Publicerad 5 kommentarer

En 4.000 år gammal förgermansk högkultur. Icke politiskt korrekt, okänd och med ett namn ingen kommer ihåg.

Europeisk individualism brukar förklaras som ett arv från de grekiska stadsstaterna, som började utvecklas på 700-talet f.Kr. Harald Meller och Kai Michel har i sin bok Himmelsskivan från Nebra (2019, Daidalos förlag) anfört en hypotes om att detta arv kan vara hela 1.500 år äldre och emanera från det förgermanska Nebrariket i mellersta Tyskland. Man argumenterar för att det nordeuropeiska temperamentet är en produkt sprungen direkt ur jorden; att det var topografiska förhållanden och klimat som formade oss. Naturligtvis är detta politiskt inkorrekt. Därför har hela kulturen gömts under den svårstavade och för de flesta intetsägande beteckningen Únětice. Helgläsning för den historieintresserade om våra allra tidigaste rötter.

De första civilisationerna på jorden uppstod för ca 5.200 år sedan, då de sumeriska och egyptiska jordbrukarnas samhällen övergick i mer komplexa och hierarkiska strukturer.  Ungefär samtidigt tränger de första jordbrukarna in i Centraleuropa, bronset når hit bara ett par århundraden senare. Senare nordeuropeiska högkulturer är med detta snarast en definitionsfråga, och bortsett från skriftspråk så är det full rimligt att hävda att minst en sådan existerade åtminstone för 4.000 år sedan – det förgermanska Nebrariket i mellersta Tyskland. För den som är historiskt väl bevandrad, så kan man konstatera att detta drar ihop förloppet en hel del jämfört med vad vi brukar vara vana vid att tänka; medan barbariet fortgick på den europeiska kontinenten så utvecklades de antika högkulturerna i mellanöstern till upphöjd civilisation, endast utmanande av kulturerna vid Indus och i Kina – så brukar vi tänka – och det är också den vedertagna bilden som ges i våra populärhistoriska sammanfattningar.

Skriftkällorna – sedda som tillräckligt och nödvändigt villkor för civilisation

Det finns utan tvekan lämningar av fantastiska byggnadsverk och andra fyndbevis som visar att man verkligen utfört otroliga prestationer både i Tvåflodslandet och vid Nilen i ett mycket tidigt skede, och här avses inte alls att förminska dessa för mänskligheten epokgörande bedrifter. Men det vi måste hålla i minnet är att vad som långt mer än något annat fått oss att inse hur avancerade egyptier och babylonier faktiskt var, är de bevarade skriftkällorna. Det är i dessa vi ser bevisen för en avancerad hierarki och vetenskapliga rön, inte minst inom matematiken och astrologin. Framsteg vi annars bara kunnat gissa oss till. Trots den självetiketterade ‘källkritiska skolans’ historiker, som gjort vad man kunnat för att på alla sätt begränsa, ifrågasätta, bagatellisera, förminska och förtiga även det som påstås i skrifterna, så har ändå skriftkällorna givit en helt annan tyngd åt påståenden som annars skulle avfärdas. Inte bara har skrivkunniga kulturers bedrifter lättare accepterats som sanningar, skriften har i sig närmast gjorts till stämpel på och definition av högkultur.

Man har då inte bara förväxlat det goda i att ha en kritiskt granskande metod, med en närmast juridiskt renlärig och maximalt asketisk syn på vad som bör och får räknas som historia. Dessutom har man missat poängen med skriften för dessa förantika samhällen: den användes i mångt och mycket som medel för att förslava populasen, snarare än att upplysa och förkovra den. På omvänt vis kan man möjligen tolka de högkulturer där skriften inte vann insteg: det kan ha funnits ett väl motiverat motstånd som drevs av aristokratin, mot att inordna sig under en despot, eller rent av en önskan om ett mer jämlikt samhälle i största allmänhet. Motståndet mot skriften kan alltså ha grundat sig på annat än okunskap och skriftlösheten kan därför, men även på grund av vår fäbless för ‘källkritik’, ha inneburit att vi underskattat de europeiska bronsålderssamhällena.

Äntligen släpps den mest sannolika historien fram!

Min egen utgångspunkt är naturligtvis inte att källkritik är fel, men att även sådant som inte är helt invändningsfritt bör släppas fram och förmedlas till allmänheten; den mest sannolika historien. Och det är därför en lisa att konstatera att jag har fler med mig i detta. Inte i Sverige förstås, där all historia före arbetarrörelsens frammarsch räknas som ofin och politiskt inkorrekt. Men två tyska historiker, Harald Meller och Kai Michel har med sin bok ‘Himmelsskivan från Nebra’, visat både arkeologiska och ideologiska ambitioner att spräcka sådana tabun.

Det mest sensationella är alltså att man, med utgångspunkt i Himmelsskivan från Nebra, funnit övertygande bevis för att en nordeuropeisk högkultur existerat så tidigt som för 4.000 år sedan, d v s bara 1.200 år efter civilisationerna mellan Eufrat och Tigris och längs med Nilen. Inte fullt lika högtstående och inte lika långvarig, men varande ändock under 400 år, ca 12-15 generationer, till vilka skall läggas den delen av härskardynastin som byggt upp ättens maktposition dessförinnan. Detta visar en imponerande stabilitet. Den stora skillnaden är, som nämnt, att man här aldrig utvecklade en skriftkonst som kunde förmedla sådana bevis som även de mest inbitna källkritiker kan acceptera. Det krävs mer intrikata härledningar för att nå liknande slutsatser, om den kultur som uppstod i vad som idag utgör mellersta Tyskland. Som jag vill hävda, så lyckas man ändå riktigt väl.

Kelters och germaners ursprung

En förgermansk högkultur som nästan är tretusen år äldre än vikingarnas borde förstås vara mer uppmärksammad, åtminstone av oss, som är dess ättlingar. Som Meller/Michel påpekar så är (ännu) ett skäl till att vi inte är särskilt medvetna om eller intresserade av våra egna förfäders ursprung, att man valt att ge dessa förfäder namn efter krukskärvor och obetydliga fyndorter med svårstavade namn. Úněticekulturen. som det handlar om i det här fallet, är döpt efter en liten tjeckisk by utanför Prag. Undergruppen Cirkumharz, där den här diskuterade statsbildningen uppstod, har sina fyndplatser i sydvästra f d DDR, i den tyska delstaten Sachsen-Anhalt.

Germanernas – och därmed våra – förfäder

Úněticekulturens upphörande ca 1600 f.Kr. innebär inte att folket dog ut, bara att det ändrade sitt levnadssätt. Det är den typen av tankefel som sådana här beteckningar dock gärna leder till, och tidigare har det också varit svårt att riktigt säkert veta, men nu har vi ju de genetiska bevisen att ta stöd i. Genetiskt handlar det här om en mix av haplogrupperna R1a och R1b och kulturellt utgör Únětice en sammansmältning av s k snörkeramiker och klockbägare. Men man kan precis lika gärna – och hellre – hävda att detta var kelternas och de senare germanernas förfäder, för då blir banden även till oss själva tydligare. Just det som de politiskt korrekta inte vill, man vill nämligen helst göra oss så rot- och historielösa som möjligt, och på så vis lättare kunna manipulera fram en alldeles egen kompassriktning.

I Sverige har vi idag bara något lägre andel bevarade ättlingar till R1a-anfäderna än det finns i norra Tyskland – och i delar av Västsverige är andelen R1b lika hög som där Nebrariket en gång existerade. Vi vet också att den sista större folkrörelsen till Sverige kom just under nordisk bronsålder – en tid som inleddes just efter att ‘Nebrariket’ upphörde. Att det också huvudsakligen var ifrån Tyskland som dessa invandrare kom gör inte saken sämre. Inte minst betydelsefullt är, som vi ska se, att soldyrkan, den under bronsåldern dominerande religionsriktningen i Norden, helt eller i delar tycks ha kommit hit via Nebrariket. Vi har all anledning att betrakta dessa bronsåldersinvandrare som Nebrarikets ättlingar och därmed båda som våra egna förfäder.

Himmelsskivan

Föremålet består av en rund bronsskiva, 2050 gram, 4,5 mm tjock i mitten och 1,5 mm i kanterna, med cirka 32 cm diameter. På denna har man, med i Centraleuropa tidigare helt okända tekniker, plätering och damascering (s.85), fäst 32 gram guld föreställande olika figurer: en månskära, 32 stjärnor, samt en rund platta, som antingen är en fullmåne eller sol. Den sistnämnda har en fint inlagt mönster ikring sig, en korona, som månskäran inte har. Skillnaden ger tolkningsföreträde för uppfattningen att cirkeln föreställer en sol. Månskäran är en smula klumpig, inte alls så slank och gracil som en alldeles nytänd måne brukar avbildas. Eftersom himlakropparna är naturalistiskt återgivna, så finns det anledning att förmoda att det finns en avsikt med detta, som vi ska komma till.

Skivans färg var med all sannolikhet blåsvart som natthimlen. Det handlar om en för tiden unikt naturalistisk avbildning.

Smeden – en skicklig ‘nybörjare’

Den nämnda damasceringstekniken var känd i Egypten och grekiska Mykene – Mykene blomstrade dock först efter att Nebrariket fallit, från ca 1600 f.Kr. och cirka 500 år framåt. Intressant är att man upptäckt ett ‘nybörjarfel’ som smeden gjort vid fastsättning av den översta stjärnan; en något för stor skåra och därmed valk som ger ett aningen klumpigt utseende. Samma fel har gjorts i en modern rekonstruktion, vilket alltså indikerar att smeden aldrig hade utfört något liknande förut, men att han var mycket skicklig; alla hans övriga guldpläteringar är gjorda utan denna defekt.

Att tillverkningen var lokal är med dessa slutsatser rimligt att anta, och föremålets unika motiv motsäger inte detta. Det handlar om en helt naturalistisk avbildning av stjärnhimmeln, den första vi överhuvudtaget känner till. Smeden hade använt en låg inblandning av tenn, bara 2,6%, vilket med största sannolikhet var helt medvetet – de två svärd som deponerats samtidigt hade 10% tenn, vilket gjorde bronset betydligt hårdare. Mjukt brons gav dels fördelen att materialet kunde smidas – skivan är alltså inte gjuten, såsom brukligt är med brons. Dels var det möjligt att färga bronset svartblått, med hjälp av jästa urinämnen. Vi kan utgå ifrån att så måste ha skett, både av naturalistiska och estetiska skäl; icke infärgat brons har en med guld alltför näraliggande färgnyans och korrugeras dessutom ojämnt. En liknande framställning av stjärnhimlen ser man inte alls från de sydliga kulturerna, där man istället lät olika gudar och gudinnor symbolisera himmelsmakterna. Smeden förefaller ha tagit de tekniska kunskaperna med sig, men tillämpat dem enligt reglerna för en egen föreställningsvärld, som bättre överensstämde med den kultur han själv tillhörde.

En snäv datering: 1800 f.Kr.

Skivans rena metallvärde är faktiskt bara det avsevärt, än mer så förstås när man beaktar tid och rum när och där den tillverkades. Särskilt guldet, men även brons i så stor mängd hade ett betydande värde. Det senare visade sig innehålla 0,2% arsenik och blyisotoperna gav samma ‘fingeravtryck’ som för de båda samtidigt deponerade svärden: kopparn kom alltså från samma fyndighet. Denna låg överraskande långt bort: 50 mil rakt söderut, i Mitterberg utanför Bischofshofen i österrikiska Alperna. Överraskade, eftersom det förekom brytning även i närbelägna Harz och Erzgebirge, men också för att det avslöjar stabila och väletablerade långväga handelsförbindelser. 

De båda svärden hade guldmanschetter – från samma ort som Himmelsskivan – och en bit bevarad näver. Därmed kunde svärden och deponeringen dateras.

Samtidigt hjälpte kopparns ursprung till att datera plattan; kopparbrytning i  Mitterberg var känd först från 18:onde århundradet f.Kr.(s.82). Det ger oss en ganska snäv tidsram, eftersom himmelsskivan bör vara skapad senast ca 1600 f.Kr. enligt en kol-14-datering av en bit bevarad näver i ett av de båda svärd som nedlagts tillsammans med skivan. Svärden var aldrig använda och med all sannolikhet skapade just för ändamålet att deponeras. Med utgångspunkt från att det förflutit flera generationer mellan de olika faserna i himmelsskivans ‘livstid’, och vissa intressanta samband med furstegravarna i omgivningen, så är det rimligt att förskjuta tillkomsten tvåhundra år bakåt, då den alldeles särskilt extraordinära gravhögen i Bornhöck uppfördes – ca 1800 f.Kr.

Långväga handelsutbyten, intakta under många generationer

Kopparn kom alltså från östra Alperna. Ännu mer långväga ifrån visade sig tennet i bronslegeringen vara: även här kunde man med hjälp av grundämnets isotoper fastställa var detta kom från, nämligen brittiska Cornwall. Betydligt krångligare var det att identifiera varifrån guldet härstammade. Den unika kombinationen av hög silverhalt kombinerad med rätt stora mängder förorenande tenn ledde till slut forskarna in på rätt spår: även guldet visade sig faktiskt komma från Cornwall. Långväga fjärrhandel är alltså ett av Nebrarikets signum, och är, före den här tiden, okänd på dessa breddgrader.

Högkulturen utläst i himmelsskivan som bevis för ett hierarkiskt samhälle

Handelskontakterna ser ut att ha varit intakta över många generationer, inte bara ifråga om kopparn utan också guldet. Det ursprungliga guldet, horisontbågarna och solbåten kan fastställas ha samma ursprung, trots olika guldhalt – ännu ett indicium för att, som vi ska se, nämnda objekt tillfogades i efterhand. Det går att urskilja inte mindre än fem olika faser (s.147) innan skivan fick sin slutliga form, som vi känner den. Dessa faser avslöjar en hel del om Nebrarikets utveckling. Bara det faktum att man visat skivan ett så långvarigt och intensivt intresse visar hur central Himmelsskivans betydelse måste ha varit. Men mest betydelsefull för analysen är skivans ursprungliga form; det är nämligen i den som vi får klarhet om kunskaper som bara en högkultur förmår frambringa. Fastmer: som endast en högkultur kunde ha haft nytta av.

Skivans utsmyckning har tillfogats i faser: ursprungligen var där 32 stjärnor, men två togs bort och en flyttades när horisontbågarna sattes dit. Solbåten kom ännu senare och sist kom de 39 nithålen runt skivans kant.

Plejaderna – de bundna Sju, som hotade riket när de gick in i månen

Solen (fullmånen) och månskäran omgavs som sagt av stjärnor. Dessa är applicerade så att de framhäver en gruppering om sju stycken i en cirkel; övriga är nämligen – systematiskt! – arrangerade så att de inte kan uppfattas som efterbildningar av någon särskild konstellation på himlen (s.65). Gruppen om sju föreställer utan tvivel Plejaderna. Denna formation utgör efter månen, Venus och Jupiter den för ögat mest lättfångade när man lyfter blicken mot natthimlen, och har i årtusenden tilldragit sig intresse, även från dem som är mer bevandrade i stjärnornas banor (s.135). Inte minst mytologiskt har Plejaderna haft stor betydelse och i Babylonien utgjorde deras ‘inträngande i månen’ ett ont varsel – de utgjorde något av en motsvarighet till apokalypsens fyra ryttare i det gamla Tvåflodslandet. Detta sagt för att det ska framgå hur betydelsefull konstellationen ansetts vara alltsedan urminnes tider. Myterna har åtminstone delvis sin grund i att en av stjärnorna tidvis ser ut att försvinna, men också i att Plejaderna i stort sett följer ekliptikan; det vill säga den ligger under sin synliga tid nära solsystemets planeter och månen, som den regelbundet försvinner bakom. Det här har också gjort intressanta astronomiska observationer möjliga, där stjärnbilden är inblandad.

Plejaderna och bondepraktikan

En tolkning av himmelsskivan är att man velat avbilda jordbruksårets start och slut, som enligt bondepraktikan innebär omkring 10 mars, då stjärntecknet syns för sista gången, då tillsammans med månskäran, och omkring 17 oktober, när tecknet åter blir synligt, då tillsammans med en ungefärlig fullmåne. Men – så är det antagligen inte. Det är fullt möjligt att skivan hade en dubbel funktion, och att det för folket i gemen var vid dessa tidpunkter skivan visades upp. Men, som författarna  på ett övertygande vis argumenterar: ingen behövde offra guld för att fastställa något som alla sannolikt kände till redan på den tiden – det här var praktisk kunskap som har tillämpats exakt eller ungefärligen, med lika gott resultat, även utan furstligt påbud, så länge man kan minnas.

Plejaderna och skottmånadsregeln

Skivan utgör istället ett memogram, ett sätt att i denna skriftlösa kultur återskapa en viktig minnesregel: hur tiden skulle räknas för att behålla sol- och månåret i fas med varandra. Det här är mycket mer avancerad – och mindre spridd – kunskap. Skiftningarna i Plejadernas förhållande till månen äger en regelbundenhet som observerades redan av sumererna och gav dem en tumregel för vilka år de var tvungna att skjuta in en trettonde månad för att månåret skulle komma ikapp solåret. Skivans exakta utformning talar för att det är just denna regel som man avbildat. Framhävandet av Plejaderna förstås. Och så den runda plattans strålglans, som markerar att det är förhållandet mellan sol och måne som står i centrum. Än mer betydelsefull är den lite klumpiga månskäran. Den har nämligen samma tjocklek som en 4,5 dagar gammal måne skulle ha. Och det var när just en så gammal nymåne uppträdde tillsammans med Plejaderna, som det var dags att lägga till en skottmånad.

En 4,5 dagar gammal nymåne (t.v.) och Plejaderna tillsammans: då visste man att det var dags att lägga till en skottmånad. I ca två fall av tre (t.h.) behövdes det inte.

Det här kan låta oviktigt i en modern människas öron, inte minst eftersom våra månader inte alls är anpassade efter månen. Ett månvarv tar i själva verket ganska exakt 29,5 dagar, vilket gånger tolv innebär 354 dagar. De elva dagar som skiljer mot solåret innebär alltså att man måste skjuta in en extra månad ungefär vart tredje år, ibland lite oftare. Tumregeln som sumererna använde gick ut på att när Plejaderna visade sig tillsammans med nymånen först tre dagar in på årets första månad, så innebar det att det var dags att lägga till skottmånaden. Och den på skivan avbildade månen är alltså precis så mycket extra tjock som dessa extra tre dagar skulle innebära, räknat från den allra första nytändningens smala månskära. En enkel och robust regel, men som krävt mycket lång tids studier, minst 40 år, och omfattande beräkningar för att kunna konstatera fungerande.

Kunskap som krävt många års studier – och som endast eliten efterfrågade

Antalet stjärnor på skivan är 30, men det framgår tydligt att det ursprungligen suttit 32 stycken där, två försvann och en flyttades i samband med att ett senare tillägg: två ‘horisontbågar’ som vi ska återkomma till. Antalet 32 kan syfta på en alternativ tumregel, i händelse av usel väderlek, så att man istället räknat dagarna från föregående månads nymåne. Men det kan också syfta på de 32 solår som med två dagars differens överensstämmer med 33 ‘månår’ (när solåret avrundas till 365 respektive månmånaden till 29,5 dagar, såsom vi bör tänka oss var den noggrannhet man kan ha haft). Detta stärker ytterligare tolkningen av skivan som primärt en avbildning av denna astronomiskt betydelsefulla observation.

En fantastisk prestation i så fall, och ingenting som någon skulle kunna åstadkomma med en blick då och då upp mot stjärnhimmeln – det här bör ha varit någons heltidsjobb. Troligen därför trots allt alltför fantastisk, när vi adderar de normala väderleksförhållandena i mellersta Tyskland, där tillräckligt långa mätserier är osannolika att erhålla. Detta, liksom bristen på metoder att skriftligen notera sådana mätserier, gör det så osannolikt att kunskapen uppstått här att vi nog ändå bör se det som mer troligt att kunskapen har färdats norrut, från Tvåflodslandet – trots att detta i så fall skulle vara nästan ett årtusende innan vi med säkerhet vet att kunskapen var känd där. Det finns nämligen också en god anledning till att vi inte säkert kan göra ett sådant konstaterande, nämligen att sumerer och babylonier dröjde medvetet med att sätta kunskapen i praktisk användning. Och anledningen till det är kanske det mest intressanta. Regeln kom till användning först när riket blivit så stort och omfattande att det krävdes samordning i tiden för att utöva en effektiv administration. En fixerad skottmånad krävde alltså inte bara av jordbruket avlönade specialister, astronomer, utan var i praktiken endast av intresse för en mycket välorganiserad elit.

Himmelsskivan avbildar en tredimensionell natthimmel.

Skivans naturalistiska återgivning av himlakropparna, totalt artfrämmande för civilisationerna i söder, och det tekniska utförandet, förstagångsmisstagen, talar alltså däremot för en lokal tillverkning. Att den nedlagts mycket nära där den tillverkats finns också ett annat indicium för; inte minst de båda bågarna på sidorna, som med stor exakthet motsvarar solens horisonter under året vid upp- respektive nedgång, nämligen 82°-83° – givet att vi befinner oss i mellersta Tyskland – inom ett band på 6 mil totalt. Den norra delen av Nebrariket ligger inom detta och Mittelberg, där nedgrävningen skedde, ligger bara fyra mil söder därom. Horisontbågarna utgör fas två, och adderar kunskap, men man tycks samtidigt mindre nogräknade med att behålla den ursprungliga. Möjligen omtolkas ‘alternativregeln’ nämnd ovan, till något helt annat, när två av stjärnorna tas bort. Förfarandet antyder att det gått minst en, troligen flera generationer sedan ursprunget; att det inte är samma smed framgår också av att samma nybörjarfel gjorts vid fastsättningen av den flyttade stjärnan.

Solbåten – symbolik från Egypten via Nebrariket till Norden

Den i fas 3 tillfogade ‘solbåten’ är mer diskret utförd, smeden behandlar objekten på skivan mer pietetsfullt, inga stjärnor flyttas eller tas bort. Ändå bryter man nu på flera sätt mot den tidigare logiken, bl a ‘avståndsregeln’ som inte tillät föremål att befinna sig alltför nära intill varandra; solbåtens cicelerade manskaps- eller årstreck får inte ens plats att utföras vid den närmaste stjärnan. Framförallt är detta uppenbart sena tillägg i högsta grad symboliskt. Liknande solbåtar finns från egeisk konst under 2000-talet f.Kr. och motivet är ursprungligen hämtat ur egyptisk myt, som det färdmedel solguden Ra använde för att förflytta sig under nattens mörka timmar från väst till öst, medan han avvärjer angrepp från ormen Apep/Apophis. På ett av svärden som deponerades tillsammans med Himmelsskivan finns också ett motiv med en trehövdad orm och motivet med en mytologiskt fartyg återkommer även i den nordiska bronsålders religiösa uttryck, bl a på hällristningar och rakknivar av brons, där även hästar, fiskar och ormar utgör ledsagare. Det handlar alltså med stor säkerhet om ett lån från egyptisk religion som nått nordisk bronsålder via Nebrariket (s.69). Att man på det här sättet i omgångar, med flera generationer emellan har gjort tillägg och omtolkningar av Himmelsskivan, visar att föremålets kultiska betydelse snarast tycks ha ökat med tiden – och än större skulle denna bli i nästa fas.

Standaren: ett tecken på envåldshärskare och soldyrkan

De hål som hänsynslöst stansats i en ring runt skivan över såväl horisontbågar som solbåt visar nämligen på en ny exploatering av himmelsskivan, nu som offentlig standar. I hålen tror man att guldgula nitar suttit, som symboliserat solstrålar, vilket i så fall sammanfaller med en ny eller mer utpräglad soldyrkan. Det skulle hänga väl samman med en tilltagande monopolisering av makten i riket, som det finns andra tecken på. Solen utgör den perfekta symbolen för envåldshärskare. Om det runda objektet på skivan inte redan tidigare tolkats som en sol så kan vi utgå ifrån att den gör det nu (samtidigt som möjligheten finns att det hela tiden rört sig om en avsiktlig dubbeltydighet). Att skivan nu får en offentlig funktion visar att den främst har en maktpolitisk betydelse – och kanske ett mått av desperation; skivans magiska ändamål har förlorats eller får träda i bakgrunden, när bevis för härskaren födslorätt krävs för att upprätthålla hegemonin.

39 nitar – som skulle ha varit 40 – en hälsning från Tvåflodslandet

Ändå är det inte omöjligt att stansningen hade en astronomisk betydelse. Antalet infästningar – 39 stycken – är alldeles överflödigt. Om det bara handlat om att fästa skivan på ett standar så att den satt säkert hade detta varit möjligt med fyra stycken – och då med en mer pietetsfull behandling av horisontbågar och solbåt. Smedens planering tycks inte ha varit den bästa, för avstånden mellan hålen är oregelbundna och, om man utgår ifrån en motsols stansning uppifrån, påtagligt krympande. Misstanken har därför uppkommit att planen egentligen varit att göra 40 hål, men att antingen smeden eller astrologen (eventuellt samma person) tänkt eller räknat fel.

Talet 40 är faktiskt ännu en möjlig referens till Plejaderna, som under en period av 40 nätter (och 39 dagar) eller 41 nätter (och 40 dagar) inte är synlig. Det är också en referens till ett heligt tal, vars betydelse bl a letat sig in i bibeln, men som ursprungligen hörde till de gamla sumerernas föreställningar: det var detta som symboliserade huvudguden Enki (Ea).Se även fotnot nedan

Furstegravarna

Men vad är det då som gör bokens författare så säkra på att vi talar om en högkultur? Räcker det med Himmelsskivan? En 2 kg tung bronsplatta med 32 gram guld? Förvisso ett osedvanligt högt metallvärde, skapat med nya tekniker och med metaller långväga ifrån. Och att tolkningen av skivan, dess astronomiska betydelse är förvisso extraordinär. Men inte kan ett enda föremål ses som tillräckligt bevis för en hel högkulturs existens?

Leubingen

Nebraskivan är utan tvivel den i särklass viktigaste biten i fyndpusslet och utgör kulturens signum och fundament. Men det finns förstås mängder med andra fynd. Framförallt handlar det om tre fantastiska gravhögar. Högen i Leubingen, tre mil SV om Nebra, var 8,5 m hög och 34 m i diameter. Den innehöll en i Centraleuropa för tiden närmast oöverträffad mängd guld: en tung armring, två hårnålar och ett stycke guldtråd. Härutöver även två praktfulla bronsyxor och en redan då 2500 år gammal serpentinyxa av sten. Graven har dendrokronologiskt daterats till 1942 f.Kr. och kan utgöra gravplats för en av de första Nebrakonungarna. Liksom eventuellt hans son, som enligt utgrävarna skulle kunna ha funnits spår av, liggande korslagd över en vuxen man. Utgrävningen skedde redan 1877 och tyvärr är benmaterialet helt försvunnet. Man kan ha gjort en förväxling, men barn i furstegravar brukar annars ses som en stark indikation på etablerad arvsdynasti.

Helmsdorf

I Helmsdorf i Nebra rikets nordligaste parti ca 11 mil norr om Nebra, grävdes 1907 en hög av närmast identisk storlek och höjd ut. Även här fann man en massiv guldring, 2 hårnålar och en guldtråd – dessutom 2 likformade hängsmycken. Och även här hade en stenåldersyxa nedlagts, av en något annan typ. Orsaken tror Meller/Michel är ett dynastiskt anspråk hämtat från mytiska härskare, kanske jättar eller gudar. Högen är daterad till 1829 f.Kr. och den gravlagde som man fann skulle alltså kunna vara ungefär fem generationer yngre än mannen i Leubingen. Likheterna är så slående att avståndet i tid närmast förvånar – om man inte drar slutsatsen att det rör sig om en dynastisk tradition. Likheten gör troligt också att formerna satt sig redan vid gravsättningen i Leubingen, så snävt att detta knappast bör ha varit den allra första kungen i dynastin. Och högen i Helmsdorf i sin tur lades alltså fortfarande 200 år innan Himmelsskivan deponerades.

Guldföremålen i de båda förstegravarna i Leubingen och Helmsdorf är närmast identiska, trots att det ligger fyra generationer mellan dem. Traditionen hade alltså redan satt sig.

Hoch, Nienstedt, Dieskau, Schönhöck

Likheterna gör på samma sätt mycket sannolikt att det har funnits minst tre, kanske så mycket som fem lika välfyllda gravhögar som antingen plundrats eller kvarstår outgrävda i modern tid. Ett tiotal sådana vet man om, varav en fortfarande är outforskad: ‘Hoch’ i Evessen, ett par mil väster om Helmsdorf. En annan i Nienstedt, tre mil norr om Nebra, är utgrävd och dokumentationen visar på exakt samma arkitektur. Gravgåvorna fick dock fötter under pågående undersökning, de fördes bort bakom ryggen på undersökningsledaren; en ring av samma typ som i de båda andra gravarna hittades dock i efterhand. En annan redan plundrad hög, Schönhöck, finns nära Dieskau, ett område med osedvanligt mycket bronsålderslämningar fyra mil NO om Nebra. I DIskau fanns också den verkliga fullträffen: ett deponifynd utan hög.

Det mesta talar nämligen för att denna skatt utgör stöldbyte ur en sedan länge bortschaktad hög alldeles i närheten; en hög av oöverträffade dimensioner. Den mytomspunna högen har ett namn som närmast fallit i glömska: Bornhöck, och med en ursprunglig diameter på 65 meter, är den nära dubbelt så stor som i Leubingen och Helmsdorf. Högens volym bedöms ha varit ca sju gånger större, det gör den troligen till den mäktigaste bronsåldershögen i hela Europa.

Bornhöck – en gång den mäktigaste gravhögen i Centraleuropa

En bevarad teckning tillsammans med uppgiften att det tog 40 år att frakta bort materialet var tidigare det enda som verifierade storleken. Men 2014 lokaliserades platsen där högen stått och utgrävningarna som nu vidtogs av restlämningarna, visade att inte bara att omkretsen stämde, utan det rörde sig om samma arkitektur som i de undersökta högarna; en gravkammare i trä, ett massivt stenpansar och ett jordtäcke över alltihop. Gravkammaren var dock, precis som högens diameter, dubbelt så stor. Graven kunde dateras dendrokronologiskt till mellan 10-20 år efter den i Helmsdorf och högen återfanns oväntat ett par malstenar, vars storlek visade på en närmast industriell användning, en centraliserad insamling av säden, och troligen slavarbete. Kärrorna som transporterat jord och sten hade intressant nog samma spårvidd, 115 cm, som i mellersta bronsåldern, flera hundra år senare, och i Norden under YBÅ. Mest intressant är dock det faktum att graven i tiden sammanfaller så väl med Himmelsskivans tillkomst. Och att det deponifynd, som hittades i Dieskau, sannolikt kommer härifrån.

Guldanalysen säkrar sambandet

Genom analyser hade man funnit att vardera en av hårnålarna i de båda furstegravarna i Leubingen och Helmsdorf kom från samma källa som guldet i Nebraskivan och de med den samtidigt nedlagda svärdens manschetter; det mycket silverrika guldet från Cornwall. Samtidigt som guldet i de båda gravarnas andra hårnålar, trådarna och de massiva armringarna tvärtom var mycket silverfattigt och kunde fastställas komma från en helt annan, men också gemensam källa. Härutöver visade det sig nu att det guld som påträffades i Dieskau även det har samma silverfattiga ursprungsort (s. 223).

Guldet i Dieskau kommer ursprungligen sannolikt från Bornhöck – men inte från gravkammaren i mitten, utan troligare en eller flera sekundärgravar, som senare tillfogats i högen.

Förutom tjuvgömman i Dieskau finns det indicier för att en stenyxa, som nu finns i domkyrkan i Halberstadt, skulle härröra från Bornhöck. Dessutom hade ytterligare åtta guldföremål sannolikt stulits från graven. Vilket också stämmer väl in på furstetraditionernas krav på symmetri: att det handlade bl a om dubbla guldarmringar, hårringar, nålar mm. Totalt rör det sig troligen om så mycket som 1868 g guld, mer än fem gånger som i de båda övriga högarna tillsammans. En ofattbar förmögenhet vid denna tid, oöverträffad i Centraleuropa under lång tid. Som en skattning motsvarar varje gram en arbetsvecka bara att sålla fram, mängden motsvarar alltså 36 mans årsarbeten. Hantverket, som givetvis krävde långt högre yrkesskicklighet, räknas då inte alls med (s.233).

Elitens hierarki och sätt att befästa den

En annan viktig anledning till att guldet är så ovanligt här, tycks ha funnits ett förbud i Nebrariket för andra än de allra främsta att äga det. Exklusiviteten härvidlag blir bokstavlig – och säger ännu mer om det samhälle som Nebrariket utgjorde: en extremt utmejslad hierarki. Rikedomen var ett signum för makt som bär envåldets prägel, och hårringar och hårnålar innebar att man kunde pråla med den, göra den synlig för alla. Samtidigt berättade prakten om tillhörighet i ett klockbägarnätverk, spridd från Cornwall, dit den tycks ha kommit ända från ursprungsorten i Ukraina. Här passar även stenåldersyxorna och tanken om ett arv från gudar eller mytiska förfäder in, det handlar om att legitimera sina upphöjda anspråk. Såsom det förstås alltid varit, särskilt för nyanlända, viktigt att hävda gamla anor. Samma ambition syns också i de megalomaniska högsättningarna; man hade här övertagit snörkeramikernas tradition – och överträffat den.

Úněticekulturens härskare stod i en klass för sig själva, men även övriga gravar är noga stratifierade efter rang, i form av antal av och metall i nedlagda dräktnålar, i minst tre olika klasser aristokrati: medan härskarnas nålar alltså var i guld, så tilläts skiktet närmast dem ha hårringar i guld och dräktnålar i brons, i skiktet därefter inget guld, men en eller möjligen två bronsnålar. Förekomsten av barngravar med motsvarande uppsättningar visar att ställningen gick i arv (s.236). De mindre framstående saknar helt nålar och fick enbart keramik med sig. Sedan fanns det många fler som inte begravdes med sådana gravgåvor heller, eller inte med några alls – och så dem som inte ens begravdes.

Furstemord och bevarad eller övertagen dynasti

Avsaknaden av fler högar kan bero på att man i och med Bornhöck bytte gravskick. Det finns en del indicier som talar för att den exempellösa guldsakssamlingen kan ha härrört från en eller flera sekundärgravar, och att huvudgravkammarens gåvor trots allt i så fall inte var dem man fann i Dieskaudeponeringen, bl a skulle den funna guldyxan stilmässigt vara ca 50 år yngre. Förändringen skulle kunna ha samband med att den ett årtionden tidigare begravda fursten i Helmsdorf visade sig ha blivit mördad, med tre dolkstötar. Med stor sannolikhet var mördaren betrodd, som tillåtits bära vapen i härskarens närhet, att dolkstöten kunnat upprepas tyder på att inte ens vakter varit närvarande.

Oavsett om den befintliga dynastin lyckades bevara sin ställning eller om det var någon annan som tog över, så visar den stora gravhögen att ett eventuellt kuppförsök måste ha misslyckats. Att det funnits någon form av statliga institutioner som garanterade stabilitet är därför troligt (s.249). Härskarnas makt minskade inte heller. Den starka centralmakten tog sig också i uttryck i att handeln monopoliserades: medan bärnsten från norr under denna tid sällan fann sin väg söder om Alperna, så kom heller inte bronset mer än mycket undantagsvis hit till Norden. Úněticehärskarna ville helt enkelt inte dela med sig – och man hade makten att genomdriva sin politik. Den här oviljan att fungera som handelsknutpunkt kan ha bidragit till rikets upplösning; i vart fall fanns här en potentiell möjlighet till stora vinster som gick riket förbi – inte bara härskarna, utan även den övriga aristokratin. Återigen såväl ett bevis för en starkt centraliserad makt, som för stora potentiella spänningar.

Inga befästningar, inga naturliga gränser – gynnar egalitär individualism

Det som då inställer sig är frågan om hur det kom sig att Nebrahärskarna inte behövde befästa borgar o d för att upprätthålla sin maktställning, eller varför de förtryckta invånarna inte bara rymde. Det saknas vallar, sådana som Danavirke som skyddade Jylland, 2.500 år senare, och trots avsaknad också av skyddande berg, vatten eller öknar, så förefaller Nebrarikets befolkning ha levt i relativ fred. Den väl manifesterade hierarkin förefaller ha bidragit starkt till att ha pacificerat medborgarna. Till skillnad från kulturerna både före och efter Nebrariket, så gravlades ytterst få män, undantaget härskarna, under denna tid med vapen. Freden hade säkert sin egen lockelse också, för yttre och inre säkerhet är ju detsamma som den klassiska nattväktarstaten, och med belöningen är medborgarnas acceptans och underkastelse.

Nebrariket saknade i stort sett naturliga gränser.

Intressant är att Úněticekulturen utanför Nebrariket helt saknar efterlämnade gravhögar av dignitet. Samtidigt som de uppvisar betydligt rikare fynd i de vanliga flatmarksgravarna. I Böhmen t ex finns det ingen korrelation alls mellan gravarkiturens komplexitet och gravgåvornas dyrbarhet. I Nebrariket talar spåren istället för att härskarens makt blev allt mer diktatorisk. Ett tilltagande förtryck spåras i rikets yngre tid, efter Himmelsskivans tillkomst. Mot 1700-talets f.Kr. slut förekommer knappt inga gravar alls, trots att bosättningsmönstret är intakt. En hypotes är att härskaren inte bara lånade himmelskalendern från Hammurabi’s Mesopotamien, utan även solkulten kulturella särdrag, som glorifierade härskaren, jämställde honom med gudarna, medan alla hans undersåtar gjordes till betydelselösa statister. Grymma människooffer förekom, det är i en ny undersökning belagt att sådana var avsevärt vanligare i hierarkiska samhällen än i de egalitära. De var ett effektivt medel för social kontroll och gav bestraffningen religiösa motiv, som tjänade syftet att visualisera härskarens gudomliga makt. Men med goda flyktvägar fungerar tyranni inte i längden. Var det därför riket gick under?

Rikets medborgare var längre, hade ett högre proteinintag, samt en högre medellivslängd än befolkningen i omgivande kulturer; den relativa välfärden talar för att invånarna helt enkelt kan ha känt lojalitet med sina härskare, åtminstone innan dessa blev alltför mycket av envåldshärskare. Den slutsats Meller/Michel drar, att de topografiska förhållandena skulle ha varit av betydelse för styrelseskicket är intressant. Och de går längre än så. Frånvaron av naturliga gränser i kombination med jordar som inte krävde gemensamma ansträngningar att bevattna eller dika ut, menar de gav en annan mentalitet: var och en fick ‘själv vara sin bäste dräng’. Härskare som blev alltför grymma var det inte omöjligt att rymma ifrån – despotin i Nebrariket tilläts heller aldrig gå till samma excesser som i Egypten eller Tvåflodslandet. De grekiska statsstaternas egalitära samhällena, som annars brukar anföras som moder till de unika västliga frihetsidealen, skulle alltså ha en tradition redan från äldre bronsålderns Mellaneuropa. Samma argument kan förstås användas även om det glesbefolkade Skandinavien och de fria svenska böndernas unika särställning. Den vilar alltså på en ännu mycket längre germansk tradition – och i grunden på vår skog och mark! Att individualismen har ett så jordnära ursprung är det nog få som skulle kunna ana.

Vapendepåer – och arméer

Nebrarikets stratifiering var alltså unik. Detta understryks än mer av det faktum att man monopoliserade vapenmakten. Samtidigt som flatmarksgravarna saknar vapen, så har man hittat flera stora vapendepåer. En av dessa innehöll 98 kopparyxor och låg i direkt anslutning till en furstes troliga bosättning – ett enormt långhus, 44 meter långt och 11 meter brett – med högen i Leubingen inom synhåll. Yxorna bars av fotsoldaterna, men även anförarnas vapen fanns här: två stycken dolkyxor av brons. Yxorna härrörde från samma ursprungskälla; tillverkning, inköp och distribution ser ut att ha skett i samhällets regi. Ett liknande långhus, ännu större, och näraliggande depå har hittats i Zwenkau respektive Schkopau, antalet vapen ökar här motsvarande huslängden: 124 yxor och 57 meters hus.

De största vapendepåerna, med cirka 300 yxor vardera, har man inte oväntat hittat i Dieskau – ännu ett tecken på de i Bornhöck gravlagdas särställning. Distribution av mat till krigarna hänger troligen tätt samman med insamlingen av säden, för gemensam malning; härskarens andel betalades i natura, direkt till hans soldater. Att fotsoldaterna inte fick bära brons kan ha haft med rituella och hierarkiska krav att göra, på samma sätt som guldet var förbehållet härskarna. Den idag välkända färgkoden guld, silver och brons härrör redan från Nebrarikets hierarki. Hittills har forskarna hävdat att det inte fanns stora arméer i Europa under äldre bronsåldern, men Nebrarikets skulle kunna vara just det undantag som förklarar freden i riket: inga grannar kunde konkurrera. Att mer eller mindre stående arméer givetvis även kan ha använts för att kontrollera den egna befolkningen är minst lika sannolikt.

Nebrariket – en stat

Meller/Michel anser att det förgermanska Nebrariket grundlades cirka 2200 f.Kr. vid bronsålderns ingång. Det uppstår som en följd av att klockbägarkulturens metallarbetare uppgår i och förenas med den redan etablerade snörkeramiska kulturen. Vi ser att det handlar om en fredlig union, dels i själva höggravskicket, dels i gravgåvorna som gör åtbörder och referenser bakåt till snörkeramiska föregångare. Klockbägarna verkar ha haft en ledande roll, med en stigande andel DNA-fynd; från att snörkeramikerna utgjort över 3/4 av totalen, så blir klockbägarna snart över hälften. Ändå är man mycket noga med att anknyta till forna tider i den gemensamma gravkulten. Det här var koncept som visade sig vinnande; kulturen inte bara överlevde, den frodades.

Att furstegravarna tillhör Úněticekulturen framgår av fyndföremålens typiska former. Men ännu intressantare är att samma spårämnen hittats i guldet som i Himmelsskivan. Detta visar att riket också bestått som ett sådant under lång tid. Kontinuiteten, inklusive förmågan att överleva även kuppförsök och mordet på en av härskarna; furstegravarnas många likheter, de långväga och långvariga handelskontakterna, förmågan att generera överskott till en elit; specialister som astronomer och mjölnare; en betydande härmakt, som både förmådde upprätthålla fred och skära av kontakterna mellan norr och söder: allt detta talar för att Nebrariket bör betraktas som en stat också i modern mening. Man hade herrevälde i rummet, inom ett väl avgränsat område över människorna som levde där, och under en längre period. Så lyder Breuers definition. Den skiljer Nebrariket från de primitiva hövdingadömen runt omkring, före och efter, vilka som mest tycks förmått hålla sig intakta i 50-150 år utan kollapser.

Bronset och hemligheten bakom hur det nya åtråvärda ‘hårda guldet’ med nickelhaltig kopparmalm kunde ‘massproduceras’ genom gjutning var nyckeln till Nebrahärskarnas makt. Det var klockbägarna som bidrog med denna, och det var de som dominerade i unionen med snörkeramikerna. Nebrariket byggdes med kunskap, inte förvaltning som i Mesopotamien; varken städer eller skrivkonst var nödvändigheter, däremot vann den högt specialiserade staten på att införa en gemensam kalender, Himmelsskivan.

Men högmod går före fall. Envåldshärskarna blev alltmer despotiska och deras motstånd mot att utnyttja sitt potentiella handelsmonopol som knutpunkt mellan norr och söder innebar starka spänningar. Dessa verkar härskarna ha mött med ännu hårdare förtryck. Nebrahärskarnas fall kan också ha att göra med att grannarna i norr och söder till slut fann handelsvägar som rundade riket, via Oder. Ändå är det först efter att riket helt upplösts som bronset på allvar börjar strömma till Norden och bärnstenen härifrån till kulturerna runt Medelhavet.

Slutet: Theras utbrott – solgudens svek

Denna rikets slutliga undergång förefaller ha katalyserats av en naturkatastrof: Theras utbrott ca 1600 f.Kr. – ett av de fem största vulkanutbrotten under de senaste 5.000 åren. Det var för att blidka solguden som Himmelsskivan deponerades. Men härskarens offer accepterades inte, han var uppenbarligen inte längre gudens språkrör, hans maktbas hade försvunnit. Undergången är i sig ytterligare ett bevis på rikets höga civilisationsnivå: samtliga mer avancerade begynnande statsbildningar i Europa tycks ha drabbats av samma öde; El Argar i SO Spanien, Wessex i SV England och tell-kulturerna i Donaubäckenet. Traditionella samhällen är mer robusta i detta avseende; härskarnas anspråk är lägre och det överskott som krävs för att hålla sig med en överbyggnad av aristokrater, soldater och specialister betydligt mindre. Det skulle ta mycket lång tid innan någonting liknande uppstod i Centraleuropa. Vad vi har all anledning att förvänta oss är dock att Nebrariket levde kvar i mångas minnen. Inte minst i Skandinavien, dit många av Nebrarikets ättlingar valde att emigrera.

Det var de mer avancerade bronsålderskulturerna i Nordeuropa – Nebrariket och Wessex – som föll samman efter Theras utbrott 1600 f.Kr.

Magnus Stenlund

fotnot om talmystik och astronomiska samband:

Faktum är att det går att få ihop en mängd intressanta samband i en talserie från roten ur två (≈ 1,4142), talet Pi (≈3,1416), 5, 7, 19, 40, 72, 235 och 360.

Förutom redan förklarade betydelser av dessa tal kan tilläggas att talet 40, som var Ea’s/Enki’s tal, också kan ha med stjärnbilden AŠ-IKU ‘Fältet’ (Pegasus) att göra, och därmed även sumerernas beräkning av roten ur två, som är diagonalen i en kvadrat med sidan ett. Att man också räknade ut ‘roten för året’ kan vi ta för givet – kvadraten utgör en i alla tider använd approximativ symbol såväl för detta som för solen och cirkeln (i Tvåflodslandet, men särskilt i klimatzoner med fyra årstider som vår egen). Sumererna ligger också bakom indelningen av cirkeln i 360 grader, vars stora praktiska delbarhet säkert också var anledningen till att man länge bekvämt räknade med detta antal även för dagarna på ett solår, trots att man var fullt medvetna om att det saknades fem.

Solårets ‘extra’ fem dagar har fått sin förklaring i egyptisk myt, där guden Thoth slår vad med månen för att vinna 1/72-del av dess ljus, d v s de fem saknade dygnen. Talet har stor betydelse också i vedisk tro, liksom i zoroastrisk och i germansk, där det är kopplat till eld och ursprung – och troligen till månen.

Talet sju, som alltså är de synliga Plejadernas, figurerar också i de olika nämnda vapendepåerna i Nebrariket, vars antal oftast är jämt delbart med detta. Förklaringen torde vara praktisk: sju utgör det största antal vi kan hålla reda på i korttidsminnet, och utgör därför rimlig storlek på en väl fungerande stridsenhet. Men sju är också antalet ‘extra’ månmånader som behövs för att med bara två timmars differens erhålla samma tidsrymd som de 19 solåren i metoncykeln (235-12*19 = 7).

Talet 72 utgör alltså en direkt länk mellan 5 och 360; ett mer komplext samband finns mellan 40, 72 och 235: rot(72) ≈ rot(235)*40/72. Roten ur 72 råkar också vara lika med sex gånger roten ur två, det vill säga diagonalsumman i en kub med sidan ett. Roten ur två, kvadratens diagonal, kan i sin tur ses som en parallell till talet Pi, diametern eller ‘cirkelns diagonal’. Motsvarande diagonalsumma för ett klot blir med samma logik 6* Pi ≈ 19 ≈ rot(360).

Sambandet mellan roten ur två, Pi och sju ges av det faktum att Pi ligger på halva det relativa avståndet mellan roten ur två och sju: d v s Pi/rot(2) ≈2,221 ≈ 7/Pi ≈ 2,228. Skillnaden är bara 3 promille och det exakta medeltalet är också nära roten ur fem (≈ 2,236). Geometriskt kan vi uttrycka det som sidan på en kvadrat med arean fem och diagonalen ≈ 3,16 ≈ Pi. En kvadrat med dubbla denna area, 2 * 5, har en sida ≈ 3,16 ≈ Pi och diagonal = rot(40/2).

Dubblar man sedan sidan på kvadraten tio (till ≈ 2*Pi), så blir arean exakt 40 och diagonalen rot(40*2). Om vi istället låter sidan vara aningens mindre, motsvarande det exakta Pi * 2, så blir arean ≈ 39,49, eller avrundat till heltal 39, antalet nithål på Nebraskivan. En omkrets på 40 slutligen, ger arean 100 och diagonalen rot(2) * 10 eller ≈ 2 * 7.

Handlar detta om triviala samband? Eller kan man ha haft användning för sådant i astronomiska beräkningar? Att dåtidens astronomer/matematiker pulade runt med siffrorna på det här sättet för att finna ‘heliga’ samband är närmast en nödvändighet för att de sedan faktiskt skulle upptäcka något av mer praktiskt intresse, som till exempel fenomenen på natthimlen.

Här finns faktiskt också en möjlig förklaring till hur Plejaderna kan ha spelat roll för att räkna fram metoncykeln. På samma sätt som Pi utgör det relativa medeltalet mellan roten ur två och sju, så utgörs det relativa medeltalet mellan sju och 235 av 40: 235/40 ≈ 5,875 ≈ 40/7 ≈ 5,714. Mer exakt är medeltalet 7*rot(235/7) ≈ 40,56. Det vill säga mycket nära mitt emellan 40 och 41, just så stort antal dagar som Plejaderna i medeltal inte syns på natthimmeln! Att sumererna sedan valde 40 och inte 41 som ‘heligt’ är ju inte så svårt att förstå, inte minst med hänsyn till de övriga samband som de bör ha hittat enligt ovan.

5 reaktioner på “En 4.000 år gammal förgermansk högkultur. Icke politiskt korrekt, okänd och med ett namn ingen kommer ihåg.

  1. Jag tror Alf Henrikson skulle ha hållit med om din syn på legendens roll i historieskrivningen. “Annars blir det ju bara tullräkenskaperna kvar!” Hela intervjun är underhållande, den tydliggör kontrasten mellan SVTs borgarbracka och Sveriges mest bildade man:
    https://youtu.be/HCFBAdN4rT0?t=228
    “- Hur ska man titulera dig egentligen, dagsversskrivare?
    – Il commodore della Repubblica Italiana, går bra tack.”

    (Jag kanske återkommer när jag läst hela din text)

    1. Jag läste Henriksson för längesen nu. En tjock bok om antika myter, som slank ner fort. Jag läste om den för att den var så underhållande, och för att försöka minnas bättre. Samtidigt minns också att jag fick en känsla av att han skrev allt direkt ur minnet.

      1. Intervjuen länkad är det enda, det enda(!) som finns att hitta av Alf Henrikson på nätet.

        Som barn var det enda bra på TV hans 10-minutersprogram en gång i veckan där han svamlade fritt. Han kunde börja med Nyköpings gästabud och på något sätt associera till Ledas parning med Zeus i form av en svan så att hon lade ägg som Helena av Sparta kläcktes ur, och sen via belägringen av Konstantinopel och Hadrianus arkitektur, från Troja komma tillbaka till Nyköping igen via outgrundliga vägar. Allt på tio minuter improviserat. Ett geni!

        Den farfar man vill sitta i knät på som barn. Min mammas favoritdiktare. Han som skrev lyriken till detta, med Hugo Alfvén som kompositör och Alice Babs vid rösten, Sveriges absoluta konstnärliga höjdpunkt:
        https://www.youtube.com/watch?v=Madve1g4i9E

  2. Vilka subklader av R1a och R1b har man hittat från Unetice-kulturen?
    Wikipedia och Europedia har bara med studie med I2-grupper: https://en.wikipedia.org/wiki/Unetice_culture#Genetics
    https://www.eupedia.com/genetics/unetice_culture.shtml

    1. Uppgiften är författarnas. Har inte hunnit dubbelkolla den.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *