Publicerad 3 kommentarer

Presstop! Magnus Stenlund ny programledare på Exakt24!

Först av allt: det här är en fantastisk möjlighet att nå ut till fler, med budskap som jag anser för viktiga för att kunna tacka nej till möjligheten när den väl yppas. Sedan ska snabbt påpekas: det här innebär inte att jag överger bloggen eller mitt projekt. Man kan väl lite krasst se det som ett försök och en förhoppning om att kunna lyfta båda dessa genom att få genomslag i en ny kanal. En hel del av det jag skriver här kommer ‘gå rätt ut i rutan’, bara i ett lite annat format. Men det är förstås ett ganska snålt sätt att beskriva saken, detta är utan tvekan något som kommer förändra tillvaron på flera sätt – och jag är övertygad om att det bara kan bli bättre.

Exakt24 – Ledaren

Överenskommelsen blev klar i veckan, så tillåt mig att inte vara helt bestämd på alla detaljer. Men det jag ska göra på Exakt24 är ändå ganska väl definierat: dels handlar det om att göra ledarinlägg i aktuella och brännande frågor, en nyhetsfördjupning/-kommentar. Det kommer bli ungefär två sådana i veckan under rubriken Exakt24 – Ledaren och även Erik Almqvist kommer bidra med sådana. Formatet kommer normalt vara relativt kort, 5-10 minuter, min första ledare blir dock längre.

Ekonomipodd

Dels kommer jag och Erik att tillsammans göra en ekonomipodd. En sådan är alltså redan inspelad och länkad till här. Formatet på dessa kommer vara en kort (3-5 min) nyhetssammanfattning från Erik, och sedan ett mer djuplodande samtal om en eller ett par större frågor. Den som inte vill lyssna på mer än det viktigaste har förstås möjlighet att stänga av, men ibland är som bekant djävulen djupt nedrotad i detaljerna och det är honom vi ska plocka fram. I denna pod diskuteras Magdalena Anderssons och Jämlikhetskommissionens förslag till ny förmögenhetsskatt, bl a. Erik avslöjar en hemlig fetisch för Göran Persson och jag själv en ännu mörkare hemlighet – vad jag röstade på i valet 2006.

Signerat Magnus Stenlund

Min tredje roll handlar om att göra lite mer ambitiösa program, möjligen i reportageform, men så här inledningsvis är det intervjuer av intressanta personer och samtal kring viktiga ämnen som kommer vara mitt huvudfokus. I dessa fall kommer vi försöka hålla intervjuerna kring 30 minuter, men ibland kommer vi tillåta oss att dra iväg lite till, flera mycket spännande intervjuobjekt finns i pipelinen.

För mig personligen är det här väldigt intressant och spännande. Det är ett nytt medium, även om jag nu varit med några gånger i Swebbtv och Education4Future. Att sitta på andra sidan bordet och intervjua är däremot inte så nytt, för det är vad jag sysslat med under större delen av min karriär som finans- och kreditanalytiker. Att lära mig att ställa snällare frågor blir kanske däremot mer ovant – även om jag tror att det kommer kännas lättare än det omvända skulle ha gjort. Och om ni önskar mig lycka till så går det säkert bra!

Magnus Stenlund
Swish 070-763 97 02
Bg 591-56 40


Den som gillar vad jag skriver får gärna visa det i form av gåvor. Alla måste vara fullt medvetna om att min verksamhet är ideell, att gåvor inte innebär krav på motprestationer och att jag är min egen huvudman. Det finns direktiv på SKV att klämma åt ‘swishhororna’, men min ideologiska verksamhet har jag bedrivit länge utan finansiellt stöd och skulle antagligen kunna fortsätta så även i fortsättningen. Men med gåvorna visar ni ett sant moraliskt stöd och ett hjärta som ger mig motivation att fortsätta och få kraft att driva mitt mycket långsiktiga projekt. Tack.

Publicerad 3 kommentarer

Rättsstaten krackelerar – därför måste namn på grova brottslingar publiceras

Enligt en ny rapport publicerad på SVT så har media blivit mer restriktiv att publicera namn på brottslingar. Men inne i artikeln får vi klart för oss att det bara är halva sanningen. Det är de grova våldsbrottslingarnas namn man undviker att nämna. Samtidigt har man blivit alltmer glada i att sätta ut namn på dem som döms för mer lindriga brott. 

Låt oss undvika den retoriska frågan om det finns någon logik i det här, för det både gör det – och inte.  

Vi börjar från början istället. Bör vi publicera grova våldsbrottslingars namn? Det är långt ifrån självklart. Ända sedan femtiotalet har svensk press varit återhållsamma med sådana så kallade uthängningar. Samhället ska inte straffa två gånger säger man. Jag tror det flesta är överens om att det är en sympatisk princip för ett fungerande rättssamhälle. Ännu mer så naturligtvis när det gäller människor som är anklagade för brott men inte ännu är dömda. Att låta sådana människors namn komma till offentligheten skulle kunna skada dem för alltid – även efter en eventuellt friande dom. För vi vet ju alla hur det resoneras – ingen rök utan eld. Dessutom kommer det finnas gott om sådana uppfattningar spridda på nätet, som ger stöd för den som vill tro det värsta.

Men rättstryggheten då?

Rättssäkerheten för den anklagade, såväl som för den dömde, måste dock alltid vägas mot allmänhetens intresse av rättstrygghet – att kunna lita på att brottslingar drabbas av samhällets sanktioner. Den här ledaren vill hävda att ju liberalare och kortare straff samhället utdömer, desto större anledning finns det för allmänheten att veta vem som dömts för sådana här brott. Med den praxis som Sverige har ifråga om frihetsberövanden som straff, så är det inte osannolikt att även mördare och grova våldtäktsmän befinner sig i sitt hem, i så kallad öppenvård, inom mindre än ett eller ett par år. Detta gäller särskilt de minderåriga – och de officiellt minderåriga, de män som tagits hit på helt uppdiktade grunder. De kan få öppenvård hela voltan, och den behöver inte vara längre än att tiden räknas i månader. Inte nog med att sådana sanktioner stämmer illa med gemene mans rättsuppfattning, det finns uppenbara risker att de då begår nya brott. Här är det bästa försvaret mot detta givetvis att låsa in dem under längre tid. Men om man nu inte gör det? Då blir det ännu viktigare för allmänheten att veta vem som döms och hur länge. För att kunna skydda sig.

Döms man verkligen två gånger?

Vi måste också fundera över om inte argumentet ‘att man döms två gånger’ upprepas helt slentrianmässigt, utan att man reflekterat över om det stämmer. Just när det gäller grova våldsbrott så är det ytterst sällan detta utgör förstagångsbrott och ännu mer sällan att dessa väljer att lämna den brottsliga banan. Den sorgliga realiteten är att dessa brottslingar lever i en subkultur där deras grova brott snarare anses meriterande. Om vi nu ponerar att de faktiskt får sitta inne den tid allmänheten anser rimlig minst fem, kanske tio år eller mer, vad är det då som talar för att en namnpublicering vid voltans början skulle skada dem? Vid det laget är deras namn för länge sedan glömda, nedsänkta i det djupa träsk av våldsbrott som Sverige plågas av idag.

Closure

Vad nytta tjänar då en sådan publiceringen kan man å andra sidan fråga sig? Jag skulle vilja hävda att det finns ett behov av s k closure, inte bara för närmast anhöriga, utan för alla medlemmar i det laglydiga samhälle som läser om det begångna brottet. Vi behöver veta vem den skyldige var, hur han såg ut och att han fick sitt straff. Det får oss att må bättre och att gå vidare. Eller, skulle få oss att må bättre, om det verkligen var så att ett rimligt straff utmättes.

Varför inte utvisning?

Just här ligger ju förstås den egentliga anledningen till att man inte vill publicera namn på förbrytarna. Skulle vi se en bild av dem och läsa deras namn, tillsammans med uppgifter om brottet och offret, så blir våldshandlingen så mycket tydligare för oss. Vi – inte bara traditionella högerväljare – skulle då reagera hårdare på alltför lindrigt utmätta straff, uppenbart felregistrerade uppgifter om ålder, och utestående frågor om varför inte utvisning var en del i straffmätningen, eller ens yrkades av åklagaren. Systemet skulle helt enkelt bli mer transparent och avvikelsen mellan vad politiker och kriminologer tycker jämfört med folk i allmänhet, skulle komma i dagen.

Tror du att alla vet redan? Bara att se är att veta

Utvisningar, sa jag. Och där är förstås nästa krux. Det viktigaste. Alla skulle snabbt bli klara över hur överväldigande stor överrepresentationen bland de utlandsfödda och första generationens invandrare faktiskt är. En lång rad med bilder på mörkhyade med svåruttalade efternamn, bara avbruten av enstaka ‘vanliga svenska’ våldsbrottslingar, det är just exakt vad publicering av dessa namn skulle generera, och det är just en sådan som politikerna till varje pris vill undvika. Efter en sån kavalkad så skulle nämligen lögnerna bli omöjliga att upprätthålla, det skulle skapa starka reaktioner och krav på meningsfulla åtgärder. Att se är att veta – på riktigt.

Efter metoo är det fritt fram – fortfarande.

Men vad är det då istället som sker? Sanningen är att media har inte alls blivit generellt mer restriktiva att publicera namn på brottslingar. Det gäller just bara de grova förbrytarna. Som ni säkert vet, så skedde ett kraftigt trendskifte för tre år sedan, då metoodrevet härjade fritt. Då ansågs det fritt fram att hänga ut män för anklagelser om begångna sexbrott så många år tillbaka i tiden att de inte sällan redan var preskriberade, och i andra fall var anklagelserna så illa underbyggda att de överhuvudtaget inte hade ansetts förtjäna publicering, namn eller inte namn. Det må ha varit en och annan skyldig bland de utpekade, men många var också de oskyldigt anklagade, och ytterst få blev dömda i domstol. Av allmänhet, kolleger, vänner, bekanta och familj blev man istället desto hårdare dömda. Liksom av arbetsgivare, som behandlade dem som heta potatisar som man inte nog snabbt kunde göra sig av med. Få, om ens någon av offren för denna lynchvåg har kunnat återstarta sina karriärer, många blev av med bekantskapskretsen, en del sin fru och familj. Några gick så långt att de tog sina egna liv.

Det här är varför pressetiken finns. Eller fanns.

Detta är alltså just sådana effekter det pressetiska påbudet att inte namnpublicera är avsedda att förhindra. Och som pressombudsmannen gav i stort sett hela MSM bakläxa och en ordentligt knäpp på näsan efter Metoo för. Men – förstås – utan några som helst personliga straff för de närmast ansvariga. Det kanske man borde ha fått?Det är nämligen så att det är för sådana här brott man nu konstaterar att benägenheten att namnpublicera ökat.

Metoodrevet gällde faktiskt inte grovt kriminella, utan människor som var fast förankrade i det laglydiga samhället, de bidrog till samhällsnyttan, betalade skatt och drabbades långt hårdare av medias dom än vad några månaders fängelse skulle ha inneburit för dem. Och med så korta straff som dessa brott leder till eller bör leda till efter fällning, så är dessutom risken uppenbar att dessa namn, de få som faktiskt dömdes, finns kvar i allmänhetens medvetanden. Vilket av allt att döma tycks också vara den närmast åsyftade effekten. I pöbelns ögon räcker nämligen inte fängelsestraff i dessa fall. Samma pöbel som sedan tycker att de grova våldsbrottslingarna varken ska låsas in eller namnges.

De oskyldigt anklagade – och de orättfärdigt friade

Det grövsta övertrampet i metoo gällde förstås behandlingen av de oskyldigt anklagade. Men skådeprocessen mot den s k kulturprofilen som faktiskt fälldes, mot sitt nekande och helt i avsaknad av tekniska bevis, visar också att de principer som styrt rättssamhället helt kunnat slängas överbord, med denna dom fick pöbeln vad den skrek efter. När den sedan ställs mot hur domstolsaktivisterna agerar mot de grova våldsbrottslingarna så blir den extra upprörande, eftersom man då tillämpar beviskrav som är groteskt höga, med rättssäkerheten som svepskäl. Såväl Göta som Svea Hovrätt har nyligen friat män för mord och grova vapenbrott, samtidigt som man underkänt nödvärn och fällt för ‘oaktsam våldtäkt’ med rättsskäl som alla med sunt förnuft kan konstatera innebär att man låtit de skyldiga gå medan de oskyldiga straffats.

Det är den här ledarens uppfattning att när rättstryggheten har försvunnit totalt, alla principer kastats överbord av domstolarna, och systemmedia vänder upp och ned på sina pressetiska principer, då finns det faktiskt fog för att publicera namn även på dem som rättvisan låtit komma undan. Det är ju inte ett dubbelt straff. Inte ens ett halvt. Men ändå något.

Vad det egentligen handlar om vet vi ju allihopa. De grova brottslingarna är till övervägande del flyktingar och med utlandsbakgrund. De metooanklagade är vita, svenska män. Det är inte bara exempel på rasism och sexism i dess allra grövsta form. Det är exempel på en rättsstat i förfall. Och det måste vi berätta om.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad 2 kommentarer

070-763 97 02. Sunt Förnuft har ett projekt som är för viktigt för att inte acceptera Din hjälp.

Ensam är stark. Det har varit något av min livsfilosofi, inte alltid självvalt, men oftast utan planmässigt övervägande; det har helt enkelt passat mig bra. Jag vet vad jag vill och jag vet att det jag vill händer, om jag bara lägger manken till. Men ibland är man ändå tvungen att be om hjälp. När det gäller mitt stora livsprojekt, så gick jag in i den bonnierska muren för fem år sedan. Att ge ut ett tänkt nationalepos, en syntes av den isländska Eddan och fornålderssagorna, uppdaterad med nya arkeologiska rön, ortnamnshistoria och arkeologisk genetik, det fanns det inget intresse för, man kallade detta för ‘fantasy’ och det var något man inte begrep sig på.

Långt mer än en ‘fantasy’ Den Eldrökta är första delen i svenskarnas återskapade ursprungsmyt. Ett framtida svenskt nationalepos.

En bok som Bonnier avskyr – långt mer än de avskyr Mein Kampf

Men detta är långt mer än ‘fantasy’. Enligt min egen övertygelse mer revolutionärt än vapen och politiska pamfletter, mer omvälvande än vad dagspolitiska agendor och påtryckningskampanjer frågar efter eller kan uppnå. Kanske Bonnier och de övriga stora förlagen också valde att tacka nej för att de faktiskt förstod det. Att man anade oråd, eftersom mitt projekt när det väl fullbordats, kommer väcka till liv något som de avskyr: En sund nationalism och en stabil grund att stå på för våra svenska värderingar. För sådant klarar nämligen inte vanliga politiska pamfletter. De blir sällan lästa av fler än de redan övertygade. Mein Kampf och Maos lilla röda blev förstås storsäljare, men det var ju först efter ett diktatoriskt maktövertagande och allmänt tvång. Hur många som verkligen eldades av dessa texter är också tveksamt. Sanningen är att de flesta böcker som skrivs inom området idag skrivs för de redan frälsta och för författarens brödföda. Men har de eller kommer de någonsin få någon större betydelse?

Idealen som gjort Sverige till vad det är (eller var, fram till ca 1968)

Att det som skett i Sverige under de senaste årtiondena är fullständig galenskap på många punkter krävs faktiskt bara lite sunt förnuft för att förstå. Många gör det intuitivt utan att bry sig om att reflektera särskilt över vad det är som är fel. Det är bra att det finns de som gör det. Och det är en skön bekräftelse att läsa böcker som visar att även andra äger ett sådant förnuft; givetvis ska denna känsla av gemenskap inte förringas, liksom inte heller möjligheten att på detta sätt strukturera sina egna tankar bättre. Möjligheten kommer så småningom kunna leda till mer än så, men bara när så mycket annat konkret har skett. Välfärdsstaten måste bryta samman först, alla måste få upp ögonen för hur illa det är. Det får man inte genom dessa böcker – only seeing is believing. Och en bred påverkan på dem som verkligen behöver få upp ögonen? Nej, för detta krävs något underhållande, något som fångar den stora allmänheten, såväl ung som gammal, kvinna som man. Bonnier må kalla det för fantasy, historisk fiction går förstås lika bra. Poängen är att detta är något som läsaren vill identifiera sig med och vill fortsätta att läsa, från pärm till pärm. Och som man ska veta är alldeles ursvenskt. Det är allt man behöver veta, inga pekpinnar, inga övertydligheter eller – för många – tråkigt agiterande. När boken väl är läst så är det ändå få som kommer kvarstå opåverkade. Av vad? De ideal som boken förmedlar. De ideal som den svenska nationalstaten har vilat på ända sedan den bildades och som existerat långt innan dess.

Det var en tung insikt att jag för att nå ut, var tvungen att bygga en egen skara lyssnare och läsare. Det tycktes mig som en lång omväg. Men helt ensam har jag inte varit, även tiden har arbetat för mig. Situationen i Sverige har bara blivit alltmer akut, på punkt efter punkt ser vi mina värsta farhågor besannas, och allt bottnar till syvende och sist i att man glömt och medvetet övergivit det nationella arv av värderingar och föreställningar som våra förfäder byggt upp. De normer som inte bara gjorde oss till ett av världens mest fruktade krigarfolk, utan även till ett freds- och välståndsland utan motsvarighet. Lika lite som vårt välstånd kunnat byggas utan denna mödosamt förvärvade självbild, lika lite hade vi med denna ‘värdegrund’ kvar i medvetande kunnat låta detta förfall inträffa.

Ingen politisk bok. Men med större sprängkraft än något annat som skrivits.

Jag upprepar det igen: INGENTING ÄR VIKTIGARE ÄN ATT ÅTERUPPBYGGA DETTA NATIONELLA ARV. Och detta sker i form av en ursprungsmyt, ett fundament, vars själva finess är att den inte behöver ‘tolkas’ för att förmedla vad vi står för – och som därför heller aldrig kommer kunna misstolkas eller förvrängas av dem som vill något annat. Detta är alltså formellt inte alls någon politisk bok. Samtidigt är det sannolikt den mest politiskt omvälvande bok som kan skrivas under 2000-talet, i och för Sverige. Att Bonnier inte är rätt förlag för något sådant är rätt lätt begripligt.

Den svenska ursprungsmyten är givetvis mångtydig, mångbottnad och inhöljd i stora portioner mystik. Just så som människorna som då levde bör ha sett på världen och dess naturliga fenomen. Den måste anknyta till de isländska sagornas karga och ojämförligt vackra poesi. Och samtidigt som språkdräkten ska upplevas som ålderdomlig måste den ändå intuitivt vara begriplig även för dagens generationer. Ett exempel: ordet ‘generation’ kan ersätts med ‘släktled’ – använt av få, men begripligt även för våra barn.

Allt fler människor i Sverige börjar liksom jag förstå att det faktiskt inte finns något viktigare framtida projekt för Sverige. Visst finns det på kort sikt annat som tillsynes är både mer konkret och mer angeläget. Att bryta upp vänstermedia och skapa kanaler som når hela allmänheten och där sanningen varken förvrids eller undanhålls; att reformera rättsväsendet med nya lagar, tillsättningsprinciper och utökat tjänstemannaansvar; att vända ut-och-in på det i grunden DDR-baserade Skolverket och att störta de kulturmarxistiska institutionerna inom den kulturella sektorn – inte minst bryta upp formella och informella förlagsmonopol. Allt detta krävs. Men allt detta är också resultat av avsaknaden av en nationellt etablerad identitet. Stoltheten över att vara svensk och ha svenska värderingar har förbytts i en absurd oikofobi, som också kräver avståndstagande från oss själva och vad vi är. De uppräknade problemområdena är inte bara exempel på detta, de är resultat av och självförstärkande element i densamma.

Den viktigaste och mest kostnadseffektiva åtgärden för att återupprätta Sverige

Ingen enskild åtgärd är alltså viktigare än att återupprätta arvets betydelse. Ingen är heller mer kostnadseffektiv; ‘allt’ som behövs är att någon uppdaterar det vi redan har, det vi har glömt bort och ställt åt sidan. Det krävs inte miljarder, som det jag räknade upp ovan gör. Det rör sig om några miljoner sannolikt, när man inkluderar allt. Pengar som behövs för att förverkliga projektet, och för att leva under tiden, givet att det kan dröja innan Sverige ser ut så att projektet kan lanseras i någon större skala. Att undertecknad känner sig som klippt och skuren för uppdraget beror bland annat på att det inte finns någon annan som har anmält sig. Men jag vill också gärna tro att det heller inte finns någon annan som har den litterära förmågan eller vetenskapliga kunskaperna som behövs för att ro projektet i land. Och alldeles säkert är att det finns få eller ingen som brinner på samma sätt för att förverkliga detta. Vad menas då med ‘detta’?

Ett all-inclusive-paket

För den som vill både bidra ekonomiskt och själv läsa så är det bästa alternativet att köpa pdf:en för 60:-. Pappersboken (Den Eldrökta, del 1 i Den Stora, Stora Sagan) är i sin första upplaga slutsåld. Det är den fullständiga nästa upplagan, preliminärt i tolv volymer, som ni bidrar till.
  1. URSPRUNGSMYTEN. En fiktiv (men alltså fullt möjligt sann) berättelse, som bygger på men också motsvarar Eddan och fornålderssagorna. I en språkdräkt och stil som frammanar samma känsla av mystik och ålderdomlighet. Precis som Eddans texter skall denna vara mångtydig och föga greppbar vid en snabb genomläsning. Det här är alltså ingen bok som någon ska inbilla sig att den går att snabbt begripa eller se helheten i. Målet är snarare att den ska med ännu större behållning kunna läsas igen. Och sedan ännu en gång. Det måste finnas höga och helst närmast tidlösa litterära kvalitéer. Och omfånget måste med nödvändighet bli mycket stort. Tolv delar är mitt egen uppskattning, efter att ha skrivit en synopsis och färdigställt utkast till de fyra första böckerna. Titeln på hela sviten är ‘Den Stora, Stora Sagan‘, och den första fullbordade delen heter ‘Den Eldrökta‘.
  2. POPULÄRHISTORIA. En kompletterande historisk text, i form av populärvetenskaplig följebok. Här redogörs för var vi står, men också vad som kan vara sant och vad andra borde motbevisa innan de själva avfärdar. En omvänd utgångspunkt alltså, mot hur de s k källkritikerna arbetar. Inte heller finns här en ambition om att vara fullständig, snarare handlar det om att plocka russinen ur kakan och berätta om vad som gör den svenska historien så fantastisk och svenskarna så unika. Naturligtvis inkluderas även nordiska, germanska och (indo-)europeiska särdrag och händelseförlopp i den mån detta är relevant. Denna historia behövs för att alla ska kunna kontrollera ursprungsmyten, men också lättare förstå och hänga med i den. Boken har ingen närmare parallell än den för snart 150 år sedan skrivna ‘Undersökningar i Germanisk Mytologi‘ av Viktor Rydberg, men adderar arkeologiska fakta till Rydbergs sagoanalys. Historieboken både verifierar och sätter gränserna för Den Stora, Stora Sagans autenticitet. Titeln på denna kommer vara ‘Alt+Delete: vad du bör veta om svensk historia’, de första 6 kapitlen är publicerade på min blogg.
  3. FORNNORDISKT LEXIKON. Till populärhistorien skall läggas ett lexikon över fornnordiska personnamn, platser, områden, folk och andra företeelser. Sådana lexikon finns givetvis redan, Åke Ohlmarks bör nämnas. Men detta lexikon ska både vara uppdaterat och på varje punkt kompletterat med hur namnet/företeelsen används i ursprungsmyten, d v s inte bara vad vi vet (eller tror oss veta) är sant, utan hur detta utsmyckats. På så vis kan alla läsare också enkelt få klart vad som har verklighetsgrund och vad som är fiktion i myten. Ett embryo till detta lexikon finns på projektets hemsida, här är en direktlänk.
  4. BARN- OCH UNGDOMSVERSIONER. En kortad och förenklad upplaga av såväl ursprungsmyten som av historietexterna. Det är dessa som sedan kan och kommer spridas i större upplagor. Efter den nödvändiga reformeringen av Skolverket så kommer dessa kunna göras till obligatoriska delar i den nya svenska grundskolan. Detta är det enklaste att skriva, men samtidigt ett långt viktigare steg för att fullborda det nödvändiga återställandet av svenska värderingar. Ett parallellt exempel är Viktor Rydbergs ‘Fädernas Gudasaga‘ som blev en storsäljare, medan Rydbergs opus magni; ovan nämnda Undersökningar, som denna enkla gudasaga baserades på, förblivit okänd för den stora allmänheten. Utan den senare hade den förra dock helt saknat sitt värde.
  5. FILMATISERING. I och med en storskalig filmatisering så lämnar vi förstås den lilla budgeten. Men denna film, som jag tänker mig närmast som en nordisk ‘Sagan om ringen’-version, skulle också – liksom böckerna – vara möjlig att göra till en internationell försäljningsframgång, och i så fall ge mer tillbaka än vad det kostade. En större skala alltså, men som med hela projektet: det måste börja någonstans, och innan intäkterna kommer så måste mycket tid läggas. Och sådan kräver också finansiering.
De första sex kapitlen kan du läsa här på min blogg, gratis. Men bidra gärna ändå, så kommer du att kunna få läsa fler.

Ursprungsmyten (et al) är inget vanligt bokprojekt. Det är ett livsprojekt.

Det tog mig tre år att ta fram bakgrundsforskningen, göra synopsis, skriva utkast till de första fyra böckerna och – efter tre-fyra fullständiga om- och bearbetningar – få ut den första boken, samt att påbörja lexikon och den populärvetenskapliga Alt+Delete. Jag räknar med att det kan ta mig tio år eller mer att fullborda helheten. Jag vill gärna räkna mig till de mest uthålliga och strävsamma. Och visst brinner jag för projektet. Att min ursprungsmyt ska hinna ligga på var grundskolelevs pulpet innan jag själv ligger i graven är förvisso ett scenario jag inte heller räknat med, även om jag är övertygad om att Skolverkets reformation ligger närmare i tiden än vad många anar. Men jag kommer inte hinna bli klar med detta, om jag inte får ekonomisk och administrativ hjälp. Och att tillräckligt många vill stötta och sedan köpa ett exemplar av dessa för Sverige så viktiga böcker, det är förstås en stark motivationsfaktor i sig självt, som också kommer sporra mig i mitt arbete.

Viktor Rydberg hade aldrig kunnat skapa bästsäljaren ‘Fädernas Gudasaga’, utan sitt storverk, Undersökningar i Germanisk Mytologi.Den förstnämnda är för massorna, den sistnämnda för de mest intresserade.

Exact24 hos Matikainen– och bg 591-5640 för månatlig överföring

Efter Lennart Matikainens intervju med mig på Exakt24 så började bidrag och beställningar strömma in! Den första upplagan av pappersboken Den Eldrökta sålde slut direkt. Jag är alltså inte längre ensam! Men det kommer krävas mycket mer. Detta är om något ett projekt som kräver stor uthållighet. Min förhoppning är inte att alla lägger stora belopp; alla bäckar små räknas. Men jag hoppas att ni vill göra det till en regelbundenhet. För er som är villiga att satsa en månatlig peng som ni känner att ni har råd med oavsett om det är en 50-lapp, en 500-hundring eller mer, så är det kanske också enklare att göra detta via bankgiro och en automatöverföring som inte glöms bort. Nummer för att stötta mig och mitt projekt har ni ovan. Skriv att det är en gåva och gärna ordet ‘Ursprungsmyten’, ‘Myt’ eller dylikt, då vet jag syftet. Detsamma gäller förstås vid Swish.

För den som inte orkar titta på hela programmet: motivering och diskussion kring ‘Ursprungsmytsprojektet‘ startar 53 minuter och 16 sekunder in i programmet.

Stötta Sunt Förnuft – nu är det dags.

Alla bidrag är förstås välkomna, och ni som vill stötta mig därför att ni uppskattar Sunt Förnuft ska naturligtvis inte behöva vara rädda för att min blogg kommer läggas ned. Ni kan se ert bidrag som ett stöd även för denna. Några av er har undrat varför jag inte velat ta emot pengar tidigare. Svaret är att det beror på att jag velat spara på tillfället, för detta syfte. Min starka förhoppning är alltså att ni alltså ska vara (eller göras) medvetna om att det inte finns något mål som är mer överordnat, när det gäller att återskapa ett Sverige med sunt förnuft, än att fullborda detta projekt om ursprungsmyten. Förr eller senare kommer denna att efterfrågas. Och då måste den vara klar. För ibland är det bråttom även med saker som kräver lång tid.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft