenska socialdemokrater frivilligt den östtyska propagandan till förebild? Varför drev Arvidson och socialdemokraterna en skolpolitik som syftade till att indoktrinera på samma sätt som det ökända DDR? Ja, det förklaras av att socialdemokraterna i grunden hade (och har) samma mål som kommunisterna: att skapa en socialistisk stat. Skillnaden mot VPK och de de andra mer eller mindre obskyra småpartierna till vänster om den stora statsbärande kolossen är att man inte anser att våld är bästa sättet att nå dit. Till detta bör fogas ett förtydligande: Fram till Olof Palme-epoken tog SAP:s företrädare tydligt avstånd från kommunisterna och gjorde gränsdragningen mellan dem extra klar. Men särskilt principiella var man aldrig i frågan; så länge som SAP och vänstern inte kunde bilda egna majoriteter (tvåkammarriksdagen krävde ju beslut även i den första ‘övre’ kammaren), så utnyttjades kommunisternas våldsambitioner som ett hot. Det man ville säga var att SAP mycket väl kunde tänka sig att ansluta till sådana idéer, givet att borgligheten inte hörsammade deras krav. Den praktiska skillnaden mellan kommunisterna och socialdemokraternalåg alltså mellan garanterat våld och hotet om våld; en utpressningsstrategi som övergavs först när den inte längre behövdes.

Idag ser sig socialdemokraterna som demokratins företrädare. Ideologin har också på denna sajt kategoriserats och placerats bland ‘de demokratiska partierna’. Men man måste ha klart för sig att det handlar i mångt och mycket om en vilande vulkan. Dess röda innehåll är fortfarande vad man strävar efter och predikar. Ett Sverige styrt av socialdemokrater strävar alltid åt vänster, det spelar ingen roll hur länge man befunnit sig vid makten. Detta ‘ständigt mera, aldrig nog’ är ju konsistent med slutmålet: en socialistisk stat. Arvidson hade detta mål helt klart för sig, många av dagens socialdemokrater har det inte. Men deras strävan leder dem ditåt ändå. Med en grundskola som helt är i klorna på den socialdemokratiska indoktrineringsmaskinen, så förskjuts åsiktsbildningen i Sverige hela tiden tillräckligt mycket för att vi heller aldrig ska ta oss ur vänstervolten.

Och ja, det är förstås det som är avsikten.

DN Jonas Thente

SvD Per Gudmunsson

Publicerad Lämna en kommentar

‘Lågaffektivt beteende’ i skolan. Strutsbeteende upphöjt till högsta värdenorm.

“Lågaffektivt bemötande har på några år slagit igenom i den svenska skolan. På Hjulsta grundskola tog eleverna över och anmälningar om hot och våld slog i höjden. På Dalängskolan i Lidköping kan fallet om en lärare som lyfte undan en elev komma att prövas i Högsta domstolen.” DN:s ingress säger mycket om proportionerna på denna farsot, Idén såg dagens ljus 2014, ändå har skolans nya modetrend ‘lågaffektivt bemötande’ blivit norm snart sagt överallt. Detta trots att den inte är utvecklad för normala barn; den har inte ens evidens för att fungera i den särskola den påstås vara avsedd för och fungera i. Den karismatiske upphovsmannen, Bo Hejlskov Elvén, håller seminarier med sprängfulla salar utan att få en enda elak fråga av de församlade lärarna och rektorerna. Och Barnombudsmannen hjälper till att driva de påbjudna dogmerna; den lärare som gjort fel riskerar att hamna i HD. Återigen blir det alltså i så fall upp till våra jurister hur den postmoderna tågordningen ska fastslås, högt över våra huvuden, bortom inte bara pedagogisk och neurologiska forskningsrön, utan även utanför den demokratiska spelplanen.

Pedagogerna gör vågen. (DN)

Erik Helmerson gör i sin krönika en bra sammanfattning av de flesta flagranta felen i den här processen, den är både rolig och orolig, läsvärd m a o. Det blir en hel lista med skoningslös kritik, men finns ändå några punkter kvar. Helmerson frågar sig vad det är i skolans värld som gör den så beredvillig att hoppa på nya trender. “Det hinner knappt ringa ut på fredagen innan man som lärare ska bli konferensförförd av en digital entreprenör i cowboyboots som cashar in ett par hundra tusen skolkronor och tackar för kaffet.” Beskrivningen förtjänar att kallas objektiv sanning. Elvéns metoder har blixtsnabbt funnit lyriska anhängare, som med sekteristisk glöd i blicken okritiskt anammar varje ord han säger. Och givetvis så finns det ett uns av rimlighet någonstans i botten. Bemötandet handlar ju i grunden om något så enkelt som att det sällan är bästa metod att som lärare låta sig provoceras och hamna i affekt. Kan man behålla sitt lugn så klarar man sig bättre. Lågaffektivt är oftast en bra målsättning. En självklarhet och sunt förnuft för de flesta.

Lågaffektivt: att vända andra kinden till även när strypgrepp tas?

Elvén visar hur man gör om eleven tar strypgrepp. (DN:s bild)

Men målsättning är en sak, verkliga livet en annan. Elvén har hittat på ett nytt namn för detta och gjort en egen tillsnickrad variant, som dessutom går minst fem steg längre än att försöka behålla lugn och sans. På en av bilderna i reportaget visar han hur man ska bemöta en elev som tar strypgrepp. Läraren ska stå som Elvén visar, helt passiv! Man frågar sig hur länge? Tills det svartnar för ögonen? En annan viktig ingrediens i receptet är att undvika att titta eleven i ögonen. För att undvika att provocera. Det låter ju också bra. Men det är ju med ögonen vi kan betvinga vad vi annars kanske måste hantera med fysiskt våld. Och hur ska vi veta vad eleven tänkt att göra i nästa ögonblick? Med knytnäven eller med kniven i sin hand? Alla konfliktsituationer har ett element av risk i sig. Att be läraren att bortse från den är att begå övervåld på lärarens instinktiva rätt att försvara sig. Men för Elvén är eleven både oskyldig och ansvarslös, och frågan är om han inte kan se risken eller helt enkelt inte bryr sig om lärarens predikament. Med den retoriska figuren ‘vem är det egentligen som har problem, eleven som tjafsar eller läraren som inte har en metod att bemöta tjafsandet på’ så ger han sina svar, den grundläggande principen är just att hela ansvaret ligger hos någon annan än den tjafsande eleven.

