Publicerad 2 kommentarer

Vad fan får vi för pengarna? Det här: kriminella trygghetsanställda i Tensta.

Nu när Löfven bestämt sig för att invandring och brott har ett samband, så ska vi vara klara över att han inte drar samma slutsats av detta som andra skulle göra.

Åtgärder som att stänga gränserna och börja utvisa de flyktingar som begår grova våldsbrott oavsett status i hemlandet. Förlänga strafftider och upphäva den s k straffrabatten för unga. Allt som Löfven pratade om redan för ett år sen men visar noll intresse av att genomföra på riktigt.

Nej, istället dubblar han ’amnestin’ som redan ges, från 50 dagar till 100, innan voltan påbörjas. Enligt flera uppgiftslämnare så är den här frigången i praktiken redan idag betydligt längre än så; den här formella förlängningen kodifierar alltså egentligen bara praxis.

Vi har också anledning att befara att en inte oväsentlig del av den ofinansierade statsbudgeten, de 106 miljarderna, kommer spenderas på ’ökad integration’. Något som låter bra, men som inte bara är bortkastade pengar, utan sådana som oftast går rakt ner i fickorna på kriminella.

För att integrationsåtgärder ska fungera så måste det finnas vilja att integrera sig.

Och för det krävs motivationsfaktorer. Morot som innebär bättre betalt efter skatt om man jobbar istället för att få bidrag. Piska som innebär mindre och mindre bidrag, om man inte tar till sig språk och andra nödvändiga kunskaper.

Som Luai Ahmed säger i en intervju med Exakt24: ”många väljer att inte lära sig svenska och istället fortsätta med SFI i evighet”. Man får nämligen mer pengar då, så det är inte konstigt alls.

Det behövs också kontroll. Någon som har ansvaret för att pengarna används rätt. Som belönas om så sker. Men som bestraffas när det inte sker något alls. Inte någon som bara får ännu mer pengar att slösa bort, när det inte fungerar. Som Arbetsförmedlingen.

I Tensta har de senaste åren över 21 miljoner av våra skattemedel betalats ut till ideella föreningar för att skapa trygghet i området. Pengarna har gått till grovt kriminella, via föreningar som låtsas vara kommunala, genom att kalla sig bl a ’Komhuner kultur’.

Samtidigt som de föreningsansvarigas kassör och ordföranden snikat åt sig över 700.000:- själva. Man har dock glömt att betala socialavgifter på beloppen.

Ordföranden, Burhan Yildiz, är officiell företrädare för Liberalerna i Svenska Bostäders styrelse tillika företrädare för det kurdiska folket. Alla får fritt gissa vilket som ligger honom närmast om hjärtat.

Han påstår att alla kriminella ’trygghetsvärdar’ haft verkliga arbetsuppgifter, och att frånvaro kan förklaras av att man kvittat helgarbete ’för att gå till tandläkaren’. Tidredovisning saknas helt, ’några spanare är man ju inte’, säger Yildis.

Och det är uppenbarligen inte AF heller. De kriminella har haft jobb som ‘förebilder’ för yngre, men har  inte lämplighetskontrollerats för uppgiften. Man har under tiden istället fortsatt att begå brott, pengar har t o m utbetalats under tid ‘förebilderna’ har suttit häktade.

Leif Östling undrade vad fan vi får för pengarna. Här är svaret. Ur Lasse Wierups artikel:

”” När det gäller de tidigare anställdas arbetsuppgifter – ”trygghetsskapande” och stöd till nyanlända – finns inga siffror alls. Föreningarna som skulle leda verksamheten har aldrig redovisat vad de anställda gjort eller vilka invånare de träffat.

– Till förmedlarna har personerna alltid sagt att de trivts jättebra på arbetsplatsen, arbetsgivaren har instämt i att det flutit på bra. ””

Ja, och det är klart att vi inte kan ifrågasätta dem. Då vore vi ju rasister.

”” “Har man avtjänat sitt straff och skött frigången ska man behandlas som vem som helst, då ska vi inte lägga krokben. Så är det i ett demokratiskt rättssamhälle, säger en av de arbetsförmedlare som godkänt placeringarna.” ””

Mmm. Men kanske man borde misstänka att det inte skulle ’flyta på’ riktigt så friktionsfritt? När allt kommer kring så är det ytterst få tungt brottsbelastade som klarar att bryta med sin kriminalitet. Och så här säger Arbetsförmedlingens utredare mycket riktigt i efterhand:

“Såvitt vi kan se i har inte en enda av personerna som ingick i granskningen under 2019 etablerat sig på arbetsmarknaden, vilket ju var meningen med lönebidragen”

Sån otur!

Annars har vi ju Alexander Bard som kritiserat BLM. Staffan Heimerson som skrev om metoodrevet – och själv blev sparkad. Chefen på XXL som vågade ifrågasätta Greta.

Och nu senast två av mina facebookvänner; Ghazal Saberian som nekades anställning p.g.a. partitillhörighet, gissa vilken? Och, sist men inte minst, Latifa Löfvenberg, en visselblåsande sjuksköterska som sparkats och som nu inte får arbete någonstans i hela Sveriges offentligvård.

Politiska åsikter och sympatier till höger är den gemensamma nämnaren. Såna går rakt inte an i ‘det demokratiska rättssamhället’ Sverige. De är värre än mordförsök, trafficing och grova vapenbrott. I alla fall i vårt land.

Nu är det också så att vi ska vara klara över att miljonregnet naturligtvis heller aldrig varit till för att integrera någon. Det handlar istället för AF om att fila på statistiken och för kommunen att kunna redovisa att man ’satsar på utanförskapsområdena’.

För politikerna handlar ingenting om resultat, utan om att tävla i hur mycket resurser man kan kasta över något, som låter som ett godhjärtat ändamål. Den som satsar mest av skattebetalarnas pengar vinner.

Vi har en media som aldrig motfrågar ”Kommer det här ge effekt?”, ”Har vi råd?” eller ”Vad kunde de här pengarna annars användas till?”

Då eftersätts underhållet i infrastrukturen ännu mer samtidigt som SIDA skickar 52 miljarder till till FN:s korrupta pampvälde och till nya verkningslösa projekt i Tanzania, medan svenska fattigpensionärer tvingas panta tomglas för att få ihop till hyran.

Sverige är ett kluvet land. På balansräkningens tillgångssida har vi fortfarande en av världens bästa maskiner. Det svenska näringslivet. Men på skuldsidan har vi en offentlig sektor som nu knäat ihop fullständigt under det hopplösa uppdraget att fortsätta mångkulturprojektet.

Lejonparten av de människor vi nu importerat saknar alltså viljan att låta sig integreras. Tyvärr saknar de också förmågan. Som Håkan Johansson anför i boken Den humanitära stormakten ligger man en hel standardavvikelse söder om svenskt IQ-snitt.

Anledningen till att antalet elever i särskolan exploderat har långt ifrån bara med språk att göra. Tyvärr. Det betyder att de pengar vi nu lär komma att slänga efter de dåliga, kommer vara nästan lika verkningslösa – även om man skulle göra allt rätt.

Bara tre procent av svensk arbetsmarknad består av de enkla jobb dessa människor kan ta. Dessa jobb är oftast upptagna. Eller så är de sämre betalda än bidragsförsörjning är.

Nu vill man förlänga skolgången för dem som inte klarar av den. Det är tortyr både för dem och deras klasskamrater, ren inkapacitering för att förhindra att de begår brott. Men skolan kostar den också. Och till slut kommer de ju ut, med eller – oftast – utan godkänt slutbetyg.

Värst av allt! Integration kommer i det långa loppet inte räcka. Och full assimilering eller återvandring är det inte ett enda riksdagsparti som vågar prata om. Enligt den här ledaren så är det ett absolut måste att man börjar göra det.

Om inte huvuddelen av dem som nu med förtur ständigt fyller på våra bostäder, är överrepresenterade i såväl brottsstatistiken som i sjukvården och hos tandläkaren. Som ockuperar parkbänkarna runt centrum och som tar ofrivillig plats i våra halvt nedbrända skolor.

Som till 85% aldrig blir självförsörjande, än mindre klarar att försörja sin familj. Om inte dessa på något mirakulöst sätt börjar anamma svenska värderingar, så kommer det här landet inom förbluffande kort tid bestå av en befolkningsmajoritet som varken har eller vill behålla sådana värderingar. Med det perspektivet har vi bara att se fram den ekonomiska syndaflod man nu bygger högre och högre fördämningar kring, med resultat att den bara kommer bli ännu mer förgörande när dessa väl brister.

Magnus Stenlund

Publicerad 7 kommentarer

Kling & Klang och Klan: Total oordning på polisens kommunikationsavdelning.

‘Ett 40-tal klaner har kommit till Sverige enbart för att begå brott och de är systemhotande’. När en hög polischef, vice RPC Mats Löfving, säger något som allmänheten (eller kanske snarare: stora delar av den) känt till eller anat mycket länge, då blir det plötsligt fart. Inom mindre än en vecka så har självaste statsministern tvingats uttala sig. Han befinner sig visserligen några universum bort i verklighetsbeskrivningen, men har nu i alla fall insett att det finns en koppling mellan kriminalitet och invandring. Uttalandet är så urvattnat att det egentligen inte säger någonting alls, särskilt inte eftersom Löfven samtidigt är noga med att inte se något samband mellan brott och ras/religion. Ändå har hans medgivande betydelse, eftersom det flyttar eftertrupperna till en ny försvarslinje – man har förlorat en mycket viktig kulle i skyttegravskriget: från och med nu blir det möjligt även bland politisk korrekt allmänhet att nämna invandring och brott i samma mening.

Nu kan vi diskutera invandring och brott på middagsbjudningen

Underskatta inte explosiviteten i detta! Det gör inte heller Löfven, och det är skälet till att det tagit ett helt år efter hans Agendaförnedring, med lexikal betydelse ‘att vara siste svensk att förneka något som alla andra vet’, innan han kröp till korset. Media gör faktiskt rätt som inte fokuserar på hans gardering, utan blåser upp den ovilliga omvändelsen. Om vi tänker oss en svartmålad vägg, bakom vilken allt det som befolkningen inte får prata om så togs därmed en ganska försvarlig del bort, konturerna av en dörr skymtar, och ett handtag att vrida på.

Kommer diskussioner nu komma igång vid fikabordet på jobbet i Alingsås, mellan hundägarna på promenadstigen i Nybro och parmiddagstillställningen i Svappavaara? Diskussioner som till och med kan landa i några rimliga slutsatser? Som att vi behöver nya lagar mot dessa fenomen. Bevisad tillhörighet till brottslig organisation ska per automatik leda till utvisning i de fall svenskt medborgarskap saknas. Och givetvis ska s k flyktingar som tillhör en brottslig klan inte få inresetillstånd, än mindre uppehållstillstånd. Insikten om att barn uppfostras in i kriminell verksamhet bör få en och annan att fatta att det inte hjälper att sätta en tid hos skolans kurator eller att polisen bygger relationer med ungdomsgängen.

Polisens organisation och arbetsmetoder är förstås nästa givna samtalsämne. När Löfvings uttalanden sprids så tas kommunikationsavdelningen på sängen. Bara i en av de sju regionerna, i Väst, har man koll på antalet klanrelaterade brottssyndikat, och där är också antalet flest, tolv stycken.

Jodå. Klaner är något alldeles särskilt.

– Vi har inte jobbat med det här begreppet och har inte heller någon dokumenterad siffra, berättar Magnus Mowitz, tillförordnad chef för underrättelseavdelningen i Region Stockholm. ‘Och det är heller inte viktigt för oss’. Inte heller i region Öst ser man poängen. Det skulle inte finnas någon skillnad mot MC-gängens tystnadskultur. Men en sådan är faktiskt ganska lätt att se; hur ska ett barn kunna bryta mot den omerta som fanns utvecklad omkring det redan medan det låg i mammas mage? Att blodsband är tjockare än vatten är en sanning få skulle invända mot, och den avgörande skillnaden ligger ju i att dessa består och aldrig kan ersättas. Vem ska man gå till om man vill ta sig ur kriminaliteten när mamma och pappa, farmor, bröder, och systrar alla är lika djupt insyltade? Och hur ska man uppfostra sina barn annorlunda?

Det är här det blir omöjligt att säga vad som kom först, hönan eller ägget. Att trycka tillbaka klaner är möjligt men att slå sönder och utrota dem är närmast omöjligt, se på maffiafamiljerna i New York. Det behöver inte finnas en enda individ i dessa brottssyndikat som självmant hade klivit in i kriminalitet om de inte fötts in i den, men det skulle lika gärna kunna vara tvärtom, klanens brottslighet är självgenererande och närmast omöjlig att stoppa utan att varje individ i den hamnar bakom lås och bom. Eller utvisas. Tänk er en sådan där science fiction, där de sönderslitna kroppsdelarna av en utomjording återförenas en efter en, och – vips – så lever den igen.

När man inte vågar registrera problemet så kan man heller inte angripa det.

Polisen har sedan debaclet med registret över brottsliga romer blivit livrädda att registrera allt som kan tänkas anses vara rasistiskt. Släktskap och etnicitet betraktas som känsliga personuppgifter och får i normalfallet inte registreras, enligt brottsdatalagen. Brottsliga datalagen? Vi har som vanligt lagar vars funktion är att skydda brottslingarna. På nationella underrättelseavdelningen säger chefen Linda Staf att man nu har ‘bra balans’.

Skulle inte tro det, när man inte ens känner till vilka nätverken är i fem av sju regioner. Den beryktade kommunikationsavdelningen (se min intervju med Springare) har det jobbigt: – Det är en lätt panikartad stämning inom vår del av organisationen. Man var inte alls beredd på detta och vet inte hur man ska kommunicera vad som gäller för nätverken här, säger en av flera källor inom Region Stockholm. DN sammanfattar förvirringen: ‘Var finns egentligen de beskrivna klanerna? Hur stora är de? Och har alla klaner verkligen kommit till Sverige i syfte att begå brott? Det är några av de frågor som fortfarande hänger i luften.’ Hur kan man vara så tagna på sängen? Det är verkligen otroligt pinsamt.

Grabbarna från Tureberg

I Malmö säger sig Patrik Andersson, chef för underrättelsetjänsten att man har bra koll, men uppskattningen är ändå inexakt, ‘cirka 8-10 stycken gäng’ i Malmöområdet. Tillsammans kommer regionerna bara upp i halva antalet klangäng, som Löfving nämner. Samtidigt kan det röra sig om många fler: i Stockholm säger Magnus Mowitz att det handlar om en handfull först, men när han tänker efter lite så rör det sig snarare om ett 50-tal helt eller delvis släktbaserade grupperingar. Satt i det ljuset tror jag att de flesta av oss skulle vilja veta hur mycket organiserad grov gängbrottslighet vi har idag som inte är klanrelaterad. Stockholmspolisen vågar inte sätta namn på företeelsen. Den inofficiellt mest kända klanmaffian kallas missvisande för Turebergsnätverket, som om de varit Sollentunabor i generationer. Bara i region Väst vet man alltså berätta det exakt antalet klaner. Liksom varifrån klanerna kommer:

– De släktbaserade nätverk som vi har kommer från Mellanöstern, med bas i Levantländerna Libanon, Turkiet, Palestina och Syrien, berättar Göteborgs polisområdeschef Erik Nord. Precis. Det var väl ingen som var förvånad över den uppgiften egentligen.

Och med kusingiften så återskapas de nära blodsbanden när även ingifta är släkt. Ja, det är så det fungerar i klanerna sedan hundratals, ibland tusentals år, och det har fungerat precis som avsett. En klan dör först med sin siste medlem.

Att använda orden rätt. För att undvika verkligheten. Det är polisens kommunikatörer mästare på.

Tack Erik Nord för uppriktigheten. Den är annars minimal, som denna läsarkommentar på pricken visar:

“Vi har inte jobbat med det här begreppet och har inte heller någon dokumenterad siffra”. Regel nummer 1 för hur svenska makthavare skall hantera känsliga frågor – Låt bli att sätta ord på ett problem och låt bli att undersöka det, så kan du med gott samvete säga denna replik. “Det är svårt att sätta en etikett som säger att de per definition är att anse som släktbaserade kriminella nätverk med en klanliknande struktur”.

Regel nummer 2. Gör allt till en fråga om semantik och ställ så höga krav på språklig precision i alla formuleringar att det blir omöjligt att diskutera något som helst omkring ämnen du inte vill skall diskuteras.

Regel nummer 3. Märk ord in absurdam. Tex. kan formuleringen “klaner som kommit till Sverige enbart för att begå brott” tillbakavisas genom att märka ordet “enbart” så länge det finns några medlemmar av klanen som inte är kriminella.

Mats Andersson, DN-läsare

Då återstår bara en långtidsutredning som ska tillsättas, så kanske man 2026 kan konstatera att det faktiskt finns viktiga skillnader mellan klanerna och annan brottslighet. Vad som ska göras åt saken får man sätta sig ned och fundera över då i så fall.

Ett litet steg för en pajas. Men ett kliv framåt för brottsbekämpningen i Sverige.

Ett litet hopp om att utredningen kan snabbas på, går trots allt ändå att skönja. När jag browsar igenom läsarkommentarerna så är de obligatoriskt närvarande vänstertrollen helt frånvarande. En tydlig effekt av Löfvens reträtt. Nu kan ingen längre låtsas som om sambandet inte finns. Ett litet och motvilligt steg för vår pajas till statsminister. Men ett potentiellt stort kliv för brottsbekämpningen i Sverige.

Magnus Stenlund
Swish 070-763 97 02
Bg 591-56 40

Publicerad 10 kommentarer

Invandringsbubblan: 90% bidragsberoende i sex år. 70% på sikt. Och Sverige har skaffat sig 15% strukturell arbetslöshet. I evighet. Amen.

Svenska Dagbladet har publicerat en debattartikel som med saklig ton, rakt upp och ned, säger som det är med våra invandrare. Redan i högkonjunkturen som varit klarade majoriteten av dem inte att försörja sig själva. En redan mörk bild av invandringen är alltså ändå för ljus. Ni som läser nätmedia visste redan detta, ni har ‘diskonterat’ det. Men det har inte resten av svenska folket. Och inte börsen heller.

Det är professor Johan Eklund på Entreprenörskapsforum som ansvarar för databasen som omfattar invandrade under perioden 1990-2016. Bara mellan 56-68% av invandrarna från länder i Afrika och Mellanöstern hade 2016 sysselsättning, säger han. Illa. Men det är vad de officiella siffror myndigheterna AF och SCB levererar. Man förstår att regeringen helst inte hänvisar till dessa siffror, och när man blir tvungna, gör det utan att särredovisa just Mena och Afrika. Vad Eklund konstaterar är att dock att sysselsättningsgraden inte är illa nog. Långt därifrån! Den ger en mycket missvisande och grovt överskattande bild av hur det går för dessa invandrare att integrera sig in på arbetsmarknaden. Detta eftersom det räcker med en timme i arbete under november för att definieras som sysselsatt för hela året.

Antalet sysselsatta är helt meningslös statistik, enbart till för att glorifiera regimens arbetsmarknadsinsatser.

En bidragsförsörjd majoritet. I evighet. Amen.

Istället använder Eklund sig av ‘självförsörjningsgraden’ som motsvarar 12.600:-/månad och som även utgör OECD:s fattigdomsgräns (långt under svenska minimilöner). Den kravribban klarar invandrarna som helhet dåligt. Bara 30% av dem gör det efter 5 år, 50% efter 13-14 år. Och från Mena/Afrika var det år 2016 bara 37% som var självförsörjande!

En majoritet är bidragsförsörjd. Även efter 14 år.

Ingenting talar för att det blivit bättre sedan dess. Nära 2/3 kan alltså inte försörja sig själva, än mindre sina familjer. I den dryga tredjedel som ändå gör det, så ingår dels dem som är med i arbetsmarknadsprogram, d v s öppet subventionerade, dels s k snällanställda. D v s sådana som anställs, främst av kommuner, utan att vara bäst kvalificerade eller utan att vara kvalificerade alls, och inte sällan för tjänster som inte tillför kommuninnevånarna någonting av värde överhuvudtaget.

Ingen förbättring över tid. Vi kan förvänta oss tvärtom, av flera skäl. Med de stora kullarna från 2014 och framåt har problemen med integrationen ökat markant. Den allmänt förbättrade konjunkturen från 2000-2016 förbättrar också resultatet.

Påstådda utbildningar är ofta fejk. Och Malmö är sämst i klassen.

Regionalt är skillnaderna stora. Bäst är läget i Stockholm, värst är det – som vanligt och förstås – i Malmö. En annan poäng som Eklund gör är att påstådda utbildningar märkligt ofta inte hjälper ett dugg, för just Mellanöstern- och Afrika-emigranterna:

Här kan problemet vara tre: dels att utbildningsbevis är fejkade, dels att utbildningarna av lägre kvalitet än de formellt ger sken av och/eller mer generella än specialiserade.

Publicering i mediaskugga. Slump? Skulle inte tro det.

SvD:s val att publicera om detta kom i total medieskugga under Corona, och har följaktligen inte uppmärksammats av någon. Det visste man naturligtvis skulle hända och var sannolikt ett skäl till varför man vågade göra det. I höstas kom det en liknande rapport, då från Handelns Forskningsinstitut, som undertecknad kommenterade i en krönika 4/12. Den valde MSM att ignorera totalt. HFI hade gjort samma sak som Eklund, men utgått ifrån månadsinkomsten EUR2000, d v s ca 20.000:- och man hade exkluderat arbetsmarknadsprogram. Kontentan var förstås att ännu färre klarade gränsen. Efter 15 år, då de äldsta i gruppen började gå i pension, så var det bara 37% av hela gruppen som hade ett sådant uppehälle; i snitt endast 10% gjorde det under sina första sex år i Sverige, endast ca 30% under de följande åren.

HFI:s skiktning visar exakt samma skrämmande resultat som Eklunds, fast ännu värre. Arbetsmarknadsprogram försörjer ca 10% av invandrarna.

Det man måste hålla i minnet är att det fortfarande inte räcker med 20.000 i månaden för att klara att bidra med uppehälle för sig själv under en hel livscykel. Per heltidsarbetande var den svenska medelinkomsten 2019 över 48.000:- och den är rimlig att räkna med (mer än medianen), för att ge en korrekt uppfattning om hur mycket som i snitt krävs för att bära upp både en egen familj, sin pension och den svenska välfärdsstaten.

Det här går inte att utbilda bort.

Vad det här säger, enkelt uttryckt: stora delar av invandrarkollektivet, särskilt då Mena/Afrika, kommer aldrig gå att integrera i det högteknologiska svenska arbetslivet. Härtill bör läggas det faktum att IQ-nivån i de berörda länderna också ger anledning att misstänka att problemet inte bara är kulturellt. Och än mer stöd för att detta inte kommer gå att utbilda bort. Vi har skaffat oss en strukturell arbetslöshet, formell eller informell, som uppgår till minst 15% av befolkningen, att läggas till de mängder med välutbildade svenskar som just nu går ut i arbetslöshet. Vad säger det om framtiden? Och vad säger det om våra möjligheter att återhämta oss efter Corona?

Mena-länderna har mellan 80-85% av i väst normal snitt-IQ 100. Somalia ligger på 67%, i paritet med större delen av Afrika söder om Sahara. En nivå som kvalificerar till evig särskola, oavsett språkkunskaper.

Har börsen diskonterat de här i sitt V-kurveformade återhämtningsscenario? Knappast. Men det får vi säkert anledning att återkomma till.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad 6 kommentarer

Stockholm har fler döda/invånare nu, efter 16 dagar, än Lombardiet hade.

Med FHM:s statistiska material lyckas Anders Tegnell bevisa att han gång på gång har rätt, fastän han gång på gång haft fel. Det gör det lätt att dra en enda slutsats: här produceras statistik som inte ger trovärdiga svar. Framförallt avser jag då svar på den mest brännande frågan: är Tegnells och Folkhälsans strategi korrekt? Och är vi inne i en fas då allt snart vänder? Såsom Tegnell så tvärsäkert påstår, snart sagt varje gång han yttrar sig? Svaret får vi denna vecka. Men redan nu har vi en långt värre situation i Stockholm, än vad FHM vill låtsas om.

Antalet ‘bekräftade fall’ – närmast totalt ointressant

FHM har liksom John Hopkins, utmärkt statistik för antal ‘bekräftade fall’, den är jämförbar med jordens alla länder, den kan skäras på korsan och tvärsan, delas ned i ålder och kön och tidsserien bakåt är möjlig att följa dag-för-dag. Men det alla vet är ju att denna är helt missvisande. Antalet redovisade fall korrelerar mer med teststrategi än med antal faktiskt smittade.

Dödsfallssiffrorna – de enda någorlunda säkert fastslagbara

Vad man nu vill få reda på är om vi följer Italien i spåren, eller inte. Det lämpligaste sättet att titta på antalet dödsfall – för lagt kort ligger, detta är en statistik som är mycket svårare att manipulera. Genom att gå tillbaka till den dag då vi fick vårt andra dödsfall och räkna detta som dag ett, sedan göra detsamma med Italien, eller ännu hellre Lombardiet, som drabbats värst, och som först sattes i karantän – då kan vi se hur vi ligger på deras kurva. Men gissa om det är svårt att hitta just sådana siffror! Folkhälsan redovisar för säkerhets skull enbart den senast ackumulerade dödsfallssiffran. För hela tidsserien så hade man varit tvungen att själv plocka dessa siffror en och en från dag ett. Av någon anledning så anser inte FHM att detta är något man själva vill se – eller låta andra se.

FHM döljer sifferunderlagen. Varför?

FHM är överhuvudtaget helt obenägna att släppa någon statistik som ger stöd för de beslut man fattat, till skillnad från andra nordiska länders motsvarande myndigheter. I SvD frågade man sig varför i förra fredagstidningen; och hur FHM samtidigt kan ifrågasätta sina nordiska kolleger för att vara politiskt påverkade. Den slutna attityden gör ju bara att man misstänkliggör sitt eget beslutsfattande. Det är förstås riktigt. Och FHM har fortfarande inte släppt något. Man kan konstatera att policyn bara blir logisk om man faktiskt har något att dölja. Bara då är attityden begriplig. Men det är ju inget vidare bra skäl.

Antal vårdfall – avtagande ökning förklaras av att man redan nått kapacitetstaket

I DN redovisas även antal sjukhusvårdade fall och antal på IVA, intensivvård. Eftersom jag började spara den från första början då den först redovisades, så kan jag göra en jämförelse bakåt och få den där tidsserien som jag är ute efter. Den ger redan ett avtagande intryck de senaste dagarna; antalet IVA-fall ökar allt långsammare. Men detta kan förstås bero på att man redan har nått den nivå där resurstaket ligger. Och det är ju just vad Björn Eriksson, hälso- och sjukvårdsdirektör i Region Stockholm, säger till TT, enligt artikel i SvD. På måndagen ‘fanns fortfarande lediga platser’, påstår han, men behovet fortsätter rakt upp, trots att 6.000 frivilliga anmält sig att hjälpa till.

Lägg till antalet döda på IVA-platserna, så framgår den eskalerande utvecklingen, samtidigt som ökningen av totalt inlagda framstår som helt beroende av kapacitetsbrist och skulle annars ha varit ännu snabbare.

När man betänker att siffrorna är ett netto, som döljer att lediga platser också skapas av dem som dör bort, så framgår det ännu mer som uppenbart att statistiken är bedrägligt stabil. Vi kan utgå ifrån att ju närmare taket man kommit, desto hårdare har man tvingats prioritera. Och ingen kommer någonsin erkänna att det råder platsbrist. Det handlar inte bara om att ‘jobba mot ett mål tillsammans’. Det är också en fråga om skrålojalitet; man snackar inte skit om en kollega som just gått av ett långt skift; vårdpersonal som räddat liv kan inte samtidigt anklagas för att, genom sin tysta accept av Tegnells flockimmunitetsstrategi, vara medvållande till andras död.

Men att många vårdanställda är väl medvetna, framgår ju av att de köpt sig själva smittskyddande utrustning på byggmarknader, hellre än de kortärmade rockar som vården har att erbjuda. Och att 20-25% är sjukskrivna talar samma språk: huvuddelen stannar hemma av rädsla för Corona. Och vem kan kritisera dem? Myndigheternas slappa hantering behandlar dem ju som kanonmat. Under sådana omständigheter gäller inte någon ed eller normala lojalitetskrav.

Vi ser ut att vara i händerna på en strateg som styrs av ren prestige

Ett erkännande av ‘strategins’ misslyckande är omöjlig. Genom att sticka ut så mycket från alla andra länder så har Tegnell och FHM satsat all sin prestige. Deras strategi måste vara den rätta, annars kommer hela världen att peka finger åt oss. Det gör varje vändning allt mer omöjlig, nu gäller det att täta alla läckor istället. Eftersom Löfven och skurkregimen låtit sig dras med i experimentet, så har man också 100% backning. Och just nu så står det och väger.

Från dag 1 så har Italien ett brutalt hopp i antal döda dag 16. Hacken i den svenska kurvan förefaller främst bero på eftersläpning i statistiken över helgerna. Men ökningen dag 16 kan i värsta fall förebåda en liknande utveckling som i Italien.

Jämför man dag-för-dag nya dödsfall i absoluta tal så förefaller skillnaden vara stor mellan Sverige och Italien. I Italien steg antalet dödsfall ganska tydligt från dag nio fram till dag 14, sedan ser det ut som det skulle vika. Men från och med dag 16, så exploderade istället situationen. I Sverige började ökningen nästan samtidigt, dag tio, men dag 13 kom ett hack och precis som i Italien såg uppgångstrenden ut att helt brytas dag 15. Men istället följde en kraftig uppgång dag 16. Så har Tegnell och FHM rätt eller fel? Svaret får vi den närmaste veckan. Risken finns att den svenska smittcykeln är en eller ett par dagar längre än i Italien. I så fall kommer vår graf snart likna den italienska betydligt mer än vi skulle önska. Och den kan t o m bli värre.

Svensk strategi ger incitament att dribbla även med dödsfallsstatistiken.

Eftersom utbrottet länge var helt koncentrerat till Lombardiet med omnejd, så vore det mest relevant att göra en jämförelse med just den regionen, men där har jag inte samma underlag tillgängligt. Problemen med den svenska statistiken är också påtagliga, den hackar upp och ned på ett sätt som antyder att de olika regionerna inte tar rapporteringen riktigt på allvar. Det gäller även antal inlagda, där vissa siffror står kvar från dagen innan och ibland dras ned, ytterst tvivelaktigt. Efter helgerna tycks en eftersläpning ske även avseende dödsfallsrapporteringen. Vi ska också vara klara över att vi har fall som kan ha dött i hemmet och dessa är i så fall med all sannolikhet inte med överhuvudtaget. Att Sverige skulle visa sig vara mer otillförlitligt än Italien avseende myndighetsuppgifter, det trodde man ju inte, men så förefaller det vara.

Och frågan är om detta är en slump. Medan man i Italien och andra länder har valt en strategi som gör det till ett intresse att redovisa katastrofen korrekt, så gäller det omvända i Sverige. Dödsfallen redovisas därför inte över tiden på FHM, de bryts inte ned i tabeller på region, kön och ålder, så som antal smittfall. Och det är absolut antal som anges i jämförelsen med andra länder, när det istället är i relation till befolkningens storlek som gör jämförelsen relevant. För att ta del av sådana siffror är man hänvisad till privatpersoners sammanställningar.

Järvafältet – siffrorna lyser med sin frånvaro

Än mer kontroversiellt är förstås att redovisa från vilka stadsdelar de döda kom. Om överrepresentationen från Järvafältet är stor eller rent av ökande så talar vi om en massiv mörkläggning, som omöjliggör åtgärder t ex i form av en karantän av just Järva. Givet att man har en sådan överrepresentation, något som inte heller har dementerats. så skulle en sådan vara långt mer motiverad och samhällsekonomiskt möjlig att genomföra än en stängning av hela Stockholm. Här saknas även löpande uppgifter av andel smittfall. Siffror borde förstås offentliggöras oavsett hur det ligger till, om inte annat så att man kan avföra alla spekulationer. Hemlighetsmakeriet tyder med omvänd logik på att överrepresentationen är större än vad någon skulle gissa – och att man inte kan förmå sig att fatta politiskt inkorrekta beslut. Vilka effekter detta kan ha för spridning via hemtjänst och personal på äldreboenden kan vi bara spekulera kring.

Ett försök till skattning

Men faktaunderlaget som behövs för att dra enkla slutsatser är inte alldeles frånvarande. Med hjälp av uppgiften att Lombardiet hade 4.860 döda ackumulerad per 26/3, så har jag gjort en skattning hur antalet fall fördelar sig i Italien. Jag utgår då ifrån att resten av Italien ligger i snitt en vecka efter och därmed kan jag skatta antalet dödsfallen över tiden även för Lombardiets 10 miljoner invånare.

1.500 döda i Stockholm per mitten av april

Ackumulerat antal dödsfall per 100.000 invånare dag 16 blir då 0,28 i Lombardiet och det är 0,06 i Italien. Att jämföra med 0,14 i Sverige. Att Sverige har en mer än dubbelt hög andel döda vid motsvarande skede än Italien är förstås djupt oroande. Lombardiets siffra bör istället jämföras med Stockholm, som tycks ligga minst en vecka för övriga landet, troligen två eller tre. Antalet dödsfall i Stockholmsregionen var ackumulerat per dag 16 totalt 88. Det ger en siffra per 100.000 invånare på 0,39, d v s klart över Lombardiet. Med en trendframskrivning till dag 34, som för Lombardiet var den 26/3 då 4.860 avlidit, och som för Stockholm kommer infalla den 16/4, så är antalet avlidna i länet då ca 1.500, ca 400 fler än om man haft samma utveckling som i Lombardiet.

Lombardiets antal döda/100.000 invånare är ackumulerat dubbelt så många som i Sverige, räknat 16 dagar efter utbrottet. Italiens totalsiffra/invånare är mindre än hälften av Sveriges.

Stockholm riskerar att bli ett Lombardiet i kubik. Och resten av landet lär följa efter.

De italienska totalsiffrorna börjar visa en svagt vikande trend, vilket nog ska tolkas som att man lyckats med sin karantän av Lombardiet. Men uppgiften från 26/3 visar att smittan fortsätter att grassera i Lombardiet, den hann där få en alltför stor omfattning. Eftersom Stockholm ligger på en 40% högre kurva än Lombardiet, och eftersom sjukvården redan nu går på knäna och tycks ha slagit i taket, så ska vi nog heller inte förvänta oss annat än att kurvan kommer ta ännu längre tid att vända här – vi kan få ett Lombardiet i kubik tack vare Tegnells ‘flockimmunitetsstrategi’. Med denna strategi finns det i dagsläget heller inte mycket som tyder på att resten av Sverige kommer kunna undvika att gå i samma fotspår som Stockholm. Dessutom, hur mycket av en strategi kan man ens tala om? Tiden som gått tycks ha utnyttjats enbart för att göra nya jämställdhetsplaner. Var är skyddsutrustningen?

Andra dödsfall kommer öka

Till dödsfallen i Corona ska också läggas ett betydande antal som kommer dö i andra sjukdomar och olycksfall under perioden, på grund av överbelastningen av vårdapparaten; resurser kommer att saknas för att hjälpa dessa i tid. Och i den här gruppen talar vi förstås om alla möjliga åldrar. Just nu står t ex blodbussarna stilla i Storbritannien, akut blodbrist förväntas snart även i Sverige.

Fortfarande skulle åtgärder kunna genomföras för att mildra katastrofen

Det är i dagsläget inte aktuellt att låta barn med föräldrar i riskgrupperna vara hemma från skolan, oavsett om de går på högstadiet eller lågstadiet. Att hålla barnen hemma är brott mot skolplikten, såvida inte rektorn på en enskild skola fattar annat beslut. För en enskild elev kan detta innebära att viktiga prov missas och i värsta fall påverkar avgångsbetyg. Som förälder är detta en svårt beslut att ta, att gå emot alla andra, och riskera att barnet kommer efter. Få kommer kunna stå emot detta i längden. Det finns mängder av andra åtgärder som fortfarande kan vidtas för att minska omfattningen av ett nu hotande vårdhaveri. Men just nu talar rena prestigeskäl för att Tegnell och FHM hårdnackat kommer hålla fast vid sina beslut, oavsett vad som händer.

Jag kan bara konstatera: Stockholms län har 1.4 gånger antalet dödsfall per invånare i förhållande till Lombardiet på motsvarande stadie i smittutbrottet. Detta nämns inte med ett ord av FHM. Proportionerna i felbedömningen riskerar snart att ta folkrättsliga proportioner.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad 2 kommentarer

Wallenberg spår våld och social oro. Och en depression som inte kommer ge vika.

DI och SvD rapporterar om Jacob Wallenberg som uttalat sig i intervju i Financial Times. Tyvärr låsta artiklar överallt, men kontentan är att depressionshotet är reellt och att vi kan hamna i en situation där ekonomin stannar kvar i brygga, 20-30% under dagens, med ungefär lika stor arbetslöshet, kravaller och allmän social oro. Han bekräftar därmed vad jag skrev i min krönika för fem dagar sedan om apokalypsens fyra ryttare.

Personligen så är jag övertygad om att korrigeringen initialt måste bli ännu större, och att vi därför ska vara glada om ekonomin endast krymper 30%. Börserna är nu ner ca 25% sedan toppen, men bara 15% mot för ett halvår sedan. Med de förändrade utsikter vi har nu, så är detta ett alldeles för litet värdetapp. Kejsaren är naken. När ska någon ropa det högt? Ja, att du eller jag gör det spelar förstås mycket liten roll. Inte heller ekonomijournalister som Cervenka på DI. Kanske om någon mångmiljardär kommer i kläm, någon som Petter Stordalen, den norske hotellkungen ni vet; någon som inte får det stöd han förväntar sig från staten. Då kan det börja hända saker. Eller om Wallenberg höjer rösten. Men ingen av dem kommer säga något förrän de absolut måste.

Italien lånar till 1,68%. Vem gör den kreditriskanalysen?

Att Italien, en ekonomi totalt i koma och med stora strukturella problem att reda ut precis som Sverige, men utan det starka näringsliv som vi har, ändå kan låna pengar på under 2% ränta mitt i pågående Coronakris är förstås inte ett tecken på att marknadsekonomin fungerar, det säger istället motsatsen. Medan den reala ekonomin faller samman i allt snabbare takt, så är risken uppenbar att marknaderna väljer att tolka de enorma stödpaketen på ett helt annat sätt. Inte längre som den där karamellen som höjer börskurserna över en dag eller eftermiddag, för att gratis pengar i knät alltid ger en skön känsla. Utan som en ökad risk för att alla ska förstå att staterna löser ut banker och företag med rena monopolpengar. Och att förtroendet för pengars värde då över en natt riskerar att försvinna.

Då är det kört.

Detta vet JW. Eller borde veta. Ändå försöker han täta läckan, precis som alla andra, högt uppe vid relingen, som om vi fortfarande kan rädda allt. Det är ett högt spel som spelas och orolig är han förstås; han hör till den superrika elit som har extra god anledning till det. Karenstiden för Wallenbergkritik av regeringens och FHM:s krishantering har tydligen gått ut, efter de hyllningar han gav dem, just efter att ha fått pengar till SAS. Han är förstås glad för miljarder som räddar SAS och samtidigt hans egna aktievärden och var juste att klia lite rygg tillbaka. Men nu varnar han för våld och social oro som följd av Corona-nedstängningen.


Han är förstås ute efter att, precis som Hessius få samhället att ge upp Coronafajten och öppna upp igen så att vi undviker depression. Men i så fall borde han ha varit ute tidigare på banan. Hjälpt till att propagera för hårda och resoluta restriktioner, som medgivit en snabbare kvävning av smittan. Ingen. Absolut ingen politiker skulle idag kunna fatta ett öppet beslut om att häva blockaden, mitt i eskalerande dödssiffror. Inte ens Trump, för han vill ju trots allt bli omvald igen, mer än något annat.

Wallenberg har rätt i sak. Krisen kan slå hårdare mot samhället än någon kris sedan 1930-talet. Det kan tyckas onödigt, för Corona motiverar inte detta. Men det är inte där skon klämmer. Det är tidigare försyndelser vi nu får lida för. Och då borde ju inte receptet vara att staten (läs: skattebetalarna och småspararna) återigen ska baila ut de alltför länge gynnade lån- och risktagarna, som liksom 2008 tycks inbilla sig att det var staten som återigen skulle stå för hela risken. En korrigering är nödvändig och de som skott sig på nollränteregim och krondeprecieringar måste helt enkelt betala själva. Gissa att de kommer slåss innan detta sker. Dra i alla sina kontakter. Peka med fingret mot absolut alla andra.

Och de har goda språkrör.

Precis som Anders Borg (numera rådgivare på East Capital), Göran Persson (ordf. Swedbank) och en hel radda med bankekonomer, så är JW glad för att det trycks upp enorma summor som går in i banksystemet, utan att nödvändigtvis komma någon annan än bankerna tillgodo. Men det han samtidigt säger visar att han nog är helt klar över det faktum att sådana åtgärder är så gott som helt bortkastade. Vi kan inte rädda ekonomin på den nivå den varit.

Inte ens tanken att staten ska överbrygga med somliga företags löneutbetalningar till anställda, är så genomtänkt. Permissionslöner under flera månader, till kostnaden av flera hundra miljarder, är en livsfarlig idé, eftersom dels ingen just nu vet hur länge det måste pågå för att ge avsedd effekt, dels för att statskassan urholkas så rejält att inga andra åtgärder sedan kan genomföras, samtidigt som det mesta av dessa ur-hand-i-munnen-pengar inte kommer användas för mycket konsumtion, bara sparande. När sedan verkligt armod utbryter, vilket ingen kan utesluta, precis som JW säger, så är statens kassa tom. Var det då rätt att ge detta fåtal allt som fanns? En ersättning motsvarande A-kassa skulle vara vettigare, och kunna pytsas ut på längre tid, och uppfattas som mer rättvis. Men inte heller en sådan bör ges om vi inte kan sätta en trovärdig deadline. I så fall kanske den heller inte behövs, eller kan ges som ett räntefritt lån.

Social oro. Vad är då 257 bomber?


Wallenbergs kritik mot Löfvenregimen kunde ha kommit långt tidigare. Den sociala oro som vi andra redan har noterat motiverar detta. Långt innan 2019, då det slängdes 257 bomber, var befann sig JW då? Allt sådant har han förbigått i tysthet. Det sociala våld som nu kan bryta ut kan förvisso bli ännu mycket värre. Men att påstå att man inte såg det komma förrän nu? Som en av de mest inflytelserika i vårt svenska samhälle lokalt, såväl som globalt i hela världen, har Wallenberg ett mycket tungt ansvar för det som skett och även det som kommer ske.

Vem svarar för våldet i Wallenbergs och Säpos prognoser?


JW vet varifrån detta våld lär komma först. Coronaoron i Rinkeby har bara börjat innan anklagelserna mot den svenska staten och landstinget kommer. Och här finns både extremism och våldskapital. Att helt grundlöst kasta fram idén att det skulle handla om svenska tjänstemän är bara ett sätt att slå ännu fler blå dunster i våra ögon. Som Säpo, som varnar för ‘mer högerextremt våld’ och pekar på fyra platser i världen där sådant förekom förra året. Men de 257 bomberna nämns inte, det är ju inte formell terrorism. Enligt Säpos rapport så minskar det islamistiska våldet istället. Låter som ett upplägg för Morgan Johansson att smasha på: mer lagstiftning i orostider, allt för att kväsa yttrandefriheten.


Om Wallenbergs utspel måhända är eftertankens kranka blekhet eller endast en partiell omvändelse under galgen är oklart, oavsett vilket är det sannolikt för sent att göra helt om marsch för att undvika det kaos han nu ser, men som varit på väg i många år nu. Corona kan komma att katalysera även detta.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad 1 kommentar

Hur Järvafältet blev värsta smitthärden? Det var inte skidåkare som tog Corona dit.

Snart har en arbetsvecka gått sedan Löfven höll sitt landsfaderstal. Ännu inte några hårda paket i sikte tycks det, men sossarna har vunnit tre procent i opinionen, så man får väl förlåta dem om de har svårt att koncentrera sig på annat, och en falska känsla av säkerhet kan också ha infunnit sig pga börsuppgången de senaste två dagarna. Jag ska återkomma till den i senare krönika, men kan redan här och nu citera Cervenka i DI: “Sluta titta på marknaden – den har upphört att existera“. Tror du, liksom amerikanska Fed, att sex nytryckta sillioner är rätta lösningen, så är du antagligen en av huvudaktieägarna i SAS.

Flock-immunitet är fortfarande den rådande strategin

Vad som slår mig, i likhet med 1900+ svenska läkare och forskare, är att den svenska strategin trots Löfvens allvarstal tycks fortskrida i oförminskat tempo (lågt) och i exakt samma riktning som förut: Tegnells flock-immunitetsexperiment ska genomföras. På t-banetåg och bussar har man fått fortsätta trängas, eftersom man av besparingsskäl infört helgtrafik. Särskilt Nacka-Värmdö-pendlarna har fått stå som packade sillar i rusningen. Att trafiken övriga tider i många fall gått mer eller mindre tom har inte föranlett några nya rekommendationer från myndigheterna, som t ex att man ska försöka växla arbetstider om det går.

Varför inte mer spridning i områden runt skidåkarna från Italien?

Och nu börjar det stå klart att det knappast är skidåkarna från Italien som utgör den största riskgruppen för spridning längre. Nej, på något sätt har det uppstått en övertalighet bland somalierna på Järvafältet. Där bor totalt knappt 90.000 människor, dvs mindre än 4% av befolkningen i Stockholms län, ändå svarar man för en dryg 1/7-del av alla smittfall, 3,6 ggr mer än snittet, och ännu större andel av dödsfallen, nästan en tredjedel av de första 19 fallen – en total som dubblats idag, utan uppgift ännu om vart offren hör hemma.

Utanförskapsområdena på Järvafältet har blivit den värsta smitthärden

Varför detta? Hur gick det till? Enligt somaliska företrädare är det usel kommunikation från myndigheterna. Men detta är nys, det finns etablerad sjukvårdsupplysning på 11 språk ute på Järvafältet, varav somaliska är ett. Att man invaggats i falsk säkerhet om man lyssnat på Löfven (‘man kan inte ha bacillskräck i mitt jobb’) är förstås en del av det. Men det gäller många andra, främst inom pk-kollektivet och de allmänt odödliga.

Vad det istället handlar om? Min misstanke är också att man gjort mer för att informera än vad somalierna påstår och att långt ifrån hela problemet ligger där. Det är mer trångbott, få ensamboende, generationsboende är vanligare, rökning likaså. Att somalisk kultur liksom kulturerna från Mena generellt skulle vara mer ‘närgångna’ med kroppskontakt i form av puss och kram är väl heller ingen dålig gissning. Man är vana vid och trivs bäst med att ha folk omkring sig. Normalt skulle allt detta vara okontroversiellt att säga, men eftersom det nu har en negativ implikation så censurerar DN mig när jag påpekar detta – och stänger av mitt konto helt.

‘Spekulationer’. Ändå alltså.

Noll hälsoscreening

Mer fördomsfullt kan det låta att hävda att nytillkomna kan ha sämre kropps-, bords- och mathygien. Men det är också lätt förklarat helt objektivt; där man kommer ifrån är rinnande vatten och tvål inte alls lika självklart tillgängliga alltid. Det skapar vanor som inte slösar med vatten som vi gör. Men också sämre hygien. Något som är så känsligt att säga, att vi naturligtvis inte gör det. Tillfället vid gränsövergången, då de borde sättas i karantän för hälsoscrening finns inte, för den görs inte; trots att vi vet att man i snitt är bärare av multiresistenta bakterier i hela 25% av fallen, läs min krönika om MRA –multiresistenta bakterier här .

Så varför skulle detta skilja sig från hur det ser ut i Coronatider?

Anhöriginvandringen fortsätter

Det här känns ju extra tryggt att veta, nu när det avslöjats att vi också fortsätter att släppa in anhöriginvandrare. Att restriktioner för inpassering vid gränserna fortfarande inte förhindrar anhöriginvandring är den politiska korrekthetens verkliga adelsmärke. Den påminner närmast om dödshjälp till dem som redan befinner sig på Järvafältet m fl liknande områden; främst de anhöriga på plats men också områdena som helhet och i slutändan även vi i det övriga Sverige. Men insläppet får säkert alla inblandade beslutsfattare att känna sig tappert ädla ändå.

‘Papperslösa’ spridare

Och så har vi de ‘papperslösa’, de som befinner sig här illegalt och som knappast ger sig tillkänna bara för att de börjar hosta lite. De är utmärkta smittspridare, både när de befinner sig ute på stan i mer eller mindre ljusskygga ärenden, som inte påverkas ett dugg av allmänna rekommendationer, eller där de tillsammans gömmer sig i lägenheter med betydligt fler antal boende än vad de är avsedda för, men där sanitetsartiklarna är färre eller frånvarande helt.

Hotet om flyktinginvasion från Afrika

Nu kommer också rapporter om Coronaspridning i Afrika. Där är befolkningen inte så gammal, men den är ofta försvagad av bristsjukdomar. Peter Eriksson, miljöpartist och biståndsminister (nog måste denna post vara himmelrikets högstol för en sann godhetsknarkare?) är genast snabb med att lova nya bistånd utöver vad Sverige redan skänker. Vi kanske ska be Riksbanken trycka upp några miljard till afrikanerna? Det lär ju knappt märkas i den allmänna konkursen. De afrikaner som kan flyr just nu från områden där smittan mycket väl kan vara mer spridd än här, utan att någon säkert vet. Och det är förstås gärna hit till Sverige man vill, för här är sjukvården relativt sett så mycket bättre och smittrisken upplevs som mindre. Det är tänkbart att somaliernas övertalighet bland de döda kan vara förklarad av detta faktum, men det är också troligt att detta i så fall bara är en viskning av vad som kan komma.

Förnuftsskälen kan staplas på varandra. Invektiven över idiotin. Liksom ett kallt hat emot dem som till synes medvetet ägnar sig åt att förvärra smittspridning av en dödlig farsot bland det svenska folk man fått förtroendeuppdrag att företräda. Men jag orkar bara be den här gången. Snälla. Hur vore det att stänga gränsen för mer invandring? Åtminstone just nu?

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad 3 kommentarer

Knivhugga mamma och bebis? Inga problem. #nysvenskkultur i Malmö

En kvinna med sin ettåriga bebis. Finns det någonting vårt samhälle betraktar som mer heligt skyddsvärt, utan att man ens ska behöva yttra det högt? Men inte i Malmö, Sverige, nådens år 2020. Det handlar om ännu ett överfall, vid sextiden på lördagskvällen i en av Malmös många invandrartäta statsdelar, Bellevuegården, som tillsammans med Holma och Kroksbäck utgör ett av alla dessa ökända utanförskapsområden, de där som fungerar som importerade röstreservoarer för skurkregimen – och enorma nettoslukare av socialbidrag och andra skattemedel.

En misstänkt gärningsman, för en gångs skull redan gripen. Inga av de tidiga rapporterna i MSM innehöll signalement, såsom brukligt är, om det inte gäller etniska svenskar. Den här gången lyckades man tydligen få tag i honom ändå. Och hans offer? Kvinna, 40 år. Svårt knivhuggen med flera hugg. Livshotande skador. Vårdas på intensivvårdsavdelning. Även hennes bebis, ett litet flickebarn, har fått knivhugg. Gärningsmannen är anhållen för mordförsök, på dem båda.

Detta är alltså verklighet, i Sverige. Ingen osmaklig splatterfilm, med mordiska utomjordingar inblandade. En till det yttre, såsom mänsklig individ identifierbar varelse, har överfallit en kvinna och hennes ettåriga lilla flicka, och med upprepade knivhugg uppsåtligen försökt ta livet av dem båda.

I DN antyds ingenting om att det skulle ha varit fråga om ‘ett familjegräl’, övergreppet beskrivs som ett ‘överfall’. Gärningsmannens motiv kan vi alltså bara spekulera i, men rån, hat eller hämnd är alla tänkbara det vet vi, för liknande förekommer ju titt som tätt i Sverige nu för tiden.

Jag är infödd svensk, med svenska föräldrar och har bott i det här landet i större delen av mitt liv. I den kultur jag är uppvuxen i, d v s den som Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin påstår inte ens finns, så gör man bara inte något sådant här.

De värderingar jag fått säger att detta är det fegaste, ynkligaste, mest avskyvärda man i stort sett kan hitta på. Det är moraliskt så tabu att man inte skulle komma på tanken. Och dessa värderingar vet jag delades av dem jag växte upp med – inte bara de skötsamma, utan även rötäggen. Dessa värderingar har jag, liksom alla andra som också har växt upp i Sverige och vars föräldrar också är svenska, sedan fört vidare till nästa generation. Detta är ingenting vi har behövt säga högt: du ska aldrig ge dig på en mor med sin lilla bebis. Det vet vi alla ändå. Det ligger nedärvt.

Ändå är detta långt ifrån det första övergrepp av detta slag jag hört talas om i närtid, i Sverige. Nej, det är långt ifrån något unikt undantag.

Vad jag säger? Att den som påstår att sådant här skulle vara en produkt av ‘socioekonomiska förhållanden’ och att det inte finns kulturella skillnader som förklarar tragedier som denna, den har så fel som det kan bli. Men de finns ju ändå. Sådana som Sarnecki et al. Och de har styrt vad som får sägas och tros om brott begångna av etniska icke-svenskar i trettio år nu. Man har inte ens dragit sig för att skuldbelägga offren; allt för att undvika att peka ut en immigrant som mindre värd, en kultur som mindre attraktiv, en religion som annat än fredsälskande.

Men sanningen är att sådant här av somliga som nu befinner sig i vårt land betraktas som fullt möjligt och motiverbart. Att sådana kulturer nu rotats här, i vilka den så kallade ‘hedern’ går före all form av empati. Och att den gemensamma nämnaren utgörs av en religion där vissa handlingar, som är fullt förenliga både med svensk lag och moral, betraktas som ‘synder’ som enligt ledande företrädare för denna religion kan och ska bestraffas på detta vis, och där trosutövaren utlovas belöning, inte straff, i livet efter detta, om han begår en sådan handling.

Om det nu inte är en etnisk svensk som utfört detta – som jag ju inte ska få säkert veta, DN vill ju inte berättar det – så har det faktiskt betydelse för läsaren. För vi har rätt att få klarhet i om åklagaren yrkar utvisning på livstid. Vilket hen borde, men vilket är långtifrån säkert. Än mindre vågar vi hoppas på att detta döms så – och att domen även verkställs.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad 2 kommentarer

Att tvinga invandrarbarnen kvar i skolan är förvaring. Dyr sådan.

Regeringen och ‘samarbetspartierna’ har enligt DN lagt utredningsförslag på förlängd obligatorisk skolgång t o m 20 års ålder, för invandrarbarn, dessutom kortare sommarlov. Ingen frivillighet. Det tycks vara Sabuni och L som ligger bakom, en av de minst utopiska idéerna på länge från kollaboratörsgänget. Om Mp kommer rösta för är en annan sak. Men hur realistiskt är detta egentligen? Och vad kommer det att kosta? Finns det ens lärare nog?

Lägre kriminalitet?

Visst är det bra att de nyanlända får sysselsättning under sommarloven. Att de går och slår dank har ju visat sig vara en väldigt bra väg in i kriminaliteten. Inte för att detta är ett officiellt pk-argument. Men visst är det bra att de tvingas vara kvar längre, om de inte når ribban för godkänt. Av samma skäl som ovan. Varför är det här ingen lösning för väldigt många, bara förvaring?

Inse realiteter: Låg IQ gör bokkunskap mer eller mindre omöjlig att ta till sig

Därför att problemet inte har någon. Särskoleklasserna översvämmas av nyanlända. Det beror inte bara på språk, inte ens bara på analfabetism eller ens kultur. Det beror på bristande begåvningsresurser. Känsligt ämne, men alla vet ju att det finns en skillnad på individuell nivå. Och även mellan län och kommuner syns de, t ex vid mönstringen – och de är stora, 40% mellan bästa (Danderyd) och sämsta (Överkalix) kommun, senast statistiken publicerades. (Obs: det här var innan både nedläggningen av värnplikten och före den värsta massinvandringen). Att erkänna begåvningsskillnad även mellan länder och regioner är ändå tabu. Men vi måste. Utbildning inte alltid är en väg ut ur alla problem.

Utbildning kostar

Förslaget som Sabuni (L) nu kommer med är inte gratis. Tvärtom är kostnaden mycket stor, eftersom det rör sig om väldigt många människor. Kostnaderna måste vägas mot vinsterna. En enda grundskoleelev ligger på drygt 100.000:- per år. Lägre kriminalitet då? Tänkbart, ja troligt. Svårt att ge en siffra på den kostnaden, för man har ju vägrat att utreda och mäta invandrarnas kriminalitet i kronor och ören, vi vet bara att den är stor.

Men hur många fler kommer lyckas ta sig in i arbetslivet för att vi tvingar dem kvar i skolan? För den som inte kan ta till sig innehållet i böckerna kommer det bara vara en plåga att sitta av tiden. Vad vi ser i Malmöskolorna (se läng Petterssons blogg nedan) är en fullständig katastrof – och då har vi ändå inte tagit med det medvetna fuskandet som jag nämnde för en månad sedan; Malmös skolledningar och lärare främjar medvetet ett sådant för att dölja de allra värsta resultaten. Det är alltså inte bara så att Pisa-rapportförbättringen är en ren bluff – resultaten just i de mest invandringstäta områdena är ännu sämre än vad som redovisas.

Att låta invandrarbarn gå i skola tills de fyllt tjugo kommer i många fall skjuta upp deras insteg på arbetsmarknaden ytterligare två år. Eftersom deras sysselsättningsgrad är så låg som den är så är detta kanske inte ett viktigt argument emot, men för dem som faktiskt vinner insteg kan detta vara helt onödigt. Troligen är det on-the-job-training som skulle vara mest framgångsrikt, bokkunskaper är för många alltför teoretiskt. Problemet? Det är ju nu så att Sverige har ytterst få arbetstillfällen för dem som saknar (eller kan ta till sig) utbildning. (Och som det är i dag låter vi dessutom sådana jobb gå till arbetssökande utomlands, arbetskraftsinvandringen har ju blivit ännu ett sätt för massinvandringskramarna att få in fler, av dem som inte kan visa att de är flyktingar.)

Nej, svaret är inte mer utbildning. Det stavas repatriering, till länder där det finns arbetstillfällen som är anpassade för mer svagbegåvade.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Länkar:

Petterssons blogg om IQ

Petterssons blogg om problemen i Malmös skolor – och sjunkande svensk genomsnitts-IQ

Brainstats IQ-rankning av världens länder

Lynn, Vanhanen – IQ and the Wealth of Nations

Publicerad 1 kommentar

Sveket är monumentalt. Det officiella Sverige fortsätter att förneka, förminska och förlöjliga grov tortyr av svenska barn. I antirasismens namn.

Vem är det som torterar, pissar Liam i munnen och skrattar? En rånare, vilken som helst?

DN:s version:

Lokalnyhet. ‘Finns inget att se här!’

Undangömt i lokaldelen och ihopbuntat med tre liknande brott som begåtts av samma förövare hittar vi notisen, utan bild, med en kort TT-sammanfattning, rakt av. Samma dag har DN en stor artikel “Känd rappare blev förnedrad och filmad”. Det är ett närmast identiskt dåd som ger rapparen huvudlöpsedeln – icke desto mindre ett brott med helt andra bakomliggande motiv – och dådet mot Liam nämns inte ens. Varför då? Ja, ett tänkbart skäl är förstås att rapparen var ett offer man ansåg sig kunna visa hudfärgen på. Liksom av en händelse, troligen för att försöka motbevisa dem som säger att offren för dominansvåldet är svenskar. Skillnaden är bara att i fallet med den berömde, tillika kriminelle rapparen så är det fråga om en uppgörelse mellan brottslingar. Maktdemonstrationen var i grunden av ekonomisk art; ett påtryckningsmedel som hade ‘rationella’ grunder och avsikter. Det omvända gällde i fallet Liam. Det ekonomiska här var bara en tillfällighet; formsak för att få ägna sig åt den sadistiska tortyren. Grunden för detta var hat – inte mot Liam, utan mot den grupp han tillhör: etniska svenskar.

SVT:s version

Så sammanfattas domen. Utan att ens ange den utmätta ‘strafftiden’. Men hey, det är ju ändå bara vård.

“16-åringarna misstänks ha rånat Liam – nu faller domen” är SVT:s rubrik. Man beskriver brotten som hastigast, “Rånarduon filmade när de förnedrade Liam – och spred klippet i sociala medier.
– De döms för rån, olaga integritetsintrång och övergrepp i rättssak“, sedan övergår SVT raskt till att försvara de utmätta ‘straffen’:

Om de tilltalade hade varit vuxna hade tingsrätten dömt ut längre fängelsestraff, säger rättens ordförande rådmannen Feryal Mentes i ett pressmeddelande. – Att man förnedrade offret har vi tagit i beräkning i straffmätningen. Men sen är det så att är man 16 år så får man reduktion och då hamnar man på en lite lägre nivåer helt enkelt. 

Lägg noga märke till att man inte ens nämner vilka straff det är fråga om. Det gör man heller inte i pressmeddelandet. Det är först en minut in i videon där offret beskriver händelsen, som det framgår att de båda förövarna inte är svenska. De kallar nämligen Liam för ‘svenne’. Men det är ju att spekulera, som DN Ifrågasätt brukar säga, visst kan de vara ‘svennar’ själva ändå – rent teoretiskt? Den stora överraskningen är dock att SVT även har en video med föräldrarna till en av gärningsmännen. Då framgår det med all önskvärd tydlighet att denne inte är etnisk svensk. Familjen kom från en ‘afrikansk diktatur’ till Sverige för sex år sen. Gärningsmannen är m a o inte född i Sverige och definierad som flykting.

Föräldrarna tittar på filmen där offret beskriver det tortyrliknande frihetsberövandet, förnedringen, hoten och rånet.

Föräldrarna ser tyst på videon där Liam beskriver hur han först misshandlas, sedan hotas. Hur man filmar när man pissar på honom, och när han tvingas ta av sig byxor och kalsonger. Hur rädd han är för hot som beskrivs som extrema, som gör honom oförmögen att bryta sig fri eller ropa på hjälp. På videon framgår att gärningsmännen följer tätt efter Liam redan när han går av t-banan, och det är inte deras station. De har redan planerat sin gärning på tåget, det är tydligt. Som det ska visa sig är de intervjuade föräldrar till den drivande av de båda förövarna.

Föräldrarna uttrycker sig vältaligt och korrekt, ja lite för korrekt för att det inte ska kännas tillrättalagt. SVT:s syfte är så uppenbart att visa att muslimer kan vara rättskaffens människor de också. T o m föräldrar till dem som begår sådana här brott. Så kan det ju för all del också vara. Båda påstås arbeta deltid, samtidigt som modern utbildar sig till undersköterska och pappan läser SFI. Jag kan inte hjälpa att jag undrar hur många timmar i veckan man är sysselsatt och vem som ger dem dessa jobb, när de tydligen saknar utbildning och svenska språket – efter sex år i Sverige. En timme räcker för att formellt anses som deltidare. Och att båda väljer att tala arabiska i intervjun är faktiskt rätt arrogant, om det nu inte är nödvändigt. Pappan läser alltså fortfarande nybörjarsvenska. Han har givit sin son finaste mobilen, säger han. Och märkesskor. Man swishar matpengar, så att han kan äta mat på stan. För att han inte ska hålla på med dumheter. ‘Ekonomin är god’, säger man i reportaget.

Jag frågar mig då, dels det som väl är meningen att man ska fråga sig (men kanske utan att det är meningen att man ska komma till rätt svar). D v s hur kan sonen visa ett sådant beteende, när han får allt han behöver? Några ‘socioekonomiska förhållanden’ tycks inte vara möjliga att skylla på. Jerzy Sarnecki och hans kriminologskola kan alltså lägga ned. Bra.

Men jag kan ju inte hjälpa att jag också undrar hur föräldrarna har råd att låta sonen få äta på McDonalds, istället för att tvinga hem honom till middagsbordet och till någon muslimsk motsvarighet till pölsa eller blodpudding, som svenska familjer får bjuda sina barn på ibland. Och märkesskor och märkeskläder är det faktiskt många svenska barn som inte vet vad det är. En medianinkomst – på två heltidslöner – räcker faktiskt inte för de saker som pappan räknar upp, givet att vi förutsätter liknande ekonomiska kostnadsram för resten av hushållet. Då ska det inte kunna gå med socialbidrag heller, även om detta drygas ut med några tusenlappar från deltidsarbetet. Särskilt inte eftersom dessa ska avräknas.

Pappan tackar Allah för myndigheternas hjälp. Det Sverige som tog emot familjen med öppna armar tycks vara älskat tillbaka. De anmälde själva sonen säger mamman, även om det beskrivs som att det är skolan som reagerat. Pappan säger att han skäms, och påstår att sonen gör det också. Men är detta sant eller har SVT valt att göra sitt reportage enkom för att slå blå dunster i våra ögon? Båda ock möjligen. Men i alla fall det sistnämnda. Det är mönstermuslimen, den som vi vill tro är representativ för massorna, som man försöker plocka fram. En motbild för att slippa medge det oförblommerade hat som sonens gärning ger uttryck för. Det är förstås heller inte nödvändigt att det är från föräldrarna som sonen ärvt sitt hat. Men med till intet förpliktande ursäkter, påstådd ångerfullhet utan spår av känslor i rösten, det i reportaget kamouflerade bidragsberoendet och den uselt integrerade familjesituationen övertygar man i alla fall inte mig. Varken om avsaknad av orsakssamband eller oskuld.

Domstolens version

För att få svar på vad som verkligen hände är man istället tvungen att beställa hem domen. Vilket jag gjorde. Brottslingarna, som heter Prince Georgio Stanley Kadjo, fyller 17 i maj, och hans kumpan Montaser Edris är lika gammal. Offret fortsätter vi att kalla för Liam, för i hans fall finns det skäl att visa respekt.

SVT:s beskrivning av brottet framstår som medvetet utslätad när man läser domen. Och det påbörjas redan innan Liam hinner ut ur t-banestationen: “Personen som ryckte mobiltelefonen ur hans hand var Prince Kadjo och personen som lade armen runt hans axlar var Montaser Edris. Direkt efter detta slog Prince honom fyra gånger i ansiktet, ett slag träffade på munnen och tre på ena ögat. Det var slag med knuten hand.” Det gjorde mycket ont. Liam uppmanas att bete sig som om de är kompisar, så att ingen ska lägga märke till vad som sker. Eftersom telefonen snabbt laddar ur uppstår dock problem, rånarna, särskilt Prince, vill ha mer pengar – och för detta behöver man Liams telefon. Överföringar från sparkontot går annars inte att göra. Man går ända till Sköndal, 40 minuters promenad, för att ladda telefonen på McDonalds, så att detta ska bli möjligt.

Under tiden de gick uttalades en mängd hot mot honom, bl.a. att de skulle döda honom och hans familj om han ringde polisen, att de skulle våldta hans mamma och att de visste var han bor. De påstod att de hade en pistol och knivar och att de hade mördat fem personer och att de skulle kunna göra det igen. Han blev livrädd. De sa att de skulle sticka ut hans ögon, om han inte fick ut några pengar.

Liam tar hoten på allvar. Han vågar inte be om hjälp på McDonalds. Man får honom att ringa sin mamma som swishar 2.000 kronor. Ett bankomatbesök ger dock inget resultat och Liams telefon kan inte ladda ner en bankapp som medger uttag och överföringar. Möjligheten att tvinga Liam att ta ett sms-lån föresvävar kanske Prince, det är något han prövat vid ett tidigare rån, men utan framgång eftersom offret hann fly.

Man åker vidare till Farsta och hoten blandas med hån; “Svennejävel’, ‘horunge’ och ‘mammaknullare’ (och bög) får Liam veta att han är. Prince ringer upp en äldre bekant och räcker över luren till Liam. På telefon upprepas hoten av den anonyma och äldre rösten. När Liams bankomatkort inte fungerar i Farsta heller blir han livrädd. “Nu dödar de mig”, tänker han. Och det ser illa ut, efter timmar av skräck – ska det sluta så? Man tar honom avsides, bakom kyrkan. Liam får sparkar i ryggen och i huvudet. Han tuppar nästan av. Medan de sparkar skrattar hans plågomästare. Montaser pissar på det liggande offret, samtidigt som han filmar. Mera skratt. Prince tvingar Liam att gapa, han får kiss både i munnen och i ansiktet. Sedan måste han ta av sig byxor och kalsonger, underkroppen är helt naken. Men några förbipasserande får Prince att säga åt Liam att ta på sig igen. Sedan säger han att ett gäng ska komma för att ta hand om Liam, innan han och Montaser går tillbaka mot Farsta C. Om Liam rör sig på tio minuter så ska hans familj dö.

Med distans och lite erfarenhet, visst. Men det hade inte Liam. Han är en pojke.

Det är förstås uppenbart för oss som har distans, att redan när misshandeln inleds så har gärningsmännen inte något som helst syfte med den, utom just att förnedra och plåga sitt offer. De lämnar Liam fylld av fruktan, nu inte främst för sig själv utan för sin familj, som de ju hotat att döda. Och han tar även detta hot på blodigt allvar. Liam tillbringar en natt i ett trapphus, eftersom han inte kan få kontakt med sin familj. Han skickar två sms till sin pappa:

Liam är mer mån om sin familj än sig själv. Detta är mod. Och sådant som de båda avskrädena till mänskliga efterbilder han just haft oturen att möta inte vet vad det är: empati.
Det är svårt att inte beröras. Pojken, som drabbats av sitt livs trauma, tänker nu bara på sin familj och småbröderna. Sms:et skickades från en person som i alla fall visade så mycket hjälpsamhet att han släpper in Liam i trapphuset. Att det är ett mänskligt minimum kan man väl tycka. Men det är den graden av rädsla och obenägenhet att bli inblandad som vårt samhälle nått. Kanske ångrar sig ‘den hjälpsamme’ rent av nu, när han tvingades vittna och hjälpa till att fälla Prince och hans kumpan.

Händelsen är över på några timmar. De mentala spåren kan sitta i en livstid.

Händelsen utspelade sig i den första december. Men den har fortsatt att fylla Liams vardag sedan dess:

” Han hade svårt att gå i skolan efter händelsen. Han har haft hög frånvaro och mäktar inte med prestationskraven i skolan just nu. Han ska ta studenten till sommaren och känner oro inför betygen. Han mådde extremt dåligt under jullovet och tog kontakt med en psykolog. Han har hittills träffat psykologen två gånger, men han ska gå på ytterligare åtta psykoterapisamtal. Det känns bra med dessa samtal, men han får ständigt återfall och har svårt att somna. Han får sådana ångestattacker att han inte kunnat sova på 40 timmar ibland. Han är rädd att samma sak ska hända hans yngre bröder. Han är särskilt orolig för en av bröderna som har en funktionsnedsättning. “

Domstolen tror på Liams berättelse. Fattas bara! Med ett sammanhängande vittnesmål som bekräftas av snapchatfilm, övervakningsfilmer, telefonloggar, bankkontoutdrag. För den som sedan inte begriper juridiskan som följer, så utdöms straff och skadestånd för allt vad åklagaren begärt. Vilket skulle ge Liam 100.000:- totalt. Men i slutändan lär Liam knappast få mer än de 9600:- som Prince pappa lovat betala, det belopp som lagen begränsar föräldrarnas skyldighet till, per skadehändelse. De båda ungdomsbrottslingarnas vilja och förmåga att betala något kan vi utgå ifrån är obefintlig. Och eftersom Montasers pappa Mahmoud inte ansågs ha ansvar för sin pojke, som socialtjänsten omhändertagit, så slapp han ansvar helt.

Verklig ånger? Nej, noll medgivanden, förnekande av brott och tystnad

Angående Prince föräldrar har de knappast något annat val än att acceptera skadeståndet. Deras eventuella goda inflytande verkar heller inte ha räckt till för att påverka Prince att göra några erkännanden. När Liams mål kommer upp så minns Prince inte – det som inte går att säkert bevisa. Och känner ånger – för det som filmen som lagts upp på snapchat redan bevisar. Känslan av att detta görs för att allt annat vore strategiskt korkat kan inte undvikas. Mest för att han beter sig som en omvänd hand mot det tidigare rånet, det som inte filmades. I det första målet (s.25 i domen) så väljer Prince nämligen att helt förneka alla brott. Inte ett ord säger han, just som en ‘tuff’ och erfaren kriminell skulle ha gjort. Den ånger som Prince pappa påstår att hans son känner visar sig inte här, där den räknas.

Jodå. Visst är det klart vad somliga har i tankarna. Medan Liam tittar på fotboll på sin telefon har planerna smitts.

Detta förhärdade beteende tillmäts förstås inte minsta betydelse i straffmätningen. Lagen och domstolarnas praxis uppmuntrar alltså ett beteende som är rakt på tvärs med förhoppningen att brottslingen på sikt ska kunna nå någon form av insikt och omvändelse – eller försoning med sina offer.

Straffet? Inget alls. Sex månaders rehabilitering.

Och straffet då? Ungdomstjänst räknas inte som straff överhuvudtaget. Det är rehabilitering. Det kan ske i öppen ‘vård’ som ett familjehem t ex. Och i det här fallet tidsbegränsades det till sex månader. Om vi tar domstolarnas praxis som utgångspunkt så skulle en vuxen alltså ha fått två år – och varit ute efter ett. Chansen är ju inte helt försumbar heller, att en sådan gärningsman – liksom Prince – också har begått fler brott, som han då skulle få rabatt för. I det här fallet dömdes Prince till samma ‘straff’ som sin kumpan, trots att han begått fyra likadana rån. Det är som om ICA skulle säga ‘köp en oxfilé, så får du tre till gratis’. Eller så många du kan bära ut samtidigt. Nej, det erbjudandet kommer ICA aldrig göra, det är för dumt, men domstolsjuristerna och de svenska lagstiftarna tycker tydligen att detta är ett rimligt sätt att ge påföljd.

Utvisning kan i dagsläget inte heller bli tal om eftersom det rör sig om minderåriga, med familj i Sverige. Om Prince hunnit fylla 18 och åklagaren hade yrkat detta, så hade verkställighet ändå troligen inte kunnat ske, beroende på situationen i Prince hemland. Vår lag sätter alltid krokben, på ett eller annat sätt, när domstolspraxis för en gångs skull inte gör det. Mitt förslag till nästa regering är att man bör kunna utvisa hela familjer, och att dessa (utom deras ‘Prince’), får ansöka om flyktingstatus igen, när ‘Prince’ blivit myndig. Kanske ska de t o m få förtur, åtminstone om de lärt sig svenska. De ska dock givetvis tvingas lämna full ersättning för skadestånd till brottsoffren, innan de lämnar oss om de kan, och senast betala denna innan de får återvända.

Till offren 9.000:-. Till gärningsmännens advokater 3/4 miljon.

Liam ‘fick’ 5.000:- i sveda och värk, han kunde inte bevisa att hans sviter skulle vara i ytterligare två månader, då hade han fått någon tusenlapp till kanske. Varför begärde inte Liams advokat skadestånd för psykiskt lidande? Ett av de andra offrens försvarare prövade det. Han fick 1.500:-, för ett lidande som väl var väl i klass med Liams. Svensk skadeståndsrätt är ett sant hån mot våldsbrottsoffer. Beloppen som erhålls om någon skrikit ett hatbrottsbelagt tillmäle räknas istället i tiotusentals kronor. Ännu ett skäl alltså att börja kalla dominansvåldet för vad det är: hatbrott. Men Brottsofferfonden då? För att få ut något från den måste man först driva kraven mot gärningsmannen i mål. D v s fortsätta att konfronteras med denne efter att straffet är avtjänat. Det är det få som gör i den här typen av mål, av lätt insedda skäl.

Nej, de enda som tjänar på våldet, brotten och straffen är juristerna. Här är advokatnoterna:

Prince advokat som ju var med i alla fyra målen, klart att han ska få betalt. Var det förresten du Kristofer, som sa åt Prince att hålla käften? Eller hade han bara sett reklamen?
Montasers försvarare. Bra gjort! Du tycks ha sparat 30-40.000:- åt skattebetalarna i förhållande till kollegerna. Med samma resultat för klienten.
Ett snarlikt mål. Om offret vill köpa gräs så bör han väl få skylla sig själv, argumenterade försvaret i detta fall. Spelar roll. 150 lax till den som står på de stackars socioekonomiskt utarmades sida blev det i alla fall.
Ännu en av Prince’s kompisars försvarare – och ett snarlikt mål som avkunnades samtidigt – med 100% mängdrabatt. Känns väl sådär för offret att veta.
I det fjärde målet dömdes Prince’s kompis till bara 50 timmars samhällstjänst.

Totalt kostade bara försvarsadvokaterna i målen mot Prince och hans kamrater dryga 3/4 miljonen. Ni kanske minns de där ligisterna som hyrts in av en saneringsfirma för att klottra ned allmänna platser i Södertälje. Här finns förstås liknande goda incitament för domstolarna att se till att deras delinkventer hastigt slipper ut ur fängelset så att den lönsamma ruljansen kan fortsätta. Ungdomsvård i sex månader är ju helt idealiskt ur den synvinkeln, brottsbenägenheten lär väl knappt dämpas ens under pågående familjehemsplacering.

Var är medias och de ‘humana’ domstolarnas medkänsla med offren?

DN vill väcka min medkänsla för ‘den berömde rapparen’, vars stjärnstatus lär ha reducerats avsevärt efter förnedringsfilmen han ofrivilligt blev stjärna i. Man misslyckas med det, för rapparen är själv del i den här våldsspiralen och hade sannolikt inte haft några skrupler i att behandla sina konkurrenter likadant om han fått tillfälle. Däremot så skriker mitt hjärta för alla de fullständigt oskyldiga offer som dominansvåldet krävt ända sedan DN skrev sin artikel 2006 om ‘invandrare krigar mot svenskar med rån’. Där gjorde en kvinnlig forskare med sina djupintervjuer sambanden tydliga och klara. Men dessa har MSM därefter inte velat tala om; vare sig vilka offren är eller förövarna, eller brottens brutala detaljer. Allt har helt tystats ner eller bagatelliserats. Ett av de offer som Prince givit sig på tycks domstolen rent av vilja förlöjliga lite extra genom att flera gånger nämna en ‘parfym’ som stulits från honom. Det heter faktiskt rakvatten eller after shave. Kan offret åtminstone få behålla den manlighet som går efter en sådan här förnedring, så vore väl det tacknämligt? Det kanske verkar petigt, men jag är övertygad om att detta ordval är freudiansk och tecken på den totala brist på empati som dessa ‘humana’ domstolsjurister visar för offren i de här situationerna. Genom att döma ut 1.500:- i psykiskt lidande.

‘Liam’ kunde ha varit ditt barn. Hade du då varit nöjd med domen?

Det är hög tid för DN och Public Service att göra bot för sin långa tystnad avseende ‘barnrånen’. Att man berättar varför detta händer. Och då går den etniska dimensionen inte att lämnas onämnd. Våldet är enkelriktat och det sker – precis som forskaren konstaterade redan 2006 – pga ett hat riktat mot svenskar som grupp. Det är ett hatbrott per definition. Varför dömer man då inte för sådant? Ska gärningsmännen komma undan med en lam ursäkt? Varför talar inte tidningarna om det som händer? Varför kallas det tvärtom rasism fortfarande, som igår i riksdagen, om man tar upp detta? De som är mest ansvariga för detta efter gärningsmännen själva är faktiskt de som velat låtsas som ingenting.

Offren – liksom svenskarna – har rätt att hata detta. Det är sunt.

Och berätta gärna även om ‘straffen’. Sex månader i ett familjehem – fri efter tre! Det är ännu ett hån mot de offer som drabbats. Men nåde det offer som inte är nöjd med rättsskipningen. Domstolen gör en poäng av att Liam påstår sig inte känna hat, han är ‘bara tom’ inuti. Kanske är det vad han känner också, just nu, och enligt mig vore det mer sunt om det istället var hat och ilska. Det kan förstås också lika gärna vara något som advokaten påpassligt rått honom till att säga. Om han uttryckt starkare känslor så hade han med stor sannolikhet fått domarna emot sig. Och svenska folkets behov av rättvisa och gammaldags hämnd är än mindre ett hänsyn som finns med i straffmätningen. Så har det sett ut länge och vårt system har kallats humant av detta skäl. Men de vi nu talar om vet inte vad humanism är. De skrattar åt den och ljuger den rakt upp i ansiktet.

Ett samhälle som gör allt för att förneka och inget för att reagera, trots att det är våra egna barn som drabbas, bär ett stort medansvar. Inte bara för brotten, utan även för den skarpa motreaktion som alla emotser, med förväntan eller fruktan. Såsom polariseringen nu fortskrider och eskalerar, så måste den helt enkelt komma, förr eller senare.

Motstånd och försvar – finns detta?

Eftersom det statliga våldsmonopolet inte vill bita bättre, borde inte självutnämnda hämnare kunna plocka populistiska poäng? I de strömningar som vänstern så länge har påstått skulle vara det mest överhängande hotet mot vårt demokratiska samhälle – medan de själva underminerar alla dess funktioner och spelregler? Vad som sker är ju så uppenbart ett mönster närmast uppsåtligen avsett att locka fram sådana motreaktioner.

Situationen har onekligen eskalerat så långt att man skulle kunna föreställa sig att många kunde känna sympati för privat ‘rättsskipning’, åtminstone om denna var riktad mot de verkligt skyldiga, och inte slog blint (såsom den tyvärr alltid gör). Men så verkar inte vara fallet – hittills. Om det hade funnits en stark och växande sympati för nazistiska och rasistiska åsikter i Sverige så skulle tidningarna ha frossat i ämnet. Men jag har inte läst en rad om några svenska ‘Dirty Harry’ – knappt ens om medborgargarden med uttalat syfte att enbart försvara sig och de sina. Det är faktiskt svårt att förstå hur det kommer sig att det inte redan hänt, det är ju det här som de s k antirasisterna fullkomligt tigger om och domen idag är bara ännu ett provocerande ‘flame bait’. Vad, om inte detta, kan skapa den grogrund som krävs?

Bristen på fysiskt motstånd är frapperande. Och det är både bra eller dåligt. Jo, visst är det bra att den extrema ytterkantshögern är liten, knappt försumbar. Vi har redan nog med bomber som det är. Men är det inte så att situationen liknar den gamla ökända ketchupflaskan? Först ingenting, och sedan allt på en gång? Och om den extrema högern saknas, medan en lika extrem ytterkantsvänster har ätit sig långt in i de sittande regeringspartierna, domstolarna och media – var befinner sig i så fall vi andra? Kommer vi någonsin att kunna sätta hårt mot hårt utan att extremisterna samtidigt blir fler? Tillåt mig tvivla.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

PS. Nu har SR P4 intervjuat en åklagare från Malmö, som påstås vara specialiserad på hatbrott, och en forskare från Umeå, med inriktning på samma ämne. Frågan som ställdes var: kan förnedringsrånen mot svenskar vara hatbrott? Båda experterna konstaterar att ‘ja, enligt lagen bör det kunna vara det’. Ingen av experterna kan dra sig till minnes att någon fällts dock. De känner naturligtvis till varför, om de nu är experter. JK:s försök att desavouera lagstiftarens syfte med lagen, som uttryckligen sägs vara även gällande vid hatbrott mot majoritetsbefolkningen. Domen i Norrköping, mot en hatisk muslim, där man ändå frikänner, de verbala okvädningsorden räckte inte till. I praktiken går det inte att säga grövre saker, så resultatet av domen är att JK:s linje gäller i praktiken, trots att den formella möjligheten finns att fälla. Nu talar vi om värre saker dock, där hat övergått i handling. Det är brott mot folkrätten, Romstadgans artikel 7. Men de båda experterna ser nu beviskraven som det svåra. Här räcker alltså inte ens piss i munnen och ordet svennejävel? Kan det understrykas tydligare.

Man har även gjort inslag om hatbrott mot svenskarna i Agenda. Problemet är att även den som erkänner att brotten begås av invandrare och att offren är svenskar, såsom fd polisen Mustafa Panshiri gör i inslaget, inte vill säga att det beror på hat. Se gärna (den möjligen något överpedagogiska, men ändå i sak helt korrekta) korta kommentaren, med de mest relevanta klippen från Agenda här.

PPS. DN inför en vecka senare en artikel där psykologer får diskutera varför förnedringsvåld förekommer. Inte med ett ord nämns varken hudfärg på gärningsmännen, eller på offren. Jag skriver två kommentarer. Båda blir censurerade, med motiveringen ‘underbygg dina påståenden med källor’. Jag lägger till totalt 5 källor, inklusive denna krönika. DN Ifrågasätt censurerar igen. Med samma argument. Goddag yxskaft, alltså. Jag överklagar, jag har fått nog säger jag. På eftermiddagen samma dag får jag en ursäkt, kommentarerna är återinsatta. Det var ju bra, men så dags. Två läsare har reagerat på kommentarerna sedan dess.

Publicerad 4 kommentarer

Josefsson skriver i DN vad som censurerats sedan 2006: dominansvåldets offer är svenskar. Dess förövare är muslimer. Och motivet är hat.

Citat ur Janne Josefssons krönika i DN. Vi ska återkomma till hans fråga.

Våldet är sadistiskt. Det utförs främst av unga män och ungdomar med muslimsk bakgrund från Mena. Och de drabbade offren kallas nedsättande för ‘svennar‘. I det här fallet rör det sig om en händelse i Norrby, ännu en fulförort på polisens lista, i Borås:

När JJ i sin krönika berättar om dominansvåldet, så är det första gången sedan 2006 någon i tidningen sätter dessa ord på saken. En parabol bana i politisk korrekthet har under 14 år tecknats mellan dessa båda tidpunkter.

Men alla delar av bemanningen på DN-skutan har ju liksom inte fattat. Eller så är det så illa att Josefssons spalt bara är det alibi som DN valt att pynta med, för att kunna fortsätta precis som förut. Eller för att kunna minimera omsvängningen. Detta är ett fall som Sunt Förnuft skrev om 4/2. De slutsatser som jag då drog i DN:s kommentarsfält är i mycket desamma som Janne Josefsson gör nu och här. Jag kommer referera en hel del till denna, just för att det är i DN detta skrivs – en källa som nu alla kan använda emot Wolodarski och hans knähundar när de försöker vända tillbaka. Notera särskilt att JJ använder beteckningen ‘ackumulerat hat‘. Det gjorde jag också. Bara att jag förstås censurerades av Ifrågasätts moderator. Vilket jag blir även denna gång, nu för att jag kallar det som Josefsson skriver om för hatbrott. Som bör leda till utvisning, om det bara går. Och att det är verkställighetsparagrafen i UtlL kap. 12 vi måste ändra på för detta. Något som inte är tekniskt svårt; Flyktingkonventionen (artikel 33) kräver nämligen inte alls att vi har denna överdrivet humana behandling av grova brottslingar och säkerhetsrisker. Men detta ska alltså hemlighållas för svenska folket ännu ett tag, gissningsvis så länge som Wolodarski och Per Svensson sitter kvar som chefred.

Josefsson plockar fram fler exempel, för att visa att detta inte är ett isolerat fall, tvärtemot DN:s hittills rådande diskurs, det är ju just denna linje man inte velat erkänna. Jag skulle lätt kunna foga fler riktigt grova exempel till dessa, direkt från närtid – sök under fliken ‘barnrån‘ ovan så hittar ni dem själva.

Hur det kryper närmare, in under skinnet.

Klockan är 21.53. Samtidigt som jag sitter och skriver klart denna artikel får jag ett SMS från en nära vän: “Sonen och hans kamrat rånade i kväll. Två unga män från trakterna av Mellanöstern utgjorde förövarna. Inget våld, men hot om detsamma förstås. Killarna skärrade. Polisen gjorde en solid insats i samband med anmälan.” Tydligen hade de blivit lurade in i en fälla att köpa billiga grejor, men togs vidare till en folktom plats. Vart? Vällingby. ABC-staden i folkhemmet, dit min mamma brukade ta oss för att handla när jag var liten, istället för att åka in till stan; det var ju så säkert och barnvänligt. Men nu på god väg att bli en fulförort. Min väns son är 17 – liksom min egen mellanson. Det är så här det kryper närmare. Men inget fysiskt våld alltså, det lär inte ens bli en notis.

Så vad är det JJ har skrivit som är så banbrytande? Naturligtvis har DN redan rapporterat om ett och annat av de brutala våldsdåden, men dessa notiser är 1. sparsamt förekommande, 2. utan bild, 3. med bagatelliserande och förledande rubriksättning, 4. undanskymd placering och snabbt plockade ur flödet, 5. aldrig tillsammans med uppföljande kommentar, såvida inte 6. det finns en acceptabel (missvisande) vinkling. Givetvis förekommer heller aldrig 7. signalement som omfattar hudfärg. Poängen har alldeles uppenbart varit att i antirasismens namn undvika att berätta en sanning. En sanning som handlar om motsättningar mellan två diametralt motsatta kulturer. Och att den ena av dessa är mycket sämre än den andra. En kultur som nu utmanar vår egen.

Skamkulturens skamgrepp är inte slumpmässiga. Vi betalar för dem i blod.

Det här visar en kulturell skillnad som vi måste ta på allvar. Att många ger sig på en är inga problem i en skamkultur, så som det rent moraliskt vore för oss. Bristen på logik (om detta hade varit vad saken gällde så hade ju de skyldiga kunnat ta på sig skulden, för att låta de oskyldiga slippa undan – men dessa skyldiga hade inga problem att istället ‘straffa’ mannen för det påstådda felslutet) är inte viktig för dem, inte heller lögnen de vet att vi genomskådar. Det handlar bara om makt. Vem som har den. Och vem som inte har den.

Och ‘häxjakten’? Vad består den i? Har vi hört talas om lynchningarna av muslimer på stan? Eller menar hon bara ‘känslan’ av att folk tittar snett, när man klär sig i ett svart huckle?

Muslimer anser sig har rätt att ljuga för ‘de otrogna’ d v s oss. Taqiya kallas detta för; om islam gynnas så är det OK, samvetet behöver inte testas. Vi ljuger förstås vi också. Men för muslimen känns det här inte ens problematiskt, tvärtom gynnar han ju sin gud. Ta dig gärna en stund att fundera på vad detta innebär. Och så lite till. Just precis. Och det är denna (brist på) tillit de själva lever med sinsemellan klanerna, både där hemma och här.

Och det är som sagt bland muslimer som dominansvåldets gärningsmän går att finna – i alla fall i detta specifika fall. Att man inte kan generalisera mer än så utifrån Josefssons text är förvisso sant, men JJ gör det i viss mån själv, genom att ge en bakgrundsbeskrivning av områdets invånare:

Kan ens DN:s läsare inbilla sig att det handlar om annat än en klumpig lögn för att misskreditera statens våldsmonopol? Och den påstådda islamofobin är ett lövtunt argument utan ett enda konkret exempel.

Och hur ser resten av invånarna i Norrby på situationen? Det visar sig att ingen är särskilt positiv till myndighetsinblandning i de lokala angelägenheterna:

De boendes protester känns inte direkt konstruktiva. Kanske har man sig själva att skylla, när man tycker att man lever i en avstjälpningsplats?

De hatar oss. Inte bara dem som begår hatbrotten. Utan nästan allihop.

Det här är intressant. För det visar hur även de vi kan anta vara laglydiga invånare i Norrby väljer att slentrianmässigt skylla sina problem på svenskar och svenska myndigheter. Antingen är man som mamman, lojala med de kriminella pga blodsband eller andra nära relationer eller så är man rädda. Eller rapar man bara upp vad radiopratarna sagt på P3? Oavsett vilket, så kan insikten inte riktigt släppa taget om mig; att det nog är så här man tycker om man är islamist och säkerhetsrisk, gängkriminell, bidragstagare eller egenföretagande butiksägare – och lever i gettot. Gettots invånare hatar oss mer eller mindre allesammans. Men det får alltså bara Josefsson skriva om i DN – min läsarkommentar nedan blev bortplockad (trots bifogad länkkälla).

DN Ifrågasätt, seriöst, vilken gräns går jag över som JJ inte redan passerat?

Äntligen i DN. En krönika om dominansvåldet som även förklarar vilka det är som utövar det – och vilka det är som är dess offer. Jag har skrivit dussintals kommentarer till artiklar och nyhetsrapportering om detta vidriga fenomen, men alltid blivit bortmodererad för ‘spekulation’, för att källor saknas eller för att ‘jag inte håller mig till saken’ när jag dragit slutsatser som liknar Josefssons. Eller var JJ verkar vara på väg, med sin fråga: räcker det med hårdare straff?

DN hade en artikel 2006 “Invandrare krigar mot svenskar med rån”, då gick det bra att kalla en spade för en spade. Men sedan dess har det varit otänkbart att peka ut vare sig offer eller förövare, än mindre att peka på det exempellöst osmakliga våldets orsaker. Eller att fastställa den exakta och korrekta beteckningen: detta är grövsta tänkbara form av hatbrott och ska givetvis klassas som detta, inte bara av åklagare och domstol utan även dras fram i ljuset av den media som under dessa årtionden hållit käft och låtit detta ske, i antirasismens namn.

Om det sedan räcker till? Som framgår av artikeln så förstår sig de här människorna på en sak och det är makt. Undfallenhet eller oförmåga att sätta makt bakom sina ord premieras inte. Att kalla en spade för en spade är en nödvändig början. De som går att utvisa – för evigt – ska utvisas. Det betyder att vi måste ändra Utlänningslagens kapitel 12 avseende verkställighet, vi måste faktiskt inte skydda brottslingar mer än vad Flyktingkonventionen säger.

Kommentaren togs bort efter 15 minuter. Undvik antaganden och spekulationer. Underbygg med fakta och referenser: Äntligen i DN. En krönika om dominansvåldet som även förklarar vilka det är som utövar det – och vilka det är som är dess offer bl.a. Ännu en kommentar på samma tema, att detta utgör hatbrott, togs bort efter två timmar. “Tänk på att alltid hålla dig till ämnet när du kommenterar”.

Vad ska vi göra när vi inte ens får skriva klartext? De här människorna för ett krig mot oss, de utsätter våra barn och ungdomar för sadistiskt våld och deras svepande undanflykter är ett rent hån mot vårt rättsamhälle. De vet att vi vet att de ljuger. De vet också vem som har det verkliga våldsmonopolet: de själva. Samtidigt som vi inte ens har kommit så långt att vi vågar identifiera gruppen av förövare, än mindre erkänna att det faktiskt är våra barn som drabbas. De vet det här! De ser våra myndigheter vrida sig som maskar för att hantera problemen utan att nämna vilket det egentliga problemet är – hatet. Och därför – givetvis – utan att komma någon vart. Visst hatar de oss. Men de föraktar oss också.

Jag kan inte låta bli att förstå den känslan. För jag hyser samma förakt mot den skurkregim som låtit detta förvärras år efter år, i antirasismens namn. Och Josefssons krönika, liksom min egen, avslutas i moll:

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft