Publicerad 2 kommentarer

Vilka är det som kastar sten från broar på E4?

Vilka är det som kastar sten från broar på bilarna under? Som bränner bilar? Som går in på restauranger och skjuter folk? Startar våra skogsbränder? Detonerar bomber som hörs i hela Stockholm? Rånar, misshandlar och förnedrar våra barn? Som gruppvåldtar våra kvinnor?

Bara att sätta samman fenomenen till ett och på det sättet skapa intrycket av att det är en och samma grupp av människor är känsligt nog för de censurbenägna. Det är ju samma grupp, eller ska jag säga ur samma grupp, och det är just vad som provocerar så mycket. Vi får inte peka ut dem. Christer Nilsson skriver pricksäkert om det i NewsVoice, om fenomenet att vi idag har ett mansöverskott på 25% i unga åldrar, betydligt större t o m än vad Kina hade under sin mest rigorösa enbarnspolitik. Mansöverskottet består av de lågutbildade klanmedlemmarna i tjugoårsåldern från Menaländerna, Afghanistan och Somalia, som bokstavligen klumpats ihop till explosiv sprängdeg i våra mönsterbildande utanförskapsområden, dessa som vår godhetsknarkande skurkregim bara fortsätter att fylla på för allt vad tygen håller.

Några illustrerande bilder. Sådana som DN vägrar att förse sina artiklar med, då det handlar om extra fega och förkastliga handlingar som vi skulle reagera mot hårt om vi förses med känsloargument – och bilder.

Ingen ursäkt, inte ens en förklaring. Bara mer sten på bördan.

Vad detta skapar för typer av obalanser behöver man inte vara expert för att inse. Att växa upp till man i ett samhälle där det inte finns plats eller möjlighet att skapa en egen familj, ett samhälle där umgänget med andra asociala unga män är allt som erbjuds. Nej, detta är ingen ursäkt för vad som räknas upp ovan. Långt ifrån heller en allt annat uteslutande förklaring. Men det är en extra lök på laxen, mera sten (sic!) på bördan, som de ansvariga, godhetspolitikerna, inte vill kännas vid. Och som vi därför inte får prata om.

Så här gör de unga männen där de kom ifrån.

Huvudbudskapet i NewsVoice-artikeln är just att det inte finns någon yttrandefrihet för gemene man. Bara experten får uttala sig. Varför? Jo, för experten har bevisat sig vara trogen systemets principer. Experten vet var ramarna går och är i sin tur beroende av systemet; han kan inte uttala sig på ett systemkritiskt sätt utan att riskera sin ställning och uppehälle.

Och så här gör de unga männen där de är.

Jag har som princip att kommentera DN:s mest systemvärnande artiklar. Det är här Sveriges mest hjärntvättade håller till och de behöver då och då höra något som ankrar dem kvar i verkligheten. Nej, jag tror inte att de kan omvändas, det är snarare så att jag är rädd för att de ska skena iväg ännu mer i sitt lilla kotteri, övertygande varandra och sig själva, om de inte råkar höra en röst som min. Jag blir så klart ofta ‘bortmodererad’. Och att klaga på detta är i sig ett lika säkert sätt att bli det igen – det är att ‘inte hålla sig till ämnet’.

Denna kommentar har tagits bort

Jag tror på ett ungefär jag vet vad Liljedahl skrivit.

“Denna kommentar har tagits bort efter granskning”. Det sker när någon ‘spekulerar’ i vilka det är som gör sådant här. Och det duger inte att försöka med vanlig enkel logik, för vad folket kan hitta i egen fatabur är inget värt, det måste vara en ‘expert’ som källa. Sådana som får sina tankar publicerade alltså. Att spekulera utan bevis får vi inte göra i kommentarsfälten. Ännu mindre komma med förslag på vad som kan göras åt saken, det anses ligga ‘utanför ämnet’. Debatten ska hålla sig till ‘aj’ och ‘oj’.

DN:s bildlösa artikel. I lokaldelen.

När en ‘kvinna’ genom vittnesmål kan identifieras som den som slängde sten från en bro ned på E4 i Botkyrka, så skulle jag vara beredd att satsa min folkpension på att det inte handlade om en etnisk svensk(a). Och att signalementet också kunde ha berättat något om hennes klädedräkt, för bara med en niqab eller dylikt på sig skulle det sannolikt ha varit möjligt att identifiera könet på stenkastaren nedifrån vägbanan. Men DN och polisen valde att inte göra det. Jag, vet, det är ett fegt vad. Folkpensionen kommer inte vara så mycket att glädjas åt i alla fall om tio år. Men jag undrar hur många av er som skulle våga sätta emot?

Så här kommer mitt bidrag till DN Ifrågasätts kommentarsfält:

Aj vad det måste ha gjort ont. Oj vad tråkigt om sånt här ofog sprider utanför de närmast berörda på norra Järvafältet. Ända till Botkyrka. Men vi vänjer oss nog ska ni se, vid artiklar utan bild i lokaldelen, som snabbt förpassar fenomenet till den nya normala verkligheten.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad 5 kommentarer

Folkbytet: nu är vi med två svenska föräldrar nere i 60%, i åldrarna 15-45.

Rebecca Weidmo Uvell har tagit sig tid att plocka i demografisiffrorna. Ett utmärkt sammanplock av knivar och andra skärverktyg rakt in i den svenska folksjälen. Eftersom Rebecca är (M) så måste hon vara mer försiktig än jag när hon sätter rubrik. Och när hon drar sin slutsats. Men det är helt OK. För jag vet ju att Rebecca är klok och att vi har olika roller. Det som är bra med att hon drar fram det här, rent av nödvändigt, är nämligen att det på så vis får ett helt annat genomslag bland moderaterna, och t o m kan nå in i den där tjockskalliga falangen som med applådåskor hälsade Fredrik Reinfeldt välkommen på partistämman härförleden. Vid nästa stämma kanske man t o m låter bli att bjuda in honom. Och om tre år, efter valet, kanska någon av de mer frispråkiga vågar öppna, med ett tal som inleds: “Folkbytet är ett faktum, mina damer och herrar”.

Låter det osannolikt? Men det måste bli så. Moderaterna är de enda som kan rädda oss. För SD räcker då rakt inte till. Nu när Åkesson börjar darra på stämman och anpassa sig till mainstreamuppfattningen om att det är vi svenskar som måste anpassa oss – då finns det mycket lite som talar för att påverkan ska gå åt andra hållet, att vi ska få ett ‘danskt uppvaknande’. Om vi ska ha någon som helst chans att ändra på det som nu obevekligt förefaller komma, så måste moderater och kristdemokrater komma till insikt. Och det måste ske snabbt.

Jag ska inte vara långrandig och upprepa Uvells siffror. Läs igenom dem själva, det är årets värsta skräckhistoria för dem som vill bevara Sverige åt svenskarna. Jag vet, så får man ju inte säga, men visst känns det ibland onödigt att behöva lägga till alla caveat. Det är svensk kultur som ska bevaras. Det är svensk livsstil. Svenskt livsrum. Och visst innebär det att även invandrare kan hjälpa till med det. Men åtminstone jag vill i alla fall att det ska finnas kvar också en och annan lintott med blå ögon i folkhavet. Låt oss vända på det och säga: Syrien åt Syrien. Irak åt irakierna. Afrika åt afrikanerna. Då låter det ju inte så illa? De säger det också högt själva. När ska också vi våga börja göra det? Måste vi hamna i minoritet först?

Det får räcka med tre citat från Uvell: “Andelen svenskar födda av svenska föräldrar har på 16 år minskat från 79 % till 69 %” och “…kollar man på den yngsta halvan av befolkningen har siffran ändrats till 60 %.” Sedan avslutar hon “Om det Sverige vi har idag, med de svenska traditioner, värderingar, kulturyttringar etc ska finnas kvar till våra barnbarn måste integrationen vara helt central i svensk politik.” 

Uvell har alla rätt ända till sjunde sista ordet i sista meningen. Ordet Integration måste bytas ut. Integration är som alla kloka redan förstått, vare sig möjlig eller tillräcklig längre. Alltför många av dem som nu är här kom för många samtidigt och de blir bara fler; utanförskapsområdena har nått en kritisk massa som vi inte kommer kunna radera genom att skicka in ens en hel armé av SFI-lärare. Vi har som bekant heller inte ens börjat ta ett steg på den vägen, tvärtom skickas ofantliga pengar fortfarande till hemspråkundervisning (som ju var det freudianska namnet ända till 1996, då politikerna insåg att man måste dölja hur man med hemspråken aktivt motarbetade integrationen, och döpte om det till modersmålsundervisning). När vi väl kommer till skott med vad som kunde ha varit ett effektivt integrationsarbete så lär det ha gått tre-fem år till. Då har vi en halv miljon fler att omvända.

Det andra problemet som utesluter integration är att det är muslimerna vi har att göra med nu, inte kristna chilenare eller sekulära fd bosnien-jugoslaver. Muslimerna är på en kulturell mapp i rakt motsatt hörn från oss, så långt bort man kan vara, och de vill inte ändra sig, tvärtom. De har visat sig motstå alla former av integration i flera generationer i alla länder som har haft stora diaspora med sådana grupper. Då händer inte integration (än mindre det vi egentligen vill ha, nämligen assimilering). Med en nativititet som vida överstiger de inhemska så spelar det heller ingen roll om vi slutar släppa in helt eller delvis. Med så stor andel av de unga som man redan har (ca 25%) kommer muslimska grupper snart vara dominerande ändå.

Vad vi måste göra nu är att hitta rätt morötter och rätt piskor, och en effektiv organisation, inklusive avtal med länder som tar emot, oavsett om det är deras fd medborgare eller inte; oavsett om vi talar om kriminella eller terroristmisstänkta och oavsett om det handlar om frivillig eller ofrivillig förflyttning. För det som måste ske stavas REPATRIERING i stora bokstäver. För alla som begår grova brott ovillkorligen så, men också för dem som inte vill eller kan integreras.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad 1 kommentar

#Skurkregim

Gårdagens (19/12) intervju i Swebbv med Hans Jensevik är värd att tittas på fyra gånger. Utkristalliserar sig då ett ‘de fyras gäng’ som skall hållas ansvarig på Domens dag för vad de gjort och gör med vårt land. #skurkregim

Att inte göra något åt samordningsnummer åt upp till 870.000 okända identiteter? Det är medvetet gynnande av bedrägeri och svindleri. Vi har nu adresser där det finns flera tusen skrivna sådana ‘virtuella personer’. Det allra ‘bästa’ med de här numrena är ju att man med några sådana här på fickan kan vara precis var som helst och göra vad man vill samtidigt. Uppbära bidrag, smita från ansvar och skatt. Och rösta. Om det är någon av dessa som kör bilen som mejar ner dina ungar på vägen till skolan, så är risken stor att den ansvarige aldrig kommer hittas – för han finns inte. Vi kan glömma skatter som en virtuell person ska betala för arbete och verksamhetsvinster. Och om man vill fixa tänderna gratis är det bra att ha en sådan här identitet till hands. Då går det utmärkt. Och är man skriven på adressen i mer än ett år så kan man rösta i kommunen ‘där man bor’. Hmm, finns det ett samband här måntro?

Magdalena Andersson: utan åtgärd

*

*

*

2018: totalt 132.696

Att inte göra något åt en skenande invandring? En tredjedel handlar om Annie Lööfs anhöriga, en grupp som växer både absolut och relativt för varje år nu. Det rör sig om kvinnor, barn och gamla som är mindre utbildade än de som redan kommit hit, och med ännu mindre incitament att sysselsätta sig eller integrera sig. Återförening hemma i Afghanistan eller Somalia har inte ens diskuterats. Nästa tredjedel är s k arbetskraftsinvandring. Men i Sverige betyder det huvudsakligen om lågkvalificerade utan utbildning. Det räcker med 13.000:- i månaden för att få komma hit med sin fembarnsfamilj och för att klara livhanken måste man då förstås få bidrag. Ungarna har rätt till utbildning (kostar över 100.000 per barn/år), och har man uppehållstillstånd längre än ett år så får man rösta i kommunen där man är skriven. ‘Arbetskraftsinvandring’ används alltså som en smitväg in medvetet utformad för att det ska gå att etablera sig här utan asylprövning. Merparten av de 132.000 uppehållstillstånden handlar alltså inte alls längre om asyl till flyktingar, de utgör mindre än en femtedel. Och av dessa är ca 90% förtäckta ekonomiska flyktingar, som saknar verklig flyktinggrund. När de har befunnit sig i Sverige ett år så får de rösta. Och efter tre år blir de medborgare och får rösta även i riksdagsval.

Isabella Lövin: utan åtgärd

*

*

*

Att låta våra kvinnor våldtas utan att prioritera brottsbekämpningen? Att BRÅ används för att förneka verkligheten och skapa hittepåstatistik är nu känt och avslöjat. Men varför har man låtit detta ske? En högst reell ökning av våldtäkter, från 1 per dag 1975 till 21 per dag 2018 går inte att bortförklara, men man har medvetet låtit det ske. Och offren är svenska kvinnor, det är dem man våldtar, inte grannklanens flickor. Då riskerar man ju dels blodshämnd, dels är det inte dem man hatar och vill förnedra, det är svenskarna. En brittisk undersökning bekräftar mönstret: av 500 offer för överfallsvåldtäkter var det bara tre som inte var etniskt brittiska, samtidigt som gärningsmännen till nära 100% var icke-brittiska. En stor del av våldtäkterna skrivs av direkt, man tror inte på kvinnorna eller anser att vad de säger kommer vara så omöjligt att bevisa att man inte ens utreder. Av det fåtal som fälls är straffen i praktiken sällan över några månader i fängelse. Åklagare yrkar sällan på utvisning och domare dömer ännu mer sällan. Utvisningen är dessutom vanligen tidsbegränsad till fem år eller mindre; fängelsetiden avräknas. Har våldtäktsmännen hunnit bli svenska medborgare så får de fortsätta att rösta även om de skulle flytta utomlands. Skaffar de barn är dessa automatiskt svenska medborgare. Som får rösta när de fyllt arton. Och skulle de skriva på några hundra faderskapsbevis så är även dessa barn svenska medborgare. Som får rösta.

Morgan Johansson: utan åtgärd

*

*

*

Att låta skurkarna mjölka vårt bidragssystem? Att bidrag betalas ut frikostigt vet vi redan, det finns ingen hejd på vad svenska myndigheter anser berättigat. Bl a semesterresor för att besöka sina släktingar i s k krigszoner som uppgivits vara skäl för ‘flyktingen’ att få asyl. Gratis akut tandvård även för ‘papperslösa’ som egentligen borde avvisas. Enorma nybyggda boenden för månggifta män med flera hustrur och fembarnskullar i varje. Och så förstås sådant som inte ens räknas som bidrag. Människor som snällanställs på kommunerna för sysslor de inte är utbildade för, eller som uppfinns för att de ska få något att göra – och en lön. Ändå betraktas alltså detta som helt legitimt och formellt är de ju det också. Men att man härutöver betalar i grova slängar 18 miljarder, eller ‘mellan 11 och 27 miljarder’ varje år till rena skurkar. Sådana som inte ens enligt dessa generösa regelverk har minsta rätt till pengarna, det var ju en hyfsad nyhet. Sven-Erik Österberg, ordförande för Delegationen för korrekta utbetalningar från välfärdssystemen, fick en debattartikel införd i DN om saken. Den borde ha varit förstasideslöp, men doldes helt i flödet och har bara 25 kommentarer (läs den, och kolla själva, ingen betalvägg). Över 300 miljarder sedan 2005 antyder att siffran för 2018 är ännu mycket större. Och naturligtvis handrar det mycket om samordningsnumren. Per nummer och år handlar det om över 20.000:-. Samtidigt som svenskar granskas med lupp av Skatteverk och Försäkringskassa så har detta alltså fått pågå ostört i åratal. Detta är en olikbehandling som får den svenska demokratin att upplevas som ett hån. Och de gynnade, de ‘virtuella personerna’ gör ju samtidigt demokratin ‘en viktig gentjänst’ genom att rösta – på rätt parti. Man kan på goda grunder misstänka att detta är det främsta skälet till varför man låter detta fortgå.

Stefan Löfven: utan åtgärd

*

*

*

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad 3 kommentarer

Svennehatet: Tortyr och mordförsök kallas för ‘rånskada’. Och inget signalement förstås.

BIlden på en svensk pojke som misshandlas på en skolgård i Skövde gör mig galet upprörd. Det är så fegt, man är flera mot en. Och det handlar om att förnedra offret. Samhällsnytt skriver dock inte vad det egentligen handlar om: hatbrott. Hatbrott mot svenskar kallas ‘svennehat’, och finns inte på riktigt, verkar det, för inte ens i nätmedia brukar det nämnas och det renderar aldrig i några straff.

Händelsen inträffade i september. Den sticker inte ut på något sätt. Tvärtom. Det var ju ‘bara’ fråga om några sparkar och slag. Och så det där belåtna flinet när förövaren får offret att tigga, be, gråta.

Hatbrott? Ja. Även minderåriga kan begå sådana. Att straff inte utmäts är en annan sak.

Jag saxar några rubriker, artiklar i Fria Tider och Nya Tider, Samnytt. Jag behöver inte leta. Exemplen är många och lätt identiferbara. Just sådana partsinlagor som, där invandrarna hade varit offren och svenskarna förövarna, MSM skulle ha skrikit i högan sky om vår vidriga rasism. Och man hade nöjt förkunnat att vårt hat inte heller bara sträckt sig till att skriva fula saker på facebook, utan att vi också handgripligen bestämt oss för att agera ut våra känslor. Det sista är annars något MSM sällan eller aldrig får chansen att göra. När det rör sig om fysiskt våld mellan etniska grupper, så är svensken ytterst sällan förövare, endast offer.

Och så igår: “rånförsök”, “ung man skadad”…

Och så igår ännu ett liknande övergrepp. Fast mycket värre. Bara det att tidningarna (MSM) väljer ju att försöka få det att låta så lite dramatiskt som möjligt. När en 22-åring utsätts för upprepade knivhugg i både armar och ben av tre ‘rånare’, så kallar AB det för ‘rånförsök’. De lyckades ju inte ta telefonen! Känns det som om telefonen var det mest väsentliga att rädda här? Nästa gång någon utsätts för grovt och tortyrliknande våld så är det bara för MSM att välja rubrik efter vad torterarna inte lyckades med: “16-årig flicka utsatt för ärekränkning” (i samband med gruppvåldtäkt). Eller “Försök stjäla 7-årig pojkes mobil” (men fullbordad misshandel), “Åldring bestulen på plånbok” (och halvt ihjälsparkad); “Misslyckat snatteri” (i samband med att butiken brändes ned).

Lagen om hets mot folkgrupp ska gälla även när svenskar är offer.

Med sådana rubriker – över artiklar utan bild – försäkrar man sig om så få läsare som möjligt. Hur naturligt känns det här för en kvällstidning egentligen? När gör man så annars? Aldrig. Artiklarna är bara alibin, att man faktiskt ändå skrev istället för att helt lägga locket på. Och eftersom man vägrar att uppge etnicitet så är hela fenomenet, hatbrottens kärna, resentimentet mot gruppen etniska svenskar, ett fortfarande för allmänheten närmast okänt, eller väldigt kontroversiellt begrepp. Trots att det händer varje dag.

All mobbning som riktas mot invandrare från svenskar riskerar däremot att bedömas som hatbrott. Och det gäller som bekant även när man kastar ur sig något ilsket verbalt. Skulle det ske i samband med ett annat brott, så bedöms detta som mycket värre. I så fall utmäts både högre straff och större skadestånd. Men svennehatet, ett av Sveriges vanligaste bortt, syns inte i statistiken ens, för åklagarna tycks inte vilja pröva saken.

Inget signalement. Trots att offret naturligtvis måste ha sett något. Redan då vet man. Gärningsmannen är invandrare.

DN lyckas göra sitt referat av det grova hatbrottet ännu mer bagatelliserande.

Och när DN refererar AB så blir ‘rånarna’ bara två. Fortfarande ingen bild. Inger signalement. Att offret ‘skadades’ gör det lätt. Hade man skrivit ‘utsattes för kraftigt knivvåld’ e d så kanske offret ändå kunde ha varit en invandrare. Men ‘skadades’? Då är det en svensk. PS. Det var faktiskt tre gärningsmän DN, inte två.


“Utsatt för grovt övervåld med kniv” hade väl varit en rimlig rubrik. Men DN vill få nyheten att implodera, artikeln är införd under de lokala stockholmsnyheterna för säkerhets skull. Och “skadades” är väl en eufemistisk omskrivning som heter duga? Inser man inte hur patetiskt det låter? En mot tre. Det är klart det skulle räcka i normalfallet för att få offret att göra som man säger. Vilket rånarna säkert också lyckades med. Men de ville ju ha mer. Det var inte för en plånbok och mobil de stack kniven i i sitt offer. Inte en gång, utan i alla lemmar man kunde hitta, gång på gång.

Det här är inte rån, utan tortyr. Och det utförs mot offret av en enda anledning: att han är svensk. Definitionen av ett hatbrott.

Till skillnad från de hatbrott som MSM skriver speltmeter om, gamla tanter som skrivit något klumpigt på internet, så är det här sådana som involverar fysiskt våld. Knytnävsstora stenar kastade på blåljuspersonal. Eller en raket avfyrad rakt mot en polis. Eller, för någon månad sedan, en gymnasiestuderande som man skar örat av efter att ha tvingat honom att ta av sig i bara kalsongerna. Nej, de tio gärningsmännen fick inte ut mycket kontanter per capita på det rånet. Men de njöt i stora drag istället av att ha makten att kunna göra så, mot en svensk.

Jo, det är faktiskt förbjudet, Ahmad. Och ett sannolikt hatbrott.
När ett gäng somalier börjar tala somaliska med killen som de sedan skrattande filmar medan de misshandlar honom, då är det ett hatbrott.

Nej, jag ‘vet’ ju inte vilken grupp som ‘rånade’ den ‘knivskadade’ dvs grovt torterade unge mannen. Det är både AB:s och DN:s syfte, att det inte ska gå att referera dem för att säga som det är. Men. Jag vet ju att DN skulle ha skrivit vilka de var om det hade varit etniska svenskar. Särskilt viktigt hade det ju då också varit att lämna ut signalement. Nu är det tvärtom – klarar sig gärningsmännen undan så behöver ju MSM inte skriva om deras hudfärg, och det är ju – trots allt – det viktigaste av allt. Och om offret hade haft utländsk bakgrund, så kan vi vara ganska säkra på att det också hade varit med i texten. Särskilt som ‘rånarna’ är på fri fot. Ja, jag inbillar mig faktiskt att man t o m skrivit om detta, även ifall GM hade utländsk bakgrund, bara offret också hade haft det.

Så, jo, vi vet ju bara alltför väl vilka det var som utförde det här tortyrliknande brottet. Vilka det var som upplevde att de hade rätt att ‘avreagera’ sig på en oskyldig. Det är ju inte vilka invandrare som helst. Gärningsmännen från Mena, Afghanistan eller Somalia är skyhögt överrepresenterade. Och vi vet ju också vilka det är som utsätts för den här typen av hatbrott, utan att det är någon någonsin tar detta ordet i sin mun. Offren är svenskar.

Åklagaren kallar det ‘försök till grovt rån’. Det är ett hån. Vi väntar fortfarande på första allmänna åklagare som prövar att åtala för det hatbrott detta faktiskt är.

Magnus
Stenlund

Publicerad 2 kommentarer

Islams kvinnoförtryck och könsdysfori är inte argument för manshat mot svenska ‘cis-män’

Jag publicerade artikeln ‘Manshat är mainstream i mainstreammedia’ den 18 maj. Den är minst lika aktuell idag, efter att två unga kvinnor, Wilma och Emilia, blivit mördade. Pojkvän respektive barndomsvän hör till de närmast misstänkta – en har utländsk bakgrund från Menaländerna, vilket framgår av Petterssonsblogg bl a; i det andra fallet förefaller brottet enligt Nya Tider vara en prostituerad man, med en transsexuell läggning, även psykisk störning kan vara en förklaring, men någon typisk svensk ‘cisman’ handlar det definitivt inte om. Att Emilia är född pojke och transexuell är inget media anser finnas skäl att nämna, men det är förstås en del i detta drama. Antale unga som upplever att deras biologiska kön är en tvångströja ökar explosionsartat, som en följd av de normer man dagligen matas med. Och att somliga är mycket olyckliga i sina roller även efter könsbytet är lika förbjudet att tala om. Att detta leder till en livsstil som också är riskutsatt är inte heller något vi får tala om. Emilia sålde sex över nätet. Det innebär inte att hon hade sig själv att skylla, men att de som argumenterar för att den nya hbtq-frigörelsen är överlägsen kärnfamiljen som livsstil borde ifrågasättas, precis som dem som ser ‘mångkulturen’ som en enda stor lyckobringare.

Feministerna har MSM bakom sig.

Wilma
Emilia.

Var i MSM hittar man namnet på Wilmas pojkvän? Var får vi veta att Emilia var en transperson och sålde sex? Att hennes barndomsvän var prostituerad? Det har vi inte att göra med anser man. Och det kanske stämmer, men när morden används som argument för att föda mer manshat, så måste jag invända, då är allt detta relevant.

Vi har en generation unga som vuxit upp med de mest groteska anklagelser mot svenska män, ständigt ringande i öronen. Denn häxjakt som inleddes med metoo har inte upphört. Våldtäkterna på ‘We are Sthlm’ och andra musikfestivaler tystades först ned, men när man sedan tvingades plocka fram dem i ljuset, så gjorde postmoderna feminister en rockad: dessa övergrepp har börjat användas som en del i smutskastningen av män, inte så mycket i största allmänhet, utan av vita män, s k ‘cismän’ (sådana som är bekväm med sin biologiskakönsroll), och svenska män i synnerhet. Man klumpar, som Frida Boisen i Aftonbladet, ihop det med annat våld inom förhållanden och kallar förövarna för ‘Svenska män’. Samtidigt som feministerna alltså med ena handen gör allt för att befordra massinvandring av kvinnoförtryckande kulturer, så låter man de övergrepp dessa begår som argument i sitt könskrig mot den svenske mannen. Vi är så klart många som genomskådar den förljugna argumentationsstrategin, men några av oss är mycket sämre på att göra det än genomsnittet. Nämligen de unga tjejerna själva. Sådana som Wilma och Emilia. Få bär ett lika stort ansvar för deras död än sådana som Boisen. Och få är det som kan visa hur förvirrade de unga kvinnorna är, bättre än ‘Ebbis’ i Metro.

Ebbis i Metro – kallar sig gärna ‘vänsterfitta’

‘Svenska’ män, Boisen? Vanliga medelsvenssons som är trygga i sina biologiska könsroller? Och det är ‘svenska’ kvinnor som tvingas bära niqab, som utsätts för hedersvåld och tvingas gifta sig med sina kusiner?


Nej ’Ebbis’. Det är inte i första, andra eller ens tredje hand att de är ’män’ som gör de nytillkomna så felplacerade här. Det finns andra viktigare egenskaper att peka på, men mindre pk förstås.
*
Här en synnerligen enfaldig kolumn i Metro. Skriven av en ung kvinna som gör reklam för sig själv som ’vänsterfitta’ i länken under artikeln. Att sådana som Emilie ’Ebbis’ Roslund har möjlighet att sprida sina infantiliteter vitt och brett i en så stor upplaga säger mycket om Sverige idag, det är därför jag väljer att slå in en öppen dörr och bemöta henne. Ebbis konstaterar som ’fakta’ att män är ’en ekonomisk belastning för samhället’. Den här typen av manshat är i svenska media inget uppseendeväckande. Jag vill be er stoppa in ordet kvinnor istället för män i den meningen och fundera över hur sannolikt det hade varit att en sådan text publicerats.
*
Slutsatsen når Ebbis med lite selektiv statistik över sjukvårdskostnaderna för kvinnor som drabbats av våld. Ja, det är ju bara att hålla med. Och vet ni vad: män ju har skapat jordens alla klimatutsläpp också. Såsom ansvariga för den industriella revolutionen – och det välstånd som följde med den. Fy dem.
*
Alla radikala feminister är ju förtjusta i att trappa upp könskriget. Så här lite mer ammunition: med samma selektiva urval av statistik kan man ju konstatera att kvinnor kostar oss tre år extra i pensionsbetalningar. Om de bara ville dö lika fort som män så skulle vi spara massor! Och alla extra sjukdagar, som ju bekant kvinnor leder statistiken överlägset i. År ut och år in. Detta kostar ju många fler miljarder än de tre som du nämnde, Ebbis. Nej, jag tycker inte jag behöver nämna vilket kön som betalar mest skatt.
*
För det mest intressanta med den här pamfletten är ju rubriken! Och bilden under som ger association till resa över haven, med en precis lagom svartmuskig man snett bakifrån, omöjlig att avgöra etnisk härkomst för. Både rubrik och bild vill förstås antyda invandringskritik, utan att med ett ord nämna just invandrare. Eller att det är invandrare som står för det mesta kriminella våldet, det som Ebbis tar upp. En siffra ur högen: 96% av alla överfallsvåldtäkter t ex.


Det är nästan komiskt att Ebbis och hennes likasinnade ‘vänsterfittor’ lyckas sortera fram en egenskap med de nytillkomna som det faktiskt är pk att tycka illa om. Män! Eftersom Ebbis tillåter sig att generalisera så gör vi det också: här ett axplock andra egenskaper som också täcker in stora delar av de nytillkomna och som definitivt är mer relevanta om man vill kritisera:

Underutbildade. Religiösa fundamentalister. Kriminella. Bidragslyckosökare. Kulturellt medeltida värderingar. Kognitivt utvecklingsstörda. Rasister. Antisemiter. Kvinnoförtryckare. Till detta kan vi lägga problematiken att mansöverskottet i sig skapar stora problem, inte minst eskalerande kriminalitet.

Fakta Ebbis. Inte åsikt. Men det är inte något som Ebbis pekar på. Hon vill ju inte peka ut invandrarmän. Utan män överhuvudtaget.

Med mina fullständigt otidsenliga värderingar känns det inte riktigt rätt att ge sig på en kvinna, som i mina ögon uppenbart inte har mognat klart ännu, hennes åsikter i livet är typiskt juvenila och borde väl kunna få vara så. Om 20-30 år kanske Ebbis lärt sig tillräckligt mycket för att ha kommit till helt andra insikter. Träffat man och fått barn och börjat oroa sig för dem och för den egna pensionen. Problemet är att det är sådana som Ebbis som styr Sverige. Ungdomskulten och föraktet för intellekt och utbildning är totalt. Risken är dessutom stor att Ebbis gör karriär på sin partibok och blir ännu mera pk, får ansvar för någon myndighet där det faktiskt krävs kompetens.
Problemet med Sverige idag är inte att Ebbis finns. Utan att Ebbis regerar.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad 1 kommentar

Är SVT skattefinansierad vänsterpropaganda? Fichtelius ger svaret.

Jag ska inte hålla er i spänning, svaret är ett rungande ja. Erik Fichtelius visar i sin intervju med Kajsa Norman, att SVT på alla sätt fortfarande är en propagandamaskin á la DDR. Det här är en intervju som bör ses, för den förtjänar att kallas skolexempel på hur en journalist agerar för att försäkra sig om att ‘rätt åsikt vinner’. Med sig i studion har han Kajsa Norman, som skrivit boken ‘En alldeles svensk historia‘, som handlar om de övergrepp som begicks på festivalen We Are Sthlm sommaren 2015, och som tystades ned – ända till dess en liknande händelse inträffade i Köln, Tyskland, ett halvår senare. Först då blev det fart på svensk mainstream-media och tillåtet att diskutera och t o m att agera bland myndighetspersoner och polis. Vad Fichtelius gör i sin ‘intervju’ är att helt sonika försöka lägga locket på igen.

I det åtta minuter och 19 sekunder långa klippet tillåts intervjuobjektet aldrig att tala till punkt, för så fort hon närmar sig en avgörande poäng, så avbryter intervjuaren/förhörsledaren. “Det fanns ju inga bevis!” “Det du påstår är ju oerhört tunt!” Fichtelius har ‘aldrig under alla sina år som nyhetsförmedlare’ varit med om att ‘något så illa underbyggt’ släppts igenom en seriös granskning innan det offentliggörs; han agerar som om han vore åklagare i en skådeprocess i det gamla Sovjet: fräser, hånar, misstänkliggör och drar sina egna slutsatser. Slutsatser som Norman oftast inte ens får chansen att försvara sig emot innan Obersturmbahnführer Fichtelius avbryter igen.

Kollugna Kajsa – en bedrift

Han håller själv låda under minst fem av de åtta minuterna, och visar sin gäst ett förakt och ohövlighet som verkligen inte förtjänar det tack han ändå får på slutet. Att Kajsa Norman på något sätt lyckas hålla sig för god för att provoceras och vid varje tilltal ger ett sansat och klokt svar är något av en överjordisk bedrift, själv hade jag varit nära att utdela en rak höger och det hade säkert gått fram i rutan på ett mindre fördelaktigt vis även om jag låtit bli. Kajsas lugn gör förstås den gamle clarteistkommunisten bara ännu surare – han inser ju att Kajsa tar poäng trots hans attacker. Och vad som uppenbart retar honom mest av allt är att Kajsa haft fräckheten att samarbeta i saken med ‘den högerextrema och främlighetsfientliga propagandasajten’ Nyheter Idag, och deras alldeles särskilt misshaglige journalist Chang Frick.

Detta omdöme blev SVT tvungna att korrigera, men inte mer än till att kalla tidningen för ‘invandringskritisk nättidning som står SD nära’, utan att ange källa för detta. Det är alltså ungefär som om man först kallat DN för ‘den vänsterextrema massinvandringskåta propagandablaskan’ och ändrar till ‘den invandringspositiva dagstidningen som står regeringen nära’. En sakupplysning som SVT aldrig ansett nödvändig att ge, oavsett hur korrekt den än är. Som Nyheter Idags redaktionschef Pelle Zackrisson så riktigt påpekar, det är inte skattefinansierade public service roll att sätta etiketter.

Helin hänvisar till ‘objektiva Expo’

Att Fichtelius dessutom ljuger och försöker ge tittarna intrycket av att ingen brottslighet överhuvudtaget förekommit på den beryktade festivalen eller i vart fall inte bevisades och därför (enligt Fichtelius) självklart inte heller borde ha rapporterats om, det var vad som ledde till att Granskningsnämnden fällde programmet. SVT:s programdirektör Jan Helin gjorde sedan ett försök att skyla över, istället för att uppriktigt be om ursäkt. Och när Helin hänvisar till Expo ‘som expertvittne’ som SVT kan använda sig av som källa för att fälla omdömen om vem eller vilka som förtjänar att kallas högerextrema, då förtjänar det faktiskt en fällning till:

”Tidskriften Expo är ledande i Sverige på att kartlägga den främlingsfientliga och högerextrema rörelsen i Sverige. Expo inordnar Nyheter Idag inom gruppen ’högerpopulistiska och högerextrema alternativmedia’, även om man medger att sajten är svårare att placera än vissa andra.”

Jan Helin, SVT:s svar till Nyheter Idag.

Att bara våga! Att vara så arroganta. Att låtsas som om denna vänsterextremistiska sajt skulle vara objektiva i sin syn på sina politiska motståndare! Man kunde ju lika gärna referera till Gudrun Schyman. Tricket användes senast för att svärta ned Leif Östling vid hans intervju på Swebbtv; Swebbtv fick en i princip likadan ‘recension’ av Expo, som sedan ‘okritiskt’ kablades ut i hela MSM. Tack vare det omdömet så framstod allt som Östling sagt som suspekt eller i bästa fall som icke omdömesgillt. Jag satte ‘okritiskt’ inom citattecken, för det är ett för snällt ord, en välvilligt ironisk omskrivning. Man undvek inte bara att ifrågasätta källa, för att man inte orkade eller förstod bättre. Nej, detta är en ytterst medveten politisk strategi.

Måtte Jan Helins uttalande bita honom själv och hela SR/SVT i häcken på det sätt de förtjänar. Minns detta, till efter regeringsskiftet. Då ska det spelas upp igen, men med Fichtelius och Helin på de anklagades bänk. Låt detta vara beviset som fäller dödsdomen för en skattefinansierad propagandamaskin, vars ansvar för var Sverige befinner sig idag är bara snäppet mindre än Löfvens och hans skurkregim.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

PS. Här om Kajsas bok, och en länk till akademibokhandeln, ett bra julklappstips:

»Kajsa Normans beskrivning av det svenska hyckleriet och dess paradoxer är mer medryckande än en thriller.«
The Times

Sommaren 2015, under musikfestivalen We Are Sthlm, utsattes tonårsflickor för sexuella övergrepp i publikhavet. Både polis och vittnen på plats förväntade sig stora rubriker i media efter händelsen. Istället: Total tystnad.

Ett halvår senare rapporterades om liknande övergrepp i Köln först då valde svenska medier att berätta om vad som hänt på We Are Sthlm. Varför dröjde det så länge? När reportern Chang Frick började nysta i historien skapades en kedjereaktion som kom att skaka om Sverige. Ingen ville ta ansvar för den uteblivna rapporteringen och media förnekade att de misstänkta förövarnas ursprung skulle ha påverkat bevakningen.

Sverige är ett land präglat av en konsensuskultur som få vågar bryta mot. Den som ställer sig utanför åsiktskorridoren utmålas snabbt som extrem. I sin internationellt hyllade bok skildrar journalisten Kajsa Norman insiktsfullt och övertygande den svenska konformiteten och hur den påverkar det offentliga samtalet.

»En alldeles svensk historia är ingen behaglig läsning, men en viktig sådan.«
Sigrid Rausing

»Det här är en gripande berättelse. Allt jag trodde att jag visste om Sverige är fel.«
The Spectator

»Kajsa Norman är en kraftfull författare.«
The Guardian

»Skriven i bästa Stieg Larsson-stil, men med skillnaden att allt är sant.«
The Telegraph India

»Hon skildrar en tystnadskonspiration av ett etablissemang som gör allt för att inte lyfta på locket över växande kulturella spänningar.«
Financial Times

Publicerad Lämna en kommentar

Facebook rensar: ‘Stoppa Maktmissbruket’ med 32.000 medlemmar finns inte längre.

Katerina Magasin skriver om författaren Lars Agerstig och hans facebookgrupp, som plötsligt inte länge existerar. Facebook har utan förvarning tagit bort den. Eftersom jag regelbundet delat mina inlägg i denna grupp så ser jag det som en personlig skyldighet att sprida denna information. Men naturligtvis är det en större fråga än så. Agerstig vet inte varför man raderat gruppen, han kan bara gissa. Kanske har det att göra med uppmaningen om att skicka mail till politikerna, en typ av aktivism som på intet sätt är olaglig, till skillnad från många av de påhitt som vänsteraktivister ägnar sig åt (som t ex att vägra gå i skolan). Kanske är det helt enkelt bara en fråga om att gruppens medlemmar har obekväma åsikter. Min egen gissning är att man utmanade maktmisbrukarna extra mycket genom att låta användarna dela sina åsikter fritt, utan förgranskning. Maktmissbrukarna ser helt enkelt särskilt allvarligt på sådant i det här landet – vanligt folk ska hålla tyst, knyta näven i byxfickan och yttra sina åsikter hemma vid köksbordet, ingen annanstans.

Själv startade jag min blogg SuntFornuft.space efter att ha blivit trakasserad av fb under mer än ett års tid, med ständiga blockeringar för delning och sedan även s k shadow banning, som innebär att det jag skriver inte syns i andras flöden och att mina inlägg i grupper sjunker som stenar, dit ingen hittar dem. Det var systematiskt och det skedde bl a under hela perioden tre veckor före valet. Genomgående – utan ett enda undantag – har fb agerat på detta sätt utan att förvarna eller förklara vad som varit felet. Tidsfrister har givits, men utan att berätta om varför. Och de överklaganden som jag gjort har aldrig besvarats. För shadow banning, som fb inte ens medger skulle förekomma, finns förstås inga frister, man låtsas inte om att sådan ens existerar.

Sunt Förnuft på facebook. Mobbad av fb i över ett år, ständiga blockeringar och ‘shadow banning’. Aldrig en förvarning, förklaring eller ursäkt. Precis som i DDR.

Det är visserligen så att fb har community-regler som är betydligt mer inskränkande än svensk lag avseende yttrandefrihet. Men sanningen är att reglerna är så förbjudande att mycket mer än vad som sägs i de högerorienterade grupperna skulle kunna censureras, om fb ville att så skulle ske. Men det vill man ju uppenbarligen inte; censuren drabbar högern, inga andra. Till vänster bryr man sig knappast ens om att rensa ens sådant som faktiskt bryter mot lag. Och detta att bestraffning sker utan förvarningar, förklaringar eller ursäkter – det är så flagrant! Ett beteende som nästan avsiktligt verkar vilja påminna oss om hur DDR:s Stasi och Sovjets KGB. Man skrämmer och hotar sig till en lydnad och självcensur på det här viset. Och det är ju en direkt nödvändighet dessutom, eftersom man annars skulle inveckla sig i resonemang som övertydligt skulle visa hur partiska och orättvisa bedömningarna är, som görs.

Plattformarna är generika, precis som margarin. Vi måste få använda dem.

Den rätta frågan att ställa är varför facebook och de andra stora plattformarna (twitter, youtube, linkedin, instagram) ska ha rätt att begränsa yttrandefriheten mer än lagen gör. De är generika (det är därför jag skriver deras namn med liten bokstav), de kan inte jämföras med mindre plattformar – och de vet detta. Alla påstås vara välkomna, ändå mobbar man dem som företräder en viss åsikt; det är en uppenbar motsägelse som borde göras olaglig – om det inte redan är så. Den skevheten påverkar och hotar demokratin i hela västvärlden. Idag är det näst intill en nödvändighet att vara på fb också av andra skäl, ja, det anses närmast suspekt att inte vara det. För den som blockeras måste man som regel alltså räkna med allvarliga konsekvenser.

En grupp här, en sida där; demokraturens kreatur gör sina framstötar i tillfälliga kliv. De som inte tas av banan kommer självcensurera ännu hårdare, och många stänger sina grupper helt för andras inlägg än sina egna. På detta sätt tystnar det fria nätets öppna diskussion långsamt till en viskning, strypt av regimen och MSM i en ohelig allians. Hur mycket kommer vara kvar ens till valet 2022? I den här takten kan vi förvänta oss att bara några få och hårt hållna grupper existerar vid det laget. Och tre veckor före den 19:e september lär de mest inflytelserika bloggarna för säkerhets skull ha blockerats från att delas. Ingen kommer sannolikt bry sig särskilt om Lars Agnestig och hans grupp; den är för liten trots 35.000 medlemmar, och ett perfekt mål ur fb:s synvinkel. Men alla kommer bli varse skillnaden när de fria grupperna är borta och därmed allmänhetens möjligheter att göra sin röst hörd.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

PS. Yttrandefrihetsombudsmannen (YO) har både en egen sajt och en facebooksida. Här kan man bl a se vilka regler fb och de andra plattformarna har och man kan vända sig till YO med klagomål och i principiellt viktiga frågor även få hjälp att driva process. Hittills har man engagerat sig i mål där Näthatsgranskaren är inblandad och som gäller Lagen om hets mot folkgrupp. DS.

Publicerad 1 kommentar

Att citera Nyheter Idag!? Expressen snodde nyheten. På SVT var det knäpptyst. Och för DN var det riktigt kämpigt…

Det här med citat är svårt, särskilt om man är journalist på en politisk korrekt tidning. För när alternativ nätmedia hittar nyheter som ingen annan plockat fram blir det jobbigt för MSM. Som när Leif Östling intervjuades av Swebbtv och kallade en spade för en spade – invandrade somalier kunde inte passa tiden. Det var en intressant nyhet det, som man på alla sätt var tvungna att bemöta – annars skulle ju Östling i ett enda drag ha gjort Swebbtv rumsrent. Men hur skulle det gå till, när man samtidigt inte ville låtsas om att man faktiskt kollade på Swebbtv? Saken löste sig genom att den lokala Södertäljetidningen, mest berörd, formellt fick rapportera först, så kunde alla de andra låtsas som att det var den man läst ur. Så kunde man sedan slita Östling i stycken, för att han sagt saker som alla redan visste och som somliga redan sagt, men som just han absolut inte fick säga på just Swebbtv.

SCB-skandalen, med felaktiga sysselsättnings- och arbetslöshetssiffror hade också kunnat rulla vidare, om MSM velat. De hade ju nämligen kunnat kabla ut att den som upptäckt felaktigheterna inte var SCB själva, utan jag, en bekymrad privatperson. Både Aftonbladet och Expressen ringde och lät mycket intresserade, innan de insåg att jag var bloggaren Sunt Förnuft, med värdekonservativ grund och ett antal åsikter om bl a islam, feminism och klimatet som inte direkt prickade mitt i mainstreamfåran.

Nyheter Idags scoop borde ha varit huvudnyhet på Rapport och Aktuellt.

Så kom då Bagdad Bob II. D v s den irakiske försvarsminister Najah al-Shammari, som Nyheter Idag (Chang Frick) avslöjat som svensk medborgare – och bidragsfuskare. I september 2011 invandrade Najah al-Shammari till Sverige. År 2015 fick han svenskt medborgarskap och stod under tiden skriven på en adress i en Stockholmsförort tillsammans med sin familj. Najah al-Shammari och tre av hans familjemedlemmar är fortfarande skrivna på samma adress. Under åren 2011–2012, och 2015–2018 hade han ingen fastställd förvärvsinkomst. År 2013 tjänade han 51 900 kronor och 2014 33 200 kronor.

Chang Fricks första scoop i Nyheter Idag

Det här är ju som alla förstår fullständigt förödande information för den svenska välfärdsstaten, om hur vedervärdigt bristfälligt kontrollerna i vårt socialförsäkringssystem fungerar. Det är också en nyhet som inte går att nonchalera – utom av svensk public service förstås, som får sina intäkter via skatten och som inte vill besvära tittarna med uppgifter som kan ‘feltolkas’. Annars är redan det faktum att al-Shammari är svensk medborgare ju uppseendeväckande. Man får naturligtvis ha dubbla medborgarskap, men det är oundvikligt att inte dra (den korrekta) slutsatsen att dessa delas ut alldeles för lättvindigt, till sådana som uppenbarligen inte behöver dem och som dessutom – som det skulle visa sig – inte sköter sig. När Nyheter Idag i torsdags, 21/11, berättade även om bidragsfusk och brottsmisstankar så kunde MSM inte längre tiga ihjäl saken. Så vad gör man? Expressen hade sin strategi klar snabbt. Man gav visserligen Nyheter Idag äran för det första scoopet, det om medborgarskapet. Men får det att låta som att man själva upptäckte bidragsbedrägeriet! Men Expressens artikeln publiceras ju först den 22/11; tidningen refererar alltså till sin egen intervju på ett missvisande vis.

Expressen tar äran för scoopet, men ska ha cred för analysen.

I sin första artikel ger man Nyheter Idag äran, men ingen länk. En länk till Aftonbladet kostade man dock på sig.
Expressen får det i nästa artikel att låta som att man gjort huvudnyheten – om bidragsfusket – själva.

Expressen gör dock sedan vad man kunde hoppas.Nämligen följer upp artikeln med att berätta om hur utbrett bidragsfusket är, inte minst bland människor som påstår sig ha flytt från sina hemländer för att sedan återvända och leva gott på bidrag de aldrig borde ha fått från början. En tidigare ihjältigen myndighetsrapport om den organiserade brottsligheten från september citerades:

I rapporten nämns uttryckligen det brottsupplägg som al-Shammari utreds för – att behålla bidrag trots att man har flyttat utomlands och inte har rätt till dem. Myndigheterna beskriver också hur dödsfall som sker utomlands ibland aldrig anmäls för att anhöriga ska fortsätta kunna inkassera pension från Sverige. Men de verkligt stora summorna finns att hämta i mer avancerade upplägg. Ofta handlar det om långa brottskedjor. Kriminella tar falska anställningar som betalas av Arbetsförmedlingen, vilket i sin tur ger dem rätt till a-kassa och sjukpenning. Manipulerade journaler och köpta röntgenbilder ger stora utbetalningar från det statliga tandvårdsstödet. Och funktionsnedsatta personer tas till Sverige för att få assistansersättning och för att ge anhöriga i hemlandet svenska arbetstillstånd som personliga assistenter.”

Sekretessen skyddar brottslingarna. Men där den skulle behövas är det svängdörrar.

Man passar på att särskilt peka på sekretessreglerna, som systematiskt missbrukas. “Sträng sekretess råder både mellan och inom myndigheter. Hårda regler kring biometriska data gör det lätt att skaffa sig flera identiteter. Avsaknaden av spärrar och karenstider gör att fuskare som upptäcks snabbt kan söka bidrag på nytt. Myndigheterna saknar möjligheter att kontrollera vilka personer som står bakom e-legitimationer. Arbetsförmedlingen får inte neka nystartsjobb även om de vet att kriminella aktörer står bakom arbetsgivaren. Och så vidare.” Anna Dahlbergs artikel och en intervju med forskaren Hans Brun belyser detta bra. Brun berör också frågan om det närmast obefintliga säkerhetstänk som finns inom polis, åklagare och tullen, varifrån ytterst hemliga uppgifter har läckt ut via insiders, mot betalning. Eftersom man inte infört praxis som tillåter individer som fattar känsliga beslut att underteckna med sina tjänstenummer, så exponeras dessa dessutom för onödig risk för påtryckningar. Med liknande helt onödiga regelbrister hotas hela vårt rättssystem när det nu utsätts för hårt tryck.

För DN blev det här mycket besvärligare. Mycket, mycket… besvärligare.

Bra där alltså, Expressen, som drar just de slutsatser som var viktigast att ta upp. Men hur gjorde DN då?

DN 22/11
DN 23/11
DN 24/11
DN 25/11

I den första artikeln 22/11 väljer man helt sonika att avstå från huvudnyheten, bidragsbrottet, trots att detta redan är känt, och trots att man faktiskt också citerar just den artikeln i Nyheter Idag. Med länk, ärligare än Expressen alltså. Men man inleder förstås med att citera både SvD och Aftonbladet, och sist i raden Expressen, så att det skulle se lite bättre ut – DN förlitar sig verkligen inte bara på en skum nättidning, minsann, ska vi ha klart för oss. Men genom att nämna Expressen som källa avseende bidragsfusket långt inne i artikeln kan man spela ner detta, samtidigt som man undviker att hamna ‘en dag efter’ i flödet. Istället försöker man hitta en egen vinkel, om FN och övergrepp mot demonstranter.

Och dagen därpå, den 23/11, har DN valt att försöka göra just detta till en riktigt konspirationsteoretisk vinkling – uppgifterna skulle ha spritts av Iran, för att förtala en politisk motståndare i Bagdad. Man för nu upp Nyheter Idag som ursprungskälla, eftersom man nu också ifrågasätter bidragsuppgifterna. På det här sättet försöker man alltså ta udden av skandalen – som ju utan tvivel måste riktas mot regeringen och dess slappa bidragspolitik. Det är ‘ingen nyhet’ att några av de hundratusentals irakier som kommit till Sverige återvandrat, tillsammans med sitt nya svenska pass. Nähä. Winiarskis artikel är en enda stor mörkläggning.

För att understryka hur rätt DN haft i sin förmodan, så låter man så den 24/11 ministern själv få dundra på att han minsann ska stämma svenska medier för förtal. Bidragsfuskandet är nu återigen helt ur fokus, det gäller det påstådda dödandet av demonstranterna, uppgifter som alltså inte Nyheter Idag utan Expressen spridit, det är dessa som kan vara falska. Några stöd för att uppgifterna kan stämma anser sig inte DN ha anledning att ta med i artikeln och framförallt är bidragsfusket helt onämnt. Den snälle fine svenske ministern har blivit elakt påhoppad, så enkelt är det bara.

DN 25/11.

När sedan moderaterna vill kalla in ansvarig minister till socialförsäkringsutskottet, för att förklara sig, så väljer DN att sätta rubriken så att det ser ut om att Shekarabi själv går till offensiven. Att det är moderaterna som skapat rubriken och att ministern är under press avseende bidragsfusket (som DN fortfarande försöker låtsas som om det är påhittat), det framkommer först i andra stycket. Fast vid det här laget inser väl även DN att loppet är kört, ministern är så skum och belastad att man bara måste skriva en ny mer negativ artikel 25/11. Bidragsfusket är med nu, men påstås fortfarande vara ‘obekräftat’.

Expressen har nu grävt fram att ministern stod åtalad för misshandel av kvinnor och barn 2016, och detta resulterar i en ny DN-artikel samma dag; nu nämns bidragsfusket igen, som något som ‘flera andra medier skrivit om’ = sant alltså, om man ska tolka DN här. Så slutligen ännu en artikel samma dag; den sista (senaste), som handlar om att även Säpo hade ljuset på ministern minsann. Inte alls osannolikt. Att mannen ändå kunnat fortsätta lura svenskarna på bidrag beror på just det sekretesskydd som Expressen berättade om. Men som kollegerna på DN tvärtom inte ville berätta om alls. Och på DN Ifrågasätt visar kommentarerna att DN:s linje uppskattas av minst 2/5 av tidningens läsare, om man får använda antalet gillningar som en grov skattning:

Vad Shakil skrev i sitt svar vet jag inte. Men om han t ex nämnde att bidragsfuskandet var generellt utbrett, så är censureringen knappast oväntad. Svanholms kommentar visar hur djupt ingrodda PK-värderingarna är hos somliga, och med 19 gillningar på ett kommentarssvar så kan man nog utgå ifrån att det är minst hälften som håller med Svanholm. För den som orkar läsa alla dessa desinformationsartiklar kan också konstatera att den notoriske Lars Gröndahl hela tiden jobbar för att (s)kademinimera i läsarspalterna, som vanligt.

Summa summarum har DN gjort fullständigt allt för att leda bort debatten om bidragsfusket. D v s det stora systemfelet. Det bidragsfusk som Löfven och SAP:s islamistiska samarbetsorganisationer har ett huvudansvar för. DN:s sätt att rapportera är en hel palett av propagandistiska skenmanövrar. De går ut på att 1. ifrågasätta källan, 2. förminska dess nyhetsvärde, 3. förbigå uppgifterna med tystnad, 4. skymma huvudskandalen med andra spår, 5. när huvudnyheten försvunnit ur flödet, göra skurken till något av ett unikt ‘freak’, skyldig till så mycket mer att bidragsfusket naturligen kan förpassas till en en underordnad roll.

Men bidragsfusket är ju den stora debattfrågan, eftersom det är både är ett svenskt systemfel och en kulturell betingning som den irakiske ministerns utnyttjande avslöjar: att han bidragsfuskat i ett annat land så skulle det utan tvekan ha varit allvarligt för hans renommé bland svenska väljare, om han varit svensk minister. Men i Irak ser man det inte så. Bidragsregnet från Sverige är snarare legio och något man kan tacka Allah för. De dumma svenskarna får skylla sig själva.

Vi måste utgå ifrån att just den uppfattningen är så väl spridd att inte ens grov bedräglighet i dessa avseenden är allvarligt nog för att irakierna inte ska bli upprörda över ministerns handlingar. För oss svenska skattebetalare är det lika viktigt att vara medveten om att det är den inställningen man har, som att få myndigheterna att agera därefter.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad 1 kommentar

Alla är för yttrandefrihet. Men om man ska vara petnoga: inte andras yttrandefrihet.

När två publicister går ut på Svenska Dagbladet och talar om att plattformarna har sluppit ansvar alldeles för länge, så är det troligt att Gösta Bohman hade vridit sig flera varv i sin grav. Liksom min egen far, också moderat och kampanjledare i sin kommun för linje 1 i kärnkraftsomröstningen när den begav sig. Svenska Dagbladet sågs av dem och mig själv länge som den enda ‘fria kanalen’, där man slapp det påsmet av nonsens och vänsterpropaganda som allt annars tycktes behövas kletas ned med, innan det var färdigpaketerat för att konsumeras av allmänheten. Men sedan många år nu så ingår SvD i samma koncern, norska Schibsted, som Aftonbladet och delar hus och alltför många nyheter med dem. Det är alldeles uppenbart att man har låtit sig påverkas. En av de grövsta nedtrampen i det politiskt korrekta träsket är väl Negra Efendic’s åsikter om Rättsmedicinalverkets åldersbedömningar som spreds i formen av förment nyhetsrapportering under flera år i över ett åttiotal artiklar.

Är det ens lämpligt för läsarförtroendet att göra debattsidan till anslagstavla för ägarna?

Nu har alltså Schibsteds ledning använt tidningens debattsida för att göra ännu ett utfall mot de obehagliga konkurrenterna inom nätmedia. Det här är just så illa som det luktar. Men Karin Pettersson och Raoul Grünthal är skickliga. De låtsas vara neutrala och oegennyttiga, de vet att de kommer anklagas för att bara vilja gynna sitt eget partsintresse och därför drar de fram saken i ljuset, låter påskina att traditionella medier tvärtom skulle ha allt att vinna på nätmedias ‘smutsiga’ marknad och hämta hem fler digitala prenumeranter den vägen. Det är förstås ett helt grundlöst påstående. Att de själva är tvungna att öka sin närvaro på nätet betyder ju bara att man ännu hellre sätter en tvångströja på de övriga som agerar där.

Plattformarna är långt ifrån utan brister

Innan jag pulvriserar deras lilla pamflett, så vill jag påpeka att de har vissa goda poänger. Det är alldeles sant att plattformarna inte är ‘neutrala’. Att de styr innehållet – och använder informationen för att tillskansa sig makt. Men de är ju inte mer intresserade av öka mediekonsumtionen än vad traditionell media är, här är man lika goda kålsupare. Man är dock svårtillgängliga och stängda för allmänhet (och journalister) på ett sätt som gör dem synnerligen svårangripbara. Här har vi alla ett legitimt intresse av att fb et al öppnar upp. Det är också riktigt, som jag tolkar debattörerna, att det naturligtvis ska vara en och samma ribba för vad som skrivs på plattformen. För alla. Och att den som då bör hantera överträdelser borde vara staten. Om bara staten var vad den en gång var, den opartiska blinda rättvisans tjänare som den borde vara, så skulle allt detta kunna sväljas med hull och hår, problemet löst.

Särreglering är nödvändig, säger man. Men varför?

Men Schibsted går längre än så och de vet att man har staten med sig, när det gäller att här kväsa en obekväm konkurrent. Man vill inte att övriga ska spela efter samma regler. Givetvis säger man det inte högt, men skulle nätplattformarna särregleras så öppnar sig ju möjligheten att utsätta dem för hårdare inskränkningar än dem dagspressen lyder under. Detta är det uppenbara målet, det finns nämligen ingen annan poäng med utspelet. Att som debattörerna försöker få det att se ut som, att facebook, youtube och twitter är tummelplatser för olagligheter är nämligen bisarrt. Olagligheter är sällsynta. Som exempel på hur det skulle kunna vara men inte är: en sajt som kallade sig för n-ordet och som hänger ut alla med mörk hudfärg som man inte gillar i träd och uppmanar alla att hata dem. Sådant skulle inte få försiggå en timme gissar jag. Ändå är det den typen av grova (högerextrema, rasistiska) överträdelser man målar upp när man vill förbjuda.

Policy och ‘NGO:s’ gör redan livet surt för yttrandefriheten på nätet

Att förbjuda alla vänsterextrema att kalla sina motståndare för rasister o d, är däremot inte vad man är ute efter att stämpla, vågar jag gissa; det är i alla fall inte den bilden jag tror någon får upp i sitt huvud. Sådant släpper också facebook ofta eller alltid igenom märkligt nog, trots policybrott. Ja, alla plattformar har ju interna policies som inskränker yttrandefriheten avsevärt i förhållande till lagens gränser. I själva verket så mycket att man med stöd av dessa skulle kunna censurera bort mycket mer än vad som sker. Genom dessa regler förbehåller sig plattformarna rätt och möjlighet att göra som man vill, det man gillar låter man stå kvar. D v s övertramp från vänster. Högerdebattörer hårdbevakas däremot och säger de inte sådant som bryter mot policy, så gör man livet surt för dem ändå, bl a genom shadow banning, osynliggörande som man inte låtsas om.

Det som kallas ‘hat’ leder numera inte bara till blockeringar och avstängningar. Det finns också en mängd s k NGO:s som verkar på nätet, privata entreprenörer som utrustats med myndighetsliknande funktioner, att rensa bort sådant. Näthatsgranskaren, #jagärhär och Juridikfront är några av dem. Självpåtaget och med egna riktlinjer bevakar de vad som de anser bryter mot ‘de rätta värdegrunderna’. Om man ser en möjlighet så stämmer man gärna den som har delat något tveksamt; detta påstådda förtal kan då kosta den oförsiktige upp till ett halvt basbelopp. Ett råd: betala aldrig frivilligt, för i 99 fall av 100 är det fråga om okynnesanmälningar som inte går att göra till fällande domar. Men oavsett så har naturligtvis dessa aktörers övervakning bidragit till att minska takhöjden på nätet. Några få håller sig därmed ifrån att begå lagbrott, det är bra. De flesta övriga är skrämda att sätta ribban mycket lägre än så, man vågar inte utmana, inte heller när det är befogat. Det är dåligt.

Att gå regimens ärenden – och de lättkränktas – har ingenting med fb:s och googles skandaler att göra

Schibsted är alltså ute efter att den här typen av inskränkningar ska göras än mer rigida. Självcensur är ett tänkbart syfte, det ständiga tjatet om näthat gör oss försiktiga. Räcker inte det? Och varför bryr man sig? Är det verkligen omsorg om fria val och om människor och politiker som ‘känner sig skrämda’? Vilka skulle det vara i så fall? Snarare går man ärenden åt de politiker som inte tål mothugg. Människor som anser att de aldrig ska behöva känna sig ‘kränkta’ – och att det är de själva som avgör vad gränsen går för detta. Av sådant gynnas inte heller fria val. Här blandar Schibsteds debattörer in sådana sidoverksamheter som facebook och google ägnat sig åt för att tjäna en hacka på utöver den vanliga businessen. ‘Big data’ som utnyttjas av den som har råd att styra opinionen – verksamhet som kan och bör beivras med annan lagstiftning – och redan befintlig sådan. Det ska inte enskilda personer som höjer rösten på facebook behöva ta smällen för – det är bakslugt att dra båda över samma kam.

Godkänt är slätstruket – och lockar få läsare

Ett annat syfte är förstås att göra debatten så ointressant att läsarna återvänder till MSM självmant. Vem vill ägna tiden åt att lyssna på tillrättalagd snällism? Som aldrig höjer rösten, aldrig engagerar, som lämnar gott om utrymme under den tillåtna ribban och som alltid väjer för konflikt? Om mina texter engagerar är det ju för att mitt eget engagemang märks och för att jag förmår att formulera med viss skärpa. Som exempel motarbetas detta konsekvent av DN Ifrågasatts moderatorer, när de kräver ‘god ton’. Det läsarna lockas av är lite ordslagsmål, och det är i de kontroversiella ämnena som kommentarsfälten fylls. Vad är fel med det? Det är där som diskussionen kan bli hätsk – och behöver bli det, enligt min åsikt. Och den som inte vill ge sig in i detta behöver faktiskt varken skriva eller läsa. Plumpa och felriktade påhopp inträffar – men vet ni vad; det är faktiskt den som begår dem som ofta drabbas hårdast av läsarnas dom. Men om man inte får kalla en professionell desinformationsspridare för vad han är, eller en idiotisk kommentar för vad den förtjänar, så minskar läsvärdet. Det vet journalisterna så väl – de vill bara ha monopol på detta.

‘Hat och hot’ – en innötningskampanj

Det genomgående baksluga i argumentationstekniken som de båda Schibsteddebattörerna ägnar sig åt är, hoppas jag, exempel på hur man kan diskrediterar sig själv. I mina ögon, så gör man bort sig, för de många inser ju att debattörerna måste vara medvetna om sina retoriska knep. Det är lätt att räkna ut att vi ska lägga samman deras ojande över allt ‘hat och vrede’ som de påstår tillåts spridas så ohämmat på plattformarna, med i föregående mening påstådda lagöverträdelser. Just att man sammanställer ‘hat och hot’ som om båda är olagliga och lika oönskade är bedrägligt och något som MSM tillsammans med regimen gör allt för att nöta in. Hat är faktiskt lagligt och måste få fortsätta att vara det. Ibland är det nämligen en sista och helt nödvändig säkerhetsventil. Varför skulle vi inte få hata Hitler, Stalin eller Mao för de brott de begått? Och Vem tänker man sig är kvalificerad att avgöra om något är förbjudet hat eller motiverad kritik? Jag är ganska säker på svaret: de själva. Det är inget bra svar.

Dessutom: anser facebook att det är hat som bryter mot deras policy så ingriper de – eller någon NGO, var så säkra. Detta är illa nog och borde istället hävas: ingen plattform bör lägga sig i vad som är innanför lagen, möjligen vad som är utanför den, även om det idealiskt istället lades på allmän åklagare. Förekommer hot å andra sidan så kan det redan som det är vara åtalbart. Här behövs ingen ny inskränkande lagstiftning, men om vi inte aktar oss så är det just denna som är på väg.

MSM har ett alldeles eget ansvar för sjunkande förtroende

Schibsteddebattörerna kastar sten så det brakar i glashuset. Man vill låtsas som att MSM minsann är så välreglerade att där aldrig förekommer övertramp, samt om detta sker, så skulle de bestraffas på lämpligt sätt med sanktioner som känns. Så är det emellertid långt ifrån. Fick Åsa Linderborg fängelse för vad hon skrev om Benny Fredriksson? Ounderbyggda skriverier som fick den direkta följden att han tog sitt liv. Drabbades Aftonbladet, DN eller Expressen ens av skadestånd? Hur många chefredaktörer sparkades efter det famösa metoodrevet? Svaret är förstås: ingen. Och häri ligger förklaringen till att Schibsted försiktigtvis driver krav på särreglering för plattformarna. De vet att man riskerar att annars drabbas av liknande inskränkningar själva.

Fake news är dåligt för alla – men MSM måste städa i eget bo

Schibsted har en mycket viktig poäng. Det som nu händer med förtroendet för media är farligt. Fake news är något som är dåligt för oss alla. Det krävs mer informationssökning och vi begår fler misstag om vi inte kan lita på auktoriteter och – förr – välrenommerade tidningar. Men det är inte nätmedia som bär skulden för den degradering i allmänhetens ögon som media nu råkat ut för. De har helt och hållet sig själva att skylla. Om man vill undvika ett fortsatt fall, så är man tvungna att starta en hård självsanering. Det går inte längre att driva åsiktsagendor på nyhetsplats. Att tysta ned allt som man är rädd för ska ge SD och högern rätt. Eller att blåsa upp happenings som Greta Thunbergs turnerande och göra detta till en världsnyhet, samtidigt som 500 forskare utmanar IPCC utan att det berörs med ett ord. Som ett av många exempel. Detta är en gigantisk uppgift, för det kommer inte räcka med att MSM återgår till läget som det var vid millenieskiftet. Man är avslöjade, byxorna är så långt neddragna att man nu måste göra upp med den dolda vänsteragenda som de flesta drivit ända sedan 1968.

Det kommer ta mycket lång tid innan detta förtroende är återvunnet. Och den tiden börjar inte räknas förrän man alltså har krupit till korset. Allt tyder på att det kommer ta ett tag. Först under galgen brukar de mest förhärdade ångra sina synder, och jag är rädd för att detta även gäller svensk traditionell media, inklusive SvD.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

English Summary

Svenska Dagbladet used to be a traditional liberal/conservative paper. But that was before the merger with Aftonbladet. Nowadays there is no doubt that SvD can be just as antiliberal as DN, the other main morning paper in our capital, with the so obvious Orwellian label ‘independent liberal’. By letting Schibsted, the owners, using its debate forum for stating that there is need for more censorship in platforms like Facebook, Twitter and Youtube, SvD does certainly prove my point.

Schibsted argues in a very insidious way to make it seem like threats and hatred is the same thing, equally unwanted and illegal. However only threats are. Together with our current regime and other MSM, it is very clear to me that Schibsted here aims at making also hatred illegal. That would be a serious restriction in our freedom of speech – sometimes hatred is the only way left to express our opinions. Hitler, Stalin and Mao did deserve hate and so do many other dictators. And if we would bann this possibility, who is qualified to tell wether we are expressing hate or justified concerns?

Facebook et al should not be the ones who determine what is appropriate to say or not, their policies in this regard should be replaced by what is actual law. The platforms should also be opened up so that the users can see what is going on. And of course, fake news is bad for everyone. In this I can agree with Schibsted. In all else I have to conclude that they are on a very dangerous path. When MSM joins with the regime to silence a difficult competitor under the false pretence that it is to serve the publics interest and democracy, they are only adding further badwill to their already damaged reputation. To restore their reputation Swedish MSM needs to restart from scratch. That is, go all the way back to 1968 and start to report news objectively and unskewed. I have little hope however that this wll happen. Not until media is facing total destruction.

Publicerad Lämna en kommentar

Svenska män lämpliga för militära och polisiära uppgifter är i minoritet om tio år.

Endast Sverige svenska krusbär hava. Dito gäller den deprimerande demografin.

Ämnet är stort även men hänger ihop: 1. Sprängdåden. 2. Förnekelsen. 3. Den nya strategin. 4. Nertystandet. 5. Förklaringen. Jag får, som 1600-talsmatematikern Blaise Pascal, be om ursäkt för att jag inte hade tid att skriva kortare.

1. Bombdåden.

Tre bombdåd i Malmö på mindre än ett dygn – och en dödsskjutning. Ja, detta är i sanning något unikt. Att inte fler har allvarligt skadats eller dödats är inte bara ett under, det gör ju fenomenet än mer obegripligt på sitt sätt: om det var döda kriminella motståndare man var ute efter, så verkar det ju faktiskt vara en mycket ineffektiv metod. Å andra sidan om det är för att skrämmas och ge uppmärksamhet, så kan det knappast fungera bättre. Trots att tidningarna avstår från att kalla detta för terror, så är det ju precis samma metod man använder och man envetet fortsätter använda, vilket ger mig en bestämd känsla av att man anser att man uppnår de resultat man är ute efter.

2. Förnekelsen.

Men med lite hokus pokus får DN i sin rubriksättning det att se ut som om det ‘bara’ var två ‘explosioner’ som man helst kallar den här typen av laglöshet för. Faktarutan om att det är 102 ‘sprängningar’ (den andra politiskt korekkta benämningen) som ‘skett hittills i år’ är inte uppdaterad; den gäller bara perioden fram till juli, vi är i november nu och det har smällt mer och mer för varje vecka, men notiserna är så små att de knappt syns i flödet. Det är iofs inget att förvånas över, för nyhetsvärdet är nära noll – i Malmö sprängs det ju jämt, det vore en större nyhet om det gick en hel vecka då det inte sprängdes något alls. Men intresset bland läsarna är ändå stort. Och DN:s läsare visar vilken total förvirring som fortfarande råder. När en läsare insiktsfullt ‘gratulerar vänstern till det samhälle man velat ha’ så frågar andra vad han ens menar och när han förklarat så delar man naturligtvis inte analysen. Flera är som vanligt upprörda över att de utlandsfödda anklagas. Och så har det insmugit sig en ny typ av naivistiskt önsketänkande som jag kände mig tvungen att reagera mot: att vi nu ser slutet på eländet. Ett totalt grundlöst antagande.

Det är förstås dock inte någon vanlig utopist, utan proffstyckaren Lars Gröndahl som står för utplanteringen av den förhoppningen. Han är tillsammans med en viss Lars Thulin, Sven Román och ett par till ständigt aktiva desinformationsspecialister, möjligen även betalda för att nöta in sossarnas budskap. Jag har sett det som mitt jobb att bemöta deras värsta övertramp för det är viktigt att städa i DN Ifrågasätts läsarkommentarer. Dels för att läsarna ibland är inflytelserika, dels för att journalisterna garanterat läser kommentarerna till sina egna artiklar. Även om förhoppningen är liten att de skulle gå att omvända så är jag övertygad om att de påverkas av kloka synpunkter och på det sättet i alla fall får en tankeställare innan de går ännu längre i sin politiska aktivism. Hoppas att ni är fler som har tid och ork att skriva kommentarer där, eller åtminstone gilla mina och andras icke-politiskt korrekta inlägg, vi är fortfarande oftast i minoritet, men vi blir fler och fler känns det som.

Min läsarkommentar på artikeln, svar till Lars Gröndahl:

Det här är alltså bara en SD-kampanj?

” Hemmagjorda bomber och lika hemmagjorda teorier bland läsarkommentarerna. För någon är det värsta som kan hända nu att SD får makten. Därifrån är det så klart inte svårt att dra konspirationsteoretiska slutsatser att det är vita högermän som ligger bakom bombvågen; orkade inte läsa i just den här tråden om dylika spekulationer (sådana får regelmässigt stå kvar, trots att Ifrågasätt annars är så gärna på och modererar bort sånt).

Ja, gud vad vi svenskar är tråkiga, Lars.

Och så detta rekord i bakvänd logik: vi ska se positivt på bombslängandet, som är början till slutet, eftersom detta inte skulle hända om de kriminella hade kontroll, det hade varit ‘bad for business’. Det framgår inte om det vi ska vänta på är att de kriminella helt ska ta över eller om det är det omvända, men vi ska nog välvilligt utgå ifrån att det inte har slagit förslagsställaren att det just är mot det först nämnda vi är på väg emot. ”

Det är riktigt att det är dåligt för affärerna att det pågår gängkrig, men detta beror alltså på att gängen är många och splittrade i fraktioner. Och alla ungefär lika hänsynslösa. Och sedan är ju frågan: är det bara gängkrig och affärer som förklarar bombdåden?

3. Den nya strategin. Erkännandet: White flight existerar.

White flight, med andra ord. Men det är ord som DN inte vill höra talas om.

Dagen efter att jag publicerat ovanstående analys, kröp DN till korset och bestämde sig för att slå upp saken så som den förtjänade. Kanske för att även Svenska Dagbladet redan gjort det i sin pappersupplaga; skadan var redan skedd, allmänheten informerats. Man valde dels att göra en intervju med en svensk kvinna, som nu bestämt sig för att flytta från Malmö, dels att publicera uttalanden från en kriminolog som har krigsrubriken: “Sprängdåden i Sverige unika för Europa” och en ingress som är ännu mer intressant: Vi måste tyvärr söka oss till krigszoner för att hitta något liknande. I min värld representerar det här en helt ny strategi från DN:s sida. Icke desto mindre ska vi vara försiktiga med att tro att denna strategi, lika lite som SvD:s artikel om bombdåden, representerar en omsvängning i sak.

4. Nertystandet. DN Ifrågasätt censurerar.

Efter att man censrerat båda mina nedan återgivna läsarkommentarer, så är min tolkning tvärtom något mycket, mycket tråkigare. Som jag återkommer till nedan. Först mina båda kommentarer:

Duokulturen Sverige, med etniska svenskar och mer eller mindre assimilerade invandrargrupper å den ena sidan och muslimska parallellsamhällen med mer eller mindre (i detta) integrerade och underkuvade andra invandrargrupper inklusive rest-svenskar, är bokstavligen en sprängdurk och det som DN väljer att kalla ‘explosioner’ istället för bombdåd är det främsta beviset för att vi står i Inglehart-Welzels kulturmatris absolut motsatta hörn: svenskar högst upp till höger, med individualistisk sekularitet som grundläggande värden, muslimerna längst ned till vänster, med skamkulturens kännetecken: med en totalitär religion, klanens påbud samt den fysiskt starkares rätt som ledstjärna.

Genom att låta muslimerna radikaliseras har positionerna cementerats. Utan myndigheternas stöd har de individuella svenskarna inga möjligheter att stå emot det här. Det enda vi kan göra är att flytta. Flytten från Filipstad och andra sådana småsamhällen har tidigare drivits av brist på arbete, men nu är det samhällenas dysfunktionalitet som driver den, snart med bara bidragstagare kvar. Och över en viss tipping point är det demografin själv som skyndar på den. Svenskar vill trots allt bo med svenskar, hur rasistiskt det än är officiellt. Malmö har, som danskarna skulle säga, Sveriges enda innerstadsghetton. Här är det kriminaliteten som driver white flight. Problemet är att Sverige saknar särskilt många bra platser att fly till. Så flytten går utomlands. Den har redan börjat.

Den har tagits bort med motiveringen:

Denna kommentar tas bort eftersom den bryter mot Ifrågasätts användarvillkor, punkt 4.4(c). Tänk på att inte hota eller uttrycka missaktning mot särskilt utsatta grupper, med anspelning på hudfärg, ras, nationellt- eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning. Underbygg med fakta och referenser.

DN Ifrågasätt vägrar alltså se referensen till Inglehart Welzels kulturmatris som källa i sig. Kanske hade det gått bättre om jag haft med den. De synpunkter jag har på muslimsk kultur är ju hard facts etablerade sedan lång tid, men man måste alltså ändå ha kulturmatrisen tryggt med som stöd. I DN är allt sådana fakta nyheter varje gång. Liksom att konsekvenserna av detta alltså är detsamma som white flight, något som ‘högerextremister’ länge varnat för, men som är ett förbjudet ord. Definitionsmässigt bekräftas företeelsen dock av DN-artikeln jag själv kommenterat! Ändå är alltså min kommentar enligt DN Ifrågasätt ‘ounderbyggd’. Jag valde då att skriva en ny kommentar:

Samtidigt som DN publicerar en kriminolog som konstaterar att sprängdåden är unika för Sverige, så censurerar DN Ifrågasätt min kommentar som ger svaret att det beror på de extrema kulturskillnaderna mellan den individualistiske-sekuläre svensken och parallellsamhällets. Samt att vi har en demografi som inte tillåter att parallellsamhällets invånare sprids ut, de är för många, alla samhållen redan mättade eller på gränsen att bli det.Svaret på varför detta händer är alltså: därför att inlägg som mina fortfarande censureras. Och jag nämner ju även den onämnbara religionens namn. White flight har bara börjat.

Den har tagits bort med motiveringen:

Kommentaren har tagits bort eftersom den bryter mot riktlinjerna för kommentarer. Tänk på att alltid hålla dig till ämnet när du kommenterar. För frågor och synpunkter kring modereringen kan du vända dig till moderator@ifragasatt.se

Uhu? Goddag yxskaft! Man bryr sig alltså inte ens om att ge en specifik motivering. Jag hinner skriva en protest (som besvaras med en upprepning av samma ‘yxskaft’), samtidigt som det skräller till i mailbrevlådan igen: nu är jag avstängd helt från DN Ifrågasätt.

Upprepade överträdelser. Ja, det är ju självuppfyllande, när man väljer att censurera det som inte bör censureras.

Jag ‘överklagade’ förstås, och fick ännu ett goddag yxskaft-svar. Skälen man anför för att censurera (och nu stänga av) är genomskinligt åsiktsdiskriminerande. Huvudsakligen använder man följande argument: 1. brist på ‘god ton’, 2. ‘spekulation’, 3. ‘hänsyn till utsatta grupper’, 4. samt att kommentaren ‘inte har med ämnet att göra’.

När jag modererats och omformulerat mig så väljer man helt enkelt bara ett annat av argumenten ovan och censurerar mig igen. Eller, som synes, inget argument alls. ‘Spekulation‘ är sammanblandat med argument som härleds genom logik och som därför kan angripas, skulle logiken saknas. Men med sådana brister har jag inte för vana att blotta mig, så då är det ju enklare att moderera bort. För övrigt är ‘spekulation’ något som uppskattningsvis 80-90% av kommentarerna ägnar sig åt, utan att modereras. Godtyckligheten är alltså uttalad när man väljer att just angripa mig. Den goda tonen tycks anbefalla att ingen ska få vara provokativ eller polemisk. D v s inte uttrycka starkt engagemang. För mig är de frågor jag debatterar av existensiell betydelse, och när jag ser slentrianmässigt framförd desinformation så blir jag upprörd. Jag uttrycker mig då så som jag anser att debattören förtjänar: herr ‘Lars Gröndesinformation’ är det mest adekvata jag kan hitta på utan att använda svordomar.

Allra värst är dock Ifrågasätts ovana att kalla mina resonemang för ovidkommande och utanför ämnet. Jag bemödar mig alltid tvärtom att hålla tråden. Det är när jag bygger upp en slutsats, som artikeln inte nämner, som man anser mig hamna utanför ämnet (eller spekulera). Det är inte bara nedlåtande och arrogant, det är direkt i motsats till dem som flyger ut i helt ovidkommande resonemang (oftast utan att modereras), och mina argument är ju dessutom välförtjänt kritik av artiklarna i sig: man drar inte de slutsatser som man borde göra. Detta, och att mina slutsatser är oönskade, är förstås den verkliga orsaken till att de censureras bort.

5. Förklaringen. Varför DN nu publicerar krigsrubriker.

Min cyniska förklaring till att DN valde att slutligen berätta hur landet ligger, är dels att det nu gått så långt att det inte tjänar mycket till längre att försöka låtsas som något annat. Dels att man lika gärna kan uppmuntra en utveckling som innebär färre konfrontationer: Låt de kriminella ta över Malmö, väl i Staffanstorp blir det väl inte lika mycket kvirr. Man retirerar alltså, men undviker skickligt oordnad flykt. Nästa ställningskrig kommer utkämpas kring frågan om vem och varför. Och därmed kan man vänta med att bolla upp den rimligen mest akuta frågan: vad ska vi göra åt det, eller kanske snarare – man kan undvika de rätta svaren på den frågan ännu en tid. Att min cyniska gissning är korrekt underbyggs av det faktum att man väljer att publicera krigsrubriker, samtidigt som man till varje pris ser till att undvika att låta mina slutsatser få spridning.

Kriminologen Amir Rostami är ingen Sarnecki, han ger ett betydligt mer sakligt intryck och jag har också sett hans kommentarer tidigare, de är vettiga. Problemet med saklig vetenskap kan dock vara just att den inte med tillräcklig säkerhet kan fastslå det som alla andra ser. Ifråga om bombdåden så har dessa ett till synes uppenbart yttre samband med de nytillkomnas kriminella aktiviteter. Men de kan också vara uttryck för resentiment mot en svensk befolkning och för den muslimska minoritetens aggressiva behov av att få respekt; en önskan att skrämmas och se svensken underkasta sig. Vill man vara konspirationsteoretiker så är det inte otänkbart att detta även är en del i muslimska fundamentalisters strategi för att göra Sverige till en islamsk stat; flyttar svenskarna så går det ju snabbare. Det finns säkert ytterligare någon annan tänkbar förklaring, men för mig mynnar de alla från samma grundproblem: inflyttare med en kultur som vi inte har haft i det här landet tidigare. Utan denna så skulle det här heller alltså inte inträffa. Detta kan bara lösas med tuffa krav på integration och repatriering.

Men som försiktig vetenskapsman kan man förstås istället invända att ‘vi inte vet säkert’. Det tjusiga i den kråksången är att möjligheten att få säkra svar kommer vara försumbar under överskådlig tid. Uppklarandefrekvensen är ju så låg. Hur låg vill man inte berätta i artikeln, men eftersom den är mycket lägre än för skjutningar, där det i sin tur är sällsynt att gärningsmannen ställs till svar, så misstänker jag att vi ligger mycket nära noll. Den här låga uppklarningen kan därmed alltså användas som förevändning för att man låter saken bero, i avvaktan på att vi ska få helt säkra svar. Svar man vet att vi aldrig kommer få. Även om vi får fast tre kriminella bombkastare från, låt oss säga Afghanistan eller Somalia, så ger ju det ingen klarhet i vilka de trehundra andra dynamitarderna är, än mindre varför de ägnar sig åt den här verksamheten. Detta argument kommer vara mycket svårt för den svenska allmänheten att svälja, men var så säker: man kommer köra ner det i halsen på oss, för det är så svårt att invända mot rent sakligt, det är ju ‘vetenskapligt’.

Svenska män lämpliga för militära och polisiära uppgifter är i minoritet om tio år.

Andelen utländska män ökar varje år. Överallt. I procentenheter: som lägst i Umeå ca 0,3 per år, i Stockholm och Göteborg ca 0,6, i Malmö ca 1,0 och i Botkyrka och Södertälje över 1,5. Per år. Tabell från Gunnar Sandelin, ur Samtiden 2018.

Att som DN och Rostami gör sedan är dock tvärtom ovetenskapligt. Man gör en jämförelse med andra länder och kallar dem ‘likartade’ ifråga om social och demografisk struktur. Men detta är fel. Det finns idag inte längre länder som är ‘jämförbara’ med Sverige. Vi är det land som tagit emot överlägset flest flyktingar i Europa, och detta under en exempellöst kort tid. Migration unikt koncentrerad från ursprungsländer där nästan samtliga har en muslimsk majoritetsbefolkning. På mindre än 20 år har denna befolkning gått från en närmast försumbar andel av Sveriges befolkning, till 13%. Och andragenerationen, som till övervägande del håller till i parallellsamhällen där ursprungskulturen bevaras mer eller mindre intakt, utgör redan nu 25% i de yngsta årsklasserna. I en rapport framtagen av Gunnar Sandelin för Samtiden framgår att män i åldrarna 15-44 år med utländsk bakgrund svarar för 44% av Stockholms och Göteborgs män i motsvarande åldrar. I Malmö är siffran 55% och i Botkyrka och Södertälje är man ca sju av tio. Denna andel är snabbt och konstant ökande för varje år, på varje ort i hela Sverige, under hela 2000-talet. Svenska män fysiskt lämpade för polisiära uppgifter och militärtjänstgöring är alltså snart i minoritet. Mot denna bakgrund kan det förutsättas bli svårt att genomföra en eventuell repatriering som inte är helt frivillig. Och nej, Tyskland är inte i närheten av dessa siffror. De nordiska länderna ligger också långt efter; Norge är närmast, med en flyktingmottagning som fram till 2013 varit ungefär halva Sveriges, per capita räknat, därefter har skillnaden varit ännu större.

Demografin, dumbom

“Endast Sverige svenska krusbär hava”

Carl Jonas Love Almquist

Givetvis är det denna extrema avvikelse i demografi som borde föranleda kriminologer att sätta sina hypoteser. Vi är unika. Detta är den rimligaste förklaringsfaktorn. Istället ‘förstår man ingenting’! Just denna avvikelse från i övrigt likartade länder är ju den mest förbjudna av alla att omtala, när det handlar om att peka ut orsaker varför just vårt land plågas av något som även Rostami liknar vid ett inbördeskrig.

Kriminologerna är villrådiga. Använder man modeller där man stoppar Sverige i samma fack som ovan nämnda länder så kommer man förstås inte heller att få något svar. Det för alla med Sunt förnuft uppenbara, är ju att det är just skillnaden i demografisk struktur som är förklaringen. Något som uppstått i Sverige under de senaste två decennierna.

Med en lagföringsgrad av de grovt kriminella som hela tiden sjunker, från redan låga nivåer; med domstolsaktivister som har gjort det till en hjärtefråga att höja beviskraven just för den här typen av grov brottslighet och med försvarsadvokater som lierat sig med sina ‘coola’ klienter, så är sannolikheten alarmerande hög för att vi har hamnat i ett genomkriminellt samhälle stor, när väl kulröken skingras.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

English Summary

When the leftist liberal Dagens Nyheter (DN), most influencial in determining what is political correct or not in our country, decides that the recent bombings in Malmö calls for war headlines, and admitting the existance of white flight as a phenomena, it is a shift in strategy. These subjects have been handled as non-existant as long as it has been possible. However, my comments and conclusions, made to these articles, are nevertheless censored, so what is going on?

I conclude that the paper has made a welled planned retreat to the next defense line: yes, there are bombings, but who is responsible? And to what purpose? Since there is very little chance that we will ever find out 100% for sure, due to extremely poor conviction rates, this is where the debate is likely to get stuck for the forseeable future. Any attempt to rush to conclusions would be described as unscientific.

But the criminologists make unscentific assumptions when reaching these inconclusive conclusions. When comparing Sweden with ‘similar countries’ one does not recognize that Sweden’s demography is not similar to these, not anymore. Men of foreign origin in the age group 15-45 accounts for 44% of the total age segment in our two largest cities, Stockholm and Gothenburg. In Malmö the rate is even 55%. This rate has been increasing rapidly each year since 2000, in every region, every city and town. And it is forecasted to continue in the same pace. Nothing has been done to stop the trend. If these new inhabitants had been easy to integrate, one could have asked if this really is a problem. But since this is not the case at all, one must instead ask: how can our government allow this development to continue, without even addressing the issue? Without recognizing the obvious correlation between immigration and crime rate? Why do they do this to us, without letting ethnic Swedes – and immigrant groups that are already assimilated – have a say?