Publicerad Lämna en kommentar

Sverige är ingen mångkultur, det är bara vi och islam. Och en spännvidd oss emellan som gör demokratin osäker.

“Inglehart–Welzel Cultural Map” (IWCM). Låter det bekant? Tyvärr är det fler som vet namnet på den lilla matrisen över världens länder inplottade på två utvecklingsaxlar, än det är som har dragit de rätta slutsatserna av den. Och nej, det är inte så många som vet namnet heller, trots att många säkert känner igen diagrammet när de ser det. Det är en mycket talande matris, som berättar om kulturella skillnader. Skillnader som inte handlar om åsikter, utan om djupgående värderingar. Sådana vi växer upp med och har i modersmjölken. Sådana vi är ytterst ovilliga att rucka ens det minsta lilla på och som bara verkligt omvälvande livshändelser förmår att skaka om i grunden. Om man hade tagit den här matrisen på allvar så hade massinvandringen från Mena-länderna sannolikt aldrig kommit till stånd eller förklarats vara högst temporär. Slutsatsen av IWCM är nämligen att diametralt motsatta värderingar i grundläggande frågor resulterar i ett samhälle där antingen demokratin eller samhället självt bryter samman.

Den stora amerikanska mångkulturen – förebilden som ingen talar om men alla tänker på

Mångkulturer kan överleva – och till och med frodas. Det förutsätter inte nödvändigtvis inbördes tolerans eller att skillnaderna i kulturerna är små. Men då måste det finnas gemensamma värderingar som överbryggar motsättningarna och som över tiden tenderar att förena – d vs integrera – grupperna med varandra, så mycket att de flesta upplever sig i första hand vara en del av helheten snarare än delmängden. Så ser det ut i Amerika, där de många stora invandrargrupperna under 1800-talet kom att inlemmas med ett gemensamt språk, en gemensam frihetslängtan såsom den uttolkas i den amerikanska konstitutionen, och gemensam strävan efter lycka och religiös tro. Även om de etniska banden inom gruppen ofta förblev starka, så var det många bland invandrarna som stolt kallade sig för amerikaner redan i första generationen. För dem som kände sig mest hemma i den redan etablerade engelska kulturen, som nordbor och de flesta tyskar, så gick det snabbare. Bland katoliker som irländare och italienare, så gick det långsammare. Kineser med ett tydligt annorlunda utseende hade det svårare. De var många, blev illa behandlade och de är också den kategori som därför längst lyckats/tvingats hålla liv i de etniska banden.

För kulturmarxisterna är det lite jobbigt att behöva anföra USA som ett mönsterexempel. Det land man – i likhet med islamisterna – utnämnt till den store Satan. Så man säger det aldrig högt. Och det behövs inte eftersom du och jag ändå har USA i bakhuvudet när vi tänker på en lyckad ‘smältdegel’. Motsättningarna finns förstås där också och i USA är skillnaderna stora mellan hög och låg; segregationen inbyggd, med en door man även i de fina vänsterlibera kvarteren på Manhattan och i Floridas gated communities, där man bara släpper in hispanics en och en för att städa. Men det fungerar hyfsat. Kulturmarxisterna talar förstås hellre om slaveri och rasism och just kinesernas öde är då något som brukar kunna komma upp. Icke desto mindre har även de invandrade kineserna utgjort en för USA nyttig grupp invandrare – och dagens kinesättlingar lever oftast långt ifrån schablonen i New Yorks eller San Fransiscos Chinatown. Idag är östasiater, såsom de sydvietnameser som anlände under 70-talet, rent av bland de mest välintegrerade och välfungerande. Inte minst entreprenöriellt, men också intellektuellt är man t o m mer framgångsrika än den vite genomsnittsamerikanen. Och det beror på tre saker:

  1. Den amerikanska kulturen gjorde på 70-talet, då sydvietnameserna anlände i stort antal, glasklart att om man ville söka efter den ‘amerikanska drömmen’ så fick man arbeta för den.
  2. Den stora amerikanska befolkningen, utgjorde trots sitt multietniska ursprung en gemensam kultur som på 70-talet var både tydlig och dominant, nästan oavsett vilka amerikanska invånare den företräddes av.
  3. Denna kultur upplevdes också som starkt eftersträvansvärd att bli del av.

Sverige är inte USA

Den amerikanska kulturen skulle inte ha varit fullt så homogen och tydlig om inte president Theodore Roosevelt i början på 1900-talet ansett att immigrationen höll på att bli för stor och därför såg till att begränsa den. 1910 hade andelen utrikes födda nått 14,7%. I Sverige kommer den andelen 2019 kunna avrundas till 20%. Räknar vi dem som har två utrikes födda föräldrar och hälften av dem som har en utrikesfödd förälder så når vi över 30% (2018). Den relativa förändringen det senaste decenniet har varit mycket snabbare än det någonsin var i USA. Immigrationen har också varit mycket mindre ‘mångkulturell’. Tvärtom är det korrekt att beskriva lejonparten som monokulturell, dvs från ett geografiskt område (MENA) med samma religion (islam) och klankultur och oftast även med samma språk (arabiska).

Befolkningen från muslimska länder ökar snabbast, såväl netto som när det kommer till antal födslar – i absoluta tal. Förra året var nettoökningen nära 78.000, övriga invandrargrupper ökade med 40.000 medan etniska svenskar minskade i antal. Av födslarna svarade befolkningar med utländska rötter för 40% och de med ursprung i muslimska länder för 25%, vilket innebär att nativiteten för muslimer är nära dubbelt så hög som för infödda svenskar. Den muslimska särkulturen har spritts över hela landet, men har oftast klumpat ihop sig i enklaver inom respektive ort. Sedan tidigare välintegrerade invandrare och ‘rest-svenskar’ som bor i dessa är nu hotade, man måste antingen flytta eller anpassa sig – det gäller både muslimer och icke-muslimer. De flesta har inte råd. Och vart skulle man i så fall flytta? Snart är alla samhällen mer eller mindre mättade.

2018 har 3,5 miljoner människor i Sverige utländskt ursprung, såsom detta definierades före år 2000. Av dessa är 1,3 miljoner från muslimska länder. Utlandsfödd andel 2018 är 19,1%, upp från 18,5%. För 2019 är prognosen utlandsfödd andel mellan 19,6-19,8%.

Man har fått veta att det är bidrag man lever på här. Och att leva på arbete är både svårare och mindre lönt. Till ett sådant land lockas få av de bästa begåvningarna.

Arbetskravet har bara måttligt luckrats upp i dagens USA jämfört med 70-talets. Här skiljer man sig mycket från Sverige, som vid 2000-talets ingång hade världens troligen mest bomullsinbäddande välfärdssystem – här gör vi också allt för att bibehålla försörjningsstödet på mycket generösa nivåer. Medan den amerikanska frihetsdrömmen och jakten på personlig individuell framgång via eget arbete har varit drivande faktor bakom immigrationen till USA, så har bidragslivet varit drivande för en mycket stor andel av vad som officiellt betecknas som flyktinginvandring till Sverige. I de grupper som haft en högre andel flyktingar enligt FN:s definition har lyckats integrera sig betydligt bättre, såsom chilenare och iranier under 80-talet och jugoslaver under 90-talet. Ännu tydligare framgång har de haft som sökt sig hit för att arbeta, såsom finnar, polacker och balter. Men inte ens dessa grupper har lyckats lika bra som den etniske genomsnittssvensken. Det sistnämnda visar dels hur slutet det svenska samhället är i praktiken, trots vad som ofta påstås. Dels att vi, främst på grund av skatterna och den ‘solidariska’ lönepolitiken, inte lyckas locka välutbildad arbetskraft mer än undantagsvis. Har de möjligheter att välja så väljer de helst andra länder. Vilket är djupt olyckligt för Sverige som land. Svenskt näringsliv kräver nämligen mer avancerade och specialiserade kunskaper än vad som är fallet i något annat land.

Termen ‘hemspråk’ säger allt: d.v.s. var man – fortfarande – har sitt hem

Det har begåtts allvarliga fel i Sverige, att man inte som Roosevelt satt en gräns för invandringen och att man inte valt att ställa hårdare arbetskrav. Men det mest bakvända är nog ändå att man gjort allt man kunnat för att baktala och nedvärdera den egna kulturen och medvetet uppmuntrat de inflyttade att behålla sin ursprungskultur. Uttalanden från höga politiker som Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin, om att den svenska kulturen inte ens existerar, bidrar förstås till ointresset att lära sig något om den, liksom att aktivt söka bli en del av den. Hur lockande låter det att vilja ansluta till en icke-kultur?

Hemspråksundervisningen (som för länge sedan döpts om till det mer politiskt korrekta modersmålsundervisning) gör det också lättare att kapsla in sig i den kultur man kommer ifrån. Det här är en gigantisk industri som avlönar 10.000-tals lärare. Under Bildtregeringen i början på 1990-talet luckrades regelverket upp något, men huvudregeln är att sådan är en rättighet för alla. Andelen berättigade elever ökade från 11,2% till 19,4% 2009. Under de senaste fem åren har antalet elever ökat med 60% enligt SR, som dock undviker att berätta hur stor andelen av befolkningen därmed är. Men förra året hade 40% av förstaårseleverna i grundskolan utländsk bakgrund, så vi kan gissa på ett ungefär. Här talar vi också om ett yrke som försörjer många av de nyanlända – vilket förstås är ett viktigt skäl till varför man har behållit systemet som det är.

De långa ‘karensperioderna’ som de nyanlända tillbringar i overksamhet på flyktingförläggningarna är i sig en utmärkt grogrund både för kriminalitet och etnisk klickbildning, men också för bibehållandet av den egna kulturen. De i stort sett enda personer flyktingarna kommer i kontakt med under den här perioden är andra nytillkomna, personal med politiskt korrekta värderingar och kriminella talangjägare från utanförskapsområden i närheten. På det här sättet har man gjort det så svårt som möjligt för den som faktiskt vill bli närande medlem i det svenska samhället och som insett att vägen går via inlärning av språk, utbildning och nätverkande med infödda svenskar. Det sistnämnda är det svåraste av allt och det enda som i praktiken gör det möjligt att assimileras, eftersom bostadsområden med väl-integrerade allt mer kommit att domineras av de icke-integrerade; de som inte alls har lust med det, men också de som inte har hunnit, även om de skulle ha velat – massimmigrationens första offer. Den lilla andel av de nytillkomna som faktiskt har fått access till ett svenskt hem har därför en stor fördel framför övriga. Men hur kommer det sig att så många av dem ändå verkar misslyckas?

Postmodernisterna är att gratulera – de valde helt ‘rätt’

Det är då vi kommer till de mer känsliga frågorna kring vilka det är vi tagit hit. De ovan nämnda missgreppen är katastrofala nog kan man tycka; ansträngningarna att misslyckas framstår som närmast absurt träffsäkra. Utan större tvekan handlar det om avsiktliga angrepp riktade mot den svenska nationalstaten. Därför är det bara att gratulera till valet av den grupp människor som man tagit hit. Obs: jag talar inte om enskilda individer nu, utan om helheten. Det är den som med råge uppfyller de krav som postmoderna kulturmarxister kan ställa på människor som inte vill/kan passa in här. Inte på tre generationer, som Östling hävdade i Swebbtv.

Ja, det är en lång resa. Även att gå halva vägen. Svensken skulle aldrig göra det frivilligt. Så hur är det med muslimen?

Även om det länge har varit en djupt förborgad hemlighet, delad av 10 miljoner människor med frivilliga eller påbjudna munkavlar, så har det under senare år börjat sippra fram alltfler uppgifter som med emfas stöder detta till synes svepande omdöme. Men vi skulle lika gärna kunna gå direkt till IWCM, diagrammet där allt detta summeras. De nytillkomna från MENA befinner sig allra längst ned till vänster i diagrammet. Somalier, afghaner, irakier och eritreaner är fullproppade med s k traditionella värderingar, där religion och släktband avgör hur man tänker och agerar. Man är också maximalt fokuserade på vad som i matrisen rätt och slätt kallas för ‘överlevnad‘, dvs de mest basala funktionerna i Maslows behovshierarki. Man är strängt ‘etnocentrisk’ i sin världsbild, vilket är en eufemism för vad som i västvärlden skulle översättas med rasistisk. Och man har låga nivåer avseende ’tillit och tolerans’. Det här låter ju inte så bra, men det är ännu värre när vi ser exempel på vad detta betyder i klartext: läskunnighet och utbildningsnivå är mycket låg bland de senast nytillkomna, avsevärt lägre än för tidigare invandrargrupper. Den religiösa fanatismen är betydligt mer utbredd. Man är också kraftigt överrepresenterade avseende grov organiserad kriminalitet. Och många uppvisar ett recentiment, d v s asocialt hämndbegär mot etniska svenskar som grupp, som bl a yttrar sig i form av barnrån, våldsamma hemfridsbrott och våldtäkter.

Det hade förstås varit tillräckligt illa om detta nu drabbar Sverige under en begränsad period, säg två-tre decennier. En mansålder. Om man såg någon form av förändring till det bättre så skulle nog somliga svenskar vara beredda att bita ihop och uthärda eländet. Knyta näven i byxfickan är ju vi svenskar bra på, som bekant. Det är bara det att prognosen visar en negativ trend. Det kommer bli värre. Och det här beror på att den införda kulturen tillåtits att rota sig så snabbt och kraftigt, att denna kultur är starkt repressiv mot dem som överger den och att vi försett dem som kommit hit med så utomordentligt små incitament att bryta med den. Med bidrag eller ett arbete som är lägre betalt än bidragen, så finns det inga möjligheter att bosätta sig i områden där den repressiva fundamentalistiska islamska kulturen med sina shariapoliser inte är dominerande. I den enda meningen ryms mycket av förklaringen till varför min prognos är så entydigt negativ. Att både vår nuvarande regim och oppositionen fortfarande är ljusår från ett åtgärdsprogram för att komma tillrätta med dessa tillkortakommanden är bara vad som sätter sigill på domen. Det skulle vara en svår nog uppförsbacke även om vi startade imorgon.

Demokrati förr var inte lätt den heller. Men nu är motsättningarna cementerade.

Vi som var unga under 70- och 80-talen och någorlunda politiskt medvetna, minns att motsättningarna mellan vänster och höger inte var direkt försumbara. Tvärtom hade socialisterna så när vunnit en evig seger, som hade inneburit avvecklat privat ägande och planekonomi styrd av fackföreningarna. Men inte ens under den mest inflammerade striden om löntagarfonderna hade jag i mitt huvud att detta också skulle kunna ha lett till ett avskaffande av demokratin. Enda befogade anledning till detta måhända naiva antagande, låg i hur homogen vår befolkning vid den tiden fortfarande var. Även om jag som individ med borgerliga värderingar kunde känna mig förtryckt av den politiska majoriteten så hade jag släkt och bekanta, även vänner, som tillhörde motsatt chattering, d v s socialdemokratin och dess klienter. Och mina framtida barn kunde jag förstås inte vid den tidpunkten säga vilken ideologisk utgångspunkt de skulle välja, eller ens vilken socioekonomisk grupp de skulle komma att tillhöra. Själv hade jag under min uppväxt inte klart för mig vilken samhällsgrupp mina föräldrar räknade sig till, det var inget som kom upp. Glastaken fanns förstås där som alltid, men på den tiden var klassresor inte bara eftersträvansvärda, meritokratin gjorde dem rent av rätt vanliga. Och den som hade varit röd som ung blev ofta med tiden blå, precis som idag.

Med en åsikt man har är det föga bevänt om den delas av mindre än 50 %.”

Tage Danielsson

Idag är motsättningarna cementerade och eviga, samtidigt som det är viktigt att påpeka att den etniska tillhörigheten i sig själv inte utgör murbruket, lika lite som färgen på tegelstenarna avgör hur hårt de sitter: den är bara en yttre markör. Sverige är fortfarande ett av världens absolut minst rasistiska länder. Det är språkkunskaper, utbildningsnivå och sociala nätverk som gör muren hög och bred och det är religion och kulturell bakgrund som kommer hålla murstenarna på plats. OK. Men måste det förbli så? Av dem som kommer hit, vill de verkligen inte bli svenskar ‘på riktigt’? Är inte vår livsföring så attraktiv att den talar för sig själv?

Somliga tilltalas förstås, särskilt skulle detta kunna gälla andra generationen, om den inte hölls så hårt i det grepp som parallellsamhällena har skapat. Men motsättningen som tycks ligga i att fly från kaos och förföljelse med Sverige som mål, för att sedan vilja leva i samma typ av samhälle som man flytt ifrån – den är också skenbar. Flytten/flykten är inte motiverad av immigrantens värderingar eller dennes religiositet. Utan för att andra inte accepterat den, eller för att man tillhör en förlorande klan/falang. Och för de övriga, den majoritet som i första, andra och tredje hand flyr ifrån fattgdom, inte krig och förföljelse, så är det det kravlösa ekonomiska lyxliv som svenska UD gör reklam om, som lockat. Och möjligheten att ansluta med familj, släkt och vänner har förstås bara ökat attraktionskraften i erbjudandet.

Få eller ingen – oavsett vad man flyr ifrån – har haft jämställdheten, mänskliga rättigheter och umgänge med etniska svenskar som bevekelsegrunder för att söka sig just hit. Om de ens känt till dessa storheter och förstått vad de innebär. När man sedan anlänt och etablerat sig så är det ju i mångt och mycket som vanligt. Fraktionsstriderna har man tagit med sig, men sådant får man leva med. Och den totalitära islamska ideologin är inte bara accepterad, den är för de flesta ett oomtvistligt påbud. Döttrar och söner som inte vill leva efter dessa levnadsregler straffas. Det är inte nya värderingar man längtar efter att ta till sig, det är rätten att behålla sina befintliga. Detta är i själva verket russinet i kakan, när man väljer Sverige som sin slutdestination.

Dar al-Harb och Dar es-Salam

För en muslim är det alltid otillfredsställande att leva i ett land där icke-muslimer har makten och dominerar, det säger nämligen imamen. Man kallar sådana länder Dar al-Harb, krigets boning, i motsats till Dar es-Salam, fredens boning, där islam härskar. Benämningarna förklarar explicit hur man upplever världen och islams roll: som en stark och pågående konflikt. Den har inte någon fredlig lösning, såvida de otrogna inte väljer att kapitulera. Islamisternas statslära, sharialagarna, omfattar inte någon demokrati. Allahs vilja är större säger dessa, och därför måste demokratin maka på sig närhelst den kommer i konflikt med de religiösa lagarna. Att införa sharia är alla muslimers rättfärdigade mål och så många som 2 av 3 europeiska muslimer har i enkätundersökningar bekräftat att de religiösa lagarna kommer först. I svenska utanförskapsområden praktiseras detta redan; här finns shariapoliserna och här finns klanöverhuvudena och imamerna som dömer i fall där ingen vill eller vågar blanda in svensk polis och domstol. Parallellsamhället är redan här. En minoritet strängt troende vill inte ens rösta i våra val. Det ska vi inte tolka som något annat än vad det i praktiken är: ett förnekande av att man lever under våra lagar. Och ett hot om att man anser att dessa bara kan ändras genom att störta vårt samhälle till grunden. Den stora majoriteten muslimer röstar, men det beror på att många istället hyser gott hopp om att utnyttja demokratin för att förändra Sverige så att landet blir mer likt den muslimska kulturens länder.

Det är inte några kompromisser man söker. Ödmjukhet är något man visar så länge man måste, sedan inte. Raskt har den hårda kärnan av religiösa fundamentalister etablerat sig som självutnämnda företrädare för de mer sekulärt orienterade gruppperna, och det finns noll tecken på att den blir mindre extrem eller får lösare konturer med tiden. Nej, den växer och blir starkare för var dag som går. Och problemet är att det man vill är så oförenligt med vad vi vill. Sharia eller demokrati? Var finns kompromissen i det?

I en ideal demokrati så får muslimerna inflytande efter sin storlek. Vi har försökt att ge dem detta, utan att tulla alltför mycket på ‘våra’ käpphästar. Ja, postmoderna kulturmarxister har gjort det till en dygd att slakta alla sådana, för att visa god vilja. Böneutrop, könssegregerade simhallar och badtider, halalkött i skolan är krav vi hittills mötts av. Många svenskar har sett det som kompromisser man får leva med. För sådan ser den svenska demokratin ut; det är så vi är vana att umgås med varandra, på gott och ont. Men detta kommer aldrig räcka för vår nya minoritet eftersom det inte är så en klankultur fungerar. Till dess att man stöter på tuffare motstånd så knallar man vidare. Ett böneutrop varje fredag blir snart två, sedan fem. Innan alla dagar i veckan fylls av de religiöst signifikanta maktanspråk som böneutroparen gör, så kommer man inte vara nöjda. Eftersom svenskarna förr eller senare lär komma till slutsatsen att de inte kan gå längre i sitt tillmötesgående – ganska få av oss lär frivilligt konvertera – så når vi en punkt där hårt till slut ställs mot hårt. Lika lite som vi behöver fråga oss vilket system kommunisterna skulle införa om de hypotetiskt fick en riksdagsmajoritet, lika lite behöver vi undra över vad som händer om/när muslimerna får en sådan majoritet. Men vi kan också redan nu gissa vad som händer om svenskarna skulle bestämma sig för att säja stopp innan muslimerna får den åtråvärda majoriteten. Vi kommer då bli tvungna att genomföra mycket hårdhänta reformer syftande till assimilering under hot om repatriering av de muslimer som inte aktivt låter sig integreras. Vilket knappast stillatigande kommer accepteras. Det är i sådana samhällen som demokratin upphör att fungera. Som i Libanon. Den ena gruppen måste ge vika för den andra gruppens krav, trots att den på inga villkor kan eller vill acceptera dessa.

White flight är de individualistiska svenskarnas enda möjliga respons.

White flight. DN 3/11.

Duokulturen Sverige, med etniska svenskar och mer eller mindre assimilerade invandrargrupper å den ena sidan och muslimska parallellsamhällen med mer eller mindre (i detta) integrerade och underkuvade andra invandrargrupper inklusive rest-svenskar, är bokstavligen en sprängdurk och det som DN väljer att kalla ‘explosioner’ istället för bombdåd är det främsta beviset för att vi står i Inglehart-Welzels kulturmatris absolut motsatta hörn: svenskar högst upp till höger, med individualistisk sekularitet som grundläggande värden, muslimerna längst ned till vänster, men skamkulturens kännetecken: med en totalitär religion, klanens påbud samt den fysiskt starkares rätt som ledstjärna. Genom att låta muslimerna radikaliseras har positionerna cementerats.

Utan myndigheternas stöd har de individuella svenskarna inga möjligheter att stå emot det här. Det enda vi kan göra är att flytta. Flytten från Filipstad, Bengtsfors och andra sådana småsamhällen har tidigare drivits av brist på arbete, men nu är det samhällenas dysfunktionalitet som driver den, snart med bara bidragstagare, gamla – och kriminella – kvar.

Över en viss tipping point är det demografin själv som skyndar på denna utveckling. Svenskar vill trots allt bo med svenskar, hur rasistiskt det än är officiellt. Malmö har, som danskarna skulle säga, Sveriges enda innerstadsghetton. Här är det kriminaliteten som driver white flight. Kriminaliteten signalerar just den stora skillnaden mellan de båda grupperna och bomberna är den mest påtagliga effekten av de nya inflyttarnas närvaro. Problemet är att Sverige saknar bra platser att fly till. Vi har ett samhälle där stadsplanerarna aldrig föreställde sig att man behövde skydda välfungerande medborgare från terror och kriminalitet. Våra traditioner, med allemansrätten som signum, visar det motsatta, en homogen befolknings totala tillit till allas frihet under ansvar. Vår öppenhet har därmed blivit ett fängelse. Så flytten går utomlands. Den har redan börjat.

Sunt förnuft måste börja tillämpas. I långa banor.

  • Vi måste säga skarpt nej till fortsatt radikalisering: inga fler statliga bidrag till islamister.
  • Islamism skall läggas under allmänt åtalbara handlingar i den mån den innefattar förespråkande av beteenden som står i strid med svensk lag.
  • Förbud mot utländsk moskéfinansiering. Tills vidare byggstopp för nya moskéer. PBL måste börja följas och utformningen anpassas till övrig bebyggelse.
  • Inga fler eftergifter till islam som går längre än vad allmän religionsfrihet kräver; de som redan givits måste återgå och rivas upp.
  • Finansiering av hemspråksundervisning måste upphöra, pengarna ska istället läggas på att hjälpa de nytillkomna att klara tuffare språkkrav i svenska – och arbetskrav i icke subventionerad verksamhet.
  • Särskild kontroll av kommuner och myndigheter för att undvika omotiverade snällanställningar, d v s raka motsatsen till hur det ser ut idag.
  • Socialbidrag av alla slag måste trappas ned redan nu, så att den maximala nivån ligger tydligt under minimilönen efter skatt. Utan rätt incitament kommer ingen vilja ändra på något.
  • Också över tiden måste stöden trappas ned, så att man känner ett tryck att utbilda sig – och integrera sig.
  • Medborgarskap ska bara ges efter lång tid i Sverige, varav tid med bidrag inte räknas; krav också på flera års fast anställning och godkänt på omfattande språktester. Småbrott innebär att klockan nollställs.
  • Mindre omfattande men liknande prov ska även krävas för permanent uppehållstillstånd – som aldrig ska innebära rösträtt, ej heller i kommunala val.
  • Testerna ska även inkludera ett frågebatteri om svenska grundläggande lagregler, om svensk kultur, liksom prov som visar att man förstått vilka värderingar och färdigheter som efterfrågas här; såsom tillförlitlighet, arbetsamhet, ärlighet och punktlighet.
  • En undertecknad avsiktsförklaring om att den ansökande ser det som självklart att alltid följa svenska lagar före religiösa hänsyn och att denne är införstådd med att medborgarskap kan dras tillbaka om denna avsiktsförklaring åsidosätts.
  • Särskilda intervjuare med höga integritetskrav kan behövas för rättning och för att komplettera de skrifliga delarna av proven. Liknande kvalificeringskrav bör krävas på Migrationsverket och att tillhöra samma kulturkrets eller ursprungsland som asylsökande ska inte vara tillåtet.
  • Nolltolerans mot terrorism och grov kriminalitet måste visas i form av livstidsutvisning oavsett situation i ursprungsland. Alternativlösningar med andra mottagarländer utanför EU kan bli nödvändiga.
  • Liknande sanktioner måste gälla kulturellt oacceptabla företeelser som barnäktenskap och handlingar som uttrycker homofobi, barn- eller kvinnoförtryck. Eller förakt för demokrati och yttrandefrihet.
  • Passivitet ifråga om att visa ansträngningar för att bli del av ett fungerande samhälle måste också bemötas med tuffa krav, om än formulerade som erbjudanden man på frivillig grund antar och med ett bidrag till utresa och nyetablering, som trappas ned ju längre man väljer att vänta.

Praktiska åtgärder på ländernivå måste komplettera dessa krav på individnivå. Till exempel avtal med berörda emigrationsländer eller alternativa mottagarländer för repatriering. Upprättande av en stark gränskontroll. Införskaffande av transportplan och/eller -fartyg. En särskild, tungt beväpnad immigrationspolis för att verkställa utvisningar och repatriering, tillse att illegala vistelser upphör samt att kväsa upplopp i sin linda, med de medel och befogenheter som då krävs.

Är det värt sitt pris?

Jag är fullt medveten om att postmoderna kulturmarxister, vänsterliberaler och politiskt korrekta av alla chatteringar – även långt in i de ‘nya’ moderaternas kärntrupper – får skrämselhicka redan innan de hunnit till punkt tre. Och att åtgärderna sannolikt skulle kallas radikala även inom SD:s partiledning. Men det är ju ungefär hit danskarna har hunnit vid det här laget, och vi måste göra samma resa mycket snabbare, för våra problem är värre. Vi tycker kanske att det regnar bomder och granater över oss dagligen redan nu. Att våldtäktstalen är ofattbara och rapporterna om barnrånen är skrämmande. Men sanningen är att allt detta bara är en mild västanfläkt av vad som lär komma, givet att vi börjar agera för att islamisternas framtidsplan för Sverige inte ska gå i lås. Men om vi inte vill kapitulera så är ju detta vad som måste ske. Jag räknar till 16 punkter på listan. Det lär gå att lägga till fler, men knappast att dra ifrån någon. Och en sak är klar; ju längre vi dröjer med att ta tag i saken, desto värre kommer denna storm att rasa.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

English executive summary

The main article is outlined from last week’s Sunday Chronicle, in full in English. Here is added information about the so called ‘home language’ education, a huge part of the Swedish education system that is actively discouraging the integration process, but employs tens of thousands immigrant teachers and thus makes statistics look good. Also I elaborate somewhat on the Islam concept Dar es-Salam vs. Dar al-Harb; dividing the world in a peaceful Islamic region and naming all else a war zone. It’s quite telling, and reveals how Muslims look upon their own situation after having emigrated to a secular country as Sweden. I have also added a matrix with up-to-date demographic figures on Swedish immigration, showing the huge and growing quantities of immigrants and within this the even more rapidly increased subgroup that originates from Islamic countries.

The ethnic Swede’s only response, when government does not recognize the problems, is white flight. There is no other option. In Filipstad, Bengtsfors and other rural areas this migration pattern was catalyst by the lack of employment, long before the immigrants arriveed. But it is now driven by the dysfunctionality in these societies and by demography itself: Swedes still like to live with their own, regardless of what is said about this being racist or not. In Malmö, the only Swedish city with large inner city ghettos, this development is quite obvious. The demography split is explicitly marked with the new inhabitants bad habit of throwing bombs. Malmö will soon be a Muslim enclav, as will Botkyrka and Södertälje, abandonded by all Swedes and well integrated immigrants. The problem for the Swedes however, is that there is no safe haven. The city planners didn’t build society so that it could harbour these type of in-built conflicts between population groups. Nowhere can law abiding citizens find shelter. There are no fences. No gated communities. There are even laws giving man a right to go whereever he wants. A unique sign of a unique trust among an almost as uniquely homogenius population. Now this openness becomes a trap. Crossing the Swedish border will thus be white flights next target. It has already started.

In the final section I conclude that there is no possible meet between the two antipols; the secular self-expressing individualistic ethnic Swede and the traditional survival-oriented Muslim. The gap is just too wide to close in a democratic satisfying way for both groups. As long as the majority of the Swedes does not realize this, we can expect the Muslim society to move forward their positions quite gradually, until demography turn the tables and the Islam community can show its true colours. However, in case the Swedes see the danger and start to act rational upon it, a severe clash is to be expected. Such actions will not be accepted, but will be met with fierce resistance. I have in bullit points listed the most important strategies to avoid a situation where Islam dominates Sweden. Most importantly is to resist further radicalization and influence from fundamentalists abroad via mosque financing etc; deportation of criminals; (stronger) incentives for immigrants to integrate, start contributing, learning the Swedish languange and culture – as well as firm actions when people do not adjust to this program. Volontary based repatriation offering the returning refugee a start up renumeration, that however will decrease over time if not accepted – and in the end, if there is no progress in the integration plan, will lead to deportation, with a minimum grant.

Inglehart-Welzel Culture Map:

Traditional values emphasize the importance of religion, parent-child ties, deference to authority and traditional family values. People who embrace these values also reject divorce, abortion, euthanasia and suicide. These societies have high levels of national pride and a nationalistic outlook.

Secular-rational values have the opposite preferences to the traditional values. These societies place less emphasis on religion, traditional family values and authority. Divorce, abortion, euthanasia and suicide are seen as relatively acceptable. (Suicide is not necessarily more common.)

Survival values place emphasis on economic and physical security. It is linked with a relatively ethnocentric outlook and low levels of trust and tolerance.

Self-expression values give high priority to environmental protection, growing tolerance of foreigners, gays and lesbians and gender equality, and rising demands for participation in decision-making in economic and political life.

Publicerad Lämna en kommentar

Leif Östling i Swebb-TV. Om en svängning, del 3.

Året var 2017. Tillfrågad om varför han placerat en del av sina pengar i utlandet istället för att skatta för allt i Sverige, så hamnade Leif Östling i affekt. Han var förbannad och journalisten provocerande, orden bara flög ur honom. Östling hade varit chef för Scania sedan 1989, VD sedan 1994 och klarat att manövrera lastbilsföretaget genom åtskilliga stormar med stor framgång. Scania är idag världsledande, en av svensk industris verkliga pärlor. Östlings skicklighet hade belönats i form av en plats i huvudägaren VW:s ledning 2012 och med posten som ordförande för Svenskt Näringsliv 2016 kröntes hans karriär, den var ett välunnat erkännande av hans betydelse för svenskt näringsliv som helhet. Ändå blev han tvingad att avgå i förtid – på grund av detta uttalande: ‘Vad fan får jag för pengarna?’ Såväl Birgitta Forsberg i SvD som Johan Schück i DN ansåg detta vara så ytterst olämpligt att han inte kunde vara kvar som företrädare för näringslivet. Två av SN:s styrelseledamöter, Maria Mattsson Mähl* och Lennart Evrell, Boliden, gav Östling de knivstötar i ryggen som behövdes i uppföljande intervjuer. Östling avgick. En svart dag för Sverige. Jag ska återkomma till vad det har fått för betydelse.

Swebb-tv:s största scoop.

Leif Östling är alltså en av Sveriges främsta och internationellt mest respekterade ledargestalter alla kategorier. Intervjun i Swebb-tv – en timme lång och värd alla sina minuter – är utomordentligt betydelsefullt. Att han ens visar sig i Swebb-tv är naturligtvis ett viktigt ställningstagande. Denna Youtube-kanal, som bara några veckor tidigare var nedstängd av plattformen, har – sannolikt med viss marginal – aldrig haft någon mer prominent gäst. En av effekterna är att YouTube lär tänka sig för innan de bestämmer sig för att stänga av kanalen igen. Östling kan inte avfärdas som en radikal populist, att han framställs som ‘frispråkig’ ger lätt ett felaktigt intryck. Han var socialdemokrat i sin ungdom och hans åsikter är välgrundade, milt och belevat framförda rakt igenom den timme som intervjun pågår. Östling läser sannolikt inte ens nätmedia, som t ex Samnytt. Han refererar inte till hörsägen. Som Jordan B. Peterson skulle ha uttryckte det: detta är fakta, inte åsikter. Lång erfarenhet, kunskap och logik.

Teslas batteri

När han kritiserar klimataktivisterna har han alltså väl på fötterna. Den Tesla som Greta fått åka runt med i USA har ett batteri som måste bytas efter bara 7 års normal drift och kostar då över 300.000:- (i videon från 18:00). Att återvinna det gamla skulle kosta ännu mycket mer, den kemiska föreningen mellan kobolt och litium är nämligen stenhård. En elbilflotta som ersätter hälften av våra bensinbilar, än mindre vår nuvarande lastbilsflotta driven på samma sätt, är inte praktiskt genomförbar. Redan idag är brytningen av jordartsmetaller till våra mobiler en enormt miljöförstörande verksamhet, och kräver extremt mycket vatten, i område där detta är en bristvara (20:10). Kina är huvudansvarig för gruvdriften inte bara inom sitt eget lands gränser, där man främst bryter litium, utan även som huvudägare till koboltgruvorna i Kongo. Det är en oerhört cynisk verksamhet. Man använder sig av barnarbetare, som sällan når över 30 års ålder (16:30). Vår miljölagstiftning skulle idag inte släppa igenom något som ens är i närheten av vad som nu pågår i Kina och Kongo, detsamma gäller i de flesta västländer, och om allt skulle elektrifieras så krävs ju jordartsbrytning precis överallt.

Det sistnämnda är något som det fåtal människorättsorganisationer som intresserat sig för saken uppenbarligen inte lyckats få ut i media. Undersökningar genomförda av bl a Vägtrafikinstitutet och State University of Virginia, visar att koldioxidutsläppen från tillverkningen av ett sådant Teslabatteri motsvarar 20.000 mils drift för en VW Polo med 1,2 liters motor (16:50). Härutöver tillkommer förstås de koldioxidutsläpp som skapandet av den förbrukade elenergin vid laddning innebär. Vi måste bygga nya kärnkraftverk för att klara förbrukningen av el i den nya elbilsflottan; såväl Sverige som Europa saknar möjlighet att försörja en sådan, såsom läget är idag. Dessutom måste det till ett nytt distributionsnät för att göra all denna el tillgänglig där den behövs. Stora kraftledningar såväl som mer finfördelande nät i storstadsområden (22:00). Fast inget av detta är ju något vi egentligen behöver fundera på. Så länge som bara tillverkningen av elbilsbatterierna innebär samma utsläpp som driften av en bensinbil gör under elbatteriets ekonomiska livstid så säger ju Sunt förnuft att vi hellre behåller bensinbilarna. Greta, som fått låna Schwarzeneggers Tesla för sin tour i Amerika, kanske borde ha lyssnat lite på vetenskapen först?

Kriminaliteten – en fråga om ordning och reda

Kriminaliteten (från ca 40:00) – är ett aktuellt ämne som branschkollegan, Volvo Cars VD Håkan Samuelsson adresserat och som även Östling tar upp. Östling vill framförallt ha fler poliser på stan ‘de måste ju vara ute så att de syns!’ Där träffar han huvudet på spiken igen. Bara hälften av poliserna är idag i yttre tjänst. I en intervju i Aftonbladet påstår polisens presstalesman i Göteborg (Sveriges näst största stad, senast jag räknade) att man inte har möjlighet att ens sätta ut 8-10 fotpatruller i stadens centrala delar, så som det var på 80-talet – trots att stadens centrum av Aftonbladet beskrivs som en ‘stad i förfall’ på grund av allt bråk. Med nuvarande trend så kommer det snart krävas hundratals, inte tjugtals poliser på gatorna och motsvarande logik gäller långtifrån bara Göteborg. Det är svårt att förstå prioriteringarna.

Ett tänkbart skäl är att poliserna tvingas till orimliga ansträngningar, att vid skrivbordet formulera sin bevisföring så att den blir mer än vattentät. Andelen lagförda brottslingar har ju gått ned för varje år. Utredaren konstaterar enligt Östling att detta skett i takt med att domstolarna har kommit att domineras av kvinnliga domare (43:40), sambandet är alltför starkt för att ignorera. ‘Ny lagstiftning måste till för att säga till domstolarna vad som gäller’. Här är Östling pessimistisk, och det är jag också. Det är riktigt att domstolspraxis (bara) kan ändras med ny lag, men att göra det i bevisprövningsfrågor är en grannlaga uppgift. Här är det tills vidare domarnas hjärtan som gäller. Och att byta ut sittande domare är förstås än mer omöjligt, vi kan bara påverka dem genom att påverka media och sätta en ny långsiktig trend. Där är vi inte än. Men Östlings framträdande i Swebb-tv kan vara en god början.

Skola och samhälle: flummet måste bort och ersättas med ordning och reda

Östlings motto är ordning och reda, den behövs för att ett samhälle ska kunna fungera och måste också tillbaka in i skolan – den fungerar ju inte (47:30). Kulturskillnader förklarar inte varför Finland är så mycket bättre och där skolan inte heller har problem att locka bra lärare. Han drar paralleller med hur det ser ut i industriproduktionen, där man var illa ute i slutet av 80-talet. Sjukfrånvaro, personalomsättning, brist på styrning – hade man inte löst detta så hade industrin inte funnits kvar i Sverige. ‘Flummet’ (som inte minst Per G. Gyllenhammar stod för) var utbrett (50:40), sådant måste bort. Östling är mer optimistisk om detta, och det måste man vara, men jag gissar att han inte hört talas om hur s k lågaffektivt bemötande spridit sig som en löpeld i grundskolorna, och varför detta har varit möjligt. Östling ser vad som sker och inser vad som måste till, han har naturligtvis helt rätt i sin analys. Den är heller inte rocket science, och man måste inte läsa nätmedia för att förstå det. Men här är Östlings observationer inte hans egna. Om man ska förstå mekanismerna och hur djupt rötan spridit sig, då kan det alltså vara nyttigt att läsa på. För det är inte ett enkelt städuppdrag med lite dammande och putsande på ytan som kommer krävas, hela DDR-Skolverket måste antagligen rivas och byggas upp igen.

Av de somaliska immigranterna var det bara 10% som klarade Scanias krav

Ett område där Östling har egen erfarenhet är inom integration (50:20). Och här skräder han inte heller orden. De människor vi har tagit in är inte bara alldeles för många – de kommer från en kultur som behöver tre generationer för att anpassa sig till vårt samhälle (53:20). Och även det svenska näringslivet har förändrats så att integration idag är svårare. Det går inte att jämföra med hur det såg ut på 80-talet, då invandrare lätt kunde ta jobb inom industrin. Processerna är idag mycket mer sofistikerade. Östling tar ett exempel: efter bara ett halvår hade 90% av de somalier som anställts vid Scania i Oskarshamn lämnat företaget. Man begrep ju inte ens att komma i tid, än mindre att man var tvungna att samarbeta (55:00).

Om inget görs så kan det bli inbördeskrig.

Nu är vi många som har anledning att applådera Östling för att han talar klarspråk. Samtidigt som de flesta som läser detta redan är informerade. Ni vet vad Östling talar om, för ni har hållt er ajour, och inte främst via MSM. Även om man likt Östling har decennievis med erfarenhet av att leda företag och gedigna kunskaper inom sitt fält så är det tyvärr faktiskt nödvändigt att också börja läsa nätmedia, för att komma till full insikt om problemen. Inte ens Östling kan allt och min tämligen välgrundade uppfattning är att näringslivsföreträdare överlag är en aning politiskt naiva. Man vill inte politisera saker i onödan, man är mer hands-on. Man ser därför inte vare sig bredden eller djupet i förödelsen.** Det framstår då gärna som lättare än vad det är att komma tillrätta med den. Men problemen är i sig inte så svåra att hitta lösningar på. Det är att driva igenom dessa, trots massivt motstånd från dem som hittat på problemen som är det svåra; råttorna som fortfarande dansar på bordet, som företagare och andra kompetenta människor lämnat fältet fritt åt alldeles för länge.

Vi har inte mycket tid på oss. Östling är rädd för att vi annars kommer bli tvungna att ta in militär. Det är en frispråkighet som få andra företagsledare (eller andra debattörer) visar. Men Östlings farhågor är ju helt befogade. Det finns ingenting i dagens samhällstrender som talar i motsatt riktning. Det enda som är svårt att tro på är vilka krafter som ska kunna vända dessa trender. Vilka är det som ska ge oss ordning och reda? Andra företagsledare uttrycker samma farhågor enligt Östling (56:30), men bara i ‘mindre sammanhang’. Och vi har en opposition som bara punktvis eller i nyanser låter så mycket annorlunda än den socialdemokratiska regimen, man vågar inte ta bladet från munnen på samma sätt som Östling, för då är det ju uppenbart att vad Sverige står inför är inget mindre än ett paradigmskifte. Det vågar Kristersson et al knappt ens själva tro på, eller i alla fall inte att man har svenskarna med sig på sådant. Inte ens Åkesson och hans Sverigedemokrater vågar ju syna klimatbluffen eller nämna ordet repatriering. Och av taktiska skäl röstar man med sossarna för att välskötta kommuner ska få ta ansvar för dem som satt sig i eget klister. När 0% av riksdagsledamöterna är riktigt på spåret och vågar säga hela sanningen, vem ska då leda oss rätt?

Östling fick snöret. Så vem kan då spela Curt Nicolins roll?

Det är en institution som mer än andra lyser med sin frånvaro i debatten: Svenskt Näringsliv. De som under Curt Nicolins starka ledning räddade Sverige från att bli socialistiskt i slutet av 80-talet. Få har insett hur nära vi var, löntagarfonderna kunde mycket väl ha gjort Sverige till det enda socialistiska landet i Europa efter östblockets nedmontering. Den enda begripliga förklaringen till SN:s nuvarande passivitet är att även näringslivet har mutats. Alla vet att exportföretagen tjänar enorma summor på att den svenska kronan fortsätter falla. Det är som att tävla på 100 meter med tio tillgodo på resten av fältet. Ser vi fem år tillbaka så har man fått ett ett försprång som är betydligt större än så. Samtidigt som räntorna är rekordlåga och kapitalförsörjningen god. Inhemska företag har också haft en liknande konkurrensfördel genom att det blivit så mycket dyrare att importera. Det här har gjort att många industriledare kan uppleva det som småsint att angripa regeringen för att den bedriver en politik som gör svenskarna fattigare och allt mer otrygga.

Jag är också rädd för frånvaron i debatten är en följd av avpolleteringen av Östling. De nu smått bevingade orden ‘Vad fan får jag för pengarna?’ har uppskattats mer av högbeskattade svenska hjärtan än det mesta som sagts i frågan sedan Astrid Lindgrens pomperipossabrev till Gunnar Sträng. I Swebb-TV står Östling också kvar vid sin åsikt, även om han menar att den kom ut vid fel tillfälle och på fel sätt. Frågan vi måste ställa oss är varför det då var så viktigt för Svenskt Näringsliv att inte kännas vid en fullt berättigad kritik mot det svenska högskattesamhället? När SN:s styrelse såväl som de båda förment borgerliga tidningsdrakarna, SvD och DN, valde att sjunga med i vänsterpressens avgångsdrev, så svek man inte bara Östling; man sköt också en välriktad kula rakt in i motståndet mot den socialdemokratiska maktapparaten, d v s den Djupa Staten och dess ständiga aptit för mer pålagor. En ren självmordshandling, som i värsta fall också var en dödsstöt för den liberalkonservativa ideologin i Sverige, efter att Reinfeldt och Schlingman gjort sitt till för att förinta den under det borgerliga regeringsinnehavet 2006-2014. Medan de Nya moderaterna yrvaket och med varierande framgång försöker orientera sig bort från FR-epoken så agerar Svenskt Näringliv fortfarande mest som en strykrädd hund, oerhört försiktiga med att ställa sig upp i båten.

Så – vem ska göra jobbet?

Vi bör tolka Östlings intervju i Swebb-tv som att det nu finns ett nytt sentiment även inom näringslivet. Östling är ingen dumbom, och att han nu väljer att gå ut är vältajmat; många fler än han är oroade och man har börjat lufta detta högt. När TV4 vågar berätta om UD:s reklam för att locka bidragstagare till Sverige och när en kappvändare som Alex Schulman kallar Åkesson för nästa statsminister, så är det säkra bevis för att det inte längre är politiskt förbjudet att säga sanningen om kriminalitet och om invandringens kostnader. Om Östling ställt sin fråga idag, vad fan får jag för pengarna, så är det svårt att se att han skulle ha fått sparken för det. Det hade snarare varit en signal till alla att nu får det vara nog! Vad som saknas är att näringslivets intresseorganisationer, Svenskt Näringsliv och Företagarna m fl, tar ett kliv fram och markerar att man är med i matchen. Bara här finns organisationen som krävs för att bemöta ‘flummet’, bara här finns resurserna.

Jag tror och hoppas att man tar chansen.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

*) Mähl är vd och grundare av utbildnings- och coachningsföretaget Alpha CE. Eftersom allt detta var tvunget att nämnas om henne i tidningsreferatetet och eftersom företaget är en okänd dvärg i jämförelse med de företag som andra styrelseledamöter i SN normalt har sin bakgrund ifrån, så kan man kanske utgå ifrån att det finns viss risk för att Mähl de facto är inkvoterad för att snygga till könsfördelningen. Alla tycks tro att inkvoteringar inte gör så mycket skada, men det kan de ju visst göra, de kan vara tungan på vågen, och jag anser att Östlings fall är ett bra exempel på det. Detta är ännu ett viktigt skäl till att låta ren meritokrati avgöra vilka som ska sitta i styrelser i största allmänhet och i Svenskt Näringsliv i synnerhet.

**) Som ett exempel kan nämnas hur försiktig Östling är när han talar om könsfördelningen i de tekniska högskolorna, ett ämne han tidigare uttalat sig i och hävdat att könsskillnaderna är genetiska (och säkert fått mycket skit för). Han står kvar vid sin mening, men han driver inte frågan till sin spets (vad är en rimlig fördelning), bara att det är ‘bättre’ med 20-25% kvinnliga studenter än med 1-2%, som det var på hans tid på Chalmers (från ca 36:30 i intervjun): ‘Det finns något här’, konstaterar Östling. Vi är inte likadana helt enkelt. Men könsfördelningen är närmast oförändrad under de senaste 20 åren, och detta trots att staten spenderar hundratals miljoner på att få en mer ‘jämlik’ sådan. Här finns fakta som talar för att dessa pengar är helt bortkastade. Östling kan förstås mycket väl ha tagit del av denna, men väljer att passa här. Man måste kanske välja sina strider.

English Summary

Leif Östling is one of Sweden’s most well reputed business leaders, former head of Scania and VW group top executive, as well as chairman of the Swedish employer’s organisation Svenskt Näringsliv. Two years ago he had to resign after having in affect asked ‘What the f-ck do i get for the money?’, thus critizing the Swedish high tax society. The fact that he is interviewed in Swebb-tv, a youtube channel that not many weeks ago was shut down from the platform (but later reinstated), is of great importance in many ways. Not only does his appearance legitimize Swebb-tv and other internet media to a certain degree, it also is a firm statement of that Swedish business leaders on the whole are starting to realize that something must be done about the growing crime rates as well as the costs for immigration. Östling even claimed that we are heading for a civil war if no one takes charge. Many will and should take notice of this.

Svenskt Näringsliv did painfully wrong when letting Östling go two years ago. That was a damaging blow to all ideological resistance against the postmodern high taxing Social democratic way of ruling Sweden. However, the sentiment has changed. Östling would have been celebrated for making his statement today. Hopefully, not only individual business leaders see this, but also the SN board and management. It is time for them to make a stand, just as Curt Nicolin did in the 1980’ies.

Publicerad 1 kommentar

All the World watches as Sweden destroys itself. These are the seven points on why.

You are most welcome to take a seat, followers from nations across the world.

It’s been less than two full weeks since I started this site, and even less days since I joined Google Analytics, to find out the statistics about it. Thus, about You, dear Reader! And what I found out is much to my surprise, that 1/10 of You are non-Swedish speaking. The fact that You are also using a list of different language translator apps adding up to approximately the same 10% share of the total, convinced me that Swedish emigrants are balanced out of this number: the share of foreign countries and cities represented is about the same as the share of foreign language apps users. Although it to some degree horrifies me to realise that my words are awkwardly converted by Google translate to something barely readable, to as many as a 1/10 of my total ‘fan base’, it of course also makes me very proud and motivated, when so many choose to follow what is going on in a small and obscure country on the border of the arctic region – via my channel. That is a great responsibility and I think it also calls for a sign of recognition from my side. Thus, I decided to write this article in English – and will begin to talk about You.

Sunt Förnuft Readers across the Atlantic

From Guatemala City to Montreal, from Melbourne to Beirut – I salut You all.

You, dear Reader, are spread out in 74 countries, of which about half in Europe, the rest located on all other continents. The fact that there is high interest from the other Nordic countries is less surprising perhaps, but that the ‘Neighbour Readers’ combined are not more numerous than the U.S. Readers, is taken me aback somewhat. I don’t know what made the fan club in Irvine, CA, so large, but I seriously doubt that any of You are named Richard and met with me when I interrailed over three decades ago? The interest is spread all over the country, with users hooked up with me from Portland, Kennewick and Weed (!) in Oregon, all along the west coast down to the San Fransisco and Los Angeles areas, via Cheyenne, Denver, a cluster of hubs in Texas as well as in Florida; along the East coast, to a major cluster in the Tri-state area (are some of You perhaps Stern Business School graduates? In that case – hi Marquita et al!) and then another cluster around Cleveland/Pittsburgh. The tour ending up in Chicago in fact includes at least 20 states and most of the major cities. The same goes for the capitals of Europe: London (xxo Katie!), Amsterdam, Brussels, Paris, Bern, Rome, Madrid, Lisbon, Berlin, Moscow (are you still there, Dan?), Riga, Vilnius, Warsaw, Vienna, Prague, Zagreb, Budapest… as well as the Nordic capitals including Reykjavik of course. A huge hub of You i southern Spain as well as in Thailand is probably consisting mostly of Swedish exils. The fact that You also inhabit almost every larger German city is incredible – especially since I know that You, of which my friend Jens is one, are struggling to get the jest of it through the poor sve-de Google app, which is still so much worse than the large language apps (en-de) – my recommendation is to switch to se-en!

Swedish followers – prepare for a visit!

In Sweden You are covering almost every small municipality. It would be so nice to know who You are! So that  I could visit just by chance – who wouldn’t like to have a friend nearby, wherever he goes? In case You are well connected in Your area, please consider as a possibility to see me over for a lecture, I could even make a grand tour, if I get the time – with stops in more than 200 places! – all of which are inhabited by You. Given the fact that there are 290 communal districts all in total, I would for sure have seen most of Sweden after that… Even so, it is obvious that my strongest support is in my home town and the greater Stockholm area, so in case it happens that I begin to perform live, I would probably start here to make the audience of You into a big crowd. That would be truly awesome.

Why Sweden is a world topic

And my subject may then very well be about the amazing – and scary – fact that Sweden has become this worldwide topic of interest – as Your global spread is the clearest evidence of. This is not really at all so surprising as it may seem. We are, after all, the first Nation in history who is under way – by free will of its democratically elected government – to hand over our inherited common assets and country wealth to complete strangers; born over a 1,000 miles from here, with no previous connection whatsoever to us. We are not expecting anyone to pay for this or even to contribute in the future. If we were we should have acted very differently. Because we know we have invited a culture which is as contrary – on every objective scale – as it can be to ours. A culture with primitive tribal values, in which religion and family ties are of sole importance, with a minimal level of trust to others; facts that promote short term thinking, contempt for the weak and survival of the strongest, by physical force alone. This is a culture that is dominated by the aggressive Islamic religion, an evil totalitarian ideology to which postmodern westerners in general and Swedes in particular have been acting increasingly subservient to, for two decades now. With no sign of a reversed trend yet, the devastating effects of this appeasment policy are becoming increasingly evident. To some. But still too few – and far from all.

It can be no coincidence that the 9/11 terrorist attack took place at about the time when this development started, it seems in fact to have triggered it; in the US but even more so here in Europe. But what is it then that created a ‘perfect storm’ and made Sweden the most willing victim of this large scale invasive migration? I would like to make the following seven point rationale.

The seven secret ingrediences in the Swedish mass immigration cocktail

The Inglehart Welzel Culture Map (2008).
  1. The fact that Sweden only two generations ago basically was an agrarian culture with no feudal tradition probably plays a more significant role than can be fully estimated. With more than 90% of the population living off the land – of which most had been free farmer’s in generations, and – most importantly – as such being represented as one of four social classes in the parliament since all the way back to the 14th century, Sweden had an almost unique tradition of common understanding in its society, that made the peasant population much more loyal to the state and the king than almost anywhere else. The very earthbound realisation of where from our prosperity origins – hard labour and the soil itself – disappeared rapidly somewhere around the 1950’s and twenty years later left the next generation, whom in great numbers had moved into the cities, with little understanding of their roots and the mechanisms that was the fundamentals of the Swedish welfare state, that had evolved during the same period. This lack of understanding has made it easy to create political delusions.

  2. The manufacturer and deliverer of such delusions is the Deep State including most of MSM media, all closely monitored by the Swedish Social Democratic Party (SAP). The misconception that our affluence origins from their giving hands alone is one of the most important, introduced to every Swede in the elementary school history books. The Swedish school system is in fact a blue print copy of DDR’s! SAP applied the East German communist’s school model in the mid 60’ies, a radical move that rather recently was disclosed, without creating much of a stir in leftist MSM news – nor any changes in the current school’s curriculum programs. Most bourgeois heritage is already long since forgotten. In the 50’s and 60’s the SAP party even torn down most of the national romantic architecture in town and city centres; also aiming, with much success, to erase any traces of an upper and middle class blue-rinse origin. Conversely, the fact that Sweden’s prosperity instead origins from what is still one of Europe’s strongest and most innovative industrial sectors; born in the 19th century out of a number of great inventor’s and entrepreneur’s creative skills, is thus not so well recognized. In fact, the seemingly unbreakable strength of the Swedish business sector is paradoxically a very important reason why utopian experimenting is so popular in Sweden. In most other countries such debauched gambling had self died much earlier from insufficient financing, but SAP has been very skilled in collaborating with the most influential of the business leaders; up until now seemingly with beneficial results for both parties: consolidated power for SAP, order and stability for the industrialists. One may even to some degree accurately describe the Swedish Deep State as the only significant piece still remaining of the European east block political dominance, after the iron curtain was torn down – as have some independent foreign observers pointed out. SAP has gradually declined it’s share of the voters, but remains in charge nevertheless. And the Deep State, the legacy of SAP:s long rule, still thrives – which is also the reason why SAP can cling on to power, despite having turned their backs on their core voters.

  3. The SAP struggle to remain in power when traditional right wing opposition started to ‘triangulate’ towards the left has as a consequence, somewhat paradoxically, contributed to the current dystopian situation in Sweden, as well as the SAP abandoning of their core voters and favouring refugee immigrants instead. How? By letting spinn doctors inveigling the Deep State administration as well as MSM media to promote any populist trend that helped SAP in fulfilling their all overshadowing priority (i.e. power). The Swedish Deep State has thus offered to channel ultra radical postmodernism and even Islamism through its veins, in a fashion that probably no framework of institutions in similar countries have been able to do. Small parties (Mp, C, L) with extremist views, only partly supported by SAP factions, have been permitted to shift the balance of power far to the left of the mainstream voter’s opinions on mass immigration issues.

  4. As Swede’s are by far the most secular people in the world (only the Japanese can compete), there is a void or vacuum, where most other cultures tend to find stability, meaning and comfort in religion. Even our neighbouring Nordic countries are considerably more traditionally Christian. And The Swedish Church (up until 2000 formally part of the State and dominated by SAP both before and since) is 99% secular and has evolved into an almost aggressively ecumenical service; much influenced by SAP and leftist thinkers as Foucault and the Frankfurt school. It is in fact more hospitable and sympathetic to believers of other confessions (that is: Muslim immigrants) than to Christian traditionalists in Sweden or Christian followers being persecuted abroad (by Muslims). So, whereas the Church in other countries may offer some shelter from Islamic influence, setting limits for the constant built-up of pressure and demands, the Swedish Church has instead acted as the most enthusiastic door opener and is the first to embrace all new demands of the invasive culture.

  5. The demography already created a parallel society – an Islamic one. In the US the share of foreing born of the total population reached its peak, 14.7%, in 1910 and president Theodore Roosevelt stopped immigration, a decision based on the notion that this was a critical level. In Sweden this ratio has just past 20%, increasing from the supposedly critical 15% level in less than seven years, and the future trend is exponential. Especially alarming since Sweden is not a multiculture as America; we have instead become a dualistic culture. Almost 90% of the immigration in the last years originates only from one culture area: the Islamic. Muslim immigrants, mainly from the MENA-countries (incl. Afghanistan, Eritrea and Somalia), are already about 12-13% of the total Swedish population (there is no official statistics on this) and most of them are living in what has developed into parallel societies during the last decade. With few exceptions these muslims won’t integrate. The fact that this group also have a much higher nativity than ethnic Swedes (and any other immigration group) is usually only referred to by ultranationalists; the topic is too politically sensitive. Mostly the fear of a ‘people exchange’ is dismissed by counterarguments that nativity is bound to go down in the next generation; that is the pattern shown in other immigrant groups. But these groups also show adaptability and a willingness to assimilate. Muslims don’t. On the contrary; they are encouraged to breed as many babies they can – for religous reasons. This is a very consious strategy adopted by islam state ideologists, supposedly how their confession is to conquer the world. Is this pure ‘wishful thinking’? Not at all. Few seems to realize how much impact an actual difference of 3.0 nativity for Muslims and 1.5 for Swedes actually make.  An ethnic Swedish woman will after a century and three generations have 1,5+1,5^2+1,5^3 = 7,125 offspring in total, on average. With 3 kids in 4 generations (earlier births) the Muslim woman would by then have on average of 3+3^2+3^3+3^4 = 147 descendants. Already in 2018 c. 40% of our first graders have a foreign origin – and 25% of them are Muslims. So, even with an immediate immigration stop the ethnic Swedes will be a minority in probably less than 30 years. This is not theory, just plain maths. Unless of course if this pattern changes. However, repatriation, the only tool that will prove effective, is not an option outlined yet by any of the parties currently sitting in parliament.

  6. Much destructive is also the Swedish immigration policy. No attempts whatsoever are being made to make immigrants adopt to the Swedish culture – or even to learn the language. The authorities are using neither carrots or sticks, on the contrary encouraging people to live off the welfare system instead of working. Most newly arrivals have little or very poor education, in fact many are anaphabetics, whereas the education and work skills demand in the Swedish business sector is the highest in the world. Minimum wages are too high to make the low educated refugee immigrants attractive to employ, but is still lower than the welfare subsidies are. Even for the most creative, well-educated and entrepreneurial newcomers there are strong incentives to sit back and passively enjoy the workless life, the system actually seems to be carefully designed to make as few as possible interested in contributing in society. The foreign department home page, for instance, conveniently informs everyone how to make the most of the welfare system when they arrive, and who to contact in order to ensure that their legal rights are taken care of properly. Regardless if they are fleeing from war and persecution or from poverty, most people arrive with expectations built on these tempting offers. And they do not have a clue where the money comes from, or how it is generated.

  7. Finally, whereas US citizens with few exceptions are strong nationalists and regardless of ethnic origin tends to unite under the flag and harbour a genuine pride over the American constitution, national achievements and freedom values – what is most discomforting in Sweden is that we do not. Except for Germany, antinationalism is probably stronger here than anywhere else in the world. Leading politicians, like former prime minister Fredrik Reinfeldt, Moderaterna (The Conservative party) and former SAP party leader Mona Sahlin, claims that Swedish culture is not only inferior to immigrant cultures (i.e. Islam), but actually totally non-existent! This is not only misleading to the immigrants, who would be well advised to acquire as much of the domestic culture as possible to improve their chances for success, because Sweden is a much more closed society than many of us like to think. It is also a great disservice to our nation. Swedes should take pride in their culture, with a rich and long history of outstanding achievements, especially when considering the small country size. It is also an essential part in what made this country so rich and well functioning up until today. Lutheran work ethics, endurance and punctuality are concepts almost unheard of in Muslim countries. Trustworthiness to others than clan members and to Allah is not a virtue in their culture – it is despised and considered to be gullibility. The Islam practicing of ‘taqiya’ is in fact the exact opposite; giving the Muslim a moral privilege to lie to anyone but other Muslim believers. This is accepted as long as it is for the good of Islam. Of course also secular ethnic Swedes lie but the distinction is very important: most ethnic Swedes feel bad when doing it, because deep down inside we ‘know’ it is wrong. This is not the case with a Muslim who is convinced that his action is religiously sanctioned.

Sweden is used to homemade catastrophies – but also remarkable recoveries.

These seven points quite covers why things are as bad as they are in Sweden. For You, my dear Reader abroad, this may give some comfort, since several of these factors are clearly country/culture specific. Nevertheless, I strongly recommend you to continue keeping an eye on the strange Swedes.

We may not turn around in time. The risk is quite evident and becoming even more so every day that passes by. Our tragic failure must in that case set a deterrent example to other nations.

However, a different sentiment can be traced in the very last few weeks political debate. And it is mainly due to a further climb in gang violence. Even more bombing incidents has contributed, as well as the two gang member girlfriends that was targeted and killed on the same day – one of them holding her infant baby. Intruders have started ringing door bells at upper class homes, and that in particular may be the last minute wake up-call that Sweden – i.e. our leaders – needs. Just as the homemade economic crisis in the early 90’ies proved to be a good lesson learned quite quickly, again the recovery may be just as astonishing to watch, as the road that lead us to catastrophe was/is. But in this task the nation needs to reunite again – thus many more need to wake up. Right now this is admittedly only wishful thinking, but at least there is still room for such; a kind of low point-optimism that we must kling to, to see beyond what will be even worse to come, before a turnaround is possible.

Magnus Stenlund
Sunt Furnuft (‘Common Sense’ ), in Sweden these days a dissident.

PS. I will continue to write some of my texts in English and/or provide You with English executive summaries now and then in case there is an interest for this. Please give me a hint if this is to Your liking – and the best way You can do this is to subscribe to the newsletter (after family name, adding a country code would be helpful) DS.

abonnemang på bloggar

Publicerad 1 kommentar

Nu är det prioriterat att få bort de utsatta områdena. Gissa hur det kommer gå till.

I Stockholm vill man sudda ut stämpeln på sina utsatta områden. Rinkeby, Tensta, Husby. De bostadsområden på Järvafältet som ‘Orientexpressen’ uppkallats efter, där spärrvakterna inte längre kan arbeta utan väktarskydd. Sjuttiotalets miljonprogram och sorgebarn som har blivit ett annat land, ett parallellsamhälle regerat av klanöverhuvuden, islamistiska imamer och deras shariapoliser – och förstås de gängkriminella. Blåljuspersonal och bussar kastar man sten på och polisbilar åker bara in två och två, med två poliser i varje bil, så att man kan bevaka bilarna när det andra teamet beger sig upp i någon trappuppgång. Det var i Rinkeby en obeväpnad väktare nyligen sköts tre gånger i benen och som väktarbolagen nu därför dragit in servicen, av säkerhetsskäl. “Det var bara en tidsfråga”, säger en väktare, “Det går inte att vara obeväpnad där, det är provocerande farligt”. Samtidigt som hederligt folk faktiskt fortfarande bor här.

Anna König Järlmyr och Ulf Johansson blickar mot 2025 då utanförskapet ska vara ett minne blott.

Den ‘grönblå’ ledningen (jodå, grön ska stå först, det är förhandlat om det) i stadshuset, tycks av DN-artikeln att döma inbilla sig att problemet kommer låta sig lösas med lite bättre samverkan. Med polisen förstås; regionpolischefen Ulf Johansson är också med på ett hörn, även om bildsköna finansrådet Anna König Jerlmyr gärna stjäl blickfånget. Men också en mängd andra och icke namngivna offentliga verksamheter, NGO:er och kommundelsnämnder får vi förmoda ska blandas in – alltsammans styrt av någon form av ny organisation. Remissvar pekar på en risk för tungrott dubbelarbete. Förra finansborgarrådet Wanngård (S) är dock positiv, vilket tyvärr inte på något vis kan tolkas som en kvalitetssäkring. Om även migrationsverket, a-kassan, försäkringskassan och skatteverket involverats så hade jag nog känt mig lite mer tilltalad, men gissningsvis är de inte det, för då hade man varit tvungna att ändra på ett antal lagar och då hade vi hört talas om det. Men sådant får anstå några år till antar jag. Visst, en ny organisation och samarbete är väl ändå bättre än som det är i Göteborg i alla fall, utan någon plan alls. Eller som i Malmö där man löser utanförskapsproblem genom att låta sina kriminella bo särskilt flott. Men relativt sett känns det bara som olika helvetesgrader i de utanförskapsparadis som de naiva skapat, liksom på verkningsgraden i de åtgärdsprogram de vill ta till för att bota skadan.

Punktlistorna. Utan konkret innehåll. Bara delvis uppdaterade. Och så det magiska årtalet: 2025.

Ett antal nya punktinsatser ska prioriteras. Låt oss välvilligt kalla dem för lovande, men särskilt konkreta är de inte. ‘Skolan som brottsplats’, ‘Arbetet mot våldsbejakande extremism’. Vi får väl hoppas att detta är beprövade områden som redan sedan tidigare varit prioriterade. Man blir ju rätt nyfiken på vad som är samarbetets nya infallsvinkel? Om det ens finns någon. Kanske ‘Den här gången ska vi faktiskt göra nåt!’ Eller?

De nya åtgärderna har lagts till en redan tidigare lång lista med pågående diton. ‘Krisgrupper’. ‘Möten’. ‘Stödcentrum för ungdomar’. ‘Trygghetsvandringar’. De sistnämnda genomförda utan väktare får man förmoda, för dem är det ju för farligt att vistas i området utan att bära vapen. Och så ingår ju faktiskt just ‘Ordningsvakter’ – liksom ‘Kameraövervakning’ både i den gamla och den nya listan. Den nya planen handlar kanske om hur man nu ska klara sig utan ordningsvakter? Det lär man ju få göra i alla fall, som det ser ut.

Men om sex år, 2025, då minsann ska man ha utraderat parallellsamhället! Nog för att man tagit i med sex år kan tyckas. Men hur lång tid har det tagit för dessa ghetton att nå nuvarande ‘fulländning’? Ett par decennier måste vi minst räkna bakåt. Och som vi alla vet är det mycket lättare att gå mot kaos än att återskapa ordning. Ibland bara med metoder som ingen vill ha. Som i Italien, där den ende som lyckades kväsa maffian var fascisternas Mussolini. Universums entropi, som vetenskapsmännen kallar fenomenet, att allting går mot största möjliga oordning, är en av fysikens obevekliga lagar, och att arbeta mot denna trend när den fått pågå ett tag, kräver enorma resurser. Särskilt när människor inte vill. Islamister och kriminella styr de här enklaverna nu. Inbillar ni er att de ska släppa makten ifrån sig frivilligt? Med hjälp av ‘krisgrupper’?

Professorn som inte skräder orden.

Stefan Holgersson, polis och professor uttrycker sin tvivel från en lite annan utgångspunkt: poliskåren har sedan långt före Eliassons dagar bara fokus på att fixa till en snygg yta, inte att åtgärda problem. Som han exemplifierar i sin skoningslösa kritik i artikeln i Dagens Juridik, så beskriver polisen plötsligt arbetet mot hedersvåld som framgångsrikt, efter att man ‘uppmanat alla poliser att anteckna sina misstankar om att sådant föreligger’, när de kommer till en brottsplats. Eftersom hedersvåld officiellt varit prioriterat sedan 2007 så kan man som Holgersson verkligen undra om det ska behöva ta tolv år att implementera denna självklara åtgärd – och att sedan beskriva detta som en framgång är ju magstarkt på en nivå som är bortom Losec.

Stefan Holgersson (bild från Dagens Juridik)

Holgersson har också noterat att polisen blivit ‘årtalstroende’ på ett sätt som påminner om Jehovas vittnen. Först var det 2015 vi skulle frälsas och alla problem skulle vara lösta, sedan ett år senare och rätt var det är, så blev det 2024. (och nu 2025, verkar det). Varje framflyttning sker utan att ägna besvär med att förklara vad som inte höll i den förra prognosen. Det är svårt att undgå att applicera Holgerssons observation även på detta nya samarbete i Stockholm. Jag ser framför mig hur på kammaren, talskrivarna sitter och ‘samarbetar’, redan här stöter man på problem. Med att tota ihop något som låter handlingskraftigt – men som även Mp måste vara med på (vilket låter som en direkt kontradiktion), eller åtminstone lite mindre verklighetsfrämmande naivt (fortfarande svååårt för Mp!), än de floskler man kom överens om senast (lär ha varit precis på håret att Mp kunde skriva under på dem: ‘Stödcentrum för ungdomar’ räddade väl enigheten). Och så ut i tidningarna, tajmingen är perfekt: ‘i Stockholm gör man faktiskt något medan Löfven bara fortsätter svamla!’ Tyvärr är mitt intryck (liksom gissar jag även Holgerssons) att det inte är så mycket mer bevänt med saken här som på regeringsnivån. Man har ju till sitt försvar heller inte samma verktygslåda. Men vore det då inte mer hälsosamt att tala om vad som behövs? Ibland har man faktiskt den rätten, hur lite ‘handlingskraftigt’ det än kan förefalla. Bättre än att ingjuta falska förhoppningar. Men jag antar att Mp hade sitt ord med i den lagen också – kritik mot en regering man själva sitter i är nog inte så populärt – är det grönblått styre i Stockholm så är det, regeringskritik får man låta bli.

Inga fler utanförskapsområden! På det kan vi i alla fall vara säkra!

Polisen hoppas kanske på att man ska få lugn och ro nu till 2025 (istället för 2024?). Om Holgersson har rätt så är det just så det kommer bli. Ingen tycks avkräva polisen något som helst ansvar för de befintliga problemen. Och Stockholmspolitikerna då? Hur kommer de ‘lösa problemet’? Eftersom man går arm i arm med polisen här, så kan vi nog utgå ifrån att man kommer bli överens om att stryka de tre besvärliga områdena från den svarta listanpå ett eller annat sätt. En lista som ju ingen kommun vill vara på. Om det bara går att hitta något litet guldkorn i statistiken som påvisar att man lyckats, eller i alla fall inte komplett misslyckats. Ja, ni kan utgå ifrån att det just nu pågår en kraftfull lobbying i alla kommuner som fått ett ‘utanförskapsområde’ på sin rena hals. Och om man inte lyckas fräscha till statistiken, så ska vi nog räkna med att polisens listor i fortsättningen istället hemligstämplas, för det om något har man ju lärt sig vid den senaste publiceringen: inga fler nu och hör sen! Så länge det inte brinner i varje bostadslimpa så lär vi redan ha sett det sista område i Sverige som utpekats på detta totalt politiskt inkorrekta vis. För enligt myndigheterna i det här landet är det inte vad som sker som är viktigt utan hur det ser ut på ytan. Och just i det avseendet är polisen en mönstermyndighet och förebild för alla andra. Inte för inte har man ju haft Dan Eliasson som RPC. Det verkar ha satt sig ordentligt.

Men kom ihåg detta: En organisation som aldrig avkrävs ansvar är heller inte lämpad för att ta det. Den dag vi väl börjar ställa krav på riktigt – och måtte det inte vara för sent då – så kommer det krävas att huvuden rullar. I mängder.

DN om Stockholms utsatta områden

Dagens Juridik – Holgersson

Publicerad Lämna en kommentar

Svenskar ska vara ’stolta’, när landet tas över av nya kulturer.

Svenskar har ingen rätt att känna igen sig i Sverige. Assyrierna har inte tänkt anpassa sig för att bli mer svenska, de är här för att kunna fortsätta vara assyrier. De har gjort Södertälje till sin huvudstad och vi ska bara gilla läget.


Så rakt uttrycker sig en av de nytillkomna. En av dem som svenskarna tagit emot, räddat undan krig och fasor och givit möjligheten att bygga sig ett bra liv här. Inte minst tack vare hennes politiska sympatier har det gått utmärkt. Rakel Chukri, assyrisk kulturskribent på Sydsvenskan, hävdar att det inte är någon mänsklig rättighet att känna igen sig i sitt eget land.

Hon har så klart rätt. Det är ingen rättighet som FN eller EU kan garantera oss svenskar. Inte någonstans står det i ett fördrag att vi, majoritetsbefolkningen, har rätt att förbli en sådan. Alla stater har faktiskt en demokratisk rätt och möjlighet att avveckla sig själva och upplåta sitt territorium till alla man så önskar.

Situationen är förstås alltid upp till folket som bor där. Och vill detta folk sedan överlåta rätten att bestämma till dem som bjudits hit, så är förstås även detta möjligt. Vill detta folk bjuda in fräcka och skamlösa människor, sådana som inte har kommit hit för att anpassa sig och som tycker att värdfolket ska vara stolta över att de inbjudna kunnat göra landet till sitt, så är det upp till dem. Ingen hälper den som inte hjälper sig själv.

Givetvis är Chukri avsiktligt provocerande. Men detta är också hur hon uppfattar rättsläget. Detta är hennes mentalitet. Lite som det tuffa gängets, som partykraschat en av de skötsamma elevernas klassbjudning. I frånvaro av vuxna i rummet tar sig gänget de friheter man helt enkelt kan ta, med den starkes rätt. Det är ju så man tänker i klankulturer, där visad generositet och gästfrihet föraktfullt ses som svaghet och undfallenhet – i en skamkultur är det samma sak, givet att man inte tydligt hör att vapen skramlas med i bakgrunden.

Sverige och den svenska godhetsregimen testas, liksom den välartade lille nörd, som så oförtänksamt öppnade dörren för sådana han inte kan eller vågar försöka kontrollera. När Chukri inte blir utkastad trots sin provocerande oförskämdhet, så har hon – i sin värld och bland de sina – vunnit mark, och markerat den som sin. Hon tillhör förvisso den typ av intränglingar som sitter civiliserat i soffan utan att sparka sönder möblemanget – så länge hon får som hon vill. Hon dricker pappas fina konjak, men hon har ju inte mötts av protester när hon deklarerat sin rätt till den, efter att ha spänt ögonen i sin undfallande värd. Och att somliga i gänget ramponerat köket, stulit matsilvret och våldtagit lillsyrran i föräldrarnas sovrum är heller inget hon tar ansvar för. I en skamkultur ursäktar man sig inte. Istället ser hon till att få sin beskäftige värds hjälp med att slå upp sitt stora tält i vardagsrummet. Sedan är territoriet hennes.

Nej, det är ingen mänsklig rättighet att behålla vad som en gång var ens föräldrars. Arvegods kan stjälas, förstöras – och ges bort. Men Chukri ska veta att det också är var och ens demokratiska rätt att rösta för att sådana som Chukri ska åka ut med huvudet före. Att inget folk behöver tolerera den fräcka otacksamhet hon uttrycker, den totala brist på respekt för ett folk som erbjudit henne långt mer än bara skydd undan krig och faror i hemlandet. Sådana som Chukri skulle inte ha några problem att förstå det budskapet. Om vi valde att skicka det till henne. Hon skulle överväga sina alternativ, säkert slåss för sin sak om hon ser en möjlighet att vinna. Annars gilla läget. Just så fungerar klanen. Den accepterar maktspråk och realiteter.

Sverige är idag det land som har världens femte största assyriska/syrianska befolkning, efter Irak, Syrien, Jordanien och USA. Assyrierna är en kristen grupp, som också ofta är framgångsrika entreprenörer, de är alltså kapabla. Många av dem är duktiga och har integrerat sig väl. Samtidigt har de tagit en inbördes konflikt med sig till Sverige, den mellan dem som kallar sig syrier och dem som kallar sig assyrier. Många av entreprenörerna har valt den kriminella banan, precis som de muslimska invandrarna. Att sådan dysfunktionalitet bäst biläggs genom att man låter sig assimileras, istället för att upprätthålla sina gamla identiteter, det är en rimlig slutsats. Men det kommer inte ske om det inte ställs krav.

Chukris uttalande måste bemötas och på starkast möjliga sätt dementeras. För det är en signal till strid. Lägger vi oss platta så kommer sådana som Chukri fortsätta trampa rakt över oss. Så. Ett nej är vad vi ska ge henne, tillsammans med en uppmaning om att ifall det inte passar, så är hon inte välkommen längre.
Och det är nog klokt att göra det innan Chukri och andra klaner med samma företagsamma gåpåaranda är större och starkare än vår egen. Det kan gå snabbare än vi tror.



Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Samnytt: https://samnytt.se/ingen-mansklig-rattighet-for-svenskar-att-kanna-igen-sig-i-sitt-eget-land/?fbclid=IwAR0o7ZMVq_ZDokFxvtcwVJP0Os4wQDd62vPgwAEQOsLOEwNcYHhK2HdWm1Q

SvD: https://web.archive.org/web/20190928131235/https://www.svd.se/ingen-mansklig-rattighet-kanna-igen-sig-i-sitt-land

Publicerad Lämna en kommentar

Folkbytet är ofrånkomligt. Det enda vi nu kan göra är att så skonsamt som möjligt avlägsna dessa delar från samhällskroppen.

Det har vänt nu. Vi är inne i fas TVÅ. Den som innebär att förnekelsen släppt och krisinsikten kommit. Inte överallt förstås. Men i frontlinjen, Sveriges 100 fattigaste kommuner. Det kan låta bra. Men det är det förstås inte. Krisinsikten beror på att krisen är både verklig och oundviklig. Men insikten, när den når de ständiga förnekarna, är förstås varken total eller det minsta självrannsakande.
*
Över 100 kommuner i Sverige står idag inför faktum, ett folkbyte från skattebetalande, arbetsföra svenskar till bidragstagande outbildade människor från Mellersta östern, Somalia och Afghanistan. Människor som vi till stora delar måste acceptera kommer kvarstå utanför arbetskraften i resten av sina liv. Med den obefintliga betalningsförmåga dessa människor genererar som grupp så är de kommuner de hamnat i ofrånkomligt döende delar av det som fram till nu kallats för Välfärdssverige. Skulle bidragen från resten av Sverige strypas så skulle dessa kommuner omedelbart hamna i en u-landssituation som påminner om de fattigaste delarna av Afrika.
*
De drygt 100 kommunerna är därför bortom all räddning. Folkbytet är irreversibelt. Det handlar om en ny befolkning som redan nått 40% eller mer, när andra generationen (och tredje) inkluderas, och där nativiteten bland de bidragsberoende är tre, medan den i den infödda svenska delen är långt under ett. Det sistnämnda beror på att arbetsföra människor i produktiv ålder i rask takt flyttar ut. En utveckling som accelererar och blir självgenererande. Inom tio-femton år så kommer de flesta av dessa kommuner i princip endast ha kvar sin äldre svenska befolkning.
*
Den svenska samhällskroppen har alltså drabbats av leukemi. Den är dock ännu inte säkert dödlig. Men Riksdagen har ett beslut att fatta: hur stora delar av vår hud och kroppsdelar måste skäras bort?
*
Som demonstrationerna i Bengtsfors visar så är den spontana reaktionen ilska över neddragningar inom välfärden. Skolan förstås. Sjukvården. Att demonstrera mot våld och kriminalitet är fortfarande lite tabu. Och att peka ut de nytillkomna – eller dem som tagit hit dem – det är det ingen som gör. Demonstranterna är nämligen i de flesta fall djupt medansvariga. Man har röstat för det här. Och man vill bevara sitt, som man ser det, “ansvarstagande och empatiska ställningstagande”. Samvetsömma som man är.*
Därför är det självklart för alla i tåget att skylla på de ’rika’. Nej inte rika privatpersoner, utan rika kommuner. Detta är det narrativ som nu ska tröskas. Om och om igen. De elaka rika kommunerna runt storstäderna som skickat sina bidragstagande flyktingar till de oskyldiga små fattigkusinerna på landet. När Expressens långa reportage är nästan slut, så har det vevats säkert fem, sex gånger: budskapet om att man orättvist utsätts för social dumping. Först då kommer det: läraren som försynt påpekar att alla visste att statens bidrag bara skulle räcka i två år.
*
De där pengarna som ledde till Klondikestämning i Härnösand och Hässleholm. Resten av livstidsbidragstagarnas försörjning skulle ju ni själva stå för. Eller trodde ni verkligen på att de skulle gå från tärande till närande direkt? Gick ni på er egen retorik? Nu vill man låtsas som att det kommer ta ‘lite längre tid’. Men sanningen är ju att det i de flesta fall handlar om livstid.
*
I Uppdrag Gransknings reportage om Filipstad var det samma tycka-synd-om-stämning som trummades ihop: kommunens eget ansvar var noll och intet. Liksom invånarnas, som i 18 år röstat S – och fortsatt att göra det. Socialbidragsbudgeten som skenat till mångdubbla belopp betalas redan som det är med kommunala skatteutjämningspengar – liksom de snällanställda kvinnorna i slöja som satts att lära ut svenska värderingar till ännu mer nyligen tillkomna. Och integrationsansvarig erkänner: det bästa med detta är att alla fattat nu. Detta är vad vi får leva med.
*
Den som inbillar sig att det kommer räcka att skära i skolan några miljoner, tar grundligt fel. Dessa samhällen och bygder har fattat beslut som innebär att man dödat sig själva. Och även om vi satsar miljarder kommer de att fullfölja sin självvalda folkbytesmetamorfos. Men receptet enligt de ansvariga (regering, såväl som på kommunnivå) är nu att vi andra ändå måste ta konsekvenserna av deras harakiri. Det är vi som ska betala, så att detta kan fortgå. Folkbytta eller inte, städer och orter ska ges livsuppehållande andning till priset av mångmiljardbelopp, trots att vi redan nu kan säga att de aldrig kommer kunna räddas.
*
Dessa mångmiljardbelopp är blodet i Sveriges övriga samhällskropp, det man vill är bokstavligen att det tappas på golvet till ingen nytta alls. För den som tror att åderlåtning med iglar är en fungerande vårdform så kanske det här låter bra. För alla andra måste det stå klart att varje försök att rädda de redan dödsdömda delarna av Sverige innebär att vi också dödar de delar som fortfarande går att räddas, även om även de är allt annat än friska. Och vars skuld i det som skett faktiskt är lika liten.
*
Så vad kan vi då göra? Jag raljerade i min förra krönika om Filipstad om att de som röstat borde stanna kvar. Det kommer de dock inte göra om vi inte tvingar dem. Så vad vi kan enklast göra är att låta folkbytet fortgå. Sätta en gräns: dessa kan räddas, dessa inte. Sätta krav och kontroller på dem som ligger över ribban. De som är bortom all räddning får däremot en särskild status, som tvångsförvaltade territorier av staten. Från sådana ska man inte kunna flytta till det ännu levande Sverige utan att kunna ordna med egen försörjning. Leukemin får nämligen under inga omständigheter sprida sig.
*
Om man däremot önskar återvända till ett ursprungsland, så ska vi ge ett flyttbidrag förstås. Om något sekel kanske svenska nybyggare åter kan ta dessa bygder i anspråk i så fall. Hoppas bara att läxan då är lärd.


Magnus StenlundSunt Förnuft https://www.expressen.se/gt/qs/nodropet-fran-kriskommunerna/
https://www.svtplay.se/video/23447398/uppdrag-granskning/uppdrag-granskning-sasong-20-larmet-fran-filipstad

Publicerad Lämna en kommentar

”I Filipstad pågår ett folkbyte.” citat: kommunens integrationansvarige

I korthet: UG förmedlar ett tvetungat budskap om Filipstad. Man erkänner äntligen katastrofens omfattning. De som kommer hit är till 80% arbetslösa och de kommer fortsätta vara det livet ut. Det är det som är bra, som kommunens integrationsansvarige säger, att vi vet. Men man vill lösa detta med statliga pengar. D v s andra kommuner ska betala kalaset, samtidigt som de s-röstande svenskarna, som i slutänden är ansvariga för det här, flyttar från kommunen.
*
Folkombyte. Så politiskt inkorrekt kan man idag uttrycka sig i SVT Uppdrag Granskning. Men inte mer: ”Om det är bra eller dåligt får man väl tycka vad man vill om, det beror väl på hur man är lagd”, tillägger Jim Frölander, kommunens integrationsansvarige snabbt. Trots att ingenting som sägs i programmet objektivt kan beskrivas som det minsta bra. Alla infödda som kan lämnar kommunen. Kvar blir livstidsbidragstagare. ”Man måste vara realist”, säger Jim: ”Det finns många som riskerar livstids utanförskap.”
*
Utanför arbetsmarknaden alltså. Det är var han menar. Varför? Kommunens arbetsgivare skriker ju efter arbetskraft! Jo, men det är ”ingen som vill ha ’till exempel’ outbildade analfabeter”, säger man på Arbetsförmedlingen, ”Som dessutom inte kan svenska”. Nej, och varför kan man inte det då? En man i 40-årsåldern med två års skola bakom sig, som hemmavid odlade vete och var fotbollstränare svarar på arabiska. Han tycks inte ha känt motivation att lära sig. Tro det, man har blivit lovad försörjning, ingen har krävt något i gengäld.
*
En nystartad kvinnoförening håller åttaveckorskurser med de nytillkomna om svenska värderingar. Alla kursledare bär slöja och är själva muslimer, pratar hyfsad svenska, men med kraftig brytning. De män som kommer gillar inte jämlikhet och våld mot kvinnor är något kontroversiellt, säger de. Pengarna man får i handen har man aldrig funderat direkt på var de kommer ifrån. Men de kvinnliga lärarna intygar att ’utbildningen’ fungerar bra, när man är klar har man fått i sig allt som behövs, och vet att pengarna kommer från skatt som andra – svenskarna – betalar.
*
Men arbetslösheten då? Den är 4% för svenskarna i Filipstad. 80% för dem födda utanför Europa. D v s Syrien, Irak, Afghanistan, Somalia och Eritrea. Och detta i en högkonjunktur, företag och kommun skriker efter arbetskraft. Vi som är mer informerade vet ju dessutom att alla kommuner snällanställer så många de kan. Sådana som kvinnoföreningens medlemmar. De räknas inte som arbetslösa om de får en timma betald per vecka. Man kanske istället borde räkna dem som sysselsatta först när de kan försörja sig själva och betala skatt? Som UG konstaterar: det svenska välfärdssamhället bygger på ett kontrakt: vi försörjs våra första 20 år för att vi ska bli samhällsnyttiga. Sedan blir vi försörjare. Innan vi blir för gamla. Då ska andra försörja oss. Den modellen håller på att rasa samman.
* Jim igen: ”antingen har vi fått hit världens sämsta somalier, eller så gör vi nåt fel.” Han skyndar sig att förklara att det är det sistnämnda som är svaret, men kan under programmet inte ge ett enda stöd för att det inte är det förstnämnda. Han förklarar att de nytillkomna ’inte är så mobila’. Medan svenskarna kan tänka sig att pendla 10 mil, så vägrar t ex Åstorps invandrare att ta bussen 20 minuter in till Helsingborg. Varför? ”Ja, det är en bra fråga.” Borde man inte ställa krav? ”Jo, men då kommer ju barnen i kläm. Ingen kan ju låta dem drabbas för att deras föräldrar inte gör det vi vill att de ska göra.”
*
Hamid, kirurgen från Aleppo, har suttit overksam i fem år. Hans fru är sjuksköterska. Ändå söker hon inte jobbet, när kommunen söker sådana för 50.000:-/månaden. Varför? Hamid påstår att det är AF som säger till honom att sitta still. UG antyder att det är svårt att få sina behörigheter bekräftade. Men i fem år? Jim hävdar att det ändå har blivit bättre på dessa fem år. Vad då? Då blir det krångligt, Jim har till slut bara ett svar: ”Folk har insett att det här inte är något som kommer försvinna, att vi måste förhålla oss till detta.” Och vad man måste förhålla sig till är socialbidrag som har tredubblats, och som nästa år beräknas passera 30 miljoner. Dessa pengar ska tas från något annat. ‘Det kan bli så att någon grupp kommer uppleva att det här är fel.’
*
UG är skickliga att berätta – två narrativ samtidigt. För oss som dagligen får i oss nyheter på nätet om hur illa det står till är ju egentligen ingenting av det som sägs i programmet något annat än en enda lång plågsam bekräftelse. Och vi läser klart meningarna som vi själva tolkar dem. De som kommit hit är ekonomiska lycksökare och de har lovats evig försörjning. Nu har de upplysts – av kvinnor med slöja – att de inte får slå sina kvinnor i Sverige och att det är svenskarna som betalar deras socialbidrag. Men de vägrar pendla 20 minuter och de söker inte ens jobb de är utbildade för. För oss känns det uppenbart att de inte har rubbats en millimeter i sin inställning.
*
Men för den politiskt korrekta delen av svenska folket, som troligtvis byter kanal när UG sänder, men som om de skulle slötitta ett tag för att de inte når fjärren – de får sig ett annat narrativ till livs: Filipstad, med Gruvenberg (S), kommunalråd sedan 18 år, hörde till de kommuner som tog sitt ansvar och hjälpte människor i svår nöd. Nu är pengarna slut och staten måste hjälpa dem. Det krävs främst pengar till utbildning. Då kommer allt bli bra. Och de äldre som inte får utbildning – dem är det synd om.
*
Regeringens minister Shekarabi (S) får svara på frågor efteråt och han är 100% inne på att ge Filipstad och ett 30-tal andra S-styrda katastrofkommuner de pengar som behövs för att upprätthålla livgivande andning. Det låter säkert jättebra för dem som har det narrativet i huvudet. Shekarabi låter t o m förstå att man kommer ställa utbildningskrav på de nytillkomna. Allt inbakat i fluffiga bidragssprängda repliker. Med krav menas dock i (S) mun inga sanktioner, som t ex minskade bidrag. Det sistnämnda är man noga med att påpeka – på arabiska – för sina väljare i utvalda bostadsområden. Men inte i intervjun, för frågan ställs inte.
*
UG väljer ju att inte ställa några av de svåra frågorna. Varför vi ska ge mer pengar till utbildning, när de inte tagit till sig mer av den de redan fått? De av dem som velat har ju lärt sig svenska. De som velat har använt sina nyförvärvade kunskaper, de har fått jobb, t o m inom den privata sektorn (subventionerade eller ej, det får vi inte veta dock). Och när Jim säger att det är de unga vi måste satsa på, varför blir inte motfrågan hur meningsfullt det är, när 90% av dem inte klarar gymnasiet ens efter omstart?*
Och varför höjer då kommunen inte skatten? Va? Vill de s-röstande inte stanna kvar då? Varför inte det? Man röstade ju för det här? Och vilka välfärdsuppgifter är det som kommunen måste spara in 30 miljoner på? Det kan väl inte vara så farligt, man röstade ju för det? Förstod man inte? Men det gjorde ju de som röstade SD. Var det verkligen så svårt?
*
De infödda som intervjuas säger att de gillar Filipstad. De tar inte ett ont ord i munnen om de nytillkomna. Frågan till er är om ni röstade för detta, varför stannar ni då inte kvar? Varför jublar ni inte om kommunen höjer skatten? Kommer ni fortsätta rösta S när ni flyttat? Alex Schuman, ’bygdens son’ som kommer tillbaka till morfars författarhem och finner det omgjort till en moské. ”Det var bland det starkaste jag varit med om!”, säger han: ”Det var fint.” Ska vi verkligen tro på det, Schuman? Min fråga: Ni som gillar förändringen, varför tar ni inte själva ansvar för den? Varför låtsas ni som om allt det här är vad ni drömde om, men flyttar därifrån?
*
Och du, min kära kommunalpamp Gruvenberg. Visste du inte om att det bara var 2 år ni fick statliga bidrag? Vem kommer pengarna tas från tror du, när staten börjar stötta ditt vanskötta Filipstad och andra kommuner som helt spårat ur? Varför gjorde inte alla kommuner som Filipstad? Menar man att de gjorde fel och alltså ska straffas nu? Och du herr Shekarabi, ska staten alltså höja den skatt som Filipstad inte vill eller kan höja? Hur många fler kommuner står på tur? Och hur mycket bättre ska inte det här bli nu när man godkänt anhöriginvandringslagen? Vem ska rädda Sverige när de som kan jobba börjar flytta utomlands? Exitskatt?
*
Vad Shekarabi ägnar sig åt är vad man på banken kallar för våningskrediter. Som att belåna varje lägenhet i ett hus till 80% och sedan belåna bostadsföreningen som äger det till 80% den med. Det blir 160%. Så gjorde man ibland vid förra finanskrisen och de BRF:erna gick i konkurs. Ägarna till lägenheterna blev hyrestagare, deras förmögenhet var borta, men lånen har de kvar. Troligen än idag.
*
Nu har regeringen tryckt på den svenska arbetande befolkningen dessa livstidsbeneficierer och skattetrycket är maxat. Men även kommunerna som ska betala ut gratisförsörjningen har maxat sina resurser, trots att staten (skattebetalarna) betalat i två år för varenda en av dem. Nu återstår resten av avbetalningsplanen, den fram till pension (och efter). Och den ska kommunen (Filipstads skattebetalare) betala. Men höjer kommunen skatten för mycket – d v s så mycket som krävs – så flyttar även de lojalt S-röstande ut.
*
Därför ska pengarna tas från andra kommuner (andra skattebetalare) som inte ville ha det här, som skött sig och minimerat intaget av flyktingar. Det är regeringens politik. Tyvärr är det också en agenda som för många som ser UG också får godkänt. De rätta frågorna saknades.
*
Magnus StenlundSunt Förnuft


https://www.svtplay.se/video/23447398/uppdrag-granskning/uppdrag-granskning-sasong-20-larmet-fran-filipstad
Button text

https://www.svt.se/nyheter/granskning/ug/desprata-laget-i-filipstad-efter-flyktingkrisen-inrikesfodda-lamnar-kommunen fbclid=IwAR3AczEHWssru__fmUstm_Mgoes0Lx9_je4POF0CLgrhOc1epCmfnpMOIK0 Button text

Publicerad Lämna en kommentar

DN Debatt: jodå, visst ska en svensk fattigpensionär ha det sämre än immigranten. Så tillämpas den svenska lagen.



T o m DN medger nu att svenska fattigpensionärer får mindre stöd än immigranter – men i en debattartikel. Och man får nog läsa två gånger för att säkert förstå. Det som sker är att allt fler kommuner, Göteborg och Malmö nämns särskilt i texten, börjat skilja mellan ‘socialt’ hemlösa och ‘strukturellt’ hemlösa. Bara de senare, dvs missbrukare och utvecklingsstörda, bedöms det vara synd om. Medan fattigpensionärer och svenska barnfamiljer utan arbetsinkomst, som bor i kommuner med svår bostadsbrist (allt fler sådana finns ju) endast anses vara berättigade till en veckas ‘akutboende’, utan mer långsiktigt erbjuden bostad.

Tröst för tigerhjärtan hade det väl varit om man då åtminstone inte tagit hit människor som ställs först i bostadsköerna och får gratis boende minst två år. Och som många kommuner, t ex Nykvarn (DN-artikel i förra veckan), ger bostadshjälp i oändlig tid, eller tills man själv väljer att flytta. Men så ser det alltså ut. Lagens olikhet är förstås stötande redan som allmän rättsprincip, men att de egna medborgarna är de som missgynnas är snudd på rekord i självspäkelse och obegripligt för de flesta. Så obegripligt att man inte velat riktigt tro på det. Men gör det. Det är sant.
*
Citat: ” På sociala medier har till exempel flyktingmigrationen och ”Lag om mottagande av vissa nyanlända invandrare för bosättning (2016:38)” uppfattats som att de nyanlända har starkare rättigheter än de svenska pensionärer som befinner sig i hemlöshet. “
*De väl insatta artikelförfattarna har inte hittat skäl att motbevisa vad ’som sägs på sociala medier’. Tvärtom anser de att just detta är ett av de viktigaste skälen att se till att ändra på gällande rätt och rättstillämpning. Jag antar att det inte kommer kunna sägas tydligare i DN än det gör här, att detta är precis just vad som sker. Den svenska fattigpensionären är ingen fiktion. Över 33.000 hemlösa finns nu i vårt land (2017, senaste mätningen). Det handlar om människor som mycket väl kan ha arbetat hela sitt liv i Sverige, men som får en pension som inte räcker till för hyra, eller barnfamiljer som placeras efter i bostadskön.
*
Köer som naturligtvis är mycket längre och trögare, eftersom vi importerar en ny befolkning långt snabbare än vad vi hinner bygga nytt.
*
Och hyror som är långt högre än vad de annars skulle varit om inte staten bekostat bostadsbidrag till denna nya befolkning på nivåer som smörjer en redan kraftigt överhettad byggsektor ännu mer, men ändå inte tillräckligt för att utbud ska hålla jämna steg på den oligopolinfekterade marknaden.
*
Jag antar att fattigpensionären och den hemlösa svenska barnfamiljen kallas för collateral damage av dem som driver eller hejar på den nuvarande politiken.
*
Magnus StenlundSunt Förnuft
https://www.dn.se/debatt/orimliga-skillnader-i-hjalpen-till-olika-grupper-av-hemlosa/

Publicerad Lämna en kommentar

Nu är allmänheten inte säker ens i stabila Täby. Men ingen ska få veta – innan de själva råkar illa ut.

Lokaltidningen Mitt i har oftare reportage om brott än vad rikspressen har. Kanske för att man på så vis vill vinna lokalförankring – en lokaltidning som inte berättar är ju snabbare avslöjad. Ändå är man långt ifrån att ge en komplett bild. Signalement lyser lika klart med sin frånvaro här som i DN. Och nyheten är knappast högst upp i flödet, snarare så undanskymt placerat att de allra flesta av oss gärna missar den.

Här utförs ett fullkomligt hårresande brott av ungdomar mot ungdomar – och mot vuxna – med såväl machete som skjutvapen riktade mot huvudet, för att avtvinga offren bl a märkesklädesplagg. Modus operandi är närmast exempellöst, i alla fall om vi går tio-femton år tillbaka i tiden. Då hade detta föranlett ett ramaskri och stora löpsedlar. Fastnat i medelsvenssons minne som ‘macheterånet’ eller liknande, och ingen polis skulle ens komma på tanken att skriva av ärendet innan det var löst. Och löst skulle det med all sannolikhet bli. Då. Inte nu.
*
Till min bestörtning ser jag sedan att ett liknande rån faktiskt inträffat i närtid – i min egen hemort, Åkersberga. Även i det fallet rör det sig om unga rånoffer och tre rånare med stor kniv, som tilltvingade sig klocka, väska, kläder och mobil. Jag upptäcker detta andra rån genom en länkad artikel. Annars hade jag nu inte alls vetat om vad som hänt. Rånet i Åkersberga var i det närmaste lika uppseendeväckande, men för den som inte läst en undanskymd artikel i Mittt i är händelsen helt okänd.
*
Visserligen har man rånarluvor på sig. Men kroppslängd och figur då? Och vi kan nog lugnt utgå ifrån att rånarna talade Rinkebysvenska och i alla fall så långt var möjliga att identifiera. Hudfärg på händer och hals bör ha observerats. Kanske talade rånarna med varandra, om de var så många så lär de ha varit tvungna att koordinera med varandra. En ledare kan ha utkristalliserats. Namn kan ha råkat nämnas. Men ingenting som gör dem möjliga att identifiera rapporteras så klart i tidningen. Gissningsvis hör dessa unga rånare till den grupp som skulle riskera utvisning om de blev fällda. Givet deras verkliga ålder. Men skulle de vara flyktingar är det något vi inte ska få veta. Kod 291 gäller nämligen fortfarande – särskild sekretess av flyktingars brott.
*
Polisen har inte motiverat denna 291-sekretess med något argument som är gångbart enligt juridisk expertis. Ändå är det inte någon som har tvingat dem att upphäva den. Här visar myndigheten hur förbuffande enkelt det är att frångå skyldigheten att hålla handlingar offentliga, genom att helt enkelt kalla det för arbetsmaterial.
*
Polisen har givit upp. Man vet att detta kommer fortsätta, bli än värre. Man har inte resurser eller möjlighet att skydda allmänheten, våra barn, våra kvinnor. Och det är farligt att ens försöka. Inte heller är det uppskattat av vår nuvarande bidragsimporterande regim om man skulle lyckas. Det som skulle hända då är ju att man gör officiell statistik av det. Som blir svår för BRÅ att förbigå nästa gång de avkrävs att försöka identifiera vilka som begår grova brott i det svenska samhället. Nej, då är det bättre att titta åt sidan och gömma undan.
*
Magnus StenlundSunt Förnuft
https://mitti.se/nyheter/brott/overfoll-ungdomar-tabyskola/?omrade=taby
https://mitti.se/nyheter/ungdomar-akersberga-knivhotade/

Publicerad Lämna en kommentar

Terrorisering av barn lämnas utan åtgärd – på grund av ’rätt’ hudfärg.

Tänk lilla Fatima, 10 år, på väg hem från skolan. Plötsligt dyker ett hotfullt gäng svenska ungar upp. Stenar kastas mot den ensamma lilla flickan och en träffar i huvudet så det börjar blöda. Fatima springer, men gänget hinner ikapp och omringar henne. Några har plåtrör de slår henne med, hon brottas ned på marken och man tar struptag på henne tills hon tror att hon ska dö. När Fatima kommer hem har hon blåmärken på halsen, så hårt var greppet.

Men Fatimas föräldrar gör ingenting, för de har redan försökt. De har sagt till ungarna, som är 10-12 år, på skarpen, men då kallade man Fatimas mamma för hora, ”Vi lyssnar inte på kärringar!”, och spottade henne i ansiktet. Och när Fatimas pappa försökte tala med de svenska barnens föräldrar var det ingen som förstod – eller låtsades förstå. Istället slängdes gamla sopor och ruttna ägg in genom brevinkastet dagen efter. I flera veckor fortsatte liknande trakasserier. Nu är även Fatimas mamma rädd för gänget och Fatima gråter varje kväll för hon är rädd. När Fatimas mamma går till tidningarna vill ingen hjälpa henne eller skriva om saken.

Låter det här förfärligt? Har vi verkligen den här typen av främlingsfientligt, rasistiskt beteende bland barn i Sverige, i så låga åldrar? Så hotfullt och våldsamt att även vuxna kvinnor är rädda för att gå ut? Jo. Så är det faktiskt. Men varför skriver då inte tidningarna om detta? Det är ju en fullständig skandal! Detta lilla samhälle där situationen tillåtits urarta på detta sätt borde ju vara fullkomligt belägrat av mediefolk.
*
Jo, det finns en ’naturlig’ förklaring. Fatima heter inte så, hon är inte nyinflyttad. Hon heter mer sannolikt Emma eller liknande och hennes föräldrar är infödda svenskar. De bor i Grums, ett samhälle som drabbats av detta fenomen även tidigare, men då var det äldre barn inblandade. Och det som Emmas mamma och pappa i sin frustration säger till varandra hemma i lägenheten eller till andra svenska föräldrar i området – är antagligen rasistiskt, enligt lagen om hets mot folkgrupp. Skulle det skrivas i tidningen så skulle det alltså bli föremål för lagprövning.
*
Gänget som trakasserar Emma och andra ensamma barn är nytillkomna flyktingar, vilket indirekt framgår är fallet även med de äldre barnen. Åtgärder som nu föreslås är att ett projekt med poliser och fältassistenter som startats i området med de äldre ungdomarna ska avslutas vid årsskiftet och att man då ska flytta resurserna till ’Emmas’ område. Se där! Bara ett halvår kvar att genomlida för Emma och andra svenska barn i området, och deras maktlösa föräldrar. Vi får väl hoppas att ingen går till mer överdrift nästa gång stryptag ska tas.
*
Det tar alltså ett helt år innan detta ens kommer ut i tidningarna. Som en del i en anmälan till bostadsföretaget. I Hem&Hyras artikel går det, mitt i artikeln på ett enda ställe läsa ut att de som gör det här är barn till nytillkomna. Försiktigtvis skriver man ’i det här fallet’, för att markera att det inte rör sig om annat än ett isolerat fall (vilket ju är direkt missvisande). Och man är lika noga med att påpeka att det finns ‘risk för främlingsfientliga åsikter’. Ja, det vore ju verkligen för hemskt om någon tog bladet ur munnen och spred de här sanningarna vidare.
*
När Expressen/GT hakar på så har man suddat ut ordet nytillkomna helt och hållet. I en kommentar från polisen framgår att det är oklart om föräldrarna ’överhuvudtaget känner till vad deras barn gör’. Vad man då utelämnat var meningen innan, tryckt i Hem&Hyra: ’I det här fallet vet jag att barnens föräldrar inte kan någon svenska alls’. DN formulerar sig för säkerhets skull ännu mer försåtligt.
*
Poängen är 1) att vi läsare helst ska hållas helt ovetande, 2) att om vi nu gissar ändå inte ska veta säkert – för då får vi ju en källa att referera till och kan sprida budskapet vidare. Vilket jag nu alltså gör. Varför vi inte ska få veta? Därför att det ju ’kan leda till främlingsfientlighet’. Låt oss konstatera i) att det som pågår ÄR främlingsfientlighet, av grövsta slag, riktade mot våra barn och andra som upplevs som ’mjuka mål’, ii) jodå, deras föräldrar har ett strikt legalt skadeståndsansvar för sina minderåriga, oavsett vad de vet och känner till, iii) vi kan också utgå ifrån att dessa föräldrar faktiskt vet vad som pågår eller åtminstone har lämnat sitt tysta medgivande. Värderingar kommer nämligen inte till barn ur tomma luften. De hämtas från den kultur man kommer ifrån och den uppfostran man får av föräldrarna är den viktigaste komponenten i detta, när det gäller så här unga barn.
*
DN har en artikel från 2006 som handlar om hur unga nyanlända ’krigar mot svenskarna’ med barnrån. Den vill man inte kännas vid idag. Där finns direkta citat om hur skönt det känns att ’ge igen’. Det är ett obestämt hat mot en grupp – svenskarna – som invandrarungdomarna visar upp, med ett fint ord ’ressentiment’. Mindervärdeskomplex som tar sig våldsamt uttryck mot dem man betraktar som finare, duktigare, mer priviligierade. Om det är någon som får associationer med de judiska pogromerna, mest ökända naturligtvis nazisternas utrotning från andra världskriget, så är det en alldeles korrekt tolkning, detta är precis samma sak.
*
Och medan detta pågår ska vi precis som judarna rätta in oss i ledet och kliva på godsvagnarna. Lööf, Lövin och Löfven är ju övertygade om att vi ska ha mer av samma. Och att svenskarna ska hålla käften om de har en annan åsikt.
*
Magnus Stenlund@sunt förnuft:
https://www.facebook.com/VImedSuntFornuft/?ref=aymt_homepage_panel&eid=ARCBaY5bdf8KshveQHkYpgXPnBJfmX-F0rRErb61VmswYbEOdPbGwZ0k1-jIBx9_8_VJVgl4Xh44Mj2y
*
https://www.hemhyra.se/nyheter/barngang-satter-skrack-bostadsomrade/
https://www.expressen.se/gt/barngang-satter-skrack-boende-haller-sig-inne/
https://www.dn.se/nyheter/sverige/barngang-skrammer-boende-i-grums/