Publicerad Lämna en kommentar

Mötet med klankulturen – hur skolan hamnat i en ond cirkel vi inte ser

Skolledningar och lärare skönmålar systematiskt elevernas skolresultat. Det gäller både på individuell nivå och för helheten. På så vis ser det bara uselt ut, inte alls så illa som det faktiskt är. Man ser mellan fingrarna med direkt fusk, för alla är mer eller mindre delaktiga. Man ger vika för våld, faller till föga för hot. Och låter till slut bli att göra allt sådant som man är rädd för att få kritik för – redan innan den kommit. Välkommen till Malmös grundskola. Den hade lika gärna kunnat ligga i Beirut.

Samnytt 25/11-2019

Den här artikeln av Egor Putilov i Samhällsnytt hade vunnit på en något mindre provokativ rubrik tror jag, den riskerar att skymma sikten. Det är i så fall synd, för det här är en mycket viktig artikel, som handlar om långt mycket värre problem än slöjor och okvädningsord. Läser man den inser man hur djupt systemfelen går och att krocken mellan muslimsk klankultur och svensk laissez-faire skapat en skolkorruption som är värre än vad jag ens kunnat föreställa mig. Det är också därför som jag är övertygad om att den är sann. Det här hade nämligen mycket få kunnat hitta på, i all sin djävulska finess.

Vill du som lärare motarbeta låt gå-mentalitet, fusk och hot, så drar du snabbt blickarna till dig. De vet var du bor. De har sett var du parkerar. Och när någon drar igång en mobb så är alla med – frivilligt eller av rädsla för att själv hamna i skottgluggen.

Men ibland slår våldet åt andra hållet – oväntat. Svenska lärare vet att barnen riskerar stryk hemma om betyg och provresultat inte är vad som förväntas. Då händer det att läraren väljer att skönmåla:

‘Positiv särbehandling’ när betygen ska sättas. Antingen efter uttalade hot. Eller upplevda sådana, och av ‘snällhet’. Eller rent av skolledningens uttalade norm. På detta sätt överskattas sedan hela elevunderlaget. Det som ser illa ut är alltså egentligen mycket värre .

Våldsanvändningen – vår kultur eller deras – inte båda samtidigt

Jag ville testa er: säga att jag höll med de muslimska föräldrarna om att deras stökiga ungar skulle må bra av att fysiskt få sig en tillrättavisning. Jag kunde riktigt känna hur svårt det var att formulera den meningen utan att många av er, kanska nästan alla, hade dömt mig direkt. Så entydiga är våra svenska normer i den här frågan. Och det är på det hela taget bra – bra att vi har kommit dit. Men dåligt ändå, för att vi kommit dit betyder ju inte att andra har det. Om barnen växer upp hemma med örfilar och smäll i rumpan för mindre förseelser och värre straff för större, hur ska man få dem att förstå att den svenska läraren också menar allvar, fastän hen inte ens får höja rösten, enligt senaste pedagogiska trend (s k lågaffektivt bemötande, se artikeln här)? De här ungarna är avtrubbade och de är kanske framförallt inte uppfostrade att se kvinnor som auktoriteter. Men i den svenska grundskolan är kvinnliga lärarna i stor majoritet. Lärarnas ‘feminina’ metoder bekräftar en bild av total mesighet.

När vi känner att vi har svårt att ens på allvar överväga fysisk bestraffning, hur kan vi inbilla oss att vi ska kunna ändra deras syn? Vi befinner oss i var sitt motsatt hörn i kulturmatrisen. Det finns inga kompromisser. Antingen deras eller vår syn kommer vinna.

När korruptionen genomsyrar allt och alla så kan ingen på egen hand göra något åt det

Och det kanske värsta är att alla tjänar – kortsiktigt – på att problemen sopas under mattan. Det här beror inte på att man som femåringen inte ser konsekvenser framför sig, lite längre bort. Utan på att ingen klarar av att ensam stå upp mot systemet. Mekanismerna ger dig ingen belöning när du som lärare fuskar för att hjälpa en elev med en obehagligt påstridig förälder. Eller när du ser mellan fingrarna när kriminella ungdomar säljer knark på skolan. Men du slipper straff. Liksom skolledningen undviker att få sin skola granskad och upp-och-nedvänd. Nesan – ja, skräcken – över att komma hjälplöst sist i Pisaundersökningarna och hästlängder efter det övriga bottenskrapet bidrar säkert också till det medvetna skönmålandet. Och så den politiska övertygelsen förstås: ‘rasisterna’ ska inte få mer vatten på sin kvarn, här gäller det att visa upp den bästa fasad man har.

Svaren läggs i munnen på dem som inte kan någonting. Alla förväntar sig att det ska ske. Det har blivit systemiskt.

I själva verket är man naturligtvis inte ensamma om att vilja dölja omfattningen av problemen. Det sitter ansvariga högt uppe i ett Skolverk också. Liksom allra högst upp, i en skurkregim som vägrar att erkänna något enda av det här. Särskilt viktigt att dölja är problemen i Malmö, sossarnas eget skötebarn.

Visst är det så. Men hur godtrogen får en Skolinspektion vara egentligen? Även de är förstås en del av systemet. Hur mycket problem vill man se? Den som vill luras låter det ske.

Att det var illa visste jag ju redan, men så illa?

Jag tror gärna att jag är insatt tillräckligt i problemen för jag har jobbat som lärare med klasser där ofta mer än hälften av eleverna haft utländsk bakgrund. Men bortsett från något enstaka undantag har mina elever varit gallrade, de har hört till de mest motiverade; Yrkeshögskolan har sina systemfel den också, men på det stora hela är den fungerande. Jodå, visst har man velat ha enkla flervalsalternativ att kryssa i. Och helst lista på tentafrågorna i förväg. Jag har skrattat åt detta, utan att riktigt tro på att detta är något man är vana vid. Och om jag har upplevt hot så har jag konfronterat dem. Det har sedan inte blivit mer. Men utan stöd från skolledningen så står man sig slätt, det spelar ingen roll att man gör alla rätt, felen blivit systemiska. Som i Malmö.

Allt det andra Putilovs anonyme lärare talar om gör saken ännu fulare så klart. Slöjtvång på små barn som inte begriper varför.Hur de muslimska barnen formas i moskén eller koranskolan att se ned på sina svenska skolkamrater. Kyrkbesök man inte vågar göra. Moskébesök som däremot är invändningsfria. Det är motsatsen till integration. Segregation. Och det är inte svenskarna som driver denna process. De ger efter eller tvingas till den.

Om jag ska vara ärlig så ser jag inte hur det här ska kunna vändas. Inte utan en ny skolstadga, ett nytt skolverk, nya skolledningar på många håll – och massor av nya lärare som kan gjuta mod i dem som är där. Eleverna? Ja, många av dem skulle vi förstås också vilja byta ut. Och de värsta rötäggen måste bort från den vanliga skolan.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft