Publicerad 6 kommentarer

En 4.000 år gammal förgermansk högkultur. Icke politiskt korrekt, okänd och med ett namn ingen kommer ihåg.

Europeisk individualism brukar förklaras som ett arv från de grekiska stadsstaterna, som började utvecklas på 700-talet f.Kr. Harald Meller och Kai Michel har i sin bok Himmelsskivan från Nebra (2019, Daidalos förlag) anfört en hypotes om att detta arv kan vara hela 1.500 år äldre och emanera från det förgermanska Nebrariket i mellersta Tyskland. Man argumenterar för att det nordeuropeiska temperamentet är en produkt sprungen direkt ur jorden; att det var topografiska förhållanden och klimat som formade oss. Naturligtvis är detta politiskt inkorrekt. Därför har hela kulturen gömts under den svårstavade och för de flesta intetsägande beteckningen Únětice. Helgläsning för den historieintresserade om våra allra tidigaste rötter.

De första civilisationerna på jorden uppstod för ca 5.200 år sedan, då de sumeriska och egyptiska jordbrukarnas samhällen övergick i mer komplexa och hierarkiska strukturer.  Ungefär samtidigt tränger de första jordbrukarna in i Centraleuropa, bronset når hit bara ett par århundraden senare. Senare nordeuropeiska högkulturer är med detta snarast en definitionsfråga, och bortsett från skriftspråk så är det full rimligt att hävda att minst en sådan existerade åtminstone för 4.000 år sedan – det förgermanska Nebrariket i mellersta Tyskland. För den som är historiskt väl bevandrad, så kan man konstatera att detta drar ihop förloppet en hel del jämfört med vad vi brukar vara vana vid att tänka; medan barbariet fortgick på den europeiska kontinenten så utvecklades de antika högkulturerna i mellanöstern till upphöjd civilisation, endast utmanande av kulturerna vid Indus och i Kina – så brukar vi tänka – och det är också den vedertagna bilden som ges i våra populärhistoriska sammanfattningar.

Skriftkällorna – sedda som tillräckligt och nödvändigt villkor för civilisation

Det finns utan tvekan lämningar av fantastiska byggnadsverk och andra fyndbevis som visar att man verkligen utfört otroliga prestationer både i Tvåflodslandet och vid Nilen i ett mycket tidigt skede, och här avses inte alls att förminska dessa för mänskligheten epokgörande bedrifter. Men det vi måste hålla i minnet är att vad som långt mer än något annat fått oss att inse hur avancerade egyptier och babylonier faktiskt var, är de bevarade skriftkällorna. Det är i dessa vi ser bevisen för en avancerad hierarki och vetenskapliga rön, inte minst inom matematiken och astrologin. Framsteg vi annars bara kunnat gissa oss till. Trots den självetiketterade ‘källkritiska skolans’ historiker, som gjort vad man kunnat för att på alla sätt begränsa, ifrågasätta, bagatellisera, förminska och förtiga även det som påstås i skrifterna, så har ändå skriftkällorna givit en helt annan tyngd åt påståenden som annars skulle avfärdas. Inte bara har skrivkunniga kulturers bedrifter lättare accepterats som sanningar, skriften har i sig närmast gjorts till stämpel på och definition av högkultur.

Man har då inte bara förväxlat det goda i att ha en kritiskt granskande metod, med en närmast juridiskt renlärig och maximalt asketisk syn på vad som bör och får räknas som historia. Dessutom har man missat poängen med skriften för dessa förantika samhällen: den användes i mångt och mycket som medel för att förslava populasen, snarare än att upplysa och förkovra den. På omvänt vis kan man möjligen tolka de högkulturer där skriften inte vann insteg: det kan ha funnits ett väl motiverat motstånd som drevs av aristokratin, mot att inordna sig under en despot, eller rent av en önskan om ett mer jämlikt samhälle i största allmänhet. Motståndet mot skriften kan alltså ha grundat sig på annat än okunskap och skriftlösheten kan därför, men även på grund av vår fäbless för ‘källkritik’, ha inneburit att vi underskattat de europeiska bronsålderssamhällena.

Äntligen släpps den mest sannolika historien fram!

Min egen utgångspunkt är naturligtvis inte att källkritik är fel, men att även sådant som inte är helt invändningsfritt bör släppas fram och förmedlas till allmänheten; den mest sannolika historien. Och det är därför en lisa att konstatera att jag har fler med mig i detta. Inte i Sverige förstås, där all historia före arbetarrörelsens frammarsch räknas som ofin och politiskt inkorrekt. Men två tyska historiker, Harald Meller och Kai Michel har med sin bok ‘Himmelsskivan från Nebra’, visat både arkeologiska och ideologiska ambitioner att spräcka sådana tabun.

Det mest sensationella är alltså att man, med utgångspunkt i Himmelsskivan från Nebra, funnit övertygande bevis för att en nordeuropeisk högkultur existerat så tidigt som för 4.000 år sedan, d v s bara 1.200 år efter civilisationerna mellan Eufrat och Tigris och längs med Nilen. Inte fullt lika högtstående och inte lika långvarig, men varande ändock under 400 år, ca 12-15 generationer, till vilka skall läggas den delen av härskardynastin som byggt upp ättens maktposition dessförinnan. Detta visar en imponerande stabilitet. Den stora skillnaden är, som nämnt, att man här aldrig utvecklade en skriftkonst som kunde förmedla sådana bevis som även de mest inbitna källkritiker kan acceptera. Det krävs mer intrikata härledningar för att nå liknande slutsatser, om den kultur som uppstod i vad som idag utgör mellersta Tyskland. Som jag vill hävda, så lyckas man ändå riktigt väl.

Kelters och germaners ursprung

En förgermansk högkultur som nästan är tretusen år äldre än vikingarnas borde förstås vara mer uppmärksammad, åtminstone av oss, som är dess ättlingar. Som Meller/Michel påpekar så är (ännu) ett skäl till att vi inte är särskilt medvetna om eller intresserade av våra egna förfäders ursprung, att man valt att ge dessa förfäder namn efter krukskärvor och obetydliga fyndorter med svårstavade namn. Úněticekulturen. som det handlar om i det här fallet, är döpt efter en liten tjeckisk by utanför Prag. Undergruppen Cirkumharz, där den här diskuterade statsbildningen uppstod, har sina fyndplatser i sydvästra f d DDR, i den tyska delstaten Sachsen-Anhalt.

Germanernas – och därmed våra – förfäder

Úněticekulturens upphörande ca 1600 f.Kr. innebär inte att folket dog ut, bara att det ändrade sitt levnadssätt. Det är den typen av tankefel som sådana här beteckningar dock gärna leder till, och tidigare har det också varit svårt att riktigt säkert veta, men nu har vi ju de genetiska bevisen att ta stöd i. Genetiskt handlar det här om en mix av haplogrupperna R1a och R1b och kulturellt utgör Únětice en sammansmältning av s k snörkeramiker och klockbägare. Men man kan precis lika gärna – och hellre – hävda att detta var kelternas och de senare germanernas förfäder, för då blir banden även till oss själva tydligare. Just det som de politiskt korrekta inte vill, man vill nämligen helst göra oss så rot- och historielösa som möjligt, och på så vis lättare kunna manipulera fram en alldeles egen kompassriktning.

I Sverige har vi idag bara något lägre andel bevarade ättlingar till R1a-anfäderna än det finns i norra Tyskland – och i delar av Västsverige är andelen R1b lika hög som där Nebrariket en gång existerade. Vi vet också att den sista större folkrörelsen till Sverige kom just under nordisk bronsålder – en tid som inleddes just efter att ‘Nebrariket’ upphörde. Att det också huvudsakligen var ifrån Tyskland som dessa invandrare kom gör inte saken sämre. Inte minst betydelsefullt är, som vi ska se, att soldyrkan, den under bronsåldern dominerande religionsriktningen i Norden, helt eller i delar tycks ha kommit hit via Nebrariket. Vi har all anledning att betrakta dessa bronsåldersinvandrare som Nebrarikets ättlingar och därmed båda som våra egna förfäder.

Himmelsskivan

Föremålet består av en rund bronsskiva, 2050 gram, 4,5 mm tjock i mitten och 1,5 mm i kanterna, med cirka 32 cm diameter. På denna har man, med i Centraleuropa tidigare helt okända tekniker, plätering och damascering (s.85), fäst 32 gram guld föreställande olika figurer: en månskära, 32 stjärnor, samt en rund platta, som antingen är en fullmåne eller sol. Den sistnämnda har en fint inlagt mönster ikring sig, en korona, som månskäran inte har. Skillnaden ger tolkningsföreträde för uppfattningen att cirkeln föreställer en sol. Månskäran är en smula klumpig, inte alls så slank och gracil som en alldeles nytänd måne brukar avbildas. Eftersom himlakropparna är naturalistiskt återgivna, så finns det anledning att förmoda att det finns en avsikt med detta, som vi ska komma till.

Skivans färg var med all sannolikhet blåsvart som natthimlen. Det handlar om en för tiden unikt naturalistisk avbildning.

Smeden – en skicklig ‘nybörjare’

Den nämnda damasceringstekniken var känd i Egypten och grekiska Mykene – Mykene blomstrade dock först efter att Nebrariket fallit, från ca 1600 f.Kr. och cirka 500 år framåt. Intressant är att man upptäckt ett ‘nybörjarfel’ som smeden gjort vid fastsättning av den översta stjärnan; en något för stor skåra och därmed valk som ger ett aningen klumpigt utseende. Samma fel har gjorts i en modern rekonstruktion, vilket alltså indikerar att smeden aldrig hade utfört något liknande förut, men att han var mycket skicklig; alla hans övriga guldpläteringar är gjorda utan denna defekt.

Att tillverkningen var lokal är med dessa slutsatser rimligt att anta, och föremålets unika motiv motsäger inte detta. Det handlar om en helt naturalistisk avbildning av stjärnhimmeln, den första vi överhuvudtaget känner till. Smeden hade använt en låg inblandning av tenn, bara 2,6%, vilket med största sannolikhet var helt medvetet – de två svärd som deponerats samtidigt hade 10% tenn, vilket gjorde bronset betydligt hårdare. Mjukt brons gav dels fördelen att materialet kunde smidas – skivan är alltså inte gjuten, såsom brukligt är med brons. Dels var det möjligt att färga bronset svartblått, med hjälp av jästa urinämnen. Vi kan utgå ifrån att så måste ha skett, både av naturalistiska och estetiska skäl; icke infärgat brons har en med guld alltför näraliggande färgnyans och korrugeras dessutom ojämnt. En liknande framställning av stjärnhimlen ser man inte alls från de sydliga kulturerna, där man istället lät olika gudar och gudinnor symbolisera himmelsmakterna. Smeden förefaller ha tagit de tekniska kunskaperna med sig, men tillämpat dem enligt reglerna för en egen föreställningsvärld, som bättre överensstämde med den kultur han själv tillhörde.

En snäv datering: 1800 f.Kr.

Skivans rena metallvärde är faktiskt bara det avsevärt, än mer så förstås när man beaktar tid och rum när och där den tillverkades. Särskilt guldet, men även brons i så stor mängd hade ett betydande värde. Det senare visade sig innehålla 0,2% arsenik och blyisotoperna gav samma ‘fingeravtryck’ som för de båda samtidigt deponerade svärden: kopparn kom alltså från samma fyndighet. Denna låg överraskande långt bort: 50 mil rakt söderut, i Mitterberg utanför Bischofshofen i österrikiska Alperna. Överraskade, eftersom det förekom brytning även i närbelägna Harz och Erzgebirge, men också för att det avslöjar stabila och väletablerade långväga handelsförbindelser. 

De båda svärden hade guldmanschetter – från samma ort som Himmelsskivan – och en bit bevarad näver. Därmed kunde svärden och deponeringen dateras.

Samtidigt hjälpte kopparns ursprung till att datera plattan; kopparbrytning i  Mitterberg var känd först från 18:onde århundradet f.Kr.(s.82). Det ger oss en ganska snäv tidsram, eftersom himmelsskivan bör vara skapad senast ca 1600 f.Kr. enligt en kol-14-datering av en bit bevarad näver i ett av de båda svärd som nedlagts tillsammans med skivan. Svärden var aldrig använda och med all sannolikhet skapade just för ändamålet att deponeras. Med utgångspunkt från att det förflutit flera generationer mellan de olika faserna i himmelsskivans ‘livstid’, och vissa intressanta samband med furstegravarna i omgivningen, så är det rimligt att förskjuta tillkomsten tvåhundra år bakåt, då den alldeles särskilt extraordinära gravhögen i Bornhöck uppfördes – ca 1800 f.Kr.

Långväga handelsutbyten, intakta under många generationer

Kopparn kom alltså från östra Alperna. Ännu mer långväga ifrån visade sig tennet i bronslegeringen vara: även här kunde man med hjälp av grundämnets isotoper fastställa var detta kom från, nämligen brittiska Cornwall. Betydligt krångligare var det att identifiera varifrån guldet härstammade. Den unika kombinationen av hög silverhalt kombinerad med rätt stora mängder förorenande tenn ledde till slut forskarna in på rätt spår: även guldet visade sig faktiskt komma från Cornwall. Långväga fjärrhandel är alltså ett av Nebrarikets signum, och är, före den här tiden, okänd på dessa breddgrader.

Högkulturen utläst i himmelsskivan som bevis för ett hierarkiskt samhälle

Handelskontakterna ser ut att ha varit intakta över många generationer, inte bara ifråga om kopparn utan också guldet. Det ursprungliga guldet, horisontbågarna och solbåten kan fastställas ha samma ursprung, trots olika guldhalt – ännu ett indicium för att, som vi ska se, nämnda objekt tillfogades i efterhand. Det går att urskilja inte mindre än fem olika faser (s.147) innan skivan fick sin slutliga form, som vi känner den. Dessa faser avslöjar en hel del om Nebrarikets utveckling. Bara det faktum att man visat skivan ett så långvarigt och intensivt intresse visar hur central Himmelsskivans betydelse måste ha varit. Men mest betydelsefull för analysen är skivans ursprungliga form; det är nämligen i den som vi får klarhet om kunskaper som bara en högkultur förmår frambringa. Fastmer: som endast en högkultur kunde ha haft nytta av.

Skivans utsmyckning har tillfogats i faser: ursprungligen var där 32 stjärnor, men två togs bort och en flyttades när horisontbågarna sattes dit. Solbåten kom ännu senare och sist kom de 39 nithålen runt skivans kant.

Plejaderna – de bundna Sju, som hotade riket när de gick in i månen

Solen (fullmånen) och månskäran omgavs som sagt av stjärnor. Dessa är applicerade så att de framhäver en gruppering om sju stycken i en cirkel; övriga är nämligen – systematiskt! – arrangerade så att de inte kan uppfattas som efterbildningar av någon särskild konstellation på himlen (s.65). Gruppen om sju föreställer utan tvivel Plejaderna. Denna formation utgör efter månen, Venus och Jupiter den för ögat mest lättfångade när man lyfter blicken mot natthimlen, och har i årtusenden tilldragit sig intresse, även från dem som är mer bevandrade i stjärnornas banor (s.135). Inte minst mytologiskt har Plejaderna haft stor betydelse och i Babylonien utgjorde deras ‘inträngande i månen’ ett ont varsel – de utgjorde något av en motsvarighet till apokalypsens fyra ryttare i det gamla Tvåflodslandet. Detta sagt för att det ska framgå hur betydelsefull konstellationen ansetts vara alltsedan urminnes tider. Myterna har åtminstone delvis sin grund i att en av stjärnorna tidvis ser ut att försvinna, men också i att Plejaderna i stort sett följer ekliptikan; det vill säga den ligger under sin synliga tid nära solsystemets planeter och månen, som den regelbundet försvinner bakom. Det här har också gjort intressanta astronomiska observationer möjliga, där stjärnbilden är inblandad.

Plejaderna och bondepraktikan

En tolkning av himmelsskivan är att man velat avbilda jordbruksårets start och slut, som enligt bondepraktikan innebär omkring 10 mars, då stjärntecknet syns för sista gången, då tillsammans med månskäran, och omkring 17 oktober, när tecknet åter blir synligt, då tillsammans med en ungefärlig fullmåne. Men – så är det antagligen inte. Det är fullt möjligt att skivan hade en dubbel funktion, och att det för folket i gemen var vid dessa tidpunkter skivan visades upp. Men, som författarna  på ett övertygande vis argumenterar: ingen behövde offra guld för att fastställa något som alla sannolikt kände till redan på den tiden – det här var praktisk kunskap som har tillämpats exakt eller ungefärligen, med lika gott resultat, även utan furstligt påbud, så länge man kan minnas.

Plejaderna och skottmånadsregeln

Skivan utgör istället ett memogram, ett sätt att i denna skriftlösa kultur återskapa en viktig minnesregel: hur tiden skulle räknas för att behålla sol- och månåret i fas med varandra. Det här är mycket mer avancerad – och mindre spridd – kunskap. Skiftningarna i Plejadernas förhållande till månen äger en regelbundenhet som observerades redan av sumererna och gav dem en tumregel för vilka år de var tvungna att skjuta in en trettonde månad för att månåret skulle komma ikapp solåret. Skivans exakta utformning talar för att det är just denna regel som man avbildat. Framhävandet av Plejaderna förstås. Och så den runda plattans strålglans, som markerar att det är förhållandet mellan sol och måne som står i centrum. Än mer betydelsefull är den lite klumpiga månskäran. Den har nämligen samma tjocklek som en 4,5 dagar gammal måne skulle ha. Och det var när just en så gammal nymåne uppträdde tillsammans med Plejaderna, som det var dags att lägga till en skottmånad.

En 4,5 dagar gammal nymåne (t.v.) och Plejaderna tillsammans: då visste man att det var dags att lägga till en skottmånad. I ca två fall av tre (t.h.) behövdes det inte.

Det här kan låta oviktigt i en modern människas öron, inte minst eftersom våra månader inte alls är anpassade efter månen. Ett månvarv tar i själva verket ganska exakt 29,5 dagar, vilket gånger tolv innebär 354 dagar. De elva dagar som skiljer mot solåret innebär alltså att man måste skjuta in en extra månad ungefär vart tredje år, ibland lite oftare. Tumregeln som sumererna använde gick ut på att när Plejaderna visade sig tillsammans med nymånen först tre dagar in på årets första månad, så innebar det att det var dags att lägga till skottmånaden. Och den på skivan avbildade månen är alltså precis så mycket extra tjock som dessa extra tre dagar skulle innebära, räknat från den allra första nytändningens smala månskära. En enkel och robust regel, men som krävt mycket lång tids studier, minst 40 år, och omfattande beräkningar för att kunna konstatera fungerande.

Kunskap som krävt många års studier – och som endast eliten efterfrågade

Antalet stjärnor på skivan är 30, men det framgår tydligt att det ursprungligen suttit 32 stycken där, två försvann och en flyttades i samband med att ett senare tillägg: två ‘horisontbågar’ som vi ska återkomma till. Antalet 32 kan syfta på en alternativ tumregel, i händelse av usel väderlek, så att man istället räknat dagarna från föregående månads nymåne. Men det kan också syfta på de 32 solår som med två dagars differens överensstämmer med 33 ‘månår’ (när solåret avrundas till 365 respektive månmånaden till 29,5 dagar, såsom vi bör tänka oss var den noggrannhet man kan ha haft). Detta stärker ytterligare tolkningen av skivan som primärt en avbildning av denna astronomiskt betydelsefulla observation.

En fantastisk prestation i så fall, och ingenting som någon skulle kunna åstadkomma med en blick då och då upp mot stjärnhimmeln – det här bör ha varit någons heltidsjobb. Troligen därför trots allt alltför fantastisk, när vi adderar de normala väderleksförhållandena i mellersta Tyskland, där tillräckligt långa mätserier är osannolika att erhålla. Detta, liksom bristen på metoder att skriftligen notera sådana mätserier, gör det så osannolikt att kunskapen uppstått här att vi nog ändå bör se det som mer troligt att kunskapen har färdats norrut, från Tvåflodslandet – trots att detta i så fall skulle vara nästan ett årtusende innan vi med säkerhet vet att kunskapen var känd där. Det finns nämligen också en god anledning till att vi inte säkert kan göra ett sådant konstaterande, nämligen att sumerer och babylonier dröjde medvetet med att sätta kunskapen i praktisk användning. Och anledningen till det är kanske det mest intressanta. Regeln kom till användning först när riket blivit så stort och omfattande att det krävdes samordning i tiden för att utöva en effektiv administration. En fixerad skottmånad krävde alltså inte bara av jordbruket avlönade specialister, astronomer, utan var i praktiken endast av intresse för en mycket välorganiserad elit.

Himmelsskivan avbildar en tredimensionell natthimmel.

Skivans naturalistiska återgivning av himlakropparna, totalt artfrämmande för civilisationerna i söder, och det tekniska utförandet, förstagångsmisstagen, talar alltså däremot för en lokal tillverkning. Att den nedlagts mycket nära där den tillverkats finns också ett annat indicium för; inte minst de båda bågarna på sidorna, som med stor exakthet motsvarar solens horisonter under året vid upp- respektive nedgång, nämligen 82°-83° – givet att vi befinner oss i mellersta Tyskland – inom ett band på 6 mil totalt. Den norra delen av Nebrariket ligger inom detta och Mittelberg, där nedgrävningen skedde, ligger bara fyra mil söder därom. Horisontbågarna utgör fas två, och adderar kunskap, men man tycks samtidigt mindre nogräknade med att behålla den ursprungliga. Möjligen omtolkas ‘alternativregeln’ nämnd ovan, till något helt annat, när två av stjärnorna tas bort. Förfarandet antyder att det gått minst en, troligen flera generationer sedan ursprunget; att det inte är samma smed framgår också av att samma nybörjarfel gjorts vid fastsättningen av den flyttade stjärnan.

Solbåten – symbolik från Egypten via Nebrariket till Norden

Den i fas 3 tillfogade ‘solbåten’ är mer diskret utförd, smeden behandlar objekten på skivan mer pietetsfullt, inga stjärnor flyttas eller tas bort. Ändå bryter man nu på flera sätt mot den tidigare logiken, bl a ‘avståndsregeln’ som inte tillät föremål att befinna sig alltför nära intill varandra; solbåtens cicelerade manskaps- eller årstreck får inte ens plats att utföras vid den närmaste stjärnan. Framförallt är detta uppenbart sena tillägg i högsta grad symboliskt. Liknande solbåtar finns från egeisk konst under 2000-talet f.Kr. och motivet är ursprungligen hämtat ur egyptisk myt, som det färdmedel solguden Ra använde för att förflytta sig under nattens mörka timmar från väst till öst, medan han avvärjer angrepp från ormen Apep/Apophis. På ett av svärden som deponerades tillsammans med Himmelsskivan finns också ett motiv med en trehövdad orm och motivet med en mytologiskt fartyg återkommer även i den nordiska bronsålders religiösa uttryck, bl a på hällristningar och rakknivar av brons, där även hästar, fiskar och ormar utgör ledsagare. Det handlar alltså med stor säkerhet om ett lån från egyptisk religion som nått nordisk bronsålder via Nebrariket (s.69). Att man på det här sättet i omgångar, med flera generationer emellan har gjort tillägg och omtolkningar av Himmelsskivan, visar att föremålets kultiska betydelse snarast tycks ha ökat med tiden – och än större skulle denna bli i nästa fas.

Standaren: ett tecken på envåldshärskare och soldyrkan

De hål som hänsynslöst stansats i en ring runt skivan över såväl horisontbågar som solbåt visar nämligen på en ny exploatering av himmelsskivan, nu som offentlig standar. I hålen tror man att guldgula nitar suttit, som symboliserat solstrålar, vilket i så fall sammanfaller med en ny eller mer utpräglad soldyrkan. Det skulle hänga väl samman med en tilltagande monopolisering av makten i riket, som det finns andra tecken på. Solen utgör den perfekta symbolen för envåldshärskare. Om det runda objektet på skivan inte redan tidigare tolkats som en sol så kan vi utgå ifrån att den gör det nu (samtidigt som möjligheten finns att det hela tiden rört sig om en avsiktlig dubbeltydighet). Att skivan nu får en offentlig funktion visar att den främst har en maktpolitisk betydelse – och kanske ett mått av desperation; skivans magiska ändamål har förlorats eller får träda i bakgrunden, när bevis för härskaren födslorätt krävs för att upprätthålla hegemonin.

39 nitar – som skulle ha varit 40 – en hälsning från Tvåflodslandet

Ändå är det inte omöjligt att stansningen hade en astronomisk betydelse. Antalet infästningar – 39 stycken – är alldeles överflödigt. Om det bara handlat om att fästa skivan på ett standar så att den satt säkert hade detta varit möjligt med fyra stycken – och då med en mer pietetsfull behandling av horisontbågar och solbåt. Smedens planering tycks inte ha varit den bästa, för avstånden mellan hålen är oregelbundna och, om man utgår ifrån en motsols stansning uppifrån, påtagligt krympande. Misstanken har därför uppkommit att planen egentligen varit att göra 40 hål, men att antingen smeden eller astrologen (eventuellt samma person) tänkt eller räknat fel.

Talet 40 är faktiskt ännu en möjlig referens till Plejaderna, som under en period av 40 nätter (och 39 dagar) eller 41 nätter (och 40 dagar) inte är synlig. Det är också en referens till ett heligt tal, vars betydelse bl a letat sig in i bibeln, men som ursprungligen hörde till de gamla sumerernas föreställningar: det var detta som symboliserade huvudguden Enki (Ea).Se även fotnot nedan

Furstegravarna

Men vad är det då som gör bokens författare så säkra på att vi talar om en högkultur? Räcker det med Himmelsskivan? En 2 kg tung bronsplatta med 32 gram guld? Förvisso ett osedvanligt högt metallvärde, skapat med nya tekniker och med metaller långväga ifrån. Och att tolkningen av skivan, dess astronomiska betydelse är förvisso extraordinär. Men inte kan ett enda föremål ses som tillräckligt bevis för en hel högkulturs existens?

Leubingen

Nebraskivan är utan tvivel den i särklass viktigaste biten i fyndpusslet och utgör kulturens signum och fundament. Men det finns förstås mängder med andra fynd. Framförallt handlar det om tre fantastiska gravhögar. Högen i Leubingen, tre mil SV om Nebra, var 8,5 m hög och 34 m i diameter. Den innehöll en i Centraleuropa för tiden närmast oöverträffad mängd guld: en tung armring, två hårnålar och ett stycke guldtråd. Härutöver även två praktfulla bronsyxor och en redan då 2500 år gammal serpentinyxa av sten. Graven har dendrokronologiskt daterats till 1942 f.Kr. och kan utgöra gravplats för en av de första Nebrakonungarna. Liksom eventuellt hans son, som enligt utgrävarna skulle kunna ha funnits spår av, liggande korslagd över en vuxen man. Utgrävningen skedde redan 1877 och tyvärr är benmaterialet helt försvunnet. Man kan ha gjort en förväxling, men barn i furstegravar brukar annars ses som en stark indikation på etablerad arvsdynasti.

Helmsdorf

I Helmsdorf i Nebra rikets nordligaste parti ca 11 mil norr om Nebra, grävdes 1907 en hög av närmast identisk storlek och höjd ut. Även här fann man en massiv guldring, 2 hårnålar och en guldtråd – dessutom 2 likformade hängsmycken. Och även här hade en stenåldersyxa nedlagts, av en något annan typ. Orsaken tror Meller/Michel är ett dynastiskt anspråk hämtat från mytiska härskare, kanske jättar eller gudar. Högen är daterad till 1829 f.Kr. och den gravlagde som man fann skulle alltså kunna vara ungefär fem generationer yngre än mannen i Leubingen. Likheterna är så slående att avståndet i tid närmast förvånar – om man inte drar slutsatsen att det rör sig om en dynastisk tradition. Likheten gör troligt också att formerna satt sig redan vid gravsättningen i Leubingen, så snävt att detta knappast bör ha varit den allra första kungen i dynastin. Och högen i Helmsdorf i sin tur lades alltså fortfarande 200 år innan Himmelsskivan deponerades.

Guldföremålen i de båda förstegravarna i Leubingen och Helmsdorf är närmast identiska, trots att det ligger fyra generationer mellan dem. Traditionen hade alltså redan satt sig.

Hoch, Nienstedt, Dieskau, Schönhöck

Likheterna gör på samma sätt mycket sannolikt att det har funnits minst tre, kanske så mycket som fem lika välfyllda gravhögar som antingen plundrats eller kvarstår outgrävda i modern tid. Ett tiotal sådana vet man om, varav en fortfarande är outforskad: ‘Hoch’ i Evessen, ett par mil väster om Helmsdorf. En annan i Nienstedt, tre mil norr om Nebra, är utgrävd och dokumentationen visar på exakt samma arkitektur. Gravgåvorna fick dock fötter under pågående undersökning, de fördes bort bakom ryggen på undersökningsledaren; en ring av samma typ som i de båda andra gravarna hittades dock i efterhand. En annan redan plundrad hög, Schönhöck, finns nära Dieskau, ett område med osedvanligt mycket bronsålderslämningar fyra mil NO om Nebra. I DIskau fanns också den verkliga fullträffen: ett deponifynd utan hög.

Det mesta talar nämligen för att denna skatt utgör stöldbyte ur en sedan länge bortschaktad hög alldeles i närheten; en hög av oöverträffade dimensioner. Den mytomspunna högen har ett namn som närmast fallit i glömska: Bornhöck, och med en ursprunglig diameter på 65 meter, är den nära dubbelt så stor som i Leubingen och Helmsdorf. Högens volym bedöms ha varit ca sju gånger större, det gör den troligen till den mäktigaste bronsåldershögen i hela Europa.

Bornhöck – en gång den mäktigaste gravhögen i Centraleuropa

En bevarad teckning tillsammans med uppgiften att det tog 40 år att frakta bort materialet var tidigare det enda som verifierade storleken. Men 2014 lokaliserades platsen där högen stått och utgrävningarna som nu vidtogs av restlämningarna, visade att inte bara att omkretsen stämde, utan det rörde sig om samma arkitektur som i de undersökta högarna; en gravkammare i trä, ett massivt stenpansar och ett jordtäcke över alltihop. Gravkammaren var dock, precis som högens diameter, dubbelt så stor. Graven kunde dateras dendrokronologiskt till mellan 10-20 år efter den i Helmsdorf och högen återfanns oväntat ett par malstenar, vars storlek visade på en närmast industriell användning, en centraliserad insamling av säden, och troligen slavarbete. Kärrorna som transporterat jord och sten hade intressant nog samma spårvidd, 115 cm, som i mellersta bronsåldern, flera hundra år senare, och i Norden under YBÅ. Mest intressant är dock det faktum att graven i tiden sammanfaller så väl med Himmelsskivans tillkomst. Och att det deponifynd, som hittades i Dieskau, sannolikt kommer härifrån.

Guldanalysen säkrar sambandet

Genom analyser hade man funnit att vardera en av hårnålarna i de båda furstegravarna i Leubingen och Helmsdorf kom från samma källa som guldet i Nebraskivan och de med den samtidigt nedlagda svärdens manschetter; det mycket silverrika guldet från Cornwall. Samtidigt som guldet i de båda gravarnas andra hårnålar, trådarna och de massiva armringarna tvärtom var mycket silverfattigt och kunde fastställas komma från en helt annan, men också gemensam källa. Härutöver visade det sig nu att det guld som påträffades i Dieskau även det har samma silverfattiga ursprungsort (s. 223).

Guldet i Dieskau kommer ursprungligen sannolikt från Bornhöck – men inte från gravkammaren i mitten, utan troligare en eller flera sekundärgravar, som senare tillfogats i högen.

Förutom tjuvgömman i Dieskau finns det indicier för att en stenyxa, som nu finns i domkyrkan i Halberstadt, skulle härröra från Bornhöck. Dessutom hade ytterligare åtta guldföremål sannolikt stulits från graven. Vilket också stämmer väl in på furstetraditionernas krav på symmetri: att det handlade bl a om dubbla guldarmringar, hårringar, nålar mm. Totalt rör det sig troligen om så mycket som 1868 g guld, mer än fem gånger som i de båda övriga högarna tillsammans. En ofattbar förmögenhet vid denna tid, oöverträffad i Centraleuropa under lång tid. Som en skattning motsvarar varje gram en arbetsvecka bara att sålla fram, mängden motsvarar alltså 36 mans årsarbeten. Hantverket, som givetvis krävde långt högre yrkesskicklighet, räknas då inte alls med (s.233).

Elitens hierarki och sätt att befästa den

En annan viktig anledning till att guldet är så ovanligt här, tycks ha funnits ett förbud i Nebrariket för andra än de allra främsta att äga det. Exklusiviteten härvidlag blir bokstavlig – och säger ännu mer om det samhälle som Nebrariket utgjorde: en extremt utmejslad hierarki. Rikedomen var ett signum för makt som bär envåldets prägel, och hårringar och hårnålar innebar att man kunde pråla med den, göra den synlig för alla. Samtidigt berättade prakten om tillhörighet i ett klockbägarnätverk, spridd från Cornwall, dit den tycks ha kommit ända från ursprungsorten i Ukraina. Här passar även stenåldersyxorna och tanken om ett arv från gudar eller mytiska förfäder in, det handlar om att legitimera sina upphöjda anspråk. Såsom det förstås alltid varit, särskilt för nyanlända, viktigt att hävda gamla anor. Samma ambition syns också i de megalomaniska högsättningarna; man hade här övertagit snörkeramikernas tradition – och överträffat den.

Úněticekulturens härskare stod i en klass för sig själva, men även övriga gravar är noga stratifierade efter rang, i form av antal av och metall i nedlagda dräktnålar, i minst tre olika klasser aristokrati: medan härskarnas nålar alltså var i guld, så tilläts skiktet närmast dem ha hårringar i guld och dräktnålar i brons, i skiktet därefter inget guld, men en eller möjligen två bronsnålar. Förekomsten av barngravar med motsvarande uppsättningar visar att ställningen gick i arv (s.236). De mindre framstående saknar helt nålar och fick enbart keramik med sig. Sedan fanns det många fler som inte begravdes med sådana gravgåvor heller, eller inte med några alls – och så dem som inte ens begravdes.

Furstemord och bevarad eller övertagen dynasti

Avsaknaden av fler högar kan bero på att man i och med Bornhöck bytte gravskick. Det finns en del indicier som talar för att den exempellösa guldsakssamlingen kan ha härrört från en eller flera sekundärgravar, och att huvudgravkammarens gåvor trots allt i så fall inte var dem man fann i Dieskaudeponeringen, bl a skulle den funna guldyxan stilmässigt vara ca 50 år yngre. Förändringen skulle kunna ha samband med att den ett årtionden tidigare begravda fursten i Helmsdorf visade sig ha blivit mördad, med tre dolkstötar. Med stor sannolikhet var mördaren betrodd, som tillåtits bära vapen i härskarens närhet, att dolkstöten kunnat upprepas tyder på att inte ens vakter varit närvarande.

Oavsett om den befintliga dynastin lyckades bevara sin ställning eller om det var någon annan som tog över, så visar den stora gravhögen att ett eventuellt kuppförsök måste ha misslyckats. Att det funnits någon form av statliga institutioner som garanterade stabilitet är därför troligt (s.249). Härskarnas makt minskade inte heller. Den starka centralmakten tog sig också i uttryck i att handeln monopoliserades: medan bärnsten från norr under denna tid sällan fann sin väg söder om Alperna, så kom heller inte bronset mer än mycket undantagsvis hit till Norden. Úněticehärskarna ville helt enkelt inte dela med sig – och man hade makten att genomdriva sin politik. Den här oviljan att fungera som handelsknutpunkt kan ha bidragit till rikets upplösning; i vart fall fanns här en potentiell möjlighet till stora vinster som gick riket förbi – inte bara härskarna, utan även den övriga aristokratin. Återigen såväl ett bevis för en starkt centraliserad makt, som för stora potentiella spänningar.

Inga befästningar, inga naturliga gränser – gynnar egalitär individualism

Det som då inställer sig är frågan om hur det kom sig att Nebrahärskarna inte behövde befästa borgar o d för att upprätthålla sin maktställning, eller varför de förtryckta invånarna inte bara rymde. Det saknas vallar, sådana som Danavirke som skyddade Jylland, 2.500 år senare, och trots avsaknad också av skyddande berg, vatten eller öknar, så förefaller Nebrarikets befolkning ha levt i relativ fred. Den väl manifesterade hierarkin förefaller ha bidragit starkt till att ha pacificerat medborgarna. Till skillnad från kulturerna både före och efter Nebrariket, så gravlades ytterst få män, undantaget härskarna, under denna tid med vapen. Freden hade säkert sin egen lockelse också, för yttre och inre säkerhet är ju detsamma som den klassiska nattväktarstaten, och med belöningen är medborgarnas acceptans och underkastelse.

Nebrariket saknade i stort sett naturliga gränser.

Intressant är att Úněticekulturen utanför Nebrariket helt saknar efterlämnade gravhögar av dignitet. Samtidigt som de uppvisar betydligt rikare fynd i de vanliga flatmarksgravarna. I Böhmen t ex finns det ingen korrelation alls mellan gravarkiturens komplexitet och gravgåvornas dyrbarhet. I Nebrariket talar spåren istället för att härskarens makt blev allt mer diktatorisk. Ett tilltagande förtryck spåras i rikets yngre tid, efter Himmelsskivans tillkomst. Mot 1700-talets f.Kr. slut förekommer knappt inga gravar alls, trots att bosättningsmönstret är intakt. En hypotes är att härskaren inte bara lånade himmelskalendern från Hammurabi’s Mesopotamien, utan även solkulten kulturella särdrag, som glorifierade härskaren, jämställde honom med gudarna, medan alla hans undersåtar gjordes till betydelselösa statister. Grymma människooffer förekom, det är i en ny undersökning belagt att sådana var avsevärt vanligare i hierarkiska samhällen än i de egalitära. De var ett effektivt medel för social kontroll och gav bestraffningen religiösa motiv, som tjänade syftet att visualisera härskarens gudomliga makt. Men med goda flyktvägar fungerar tyranni inte i längden. Var det därför riket gick under?

Rikets medborgare var längre, hade ett högre proteinintag, samt en högre medellivslängd än befolkningen i omgivande kulturer; den relativa välfärden talar för att invånarna helt enkelt kan ha känt lojalitet med sina härskare, åtminstone innan dessa blev alltför mycket av envåldshärskare. Den slutsats Meller/Michel drar, att de topografiska förhållandena skulle ha varit av betydelse för styrelseskicket är intressant. Och de går längre än så. Frånvaron av naturliga gränser i kombination med jordar som inte krävde gemensamma ansträngningar att bevattna eller dika ut, menar de gav en annan mentalitet: var och en fick ‘själv vara sin bäste dräng’. Härskare som blev alltför grymma var det inte omöjligt att rymma ifrån – despotin i Nebrariket tilläts heller aldrig gå till samma excesser som i Egypten eller Tvåflodslandet. De grekiska statsstaternas egalitära samhällena, som annars brukar anföras som moder till de unika västliga frihetsidealen, skulle alltså ha en tradition redan från äldre bronsålderns Mellaneuropa. Samma argument kan förstås användas även om det glesbefolkade Skandinavien och de fria svenska böndernas unika särställning. Den vilar alltså på en ännu mycket längre germansk tradition – och i grunden på vår skog och mark! Att individualismen har ett så jordnära ursprung är det nog få som skulle kunna ana.

Vapendepåer – och arméer

Nebrarikets stratifiering var alltså unik. Detta understryks än mer av det faktum att man monopoliserade vapenmakten. Samtidigt som flatmarksgravarna saknar vapen, så har man hittat flera stora vapendepåer. En av dessa innehöll 98 kopparyxor och låg i direkt anslutning till en furstes troliga bosättning – ett enormt långhus, 44 meter långt och 11 meter brett – med högen i Leubingen inom synhåll. Yxorna bars av fotsoldaterna, men även anförarnas vapen fanns här: två stycken dolkyxor av brons. Yxorna härrörde från samma ursprungskälla; tillverkning, inköp och distribution ser ut att ha skett i samhällets regi. Ett liknande långhus, ännu större, och näraliggande depå har hittats i Zwenkau respektive Schkopau, antalet vapen ökar här motsvarande huslängden: 124 yxor och 57 meters hus.

De största vapendepåerna, med cirka 300 yxor vardera, har man inte oväntat hittat i Dieskau – ännu ett tecken på de i Bornhöck gravlagdas särställning. Distribution av mat till krigarna hänger troligen tätt samman med insamlingen av säden, för gemensam malning; härskarens andel betalades i natura, direkt till hans soldater. Att fotsoldaterna inte fick bära brons kan ha haft med rituella och hierarkiska krav att göra, på samma sätt som guldet var förbehållet härskarna. Den idag välkända färgkoden guld, silver och brons härrör redan från Nebrarikets hierarki. Hittills har forskarna hävdat att det inte fanns stora arméer i Europa under äldre bronsåldern, men Nebrarikets skulle kunna vara just det undantag som förklarar freden i riket: inga grannar kunde konkurrera. Att mer eller mindre stående arméer givetvis även kan ha använts för att kontrollera den egna befolkningen är minst lika sannolikt.

Nebrariket – en stat

Meller/Michel anser att det förgermanska Nebrariket grundlades cirka 2200 f.Kr. vid bronsålderns ingång. Det uppstår som en följd av att klockbägarkulturens metallarbetare uppgår i och förenas med den redan etablerade snörkeramiska kulturen. Vi ser att det handlar om en fredlig union, dels i själva höggravskicket, dels i gravgåvorna som gör åtbörder och referenser bakåt till snörkeramiska föregångare. Klockbägarna verkar ha haft en ledande roll, med en stigande andel DNA-fynd; från att snörkeramikerna utgjort över 3/4 av totalen, så blir klockbägarna snart över hälften. Ändå är man mycket noga med att anknyta till forna tider i den gemensamma gravkulten. Det här var koncept som visade sig vinnande; kulturen inte bara överlevde, den frodades.

Att furstegravarna tillhör Úněticekulturen framgår av fyndföremålens typiska former. Men ännu intressantare är att samma spårämnen hittats i guldet som i Himmelsskivan. Detta visar att riket också bestått som ett sådant under lång tid. Kontinuiteten, inklusive förmågan att överleva även kuppförsök och mordet på en av härskarna; furstegravarnas många likheter, de långväga och långvariga handelskontakterna, förmågan att generera överskott till en elit; specialister som astronomer och mjölnare; en betydande härmakt, som både förmådde upprätthålla fred och skära av kontakterna mellan norr och söder: allt detta talar för att Nebrariket bör betraktas som en stat också i modern mening. Man hade herrevälde i rummet, inom ett väl avgränsat område över människorna som levde där, och under en längre period. Så lyder Breuers definition. Den skiljer Nebrariket från de primitiva hövdingadömen runt omkring, före och efter, vilka som mest tycks förmått hålla sig intakta i 50-150 år utan kollapser.

Bronset och hemligheten bakom hur det nya åtråvärda ‘hårda guldet’ med nickelhaltig kopparmalm kunde ‘massproduceras’ genom gjutning var nyckeln till Nebrahärskarnas makt. Det var klockbägarna som bidrog med denna, och det var de som dominerade i unionen med snörkeramikerna. Nebrariket byggdes med kunskap, inte förvaltning som i Mesopotamien; varken städer eller skrivkonst var nödvändigheter, däremot vann den högt specialiserade staten på att införa en gemensam kalender, Himmelsskivan.

Men högmod går före fall. Envåldshärskarna blev alltmer despotiska och deras motstånd mot att utnyttja sitt potentiella handelsmonopol som knutpunkt mellan norr och söder innebar starka spänningar. Dessa verkar härskarna ha mött med ännu hårdare förtryck. Nebrahärskarnas fall kan också ha att göra med att grannarna i norr och söder till slut fann handelsvägar som rundade riket, via Oder. Ändå är det först efter att riket helt upplösts som bronset på allvar börjar strömma till Norden och bärnstenen härifrån till kulturerna runt Medelhavet.

Slutet: Theras utbrott – solgudens svek

Denna rikets slutliga undergång förefaller ha katalyserats av en naturkatastrof: Theras utbrott ca 1600 f.Kr. – ett av de fem största vulkanutbrotten under de senaste 5.000 åren. Det var för att blidka solguden som Himmelsskivan deponerades. Men härskarens offer accepterades inte, han var uppenbarligen inte längre gudens språkrör, hans maktbas hade försvunnit. Undergången är i sig ytterligare ett bevis på rikets höga civilisationsnivå: samtliga mer avancerade begynnande statsbildningar i Europa tycks ha drabbats av samma öde; El Argar i SO Spanien, Wessex i SV England och tell-kulturerna i Donaubäckenet. Traditionella samhällen är mer robusta i detta avseende; härskarnas anspråk är lägre och det överskott som krävs för att hålla sig med en överbyggnad av aristokrater, soldater och specialister betydligt mindre. Det skulle ta mycket lång tid innan någonting liknande uppstod i Centraleuropa. Vad vi har all anledning att förvänta oss är dock att Nebrariket levde kvar i mångas minnen. Inte minst i Skandinavien, dit många av Nebrarikets ättlingar valde att emigrera.

Det var de mer avancerade bronsålderskulturerna i Nordeuropa – Nebrariket och Wessex – som föll samman efter Theras utbrott 1600 f.Kr.

Magnus Stenlund

fotnot om talmystik och astronomiska samband:

Faktum är att det går att få ihop en mängd intressanta samband i en talserie från roten ur två (≈ 1,4142), talet Pi (≈3,1416), 5, 7, 19, 40, 72, 235 och 360.

Förutom redan förklarade betydelser av dessa tal kan tilläggas att talet 40, som var Ea’s/Enki’s tal, också kan ha med stjärnbilden AŠ-IKU ‘Fältet’ (Pegasus) att göra, och därmed även sumerernas beräkning av roten ur två, som är diagonalen i en kvadrat med sidan ett. Att man också räknade ut ‘roten för året’ kan vi ta för givet – kvadraten utgör en i alla tider använd approximativ symbol såväl för detta som för solen och cirkeln (i Tvåflodslandet, men särskilt i klimatzoner med fyra årstider som vår egen). Sumererna ligger också bakom indelningen av cirkeln i 360 grader, vars stora praktiska delbarhet säkert också var anledningen till att man länge bekvämt räknade med detta antal även för dagarna på ett solår, trots att man var fullt medvetna om att det saknades fem.

Solårets ‘extra’ fem dagar har fått sin förklaring i egyptisk myt, där guden Thoth slår vad med månen för att vinna 1/72-del av dess ljus, d v s de fem saknade dygnen. Talet har stor betydelse också i vedisk tro, liksom i zoroastrisk och i germansk, där det är kopplat till eld och ursprung – och troligen till månen.

Talet sju, som alltså är de synliga Plejadernas, figurerar också i de olika nämnda vapendepåerna i Nebrariket, vars antal oftast är jämt delbart med detta. Förklaringen torde vara praktisk: sju utgör det största antal vi kan hålla reda på i korttidsminnet, och utgör därför rimlig storlek på en väl fungerande stridsenhet. Men sju är också antalet ‘extra’ månmånader som behövs för att med bara två timmars differens erhålla samma tidsrymd som de 19 solåren i metoncykeln (235-12*19 = 7).

Talet 72 utgör alltså en direkt länk mellan 5 och 360; ett mer komplext samband finns mellan 40, 72 och 235: rot(72) ≈ rot(235)*40/72. Roten ur 72 råkar också vara lika med sex gånger roten ur två, det vill säga diagonalsumman i en kub med sidan ett. Roten ur två, kvadratens diagonal, kan i sin tur ses som en parallell till talet Pi, diametern eller ‘cirkelns diagonal’. Motsvarande diagonalsumma för ett klot blir med samma logik 6* Pi ≈ 19 ≈ rot(360).

Sambandet mellan roten ur två, Pi och sju ges av det faktum att Pi ligger på halva det relativa avståndet mellan roten ur två och sju: d v s Pi/rot(2) ≈2,221 ≈ 7/Pi ≈ 2,228. Skillnaden är bara 3 promille och det exakta medeltalet är också nära roten ur fem (≈ 2,236). Geometriskt kan vi uttrycka det som sidan på en kvadrat med arean fem och diagonalen ≈ 3,16 ≈ Pi. En kvadrat med dubbla denna area, 2 * 5, har en sida ≈ 3,16 ≈ Pi och diagonal = rot(40/2).

Dubblar man sedan sidan på kvadraten tio (till ≈ 2*Pi), så blir arean exakt 40 och diagonalen rot(40*2). Om vi istället låter sidan vara aningens mindre, motsvarande det exakta Pi * 2, så blir arean ≈ 39,49, eller avrundat till heltal 39, antalet nithål på Nebraskivan. En omkrets på 40 slutligen, ger arean 100 och diagonalen rot(2) * 10 eller ≈ 2 * 7.

Handlar detta om triviala samband? Eller kan man ha haft användning för sådant i astronomiska beräkningar? Att dåtidens astronomer/matematiker pulade runt med siffrorna på det här sättet för att finna ‘heliga’ samband är närmast en nödvändighet för att de sedan faktiskt skulle upptäcka något av mer praktiskt intresse, som till exempel fenomenen på natthimlen.

Här finns faktiskt också en möjlig förklaring till hur Plejaderna kan ha spelat roll för att räkna fram metoncykeln. På samma sätt som Pi utgör det relativa medeltalet mellan roten ur två och sju, så utgörs det relativa medeltalet mellan sju och 235 av 40: 235/40 ≈ 5,875 ≈ 40/7 ≈ 5,714. Mer exakt är medeltalet 7*rot(235/7) ≈ 40,56. Det vill säga mycket nära mitt emellan 40 och 41, just så stort antal dagar som Plejaderna i medeltal inte syns på natthimmeln! Att sumererna sedan valde 40 och inte 41 som ‘heligt’ är ju inte så svårt att förstå, inte minst med hänsyn till de övriga samband som de bör ha hittat enligt ovan.

Publicerad 13 kommentarer

EU-paketet i hamn. Nej, jag orkar inte säga mer.

EU-paket motsvarande 7,7 bn svenska kronor är i hamn. Hälften direkt i bidrag. Hälften som ‘lån’, som inte ska börja betalas tillbaka förrän 2058. Det kallas för ‘Coronabekämpning’, men redan nu finns det med element som ‘klimatbekämpning’ i denna långtidsbudget, EU:s rätt att ta upp lån och fördela pengar lite som man vill är bekräftad och hur farlig denna praxis är kommer med tiden visa sig. Det vi just hivat in pensionsbesparingar och låst upp våra barns framtid i kallas fortfarande kallas ‘union’ för fred och frihandel, men har under Merkels och Macrons ledning allt mer tagit skepnad av ett planekonomiskt haveri. Vi som vill ur detta kommer tvingas lösa ut oss med enorma belopp, i praktiken kommer det knappast ens vara möjligt. Det man gjort kallas långsiktigt, men det är snöd ekonomisk vinning på mycket kort sikt som drivit på. Intressegrupper med stora aktieinnehav, rakt över hela Europa, är de som har mest anledning att vara glada. Annat ser det ut för skattebetalarna. Bara denna ‘lilla aptitretare’ kan komma att kosta 120.000 per heltidsarbetande svensk.

Tvåhundra underskrifter på uppropet för nej till fler stödpaket. Det räcker förstås inte så långt. Jag orkar inte kommentera detta mer.

Magnus Stenlund Sunt Förnuft
Swish 070-763 97 02 Bg 591-5640

Publicerad 4 kommentarer

Klanerna i Tyskland visar hur religiösa fundamentalister och kriminella hjälps åt att utveckla parallellsamhället som snart alla nya invandrare lever i. Även de förr välintegrerade.

Den mordhotade Ghadban – islamforskare av en typ som inte finns i Sverige

Ralph Ghadban är en av de viktigaste islamforskarna och -kritikerna i Förbundsrepubliken Tyskland. Efter en ny bok, som blivit bästsäljare i ämnet, så är han också dödshotad och lever under polisbeskydd. Detta är regelmässigt så det ser ut för publicerade islamkritiker. Notera att det står just islamkritiker, inte islamistkritiker. Det senare är ett sätt för kritiker att slippa bli dödshotade, och framförallt ett sätt för försvarare av islam att medvetet undvika att se eller rent av dölja problemets omfattning. De i Sverige statligt finansierade islamforskarna tillhör genomgående den senare gruppen.

Klansamhället på väg ta över – även i tidigare tillsynes ‘välintegrerade’ grupper

Ghadban redovisar i sin bok, “Arab Clans – The Underestimated Danger“, som kom ut 2019 och som citeras i artikeln i Berliner Zeitung (fungerar bra att vid behov översätta från tyska med Google Translate) hur klansamhället fungerar och hur det förstärkts de senaste decennierna inom den muslimska diasporan i väst, som i Tyskland framförallt består av turkar. De en gång tillsynes väl integrerade turkiska invandrarna har på senare tid börjat återupprätta ett klansamhälle, som en direkt följd av allt starkare fundamentalistiska strömningar.

‘Behovet’ av ett sådant återupprättat klansamhälle i väst är ytligt sätt noll. Vår rättsstat har tagit över dess funktion. Men det är inte av behov som återupprättandet sker. Det är en medveten politisk strävan. Klansamhället står i direkt motsatsställning till vårt rättssamhälle, och underminerar detta konsekvent. I parallellsamhällena har man lyckats. Där är rättssamhället i bästa fall sekundärt; klanerna har gjort sig själva nödvändiga – utan att tillhöra en sådan har man inget reellt skydd mot andra klaners rättighetsanspråk. Strävan efter mer makt och våldsmonopol är sedan en naturlig konsekvens, en våldsam och kriminell tävlan rakt på tvärs emot rättssamhällets regler; det är med den starkares rätt all rättskipning sker i ett samhälle dominerat av klaner.

Islam och klanerna – en symbios baserad på systematiskt kvinnoförtryck

Varför är då dessa klaner så starkt förknippade med islam? Det har att göra med 1. ingen religion betonar och reglerar familjelivet som islam; islam är de facto en totalitär lära, som strävar efter inflytande i varje del av de troendes liv, handlingar och tankar, såväl i den privata som offentliga sfären. Detta blotta faktum cementerar klanerna som den viktigaste byggstenen i samhällslivet. 2. Genom kusingiften, endogami, blir lojaliteten inom klanen större, eftersom den aldrig riskerar att tunnas ut. Islams främste profet, Muhammed, liksom flera av de övriga stora profeterna ägnade sig åt sådan, uppmuntrar den och rent av stipulerar den i en mångfald texter. 3. Kusingiften kräver i sin tur tvångsäktenskap och sådana är enklast att genomföra då bruden är minderårig och helt beroende av sin familj. Även sådana äktenskap är enligt islams religiösa texter både tillåtna och eftersträvansvärda. 4. Det senare inte minst eftersom islam samtidigt uppmuntrar och kräver att äktenskapen producerar en rik avkomma, d v s många barn – allt under fem är ett misslyckande.

Enligt Ghadban är systematiskt kvinnoförtryck alltså en nyckel, både till klansamhället och den fundamentalistiska trosriktning som allt fler muslimer i väst idag sugs in i. Islam förespråkar kraftfullt en extremt patriarkal ordning – denna ordning både upprätthåller och förstärker klanerna. Obs: det här är inte ett argument mot patriarkala idéer generellt. Ska vi ta en jämförelse med hur det skulle kunna se ut i Sverige, så är det lite som ett killgäng med tonårspojkar, som eggar varandra till våldsbrott begångna i pubertalt övermod, och som – helt oväntat – skulle få sina fäders och släktingars stöd och uppmuntran. Så fungerar det inte i Sverige. Har aldrig gjort heller.

Europeisk kultur – särskilt den protestantiska – är frihetlig, individualistisk – och antiklan

Sanningen är att vi knappast ens under s k förhistorisk tid har haft ett liknande samhällssystem i nordvästra Europa. Det finns intressant bevisföring som talar för att de topografiska villkoren utvecklat en annan samhällssyn – här har det alltid funnits möjlighet att fly undan grym despoti, och de jordar som först bröts när jordbrukarna kom hit krävde inte samarbete för att undgå översvämning, näringsfattigdom eller torka – ett samarbete som ofta framtvingades genom slavarbete vid högkulturerna i Tvåflodslandet mellan Eufrat och Tigris och vid Nilens stränder. Även Sydeuropas katolska länder genomsyras av det gamla romerska ‘bonus pater familias’-idealet, som på väsentliga moraliska grunder skiljer sig från hur obrottslig lojalitet med familjeklanen ska tolkas: man beter sig helt enkelt inte hur som helst mot andra människor ens enligt den italienska maffians kodex, då riskerar man att straffas av familjens överhuvud. Prioriteringarna är annorlunda i t ex Libanon, där klanen betyder allt.

Klanernas dödsdomar: fungerar

Det räcker att någon (sanningsenligt) berättar om hur klanerna i väst stulit sina rättigheter, för att deras libanesiska klanfränder ska uppfatta det som en oförrätt värd en dödsdom, så som Ghadban drabbats av; den falska bild de västliga kusinerna i självhävdelse förmedlat har avslöjats och detta är inte acceptabelt. De folkgrupper som lever i Libanon eller andra områden där denna extrema klanfilosofi dominerar har också av ren självbevarelsedrift tvingats anamma samma principer, oavsett religiös bakgrund. Sanningen är ju att så extrema hot fungerar, rättsstaten har mycket litet att sätta emot, både för att försvara dem som utsätts och för att ge tillräckligt avskräckande svar – eller tillfredsställa sådant behov av hämnd som våra mest primitiva behov kräver. Vi kan alltså utgå ifrån att kristna syrier som kommer till Sverige vid sin ankomst är lika indoktrinerade. Och samtidigt som det ofta existerar ett oförsonligt (rasistiskt/religiöst/stam/klan-)baserat hat mellan grupperna, så känner man kulturellt ändå en större förståelse för och samhörighet med sina fiender, än med de naiva och svårbegripliga sekulära, individualiserade svenskarna. Detta gäller alltså numer även turkarna i Tyskland:

Google translate översättning av Ghadbans svar på frågan om hur klanerna påverkar muslimerna i väst, ur artikeln i Berliner Zeitung.

De kriminella har katalyserat den religiösa extremismens framgångar

Det är de kriminellas oerhörda arrogans som aktualiserat den politiska betydelsen av klanerna, enligt Ghadban. Deras stölder och uppgörelser sker helt ogenerat, och får politisk betydelse genom att de avslöjar rättsstatens undfallenhet och oförmåga att ingripa. Detta ger stark mersmak.

Här fallerar den svenska Google-översättningen. KaDeWe är Berlins motsvarighet till Londons Harrods och vårt NK. Enorma rån som helt öppet kunnat genomföras måste inte bara mätas i pengar, utan även i politisk betydelse. I Sverige har vi än mer drastiska exempel än de tyska: skjutningarna och bombningarna, som Tyskland ännu förskonats från.

Anhöriginvandring – en anomali utan minsta berättigande – som stärker klanerna

Precis som i Sverige demoniseras all kritik mot islam och de arabiska invandrarna även i Tyskland. Möjligheten att ingripa polisiärt effektivt togs bort när man förbjöd identifiering som kallades ‘rasifierad’. Alla som har invändningar klumpas ihop med radikala ‘högerextremister’. Familjeåterförening är ett positivt ord, precis som anhöriginvandring, men i praktiken är det en eufemism: vad man gör genom att ta hit de anhöriga (främst kvinnorna) är att stärka klanerna, förstora dem och låta dem radikaliseras ytterligare i miljöer där det västerländska rättssamhället givit upp. Anhöriginvandring är per se en ren anomali: om dessa anhöriga verkligen behövt uppehållstillstånd i väst, så hade de ju fått asyl själva och alltså kallats flyktingar. Det faktum att de lever utan sådant behov är ett starkt indicium för att även deras ‘kusiner i väst’, som kommit hit och fått flyktingstatus, i själva verket skulle kunna återvända och återförenas i det land man en gång lämnat.

Sverige: värre än Tyskland – när det gäller spridande av antiislamsk information

Detta reportage är publicerat i en tysk dagstidning, av ett slag som här i Sverige skulle definieras som MSM eller systemmedia, enda medieöverlevaren från DDR-tiden och fortfarande en av de två största dagstidningarna i den tyska huvudstaden, trots kraftigt vikande upplagor de senaste två decennierna. Med detta sagt: trots Merkels postmoderna gastkramning av Europas största ekonomi och politiskt mest betydelsefulla land inom EU tillsammans med Frankrike, så existerar det faktiskt en möjlighet för kontroversiella personer att få komma till tals. Där är vi inte i Sverige, långtifrån, trots att problemet är ännu större här.

Magnus Stenlund Sunt Förnuft
Swish 070-763 97 02 Bg 591 5640

Publicerad 1 kommentar

Sverige och Norge är tyvärr ingen fabrik. På sikt är våra normer långt viktigare än pengar och industrikunnande.

Jan Petter Sissener har rätt. Att vi passar ihop ungefär som två företag. Det betyder förstås inte att det skulle vara bra för något annat än ekonomin. Och ekonomin är bara en motor, den är kroppen, benen och armarna, medan kulturen är tanken som styr vart resan går. Utan ett klokt huvud och goda tankar hade motorn aldrig kunnat få sin drivkraft. Utan en vettig färdplan så kan individen, summan av kropp och själ, heller inte utvecklas och bli starkare på sikt.


Med ännu mer bränsle och kraft kommer Sverige (och Norge) bara styra ännu snabbare och hårdare in i bergväggen. Det är därför vi ska se Corona och den kris som vi nu bara har sett början av, inte bara som ett hot utan också som en möjlighet. Fjällen kommer falla från mångas ögon. Inte på grund av att goda argument har övertygat dem, för sådana har funnits i mängd och massor mycket länge nu för alla som vill ta del av dem. Utan på grund av nödvändighet, nöden och bristen har nämligen alltid varit den bästa väckarklockan.


Sissener har många kloka tankar i den här DN-artikeln. Hans argument varför krisen kommer bli allt annat än ‘V-formad’ är mycket välgenomtänkta och övertygande. Den globala frihandeln är på väg att bryta samman och förvandlas till tullmurar (EU-UK) och handelskrig (USA-Kina). Oron för att hamna på fel sida murarna vid nästa och kommande kriser (Coronas andra våg, framtida nya pandemier) innebär att företagen redan påbörjat kostsamma anpassningsåtgärder. De kommer fortsätta, och de kommer driva upp kostnaderna för all varuproduktion. Vi kommer helt enkelt ha råd med mindre, allt annat lika. Men allt annat är inte lika. Det är långt värre än så.


De som inbillar sig att vi raskt kommer vara tillbaka där vi nyss befann oss, så fort vi kommer ut ur Coronakarantänen, tar grundligt fel. Man kan inte tvinga människor att konsumera. Och människor som blivit av med jobbet varken kan, vill eller bör leva stort. En kraftigt minskad konsumtion till följd av arbetslöshet, lägre löner och högre sparande kommer ofelbart driva konjunkturen nedåt, oavsett börsens (läs de stora kapitalägarnas) glädje över bidragsregnet.


Vi måste också komma ihåg att situationen var på väg att urarta redan innan Corona kom. De långsiktiga effekterna av en lånedriven tillväxt och allt lägre produktivitet, och en massinvandringsbubbla som på flera sätt redan hotar att spricka, så var ju det som händer nu redan ett oundvikligt faktum, även om det var svårt att exakt bestämma datum.


Krisen kommer föda nya kloka tankar. En ändrad färdplan. Nya långsiktiga mål. Sådana som bygger de värderingar vi nu mer än någonsin behöver. Vi kommer behöva bygga upp vårt hus från grunden igen. Och då måste vi vara mycket långsiktiga. Precis som man var vid 1800-talets mitt. De beslut som då fattades gjorde inte bara Sverige till en industrination av yppersta rang. Vi fick stadga i den spirande demokratin. Nationalstaten höll ihop. Trots hungersnöd och svältår, trots betungande krav på en fattig befolkning att möta det yttre hotet från Ryssland. Trots urbanisering och ökande klassklyftor.

Hur man gjorde det? Med en sund nationalism. Som i sin tur byggde på en tydlig och moraliskt stärkande föreställning om vad som var svenskt. En gemensam ursprungsmyt att vara stolta över, som inte behövde tolkas. Och som därmed inte heller kunde misstolkas. Läs mer om mitt projekt för att skapa ett långsiktigt uthålligt Sverige: Tillbaka till vårt ursprung, låt myten bli verklighet igen.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft
Swish 070-763 97 02
Bg 591-5640

Publicerad Lämna en kommentar

Många ‘bara’ just nu: börsen -15%. Corona: 13 döda igår. Handel & nöje -24%. Fler optimister än pessimister – och SAP över 30%! Vad kan gå fel?

Väljaropinion i Sverige kan liknas vid ett djupt hav. De stora underströmmarna dröjer med att komma upp till ytan, men när de väl är där så flyter de obevekligt fram med väljarna som drivved, åt ett eller annat håll. Men så kan en lokal vind plötsligt ställa till det ibland. Såsom Corona. En storm i ett vattenglas enligt somliga, för ‘det har ju inte ens dött så många som i en vanlig influensa’.

Att sossarna blivit nästan 30% procent fler – och t o m stabila SD förlorat var tionde väljare, är enligt alla förståsigpåare en Coronaeffekt. Dels för att alla andra nyheter, om massinvandring och därmed sammanhängande kriminalitet, försvinner i flödet. Dels för att vi tycks gilla Löfvens/Tegnells strategi. Löfven saknar de flesta kvalitéer som en ledare bör ha, men han är onekligen duktig på att framstå som en trygg och samlande gestalt, landsfadern som kan trösta ‘såja, såja’, och lite snällt brumma åt oss att vi måste hålla ut ’tillsammans’. Jag vill också lägga till att Tegnell ser ut att fylla ett behov av ‘den starke ledaren’ som så många har saknat. Man kompletterar helt enkelt varann.

Var tionde SD:are har bytt, troligen till S., som blivit nästan 30% fler. Tack vara Tegnell- och Löfveneffekten.

Vi befinner oss just nu i stormens öga, och de som går på illusionen att allt är på väg att lösa sig på smidigast tänkbara sätt blir fler och fler. Löfvens och Tegnells ‘platta-ut-kurvan-strategi’, ser ju ut att fungera, tycker de som lyssnar på Folkhälsans dragningar och ser lugnande rubriker i tidningarna, snälla och icke-ifrågasättande citat från Tegnell.

Sedan den 3 april har optimismen tilltagit. Det korrelerar perfekt med Tegnells prat om ‘avplanande kurvor’.

Optimisterna är därmed plötsligt i majoritet igen. Trenden är solklart positiv ända sedan 3 april. Då hade just statistiken över antalet dödsoffer tagit ett rejält hopp upp, men det verkade inte bekomma de glada. Man tror alltså uppenbarligen mer på Tegnell än på reda siffror.

DN 2 april
DN 5 april
SvD 9 april
DN 6 april

Även börshumöret är på topp.

Sedan 16 mars har börsen också klättrat upp igen. Faktum är att den nu står på ‘bara’ 15% minus sedan årsskiftet. Det beror enligt aktiechefer och börsanalytiker på alla de fantastiska paketen som riksbanken och regeringen slängt till den.

Börsen är glad. Tro ja’ det. Alla gillar att få gratis pengar i massor. Men när kommer man börja fundera över statens och skattebetalarkollektivets framtida investerings- och konsumtionsmöjligheter, efter att denna kassa länsats?

Det finns möjligen grund för en sådan rekyl, även om det naturligtvis är svårt att begripa hur det unika tvärstoppet i ekonomin bara ger ett så lätt hack i börskurvan. Någon nytta måste ändå alla våra gemensamma besparingar göra när de placeras i nya händer. Men det intressanta för alla att veta, är att ‘marknaderna’ ser ut att vara funtade så att de bara förmår smälta en bit i taget. Nyss var det obehagliga domedagsscenarion, just nu är det de positiva effekterna av den enorma – för aktieägarna gynnsamma – förmögenhetsöverföringen.

Däremot har man inte alls velat göra någon bedömning av negativa diton. Erik Pensers aktiechef säger i EFN:s sändning att sådana effekter får man oroa sig över i höst. D v s att skattebetalarkollektivets och därmed staternas framtida förmåga att komma till undsättning, för näringsliv, banksystem, aktieägare eller vanligt folk – kommer vara ytterst begränsade efter detta. Såvitt jag har sett så gör man inte ens en kalkyl över hur mycket mindre den offentliga sektorns konsumtion och investeringar kan antas bli, än mindre den plundrade allmänhetens. Det vågar man och vill inte. För nu är man inne i ett ‘positivt sentiment’, då skiter man blankt i alla dysterkvistar.

Pågående hjälppaket är så långt ifrån marknadsekonomi man kan komma

Nu kanske ni tycker jag låter som en vänsterpopulistisk kverulant, som vill ha ‘mer pengar till folket’ istället, ungefär som vänsterpartiet. Men det är det inte alls fråga om. Tvärtom. Det som pågår nu är helt atypiskt för en öppen marknadsekonomi – det är ‘marknadssocialism’, där staten har tagit Corona som ursäkt för att sprätta iväg pengar åt alla håll, även till (delar av) allmänheten, genom att betala halva löner till korttidspermitterade istället för att ge dem vanlig a-kassenormerad ersättning.

Poängen är att man inte bidrar till konsumtionen i alla fall, i detta läge – och risken är stor för att vi kommer behöva dessa pengar senare. Regering och riksbank agerar 1. som om verkningsgraden av alla pengar saknar betydelse, 2. som om det saknas botten i den källa man öser ur. Just nu tycks man ha övertygat ‘marknaden’ om detta, men man kan vara lugn för en sak, och det är att marknaden genomskådar alla lögner förr eller senare. Just nu saknas dock intresse; på det här sättet har man istället skapat en trevlig rekyl som ger alla närmast inblandade möjlighet att kliva av på toppen av, innan det bär iväg nedåt igen.

Corona är en pågående seriekrock

Vad optimisterna inte tycks vilja fatta är att Corona är en pågående seriekrock som om vi inte uppammar samhällsapparatens alla krafter – och vårdapparatens i synnerhet – så skulle vi snart vara uppe i 200-300.000 dödsoffer. Och att skillnaden mellan att ta i ordentligt eller bara lite grand därför kan utgöra många tusen liv. Först epidemins offer, och sedan offren i en depression, som bara kan undvikas om ekonomin kommer igång igen i tid.

De nordiska marknaderna bryr sig hittills inte om vilken strategi man valt, Sveriges eller resten av världens; börserna är ungefär lika mycket ned (och upp), skillnaderna beror mest på hur viktade länderna är mot olika sektorer. Att vi i Sverige alltså har kunnat hålla öppet olika verksamheter är en chimär, eftersom man ändå gått med stora förluster. Kanske ännu större än om man hade bommat igen helt. Men påståendet att vår strategi inte skulle ha skilt sig så mycket från andra länders är ändå ogrundat. För allmänheten har gjort betydligt mindre försakelser än i grannländerna. Det går att mäta med ‘big data’ som Google tagit fram, publicerat i DN 5/4.

Jodå, som synes så har avstängningen i Sverige varit betydligt lindrigare, den mer halvhjärtade frivillig-strategin har inneburit att ökningen av hemarbete o d närvaro i hemmet är hälften så stor som i övriga Norden. Och den fysiska närvaron på arbetsplatsen har minskat med nära dubbelt så mycket i Norge, medan danskar och finnar ligger mittemellan. (ur DN 5/4)

Den som vill kan se glaset som halvfullt – att detta bidragit till att hjälpa ekonomin och kostat Sverige mindre än grannländerna. Eller som halvtomt: att Sverige kommer få plikta i form av en större smittspridning, som sedan hotar att dra ut på karantänen. Danmark har sämre förutsättningar än det övriga Norden, på grund av att man är betydligt mer tätbefolkat, samt har fler rökare. Ändå har man betydligt färre döda per capita än vi har, 0,44 döda per 10.000 invånare mot 0,84 i Sverige och en trend som ser tydligt avtagande ut.

Det är dock främst med Norge och Finland vi bör jämföra oss med. Facit är redan här för dem som vill se: Sveriges andel av de tre fennoskandiska ländernas befolkning är nära hälften (48,7%), men vår andel av dödsfall i Corona är 84% (10/4), d v s 1,73 gånger vad den hade varit vid en jämn fördelning. Norge och Finland som står för en fjärdedel var av befolkningen har 11% resp 5% av dödsfallen. Hittills, bör förstås tilläggas – allt tyder nämligen på att det kommer se ännu värre ut, och fördelningen ännu tydligare till våra grannländers favör, när detta är klart.

Ifråga om nedgång avseende handel och nöje är återigen norrmännen mest extrema, ca 2/3, och nedgången i Sverige är klart minst ca 1/4 . I Danmark och Finland är minskningen en dryg 1/3 resp. drygt 1/2. Vad avser livsmedel och apotek är mönstret likartat men någon mindre påfallande. Observeras att hamstringstendensen också är tydligast i Norge och knappt synlig i Sverige.

Det som få verkar ha förstått i Sverige är att en öppen verksamhet normalt drar mer än en igenstängd, och att det i de flesta verksamheter krävs att man ligger ganska nära normal efterfrågan för att göra vinst. De fasta kostnaderna är stora och undviks bara genom konkurs eller rekonstruktion. Hyran betalar man i båda fallen; hyressänkningar ska staten subventionera med 50%, men med all sannolikhet så att är det fastighetsägaren som drar det längsta strået där, såvida hyresgästen inte heter H&M. Statens modell för korttidspermitteringar lämnar åt arbetsgivaren att betala ca 2/3 av den lönekostnad man annars har, eftersom arbetsgivaravgiften inte efterskänks utan är ett lån – med över 6% ränta.

Övriga Europa är mer tätbefolkat– än mer drakoniska åtgärder har krävts

Ännu en titt på vårt strategiska vägval. Jämfört med de värst drabbade länderna Italien och Spanien är skillnaden ännu tydligare. Liksom med England, där man följde samma modell som oss, men sedan tvärvände. De här länderna skiljer sig från Sverige även i några andra avseenden: de är betydligt mer tätbefolkade (liksom Danmark). Italien och Spanien har också kulturer som är mer kroppsnära än vår, man har fler rökare och sämre folkhälsa. Det kan alltså ta längre tid att ‘studsa tillbaka’, trots betydligt mer drakoniska åtgärder. Men det är så här det ser ut i större delen av övriga världen just nu. Och det tär något alldeles oerhört på ekonomin, ännu tydligare där än här.

Utgå ifrån att så här stora åtstramningar självklart kommer få mycket allvarliga konsekvenser för världsekonomin. Utgå också ifrån att man inte kickstartar igång dessa genom att dränka tändstiften med för mycket bensin – att offra för mycket bränsle innebär också att man lättare får soppatorsk när det verkligen behövs. Utgå slutligen ifrån, att det är de ekonomier som kan öppna snabbast igen, som också kommer komma tillbaka fortast, även om många länder har komparativa nackdelar i andra avseenden med oss. Kostnaden för varje extra dag är långt större än den är för att ha dragit åt svångremmen ytterligare ett par hål under tiden karantänen varar.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad 1 kommentar

Löfvens Coronadiktatur. Som skräddarsydd för närodlade bananer, runförbud och att täppa till truten på folk.

Nu vill Löfven ha ‘extraordinära befogenheter’ att bekämpa Corona. Man kan undra varför. Man behöver inga sådana för att fortsätta göra så lite som möjligt, så sent som möjligt. De uppräknade exemplen på åtgärder ser inte särskilt kontroversiella ut, utan lär kunna fattas av en helt enig riksdag:

Vad av detta är det som inte Löfven skulle få riksdagens stöd för även utan att förvandla Sveriges formella demokrati till en uttalad diktatur?

Partikamraterna i Danmark har redan avslöjat vad det lär gå ut på – begränsad yttrandefrihet.

Däremot så kan Löfven förväntas att få svårare att driva igenom yttrandefrihetsinskränkningar. Sådana som partikamraterna i Danmark nu röstat igenom.

Den danska åtgärden beskrivs som en våldtäkt på yttrandefriheten och den innebär bl a att man ska kunna stänga webbsidor, och  ge böter eller fängelse till personer som publicerar information om Covid-19 som inte följer myndigheternas riktlinjer. Det är lätt att hålla med om att danska sossar går betydligt längre än vad som rimligen kan motiveras, men logiken finns ändå där: när man genomför hårda inskränkningar av människors övriga demokratiska rättigheter, så kan informationsfriheten också nödvändig att adressera, för att åtgärderna ska kunna genomdrivas effektivt. Men är det verkligen detta man vill genomdriva i Sverige?

En diktatur lockar somliga mer än andra

Hittills har man ju knappt ens försökt och de åtgärder man ändå genomfört har riksdagen accepterat direkt. Vi har också en smittskyddslag som redan ger regeringen de befogenheter som kan tänkas behövas. Vad regeringen däremot inte har en självklar majoritet för är just inskränkningar av yttrandefrihet i största allmänhet, och åtgärder som är ägnade att kunna övervaka och trakassera politiska motståndare. Liggande lagförslag om ‘utlandsspioneri’, LUS, är en sådan ‘reform’ som regeringen nu kan förväntas försöka passa på att driva igenom, med eller utan extraordinära befogenheter. Morgan Johansson vill ju också förbjuda runor bl a och har en uppenbar fäbless för att täppa till truten på meningsmotståndare. Det finns säkert fler påhittiga förslag i Morgans bakficka.

Mitt namn är Morgan. Visst skulle jag passa bra som diktator? Vill man förbjuda runor har man säkert massor med andra bra idéer.

Socialdemokrater älskar makt och har fortfarande i mannaminne hur man med egen majoritet kunde göra lite som man ville under Tage Erlander. Att Corona utgör en frestelse för att ta för sig av den ska vi utgå ifrån är ett faktum. Det bokstavligen lär klia i fingrarna på sådana som Morgan och Ygeman att få driva igenom sina sakfrågor utan att behöva lotsa dem genom en riksdag är deras regering bara har ett ack så frustrerande minoritetsstöd.

Lika obehaglig är tanken att Miljöpartiets klimatextremister skulle få chansen att utöva sin klåfingrighet utan att begränsas av riksdagsmajoriteten. Åtgärder som är till för att förhindra Coronasmittspridning på kort sikt har en närmast perfekt passform för att också fungera som förment klimatfrämjande nödvändigheter på lång sikt. Allt från ransonering av flygbiljetter till krav på närodlade apelsiner och bananer.

Alla som vill ha en bikupa som diktator, räck upp en hand!

Coronatider – goda tider att driva igenom suspekta lagförslag

Corona har redan utnyttjats för att driva igenom ett stort nytt statsstöd till MSM. Ni vet de där som på krypande presskonferenser med Anders Tegnell, och i intervjuer med Löfven suttit tysta utan att ställa följdfrågor och som sedan refererat allt som sagts utan kommentar. Genom medias försorg är Sverige det enda landet i världen sannolikt, där det ännu inte är en fastslagen sanning att Covid-19 smittar asymptomatiskt, dvs innan smittbäraren visar symptom. FHM:s hela strategi vilar på det falska antagandet att så inte är fallet och detta gör förstås skolstängningar till en åtgärd med ytterst låg verkningsgrad och storskaliga testningar av symptomfria meningslösa.

Man har också i skymundan kunnat ge kommunerna ett nytt miljardstöd. Föregivet att detta har med effekterna av Corona att göra, så är detta istället förstås ännu en nödvändig injektion för att rulla vidare kommunernas invandringsakut. Utan Corona hade åtgärden nu varit uppe på löpsedlarna, tillsammans med alla problemen, och kostnaderna som dessa skapar. Här var man smarta och köpte sig själva tid. Kan jämföras med verkliga beredskapsåtgärder, såsom köp av billig olja, som Trump avsatte 50 mdr dollar för. Sossarnas beredskapsåtgärder är inte för att skydda folket, utan för att skydda sig själva.

Låt oss gissa: det blir en förlängning

Befogenheterna skulle enbart gälla tre månader. Men om Corona drar ut på tiden så är lär en förlängning ligga i korten. Och sossarna kommer ha en stark opinion för sig. Att Löfven skulle bli en landsfader tack vare viruset var något som jag tidigt varnade för och som i dagsläget ser ut att kunna besannas. Oppositionen vågar inte kritisera i detta känsliga läge och med medias hjälp framstår Löfven som lugn och trygghetsskapande i en svår tid. Den medvinden kan komma att utnyttjas för att låta nya mandat slinka in bland de extraordinära åtgärderna, i nästa förlängning, och kommer då vara svår för oppositionen att rikta uppmärksamhet mot i media, och därigenom politiskt lika svårt att invända emot. Nästa förlängning kan bli längre än så. Se för guds skull upp, Åkesson och Bush-Thor, lägg er inte platt. Kristersson har rätt den här gången: att ge sossarna ett sådant här mandat är farligt.

Nu ska vi tala klarspråk om vad vår strategi innebär!

Löfven lät sig intervjuas i DN igår för att uttrycka sina intressanta tankar om hur Coronabekämpningen gått till och ska bedrivas i framtiden. Det blev som vanligt en hoper mer eller mindre förvirrat uttryckta tankar och hopplock av vad han fått sig itutat av aptränarna, förlåt, mediestrategerna på S-kansliet. Det blev inte så bra, för Löfvens avslöjande av den svenska strategin är mer obarmhärtigt än det nog var avsett:

Vi har alltså valt en strategi som ger oss ‘betydligt fler döda’, och som samtidigt drar ut mer på tiden. Jo, det är faktiskt vad han säger.

Löfven är en av svensk historias svagaste ledare någonsin och hans begåvningsreserver, återstående att utnyttjas för bekämpning av två allvarliga hot på samma gång, Corona och depressionshotet, kan anses vara uttömda redan innan krisen kommit ur sin linda. Men minns detta noga: detta är vad sossarna är bäst på. Att handskas med makten och med hjälp av makten över media utmanövrera oppositionen. En diktatur skulle passa SAP som hand i handsken. Och den kan vips bli längre än någon räknat med.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad 6 kommentarer

Stockholm har fler döda/invånare nu, efter 16 dagar, än Lombardiet hade.

Med FHM:s statistiska material lyckas Anders Tegnell bevisa att han gång på gång har rätt, fastän han gång på gång haft fel. Det gör det lätt att dra en enda slutsats: här produceras statistik som inte ger trovärdiga svar. Framförallt avser jag då svar på den mest brännande frågan: är Tegnells och Folkhälsans strategi korrekt? Och är vi inne i en fas då allt snart vänder? Såsom Tegnell så tvärsäkert påstår, snart sagt varje gång han yttrar sig? Svaret får vi denna vecka. Men redan nu har vi en långt värre situation i Stockholm, än vad FHM vill låtsas om.

Antalet ‘bekräftade fall’ – närmast totalt ointressant

FHM har liksom John Hopkins, utmärkt statistik för antal ‘bekräftade fall’, den är jämförbar med jordens alla länder, den kan skäras på korsan och tvärsan, delas ned i ålder och kön och tidsserien bakåt är möjlig att följa dag-för-dag. Men det alla vet är ju att denna är helt missvisande. Antalet redovisade fall korrelerar mer med teststrategi än med antal faktiskt smittade.

Dödsfallssiffrorna – de enda någorlunda säkert fastslagbara

Vad man nu vill få reda på är om vi följer Italien i spåren, eller inte. Det lämpligaste sättet att titta på antalet dödsfall – för lagt kort ligger, detta är en statistik som är mycket svårare att manipulera. Genom att gå tillbaka till den dag då vi fick vårt andra dödsfall och räkna detta som dag ett, sedan göra detsamma med Italien, eller ännu hellre Lombardiet, som drabbats värst, och som först sattes i karantän – då kan vi se hur vi ligger på deras kurva. Men gissa om det är svårt att hitta just sådana siffror! Folkhälsan redovisar för säkerhets skull enbart den senast ackumulerade dödsfallssiffran. För hela tidsserien så hade man varit tvungen att själv plocka dessa siffror en och en från dag ett. Av någon anledning så anser inte FHM att detta är något man själva vill se – eller låta andra se.

FHM döljer sifferunderlagen. Varför?

FHM är överhuvudtaget helt obenägna att släppa någon statistik som ger stöd för de beslut man fattat, till skillnad från andra nordiska länders motsvarande myndigheter. I SvD frågade man sig varför i förra fredagstidningen; och hur FHM samtidigt kan ifrågasätta sina nordiska kolleger för att vara politiskt påverkade. Den slutna attityden gör ju bara att man misstänkliggör sitt eget beslutsfattande. Det är förstås riktigt. Och FHM har fortfarande inte släppt något. Man kan konstatera att policyn bara blir logisk om man faktiskt har något att dölja. Bara då är attityden begriplig. Men det är ju inget vidare bra skäl.

Antal vårdfall – avtagande ökning förklaras av att man redan nått kapacitetstaket

I DN redovisas även antal sjukhusvårdade fall och antal på IVA, intensivvård. Eftersom jag började spara den från första början då den först redovisades, så kan jag göra en jämförelse bakåt och få den där tidsserien som jag är ute efter. Den ger redan ett avtagande intryck de senaste dagarna; antalet IVA-fall ökar allt långsammare. Men detta kan förstås bero på att man redan har nått den nivå där resurstaket ligger. Och det är ju just vad Björn Eriksson, hälso- och sjukvårdsdirektör i Region Stockholm, säger till TT, enligt artikel i SvD. På måndagen ‘fanns fortfarande lediga platser’, påstår han, men behovet fortsätter rakt upp, trots att 6.000 frivilliga anmält sig att hjälpa till.

Lägg till antalet döda på IVA-platserna, så framgår den eskalerande utvecklingen, samtidigt som ökningen av totalt inlagda framstår som helt beroende av kapacitetsbrist och skulle annars ha varit ännu snabbare.

När man betänker att siffrorna är ett netto, som döljer att lediga platser också skapas av dem som dör bort, så framgår det ännu mer som uppenbart att statistiken är bedrägligt stabil. Vi kan utgå ifrån att ju närmare taket man kommit, desto hårdare har man tvingats prioritera. Och ingen kommer någonsin erkänna att det råder platsbrist. Det handlar inte bara om att ‘jobba mot ett mål tillsammans’. Det är också en fråga om skrålojalitet; man snackar inte skit om en kollega som just gått av ett långt skift; vårdpersonal som räddat liv kan inte samtidigt anklagas för att, genom sin tysta accept av Tegnells flockimmunitetsstrategi, vara medvållande till andras död.

Men att många vårdanställda är väl medvetna, framgår ju av att de köpt sig själva smittskyddande utrustning på byggmarknader, hellre än de kortärmade rockar som vården har att erbjuda. Och att 20-25% är sjukskrivna talar samma språk: huvuddelen stannar hemma av rädsla för Corona. Och vem kan kritisera dem? Myndigheternas slappa hantering behandlar dem ju som kanonmat. Under sådana omständigheter gäller inte någon ed eller normala lojalitetskrav.

Vi ser ut att vara i händerna på en strateg som styrs av ren prestige

Ett erkännande av ‘strategins’ misslyckande är omöjlig. Genom att sticka ut så mycket från alla andra länder så har Tegnell och FHM satsat all sin prestige. Deras strategi måste vara den rätta, annars kommer hela världen att peka finger åt oss. Det gör varje vändning allt mer omöjlig, nu gäller det att täta alla läckor istället. Eftersom Löfven och skurkregimen låtit sig dras med i experimentet, så har man också 100% backning. Och just nu så står det och väger.

Från dag 1 så har Italien ett brutalt hopp i antal döda dag 16. Hacken i den svenska kurvan förefaller främst bero på eftersläpning i statistiken över helgerna. Men ökningen dag 16 kan i värsta fall förebåda en liknande utveckling som i Italien.

Jämför man dag-för-dag nya dödsfall i absoluta tal så förefaller skillnaden vara stor mellan Sverige och Italien. I Italien steg antalet dödsfall ganska tydligt från dag nio fram till dag 14, sedan ser det ut som det skulle vika. Men från och med dag 16, så exploderade istället situationen. I Sverige började ökningen nästan samtidigt, dag tio, men dag 13 kom ett hack och precis som i Italien såg uppgångstrenden ut att helt brytas dag 15. Men istället följde en kraftig uppgång dag 16. Så har Tegnell och FHM rätt eller fel? Svaret får vi den närmaste veckan. Risken finns att den svenska smittcykeln är en eller ett par dagar längre än i Italien. I så fall kommer vår graf snart likna den italienska betydligt mer än vi skulle önska. Och den kan t o m bli värre.

Svensk strategi ger incitament att dribbla även med dödsfallsstatistiken.

Eftersom utbrottet länge var helt koncentrerat till Lombardiet med omnejd, så vore det mest relevant att göra en jämförelse med just den regionen, men där har jag inte samma underlag tillgängligt. Problemen med den svenska statistiken är också påtagliga, den hackar upp och ned på ett sätt som antyder att de olika regionerna inte tar rapporteringen riktigt på allvar. Det gäller även antal inlagda, där vissa siffror står kvar från dagen innan och ibland dras ned, ytterst tvivelaktigt. Efter helgerna tycks en eftersläpning ske även avseende dödsfallsrapporteringen. Vi ska också vara klara över att vi har fall som kan ha dött i hemmet och dessa är i så fall med all sannolikhet inte med överhuvudtaget. Att Sverige skulle visa sig vara mer otillförlitligt än Italien avseende myndighetsuppgifter, det trodde man ju inte, men så förefaller det vara.

Och frågan är om detta är en slump. Medan man i Italien och andra länder har valt en strategi som gör det till ett intresse att redovisa katastrofen korrekt, så gäller det omvända i Sverige. Dödsfallen redovisas därför inte över tiden på FHM, de bryts inte ned i tabeller på region, kön och ålder, så som antal smittfall. Och det är absolut antal som anges i jämförelsen med andra länder, när det istället är i relation till befolkningens storlek som gör jämförelsen relevant. För att ta del av sådana siffror är man hänvisad till privatpersoners sammanställningar.

Järvafältet – siffrorna lyser med sin frånvaro

Än mer kontroversiellt är förstås att redovisa från vilka stadsdelar de döda kom. Om överrepresentationen från Järvafältet är stor eller rent av ökande så talar vi om en massiv mörkläggning, som omöjliggör åtgärder t ex i form av en karantän av just Järva. Givet att man har en sådan överrepresentation, något som inte heller har dementerats. så skulle en sådan vara långt mer motiverad och samhällsekonomiskt möjlig att genomföra än en stängning av hela Stockholm. Här saknas även löpande uppgifter av andel smittfall. Siffror borde förstås offentliggöras oavsett hur det ligger till, om inte annat så att man kan avföra alla spekulationer. Hemlighetsmakeriet tyder med omvänd logik på att överrepresentationen är större än vad någon skulle gissa – och att man inte kan förmå sig att fatta politiskt inkorrekta beslut. Vilka effekter detta kan ha för spridning via hemtjänst och personal på äldreboenden kan vi bara spekulera kring.

Ett försök till skattning

Men faktaunderlaget som behövs för att dra enkla slutsatser är inte alldeles frånvarande. Med hjälp av uppgiften att Lombardiet hade 4.860 döda ackumulerad per 26/3, så har jag gjort en skattning hur antalet fall fördelar sig i Italien. Jag utgår då ifrån att resten av Italien ligger i snitt en vecka efter och därmed kan jag skatta antalet dödsfallen över tiden även för Lombardiets 10 miljoner invånare.

1.500 döda i Stockholm per mitten av april

Ackumulerat antal dödsfall per 100.000 invånare dag 16 blir då 0,28 i Lombardiet och det är 0,06 i Italien. Att jämföra med 0,14 i Sverige. Att Sverige har en mer än dubbelt hög andel döda vid motsvarande skede än Italien är förstås djupt oroande. Lombardiets siffra bör istället jämföras med Stockholm, som tycks ligga minst en vecka för övriga landet, troligen två eller tre. Antalet dödsfall i Stockholmsregionen var ackumulerat per dag 16 totalt 88. Det ger en siffra per 100.000 invånare på 0,39, d v s klart över Lombardiet. Med en trendframskrivning till dag 34, som för Lombardiet var den 26/3 då 4.860 avlidit, och som för Stockholm kommer infalla den 16/4, så är antalet avlidna i länet då ca 1.500, ca 400 fler än om man haft samma utveckling som i Lombardiet.

Lombardiets antal döda/100.000 invånare är ackumulerat dubbelt så många som i Sverige, räknat 16 dagar efter utbrottet. Italiens totalsiffra/invånare är mindre än hälften av Sveriges.

Stockholm riskerar att bli ett Lombardiet i kubik. Och resten av landet lär följa efter.

De italienska totalsiffrorna börjar visa en svagt vikande trend, vilket nog ska tolkas som att man lyckats med sin karantän av Lombardiet. Men uppgiften från 26/3 visar att smittan fortsätter att grassera i Lombardiet, den hann där få en alltför stor omfattning. Eftersom Stockholm ligger på en 40% högre kurva än Lombardiet, och eftersom sjukvården redan nu går på knäna och tycks ha slagit i taket, så ska vi nog heller inte förvänta oss annat än att kurvan kommer ta ännu längre tid att vända här – vi kan få ett Lombardiet i kubik tack vare Tegnells ‘flockimmunitetsstrategi’. Med denna strategi finns det i dagsläget heller inte mycket som tyder på att resten av Sverige kommer kunna undvika att gå i samma fotspår som Stockholm. Dessutom, hur mycket av en strategi kan man ens tala om? Tiden som gått tycks ha utnyttjats enbart för att göra nya jämställdhetsplaner. Var är skyddsutrustningen?

Andra dödsfall kommer öka

Till dödsfallen i Corona ska också läggas ett betydande antal som kommer dö i andra sjukdomar och olycksfall under perioden, på grund av överbelastningen av vårdapparaten; resurser kommer att saknas för att hjälpa dessa i tid. Och i den här gruppen talar vi förstås om alla möjliga åldrar. Just nu står t ex blodbussarna stilla i Storbritannien, akut blodbrist förväntas snart även i Sverige.

Fortfarande skulle åtgärder kunna genomföras för att mildra katastrofen

Det är i dagsläget inte aktuellt att låta barn med föräldrar i riskgrupperna vara hemma från skolan, oavsett om de går på högstadiet eller lågstadiet. Att hålla barnen hemma är brott mot skolplikten, såvida inte rektorn på en enskild skola fattar annat beslut. För en enskild elev kan detta innebära att viktiga prov missas och i värsta fall påverkar avgångsbetyg. Som förälder är detta en svårt beslut att ta, att gå emot alla andra, och riskera att barnet kommer efter. Få kommer kunna stå emot detta i längden. Det finns mängder av andra åtgärder som fortfarande kan vidtas för att minska omfattningen av ett nu hotande vårdhaveri. Men just nu talar rena prestigeskäl för att Tegnell och FHM hårdnackat kommer hålla fast vid sina beslut, oavsett vad som händer.

Jag kan bara konstatera: Stockholms län har 1.4 gånger antalet dödsfall per invånare i förhållande till Lombardiet på motsvarande stadie i smittutbrottet. Detta nämns inte med ett ord av FHM. Proportionerna i felbedömningen riskerar snart att ta folkrättsliga proportioner.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad 2 kommentarer

Wallenberg spår våld och social oro. Och en depression som inte kommer ge vika.

DI och SvD rapporterar om Jacob Wallenberg som uttalat sig i intervju i Financial Times. Tyvärr låsta artiklar överallt, men kontentan är att depressionshotet är reellt och att vi kan hamna i en situation där ekonomin stannar kvar i brygga, 20-30% under dagens, med ungefär lika stor arbetslöshet, kravaller och allmän social oro. Han bekräftar därmed vad jag skrev i min krönika för fem dagar sedan om apokalypsens fyra ryttare.

Personligen så är jag övertygad om att korrigeringen initialt måste bli ännu större, och att vi därför ska vara glada om ekonomin endast krymper 30%. Börserna är nu ner ca 25% sedan toppen, men bara 15% mot för ett halvår sedan. Med de förändrade utsikter vi har nu, så är detta ett alldeles för litet värdetapp. Kejsaren är naken. När ska någon ropa det högt? Ja, att du eller jag gör det spelar förstås mycket liten roll. Inte heller ekonomijournalister som Cervenka på DI. Kanske om någon mångmiljardär kommer i kläm, någon som Petter Stordalen, den norske hotellkungen ni vet; någon som inte får det stöd han förväntar sig från staten. Då kan det börja hända saker. Eller om Wallenberg höjer rösten. Men ingen av dem kommer säga något förrän de absolut måste.

Italien lånar till 1,68%. Vem gör den kreditriskanalysen?

Att Italien, en ekonomi totalt i koma och med stora strukturella problem att reda ut precis som Sverige, men utan det starka näringsliv som vi har, ändå kan låna pengar på under 2% ränta mitt i pågående Coronakris är förstås inte ett tecken på att marknadsekonomin fungerar, det säger istället motsatsen. Medan den reala ekonomin faller samman i allt snabbare takt, så är risken uppenbar att marknaderna väljer att tolka de enorma stödpaketen på ett helt annat sätt. Inte längre som den där karamellen som höjer börskurserna över en dag eller eftermiddag, för att gratis pengar i knät alltid ger en skön känsla. Utan som en ökad risk för att alla ska förstå att staterna löser ut banker och företag med rena monopolpengar. Och att förtroendet för pengars värde då över en natt riskerar att försvinna.

Då är det kört.

Detta vet JW. Eller borde veta. Ändå försöker han täta läckan, precis som alla andra, högt uppe vid relingen, som om vi fortfarande kan rädda allt. Det är ett högt spel som spelas och orolig är han förstås; han hör till den superrika elit som har extra god anledning till det. Karenstiden för Wallenbergkritik av regeringens och FHM:s krishantering har tydligen gått ut, efter de hyllningar han gav dem, just efter att ha fått pengar till SAS. Han är förstås glad för miljarder som räddar SAS och samtidigt hans egna aktievärden och var juste att klia lite rygg tillbaka. Men nu varnar han för våld och social oro som följd av Corona-nedstängningen.


Han är förstås ute efter att, precis som Hessius få samhället att ge upp Coronafajten och öppna upp igen så att vi undviker depression. Men i så fall borde han ha varit ute tidigare på banan. Hjälpt till att propagera för hårda och resoluta restriktioner, som medgivit en snabbare kvävning av smittan. Ingen. Absolut ingen politiker skulle idag kunna fatta ett öppet beslut om att häva blockaden, mitt i eskalerande dödssiffror. Inte ens Trump, för han vill ju trots allt bli omvald igen, mer än något annat.

Wallenberg har rätt i sak. Krisen kan slå hårdare mot samhället än någon kris sedan 1930-talet. Det kan tyckas onödigt, för Corona motiverar inte detta. Men det är inte där skon klämmer. Det är tidigare försyndelser vi nu får lida för. Och då borde ju inte receptet vara att staten (läs: skattebetalarna och småspararna) återigen ska baila ut de alltför länge gynnade lån- och risktagarna, som liksom 2008 tycks inbilla sig att det var staten som återigen skulle stå för hela risken. En korrigering är nödvändig och de som skott sig på nollränteregim och krondeprecieringar måste helt enkelt betala själva. Gissa att de kommer slåss innan detta sker. Dra i alla sina kontakter. Peka med fingret mot absolut alla andra.

Och de har goda språkrör.

Precis som Anders Borg (numera rådgivare på East Capital), Göran Persson (ordf. Swedbank) och en hel radda med bankekonomer, så är JW glad för att det trycks upp enorma summor som går in i banksystemet, utan att nödvändigtvis komma någon annan än bankerna tillgodo. Men det han samtidigt säger visar att han nog är helt klar över det faktum att sådana åtgärder är så gott som helt bortkastade. Vi kan inte rädda ekonomin på den nivå den varit.

Inte ens tanken att staten ska överbrygga med somliga företags löneutbetalningar till anställda, är så genomtänkt. Permissionslöner under flera månader, till kostnaden av flera hundra miljarder, är en livsfarlig idé, eftersom dels ingen just nu vet hur länge det måste pågå för att ge avsedd effekt, dels för att statskassan urholkas så rejält att inga andra åtgärder sedan kan genomföras, samtidigt som det mesta av dessa ur-hand-i-munnen-pengar inte kommer användas för mycket konsumtion, bara sparande. När sedan verkligt armod utbryter, vilket ingen kan utesluta, precis som JW säger, så är statens kassa tom. Var det då rätt att ge detta fåtal allt som fanns? En ersättning motsvarande A-kassa skulle vara vettigare, och kunna pytsas ut på längre tid, och uppfattas som mer rättvis. Men inte heller en sådan bör ges om vi inte kan sätta en trovärdig deadline. I så fall kanske den heller inte behövs, eller kan ges som ett räntefritt lån.

Social oro. Vad är då 257 bomber?


Wallenbergs kritik mot Löfvenregimen kunde ha kommit långt tidigare. Den sociala oro som vi andra redan har noterat motiverar detta. Långt innan 2019, då det slängdes 257 bomber, var befann sig JW då? Allt sådant har han förbigått i tysthet. Det sociala våld som nu kan bryta ut kan förvisso bli ännu mycket värre. Men att påstå att man inte såg det komma förrän nu? Som en av de mest inflytelserika i vårt svenska samhälle lokalt, såväl som globalt i hela världen, har Wallenberg ett mycket tungt ansvar för det som skett och även det som kommer ske.

Vem svarar för våldet i Wallenbergs och Säpos prognoser?


JW vet varifrån detta våld lär komma först. Coronaoron i Rinkeby har bara börjat innan anklagelserna mot den svenska staten och landstinget kommer. Och här finns både extremism och våldskapital. Att helt grundlöst kasta fram idén att det skulle handla om svenska tjänstemän är bara ett sätt att slå ännu fler blå dunster i våra ögon. Som Säpo, som varnar för ‘mer högerextremt våld’ och pekar på fyra platser i världen där sådant förekom förra året. Men de 257 bomberna nämns inte, det är ju inte formell terrorism. Enligt Säpos rapport så minskar det islamistiska våldet istället. Låter som ett upplägg för Morgan Johansson att smasha på: mer lagstiftning i orostider, allt för att kväsa yttrandefriheten.


Om Wallenbergs utspel måhända är eftertankens kranka blekhet eller endast en partiell omvändelse under galgen är oklart, oavsett vilket är det sannolikt för sent att göra helt om marsch för att undvika det kaos han nu ser, men som varit på väg i många år nu. Corona kan komma att katalysera även detta.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad 2 kommentarer

Detta är mer än en pandemi. Detta är skräcken för en syndaflod – straffet för allt vi gjort fel i över två decennier.

Ni har ju precis som jag hört hur beloppen susar förbi i flödet. Riksbankschefen Ingves lovar 500 miljarder i ‘gratislån’ till bankerna och sänkta kapitalkrav som gör det möjligt att låna ut 900 miljarder utan att backas av bankernas eget kapital, regeringen lovar 300 miljarder till olika former av företagsstöd, och SAS har redan tagit för sig, det kommer fler, var så säkra. Det handlar alltså inte längre om miljarder utan om biljoner, dvs tusentals miljarder. Och de kastas in i Jätten Gluff-gluffs mun, som utan att han ens hinner tugga eller svälja genast kräver mer. Gluff-gluffs alias är Marknaderna, men det är ett alltför abstrakt begrepp för att vi riktigt ska förstå denna omättliga hunger.

Varför stöder inte ‘stödpaketen’? Kan börsfallen t o m gödas av dem?

Vad beror det här på? Länsförsäkringars chefsekonom Alexandra Stråberg fick frågan av Affärsvärldens Matilda Karlsson, om det ens var meningsfullt att skicka in dessa dyra paket. Matilda är en bright ung tjej som vågar ställa den här typen av frågor, som annars de flesta låtsas vara för smarta för att ställa, och den fick nog Stråberg att haja till. Hennes svar var att reaktionerna kunde förklaras av en misstro från marknaden, att centralbanken vet mer än de gör, och att problemen tydligen är större än vad de själva anat, vilket skulle göra varje åtgärdspaket kontraproduktivt, ju mer omfattande desto värre. Men med den analysen borde man ju låta bli att ge dem? Det tycker ju inte Stråberg, troligen ingen annan heller. Lika lite kunde hon svara på vilken typ av stöd som var bäst.

Lars Söderfjäll, aktiechef på Ålandsbanken i DI Morgon idag, menar att aktiekurserna har fallit till en nivå som motsvarar minskade vinster med -20% för 2020, 25-30% för cykliska bolag. D v s att man resonerar kring en tillfällig kollaps under ett par kvartal, men att allt sedan återhämtar sig.

Jag tror tyvärr att det är värre än så. ‘Marknaderna’ påverkas alltid positivt av reda pengar som ramlar i dess knä. Och de har starka lobbyister bakom sig. När Jacob Wallenberg förklarar sig mycket nöjd med stödet till SAS, så gör han det i egenskap av flygbolagets störste private ägare. Att han sedan låter lika nöjd med regeringens och Folkhälsans Coronabekämpning kan vi alltså lätt sätta in i det sammanhanget. Wallenberg påstår att han inte är orolig, trots att han ‘vet’ att han kommer bli smittad har han fullt förtroende för regeringen. Tydligare än så har inte staten och kapitalet kamperat ihop på flera årtionden. En följdfråga vågade sig DN:s reporter inte på och i läsarspalterna var vänsterliberalerna förvirrat positiva, som vanligt lika omedvetna om att de utgör de superrikas nyttiga idioter. SEB:s chefsanalytiker Robert Bergqvist (AV 16/3) fick inte heller sådana följdfrågor som Matilda Karlsson ställde till Stråberg, och kunde bara glatt tacka för allt statsstöd; klart att hans ägare (Wallenberg m fl) skulle bli lite sura annars; man biter inte den hand som föder en.

Paketen till bankerna är som brandsegel utav papp: det krävs många, många fler.

Men glädjen balanseras mer än väl av en fundamental källa till panisk skräck: marknadernas instinkt säger att detta inte kommer räcka till på långa vägar. Bankerna vet med sig att de inte kommer ge nya lån oavsett gratis lånefinansiering och noll krav på eget kapital. Och även om 300 mdr skulle räcka för att hålla en hel del industrier under armarna en tid, så har det sjunkit in nu att Corona är här för att stanna året ut, kanske längre än så. Den genomslagskraft en så lång tid i karantän kommer ha sträcker sig därmed långt bortom pandemins sista dödsoffer. Vi kommer, som Stråberg ovan framhöll, ha ändrat våra konsumtionsmönster, vår riskvilja kommer vara mindre.

Ett mer riskavert samhälle med ordentliga buffertar kostar att bygga upp

Om något har väl Corona visat hur enorma brister vårt samhälle har för att möta stora kriser. Det är alltså inget dåligt i sig om man nu tar tag i frågan, tvärtom. Men att skapa buffertar kostar. Stater kommer höja skatter. Dels för att täcka av den ökade skuldsättning som Coronakrisen medfört. Men också – förhoppningsvis – för att förbättra sin förmåga att snabbt möta nya katastrofer. I Sverige har vi inget utrymme att höja skatten, så vi kommer istället bli tvungna att minska samhällsservice, transfereringar och trixa med trygghetssystemen (läs: minskade pensioner). Ändå måste vi anta, åtminstone för en tid, att folket, efter de många förtida dödsfall vi nu kan förvänta oss, kommer att kräva detta så starkt att staten kommer att prioritera det.

Och vi talar inte bara om att staten fyller på beredskapslagren igen och skapar reserver för att kunna möta olika typer av efterfrågan vid en större kris. Istället för att t ex bara köpa från Kina för lägsta pris, så skaffar företagen sig kompletterande leverantörer i Indien och Mexico, eller kanske ännu hellre i Bulgarien, så man håller sig inom EU – i den nya protektionismens tidevarv är ju tullar och handelsbojkotter det kanske mest realistiska hotet. Man lär också bygga egna lager igen, istället för att helt förlita sig på just-in-time. Detta gör man trots att dessa logistiklösningar är dyrare; man vill inte ta risken att stå helt utan.

Men värst av allt: för att genomföra en investering höjer vi vårt krav på avkastning och då blir mycket som annars slunkit igenom inte av. När bankerna höjer räntorna för högre kreditrisker så betyder det samma sak. Detta har redan skett, och jag vågar påstå att olusten inför nya kreditförluster kommer finnas kvar i minnet en längre period den här gången.

Företagscertifikat och skräpobligationer

Företagscertifikatmarknaden (se min artikel från 10/3), har vuxit enormt under det senaste årtiondet, ca dubbla årliga ökningstakten mot förut, och i USA uppgår den till närmast ofattbara 135 biljoner kronor mätt i dagens växelkurs. Det är ett belopp som kan vara relevant att ställa mot Trumps ‘jättepaket’ på 8,5 biljoner. Här kommer certifikatköparna också kräva – och få – högre räntor, vilket i sin tur kommer dra investerare från aktier, öka direktavkastningskraven och därmed bidra till de högre kapitalkraven. Numera svarar ‘skräpobligationer’ utan investment grade för en fjärdedel av marknaden, och de med lägst betyg, BBB, för hälften; en ökning från 39% från hur det såg ut före krisen 2008. Söderfjäll reser den berättigade frågan om det verkligen är staternas uppgift att rädda den här marknaden: investerarna tar ju de risker de förtjänar, och ska staterna i nästa steg även rädda aktieägare? Men sanningen är ju att certifikatmarknaden är närmast lika systemkritisk som bankerna. Företagsakuten, där SAS och andra länders flygbolag har ställt sig först i kön, verkar också komma aktieägarna till godo. Åtminstone Wallenbergs nöjda kommentar tyder ju på att aktieägarnas kapital inte har ansetts därmed förbrukat. Det borde det nog faktiskt vara. Men det finns också en annan moralisk aspekt: småsparare har mer eller mindre drivits till dessa mer riskfyllda investeringar, när nollränteregimen infördes. Man har haft pest eller kolera att välja mellan. Eller, som det visade sig: Corona.

Aktiemarknaden diskonterar alltid evighetsflöden, inte enstaka kvartal. Då är 30% lågt. För lågt.

Aktiemarknaderna har justerats kraftigt. Men är det tillräckligt? När jag värderade fastigheter på 90-talet slogs jag av att man var så ovillig att se nyanserat i det långsiktigt ekonomiska perspektivet; toppåret 1989/90 såg man en evighet av växande intäkter framför sig och värderade fastigheterna därefter. När det sedan vände nedåt så gjorde man i praktiken en evighetskalkyl baserad på de av konjunkturen sänkta driftnettona. Det innebar enorma och på lite sikt alldeles för stora värdesänkningar, ändå dröjde det länge innan de första köparna materialiserade sig. Det var riskvilligheten som saknades – en brist på kapital.

Med detta inte sagt att pessimisterna skulle vara irrationella i sina kalkyler, snarare mindre så än optimisterna. Jag tror att om Söderfjälls analys ovan är riktig, av marknadens aktiekurssättning, dvs att man ser några kvartal framför sig med extremt dålig avkastning, men därefter återvändande till status quo, så underskattar man tre saker. 1. De nyss nämnda långsiktiga effekterna på hur vi beter oss, liksom 2. att Corona när detta är över, kan ha förstört viktiga delar av vår samhälls- och näringslivsstruktur. Mängder av människor kommer att vara utan arbete, många kommer aldrig komma tillbaka till ett sådant igen. Detsamma gäller småföretagare, som ofta jobbat dubbel övertid för att få rörelsen att gå ihop. Efter att bankerna tagit verksamheten ifrån dem kan tröskeln vara för hög för att vilja och orka starta på nytt. Om många sådana entreprenörer istället tar anställning för ett 9-17-jobb så är det en betydande samhällsförlust.

Det låga resursutnyttjandet (fastigheter, kunskap, arbete) kommer förvisso att bidra till en billigare och därmed rent teoretiskt även en snabbare återhämtning, men i mitt scenario är det 3. bristen på kapital, precis som i de tidigare kriserna, som kommer vara överordnad detta; vi kommer i så fall få dras med outnyttjade resurser länge ändå. Detta tror jag alltså att börserna också bortsett ifrån hittills. Man är och har varit så upptagna av Coronapanikens omedelbara följder att man glömt bort att vi redan innan Corona kom, faktiskt talade om att en konjunkturnedgång var på väg, och att denna i sin tur skulle kunna trigga de långsiktiga strukturproblem man skjutit framför sig. De nu efterföljande trappstegen nedåt i aktiekurskurvorna, som jag förväntar mig, blir i så fall resultat av att man börjat räkna på detta.

Corona katalyserar ett paradigmskifte?

Högre kreditriskpremier är sunt och detsamma gäller högre räntor generellt. Men en omställning från nollränteekonomin tillbaka till en mer normal situation kommer vara ytterst smärtsam, och detta kan inte göras snabbt, utan att man ånyo översvämmar marknaden med ny likviditet, vilket skulle vara som att – än en gång – kissa i byxorna; varmt och skönt ett litet tag, sedan kallt, obekvämt och illaluktande. Sanningen är att centralbankerna har med ständigt ökande penningmängder stått och kissat ända sedan 2008. Nej, det är förstås inte sunt, det förstår alla. Men oftast inte förrän efteråt.

Man kommer säkert försöka fylla blåsan igen. Men jag tror att detta kommer att misslyckas. Vi ser det just nu, hur Gluff-gluff tuggar i sig, men jag tror alltså att marknadsmekanismerna stängts även på längre sikt, av våra betendeförändringar och riskperception. Det handlar om en korrigering av ett decenniums försyndelser, ja, egentligen två, eftersom 2008 stökades av genom att ge ännu mer lån än de som så när höll på att fälla världen den gången. Visst vill man göra det igen, men sådant funkar bara när ingen ser eller vill se. Coronakrisens många döda, verkliga offer, kommer öppna våra ögon på vid gavel, och vi kommer återigen se vad risk verkligen är. Vi har utfört ett konststycke, att gå på slak lina högt uppe bland molnen – och har inte varit rädda, för vi har inte kunnat se marken. Men snart kommer sikten vara klar och då är ingen längre villig att ta enda steg till.

Dominoteori, låg innovationstakt, usel produktivitet – och noll ledarskap

Vad staterna gjorde 2008 var att ge stöd till alla banker utan undantag. Bankerna i sin tur fick strikta förhållningsregler, man skulle hellre fria än fälla. Nytryckta pengar har använts för att stötta den här ‘affärsmodellen’ och den har lett till att även de svagaste och minst förtjänta verksamheter har hållits vid liv, mer eller mindre med hjälp av konstgjord andning. Dessa företag har bidragit till att sänka produktiviteten globalt. I Sverige har vi dessutom mängder med mer eller mindre ‘snällanställda’ på framförallt kommunerna, som inte bidrar med mycket alls, snarare är de oftare en belastning, som konkurrerar ut privata verksamheter eller med inkompetens i upphandling, till ökade kostnader för de flesta (även de företag som borde vunnit anbud, men inte gjorde det).

Vi har fått ett samhälle där hästen satts före vagnen; postmodern ‘intersektionalitet’, ‘positiv’ särbehandling och ungdomskultur in absurdum har bidragit till att meritokratin är på stark tillbakagång, och vi har fått ett ledarskap som är mindre utbildat, med mindre adekvata erfarenheter från liv och näringsliv och/eller med sämre intellektuella utförsgåvor än medelbegåvade Svenssons. Den genomsnittliga åldern för riksdagsledamöter var redan 2014 bara 47 år, och färre än hälften hade ens påbörjat en eftergymnasial utbildning. Detta är trender som resten av EU – och världen tycks vilja följa efter oss i spåren. Regeringens utbildningsnivå är ‘bedrövligt låg’ enligt Expressen – hälften av ministrarna saknar examen, flera av dem har hoppat av sina högre studier, men försöker istället påskina att de är mer utbildade än vad de verkligen är. Bristen på gott ledarskap är framförallt tydligt i kriser, men lär enligt min bestämda uppfattning inte bara göra krisen värre utan också svårare för oss att häva den än vid tidigare tillfällen.

Riksdagen 2014 bestod av ett betydande antal tjugo- och trettioåringar. Betydligt högre andel än mellancheferna i ett större företag.

Nästa akut: fastigheter och internationell bankmarknad.

Vi kan också förvänta oss att betydande delar av fastighetsbeståndet nu snabbt blir vakant (och nej, att fylla det med flyktingar är inte en samhällsekonomisk vinst), både pga att antal företag och sysselsatta minskar och att det kommer bli mer vanligt med hemarbete – även efter krisen förstås. Både 1990 och 2008 var banksystemet och dess intima koppling till fastigheter i fokus. Så är det ännu inte i Coronafallet, men det är närmast oundvikligt att fastigheter dras in i detta, som en följd av i tur och ordning ökade vakanser, lägre marknadshyror – och högre räntor (samt avkastningskrav). Att bankerna är villiga (eller ovilligt medverkande till) att temporärt höja belåningsgraderna riskerar då att förorsaka stora finansiella störningar i banksystemet, statsstöd kommer i så fall krävas och det innebär ett långt harvande, under vilket bankerna inte kommer kunna eller vilja fullgöra sin funktion som kreditförmedlare fullt ut.

Minst lika hotfull ter sig en möjlig inomeuropeisk statskollaps. Italien bedöms enligt en tidigare IMF-ledamot kräva ett gemensamt EU-paket på 7,5 biljoner kronor. Vi kan befara en ny våg av sydeuropeiska problemländer till EU:s akut. Men vem ska hjälpa dem? Tysklands ekonomi har hackat ordentligt redan innan Corona och Storbritannien går bort. Solidariteten EU-länderna emellan tycks också vara måttlig att döma av hur Italiens böner om hjälp med sjukvårdsutrustning föll på hälleberget, liksom Greklands begäran om hjälp med gränsskydd. När beloppen blir för stora är det på samma sätt – hjälpande nationer kommer drabbas kännbart även de, kanske är storleksordningen helt enkelt ohanterlig. Återigen dessa biljoner… Som alltså riskerar att tillkomma ovanpå Coronahjälppaketen. Detta är odiskonterade belopp som sammantaget får de hittills annonserade stöden att se ganska otillräckliga ut.

Kriserna 1990 och 2008 var inte värre än Corona har förutsättningar att bli.

90-talskrisen. Det tog 2 år och 1 kvartal för börserna att nå botten den gången. Och för att nå tillbaka till kurstoppen före fallet tog det tre och ett halvt år. Bankernas skräck för fastigheter var i alla fall på SEB, där jag blev kreditanalytiker 1996, inte botad förrän år 2000, nästan tio år senare.

De långsiktiga strukturproblem som vi sopat under mattan det senaste decenniet och som Sverige lider mer av än de flesta jämförbara länder, talar för att Coronakrisen kommer bli djupare än både vår hemmagjorda kris i början på 90-talet, som vi hade god draghjälp från omvärlden att ta oss ur, och finanskrisen 2008, då den reala ekonomin i grunden var sund och gick att bygga vidare på, efter att finansbubblans effekter klingat ut. Som framgår av graferna så har de tidigare kriserna varit långdragna och besvärliga nog (2008 krisen reflekterad i S&P 500-index i USA; Sveriges finanskris var en mild västanfläkts av omvärldens beroende på mycket speciella förutsättningar och är därför inte jämförbar; IT-bubblan 2000 var mest aktiemarknadsspekulation och därför inte heller lika relevant).

Brist på såväl riskkapital som lånekapital, strukturella problem i befolkningssammansättning liksom i ledarskap kommer göra en återuppbyggnad av realekonomin långsammare än vid de båda föregående kriserna. Och trots att många kommer se och ta tillfällen som yppas, så kommer totalen tyngas av att en större grupp människor kommer stå helt utanför arbetsmarknaden. Frågan är varför skulle vi anta att Corona kommer bli mildare?

Krisen 1990 tog 3,5 år. Krisen 2008 5,5 år (i USA). För att nå botten tog det 2,2 respektive 1,4 år. Jag är rädd för att det kommer behövas ännu längre tid – kanske mycket längre – för återhämtning denna gång.

S&P 500 dök i oktober 2007, då man började ana finanskrisen…
1 år och 5 månader senare bottnade det. Då var man 54% ned.
Först i mars 2013, nästan fem och ett halvt år efter toppen 2007, nåddes samma nivå igen.

Sverige kommer inte automatiskt renas av Corona från sina strukturella problem.

De långsiktigt tyngande faktorer, som vi kommer bli tvungna att ta hand om när Corona är över finns konkreta bevis för redan i den högkonjunktur som varit. Globalt har nollränteekonomin inte inneburit några rekordår, varken för Sverige eller västvärlden i stort. Vi har tvärtom sett en ganska blygsam BNP/capita-tillväxt i de flesta utvecklade länder, och i Sverige i synnerhet. Tar vi kronkursfallet i beaktan så har svenskarna relativt sett blivit rejält mycket fattigare. Det beror på att vi sedan 90-talet har fört allt större mängder människor till detta land, som bidrar mycket lite, men som delar på resurserna. Somliga är förstås duktiga och ‘välintegrerade’, men i genomsnitt kostar oss invandringen, trots dessa undantag, enligt olika forskarrapporter 4-5 mkr per individ. Allt talar dessutom för att de senaste årens invandring, 100.000-150.000 individer per år, kommer bli ännu dyrare.

Med en ryggsäck på 50.000:- per år och heltidsarbetande svensk så är uppförsbacken i en återhämtning mycket tuffare.

Multiplicerar vi 1,5-2,0 miljoner immigranter med 4-5 mkr kronor så blir kostnaden mellan sex och tio tusen miljarder. D v s även här talar vi biljonbelopp. Utslaget per heltidsarbetande så blir beloppet ca 50.000 för varje yrkesverksamt år. Två miljoner att bära som en ryggsäck över en livstid. Detta är den reala ekonomin, inget finansiellt hokus pokus. Tillsammans med kriminalitet och lägre välfärd leder detta till att mängder med arbetsföra svenskar röster med fötterna inom riket, man flyttar från de kommuner som (självförvållat) lider värst. Effekterna kostar staten miljarder i ökat kommunstöd, men ovanpå den redan skenande totala kommunskulden så är det ändå små belopp i jämförelse med vad som är på väg att blomma ut. Totalt är kommunsektorns skulder 656 miljarder, 156.000:- per heltidsarbetande (se krönika 16/10-19). Andelen av vår BNP är 14% och har fördubblats på tio år. Så vi har bara börjat beta av det här, det kommer bli mycket, mycket värre med tiden, särskilt som vi just nu fortsätter att importera ännu fler bidragstagare.

Samhällsekonomiskt olönsamma klimatinvesteringar och en skola på dekis.

Med miljöpartiet i regeringen har man också ställt om politiken så att den främjar uselt avkastande eller skadliga s k miljö- och klimatprojekt. Företagen har trivts med olika former av subventioner och lagkrav som gör kostnaderna möjliga att övervältra på konsument, en hel del via högre priser, men också via skattsedeln direkt. Mycket litet av allt detta är motiverat ur miljösynpunkt, än mindre ekonomiskt, men vi har kunnat offra vårt överskott på sådant, mest för att döva våra onda samveten. Det är en lyx vi just nu ser ut att vilja fortsätta med, trots krisen. Vi får se hur det blir med det, men att sådana krav kommer väckas till liv efter denna är svårundvikligt och kommer i så fall obönhörligen förlänga återhämtningsperioden.

Vi genomför också sedan många år en allmän kvalitetssänkning av skola och högre utbildning, där den kanske mest allvarliga effekten är att man nonchalerar att pojkar inte förmås uppnå de betyg och kunskaper de borde klara; strängt förenklat eftersom de inte läser, gör sina läxor eller lyssnar på lektionerna. Pisatesterna bekräftar tyvärr att det inte är flickorna som blivit bättre, utan att alla blivit sämre, men pojkarna mest, i en skola där den livsviktiga ordningen ofta saknas och där det är fult att tävla. De duktigaste studenterna, liksom våra driftigaste företagare flyr också ut ur landet. Detta innebär försämrad produktivitet på alla fronter. Sådant har pågått länge, men fenomenet ‘white flight’ har av allt att döma påtagligt ökat de senaste åren och vi kan utgå ifrån att detta kommer öka ännu mer och bidra till svårigheterna vi nu har framför oss, även efter Corona – ja, det är rent av troligt att det kommer få en baltisk eller grekisk omfattning, eftersom andra västländer, åtminstone som det ser ut nu, kommer ha mindre problem än vi, såväl med kriminalitet som med andelen bidragsberoende.

Varför 500 miljarder inte räcker till

Problemet är att man lappar och lagar på fel ställe – man tätar uppe vid relingen på en båt med ett stort hål läckande nere i durken. Den obehagliga sanningen är att aktiekurser inte till varje pris måste eller kan försvaras. Om något katastrofalt, som Corona inträffar, så är en korrigering av olika tillgångsvärden ofrånkomlig; somliga mer, andra mindre. Svensk ekonomi kommer se mycket annorlunda ut när det här har lagt sig.

Corona kan inte botas med pengar. Och att laga relingen är alldeles för sent. Vi har ett stort hål nära botten i vår ekonomi.

Apokalypsens ryttare kom inte ensam

Sådana här gigantiska omställningar kan också leda till följdeffekter som är ännu mer oönskade och framförallt mycket svåra att förutspå. Uselt ledarskap och allmän panik övergår inte sällan mer än civil olydnad, det kan bli fråga om än mer våld, revolter och terror. Jämför apokalypsens fyra ryttare: pest, svält, krig och död. Vi har just nu ‘glömt’ kriminaliteten omkring oss, en bomb i centrala Stockholm får bara ett tjugotal läsarkommentarer i DN:s läsarspalter. Men när den akuta krisen är över kommer dessa problem bli mer synliga igen – och risken är överhängande att de kommer att växa än mer i det krisande svenska samhället, i synnerhet om man anser sig inte kunna fortsätta leverera bidrag till den importerade underklassen. Att det finns god grogrund för extremism av alla slag i en djup ekonomisk depression vet vi redan. Tyskland, Sovjet och Kina var inte heller ensamma i att uppleva oroligheter under mellankrigstiden, även här i Sverige var vi mycket nära anarki. Marknaderna brukar inte fundera så mycket på sådana här ytterlighetsscenarion, det är garanterat inte ‘inprisat’, vågar jag säga. Men sannolikheten är så hög att de nog borde vara det, om det inte vore så svårt att sätta en mer exakt peng på det.

Vad kan göras? Förslag: moratorium på låneskulder.

Det här handlar inte om en vanlig efterfrågekris, som Thomas Olofsson i DN påpekade, en kris som vi kan stimulera oss ur med lägre ränta eller skattelättnader; mer pengar gör inte att fler vågar gå på restaurang, klädaffärerna är stängda och ingen köper bil när man inte har någonstans att åka. Det viktiga är istället att se till att den produktionsapparat vi har i Sverige finns kvar, så vi inte får alltför stora konkurser.

För detta ändamål bör staten föra över riskerna från den reala ekonomin till den finansiella, där man kan förse bankerna med överbryggningslikviditet. Det räcker dock inte med morötter. Det måste till en piska: en lag som utfärdas med generellt moratorium för alla amorteringar och skuldåterbetalningar till banksystemet, till dess krisen anses överstånden. Danske Bank gjorde nyss frivilligt något liknande i mindre skala, när man annonserade amorteringsfrihet för bolånekunder, och liknande diskuteras även för alla bankkunder. Men det räcker ju inte för att hejda konkurserna.

Ett moratorium skulle lämpligast rent tekniskt se ut så att de delar av lån som skulle ha amorterats eller som förfallit får en statlig garanti. Garantin ska vara billig men kan inte vara helt gratis, och de som inte önskar den betalar som vanligt. En delikat fråga att fundera över är om det finns andra klausuler som kan tvinga låntagaren till förtida betalningar; om dessa ska fortsätta gälla och hur man i så fall ska räkna med eller utan den del som har statlig ‘garanti’. Hur och vem ska stå för extrakostnader när företag ändå går i konkurs? Här måste staten sannolikt vara generös redan på förhand. Skall även räntebetalningar ingå? På helheten eller bara för de kapitalbelopp som inte garanterats? Initialt kan för simplicitetens skull räntan vara lämpligast att exkluderas. Men om även den måste inkluderas, hur ska ackumulerad ränta i så fall sedan beräknas, t ex om marknadsräntorna stiger? Allt går att lösa, men man måste snabbt hitta en form för att kunna implementera den innan den spelar ut sin roll. Och allt är underordnat huvudprincipen – att likviditeten behålls på status quo – och kommer kunna lösas.

Riksbanken förser alltså bankerna med den likviditet, krona för krona, som man går miste om, det kommer inte uppfattas som otillbörligt gynnande, och det kommer vara avgörande för mängder av verksamheter som vi nu utgår ifrån drabbas av ett tillfälligt, möjligen ett eller 1,5 år långt avbrott, men där förutsättningarna efter detta bör vara likvärdiga som de var nyss. Med dessa konkreta lättnader i betalflödena kommer de flesta företag och privatpersoner att få andrum. Man kommer slippa destruktiva och långdragna förhandlingar med bankerna, med påföljande krav på personlig borgen och andra mer eller mindre genomtänkta tvångströjor som villkor för att förlänga krediterna.

Bankerna skulle förstås inte gilla det här. Åtgärden är ju på ett sätt ett direkt underkännande av deras kredithantering och riskerar att krångla till denna betydligt. Det kommer lägga många problem i knät på dem, inte minst när man så småningom tänker sig att lösa moratoriet. Men det är fel att se det som en misstroendeförklaring mot bankernas expertis att hantera kreditrisker på individuell nivå. Bara för en tvärt nedåtgående marknad som helhet. I praktiken borde bankerna uppskatta den eftersom ju även de gynnas om man på detta sätt undviker ett scenario där alla jagar marknadskreditrisker, i ett lopp som drivs av allas gemensamma fruktan.

Hur långt detta kommer räcka är förstås osäkert. Reaktionerna vi hittills sett är nog för att befara det värsta, och om smittan inte helt överraskande upphör så kommer den oundvikligen sätta djupa spår i samhällskroppen. Mitt grundtips om en djup och lång lågkonjunktur, värre än både 1990 och 2008 ligger kvar, även om man skulle göra alla rätt. Det kommer säkert också att krävas även annat finansiellt stöd till både företag och branscher utöver detta via statskassan. Kanske även till privatpersoner.

Vilka övriga konsekvenser kan ett moratorium få? Bankerna kan inte få akuta betalningsproblem så länge som staten servar dem. Men man kan ju formellt hamna i ett läge då man måste begära konkurs, om inte staten ställer upp också med nytt eget kapital. Detta skulle riskera att leda till förstatligande. Om problemen blir ännu större, så kommer alla nytryckta pengar leda till misstro mot statens egen kreditvärdighet, höjda räntor och i förlängningen till stagflation eller rent av hyperinflation. Men sådana katastrofscenarion kan alltså inträffa även utan ett moratorium, och enligt min uppfattning ännu troligare i så fall. Personligen så gissar jag att Bankföreningen kommer slåss med näbbar och klor för att ett moratorium – eller liknande – aldrig införs. Och med vår handlingsförlamade regering lär det inte finnas någon som matchar dem i sådana här frågor. Det lär nog därför inte genomföras. Vilket i så fall är ännu ett bevis för och exempel på hur avgörande dåligt ledarskap kan vara.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad Lämna en kommentar

Börsrasen. En påminnelse om att Armageddon lurar runt hörnet.

Lehmankrisen – vad var det för nåt?

Ställ frågan till en genomsnittlig svensk. De flesta har knappt hört talas om Lehman. När börserna nu runt hela globen rasar med 5% eller mer över en natt så innebär det att många ofrånkomligen påminns om den finansiella krisen hösten 2008. Men inte så många av oss, eftersom den gick över så snabbt i vårt land. Det var en följd av gott fotarbete från den borgerliga regeringen, som också hade manegen krattad för sig, efter den lyckade krishanteringen på 90-talet. Man hade gjort läxan och man kom ihåg: för en gångs skull var Sverige bättre förberett än omvärlden, och hade heller inte mycket egen skuld till problemen, medan krisen på 90-talet var helt hemmagjord.

Lehman? Vad var det för något, undrar gemene man. Inte bara dem födda efter 1990. Artikeln är Cervenkas, just före börsraset.

VI hade också en banksektor som var kvar i gamla patriarkala traditioner: här sparkades ingen. Medan investmentbankerna i London omedelbart hade permitterat 20% av arbetsstyrkan, så var arbetslösheten på svenska banker bara någon procent – trots att massor med folk bara satt där och rullade tummarna. Låneriskerna försvann sedan i princip helt när Riksbanken (till slut fattat och) satt räntan till noll. I omvärlden fortsatte krisen till 2012, först då började guldpriset sjunka tillbaka igen – den ‘safe haven’ man flytt till behövdes inte längre.

Corona bäddade för den. Oljan utlöste den. Men i grunden beror paniken på dåliga minnen.

Att kraschen igår blev så stor berodde förvisso också på hårda fakta: det var oljeprisfallet, inte Corona, som utlöste det. Men det som driver på är rädsla. Banksektorn – som redan sedan tidigare är värderad under eget kapital – sjönk betydligt mer än genomsnittet. Det betyder att marknaden oroar sig för att lågkonjunkturen kommer slå så hårt att den hotar banksystemet, precis som 2008. Och där sitter skräcken. Vi har ungefär som efter WWII svårt att leva oss in i hur ‘de krigförande’ ländernas invånare kände sig: i omvärlden är minnet av finanskrisen levande på ett helt annat sätt, man vet hur jobbigt det kan bli, för man har det i närminnet, vi har hunnit glömma.

Och vad som talar för att omvärldens bedömning är korrekt är att det är många som lånat så mycket mer pengar nu är 2008. Många av dem ser ut att kunna få stora problem pga oljepriset, inte minst de företag som måste sälja USA:s oljeskiffer för 50$/tunnan eller mer för att inte göra förlust. Samtidigt är flygbolagen hårt ansatta av Corona, liksom andra delar av resebranschen, hotell och konferens. Men också restauranger, biografer, gym och fysisk detaljhandel generellt tappar ju kundunderlag när folk väljer att hålla sig inomhus. Visst klarar de större kedjorna oftast att övervintra, men många människor kommer ofrånkomligen bli av med jobbet – och småhandlarna kommer att få stora problem. Fastighetsföretagen kommer drabbas av större vakanser, värderingarna måste ned.

Så här resonerar optimisterna

Den onda cirkeln kan brytas, Corona klingar av i Kina. Saudiarabiens nyckfulle diktator lär komma till sans, bestämma sig för att höja oljepriset igen, och centralbanker och finansdepartement kommer stimulera så det sprutar likviditet och skattelättnader för både företag och konsumenter. Trump kommer göra allt för att vinna i höst och då måste han satsa allt nu. Kina kommer komma i gång nu och både kineser och japaner kommer gynnas av det låga oljepriset. Putin kommer kunna hålla ut, rysk olja lönar sig fortfarande att sälja och ryssarna har köpt massor med guld som backar rubeln. Räntorna kommer fortsätta att vara låga, nära noll, ja ännu lägre. Det är köpläge på börsen – se bara, jätterekyl direkt – och vad ska man annars investera i? Det finns bara aktier.

Och så här tänker pessimisterna

Det här är reaktioner som drabbar oss efter ett helt decenniums försyndelser. Ingen har vågat ‘döda’ usla och mediokra affärsverksamheter av rädsla för att skapa dominoeffekter; detta har lett till låg produktivitet och massor med dödkött som bara kan överleva så länge som högkonjunkturen råder. Detta kommer nu ändras på och de smärtsamma rationaliseringar som krävs kommer leda till mängder med permitteringar – globalt – men inte minst i Sverige. Skatteintäkterna kommer därmed att minska drastiskt och gör det svårt att stimulera – man har helt enkelt inte råd. När långivarna ser kreditriskerna växa så kommer istället räntorna att stiga, trots nollinflation/deflation; detta kommer göra det än svårare att betala skulderna för drabbade företag, högbelånade bolånekunder och kommuner. Samt stater. Minst en konjunkturbotten har man hoppat över och så sker inte ostraffat, det är hökarnas tid nu.

Italien är pessimisternas Svarte Petter, ett kort som spelas nu.

Det som nu seglat upp som det största hotet är nämligen en mycket stor dominobricka: Italien. Igår utökade premiärminister Giuseppe Conte där sina redan unikt långtgående karantänsbestämmelser för Lombardiet – nu omfattas hela landet. Detta är delvis ett försök för Conte att verka proaktiv; utlandet håller ju på att stänga gränserna mot landet i alla fall. Men det är samtidigt förstås en desperat åtgärd att komma tillrätta med en situation som hotar att övergå i ren panik; respiratorerna räcker inte längre till, det är nu upp till läkarna att besluta om vilka som ska leva – eller dö.

Men åtgärderna förstärker förstås kraftigt effekterna på ekonomin, som redan är i fritt fall. Och det är illa även för Europa och i förlängningen hela världen; Italien är nämligen en nästan tio gånger större ekonomi än lilla Grekland, som var den förra krisens europeiska onda frö. Inte nog med att landet är värst drabbat av Corona, Italien är extremt överbelånat – och det har ett gäng banker med minst lika usel finansiell ställning. Cervenka i DI skriver att enligt en tidigare IMF-chef så kan man behöva ett stödpaket på i storleksordningen 7.500 miljarder kronor. Sådana belopp snyter inte ens Merkel ur näsan, särskilt inte eftersom Tysklands ekonomi redan hackar betänkligt.

Den onda cirkeln – depressionsscenariot

Stimulanserna måste, för att få rätt effekt, göras innan alltför många företag börjar gå i konkurs, och innan deras företagscertifikat blir värdelösa. Den totala volymen i USA var i slutet av 2019 13.500 miljarder dollar, nytt rekord. Och de här lånen ligger ovanpå bankernas, med sämre rätt alltså, och utgör en marknadsrisk som banksystemet inte tar hänsyn till när de gör sina riskbedömningar på det individuella låneobjektet/-klienten. Och certifikatmarknaden har också expanderat i segment den aldrig förut tillåtits bli så stor i. Cert med det lägsta kreditbetyget BBB utgör 51% av totalen, mot 39% 2007. Och skräpobligationerna, de som helt saknar betyg står för en fjärdedel av hela marknaden. Detta är en ofrånkomlig effekt av de obefintliga räntorna för säkra låntagare – alla jagar ju avkastning, och noll är helt enkelt för dåligt. Hittills har det gått bra. Risken har man mött med kortare löptider, och för den enskilde certifikatköparen har det också förefallit vara acceptabelt kompenserande. Men det betyder att hela marknaden måste betalas av snabbare, vilket knappast, i en pressad situation, gör att scenariot ser gynnsammare ut. Totalt 32% av stocken, 4.400$ miljarder, (mer än dubbla Italiens BNP) ska betalas inom de närmaste tre åren, och det var bara 25% för 10 år sen, enligt Bloomberg. Det här är en marknad som heller inte kommer nås av stimulansstöd till bankerna.

Statsskulden i världen är 88% av BNP – 60% räckte vid den förra krisen

Stimulanser måste också ges snabbt, helst innan småsparare och pensionsfonder börjar realisera sina förluster. Men viljan för sådant är minimal. Statsskulderna har ökat från 60% av BNP vid förra krisen till 88% nu. Och i Sverige som skryter med en låg sådan så är det istället kommunerna som lånen slussats till; fusk i balansräkningen, som avslöjats direkt om man sett offentlig sektor som en koncern. Det förklarar varför Löfven och Magdalena Andersson inte ens vill ge stöd för Coronasmittade som sätts i karantän i hemmet – förrän i höst. När timingen betyder allt så är ju detta helt idiotiskt, men möjligen bara ännu en avsiktlig plakatåtgärd. Reala konkurser och förluster kommer sänka investeringar och konsumtion även långsiktigt. Företag som inte kan betala sina certräntor sätts i konkurs även om bankerna ger dem anstånd – och det betyder problem – även för bankerna. Då ligger vi riktigt illa till. Staten kommer behöva ny upplåning för att kunna ‘överbrygga’, men det är inte troligt att denna kommer vara lika billig som den staten har för närvarande. Att trycka på sedelpressen? Ja, då har vi den där igen – stagflationen, som ‘aldrig’ skulle kunna komma tillbaka. Räkna med att INGEN räknat med det.

Guldpriset steg långt före krisen 2008. Men så inbillade man sig att den var löst, och då sjönk guldpriset tillbaka, just när krisen verkligen skulle slå till. Toppen kom 2011, men få vågade tro att krisen var över förrän sent 2012.
*
Notera nu hur historien tycks upprepa sig. Priset har stigit ända sedan årsskiftet 2015/16. Och vi är redan i samma härad som man var vid 2011/12. Hacken i de långsiktiga kurvorna avslöjar varje förhoppning om att ‘allt löser sig’. Så är det inte, om man inte är villig att ta medicinen, då kan den mest smärtsamma kuren till slut inte undvikas.

Dödsstöten

Pandemier kommer sällan i en enda våg, utan flera. När kinesiska tillfällighetsarbetare nu återvänder till sina arbeten i städerna betyder det att Corona kan blossa upp igen. En spridning till länder i Mena, Afrika söder om Sahara och Sydasien skulle också kunna få smittan att studsa tillbaka. Det var Spanska sjukans andra våg som var den i särklass värsta, och den kom, precis som vi kan föreställa oss kan hända nu, när alla (inte bara Tegnell) anser att man kan blåsa faran över. I det kraftigt försvagade läge människor, företag och nationer då befinner sig, skulle en andra våg vara katastrofal för ekonomin även om den inte slår värre än den första.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft