Publicerad 4 kommentarer

Är 9 mån fängelse rimligt för ett vaginalt samlag med samtycke, som övergått till ett analt utan? Medan grov våldtäkt i 19 fall av 20 är ‘gratis’?

Göta Hovrätt uppgraderar nu ‘oaktsam våldtäkt’ till ett s k artbrott; villkorligt straff ska därmed inte kunna utdömas. Någon hänsyn till att unga män kan vara okunniga, klumpiga och oförmögna att omedelbart och på rätt sätt tolka sin kvinnliga sexpartners önskemål riktigt, ska alltså inte få tas: han ska in i fängelse, punkt. Domstolens uppfattning är radikalt feministisk. Lika lite som vi ska få ta hänsyn till en ung mans typiska brister eller risken för fullt begripliga missförstånd i upphetsningen, lika självklar och oemotsäglig måste vi utgå ifrån att den påstådda kränkningen är.

Det är förstås inte otänkbart att en kvinna kan uppleva hur en stark fysisk attraktion för den unge mannen, den som innebar att hon samtyckt till sexuell aktivitet och vaginalt samlag, övergår i något annat när akten väl kommit till stånd, och mannen ifråga visar sig fumlig och till på köpet för in sin penis i fel hål.

Men är det ett brottsligt misstag? Är det rimligt att utgå ifrån att en generell accept för samlag måste tolkas som enbart gällande vaginal penetration? D v s att varje fortsättning, varje enskild handling under pågående samlag, måste ges uttryckligen? Hur många sexstunder tror hovrätten uppfyller sådana formaliakrav? Och är det verkligen rimligt att uppfatta kränkningen, den anala penetrationen, som så allvarlig att en tidigare ostraffad ung man måste dömas till fängelsestraff, få en outplånlig prick i sitt belastningsregister som allvarligt riskerar att påverka hans möjligheter att få attraktiva anställningar, för vad som i grunden kan vara ren missuppfattning från hans sida, om hur en pågående sexuell aktivitet bäst ska fortsättas?

Naturligtvis inte. Inte i ett humant rättssamhälle, som Sverige berömmer sig för att kallas. Rättskipningen har blivit horribelt enögd. Lagens våldtäktsdefinition måste ändras, den är för bred och missvisande. Och vill svenska domstolar döma efter gammaltestamentliga principer, så föreslår jag att man istället bryter med den lika horribla praxis man satt avseende grova våldtäkter, som bara 1 på 20 döms för.

‘Oaktsam våldtäkt’. Ingen brottsdefinition har av vår tids radikalfeministiska strömningar mer uppenbart påverkat de svenska domstolarnas hållning. Unga svenska män måste inse att de riskerar både fängelse och sin framtid om de kommer i lag med en psykiskt instabil eller bara osedvanligt hämndlysten kvinna, såvida de inte på förhand får skriftligt godkänt på varje rörelse under ett överenskommet samlag. I inget fall är inkonsekvensen heller så skriande uppenbar, när man jämför med hur domstolarna (inte) dömer för grov våldtäkt. Där kommer kvinnofriden nämligen i konflikt med en annan av den postmoderna vänsterns käpphästar: ambitionen att tona ned, bortförklara och se åt sidan med alla former av kriminell överrepresentation bland invandrare, som inte av en händelse råkar vara överväldigande just när det gäller dessa. Luftig teori? Låt oss titta närmare på saken.

Domstolsaktivisternas – den här gången i Göta hovrätt – senaste justitiemord

Dagens Juridik sammanfattar Göta Hovrätts senaste justitiemord. Att den tidigare ostraffade 20-åringen får nio månaders fängelse beror på att han ‘måste ha förstått’ att kvinnan inte längre deltog frivilligt, och att han var ‘medvetet oaktsam’ när han valde att penetrera analt, efter att, med hennes samtycke, ha gjort detsamma vaginalt. Men. Måste han verkligen det? I min värld finns det tjugoåringar som fortfarande har svårt att ens hitta riktigt rätt – och som inte är fullt medvetna om vad eller var de penetrerar. Klumpiga, blyga och förstås upphetsade och kanske nervösa. Att de i upphetsningen glider in i ett ställe som för kvinnan upplevs vara oförlåtligt tabu är enligt min enkla uppfattning följaktligen något vi måste ha viss förståelse för, och t o m kunna anse i någon mån ursäktligt. Det anala samlaget avbröts dessutom snabbt, sannolikt efter att mannen medvetandegjorts om sitt misstag genom kvinnans protester eller avsaknad av entusiasm.

För domstolen spelar sådant ingen roll. Det anser jag vara så enögt det kan bli, åtminstone när det gäller det intima umgänget mellan så här unga personer. Detta är förstås min manliga partsinlaga, möjligen helt skild från inlevelse i hur kvinnor fungerar. Men jag vill faktiskt ifrågasätta kränkningens grad av allvar i en sådan här situation. Kan man verkligen uppleva att det ena är så skönt och begärligt, att man har sådant förtroende för och känner en så stark attraktion till den manlige partnern, att man väljer att ha vaginalt samlag med honom, för att sedan i nästa ögonblick känna en så stark avsky när samme mans penis förs in i en kroppsöppning några centimeter därifrån? Observera att intet på något sätt skett på ett våldsamt vis eller med tvingande handlag. Då hade detta bedömts som uppsåtlig våldtäkt. Men här gick det inte till så.

Lagstiftaren har givit sig in i sängkammaren. Göta Hovrätt vill ta med både domaren och juryn.

Kan kvinnan alltså ändå känna sig så kränkt att det motiverar domstolsavgörande i två instanser? Så kanske det kan vara, även om jag inte lyckas få ihop det, såvida det inte handlar om en sakägare med psykiska problem. Med den här domen så omöjliggörs i vart fall all form av sexuell samvaro på sedvanligt sätt, utan juridiska på förhand stipulerade och undertecknade kontrakt, godkända ljud- och bildupptagningar, eller inkallade och hela tiden närvarande opartiska vittnen. Utan sådana ‘romantiska’ förberedelser måste mannen annars vara villig att ta risken att krypa in i fängelse för sina – av kvinnan i sitt inre eventuellt upplevda – handlingars olaglighet. Enkelt uttryckt: hur f-n ska man kunna ha sex på såna villkor? En juridisk motsvarighet till Viagra är svår att hitta och med hela sin framtid som insats är det förståeligt om prestationsångesten tar överhanden.

Jag menar allvar. Detta riskerar att göra det ännu svårare för unga människor att finna varandra över den allt hårdare cementerade könsgränsen; trots att alla numera ska referera till varandra som ‘hen’ så har ju skillnaderna i grundläggande värderingar aldrig varit större. Man straffar initiativ och aktiv handling, något som tar emot för många unga nog ändå; man är blyg och klumpig, man är generad och rädd för att göra bort sig. Och trots all propaganda så är det mycket lite som har ändrats i de informella umgängesreglerna, killen förväntas normalt vara den som tar initiativ. Därmed är det han som också riskerar att drabbas.

Är straffet i paritet med den allmänna rättsuppfattningen?

Sex månaders rehabilitering. Svenska domstolar pekar finger åt det allmänna rättsmedvetandet. En mycket farlig utveckling som underminerar rättsstatens legitimitet.

En ung mans framtid har lagts i skugga. Han har fått en allvarlig punkt i belastningsregistret, som stora arbetsgivare regelmässigt ställer krav på ska öppnas före en anställning. Han ska ändå vara glad att han inte var något år äldre, för då hade straffet blivit två eller tre gånger så långt. Den s k kulturprofilen dömdes till två år för en upplevd våldtäkt enligt Samtyckeslagen, sju år i efterskott, utan teknisk bevisning och trots att ord stod mot ord. Svea hovrätts fega eftergift för lynchmobben. Och det händer faktiskt att en och annan kvinna ljuger. Dessa lögner upptäcks nu bara om de själva kommer till sans och erkänner; Annars ifrågasätts de inte. Och här, återigen samma enögdhet. Allt för en upplevd kränkning som jag personligen skulle vilja jämföra med t ex en spottloska i ansiktet, för vilket betingas ett par tusenlappar i skadestånd – om det är en polisman som spottas på. Båda dessa brott skulle väl i a f av det allmänna rättsmedvetandet rangordnas efter en grov misshandel – för att inte tala om sådant förnedringsvåld som svenske ‘Liam’ utsattes för, och där gärningsmännen dömdes till sex månaders ‘rehabilitering’. Genom att kalla ‘oaktsam våldtäkt’ för ett artbrott har Göta Hovrätt gjort vad man kan för att förhindra att underdomstolar i framtiden ger den vårdslöse en villkorlig dom. Man har satt ned foten. För detta ska (svenska) män, unga som gamla, in i fängelse. Utan att passera gå.

Ett fall för statistikens skull.

Och visst finns det fördelar med det, om man ser det ur en sann domstolsaktivists ögon. Det kommer se snyggare ut så, i statistiken, eftersom man slår samman alla sådana här så kallade våldtäkter med ‘riktiga’ våldtäkter och vid en uppdelning av gärningsmännen vill få sådana med etnisk tillhörighet att framstå som aningen mindre överrepresenterade. Och andelen som faktiskt fälls för brottet blir ju också en gnutta högre. Det kan verkligen behövas.

Verklig våldtäkt är något helt annat.

Låt mig med detta göra klart: ‘Riktiga’ våldtäkter, sådana som gemene man föreställer sig hur en våldtäkt ser ut, d v s uppenbart påtvingade och ofta med tydligt fysiskt våld eller hot om sådant, är avskyvärda. Överfalls- och gruppvåldtäkter är bland de vidrigaste övergrepp som kan begås mot en människa. Ofta används vapen och tillhyggen för att ytterligare skända offrets kropp, det handlar om ren tortyr där syftet är att förnedra och plåga så grovt man kan. Men dessa brott behandlas med en axelryckning av det svenska rättssystemet. De begås ju av den skyddade klassen. Sådana som påstår sig ha flytt från krig, våld och tortyr. Men som i själva verket bara har fört just sådant hit.

För polisen, BRÅ, domstolarna är verkliga våldtäkter något nedprioriterat.

Trots graden av allvar så läggs en mycket stor andel av fallen ned innan de ens går till rättegång. Huvudanledningen är att man inte anser att bevisningen räcker till. Man anser ofta att offrets berättelse är tillräckligt trovärdig. Och detta bekräftas förstås i de fall rättegång faktiskt hålls: i ett stort antal mycket uppmärksammade fall har domstolarna friat hellre än att fälla. Jag skrev om det här i november, som exempel på hur illa det ser ut både med polisens prioriteringar och med BRÅ, som förmodas vara deras tillsynsmyndighet, fastän båda styrs från Morgan Johanssons Justitiedepartement. Tre veckor senare kom f ö några modiga Linköpingsforskare och bekräftade i en mer djupgående undersökning det jag hade sagt, och en hel del därtill.

Den springande punkten: HD:s allt högre krav på bevis.

Totalt leder bara 250 av 5.000 anmälda våldtäkter till en fällande dom. Den siffran skulle minst kunna dubblas om polisen gjorde sitt jobb ordentligt. Man lyckas t ex bara säkra DNA-spår i 5% av fallen, och även då en misstänkt gärningsman är identifierad skrivs en tredjedel av fallen av i brist på bevis. Bara hälften av de misstänkta gärningsmännen tas in på förhör. Hur är det ens möjligt? Vi måste ha en viss förståelse för att polisen inte lägger ned så stor själ i detta. Dels för att de översvämmas av skjutningar och bombdåd, som de beordrats att prioritera. Dels för att de vet att det är närapå stört omöjligt att få våldtäktsmän (d v s riktiga sådana) fällda. HD:s beviskrav närmar sig löjets gräns, det enda man ännu inte ifrågasätter är säkrad DNA från sperma. Även om 5% är en uppseendeväckande låg siffra så är sådan inte sällan faktiskt saknad; de som begår sådana här brott är nämligen ofta mer intresserade av våld än av ‘sex’ och ejakulerar hellre sparkande och slående än vid annan kroppsberöring.

Straffsatser för grov våldtäkterna: lika låga som andelen svenska gärningsmän.

Lika märklig är bedömningen av straffsatserna. Det vanligaste straffet för grov våldtäkt är 4 år, endast 5 av 92 domar är över 6 år, enligt Joakim P. Jonassons undersökning, avseende drygt 4.000 sexbrottsdomar 2012-2017.

Enligt Joakim P. Jonassons undersökning så är det troligaste straffet för en ung man (under 23) som begått grov våldtäkt ungdomsvård i en eller några månader eller sluten ungdomsvård i 6-24 månader. Men se det gäller inte etniskt svenska 20-åringar och förstagångsförbrytare som begår ‘oaktsam våldtäkt’. Då är det ovillkorliga nio månader i fängelse som gäller.

För ‘vanlig’ våldtäkt är förstås straffskalan än mer lindrig. Om vi frågar oss varför, så är det svårt att hitta någon annan förklarande korrelation än den kraftiga utländska överrepresentationen. Enligt Jonassons undersökning begicks 84% av de grova våldtäkterna av utomeuropéer, och nästan 2/3 av asylsökande eller män med uppehållstillstånd. Bara 4,4% av överfallsvåldtäkterna begicks av svenska män. Av gruppvåldtäkterna stod utomeuropéer för 90%. Och gruppvåldtäkter mot män begås av afghaner (till 85%) och av iranier.

Brott begångna av skyddsvärda? Då ser feministerna mellan fingrarna.

Här är ett brott som alltså nästan uteslutande begås av de ‘skyddsvärda’, sådana som en sann domstolsaktivists hjärta blöder för. Här är offren ovidkommande, det är gärningsmännen det är synd om. Det helsvenska svin som råkat begå samma typ av brott har alltså turen att slinka in under samma paraply. Här får man verkligen ‘släppa loss’! Risken är liten för att åka fast, ännu mindre för att fällas. Och fälls man så är straffsatsen inte ens nödvändigtvis högre än för att under samlag med samtycke ‘oaktsamt stoppa snoppen i fel hål’. Har man inte hunnit bli fullt straffmyndig så kan man med lite tur sitta av tiden på familjehem.

Svenska män begår 17 gånger (= 1/0,06) färre överfallsvåldtäkter än medeltalet; palestinier däremot 10 gånger fler. Afghaner begår 1,83/0,06 = 30,5 gånger så många våldtäkter per capita som infödda svenskar.

Vem är det man våldtar? Jo, det är våra kvinnor. Våra barn. Inte deras egna.

Många kanske inbillar sig att offren oftast är nytillkomna kvinnor. Ungefär som man vid skjutningar mest ägnar sig åt att skjuta varandra – utom när vådaskott råkar träffa någon oskyldig. Tyvärr sätter lagens sekretessregler stopp för en möjlighet att kontrollera den tesen avseende våldtäkter i Sverige. Men den är av allt att döma felaktig. I en brittisk undersökning var över 90% av offren infödda brittiskor. Och detta bekräftas av Jonasson, som tittat på icke-sekretess belagda sexuella ofredanden. Ett brott som enligt Jonasson “sträcker sig ända från män som sänder penisbild till sin f.d. fru till pedofiler på badhus som tafsar småflickor på könet, från män som skriker könsord mot en kvinnlig kollega till taharush mot tonårs- tjejer på sommarfestivaler”.

Jonasson, s.36, angående offrens etniska bakgrund vid sexuellt ofredande.

Tre av fyra offer hade båda föräldrar födda i Sverige. Gärningsmännen har tvärtom en hög utländsk överrepresentation, dock inte lika stor som vid grov våldtäkt. Kort sammanfattat: det är våra kvinnor och barn de tafsar på, det är dem man våldtar. Förklaringen är sannolikt mycket näraliggande den som gäller det s k förnedringsvåldet: ett generellt hat mot svenskar ligger i botten.

Ingen utvisning i normalfallet. Och livstids sådan? Mindre än i 2% av fallen.

Men detta vill förstås inte våra kära domstolsaktivister kännas vid. Utvisning? Ha! I normalfallet yrkas inte ens sådan, åklagarna vill ju inte provocera i onödan. I nio resp sex procent av fallen för våldtäkt resp. grov våldtäkt blir det avslag, d v s nästan i ett av fyra vanliga våldtäktsdomar, där utvisning yrkats. Utvisningen är dessutom oftast tidsbegränsad (och strafftiden avräknas). Bara i två procent av fallen är den på livstid för vanlig våldtäkt. Vad avser grov våldtäkt så saknas sådana domar helt. Det sistnämnda visar också på en obegripligt inkonsekvent praxis även här; inte ens vad avser grova våldtäkter mot barn utvisas fler än 4% av våldtäktsmännen. Om man sedan lyckas eller inte med verkställigheten är nästa fråga. Den ger inte Jonasson svar på, men vi har inte någon anledning att vara optimistiska. Såvida vi inte är domstolsaktivister förstås.

Ni kanske tycker att min förklaring till dessa orimliga inkonsekvenser i rättsskipningen saknar täckning? Ni har naturligtvis rätt, såtillvida att jag inte har minsta antydan till faktiska bevis. Men jag anser inte att jag behöver några. Tar man till sig av vad den här hårresande statistiken säger, så lägger man givetvis bevisbördan på domstolsaktivisterna. Och därifrån har jag ännu inte hört ett enda ord som flyttar den tillbaka. Tvärtom.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad 4 kommentarer

Svagsint kvinna sätts bakom galler för lögn. Bra. Men domarna då? De som köpte lögnen?

Rättssäkerhet är att undvika att döma oskyldiga. Rättstrygghet är att döma de skyldiga så att resten av samhället kan leva säkert. I #orättssamhället-Sverige är det förstnämnda högsta prio när det gäller grova våldsbrott och utländska gärningsmän, svenska folkets behov av rättstrygghet spelar här ingen roll alls. När det gäller våldtäktsanklagade svenska ‘cis-män’ är det omvända lagar och praxis som styr.

Domstolsaktivister i båda ringhörnor på principlöshetens arena

I ena ringhörnan: Anne Ramberg och hennes domstolsaktivister. De där som inte kan ge grova våldsbrottslingar nog med rättssäkerhet. Det är dom som anser att fingeravtryck på handgranatssprinten och ett dussin ögonvittnen helt enkelt inte riktigt räcker till ändå.

I andra ringhörnan: Anne Ramberg igen. Samma domstolsaktivister. Men nu är det inte längre utrikesfödda gruppvåldtäktsmän och gängkriminella som står vid skranket utan svenskar, som anklagas för våldtäkt enligt Samtyckeslagen. Sådan våldtäkt som alltså inte består av våld, utan en upplevd känsla av tvång, ‘tvångstäkt’. En sådan känsla som mannen enligt lagen måste försäkra sig om inte finns innan han inleder sexuella handlingar. I dessa fall är rättssäkerheten inte längre viktig alls. En oskyldig hit eller dit, vad är den kostnaden, på det politiskt korrektas offeraltare?

Tvärtom har rättssäkerheten rent av lagstiftats bort – här är det den anklagande som definierar om brottet begåtts eller inte. Kvinnan: Jag kände så. Lagen: Ergo – ett brott begånget! Ingen kan säga om det är rätt eller fel annan än den som äger upplevelsen. Ingen annan kan heller säga om det är lögn eller inte. Att kvinnan skulle kunna vara psykiskt instabil, försmådd och hämndgirig eller bara en argsint politiskt driven radikal feminist är lika otänkbart att utgå ifrån i lagens förarbeten som vid rättsskipningen. Vad domstolen ska göra är att fastställa om mannen hade skäl att uppfatta saken så som kvinnan påstår nu i efterhand. Vilket ju vore lite lättare om det krävdes att kvinnan genom fysiskt motstånd eller verbalt gjort sin känsla klar för honom även då det inträffade. Men så är det ju inte. Även ‘brist på samarbetsvilja’ måste han ta i beaktan. Ja, även ett muntligt ‘ja’ ska han förstå egentligen är ett ‘nej’, om denna samarbetsvilja sedan saknas eller inte är tillräckligt tydligt demonstrerad.

Ja, visst är det klokt att spela in medgivandet på förhand unga män, och spara det. För anklagelser har lett till fällande domar även många år efter händelserna utspelade sig. Men hur romantiskt och sexigt är det?

Oskyldig till dess motsatsen bevisats? Glömd princip i sammanhanget sen år 2000.

Man kan tycka att Samtyckeslagen bryter mot all känd rättstradition. Ni vet, att man är oskyldig till dess motsatsen är bevisad och att ingen kan dömas mot sitt eget ord, såvida det inte finns teknisk eller annan bevisning som kan anses väga tyngre. Men tyvärr är denna lag snarare en kodifiering av en under 2000-talet redan satt praxis. Domstolsaktivisternas och Anne Rambergs praxis.

Det är denna som i all sin osköna solkighet träder fram i ett gammalt rättsfall som borde ha varit glömt och nedlagt för länge sen. Det beskrivs i Dagens Juridik som ännu en av dessa otäcka rättegångsskandaler, där en oskyldigs namn och rykte släpats i smutsen.

Citat ur DJ: ” Kvinnan hade redan vid samlaget varit införstådd med att det inte hade handlat om någon våldtäkt, men anklagelsen ”bara föll ur henne”, förklarade hon vid rättegången i tingsrätten. Sedan hade allt gått fort och det hade inte funnits någon möjlighet att ”ta sig ur det” eller ändra uppgifterna. Det kom därför som en lättnad när förundersökningen lades ned 2006.”

Anklagelserna lades alltså först på hyllan. Men sådana här typer av våldtäkter – och vita våldtäktsmän – är som bekant prioriterade uppgifter att komma åt inom rättsväsendet. Här lämnas ingen möda obesparad. Man skulle kunna tro att polisväsendet ägnar sin huvudsakliga tid åt att spela innebandy och hjälpa en och annan gumma över gatan när man får höra att man nio (9!) år senare börjat nysta i det olösta fallet igen. Det här var ju inte riktigt vad ‘offret’ hade önskat sig, men what the hey, jobbigt att behöva erkänna den nio år gamla lögnen, så kvinnan väljer att ljuga igen. Först under huvudförhandlingen kommer hon på bättre tankar. Då har Jonas* suttit fängslad i totalt sju månader:

I sju månader kan tydligen Jonas, en vit man, fängslas innan dom fallit. Medan häktning för vapenbrott ända till helt nyligen inte ens varit obligatoriskt – och det ska till mycket på fötterna för att låta någon gängkriminell sitta där i mer än någon vecka. Då kommer hans försvarare raskt till undsättning.

Ett förstört liv.

I #orättssamhället-Sverige så räcker det som ni vet inte med ett fängelsestraff vid vissa typer av brott – och för vissa gärningsmän. D v s de där cis-männen, som levt ett välordnat, skötsamt och skattebetalande liv innan. Det krävs att detta smulas sönder i alla sina beståndsdelar. Detta gällde redan före metoo – och det har inte blivit bättre sedan dess.

Men hur går det då med den som förorsakat detta förstörda liv, med en lögn? En anklagelse som liksom ‘bara föll ur’ det påstådda offret? Tingsrätten i Nacka kringelkrånglade sig fram till att “det var möjligt att undvika ett längre fängelsestraff och att kvinnan istället skulle dömas till en kombinationspåföljd med skyddstillsyn ihop med två månaders fängelse.” Domstolen pekade här på att kvinnan själv ändrat uppgifterna, att hon visat stor ånger och att hon idag dras med psykisk ohälsa, skriver DJ.

En svagsint kvinna. Politiserade domstolsaktivister. Och en politiskt korrekt dom.

Psykisk ohälsa. Tänk, det ante mig. Kvinnan framstår ju som alldeles uppenbart svagsint. På gränsen till brottsligt korkad, ja förlåt: över den. Men det gäller ju hela hennes beteende ända sedan den falska anklagelsen första gången kom över hennes läppar. Att det tog nio år för henne att fatta vilken skada hon förorsakat Jonas, innan hon förmådde att klämma ur sig sanningen, att samlaget skett med ömsesidigt samtycke, är ju närmast monumentalt trögt.

Men så tröga förväntar vi oss inte att domarna i en tingsrätt är. Betänk att det är en sådan kvinnas vittnesmål som denna motbjudande rättscirkus vilat på. Och molnets silverkant lika mycket på hennes samvete, som till slut fick henne att erkänna lögnen. Men det var något mer som krävdes dessutom, eller hur? Domarnas tvärsäkra uppfattning att de minsann kan tolka sanning alldeles utan stöd av teknisk bevisning, för att komma till det politiskt korrekta – och därför eftersträvansvärda – domslutet. Det var denna hybris som kastade ut Jonas från hans stadiga förhållande och ordnade arbete, hans bekantskapskrets, allt. För så allsmäktig är domstolsaktivisternas makt i #orättssamhället-Sverige. De kommer inte straffas för sin undfallenhet för de politiska strömningarna som råder i detta land. De kan t o m vara frivilliga medlöpare eller pådrivande. I så fall har de goda chanser att befordras.

HILDA, IDA, RUBEN och Legally Lady

Hovrätten ändrade alltså nu i veckan denna likaledes psykiskt ohälsosamma dom och dömer till 16 månaders fängelse istället för skyddstillsyn. Jonas har burit den påhittade skulden fram tills nu. Och inte med ett ord nämns den viktigaste anledningen till att detta var viktigt: vi måste förstås se till att visa att en lag och praxis som uppmuntrar till lögner – falska tillvitelser, som det heter på juridiska – också låter det passera ostraffat när sådana lögner faktiskt avslöjas.

NewsVoice 14/4 2015. Bertil Lindqvists förtjänstfulla avslöjande av de halvt skygga och rättsprincipvidriga nätverken.

Domare är i praktiken närmast oavsättliga. Detta är viktigt i ett demokratiskt system, eftersom de annars riskerar att bli den verkställande maktens tjänstehjon. Men vad händer när domarna frivilligt låter detta ske? När man beredvilligt underordnar sig den rådande politiska agendan och börjar driva politisk aktivism? Nätverk som Legally Lady, Hilda, Ida och Ruben har alla en sak gemensam: sina politiskt postmoderna värderingar. Sympati för massimmigration, mångkultur och radikal feminism är portöppnare och närmast krav för inträde. DESSA ORGANISATIONER MÅSTE FÖRBJUDAS, ALTERNATIVT DERAS MEDLEMMAR SLUTA ERBJUDAS TILLTRÄDE SOM DOMARE I SVENSKA DOMSTOLAR.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

*Jonas är ett fingerat namn.

Ur NewsVoice 2015, Bertil Lindqvists lista. IDA består uteslutande av domstolschefer.

Publicerad 1 kommentar

#Skurkregim

Gårdagens (19/12) intervju i Swebbv med Hans Jensevik är värd att tittas på fyra gånger. Utkristalliserar sig då ett ‘de fyras gäng’ som skall hållas ansvarig på Domens dag för vad de gjort och gör med vårt land. #skurkregim

Att inte göra något åt samordningsnummer åt upp till 870.000 okända identiteter? Det är medvetet gynnande av bedrägeri och svindleri. Vi har nu adresser där det finns flera tusen skrivna sådana ‘virtuella personer’. Det allra ‘bästa’ med de här numrena är ju att man med några sådana här på fickan kan vara precis var som helst och göra vad man vill samtidigt. Uppbära bidrag, smita från ansvar och skatt. Och rösta. Om det är någon av dessa som kör bilen som mejar ner dina ungar på vägen till skolan, så är risken stor att den ansvarige aldrig kommer hittas – för han finns inte. Vi kan glömma skatter som en virtuell person ska betala för arbete och verksamhetsvinster. Och om man vill fixa tänderna gratis är det bra att ha en sådan här identitet till hands. Då går det utmärkt. Och är man skriven på adressen i mer än ett år så kan man rösta i kommunen ‘där man bor’. Hmm, finns det ett samband här måntro?

Magdalena Andersson: utan åtgärd

*

*

*

2018: totalt 132.696

Att inte göra något åt en skenande invandring? En tredjedel handlar om Annie Lööfs anhöriga, en grupp som växer både absolut och relativt för varje år nu. Det rör sig om kvinnor, barn och gamla som är mindre utbildade än de som redan kommit hit, och med ännu mindre incitament att sysselsätta sig eller integrera sig. Återförening hemma i Afghanistan eller Somalia har inte ens diskuterats. Nästa tredjedel är s k arbetskraftsinvandring. Men i Sverige betyder det huvudsakligen om lågkvalificerade utan utbildning. Det räcker med 13.000:- i månaden för att få komma hit med sin fembarnsfamilj och för att klara livhanken måste man då förstås få bidrag. Ungarna har rätt till utbildning (kostar över 100.000 per barn/år), och har man uppehållstillstånd längre än ett år så får man rösta i kommunen där man är skriven. ‘Arbetskraftsinvandring’ används alltså som en smitväg in medvetet utformad för att det ska gå att etablera sig här utan asylprövning. Merparten av de 132.000 uppehållstillstånden handlar alltså inte alls längre om asyl till flyktingar, de utgör mindre än en femtedel. Och av dessa är ca 90% förtäckta ekonomiska flyktingar, som saknar verklig flyktinggrund. När de har befunnit sig i Sverige ett år så får de rösta. Och efter tre år blir de medborgare och får rösta även i riksdagsval.

Isabella Lövin: utan åtgärd

*

*

*

Att låta våra kvinnor våldtas utan att prioritera brottsbekämpningen? Att BRÅ används för att förneka verkligheten och skapa hittepåstatistik är nu känt och avslöjat. Men varför har man låtit detta ske? En högst reell ökning av våldtäkter, från 1 per dag 1975 till 21 per dag 2018 går inte att bortförklara, men man har medvetet låtit det ske. Och offren är svenska kvinnor, det är dem man våldtar, inte grannklanens flickor. Då riskerar man ju dels blodshämnd, dels är det inte dem man hatar och vill förnedra, det är svenskarna. En brittisk undersökning bekräftar mönstret: av 500 offer för överfallsvåldtäkter var det bara tre som inte var etniskt brittiska, samtidigt som gärningsmännen till nära 100% var icke-brittiska. En stor del av våldtäkterna skrivs av direkt, man tror inte på kvinnorna eller anser att vad de säger kommer vara så omöjligt att bevisa att man inte ens utreder. Av det fåtal som fälls är straffen i praktiken sällan över några månader i fängelse. Åklagare yrkar sällan på utvisning och domare dömer ännu mer sällan. Utvisningen är dessutom vanligen tidsbegränsad till fem år eller mindre; fängelsetiden avräknas. Har våldtäktsmännen hunnit bli svenska medborgare så får de fortsätta att rösta även om de skulle flytta utomlands. Skaffar de barn är dessa automatiskt svenska medborgare. Som får rösta när de fyllt arton. Och skulle de skriva på några hundra faderskapsbevis så är även dessa barn svenska medborgare. Som får rösta.

Morgan Johansson: utan åtgärd

*

*

*

Att låta skurkarna mjölka vårt bidragssystem? Att bidrag betalas ut frikostigt vet vi redan, det finns ingen hejd på vad svenska myndigheter anser berättigat. Bl a semesterresor för att besöka sina släktingar i s k krigszoner som uppgivits vara skäl för ‘flyktingen’ att få asyl. Gratis akut tandvård även för ‘papperslösa’ som egentligen borde avvisas. Enorma nybyggda boenden för månggifta män med flera hustrur och fembarnskullar i varje. Och så förstås sådant som inte ens räknas som bidrag. Människor som snällanställs på kommunerna för sysslor de inte är utbildade för, eller som uppfinns för att de ska få något att göra – och en lön. Ändå betraktas alltså detta som helt legitimt och formellt är de ju det också. Men att man härutöver betalar i grova slängar 18 miljarder, eller ‘mellan 11 och 27 miljarder’ varje år till rena skurkar. Sådana som inte ens enligt dessa generösa regelverk har minsta rätt till pengarna, det var ju en hyfsad nyhet. Sven-Erik Österberg, ordförande för Delegationen för korrekta utbetalningar från välfärdssystemen, fick en debattartikel införd i DN om saken. Den borde ha varit förstasideslöp, men doldes helt i flödet och har bara 25 kommentarer (läs den, och kolla själva, ingen betalvägg). Över 300 miljarder sedan 2005 antyder att siffran för 2018 är ännu mycket större. Och naturligtvis handrar det mycket om samordningsnumren. Per nummer och år handlar det om över 20.000:-. Samtidigt som svenskar granskas med lupp av Skatteverk och Försäkringskassa så har detta alltså fått pågå ostört i åratal. Detta är en olikbehandling som får den svenska demokratin att upplevas som ett hån. Och de gynnade, de ‘virtuella personerna’ gör ju samtidigt demokratin ‘en viktig gentjänst’ genom att rösta – på rätt parti. Man kan på goda grunder misstänka att detta är det främsta skälet till varför man låter detta fortgå.

Stefan Löfven: utan åtgärd

*

*

*

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad 1 kommentar

Är SVT skattefinansierad vänsterpropaganda? Fichtelius ger svaret.

Jag ska inte hålla er i spänning, svaret är ett rungande ja. Erik Fichtelius visar i sin intervju med Kajsa Norman, att SVT på alla sätt fortfarande är en propagandamaskin á la DDR. Det här är en intervju som bör ses, för den förtjänar att kallas skolexempel på hur en journalist agerar för att försäkra sig om att ‘rätt åsikt vinner’. Med sig i studion har han Kajsa Norman, som skrivit boken ‘En alldeles svensk historia‘, som handlar om de övergrepp som begicks på festivalen We Are Sthlm sommaren 2015, och som tystades ned – ända till dess en liknande händelse inträffade i Köln, Tyskland, ett halvår senare. Först då blev det fart på svensk mainstream-media och tillåtet att diskutera och t o m att agera bland myndighetspersoner och polis. Vad Fichtelius gör i sin ‘intervju’ är att helt sonika försöka lägga locket på igen.

I det åtta minuter och 19 sekunder långa klippet tillåts intervjuobjektet aldrig att tala till punkt, för så fort hon närmar sig en avgörande poäng, så avbryter intervjuaren/förhörsledaren. “Det fanns ju inga bevis!” “Det du påstår är ju oerhört tunt!” Fichtelius har ‘aldrig under alla sina år som nyhetsförmedlare’ varit med om att ‘något så illa underbyggt’ släppts igenom en seriös granskning innan det offentliggörs; han agerar som om han vore åklagare i en skådeprocess i det gamla Sovjet: fräser, hånar, misstänkliggör och drar sina egna slutsatser. Slutsatser som Norman oftast inte ens får chansen att försvara sig emot innan Obersturmbahnführer Fichtelius avbryter igen.

Kollugna Kajsa – en bedrift

Han håller själv låda under minst fem av de åtta minuterna, och visar sin gäst ett förakt och ohövlighet som verkligen inte förtjänar det tack han ändå får på slutet. Att Kajsa Norman på något sätt lyckas hålla sig för god för att provoceras och vid varje tilltal ger ett sansat och klokt svar är något av en överjordisk bedrift, själv hade jag varit nära att utdela en rak höger och det hade säkert gått fram i rutan på ett mindre fördelaktigt vis även om jag låtit bli. Kajsas lugn gör förstås den gamle clarteistkommunisten bara ännu surare – han inser ju att Kajsa tar poäng trots hans attacker. Och vad som uppenbart retar honom mest av allt är att Kajsa haft fräckheten att samarbeta i saken med ‘den högerextrema och främlighetsfientliga propagandasajten’ Nyheter Idag, och deras alldeles särskilt misshaglige journalist Chang Frick.

Detta omdöme blev SVT tvungna att korrigera, men inte mer än till att kalla tidningen för ‘invandringskritisk nättidning som står SD nära’, utan att ange källa för detta. Det är alltså ungefär som om man först kallat DN för ‘den vänsterextrema massinvandringskåta propagandablaskan’ och ändrar till ‘den invandringspositiva dagstidningen som står regeringen nära’. En sakupplysning som SVT aldrig ansett nödvändig att ge, oavsett hur korrekt den än är. Som Nyheter Idags redaktionschef Pelle Zackrisson så riktigt påpekar, det är inte skattefinansierade public service roll att sätta etiketter.

Helin hänvisar till ‘objektiva Expo’

Att Fichtelius dessutom ljuger och försöker ge tittarna intrycket av att ingen brottslighet överhuvudtaget förekommit på den beryktade festivalen eller i vart fall inte bevisades och därför (enligt Fichtelius) självklart inte heller borde ha rapporterats om, det var vad som ledde till att Granskningsnämnden fällde programmet. SVT:s programdirektör Jan Helin gjorde sedan ett försök att skyla över, istället för att uppriktigt be om ursäkt. Och när Helin hänvisar till Expo ‘som expertvittne’ som SVT kan använda sig av som källa för att fälla omdömen om vem eller vilka som förtjänar att kallas högerextrema, då förtjänar det faktiskt en fällning till:

”Tidskriften Expo är ledande i Sverige på att kartlägga den främlingsfientliga och högerextrema rörelsen i Sverige. Expo inordnar Nyheter Idag inom gruppen ’högerpopulistiska och högerextrema alternativmedia’, även om man medger att sajten är svårare att placera än vissa andra.”

Jan Helin, SVT:s svar till Nyheter Idag.

Att bara våga! Att vara så arroganta. Att låtsas som om denna vänsterextremistiska sajt skulle vara objektiva i sin syn på sina politiska motståndare! Man kunde ju lika gärna referera till Gudrun Schyman. Tricket användes senast för att svärta ned Leif Östling vid hans intervju på Swebbtv; Swebbtv fick en i princip likadan ‘recension’ av Expo, som sedan ‘okritiskt’ kablades ut i hela MSM. Tack vare det omdömet så framstod allt som Östling sagt som suspekt eller i bästa fall som icke omdömesgillt. Jag satte ‘okritiskt’ inom citattecken, för det är ett för snällt ord, en välvilligt ironisk omskrivning. Man undvek inte bara att ifrågasätta källa, för att man inte orkade eller förstod bättre. Nej, detta är en ytterst medveten politisk strategi.

Måtte Jan Helins uttalande bita honom själv och hela SR/SVT i häcken på det sätt de förtjänar. Minns detta, till efter regeringsskiftet. Då ska det spelas upp igen, men med Fichtelius och Helin på de anklagades bänk. Låt detta vara beviset som fäller dödsdomen för en skattefinansierad propagandamaskin, vars ansvar för var Sverige befinner sig idag är bara snäppet mindre än Löfvens och hans skurkregim.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

PS. Här om Kajsas bok, och en länk till akademibokhandeln, ett bra julklappstips:

»Kajsa Normans beskrivning av det svenska hyckleriet och dess paradoxer är mer medryckande än en thriller.«
The Times

Sommaren 2015, under musikfestivalen We Are Sthlm, utsattes tonårsflickor för sexuella övergrepp i publikhavet. Både polis och vittnen på plats förväntade sig stora rubriker i media efter händelsen. Istället: Total tystnad.

Ett halvår senare rapporterades om liknande övergrepp i Köln först då valde svenska medier att berätta om vad som hänt på We Are Sthlm. Varför dröjde det så länge? När reportern Chang Frick började nysta i historien skapades en kedjereaktion som kom att skaka om Sverige. Ingen ville ta ansvar för den uteblivna rapporteringen och media förnekade att de misstänkta förövarnas ursprung skulle ha påverkat bevakningen.

Sverige är ett land präglat av en konsensuskultur som få vågar bryta mot. Den som ställer sig utanför åsiktskorridoren utmålas snabbt som extrem. I sin internationellt hyllade bok skildrar journalisten Kajsa Norman insiktsfullt och övertygande den svenska konformiteten och hur den påverkar det offentliga samtalet.

»En alldeles svensk historia är ingen behaglig läsning, men en viktig sådan.«
Sigrid Rausing

»Det här är en gripande berättelse. Allt jag trodde att jag visste om Sverige är fel.«
The Spectator

»Kajsa Norman är en kraftfull författare.«
The Guardian

»Skriven i bästa Stieg Larsson-stil, men med skillnaden att allt är sant.«
The Telegraph India

»Hon skildrar en tystnadskonspiration av ett etablissemang som gör allt för att inte lyfta på locket över växande kulturella spänningar.«
Financial Times

Publicerad 4 kommentarer

‘De ensamkommande barnen’, ej att förglömma.

Nu lämnar de ensamkommande barnen skolan. Någon examen kommer de inte ta, deras karriär är redan utstakad. I tusental ansluter de till de kriminella gängen och går under jorden. Tack Annie!

Uppdaterad, ursprungligen publicerad 18/5

Någon som minns epitetet ‘ensamkommande barn’ längre? De som snabbt döptes om till kort och gott ‘ensamkommande’ fastän de kom i stora horder, alla från Afghanistan. Eller snarare, de flesta från Iran, där de bodde relativt gott och tryggt, men utan socialbidrag.
*
Det är de här som på bilden sitter på Medborgarhusets trappa, som nu beretts plats på svenskt gymnasium. Afghaner, som hör till de mest överrepresenterade av alla flyktingnationaliteter när det gäller grov kriminalitet, och då särskilt våldtäkter. Och det är samma som nu i allt högre utsträckning går under jorden, långt innan den formella utbildningen är klar. Man är nämligen väl medvetna om att man aldrig kommer klara av att ta godkänd examen, möjligheten att få stanna kvar är därför liten. Flera tusen nya rekryter på ett bräde att fylla på i de gäng som Löfven yrvaket nu påstår sig ska försöka göra något åt, med ‘hårda åtgärder’. En sådan vore ju att försöka ta fatt i de här i skolorna, innan de inte längre går att fånga.

Afghanerna har ett nationellt snitt på 84 i IQ. Det betyder att ganska exakt hälften av dem inte ens kvalificerar för militärtjänstgöring i USA. Däremot lite bättre i Sverige, eftersom vi sänkt mönstringskraven, med tydlig avsikt att försvaret bättre ska uppfylla mångfaldskvoten. I USA har experiment med att sänka kravet tydligt visat att det är kontraproduktivt; de svagbegåvade klarar inte att lära sig utan att binda alltför stora resurser för att lära dem, och når aldrig tillräckliga kvalifikationer utom för det mest basala.

Detta betyder också att ett mycket stort antal kan definieras som kognitivt utvecklingsstörda, så svagbegåvade att de kräver särskola. Något som också gäller 2 av 100 etniska svenskar, men upp till hälften av flyktingarna från de länder vi importerat nästa generations begåvningsreserv ifrån (främst Afrika söder om Sahara och i andra hand MENA).

Ett stort antal av dessa nytillkomna är analfabeter och de allra flesta saknar kompetens ens motsvarande grundskolan (en följd alltså inte minst av att de inte ens har förmåga att lära sig). Fat chance att dessa kommer fixa utbildningen när de sätts att börja i åttonde klass! Deras kvinnosyn är på en nivå som liknar stenåldern och även de som inte är fundamentalistiska muslimer (vilket många dock är) anser månggifte och kusingifte vara att föredra, samt att våld mot sin hustru är rimligt, särskilt om hon kommer på tanken att vägra sex. Många, sannolikt en majoritet, anser också att kvinnor bör täcka sig, helt eller delvis, och att de som inte gör det har sig själva att skylla för att de väcker mannens lustar. Nej, det är inte deras ‘fel’. De är inte födda med sådana idéer i huvudet. Det är bara den kultur de vuxit upp med, helt enkelt. En totalitär ideologi som kallas islam.

Och alla är förstås inte hard-core. Somliga av dem gör allvarliga försök att klara skolan. Men de andra fyller våra gymnasiekorridorer mest som tidsfördriv. Allt tack vare Annie Lööfs oändliga människokärlek. Jag måste tillstå att jag är mycket tacksam för att jag inte har döttrar. Vilka klädråd skulle jag ge dem? De tvingas ju frotteras med dessa. Obildbara, kriminella och islamister, utrustade med starka resentiment mot svenskarna, som ju har det så mycket bättre.

Och så ett och annat ‘ensamkommande barn’ på riktigt förstås. Oskyldigt med ett samvete rent som snö och med stora ambitioner om att bli en fullvärdig skattebetalande samhällsmedlem med svenska värderingar.

Varsågod och titta igen på bilden och se om du kan upptäcka barnet. Åldersgissar du bättre än jag?

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

https://brainstats.com/average-iq-by-country.html
http://www.friatider.se/l-g-iq-f-rklarar-varf-r-invandrare-inte-integreras

Publicerad 2 kommentarer

När brottsstatistiken formas för att stötta regimen så är rättssamhället illa ute.

Den här krönikan ska handla om hur det svenska rättssamhället undermineras från två håll: de kriminellas upptrappning – och rättsinstansernas oförmåga att möta denna. Och framförallt om hur man då går tillväga för att dölja misslyckandet. Inte minst när det gäller statistiken om det dödliga våldet. Anklagelsen är grav. Den kräver därför att man även belyser hur det går till på andra områden. Behandlingen av våldtäktsoffer och gärningsmän är ett sådant, som tydligt visar att statistikbluffen avseende det dödliga våldet är långt ifrån ett engångsfall. Jerzy Sarnecki har spelat en avgörande roll i desinformationsspridningen. Han är Sveriges under tre decennier okrönte diktator vad gäller torgförandet av verklighetsfrånvända uppfattningar om varför och hur det begås brott i Sverige. Ett av Sarneckis verktyg har varit BRÅ, och sådana som Maria Robsahm har sedan spridit alltmer förvrängda versioner av hans visdomsord vidare. Och istället för att vara en nagel i ögat på slöa poliser, så har Sarnecki valt att förbigå en alltmer uppenbar benägenhet att mörka med total tystnad.

Del 1. Sarnecki, BRÅ och våldtäktsstatistiken.

En av Sarneckis ständigt återkommande teser gäller anmälningsbenägenheten, som han påstår skulle vara huvudförklaringen till att främst våldtäktsstatistiken ser ut som den gör. Vad Sarnecki alltså vill få oss att tro är att det begicks mycket fler våldtäkter förr, men att ett enormt mörkertal gör att detta inte syntes i statistiken, som med tiden dock blivit alltmer rättvisande, eftersom benägenheten att anmäla har ökat. Men Sarnecki har aldrig tvingats sätta ned foten avseende när anmälningsbenägenheten skulle nått ikapp den faktiska brottsnivån.

Det ska inte behöva prioriteras. Detta är statens huvduppgift.

Om en ökad anmälningsfrekvens under någon period förelegat, så borde denna för länge sedan ha rensats ut som förklaringsmodell; sannolikt redan innan Sarneckis hegemoniska guldålder som kriminologorakel inleddes. Svenska kvinnor har senast sedan omkring 1970 uppfostrats så att de förstår att våldtäktsmannen bär hela ansvaret för sina dåd. Och eftersom invandrarkvinnorna, från kulturer där offret fortfarande skambeläggs, ökat som befolkningsandel, så borde Sarnecki ha konkluderat att detta lett till en sannolikt större obenägenhet att anmäla under senare år, som i sin tur innebär att de faktiska våldtäkterna under 2000-talet snarare ökat ännu snabbare än vad statistiken visar. Uppkomsten av parallellsamhällen där rättvisa skipas utan inblandning av svenska domstolar är ännu ett faktum som pekar i samma riktning.

Sarnecki anklagar indirekt svenska kvinnor för att ljuga om våldtäkt.

Sarnecki byter argument när det passar honom, och för att genomskåda honom måste man ställa honom till svars för vad som tidigare sagts. Nittiotalets Sarnecki hävdade att det var ‘lugnt’ då, att brottsligheten var en chimär; vilket gör det magstarkt när han nu påstår att det varit mycket värre – på 90-talet. För hur ‘lugnt’ kan det bli egentligen? Anmälningsbenägenheten fungerar på samma sätt, den kan inte användas i evighet med samma trovärdighet, någon gång måste vi ju benägenheten ha nått 100%. Sarneckis fortsatta tjat om denna kan i praktiken istället bara betyda att han indirekt anklagar de anmälande för att okynnesanmäla; en svårsmält slutsats som dock polisen verkar ha tagit till sig, eftersom man på senare år valt att nedprioritera utredandet. När polisen själva anser att de måste prioritera mellan två eller flera allvarliga brott så kan man tycka att den har inkompetensförklarat sig själv och det gäller förstås lika mycket de politiker som är polisens huvudmän. Men det skulle förstås se än värre ut om vi tog hänsyn till alla de brott som avskrivs efter att för syns skull ha utretts bara lite grand. Och så sent som i maj i år är ‘benägenheten’ fortfarande en viktig förklaring till anmälningsökningen enligt en rapport från BRÅ.

HD höjer beviskraven i grova våldtäkter, men har sänkt dem när inget våld utövats och där ord står mot ord.

Denna ständigt ökande anmälningsbenägenhet. Långt över 100%? BRÅ 2019, s.120.

Det finns en allmän uppfattning i BRÅ:s rapport, att HD gör en allt strängare bevisprövning. Detta bör i så fall påverka hela kedjan (rimligen även anmälningsbenägenheten, i alla fall på sikt): polisens motivation och prioriteringar, åklagarens benägenhet att gå vidare och underdomstolarnas praxis. Men det verkar vara helt främmande för BRÅ att kritisera domarna i HD på denna punkt; den nämns inte ens under åtgärdslistan. Intressant är också att konstatera att beviskravsskärpningen inte gäller de nya s k våldtäktsbrotten enligt Samtyckeslagen, dvs de där inget våld brukats och där paragrafrubriken alltså leder till missvisande sammanblandning – och svårigheter att följa tidsserien bakåt, liksom att göra jämförelser med utlandet (och därmed öppnas förstås nya möjligheter att förvilla allmänheten). En ‘särskilt utsatt situation’ är tvärtom en faktor som ökar sannolikheten för åtal, jämfört med om det rör sig om fysiskt våld eller hot om våld (BRÅ s. 10). Och av dessa ‘brott i tanken’ lyckas man fälla en tredjedel av förövarna (BRÅ s.121). Det går mer än ana den kraftiga inkonsekvensen i beviskraven, eftersom det i dessa fall så gott som per definition handlar om ord mot ord, d v s om hur en handling upplevs.

BRÅ 2019: särskilt sårbara kvinnor (främst sjuka, kognitivt lågpresterande etc) kan – så klart! – ha en högre anmälningsbenägenhet. s. 11. Min följdfråga: som också ökat över tiden?

BRÅ är förvånansvärt överseende med polisen usla track record. Trots att bara 250 av 5 000 anmälda våldtäkter (5%) ledde till fällande dom, så får polisen närmast applåder: “de allra flesta anmälningar kommer inte att kunna leda till fällande dom, oavsett hur bra polis och åklagare arbetar” hävdar man. Lite i skymundan konstateras ändå att antalet fällande domar skulle kunna dubblas om polisen gjort sitt jobb ordentligt. Och den slutsatsen låter som en kraftig underdrift när man läser rapporten. Själv förvånas jag över att man bara lyckas säkerställa DNA-spår i fem procent av fallen samtidigt som nästan en tredjedel skrivs av i brist på bevis – dvs då misstänkt gärningsman alltså identifierats. Bara i hälften av fallen förhörs den misstänkte (s. 11) och lika många avskrivs direkt efter att undersökning inletts – enligt BRÅ ‘helt korrekt’, och där man går vidare läggs nio av tio ned ändå, främst pga bristande bevisning – enligt HD:s höjda kravribba alltså.

i 31% av fallen har det inte hänt eller väcker utredningen tvivel.

Varför väcker så många utredningar ‘tvivel’?

SVT antyder att det viktigaste skälet till att utredningen inte går i mål är att målsäganden hoppar av. Men det är fel. Enligt BRÅ:s egen tabell ovan handlar det om 11% och som mest alltså en femtedel av den hälft av utredningarna som inte läggs ned direkt. Av tabellen framgår att lika många bedöms som okynnesanmälningar och att fortsatt utredning visar att ytterligare 20% kan vara det. Trettioen procent av totalen, som inte ens når domstol, för att våldtäkten inte är våldtäkt eller helt påhittad. Kan detta verkligen stämma? Att kvinnor ljuger/överdriver i nästan var tredje fall? Till detta kommer somliga av dem vi vet döms mot sitt nekande, varav en del också får upprättelse i efterhand. Det är alltså det här fenomenet som Sarnecki underförstått eller härledningsvis hävdar skulle ha ökat över tiden. BRÅ lägger till en brasklapp; man gissar att lagändringen 2018 skulle ha fått en del av ‘tvivlen’ att försvinna, dvs att det handlar om uppfyllande av brottsrekvisit som förut inte fanns. Men denna förmodan tycks vara helt tagen ur luften, för den utgör bara en fotnot utan stöd i materialet. I övrigt förbigår dessa siffror med största möjliga tystnad – det är förstås väldigt politiskt inkorrekt att vrida och vända på dem. För antingen så ljuger kvinnor mycket, mycket ofta. Och/eller så är det här en bekväm anledning för polisen att lägga ned utredningen.

Enligt BRÅ behandlas svenska misstänkta gärningsmän snällare. Källa på det? BRÅ själva.

BRÅ anser sig också ha hittat stöd för att etniska svenskar skulle utredas mindre omsorgsfullt än de med utländsk bakgrund. En ganska otäck anklagelse om domstolarnas bristande opartiskhet (s. 119), som väl i så fall också borde utredas och förklaras i detalj. Men BRÅ underlåter att visa stöd även för denna slutsats, som förstås annars är väldigt politiskt korrekt, bortsett från ljuset som den ställer våra domstolar i. Vad man inte nämner är ifall man jämfört likartade fall. Att etniska svenskar är kraftigt underrepresenterade i de grova våldtäkterna, medan de just gällande brott mot Samtyckeslagen relativt sett oftare är gärningsmän skulle ju kunna förklara skillnaden. Inte heller nämner BRÅ om den mindre omfattande utredningen ändå skulle ha lett till fällande dom. Vi kan alltså tänka oss att BRÅ använt fem fällande domar mot svenska gärningsmän ifråga om bristande samtycke, för att kunna påstå att utredningarna mot dessa varit mindre omfattande än i fallen med, säg, fem afghaner anklagade för grova överfallsvåldtäkter. I en utredningsrapport på 140 sidor är det för mig helt undermåligt att man inte anser det finnas plats att undanröja sådana misstankar om felaktig metod avseende en så central och kontroversiell slutsats.

SCB, BRÅ och Sarnecki skapar officiell citerbar statistik, som MSM inte anser behöver ifrågasättas.

BRÅ tycker polisen gör ett bra jobb. Så vem gör fel?

Och det är alltså så här statistik ‘skapas’ och blir till sanningar. Sådana som BRÅ och SCB är väl ansedda som rådataleverantörer; ja, även Sarnecki förstås. Härifrån citeras det utan att man behöver motivera. Såsom SVT:s artikel är exempel på. Någon tycks ha tipsat om att läsa just s. 119, för säkerhets skull, så att den där passusen om att etniska svenskar får påstodd särbehandling också kablas ut – jag betvivlar starkt att reportern annars skulle ha uppmärksammat saken. Och medan citatet inte kräver mer än en upprepning, så kräver ju mitt eget ifrågasättande ett helt stycke, som inte med samma trovärdighet kan hänvisas till, eftersom Sunt Förnuft är en okänd alternativt ‘suspekt högerextremistisk’ blogg, medan BRÅ och SVT av de flesta förutsätts vara neutrala och objektiva. Det är alltså mycket krångligare och tidsödande att försöka göra en invändning, och värdet av en sådan är sällan vad det förtjänar. Precis som SCB kör ut felaktig sysselsättningsstatistik ända tills en privatperson (jag) avslöjar dem, så fortsätter BRÅ och Sarnecki med sina hel- och halvfabrikats-lögner, det krävs att de blir påkomna med ytterst flagrant ljugande för att de ska göra reträtt och avbön, inte minst eftersom MSM inte gärna publicerar ett avslöjande.

Del 2. Det dödliga våldet.

Anmälda brott går bara upp. Lagförda brott nästan bara ned.

Maria Robsahms Motargument. När halvlögnerna inte räcker till.

Så finns det dem som vrider till halvlögnerna ett varv till. Det finns en sajt på nätet som heter Motargument.se. Den drivs av Maria Robsahm (fd Carlshamre), en 62-årig kvinna, utslängd från Folkpartiet 2006 efter att ha dömts för bokföringsbrott, därefter aktiv i Feministiskt Initativ. Med en lätt rättshaveristisk framtoning har hon bevisligen ljugit i frågor som rör vaccin och om Tino Sanandaji, som hon tycks hata mer än allt annat (läs gärna Uvells artikel om detta). Att hon också har skrivit ledare för DN, arbetat på Rapport och Aktuellt och suttit med i TV4 Nyhetsmorgon, fått göra en dokumentärfilm och ge ut en bok, kommer väl därmed i rätt ljus. Robsahm är som Uvell välformulerat uttrycker det “en hatbrunn av allt till höger om Miljöpartiet” och att hon var och är en vänstermedial gullegris gör henne farlig – hennes uppfattningar får stor spridning.

Inte minst raljerar Robsahm ofta och gärna över ‘dem som verkar tycka att det är värre att dö för en kula än för en kniv’. Död som död, mord som mord. Varför sjåpar vi oss då, ‘när det dödliga våldet som helhet minskar? Det är ju bara skjutningarna som ökar!’ Vi ska undersöka det påståendet. Men först måste vi invända mot hennes tes om mordvapnet spelar någon roll. Efter konstaterat faktum kan det tyckas vara egalt hur vi mördats; kniv, kulspruta eller bomb, sak samma. Men skillnaden är stor för tryggheten i samhället, och det inser de flesta. För att dö av knivvåld måste vi befinna oss alldeles intill. Det är kanske möjligt att springa ifrån våldsmannen om detta är hans enda vapen, eller vrida det ur hans hand. En kula kan vi råka träffas av även om vi står hundra meter bort. Och en bomb kan vi så gott som aldrig skydda oss mot, den slår blint. Det senare visar också på att våldet ändrat karaktär och blivit mycket mer hänsynslöst: det finns inga spärrar mot att oskyldiga ska drabbas eller inte. Även detta är goda skäl för oss att vara mer oroliga – och att dra konsekvenserna, genom att stanna inne.

Robsahm snickrar. Men har hon rätt?
Hon hämtar sina ‘fakta’ ur officiell statistik, SCB och BRÅ, så då måste hon väl ha rätt trots allt, eller?

Robsahm är ingen sådan som försöker hitta pros and cons, jag har aldrig läst ens ett försök att resonera och hitta sådant som talar emot hennes egna resonemang; för henne gäller det bara att ‘Motargumentera’ högern. Tyvärr är hon lika driven som hon är beredd att tumma på samvetet. Det går inte att, som Uvell gör i sin artikel, bara lämna sådan här statistik åt sitt öde, den måste bemötas, annars riskerar den att spridas vidare och bli en sanning. Trots att upplevelsen av otrygghet antagligen inte ha varit större i Sverige sedan grunden för det moderna rättsamhället lades på 1600-talet av Axel Oxenstierna, och är fullkomligt pulvriserad jämfört med hur svensken kände sig på 80-talet. Då behövdes inga trygghetsundersökningar, men tillräckligt många av oss levde då, för att vi ska kunna verifiera att det inte var allmänt förekommande att folk höll sig inomhus på kvällar och nätter för att de var rädda att bli rånade, våldtagna eller mördade. Ändå skulle enligt Robsahm det dödliga våldet då ha varit det högsta under modern tid. Just 1990 peakar diagrammets stigande kurva för att sedan sjunka tillbaka. Och om man, som Robsahm gör, helt sonika kapar de sista åren, så ser man knappt någon stigning alls i slutet. Det vi andra upplever, en kraftig stegring av våldsamheter – som förvisso bekräftas fr o m 2012, men som ändå fortfarande ser ut att vara lägre än 2007 – skulle alltså vara en synvilla?

Är det rätt att mäta ‘per invånare’? Vore inte per kvm mer korrekt?

Om det var möjligt borde risken mätas i förhållande till hur vi exponerar oss.

Om man bara tittar på den nedre grå kurvan ‘dödsorsaker’ och jämför direkt med Robsahm, som påstår sig ha exakt samma siffror som grund för sin graf, så ser man att Robsahms senaste puckel före nutid måste vara 2007, och att vi idag, i ett mer rättvisande diagram (hämtat från Sarnecki), ligger på samma nivå, inte som Robsahm försöker få det att se ut, en bit under. Om vi fortsätter att betrakta den kurvan måste vi dock fråga oss varför vi skulle bry oss om att dela ned statistiken per invånare, vilket kriminologerna är mycket noga med att göra – liksom förstås Robsahm. Tänk om regeringen var lika noga med att mäta BNP-ökningen på samma sätt vid internationella jämförelser, där vore det korrekt. Men det är det inte här. Mycket talar för att riskerna tvärtom har ökat i förhållande till hur ofta vi exponerar oss. Dels har ju som konstaterats, folk blivit mycket mer otrygga. Dels har inte minst ungdomar idag ett helt annat sätt att umgås; man träffas mycket oftare över internet än irl. Båda dessa faktorer innebär att vi håller oss inomhus mycket mer, ser oss för, tar färre risker. Detta tar kriminologerna sällan upp – och Maria Robsahm självklart aldrig.

Men även om vi bortser från ändrade umgängesvanor så är Sarneckis (och Robsahms) graf missvisande. Sveriges befolkning har ökat med mer än 12% bara sedan 2004, då vi blev nio miljoner. Men om jag promenerar hem efter nattskiftet, mellan t-banestationen och mitt hem i en miljonprogramslimpa i Rågsved, så är det lika många steg jag tar nu som 2004. Det är lika hög sannolikhet för att en slumpmässig kula träffar mig oavsett om det bor tio eller tjugo miljoner människor i Sverige, det är antalet avlossade skott som räknas. Ser vi alltså risken ur offrens och allmänhetens perspektiv så är antalet liv som släcks 12% fler, även när Robsahms och Sarneckis grafer inte visar någon skillnad alls. Att ett handeldvapen allt oftare används vid dessa dödsfall innebär att antalet slumpmässigt flygande kulor ökat ännu mer. Detta är högst reella anledningar till att otryggheten breder ut sig – ingen chimär, en realitet.

Domstolarnas ovilja eller oförmåga att ta hänsyn till rättstryggheten (för gemene man) istället för ett smalt fokus på rättssäkerheten (för att ingen oskyldig ska dömas); åklagarnas underlåtenhet att använda lagen för att yrka på de straff som är möjliga, bl a utvisning, och för att ens ta upp fall till prövning; polisens oförmåga att göra ordentliga utredningar och polisledningens ovilja att skicka ut patrullerande konstaplar som gör sig synliga; allt det är förstås också relevanta skäl att peka på. Bland många fler. Men bara ett av dessa har med statistik att göra. Nämligen polisens utredande. Det finns mycket som talar för att man systematiskt ‘bokför’ brott som icke-brott, och att det är därför som antalet lagförda rent statistiskt pekar nedåt inom flera brottsområden. Förutom våldtäkter, narkotikabrott och mord är det ju så det faktiskt ser ut, i alla fall justerat per capita och sett över längre tid. Undantagen är ju inte oväsentliga, men som jag påpekade ovan, avseende våldtäkter, så kan man misstänka att de verkliga brotten är betydligt fler och att ökningen av antalet anmälningar är mycket mer rättvisande än antalet lagförda. För vem tror egentligen på allvar att kvinnor skulle ljuga i ett fall av tre om att de våldtagits?

Dödsorsaksregistrets mord, dråp och vållande till annans död i förhållande till antalet anmälningar – två alltmer olika storheter.

Ta en ny titt på Sarneckis diagram, men betrakta nu den blå kurvan: anmälda mord, dråp och vållande till annans död. Gapet mellan denna och dödsfallsregistret har bara ökat år efter år, utan att Sarnecki ens bemödat sig om att kommentera frågan, BRÅ har istället för säkerhets skull vidimerat de officiella uppgifterna. Men för mig är det tydligt att någonstans kring 1990 förändrades incitamenten inom den svenska poliskåren så att det var viktigare att fixa till statistiken än att lösa brott. Brott som också blivit allt fler och svårare att lösa. Lathet, oförmåga och politisk korrekthet har sedan drivit på utvecklingen. Detta är kanske den viktigaste delkomponenten i eller rent av förklaringen till att välfärdssamhället – på riktigt – blivit ofärdssamhället. Det är svårt att säkert uttala sig om våldtäktsanklagelserna utan bättre forskning om saken (sådan som Sarnecki et al inte heller tycks vilja ägna sig åt). Men med dödsfall är det annorlunda. Dessa vet vi har inträffat. Visst kunde man tänka sig att det uppstår tvivel kring omständigheterna. Ibland formella fel, som att ett fall ska bokföras på ett annat år eller har begåtts i ett annat land. Men på det hela taget bör naturligtvis sådana fel vara få – och jämna ut sig över tiden. Mellan 1950 då registret upprättades fram till 1990 så är också skillnaderna små och ungefär lika stora, som förväntat. Men vad händer sedan? Här går kurvorna helt isär.

Anmälda misstänkta mord/dråp fortsätter uppåt, en klar trend ända sedan 1968. Mordfrekvensen ökar rent av exponentiellt – och efter 2009 så stiger den ännu snabbare. Det här är mycket alarmerande både kan man och borde man tycka. Men det gör inte BRÅ eller polisen. För när de utrett saken så sjunker istället mordfrekvensen, från 1990 ända till 2009, och ökningen därefter ser ju måttlig ut, justerad som den ju är per capita.

Så här går det till när dödligt våld skrivs av. Ur BRÅ:s rapport 2018.

Att av 627 anmälda fall av dödligt våld endast 108 kommer med i den slutliga räkningen är för mig uppenbart nys. BRÅ:s egen granskning lugnar mig inte alls. Den stora avräkningen sker i form av ett enkelt beslut ‘slutredovisningsuppgift’ och den verkar polis och domstol gjort till en systematisk papperskorg för balkongmord och andra tråkiga händelser som känns svåra att komma till rätta med. Totalt 330 fall som antagligen annars skulle ha landat i statistiken som ouppklarade. Tro f-n att det känns bättre för lön, position och mediarapportering om det istället konstateras vara vanliga godartade fall- och drunkningsolyckor. Som av en slump tycks ha ökat lavinartat mellan 1990 och nu, men som knappt ens förekom innan dess.

Jag säger som Emile Zola: “J’Accuse!”. Eller som Shakespeare: det är något ruttet – men inte i Danmark, utan här, i Sverige. Dödligt våld som inte ens förs till statistiken ökar otryggheten på två sätt: både genom den faktiska stegringen och genom en ökad – och fullt berättigad – misstro till det svenska rättssamhällets existens. Och den här avvikelsen gör att tvivlen även om all annan statistik om antalet lagförda måste ifrågasättas.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad 2 kommentarer

Polisbrutalitet för att skrämma regimkritiker till tystnad. Var? När? I Sverige, 2019.

Yttrandefriheten i Sverige är under våldsam attack, samtidigt som vår högsta juridiska nomenklatura inte tycks se några problem alls (se artikel från 15/10). Anmälda ‘åsiktsbrott’ har ökat från 44 till 2.508 på fem år. En följd av att ‘hatet’ ökat? Snarare för att regimen avlönar människor som Tomas Åberg, den notoriske Näthatsgranskaren tillika djurplågaren (ja, jag anser att det är relevant för oss att veta hans vandel, mht att han i egenskap av ‘god’ NGO betrotts med åklagarliknande uppgifter), för att odla angiverisamhället. Red Ice TV, en högerorienterad kanal med 330.000 prenumeranter raderades i förrgår från Youtube. Utan förvarning, utan motivering. 10 års hårt arbete upp i rök – och ännu en regimkritiker tystad. Ännu en konsekvens av regeringens påtryckningar på mediejättarna; någon liten god vilja måste ju de senare visa, i gengäld för all bortförhandlad elskatt till sina nya serverhallar. Och det är inte heller särskilt ovilligt man går Löfven och Morgan Johansson till mötes. En visselblåsare och fd anställd på Google kallar den multinationella jätten för ‘en orwellsk mardröm och censurmaskin’. Men alla sajter som publicerar hans vittnesmål blir systematiskt avmonetariserade av Google – dvs man straffas med sanktioner som gör det omöjligt att tjäna pengar. Lika entusiastiskt ställer facebook upp. En av mina fb-vänner stängs av från att dela bara sekunderna efter en hel månads lika omotiverad avstängning. Man bryr sig inte längre om att åtgärden avslöjar ett totalt förakt för rättssäkerhet och rättvisa, tvärtom: man vill visa att man inte bara har makten att göra så, utan att man också känner sig helt fria att utnyttja den.

Fria Tider 18/10
Fria Tider 18/10
Fria Tider 18/10

Axplocket av rubriker på Fria Tiders förstasida är från ett och samma tillfälle, i fredags kväll, och de är alla lika obehagliga bevis för att Sverige går åt fel håll – rasande snabbt. Vad som är än mer skrämmande: inte något av detta anses förtjäna rubriker i MSM. Jag har kollat de stora drakarnas nyhetsflöde under helgen. Inte ens bland ‘radannonserna’ kan gemene man råka få höra om dessa rättsövergrepp. Och detta gäller förstås även huvudämnet för denna söndagskrönika: dr. Bilyana Martinovski och hennes kamp för våldtäktsoffren och för yttrandefriheten – och den förföljelse hon utsatts för på grund av detta. Förföljelse som nu övergår i fysiskt våld.

Rubriken som jag först ville hoppa över

Exemplet Martinovski ger oss anledning att oroas över att övergreppen nu går ett steg längre än förut. Ett mycket viktigt steg, som snabbt riskerar att eskalera den redan explosiva polarisering som vårt land drabbats av. Att man börjar använda fysiskt våld för att tysta systemkritikerna. Och det är svenska staten – polisen – som står för detta. Det var en sådan där rubrik… jag ville nästan instinktivt hoppa över den, för att den kändes för overklig, för osannolik. Ett sådant där klickbete, som garanterat kommer göra en besviken, antingen för att man offrat sin tid på trams, eller – än värre – för att det faktiskt är sant. Som Katerina Janouch skriver om saken: nyp mig i armen. Det är svårt att få det att gå in! Men jag klickade ju. Och fångades av en historia som bara inte får vara sann. Inte i mitt Sverige. Men som, ju mer jag läste bara blev alltmer omöjlig att skjuta ifrån mig.

Bilyana Martinovski – internationellt erkänd forskare

Ph.D. Bilyana Martinovski.

Docent Bilyana Martinovski är inte vem som helst. Hon är en erkänd forskare, fram till förra året adjungerad professor och docent vid DSV, institutionen för Data- och Systemvetenskap vid Stockholms Universitet, och med tidigare forskningstjänster bl a i USA. Hennes forskning är framtidsinriktad, med fokus på interaktionen mellan människa och maskin. Naturvetenskap alltså, inget hokus pokus; frågeställningar som bl a har stor bäring på hur artificiell intelligens kommer att påverka vår framtid. Året var 2017 när Martinovski bestämde sig för att pröva om våldtagna kvinnor är mottagliga för en behandling utvecklad i USA mot posttraumatisk stress. Hon upptäcker till sin förvåning att en sammanställning att utgå ifrån saknas, i det av statistiken annars så förlovade landet Sverige. För perioden 2013-2016 beställer hon därför förundersökningsärenden, alla som involverar våldtäktsanklagelser i någon form, från tingsrätterna. I den halvtimmeslånga intervju jag tagit del av konstaterar hon: “I was stunned. Sweden is a small country, 10 miljon people!” Resultatet överrumplar henne för att materialet visar sig vara närmast oöverskådligt stort: 50.000 ärenden. Och hennes egen slutsats efter att ha grävt vidare är dessutom att “this was probably less than half of the total!”; även grova våldtäkter skrivs nämligen ofta av redan innan de går till förundersökning.

Våldtäkter i Sverige: 50.000 anmälda, 843 dokumenterade fällningar

När det under 2018 görs en undersökning publicerad i media avseende fällande domar, får man bara ihop 843 stycken (jfr videon, ca 12:40), för åren 2013-2017. Martinovski störs inte bara av den uppseendeväckande diskrepansen i relationen anmälningar mot fällda gärningsmän. Hon reagerar också på hur andelen etniska gärningsmän (58%) presenteras på ett missvisande sätt, genom att andra generationens invandrare inte inkluderas, andelen skulle alltså vara högre med ett rimligare sätt att räkna. Hon poängterar att andelen beträffande grov våldtäkt är ännu högre, men att den officiella statistiken är svår att tolka: dels för att ‘gruppvåldtäkt’ inte ens existerar som begrepp och därför inte kan registreras, dels för att den breda svenska definitionen av våldtäkt gör det så svårt att särskilja sådana offer som hon är intresserad av; utsatta för fysiskt tvingande våld, från upplevda övergrepp utan att våld eller uttalat hot om våld har förekommit eller behöver ha konstaterats för att falla in under den formella brottsdefinitionen.

GangrapeSweden.com

Martinovski går därför vidare och stöter, av ren slump, på en sajt på nätet; GangrapeSweden.com. En öppen databas med domar avseende gruppvåldtäkter. För Martinovski är detta en möjlig guldgruva ur forskningssyfte. Hon vill nämligen belysa hur grovt och sadistiskt våld kvinnorna utsatts för utöver det påtvingade könsumgänget, och ser dessa offer som idealiska testpersoner för de behandlingsmetoder hon vill testa. Slumpvis utvalda fall verifierar att rådata i sajten är korrekt återgivna och Martinovski känner sig därför trygg i att kunna använda databasen. En föreställning vars blåögda naivism framgår allra tydligast av att Martinovska öppet twittrar om sina fynd, sina åsikter om dem – och var de gjorts.

Det skulle hon inte ha gjort. På universitetet sitter nämligen en viss Kajsa Klein, timanställd som ‘mediestrateg’. Sannolikt i den kapaciteten blir hon varse Martinovskis twittrande. Klein är sedan 2016 medlem i #jagärhär och hennes reaktion är att GangrapeSweden är en sajt som måste stängas. Vilket Martinovski motsätter sig. Det må vara osagt om det sedan beror på att antagonism uppstått, om det har med Kleins befattningsbeskrivning att göra eller på hennes roll som medlem i #jäh, men Klein bestämmer sig hursomhelst för att anmäla twittrandet till institutionschefen, Uno Fors. Klein är uppenbarligen övertygande, för Martinovski skiljs omedelbart från sitt uppdrag, utan föregående diskussion eller möjlighet till genmäle. Det här händelseförloppet bekräftas i senare utbegärda mail, enligt Martinovskis uppgifter. Hon har alltsedan dess, på grund av denna affär, hindrats att ta ny anställning och förvägras publicering av sina forskningsprojekt. Detta beror enligt henne själv på att #jäh fortsätter smutskasta henne, kallar henne för nazist och högerextremist och sprider dessa uppgifter inom hela den svenska akademiska världen. Hennes ambition att hjälpa gängvåldtagna kvinnor har därmed gjort henne till en paria.

I Sverige gäller det att rädda sitt eget skinn

GangrapeSweden stängdes.

Men stopp ett tag nu! Det var ju samröret med GangrapeSweden, inte hennes ädla ambitioner som fick henne på fall. Det förstår ju varje svensk att en sajt som heter GangrapeSweden inte kan vara rumsren! Och att man måste passa sig noga för vem man affilierar sig med. Uno Fors insåg det genast, hans snabba reaktion var med stor sannolikhet nödvändig för att förhindra ett mediadrev mot universitetet och – framförallt – mot honom själv. Det spelar så klart liten roll vad som är formellt rätt här; det handlar om att rädda sitt skinn. För i Sverige är det inte längre det sagda som är så viktigt, som vem som säger det. Universitetet hade (med Kleins medverkan?) gjort en sökning som bekräftade kontakterna med den obskyra sajten och människorna som drev den. Hur kunde Martinovska vara så naiv att hon inbillade sig att hon skulle få en vetenskaplig undersökning publicerad baserad på vad som stod här? Det var inte alltför svårt att få fram att det var Nordfront, dvs NMR, nazisterna, som stod bakom. Då hjälper det inte hur mycket man än bedyrar att man själv är antinazist, eller hur sant det än är att nazisterna står för nationalsocialism, dvs kollektivism, och i grunden alltså är vänster, inte höger. Ingen rök utan eld, tänker Sverige; Martinovski har ju dessutom själv bekräftat sin källa och vågat kalla den för sanningsenlig. I vårt svartvita land är det en omöjlighet att stå på ‘den goda sidan’ och säga så. Vad som sägs av en nazist blir alltid per definition lögn. Och andra som upprepar den blir nazister.

Martinovskis naivitet – som hon fått plikta dyrt för

Ja, det var naivt. Men jag behöver bara gå till mig själv för att svara på hur det kommer sig att Martinovski handlade som hon gjorde, utan att vara åsiktsfrände med NMR – vilket hon för övrigt å det bestämdaste förnekar. Man behöver faktiskt inte vara dum i huvudet för att vilja inbilla sig att sanningen är viktigast. För mig är det en livsprincip, så svår att sudda ut att den ofta riskerar att fördunkla min klartänkta rationalitet. Jag kan objektivt veta att jag får problem när jag refererar till källor som Nya tider, Fria tider eller Samnytt; att det brännmärker mig i mångas ögon. Läser man Wikipedia om dem så blir man mörkrädd. Där är Sveriges åsikt. så ser den ut både i etablissemang och breda folklager. Och den innebär att jag kommer få plikta för min referens – att dörrar stängs, umgänget begränsas och att jag får obehagliga ögon riktade mot mig. Men om jag anser mig ha kontrollerat sanningsinnehållet på ett nöjaktigt vis, så är det hart när omöjligt för mig att låta bli ändå. Särskilt när det saknas andra källor. Vilket det oftast gör när det gäller kontroversiella frågor, eftersom MSM konsekvent undviker sådana. I Martinovskis fall finns det ytterligare två ‘förmildrande’ omständigheter: dels uppfattar jag henne som besjälad av en önskan om att hjälpa de djupt traumatiserade våldtäktsoffren, som hon mött och drabbats av medlidande för. Dels hennes relativt korta tid i Sverige. En kulturell bakgrund som inte förberett henne tillräckligt på vad som var ‘problemet’. Det senare hade gällt även en svensk från 1990-talet, om denne skulle ha gjort en tidsresa hit. Ja, det hade sannolikt räckt att hoppa över de två-tre senaste åren för att bli helt ur stånd att bedöma situationen korrekt: vi är idag ett samhälle långt bortom de demokratiska principer som rådde här under den senare halvan av 1900-talet. Och det har gått fort utför.

Avstängningen – av allt att döma på livstid – från en fortsatt akademisk karriär i Sverige, får naturligtvis Martinovski att reagera. Ilsket och förtvivlat twittrar hon om vad som inträffat. Uno Fors tvingas lämna ut sina mail och när Kleins namn visar sig förekomma i dessa bekräftas Martinovskis misstankar, hon konfronterar Klein. Martinovski tar reda på mer om Klein och hennes nätverk, och börjar inse att hon har med en extrem aktivist att göra. Klein är vad hon själv kallar sig, ‘kosmopolitisk demokrat‘, en omskrivning för att aktivt arbeta för att bringa västvärldens demokratier på fall och införa ett globalt överstatligt styre.

Kajsa Klein – det är ju hon som har fått lida…

Kajsa Klein för nio år sedan. Då hon höll på yttrandefriheten.

Jag kunde inte låta bli att bli nyfiken på denna Klein, som framstår som märkligt motsägelsefull. Det finns klipp med henne från 2009, då hon är emot statlig reglering av internet (se flashbacklänken nedan). Sju år senare går hon alltså med i #jäh för att själv ägna sig åt samma censur hon förut motsatt sig. I en länk från Levandehistorias paneldebatt är hon med som ett ‘offer för näthat’. Det är mycket lärorikt för den som vill förstå hur man resonerar och den som vill behöver bara lyssna i sju minuter, från 27:40. Här beskriver Klein sin sida av saken. Så blev jag övertygad? Kanske hade jag åtminstone börjat tvivla, om jag inte först lyssnat på Martinovski. Klein är en duktig manipulatör och hon låter ibland på gränsen till gråtfärdig. Så mycket har hon fått lida. Vältaligt för hon åhörarna genom sina genomlidna två sista år under vilka hon utsatts för en ännu pågående förtalskampanj. Efter sju minuter då hon lagt fram sitt case, gissar jag att Klein faktiskt har lidit. På samma sätt som den fällde brottslingen. Konsekvenserna av hennes handlande har varit långt ifrån önskvärda – för Klein själv – och hon skulle nog ha låtit sina angrepp på Martinovski – och framförallt på den numera stängda sidan GangrapeSweden.com – vara ogjorda om hon kunnat.

Partsinlagorna vägda mot varandra

Jag vet förstås inte exakt vad eller vem som fått Klein att lida. Men i själva sakfrågan vågar jag uttala mig. Med båda partsinlagor i vågskålen är det mycket som jag kan konstatera som inte hänger ihop i Kleins vittnesmål. Någon förklaring på Martinovskis förföljelser ger hon aldrig. Att Kleins problem främst, helt eller delvis kan härledas till nazisterna som fått sin hemsida nedstängd, det nämner hon inte alls, gissningsvis för att hon är rädd för dem på riktigt. Ingen frågar heller efter sådan logik, och den behövs ju heller inte eftersom Martinovski beskrivs som en fullfjädrad psykopat med starka tendenser till schizofreni. Men för mig som faktiskt lyssnat till Martinovski gör ju den beskrivningen tvärtom bara att Klein förlorar trovärdighet. Det är också klart att förföljelsen borde ha framstått som mer förklarlig även för auditoriet på Levandehistoria, om Klein nämnt något om den föregående konflikten, somliga måste ändå ha undrat. Att Klein avstår ifrån att berätta kan bara förklaras av att hon inser att den berättelsen ligger henne i fatet. På frågan om hur #jäh ‘stöttar’ mot näthat, är hennes svar lika undanglidande: man bara “gillar den som hatas och ger positiva kommentarer” – inte ett ord om massblockeringsattackerna, syftande till att stänga av åsiktsmotståndare. Och att stänga ned sidor. Eller hur man går på deras arbetsgivare och försöker få dem sparkade. Klein är väl medveten om att sådan aktivism måste hemlighållas för den stora massan, som troligen skulle ha invändningar, oavsett vilka bevekelsegrunder hon för fram.

Martinovskis redogörelse för Kleins radikala aktivism i USA återkommer så i mitt minne; hur Klein samlat utländsk finansiering för att motarbeta valet av Trump som president, vilket självklart är olagligt, både i USA och här hemma. Klein bekräftar indirekt dessa handlingar med sina nedsättande kommentarer om hur Martinovski skrivit brev till Trump och försökt få FBI att intressera sig för henne. Detaljerna är avslöjande och ger i själva verket mer trovärdighet åt Martinovskis uppgifter, återigen för att jag till skillnad från publiken på Levandehistorias paneldebatt faktiskt sett och hört hur sansad Martinovski faktiskt är. Klein hävdar också att de påstådda trakasserierna mot henne bär antisemitiska förtecken. Hon påstår att Martinovski pekat ut henne för att hennes efternamn skulle ge judiska associationer – men säger inte rent ut att hon skulle vara judinna. Eftersom jag själv inte ens tänkt i sådana banor, och eftersom varken Kleins utseende eller något annat avslöjar en sådan etnicitet, får jag känslan av att hela det judiska påbrået är en påhittad efterhandskonstruktion. Martinovski har heller under en halvtimmes intervju inte nämnt detta med ett enda ord.

Så, vem är egentligen psykopaten?

Efter Kleins offerredogörelse vidtar en diskussion i panelen om hur ohörda sådana som Klein är – inte minst av polisen. Själv hävdar hon att Näthatsgranskaren är rätt fora om man vill veta mer om hur polisen (inte) agerar. Djurplågaren, ni vet. Ja, om jag inte hade känt till hans bakgrund, så hade jag kanske köpt det, precis som auditoriet. Kvinnor och minoritetsgrupper är de mest utsatta – den obevisade identitetspolitiska floskeln sitter förstås helt rätt och följs av fler instämmande hummanden i auditoriet. Liksom till hennes övriga förslag: Polisen måste prioritera detta! Kompentensförstärka. PBS-lagen (som reglerar plattformägarnas ansvar) bör ‘utvecklas’. Grovt förtal bör läggas under allmänt åtal. ‘Informationsarbete’ i skolorna. Pengarna på nätet måste man börja titta på: gå på annonsörerna, som ‘finansierar hatet’. Klein står alltså idag för diametralt motsatta åsikter i förhållande till vad hon gjorde tio år tidigare. Det är faktiskt rätt kusligt. Vad är det som har hänt med denna människa? Och jag kan inte låta bli att fråga mig: vem är det egentligen som är psykopaten här? Manipulatören som fick Uno Fors att ställa en välrenommerad forskare på bar backe. Som stängde GangrapeSweden och som rör sin publik med tårar, som kanske även lurade mig själv nyss? Som vi ska se så har hon också – återigen – lyckats få sin vilja fram.

Polisbrutalitet

Paneldebatten ägde rum i början av oktober. Bara två veckor senare möts Martinovski av ett polisuppbåd på Arlanda, just hemkommen från semester i Egypten. Inte mindre än sex uniformerade poliser har avdelats för se till att hon inte smiter undan lagens långa arm. Anledning? Det får hon inte veta. Så här återger Martinovski sin upplevelse av vad som sedan följer: ett enda långt flagrant övergrepp avseende hennes mänskliga och lagliga rättigheter. Man skiljer henne med våld från hennes resesällskap. Hon kroppsvisiteras, hårdhänt – man tar henne på och mellan brösten, man DNA-topsar henne, som om hon varit en terrorist och förvägrar henne advokat vid förhör – som inleds först efter midnatt. Ine förrän då får hon veta vad hon anklagas för. Förtal av Kajsa Klein.

Ur Samnytt. (Nej, DN har inte skrivit om detta, så varifrån ska jag hitta källa?)

Detaljerna är alltså Martinovskis egna uppgifter. Och återigen, vad som försiggått sedan Klein fick Martinovski sparkad vet jag ju inte. Det centrala här är att anklagelsepunkten fortfarande är just förtal, ingenting mer. Och polisen har inte givit någon annan version, man har tvärtom bekräftar gripandet. Det är den s k Demokrati- och hatbrottsgruppen i Göteborg som leder utredningen och även Säpo är tydligen ‘informerade’. Naturligtvis är själva gripandet det mest uppseendeväckande. I Samnytt beskrivs det av en anonym polis som en ‘störd’ omfattning mot vad som är både rimligt och normalt, och som ‘läskigt’ mht hur mycket annat viktigare det finns att göra, hur groteskt man utnyttjar polisens trånga resurser. Oavsett hur domstolen kommer göra sin bedömning, så är det fråga om massivt övervåld. Inte bara på Martinovski, utan på den svenska yttrandefriheten.

Fakta på bordet

Låt oss ta ett djupt andetag och försöka betrakta det här med neutrala ögon. Den påstådda polisbrutaliteten skulle förstås kunna vara just påstådd. Men åtminstone de detaljer jag redogör för är många vittnen till; antalet poliser och bilar, val av tillfälle och förhörsmetod utan advokat, allt det bär faktiskt trovärdighetens prägel eftersom de är lätta att motbevisa. Även om det skulle kunna vara en överdriven dramatisering så finns det ingenting som talar för att detta i grunden är uppdiktat. Den sansade och intelligenta person som Martinovski ger intryck av att vara i intervju motsäger den möjligheten på varje punkt.

Macron drog sig inte för att slå ned upproret. Hur kommer Löfven att göra?

Men då återstår frågan: varför gör polisen så här? Är detta medveten taktik avsedd att skrämma Martinovski? Oss alla? Jag kan tänka mig att det finns enskilda poliser och i ledningen, som har just den agendan. Men jag tror också att de flesta av dessa har en vrångbild av vad som pågår där ute. För den som orkar lyssna vidare på Levandehistorias debatt så är det en hårresande skevhet i den ju längre den fortsätter, direkta och uppenbara lögner sprids utan motsägelser: i den sista fasen blir man mycket lik en troende sekt där avvikande mening inte tolereras. Klein tas på orden utan att någon ifrågasätter det minsta. I auditoriets ögon finns det inga tvivel om att hon är ett offer. Uppgiften om att man måste vara rik för att driva förtalsfrågor i domstol är tagen från luften, eller kan i vart fall knappast ha hämtats från tiden på Näthatsgranskaren, där Klein ‘glömmer’ att nämna att hon varit anställd; hon borde alltså veta att det i själva verket inte kostar någonting att dra människors heder och ära i smutsen. Och hennes meddebattör i panelen får lika oemotsagd påstå bl a att det är det högerextrema våldet, inte det islamistiska, som tar flest liv i Sverige (från 52:00 i videon). Man kan riktigt känna hur gruppen hetsar upp sig till den grad att ingen i rummet längre är särskilt intresserad av den yttrandefrihet som Klein klädsamt – fortfarande! – säger sig vilja försvara. Att hon efter att ha lagt fram sitt case kan avslöja att flera av de elaka twittrarna (Jaså, var de flera? Vilka då?) fått sina konton stängda under de två år hon förföljts; detta blir sköna, hoppingivande segrar för åhörarna – inte de uppenbara motsägelser i Kleins logiska sakberättelse som de är för mig. Och att panelen beskriver kampen mot den lede fi som whack-a-mule, där det bara gäller att slå så många som möjligt så hårt och snabbt det går, det är onyanserad pöbelretorik som ingen reagerar för. Kleins offerbild har inte bara accepterats som 100% sann, metoderna hon står för är garanterat lika accepterade; skulle hon efter debatten avslöja hur långt #jäh faktiskt går i sin aktivism, så skulle deltagarna sannolikt bara applådera.

Polariseringen och hotet mot yttrandefriheten

Ingendera sidan brukar vara särskilt pigg på att lyssna på den andra. Den som ändå gör det, som jag försökt göra här, och lyssnar på båda, har faktiskt lätt att döma i det här fallet – till Martinovskis fördel. Men de som inte lyssnar på någon annan än Klein har lika lätt att göra det – till Martinovskis nackdel. De flesta i pk-majoriteten är just så omedvetna om vad som pågår, och därmed lättpåverkade, så som vår regim vill att de ska vara. De, liksom poliser som är med i hatgruppen, är matade med uppgifter från sådana som Klein och de ifrågasätter henne inte. Martinovski däremot har de varken läst eller hört.

Katerina ställer rätt fråga.

Det faktum att allmänheten nu börjar bli medvetna om hur illa det ser ut i Sverige betyder tyvärr inte alls att man är lika klar över hur det ser ut med yttrandefriheten. Det är faktiskt tvärtom, eftersom den förtryckande trenden är så stark och tilltagande, på så kort tid. Det är regimens desperation i upplösningen vi ser; man är så uppenbart handfallen inför den kris man står inför; laglösheten och våldet, integrationen, demografin och nu även ekonomin.

Den desperation som drabbar råttor inträngda i ett hörn slår gärna blint tillbaka. Vi som säger sanningen är idag ansedda som en ännu värre fiende än vad vi var igår. Makten hatar oss och man är rädd på samma gång. Då använder man gärna alla möjligheter man kan för att försöka tysta och sparka nedåt. För det är man van vid – och man är lika van vid att det fungerar. Det kommer det inte att göra den här gången, eftersom verkligheten är på vår sida. Men den enfaldiges respons är alltid mer av samma, när det inte går som man vill. Vi kan därför förvänta oss att den här typen av övergrepp kommer bli fler och ännu värre, innan det blir bättre.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Dr Bilyana Martinovski on censorship and rape stats in Sweden, en halvtimme väl värd att lyssna till 

Panelsamtal på Levandehistoria: Nätet och demokratin, hot eller möjlighet? (Klein talar ut under 27:40-34:50)

Övriga källor:

Nya Tider 2017 om hur Martinovski förlorar sitt arbete

Nya Tider 2018 – Både Uno Fors och Kajsa Klein ljög

Flashback om Kajsa Klein

Samnytt: anonym poliskälla som beskriver ingripandet på Arlanda som unikt övervåld

Katerina Magasin – vad är en diktatur?