För den som tittar på det här utifrån och ser en skola där såväl lärarkår som skolledare domineras allt mer av kvinnor – och ännu mer så av kvinnliga värderingar – så är det lätt att ana orsakerna till Elvéns popularitet. Han säger ju de saker man vill höra. Då lyssnar man inte på argument som att det saknas evidens för den befängda idén, det räcker med att det inte finns några evidens emot. Och hur skulle det kunna finnas sådana? Pedagogiken är ju för ny för att någon ska hunnit göra en vetenskaplig undersökning.

Rektor Helene Hodges och skyddsombud Sara Kahnberg . Ingen cykel i korridoren. De ser nöjda ut. (DN)

Naturligtvis finns det opponenter. Enskilda lärare och ledare. Matz Nilsson vid Sveriges Skolledare uttalar sig skarpt emot, men det sägs ju ingenting om var hans organisation står, vilket tyvärr måste tolkas som att man ligger lågt och tiger still, för man vågar inte säga ifrån, så stark är vindriktningen. Även facket har så smått börjat uppmärksamma att deras medlemmar inte mår bra. Det var ju på tiden att man börjar föra medlemmarnas talan, men de värnlösa barnen är väl lika skyddsvärda? Att man på Hjulsta grundskola, där rektor Helene Hodges införde den lågaffektiva pedagogiken alldeles nyligen och där ‘elever slåss, sparkas, kastar sten, välter bänkar, cyklar i korridorerna och till och med slår lärare’ det räcker inte; sådana empiriska erfarenheter gills liksom inte. Vad hjälper det när Irene Ziverts, huvudskyddsombud på Lärarnas Riksförbund kallar situationen på skolan för förfärlig, när inte skolans rektorn inte själv tar intryck av kritiken? Och varför poserar skolans eget lokala skyddsombud lojalt vid hennes sida på bild? Då är det klart att dessa erfarenheter inte tillåts få genomslag i utvärderingen. Som vatten på en gås. Man kör på.

I konflikter sänder vi ut signaler: ‘jag är rädd’, eller ‘jag är arg’ vare sig vi vill eller inte.

Det är mycket få som kan hantera en konfliktsituation utan sända ut signaler som innebär att man antingen tolkas som arg eller rädd. Även om Elvén skulle ha den förmågan och själv kunna tillämpa sin strategi med framgång, så är det osannolikt att unga kvinnor, inte sällan fysiskt svagare än den stökige manlige eleven hon ska ‘bemöta’ klarar att undvika att med kroppsspråk och minspel sända rakt motsatta signaler jämfört med vad Elvén lärt henne säga och göra. Jag vågar påstå att det bara är en liten minoritet av lärarna och svenska befolkningen överhuvudtaget som skulle klara den uppgiften. Särskilt när fridstörarna är flera, kastar sten. Och kanske bara är 14 år enligt migrationsverkets uppgifter, men bär skägg och ser ut som vuxna män.

Och då faller hela idén ihop snabbare än en sufflé i ugnen. Vad som istället rapporteras om, lärare som är ‘osäkra’ i hur bemötandet ska gå till, bör i klartext läsas: lärare som undviker att gå in i situationerna helt både av rädsla och av ren bekvämlighet. Det lågaffektiva bemötandets vända-andra-kinden till har nu tolkats om till låt gå- och se bort-mentalitet. Man sitter inte kvar och blir slagen eller strypt, vem f-n gör det? Man går undan. Men eftersom ett sådant handlande både bryter mot all nedärvd moral och mot Elvéns pedagogiska helhetskoncept, så skäms man förstås, och låter bli att rapportera.

Samnytt.

Vad som förut alltså ledde till omedelbara reaktioner, uppkallande till rektor, indragna mobiler eller åtminstone utskickande ur klassrummet, leder med ‘lågaffektivt bemötande’ alltså inte till någonting. Och när de elever som triggas av att utmana inte stöter på några hinder så fortsätter de att provocera. Man bryter mot grundläggande uppföranderegler. Ingen reaktion. Man käftar emot och stör. Ingen reaktion. Man skräpar ned och förstör. Ingen reaktion. Man cyklar i korridorerna. Ingen reaktion. Man hotar, mobbar och slåss. Ingen reaktion. Man t o m slår lärare blodiga. När inte heller det ger en reaktion så är man ju nästan tvungen att pröva att elda upp skolan. Och, ja, vi har mycket riktigt en brant stigande kurva med bränder på skolorna, antalet säkerställt anlagda sådana var enligt Sydsvenskan 429 stycken 2017 och har ökat med 50% på två år. Även i det fallet är Sverige i topp i Europastatistiken. En slump?

Och alla andra elever då, vem tänker på dem?

De elever som sköter sig skyddas alltså inte längre – lärarna vågar inte ingripa, man vet inte hur det ska gå till utan att riskera att själv bli fysiskt angripen eller att hamna i domstol. Ska vi vara petnoga, så har det här varit ett problem redan innan det lågaffektiva pedagogiken kom in i bilden; att gå in i konflikter i allmänhet och fysiska sådana i synnerhet är vi svenskar allmänt obenägna att göra och kvinnliga lärare med svagare fysik, kan vi förmoda, ännu mer så. De stökiga eleverna har inte sällan också föräldrar som är väl insatta i hur kränkthetskulturen fungerar; man kan alltså rutinmässigt förvänta sig att dessa gör anmälan både till ledning, polisen, BO och till tingsrätten. Lärare behöver därför stark och entydig uppbackning från skolledningen för att vilja och våga ta risken att gå emellan. Istället kan de förvänta sig motsatsen. Och vilka signaler tror man att detta ger eleverna? Tjänstemannaaktivisterna som älskar den lågaffektiva pedagogiken saknar svar på den frågan. Allt fokus är ju på eleverna ‘som tjafsar’ – och de har aldrig fel, de kan bara bli felaktigt bemötta.

Elvén medger alltså öppet att hans pedagogik saknar evidens, men som motargument påstår han helt fräckt och utan genmäle att ett auktoritärt beteende inte skulle ha några fördelar. Men det är en ren osanning. Här finns evidens. För två år sedan skrev DN om den framgångsrika rektorn i Berlin som vänt en problemskola till succé med stenhård disciplin. Argumenten var inte minst att det var killar med ADHD som behövde ordningen bäst. Observera: detta innebär inte att skolan saknade respekt, empati eller förståelse för fridstörarna. Bara att man bemötte dem tydligt och visade att ett beteende utanför gränserna för vad som var acceptabelt hade konsekvenser. Vad var de svenska pedagogernas reaktioner på det? Tystnad – det går ju rakt emot vad man själva känner är rätt. För ett år sedan kunde jag i samma tidning läsa en artikel där en svensk neurolog talade om att vi måste ställa krav för att få bästa resultat. Det verkar liksom också vara bortglömt. Svenska pedagoger läser selektivt.

Svenska skolans fel och brister och hur de ska åtgärdas, tre punkter

Jag ska avsluta med mina käpphästar, en rekordkort rekapitulation av vad som är den svenska skolans misslyckande och felsteg – som bekant främst med killarna, som genomgående får lägre slutbetyg och har en signifikant större andel utan betyg alls. Det är ingen slump att det är så. Det beror på 1. brist på auktoritet. Stökiga elever behöver ordning. 2. Brist på tävlingsmoment. Testosteron, som killar som bekant har tjugo gånger mer av, kräver sitt incitament. 3. Identitetspolitiska normer som gör allt killbeteende “fel”. Härmed fångar man inte upp detta och bekräftar killarnas identitet som just killar. Spring i benen är antingen en diagnos, något fel, eller så förnekas det. Dessa normer och uppfattningar leder också till orättvis rättning (fastslaget i EU-undersökningar och av skolministern själv, utan att man gjort något åt det) för att hjälpa ‘missgynnade’ tjejer. Detta gör killar, inte minst de med olika diagnoser, ännu mer omotiverade – i en enda stor ond cirkel.

Svensk skola kan ses som en del av Sverige som går före resten av samhället, i det att här har postmodernisterna fått härja helt fritt. Skolan styrs av HBTQ-normer, feministisk och mångfaldsretorisk identitetspolitik. Tillämpad av tjänstemannaaktivister på Skolverket, i skolornas ledning och av naiva och idealistiska lärare – som oftast är kvinnor, med begränsade fysiska resurser. Deras intellektuella kvalitéer är tyvärr ofta också allför klena, att döma av intagningspoängen på lärarhögskolan och hur svårt man har att ta sig igenom den. Man är helt enkelt enkla och villiga rov i händerna på smarta pedagogikkrämare som Bo Hejlskov Elvén. Medan eleverna som fyller denna skola till allt större delen består av elever med värderingar från Mellanösterns klansamhällen. 40% av dem som började lågstadiet 2018 hade invandrarbakgrund. Många av dem har lärt sig att styrka är makt och de föraktar svaghet. De saknar ofta språk, kunskaper och begåvning nog för att få den respekt de söker. Den får de söka på annat sätt. Att lågaffektivt bemötande från lärarnas sida då bemöts som den gör borde inte någon förvånas över.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad 2 kommentarer

‘De flesta av dessa har inget fosterland’

Alternativ rubrik: ‘Vad Skolverket inte vill att barnen ska lära sig av vår historia’.

Jag lovade återkomma med fler synpunkter på Skolverkets förslag till ny läroplan för grundskolans historieundervisning. Det finns så mycket att säga utöver detta med borttagandet av antiken. Och jag ska återkomma även till detta. Men vi ska rakt inte glömma bort antiken, bara för att Skolverket efter att ha ‘fått mer kritik än de förväntat sig’ nu dragit tillbaka förslaget, morrandes om att det minsann väl inte var så mycket att bråka om, ’14 timmars undervisning i sjuan hinner man ju ändå inte med nåt på’, typ. Nej, det är klart; när man anser sig behöva lägga in bl a ‘vett och etikett i trafiken’ i historieundervisningen, så är det klart att det blir trångt.

Trots Skolverkets reträtt (som upplevs som tillfällig och ovillig) finns det alltså mycket god anledning att ta upp just frågan varför förslaget ens kom på tal. Det var ingen slump – och det lär därför komma på tal igen, vid nästa obevakade tillfälle. Jag hade mycket att säga, men det var ännu oskrivet, när jag hade tur och fann ett välformulerat inlägg i Fria Tider, som täcker av just det som jag hade på hjärtat och faktiskt lite till. Joakim Andersen som författat den ska ha en eloge för denna lilla pärla. Jag kan bara sammanfatta det allra viktigaste:

Vi ska som européer inte få

  1. känna stolthet över dessa gamla greker, att denna kultur fostrat vår egen. För enligt kulturrelativisterna är alla kulturer lika värda. Lär vi oss om grekerna så är det svårt att inte ifrågasätta den tesen.
  2. förstå sambanden. För då blir det omöjligt att hävda just detta, att vårt samhälle av en ‘slump’ producerat välstånd, demokrati och mänskliga rättigheter. Den grekisk-romerska antiken var unik och dess rättsstatstänkande så väl uttänkt och av så fundamental betydelse för oss att det i stora delar kvarstår nästan intakt.
  3. förstå riskerna i vår samtid. För i historiens ljus kan vi upptäcka dem. För Romarriket framstår den alltmer dominerande mångkulturen, underminerandet av äktenskapet/kärnfamiljen som institution och det ökade avståndet mellan folk och elit, alla som viktiga, ja direkt avgörande faktorer bakom rikets fall.

“De flesta i den här mängden har inget fosterland.” Nej, det är inte vad någon mellanstadielärare i valfritt utanförskapsområde skulle säga. Men det vore lika träffande som det en gång var i den eviga staden, då Seneca uttalade de bevingade orden. Klart att det vore förödande för massinvandringsförespråkarna om en ung generation svenskar drog slutsatser av detta, även avseende vårt eget land i vår egen tid.

Jag vågar påstå att Skolverket nu kommer göra sitt allra bästa för att utforma en plan för dessa 14 timmar om antiken, så att man bäst undviker att ge ungdomarna de ovan angivna misshagliga insikterna.


Nej, det är inte brist på timmar som får Skolverket att vilja avstå antiken. Antiklöshet och allt färre historietimmar är varsin del i exakt samma plan. För ‘den som äger nuet äger det förflutna och den som äger det förflutna äger framtiden’. George Orwell.

DN om tillbakadragandet av förslaget

Fria Tider, Joakim Andersen

Publicerad 1 kommentar

En helt vanlig lördag 2019. Fem små tecken på västerlandets nedgång och kommande fall.

Mässlingen – vem tog hit den?

Mässlingen var så gott som utrotad i Sverige för tio år sedan – och i övriga Europa med. Nu är den på väg tillbaka med stormsteg. Att det är rädsla för vaccination som lett till att antalet fall i år hittills är över 90.000 och redan fler än förra året, det ger man övertygande bevisning om. Men varifrån kommer denna rädsla och misstro? Har antroposoferna blivit fler? DN:s stora uppslag nämner inte med ett ord det som är så uppenbart för alla som kan tänka lite själva: det handlar om de stora flyktingströmmarna med människor som är analfabeter, som ofta saknar grundläggande kunskaper i hygien och som av religiösa orsaker säger nej till läkarvetenskapen. Och det handlar förstås också om hur vi mött dessa. Utan ens att försöka upplysa dem, än mindre ge dem rimliga incitament, varken morot eller piska. Alldeles utan krav. Alla kulturer är ju lika bra. Och att säga något ofördelaktigt om dem som kommer hit är ju ofint och vem vet, kan leda till främlingshat. PS. Nej, mässlingen är tyvärr inte det värsta som passerat över den – för människor – karantänslösa gränsen. Multiresistenta bakterier är ett många gånger större hot. Sen får vi se hur det blir med ebola.

Trump eller Löfven – vem tror ni DN vill bevaka?

Björn af Kleen skriver ännu en av DN:s oändliga tirader om Trump och även den förtjänar tydligen en blänkare på förstasidan. Jag känner mig verkligen trygg i en sak och det är att om Trump verkligen gjorde något kapitalt felaktigt så skulle han aldrig komma undan, med hela världens vänsterliberala press emot sig. Värre är det med bevakningen av vår egen regim; DN har inte med ett ord berört de omfattande förändringarna i regeringen, där en trojka med vänstertanter försvunnit och det – som av en händelse – börjat glunkas om Löfvens avgång, samtidigt som ett par gråsossar med förhållandevisoanfrätt rykte påstås vara kronprinsarna. Medan Ygeman och Morgan fortsätter lura i vassen. Att inbilla sig att detta inte skulle vara en plan i att möta väljar flykten till SD är ju direkt naivt, men DN låtsas som ingenting, man ställer istället lydigt upp för att ge S den textreklam man är ute efter. Så mycket är det bevänt med den påstått oberoende liberala hållningen. Platt på mage inför makten, sådan är svensk traditionell media, än mer idag än någonsin förr.

Med flygbränsleskatt kommer världen bli mer isolationistisk. Det ger Greta en billig poäng och svenska staten skatter. Samt öppnar för regionala stormakter.

För 75 år sedan skrevs ett avtal om beskattningsfri bensin på internationella flygresor. Tanken var förstås utmärkt. Vid andra världskrigets slut förstod man att vi behövde komma närmare varandra, för att undvika att katastrofen inträffade igen. Insikten är att avstånd inte längre sattes i kilometer utan i tid – och framförallt pengar. Få av oss har som Greta den tid det tar att åka båt över till Amerika. Ännu färre får som hon ekonomisk uppbackning av en miljardär. Att man nu med största sannolikhet snart lär börja beskatta flygbränslet kommer förstås få stora följdverkningar, men eftersom de flesta är så långsiktiga och är trender som redan har pågått ett tag, så lär vi inte ens tänka på dem. T ex att USA isolerar sig alltmer, och varför en liten nation som Sverige återigen blir mer beroende av de europeiska stormakternas välvilja och hugskott. Många av oss kommer dra in på utlandsresandet. Sverige lär nämligen sin vana trogen, sätta skatten högre än några andra – en ‘win-win’ – såväl för staten som de heliga klimatmålen! Greta kommer se det som en seger, samtidigt som politiker som Peter Eriksson (Mp) kommer fortsätta att resa till Skottland för att spela golf. Han har nämligen råd, och det är ju vad som verkligen betyder något, när det gäller vår ‘klimathänsyn’, även de (sken-)heliga miljöpartisernas. På 75 år har vi därmed försnillat ännu en av de viktigaste lärdomarna som kriget en gång gav oss; vidsynthet har fått ge plats för småskuren dumhet, klimatreligion och den djupa statens oändliga rofferi.

Svenska Akademin – från ett av Sveriges starkaste varumärken till utskrattad pinsamhet.

Att man nu ska hitta ny nobelpristagare i litteratur med extern hjälp är nästa tecken på hur vi gräver vår egen grop. Efter 18 (sic!) anklagelser fälldes ‘kulturprofilen’ för en våldtäkt, inte bara mot sitt ord och utan all form av teknisk bevisning. Dessutom var det på sju år gamla minnesbilder, vars enda objektivt fastställbara och verifierade detaljer talar rakt emot det självutnämnda offrets berättelse. Kuturprofilen må ha varit en svinig äktenskapsbrytare och manschauvinism av rang, men att han kunde utnyttja sin position för så dubiösa syften beror helt rått på att såväl attraktion som cynism var ömsesidig – kvinnor har i alla tider attraherats av män med makt, det är biologiskt. Det var när han inte längre hade denna makt som han – och det svenska rättssamhället – kunde offras i häxjakten. Vad metoo, vår egen lilla franska revolution, tagit mer för skalp? Vad sägs om en av de främsta svenska kulturinstitutionernas heder och ära? Världsryktet har förvisso skamfilats av diverse poltiskt korrekta pristagarval, men när man behöver en överförmyndare för att utföra sin ute i världen så uppmärksammade symbolhandling, ja då riskerar vi att slutgiltigt ha gjort oss av med ännu ett av de viktigaste svenska varumärkena. Man skrattar åt oss där ute. Men snart har man bara glömt oss.

Svenska Interkulturella skolan – en skamfläck i 20 år – och inte ens nu vågar man ta ordet islam i sin mun.

DN gör för andra dagen en stor grej av sitt ‘scoop’ avseende oegentligheterna i ‘Svenska interkulturella skolan’. Brott som försiggått i två decennier och som skolinspektionen sett mellan fingrarna med, trots rapporter inte bara om ekonomisk brottslighet och statliga bidrag som gått direkt till Irak, utan också om elever som farit illa, religiösa trakasserier mot flickor som inte burit slöja. Detta senare får anses vara en plausibel förklaring just till varför SI inte sagt något. Det handlar ju om ISLAM. Ett ord som jag genom hela DN:s nätraportering medelst sökning kan konstaterar saknas även nu. I läsarkommentarerna ondgör man sig istället över friskoleväsendet i allmänhet och religiösa sådana i synnerhet. Utan att behöva nämna ordet ISLAM. Och vilket ‘scoop’ sen! Ska DN försöka övertyga mig om att detta kommit dem till kännedom nu? Efter massinvandringshysterin som har varit? Mångkulturfrämjandet? IS-återvändarnas hemkomst? Gymnasielagen? Valet 2018? Anhöriglagen? Nu när allt, så att säga, är på plats – och svårligen låter sig göras reversibelt? Är det inte mer sannolikt att DN samlat alla tips och vittnesmål på hög till den dag då det ansågs tillräckligt politiskt korrekt att berätta? Som alibi för tjugo års tystnad?

PS. Nej jag köper verkligen inte DN, hur den hamnat på vår köksö är oklart och jag vill inte veta. Ibland är det för tungt att öppna tidningen, det räcker ju med ett ögonkast för att inse hur illa det fortfarande är, både med DN och resten av världen. Ingen vändning synlig i horisonten ännu.

Magnus Stenlund


Publicerad Lämna en kommentar

Nytt regeringsförslag: grundskolans historieundervisning – nu ännu mer revisionistisk. Del 1: Portalparagrafen, om ’kvinnor och män’

Detta är så allvarligt och angeläget att jag tvingas göra en serie inlägg om saken. Man vill till varje pris skära av våra rötter från den nya generationens medvetande. Och det gäller numera inte bara svensk historia, utan all västerländsk sådan. Ännu mer revisionism alltså, på grundskolans historielektioner, ännu mindre historia. Så viktigt är det för vår nuvarande regim. När vi tappat tråden – för att man avsiktligt skurit av den – så kan vi ledas vart som helst, fortsätta in i det djupa mörkret. Undrar ni sedan varför era barn inte tycker som ni? Det är från skolan de får sin avvikande syn. Ni riskerar att bli den sista generationen som kommer förstå detta. Därför är det av yttersta vikt att detta förslag stoppas.

Texten nedan är skolverkets, under min kommentar:

Historia
Människans förståelse av det förflutna är inflätad i hennes föreställningar om samtiden och perspektiv på framtiden. På så sätt påverkar det förflutna både våra liv i dag och våra val inför framtiden. Kvinnor och män har i alla tider skapat historiska berättelser för att tolka verkligheten och påverka sin omgivning. Ett historiskt perspektiv ger oss redskap att förstå och förändra vår egen tid.

Kommentar
Den pretentiösa ambitionen är det naturligtvis inget fel med. Men redan som det är idag (och har varit i svensk historieundervisning sedan minst 30 år tillbaka), ger förstås inget utrymme för detta. Det är ett katastrofalt sönderhack som presenteras, utan möjlighet för eleverna att finna den röda tråden, eller ens veta var denna tråd börjar eller slutar – det nödvändiga skelettet med årtal, regentlängder, viktiga kungar, krig och slag har ju plockats bort. Ingen unge idag vet när medeltiden börjar. Vad som definierar den. Eller hur och när den slutar. De vet inte heller hur de gamla grekerna ska placeras i förhållande till renässansen – om de ens hört talas om begreppen.

Och som bekant är det män som skapat 90% eller mer av det som förr brukade räknas som värdigt att kallas historiska händelser. Såväl bra som dåligt. Med framlyftandet av ’kvinnor och män’ (kvinnor först så klart) visar Skolverket ambitionen att fortsätta göra om historien så att den passar dagens politiska agenda. Ett arbete som pågått sedan andra världskrigets slut, och som lett till mer eller mindre öppen historierevisionism. Kvinnor ska nämligen till varje pris plockas fram i historieundervisningen. Och det tar p l a t s. Plats som samtidigt begränsats alltmer eftersom ämnet, med självuppfyllande frenesi, gjorts om till något som ingen tycker är särskilt viktigt. Den fixa idén att historien ska göras jämlik är ju ohistorisk. Det är som att fylla berättelsen med mängder av division IV-spelare ingen hört talas om istället för legender från Premier Liege, La Liga och Serie A. För att göra detta har man redan strukit Allsvenskans profiler, dvs svensk historia. Nu är det de allra största berömdheterna, Aristoteles och Platon, som ska få ge vika, dvs antiken.

En till synes märklig anomali ska nämnas, för den är ytterst avslöjande: trots att man gått med ljus och lykta för att skrapa fram någon mer än den heliga Birgitta och drottning Kristina att fylla den feministiska dagordningen med, så lyser en mycket värdig kvinnlig förebild med sin totala frånvaro – även i böckerna från 80- och 90-talet, då grundskolans historieundervisning ännu behandlade sådana händelser som Stockholms blodbad med några stycken.

Vem? Jo, Kristina Gyllenstierna. Ni vet, hon som stod emot Kristian Tyrann. En samlande, ädel gestalt som inte helt orättvist kunnat tilldelas drag liknande Jeanne d’Arc – och få en motsvarande betydelse som nationalsymbol. Istället har man i en upplaga valt att beskriva några anonyma adelsdamer närvarande vid Västerås riksdag. För den som läser grundskolans i sann mening verkligen grunda historiebok och ser hur man med några meningar hastar igenom stora sjok av epokgörande händelser, så är sådan här anekdotisk överkurs ett hån; platsbristen tillåter ju inte ens nämnandet av Magnus Erikssons landslag eller den stora digerdöden på 1300-talet, än mindre Karl XII:s krigståg (så klart).

Allt för att tillfredsställa feministiska jämlikhetskrav på utrymme – och givetvis med följden att ytterligare något annat fick stryka på foten – och hacka sönder den röda tråden lite till.

Men att Gyllenstierna inte kom med är ju ganska självklart: prioriterat t o m över feminismen är nämligen antinationalismen. En svensk nationalsymbol?! Skulle inte tro det.

Magnus Stenlund

Sunt Förnuft

https://www.skolverket.se/download/18.472714ce16b70ab98271364/1569251324908/Historia_GR.pdf

Publicerad Lämna en kommentar

’Incels’ må ha fel i mycket – men avfärda dem inte

Incels är ett nytt ord för ensamma män som kräver mer än vad de fått. Men allt annat än en motreaktion på den radikala feminismen vore förvånande, precis som Weidmo Uvell skriver. Uvell ger sedan en lång exposé över dessa oklädsamt krävande män, som dessutom – till synes paradoxalt – tagit över feministernas kollektivistiska syn i sitt sätt att betrakta världen. Incels, de (män) som blivit över och inte hittat någon, är utan tvekan ett stort samhällsproblem. De är farliga, eftesom de riskerar att bli kriminella, asociala och dysfunktionella på alla möjliga vis. Sådana män är ett hot mot alla. Men vi måste också förstå att detta är ett brev på den post feminismen har skickat till oss. Och fortsätter att skicka.

*

(Vita) män är dagens förtryckta, som kollektiv, och det är ju som kollektiv vi betraktas av det rådande etablissemanget. Det är sedan individer som drabbas. Några på toppen ger ett utfall i genomsnitt som förleder, situationen i det övriga spektrat ser helt annorlunda ut. Jag känner ingen man (incel eller inte) som kräver särskilda rättigheter, däremot lika sådana. Det får man (sic!) inte idag. En gissning för att exemplifiera utfallsorättvisor, som måste betraktas som systematisk diskriminering: hur många debuterande författare som är icke-kändisar och över 50 år existerar under 2010-talet inom svensk skönlitteratur? Få så klart, oavsett kön så är åldersdiskrimineringen vanlig. Politisk hemvist är förstås också viktig. Men hur många är män utan rätt partibok? Min gissning: noll.* Motbevisa mig gärna.
*
REKRYTERING OCH LÖNESÄTTNING
Diskrimineringen av vita män sägs självklart inte rakt ut, den kommer ut som en restpost när alla andra grupper ‘fått sitt’. En beslutsfattare med lönesättnings- och rekryteringsansvar vid ett större företag eller i offentlig sektor tillämpar ‘positiv’ särbehandling, även utan att någon sagt åt hen att göra så, det är ett underförstått krav att se till att gynna ‘jämställdheten’ (och mångfalden).

Och det är ännu lättare att göra det nu, när betygen ser ut som de gör, flickorna är ju – eller framstår som – ‘bättre’. Familjepolitiken som medvetet drivs bort från kärnfamiljen missgynnar alla, men också här främst killar, som mycket mer sannolikt hamnar i kriminalitet. Ensamstående mödrar fixar inte stökiga tonårssöner rent fysiskt, frånvaron av manliga (det finns positiva sådana) värderingar är sannolikt ännu en viktig förklaring, Sverige har minst manliga värderingar i världen. Slutligen så finns det också systematiska skillnader i välfärdssystemen, framförallt då pensionen.
*
SKOLAN, VÅR VIKTIGASTE – OCH OADRESSERADE – JÄMLIKHETSFRÅGA
Hur gick det till? Enkelt! (njae). Men i stora drag: tre saker. 1. En icke-autoritär skola utan strikta normer för ordning och reda drabbar framförallt testosteronstinna och bokstavskombinationstäta. Alltså ofta de som står för oordningen. Det är de som behöver hjälp att hålla ordning bäst. Och de är till övervägande del killar. 2. En skola där det är fult att tävla (åtminstone i läsämnen), tar bort det i särklass viktigaste incitamentet att lära sig, för väldigt många. Främst killar, som ju har 20 ggr mer testosteron. 3. Slutligen: tjejer snällrättas. Det finns svart på vitt i EU-undersökningar där anonymiserade standardprov jämförs med icke-anonymiserade.

Skolministern har ‘uppmärksammat’ detta, men vad har hon gjort åt det? Inget. Lärarna gör här som cheferna i företagen/kommun enligt ovan; främjar jämställdheten lite på egen hand. Ofta är de skyldiga kvinnliga lärare, som ju dominerar nu för tiden, och ännu oftare kallar sig hen för feminist. Men även den som vill vara objektiv påverkas. Tjejer skriver dessutom tydligare, så var det inte förr när det tragglades med handstilarna. Det påverkar också en rättande lärare. Alla dessa moment har förändrat skolan till det sämre för i stort sett alla elever. Men långt mycket mer så för killarna. Ovanpå en svårutrotad machokultur som säger att killar inte ska läsa böcker eller plugga så är detta vad som rågat måttet. *

PENSIONERNA
På basis av beräknad återstående livslängd sätts vår pension. Det är bara det att sedan millenieskiftet (eller något tidigare) ändrades reglerna, så att man inte tar hänsyn till att män har tre år kortare livslängd i snitt. Följaktligen underskattas pensionen för män som grupp med ca 1,5 år medan kvinnornas överskattas motsvarande mycket.

När LO nyligen gjorde stor affär av att skillnaden mellan låg- och högavlönade kvinnors livslängd ökade, så höll man tyst om att mäns genomsnitt alltså är 3 år kortare, men också om att samma fenomen iakttas avseende skillnaden mellan låg- och högavlönade män. De lågavlönade kvinnornas livslängd var som grupp dessutom fortfarande högre än för männens som helhet.

Försök att föreställ dig hur det låtit om könet (som ju är ‘en konstruktion’) uppvisat dessa skillnader i livslängd till kvinnors nackdel. Då hade vi haft räfst- och rättarting redan på 90-talet, om hur denna orättvisa måste suddas ut – med konkreta åtgärder. Och även om man i slutändan kommit fram till att det trots allt finns biologiska orsaker, så hade det funnits en livaktig diskussion kring hur denna icke desto mindre måste kompenseras för.

Föreställ dig då att man istället genomfört en pensionsreform där männen ‘dragit nytta’ av kvinnornas kortare livslängd vid beräkningen av pensionerna! Då hade det tagit hus i helvetet, vill jag lova. Men som det idag ser ut, är reformen – till kvinnors fördel (trots/pga kvinnors ‘orättvisa längre livslängd’) alltså sjösatt i tysthet och utan protester från någon.

Att incels har en del att ruva på är alltså solklart. Vill vi se till att de inte blir fler och desarmera deras hämndbegär för sina misslyckade liv, så är det här saker som vi måste ändra på snarast.

Magnus Stenlund

Sunt Förnuft

  • Självutgivna räknas förstås inte.

https://uvell.se/2019/09/25/incels-och-extremfeminismen/?unapproved=21839&moderation-hash=76aacc7460249c247756b6d13923ab9e#comment-21839

Publicerad Lämna en kommentar

Ett extra skolår. Känns regeringens lösning igen? När något inte fungerar: mer av samma.

Nio års icke-fungerande skola ska alltså bli en tio års fungerande dito, genom att lägga till ett år. I början, för sexåringarna alltså. Tanken med det kan ju bara vara att det kommer ta tio år innan experimentet avslöjas som ännu ett misslyckande. Under tiden kan man harva på som vanligt. Så praktiskt.

Och vem är det som skolan inte fungerar för? Alla behöver tydligen detta extra skolår, så det ser ut som att svaret är just: alla. Det är vad regeringens hjärntrust har värkt fram. Återigen säkert med just allas bästa för ögonen. Alla som sitter i regeringen alltså, där man älskar utredningar dragna i långbänk och sedan blixtsnabba lösningar baserade på frågor som inte ens ställts och på svar som inte tar upp att skolans problem har med integration och invandring att göra.

Varför vi kan dra den slutsatsen? Eftersom utredningarna som föregått dessa insikter knappast kommit fram till att dagens barn, som visat sig lära så mycket långsammare än vad skolbarn gjorde förr, samtidigt ändå skulle mogna snabbare och klara av att sitta i skolbänken tidigare. Så funkar det helt enkelt inte.

Vågar mig därför på ännu ett par ironiska frågor. Välförberett som förslaget måste förmodas vara, så har väl färdiga fortbildningsprogram för förskolepersonalen redan utarbetats? Eller… kan det möjligen vara så att denna reform är ännu en luftpastej, som saknar allt praktiskt innehåll? Inte kan väl allt ha kokats ihop bara för att slippa hitta de rätta svaren på ‘gåtan’ bakom Sverige genomusla och fortsatt sjunkande skolresultat?

Jo, så illa verkar det faktiskt vara. Ändå ska vi hysa viss förståelse och tacksamhet för att berörda ansvariga väljer att föra fram detta tandlösa förslag. Hellre det än något som skulle resultera i att ännu fler skolor riskerar att bli helt dysfunktionella, genom att tvångsfördela problemeleverna, såsom skolministern senast aviserade. Förklaringen till lappkastet kan antingen vara att man har sonderat fram att det f n är politiskt otänkbart att begå sådan aktiv smittspridning. Utanförskapsområdenas skolor är ju överfulla med problem och tanken att sprida dessa är direkt livsfarlig, eftersom skolorna i resten av Sverige redan är närmast mättade även de med samma problem. Dvs för många nytillkomna (se, det var väl inte så svårt att säga eller räkna ut?).

Eller så ligger den tanken bara och värmer till sig. Tillsammans med fler strutshuvuden i sanden. Såsom att ta bort kraven på godkännande i ämnet matematik – som vips skulle få svenska skolan att se mer framgångsrik ut. Verklig insikt är nog däremot för mycket att hoppas på.

Sverige har helt enkelt inga buffertar kvar, nu gäller det att rädda det som räddas går. Tvinga inte svenska elever att starta skolgången tidigare bara för att vi beställt hit en massa ungar som inte kan prata svenska. Separera dem istället från dessa nya elever som av naturliga skäl inte kan följa med i normal studietakt. Se till att de fungerande klasserna inte innehåller fler än maximalt tre utagerande fridstörare. Blir de fler är de i praktiken närmast omöjliga att kontrollera. Och dra sedan konsekvenserna: vi har inte resurser att hjälpa fler, inte utan att det svenska samhället bryter samman.


Jag är rädd för att när vi börjar räkna så har vi redan minst dubbelt, kanske tre gånger så många ungdomskriminella som får plats. Det är inte ett skäl att säga nej till mitt förslag. Det är ett skäl att på allvar ta tag i frågan om repatriering.


Magnus Stenlund

Sunt Förnuft

https://www.dn.se/nyheter/sverige/tioarig-grundskola-ska-gora-att-fler-elever-klarar-kunskapskraven/

Publicerad Lämna en kommentar

Gretas klimatextremism: miljösektens budskap blir allt farligare och klimatreligionen är nu uttalat samhällsomstörtande.

Jag har personligen stor tolerans för personer som skryter med sina prestationer, kanske för att jag föredrar intellektuell renhårighet mer än falsk blygsamhet. Men obevisade påståenden om prestationer som aldrig uppnåtts har jag svårt att ta på allvar och de reducerar i mitt tycke trovärdigheten hos dem som fäller sådana kommentarer högst väsentligt.

Nu går Klimat-Greta ut och påstår sig kunna ha fått toppbetyget A i alla ämnen om hon inte klimatstrejkat. Ännu ett skäl att bedöma hennes lika obevisade påståenden om miljön som lika lite värda att lyssna på. Oavsett om hon faktiskt tänkt igenom dem själv eller om de är noggrant genomtänkta reklambyråfloskler lagda i hennes mun, avsedda att fortsätta matcha fram hennes varumärke på optimalt sätt.
*
DN:s hyllningsartikel är lång och säkert varken den första eller den sista. Den beskriver fenomenet Greta från start till mål – ’en av världens mest inflytelserika personer’ – utan ett ord om hur det gick till när begreppet Klimat-Greta lanserades. Detta gör ‘Greta’ till ett mycket obehagligt fenomen, inte bara DN:s utan i stort sett det mesta av västerländsk press förhåller sig lika totalt okritiskt dyrkande till kampanjens budskap som till objektet Greta själv. Att min tämligen oförargligt formulerade bildtext efter bara tre minuter censurerades som läsarkommentar på DN Ifrågasätt gör intrycket ännu starkare: ingen får säga emot.
*
På frågan varför Greta inte ger ’konkreta förslag’, så konstaterar hon praktiskt att det inte är hennes jobb, hon är ju inte utbildad för det – en nog så korrekt iakttagelse som naturligtvis samtidigt borde diskvalificera henne från att uttala sig överhuvudtaget (på ett sätt som ger någon anledning att för medier att referera henne).
*
Desto mer oroväckande är den andra anledningen: Greta-religionen kräver ’ett helt nytt politiskt system för jorden: ”Om vi skulle göra vad utsläppsminskningarna kräver att vi gör, då skulle hela vårt samhälle rasa samman. Det krävs ett nytt system.” För alla som vill – och många som inte vill – är det svårt att inte tolka detta som ett raserande av befintliga demokratier, och införande av klimatdiktatur, ungefär som Väder-Per (Mp) m fl klimatextremister förespråkar.
*
Eftersom de religiösa både är många, unga, dumma och ungefär som tv-sportens Johanna Frändén, längtar så in i norden efter att, citat: ”miljörörelsen blir militant på riktigt”, så är det här uttalandet långt ifrån oförargligt. Varumärket Greta är en opinionsbildande megamaskin. Reklamobjektet Gretas ålder ger lika lite anledning till förlåtande attityd som bebisarna på en blöjannons. Det är inte fråga om naiva – och korkade – uttalanden från en juvenil person – det är megamaskinen som här valt att ge sin enorma sekt en mycket farlig tanke – som sannolikt är noga genomtänkt och formulerad efter minst ett dussin spinndoktorers medverkan.
*
Gretamaskinens extremism har tidigare inte uppmärksammats särskilt, troligen just av det nämnda skälet, reklamobjektets ålder (och barnsliga utseende). Det är ändå märkligt, mht att Gretamaskinen lyckats dra igång något som på global nivå innebär att skolelever uppmuntras att begå olagligheter, ’klimatstrejk’, i en mass-skala som kan få effekter på tilltro till både skola, kunskaper – och demokrati.
*
Att andra sidan av klimatstrejksmyntet faktiskt är miljontals timmar bortkastad undervisning är en enorm skandal, eftersom det officiella Sverige mer eller mindre uppmuntrar till aktivismen. Elever har fått stå i tv-rutan och tala för varan, utan att någon sagt emot. Stora artistuppbåd har trummats fram för att ytterligare locka barnen från skolbänken. En liten notis i Omni är allt som visar att Skolverkets GD pliktskyldigt sagt ifrån, men regeringen och skolministern Anna Ekström har hållit sig nogsamt borta i artiklar som handlar om Gretas strejkande, vilket i praktiken visar att man stöder jippot. Det finns till och med exempel på lärare som mobbat elever som inte velat delta.
*
DN redogör sedan för Gretas betyg, som är A i alla ämnen utom tre (B:n), trots närmast total frånvaro från skolan. Med full närvaro hade hon fått alla A, hävdar hon. Hybris, förstås. Den slutsatsen bortser ju ifrån att reklammaskinen Gretas sannolikt klimatdyrkande lärare då inte hade haft ett miljöreklamobjekt att betygsätta. Objektet Gretas fantasibetyg är väl ägnade att förstärka det kunskapsförakt som klimatstrejkandet utgör en konkret manifestation för, lika mycket som för flummig klimatmedvetenhet. De säger att om man bara är aktivist så ordnar sig allt. De säger också att lärare kan sätta betyg lite som de vill. Eller att den svenska skolan möjligen inte bidrar med kunskap på det sätt som den borde, eftersom man klarar sig lika bra utan undervisning.
*
Sammanfattningsvis: Att miljontals timmar med dyr skatt betald undervisningstid nu gått till spillo med det politiska etablissemangets goda minne är en signal till unga att det går bra att bryta mot lagar, att kunskaper inte är så viktiga – och att miljön kräver att det västerländska demokratiska systemet raseras. Allt i den heliga klimatreligionens namn. Det här är en sekt som börjar bli mycket farlig. Och precis så militant som Johanna Frändén önskar sig.
*
Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

https://www.dn.se/nyheter/greta-thunberg-om-jag-inte-skolstrejkat-hade-jag-kunnat-fa-a-i-alla-amnen/