Publicerad Lämna en kommentar

Undvik spekulation – du vet ju inte vem gärningsmannen är


Ännu en kvinna överfallen i Rågsved där en serie våldtäkter skett under den senaste tiden. Under knivhot försökte mannen tilltvinga sig sex även med Sara, som kom hem från nattjobb vid 4-tiden på morgonen. Men Sara hade tur och fick hjälp av närboende som hörde hennes rop på hjälp. Nu vill hon inte gå ensam i mörkret igen. Men vad ska hon göra, när hon jobbar natt?

Sara har gått till tidningen för att hon inte vill att andra kvinnor ska råka illa ut. Eftersom hennes angripare inte har åkt fast kan man tycka att den mest naturliga åtgärden då är att DN ger ett signalement som gör att gärningsmannen lättare kan identifieras och åka fast. Bam! Problemet löst.
*
Och signalementet är… nej det får vi ju förstås inte veta. Av hänsyn till gärningsmannen. Troligen kod291 – alla brott av flyktingar är sekretessbelagd information. Följaktligen är inte heller signalement möjligt att förmedla – för det kan ju inte ske utan att avslöja etnicitet. Och det gör det ju onekligen ytterst bekvämt om man bara helt sonika vill lägga ned fallet.
*
Så vad nytta gjorde den artikeln? Ännu en uppmaning ‘rör er inte ute ensamma, kvinnor, klä er inte utmanande, ha inte make-up på er och för guds skull, sluta gnäll på invandrarna, det hade kunnat vara vem som helst’. Precis som barn inte ska ha dyra jackor på sig eller telefoner, nycklar och kontanter på sig. Då får de ju skylla sig själva.
*
Jag är så otroligt less på alla dessa artiklar där man inte kan tala ur skägget. Och på en förljugenhet hos polis, media och styrande som är så monumental. Man gör inte vad man kan för att skydda våra kvinnor – andra ‘hänsyn’ kommer före. Allt är underordnat målet att massimportera nya bidragstagare. Så: sitt ned i båten och stör inte med tråkig information, Opinionen skulle ju kunna påverkas negativt. En eller annan våldtäkt får vi (= svenska kvinnor) stå ut med.
*
Skrev förstås en läsarkommentar sent igår (enligt ovan) på DN Ifrågasätt. Den hade censurerats bort i morse. “Undvik spekulation”. Ja, det är förstås sant. Jag vet ju inte vem gärningsmannen är.
*
Magnus Stenlund@sunt förnuft:

https://www.dn.se/sthlm/sara-knivoverfolls-jag-vill-inte-att-fler-tjejer-ska-drabbas/
https://www.dn.se/sthlm/tre-overfall-i-ragsved-dna-analys-kan-leda-till-genombrott/

Publicerad Lämna en kommentar

Alla män: Sex utan föregående vittnesintyg på samtycke kan ge 2 års fängelse enligt nytt prejudikat

En man och en kvinna har långvarig mailväxling och bestämmer sig till slut för att träffas hos kvinnan, under hennes uttryckliga premiss att dock inte ha sex. Hon har ju aldrig träffat honom IRL så det är väl en högst rimlig ståndpunkt. Hur kvällen gestaltar sig får vi inte veta i artikeln, men ur mannens synvinkel, så är det väl inte orimligt att tolka det som att samvaron bekräftat det tycke som uppstått under mailandet och att kvinnan är villig att ha sex, eftersom hon ger medgivande att de ska dela samma säng under natten. Iklädda endast trosor och kalsonger kryper man alltså ned i sängen tillsammans.
*
För att testa denna positiva ‘teori’ börjar mannen försiktigt smeka kvinnan. Hon gör då varken motstånd eller förtydligar att hon har en önskan om att de inte ska ha sex, trots sängdelandet. Mannen har alltså inte uppträtt hotfullt, men kvinnans förmåga att säga ifrån är ändå noll. Hon ‘känner hur hon fryser till’ vid hans beröring och är helt passiv, beskriver man, det är alltså den sexuella kontakten i sig som får henne att tappa målföret.
*
Låt oss konstatera att frivillig sex i alla dess former inkluderar även detta och betydligt mer uppseendeväckande varianter av mer eller mindre aktivt ‘spelat’ motstånd. Givetvis måste mannen vara känslig för att tolka kvinnan rätt. Men har kvinnan själv verkligen ingen som helst skyldighet att förtydliga signaler som kan upplevas som djupt motstridiga mot ett tiidigare per mail givet besked?
*
Det här är den sjätte domen på dessa lösa grunder, och det första HD-prejudikatet. Ingen lag har väl därmed, som den nya samtyckeslagen, objektifierat kvinnan. Det kvinnliga könet har reducerats till ett viljelöst mähä med noll förmåga till logiskt tänkande och initiativkraft, vars objektiva handlingar måste förutsättas kunna gå på rakt motsatt kurs mot hur verkligheten ser ut. Före sex måste män, för att vara helt skyddade från framtida anklagelser inte bara se till att ha en inspelning av medgivandet utan även en skriftligt undertecknad handling, helst med två vittnen och daterad med klockslag just före själva samlaget.
*
Det här är kan leda till den första allvarliga söndringen mellan könen i Sverige. Och kanske är detta avsikten också. Kanske är detta helt enkelt en del i ett ‘klimatsmart’ tänkande som HD nu prejudicerar: inga nya svenska barn i onödan. Man prejudicerar också något som skulle kunna prövas vara ren diskriminering av män. Något som är förbjudet i resten av EU, men som är en text svenska lagstiftare (regeringen) valt att medelst stort krånglande inte ta in i svensk lag. I Sverige ska enskilda män alltså få diskrimineras för detta anses gynna jämlikheten.
*
Att mannen i det här fallet i alla fall utan tvekan har lärt sig att flerbarnskam är allvarliga saker, den saken är klar. Två år och tre månader ska han avtjäna i fängelse för sina förhastade förmodanden. Det är faktiskt bara något år mindre än vad den genomsnittliga överfallsvåldtäkten renderar.

Magnus Stenlund
@sunt förnuft

https://www.dn.se/nyheter/sverige/forsta-domen-i-hogsta-domstolen-efter-nya-samtyckeslagen/

Publicerad Lämna en kommentar

Polisen har blivit en tombolamyndighet – man måste välja mellan vilka grova brott som ska utredas

Gängbrottslighet, våldtäkter och gränsbevakning är självklara områden för polisen att hantera, inte prioritera mellan. Inte heller känns det mer rimligt när grova brott som överfallsvåldtäkter läggs ned en masse i brist på resurser, när vi samtidigt vet att polisen ska lägga 1000-tals utredningstimmar på att hantera anmälningar om näthat. Eller för den delen påstådda metoo-övergrepp begångna i anmälarens huvud för tjugo år sedan. Allt det där och hastighetsöverträdelser är tydligen också ’prio’ och ’coolt’ att syssla med.

Men det är alltså inte våldtäkter begångna på allmän plats i närtid. Möjligen beroende på att vi med lite fler gripanden skulle få en statistik som vederlägger BRÅ:s bagatelliseringar avseende de nytillkomnas skyhöga överrepresentation bland gärningsmännen. När ska detta bli ‘prio’? Sannolikt inte förrän polisledningens, justitierådens och riksdagsledamöternas egna döttrar drabbas. Det är nämligen först då verkligheten blir konkret.
*
I förrgår överfölls en nära vän till mig i fullt dagsljus av fem unga mörkt mörkhyade unga män, afrikaner av allt att döma, troligen somalier. De tog tag i hennes armar och försökte dra henne med sig. Min vän är dock handlingskraftig och kämpar emot på ett sådant sätt att männen uppenbarligen överrumplas av hennes motståndskraft och när hon mycket snabbt har turen att få hjälp – någon som sett händelsen har omedelbart tillkallat polisen, som råkar vara alldeles i närheten – så går inte situationen längre än så. Hennes armar får kraftiga blåmärken, som nu fått alla regnbågens färger.
*
Hade det varit en mindre stark och rådig kvinna, hade hjälp inte tillkallats eller polisen varit så nära tillhands, så hade naturligtvis situationen snabbt kunnat utvecklas till något helt annat. Att det var ett våldtäktsförsök behöver vi inte tvivla på, men domstolarna lär inte döma för det. Hon säger själv att hon är tacksam om hon inte blir dömd för de blessyrer som hennes nödvärnsvåld gav upphov till på de angripande männen.
*
Och sannolikt har hon alldeles rätt i det; våra nödvärnsregler är ett skämt, en teoretisk konstruktion som inte medger en gnutta mer våld än vad som e f t e r å t kan framstå som det minimalt nödvändiga. Ingen hänsyn tas till att vi rent biologiskt fungerar så att adrenalin och noradrenalin vid hot pumpar kroppen full med fight-or-flight-beteende där varje beslut sker instinktivt och där den angripna på bråkdelen av en sekund måste avgöra hur allvarligt hotet är. Normalt väljer de flesta av oss att fly om vi kan, men om vi är inträngda som råttan i ett hörn så är det mest sannolikt att vi kämpar – för våra liv.
*
Angriparen är den som från början har kontroll över situationen och kan välja att avstå angreppet, eller backa undan. Ändå är vi ansvariga för ’övervåld’ mot denne, i det fall han väljer att inte göra det. Skulle vi använda otillräckligt våld för att försvara oss riskerar vi inte bara att angreppet framgångsrikt fullföljs, vi riskerar att angriparen använder sådant övervåld själv, både av rädsla och av vrede, men också ’helt rationellt’, för att lyckas i sitt uppsåt. Men dessa aspekter tar inte domstolen med i bedömningen, för de anses helt hypotetiska i den faktiska situation där nödvärnsvåldet faktiskt visat sig innebära ett framgångsrikt försvar, som i min väns fall.
*
Men det är fel. Vi vet att den risken alltid finns och den faktiskt utgör den rationella anledningen till varför vår kropp fungerar som den gör – ’övervåld’ är ett begrepp som inte ens borde existera, så länge som vi talar om den omedelbara, instinktiva reaktionen, den kan vi inte styra mycket över. Domstolen borde mer fokusera på hur länge upplevelsen av livsfara föreligger. Med fem angripare omkring sig är det ur biologisk synvinkel knappast övervåld att försätta åtminstone de fyra första fullständigt ur spel. Men som det ser ut idag kan den angripne angriparen anmäla offret om han råkar få hjärnskakning när hon slagit honom med sin handväska i huvudet. Eller än värre, om offret utnyttjat förbjudna vapen, som t ex pepparsprej med chilipeppar för att försvara sig.
*
Som vi vet är uppklarningsprocenten för anmälda våldtäkter mycket låg. Inte ens en av tio anmälda våldtäkter väcks det åtal för. Än färre leder till dom. Och utvecklingen går åt fel håll på alla ledder – våldtäkterna blir fler, antalet åtal färre. Det sistnämnda för att man på polisen anser att våldtäkter är ’ocoolt’ att syssla med. Och att högsta ledningen prioriterar skjutningar. Men hur är det nu. Ska man behöva göra sådana ’prioriteringar’? Det är inte så att man lägger hastighetsöverträdelser åt sidan. Eller alla dessa uppenbarligen mycket prioriterade anmälningar om näthat. Här läggs resurser. Våldtäkter är grova brott. Metooutredningar av gamla påstådda upplevda våldtäkter för tjugo år sedan kanske man borde ’prioritera ned’ pga att dessa mycket sällan kommer kunna ledas i bevis. Men överfallsvåldtäkter i närtid ska vi givetvis ha resurser till utan att behöva dra ned på utredningsresurser avseende gängbrotten.
*
Med medias och BRÅ:s hjälp hoppas regeringen tydligen klara sig undan kritik genom en lappa-och-laga-strategi. ”Oj, här brinner det! Vi lägger resurser på skjutningar, skriv om det tack!” Sedan var det meningen att BRÅ lägga ett lock på våldtäktsdiskussionen, med de vanliga anmälningsbenägenhetshårklyverierna. Men det är ett långt ord som t o m stavningskontrollen har hunnit lära sig att godkänna idag och få var det väl som lät sig luras. Diskussionen är på banan igen. Så nu vill polisen prioritera upp våldtäkterna. Fritt fram för gängbrottslingarna alltså. Och gränspoliserna, ja de lär få fortsätta vänta på ny förstärkning medan stöldligorna skickar ut tillgångar för miljardbelopp på stora lastbilar och de papperslösa fortsätter myllra in över obevakade gränsövergångar.
*
Även polisen har alltså blivit en tombolamyndighet. Man tar tag i det man hinner och känner för, just för tillfället. Lite som med vården. Och alldeles tydligt som försvaret. Löfvens regering spelar med Sverige som insats.
*
Magnus Stenlund
Sunt Förnuft
*

https://www.svt.se/nyheter/granskning/ug/darfor-laggs-valdtaktsutredningar-fortfarande-pa-hog-de-ar-inte-sarskilt-coola-att-utreda

Våldtäktsutredningar läggs åt sidan när gängskjutningar prioriteras – men nu lovar polisen bättring