Publicerad 2 kommentarer

Är 9 mån fängelse rimligt för ett vaginalt samlag med samtycke, som övergått till ett analt utan? Medan grov våldtäkt i 19 fall av 20 är ‘gratis’?

Göta Hovrätt uppgraderar nu ‘oaktsam våldtäkt’ till ett s k artbrott; villkorligt straff ska därmed inte kunna utdömas. Någon hänsyn till att unga män kan vara okunniga, klumpiga och oförmögna att omedelbart och på rätt sätt tolka sin kvinnliga sexpartners önskemål riktigt, ska alltså inte få tas: han ska in i fängelse, punkt. Domstolens uppfattning är radikalt feministisk. Lika lite som vi ska få ta hänsyn till en ung mans typiska brister eller risken för fullt begripliga missförstånd i upphetsningen, lika självklar och oemotsäglig måste vi utgå ifrån att den påstådda kränkningen är.

Det är förstås inte otänkbart att en kvinna kan uppleva hur en stark fysisk attraktion för den unge mannen, den som innebar att hon samtyckt till sexuell aktivitet och vaginalt samlag, övergår i något annat när akten väl kommit till stånd, och mannen ifråga visar sig fumlig och till på köpet för in sin penis i fel hål.

Men är det ett brottsligt misstag? Är det rimligt att utgå ifrån att en generell accept för samlag måste tolkas som enbart gällande vaginal penetration? D v s att varje fortsättning, varje enskild handling under pågående samlag, måste ges uttryckligen? Hur många sexstunder tror hovrätten uppfyller sådana formaliakrav? Och är det verkligen rimligt att uppfatta kränkningen, den anala penetrationen, som så allvarlig att en tidigare ostraffad ung man måste dömas till fängelsestraff, få en outplånlig prick i sitt belastningsregister som allvarligt riskerar att påverka hans möjligheter att få attraktiva anställningar, för vad som i grunden kan vara ren missuppfattning från hans sida, om hur en pågående sexuell aktivitet bäst ska fortsättas?

Naturligtvis inte. Inte i ett humant rättssamhälle, som Sverige berömmer sig för att kallas. Rättskipningen har blivit horribelt enögd. Lagens våldtäktsdefinition måste ändras, den är för bred och missvisande. Och vill svenska domstolar döma efter gammaltestamentliga principer, så föreslår jag att man istället bryter med den lika horribla praxis man satt avseende grova våldtäkter, som bara 1 på 20 döms för.

‘Oaktsam våldtäkt’. Ingen brottsdefinition har av vår tids radikalfeministiska strömningar mer uppenbart påverkat de svenska domstolarnas hållning. Unga svenska män måste inse att de riskerar både fängelse och sin framtid om de kommer i lag med en psykiskt instabil eller bara osedvanligt hämndlysten kvinna, såvida de inte på förhand får skriftligt godkänt på varje rörelse under ett överenskommet samlag. I inget fall är inkonsekvensen heller så skriande uppenbar, när man jämför med hur domstolarna (inte) dömer för grov våldtäkt. Där kommer kvinnofriden nämligen i konflikt med en annan av den postmoderna vänsterns käpphästar: ambitionen att tona ned, bortförklara och se åt sidan med alla former av kriminell överrepresentation bland invandrare, som inte av en händelse råkar vara överväldigande just när det gäller dessa. Luftig teori? Låt oss titta närmare på saken.

Domstolsaktivisternas – den här gången i Göta hovrätt – senaste justitiemord

Dagens Juridik sammanfattar Göta Hovrätts senaste justitiemord. Att den tidigare ostraffade 20-åringen får nio månaders fängelse beror på att han ‘måste ha förstått’ att kvinnan inte längre deltog frivilligt, och att han var ‘medvetet oaktsam’ när han valde att penetrera analt, efter att, med hennes samtycke, ha gjort detsamma vaginalt. Men. Måste han verkligen det? I min värld finns det tjugoåringar som fortfarande har svårt att ens hitta riktigt rätt – och som inte är fullt medvetna om vad eller var de penetrerar. Klumpiga, blyga och förstås upphetsade och kanske nervösa. Att de i upphetsningen glider in i ett ställe som för kvinnan upplevs vara oförlåtligt tabu är enligt min enkla uppfattning följaktligen något vi måste ha viss förståelse för, och t o m kunna anse i någon mån ursäktligt. Det anala samlaget avbröts dessutom snabbt, sannolikt efter att mannen medvetandegjorts om sitt misstag genom kvinnans protester eller avsaknad av entusiasm.

För domstolen spelar sådant ingen roll. Det anser jag vara så enögt det kan bli, åtminstone när det gäller det intima umgänget mellan så här unga personer. Detta är förstås min manliga partsinlaga, möjligen helt skild från inlevelse i hur kvinnor fungerar. Men jag vill faktiskt ifrågasätta kränkningens grad av allvar i en sådan här situation. Kan man verkligen uppleva att det ena är så skönt och begärligt, att man har sådant förtroende för och känner en så stark attraktion till den manlige partnern, att man väljer att ha vaginalt samlag med honom, för att sedan i nästa ögonblick känna en så stark avsky när samme mans penis förs in i en kroppsöppning några centimeter därifrån? Observera att intet på något sätt skett på ett våldsamt vis eller med tvingande handlag. Då hade detta bedömts som uppsåtlig våldtäkt. Men här gick det inte till så.

Lagstiftaren har givit sig in i sängkammaren. Göta Hovrätt vill ta med både domaren och juryn.

Kan kvinnan alltså ändå känna sig så kränkt att det motiverar domstolsavgörande i två instanser? Så kanske det kan vara, även om jag inte lyckas få ihop det, såvida det inte handlar om en sakägare med psykiska problem. Med den här domen så omöjliggörs i vart fall all form av sexuell samvaro på sedvanligt sätt, utan juridiska på förhand stipulerade och undertecknade kontrakt, godkända ljud- och bildupptagningar, eller inkallade och hela tiden närvarande opartiska vittnen. Utan sådana ‘romantiska’ förberedelser måste mannen annars vara villig att ta risken att krypa in i fängelse för sina – av kvinnan i sitt inre eventuellt upplevda – handlingars olaglighet. Enkelt uttryckt: hur f-n ska man kunna ha sex på såna villkor? En juridisk motsvarighet till Viagra är svår att hitta och med hela sin framtid som insats är det förståeligt om prestationsångesten tar överhanden.

Jag menar allvar. Detta riskerar att göra det ännu svårare för unga människor att finna varandra över den allt hårdare cementerade könsgränsen; trots att alla numera ska referera till varandra som ‘hen’ så har ju skillnaderna i grundläggande värderingar aldrig varit större. Man straffar initiativ och aktiv handling, något som tar emot för många unga nog ändå; man är blyg och klumpig, man är generad och rädd för att göra bort sig. Och trots all propaganda så är det mycket lite som har ändrats i de informella umgängesreglerna, killen förväntas normalt vara den som tar initiativ. Därmed är det han som också riskerar att drabbas.

Är straffet i paritet med den allmänna rättsuppfattningen?

Sex månaders rehabilitering. Svenska domstolar pekar finger åt det allmänna rättsmedvetandet. En mycket farlig utveckling som underminerar rättsstatens legitimitet.

En ung mans framtid har lagts i skugga. Han har fått en allvarlig punkt i belastningsregistret, som stora arbetsgivare regelmässigt ställer krav på ska öppnas före en anställning. Han ska ändå vara glad att han inte var något år äldre, för då hade straffet blivit två eller tre gånger så långt. Den s k kulturprofilen dömdes till två år för en upplevd våldtäkt enligt Samtyckeslagen, sju år i efterskott, utan teknisk bevisning och trots att ord stod mot ord. Svea hovrätts fega eftergift för lynchmobben. Och det händer faktiskt att en och annan kvinna ljuger. Dessa lögner upptäcks nu bara om de själva kommer till sans och erkänner; Annars ifrågasätts de inte. Och här, återigen samma enögdhet. Allt för en upplevd kränkning som jag personligen skulle vilja jämföra med t ex en spottloska i ansiktet, för vilket betingas ett par tusenlappar i skadestånd – om det är en polisman som spottas på. Båda dessa brott skulle väl i a f av det allmänna rättsmedvetandet rangordnas efter en grov misshandel – för att inte tala om sådant förnedringsvåld som svenske ‘Liam’ utsattes för, och där gärningsmännen dömdes till sex månaders ‘rehabilitering’. Genom att kalla ‘oaktsam våldtäkt’ för ett artbrott har Göta Hovrätt gjort vad man kan för att förhindra att underdomstolar i framtiden ger den vårdslöse en villkorlig dom. Man har satt ned foten. För detta ska (svenska) män, unga som gamla, in i fängelse. Utan att passera gå.

Ett fall för statistikens skull.

Och visst finns det fördelar med det, om man ser det ur en sann domstolsaktivists ögon. Det kommer se snyggare ut så, i statistiken, eftersom man slår samman alla sådana här så kallade våldtäkter med ‘riktiga’ våldtäkter och vid en uppdelning av gärningsmännen vill få sådana med etnisk tillhörighet att framstå som aningen mindre överrepresenterade. Och andelen som faktiskt fälls för brottet blir ju också en gnutta högre. Det kan verkligen behövas.

Verklig våldtäkt är något helt annat.

Låt mig med detta göra klart: ‘Riktiga’ våldtäkter, sådana som gemene man föreställer sig hur en våldtäkt ser ut, d v s uppenbart påtvingade och ofta med tydligt fysiskt våld eller hot om sådant, är avskyvärda. Överfalls- och gruppvåldtäkter är bland de vidrigaste övergrepp som kan begås mot en människa. Ofta används vapen och tillhyggen för att ytterligare skända offrets kropp, det handlar om ren tortyr där syftet är att förnedra och plåga så grovt man kan. Men dessa brott behandlas med en axelryckning av det svenska rättssystemet. De begås ju av den skyddade klassen. Sådana som påstår sig ha flytt från krig, våld och tortyr. Men som i själva verket bara har fört just sådant hit.

För polisen, BRÅ, domstolarna är verkliga våldtäkter något nedprioriterat.

Trots graden av allvar så läggs en mycket stor andel av fallen ned innan de ens går till rättegång. Huvudanledningen är att man inte anser att bevisningen räcker till. Man anser ofta att offrets berättelse är tillräckligt trovärdig. Och detta bekräftas förstås i de fall rättegång faktiskt hålls: i ett stort antal mycket uppmärksammade fall har domstolarna friat hellre än att fälla. Jag skrev om det här i november, som exempel på hur illa det ser ut både med polisens prioriteringar och med BRÅ, som förmodas vara deras tillsynsmyndighet, fastän båda styrs från Morgan Johanssons Justitiedepartement. Tre veckor senare kom f ö några modiga Linköpingsforskare och bekräftade i en mer djupgående undersökning det jag hade sagt, och en hel del därtill.

Den springande punkten: HD:s allt högre krav på bevis.

Totalt leder bara 250 av 5.000 anmälda våldtäkter till en fällande dom. Den siffran skulle minst kunna dubblas om polisen gjorde sitt jobb ordentligt. Man lyckas t ex bara säkra DNA-spår i 5% av fallen, och även då en misstänkt gärningsman är identifierad skrivs en tredjedel av fallen av i brist på bevis. Bara hälften av de misstänkta gärningsmännen tas in på förhör. Hur är det ens möjligt? Vi måste ha en viss förståelse för att polisen inte lägger ned så stor själ i detta. Dels för att de översvämmas av skjutningar och bombdåd, som de beordrats att prioritera. Dels för att de vet att det är närapå stört omöjligt att få våldtäktsmän (d v s riktiga sådana) fällda. HD:s beviskrav närmar sig löjets gräns, det enda man ännu inte ifrågasätter är säkrad DNA från sperma. Även om 5% är en uppseendeväckande låg siffra så är sådan inte sällan faktiskt saknad; de som begår sådana här brott är nämligen ofta mer intresserade av våld än av ‘sex’ och ejakulerar hellre sparkande och slående än vid annan kroppsberöring.

Straffsatser för grov våldtäkterna: lika låga som andelen svenska gärningsmän.

Lika märklig är bedömningen av straffsatserna. Det vanligaste straffet för grov våldtäkt är 4 år, endast 5 av 92 domar är över 6 år, enligt Joakim P. Jonassons undersökning, avseende drygt 4.000 sexbrottsdomar 2012-2017.

Enligt Joakim P. Jonassons undersökning så är det troligaste straffet för en ung man (under 23) som begått grov våldtäkt ungdomsvård i en eller några månader eller sluten ungdomsvård i 6-24 månader. Men se det gäller inte etniskt svenska 20-åringar och förstagångsförbrytare som begår ‘oaktsam våldtäkt’. Då är det ovillkorliga nio månader i fängelse som gäller.

För ‘vanlig’ våldtäkt är förstås straffskalan än mer lindrig. Om vi frågar oss varför, så är det svårt att hitta någon annan förklarande korrelation än den kraftiga utländska överrepresentationen. Enligt Jonassons undersökning begicks 84% av de grova våldtäkterna av utomeuropéer, och nästan 2/3 av asylsökande eller män med uppehållstillstånd. Bara 4,4% av överfallsvåldtäkterna begicks av svenska män. Av gruppvåldtäkterna stod utomeuropéer för 90%. Och gruppvåldtäkter mot män begås av afghaner (till 85%) och av iranier.

Brott begångna av skyddsvärda? Då ser feministerna mellan fingrarna.

Här är ett brott som alltså nästan uteslutande begås av de ‘skyddsvärda’, sådana som en sann domstolsaktivists hjärta blöder för. Här är offren ovidkommande, det är gärningsmännen det är synd om. Det helsvenska svin som råkat begå samma typ av brott har alltså turen att slinka in under samma paraply. Här får man verkligen ‘släppa loss’! Risken är liten för att åka fast, ännu mindre för att fällas. Och fälls man så är straffsatsen inte ens nödvändigtvis högre än för att under samlag med samtycke ‘oaktsamt stoppa snoppen i fel hål’. Har man inte hunnit bli fullt straffmyndig så kan man med lite tur sitta av tiden på familjehem.

Svenska män begår 17 gånger (= 1/0,06) färre överfallsvåldtäkter än medeltalet; palestinier däremot 10 gånger fler. Afghaner begår 1,83/0,06 = 30,5 gånger så många våldtäkter per capita som infödda svenskar.

Vem är det man våldtar? Jo, det är våra kvinnor. Våra barn. Inte deras egna.

Många kanske inbillar sig att offren oftast är nytillkomna kvinnor. Ungefär som man vid skjutningar mest ägnar sig åt att skjuta varandra – utom när vådaskott råkar träffa någon oskyldig. Tyvärr sätter lagens sekretessregler stopp för en möjlighet att kontrollera den tesen avseende våldtäkter i Sverige. Men den är av allt att döma felaktig. I en brittisk undersökning var över 90% av offren infödda brittiskor. Och detta bekräftas av Jonasson, som tittat på icke-sekretess belagda sexuella ofredanden. Ett brott som enligt Jonasson “sträcker sig ända från män som sänder penisbild till sin f.d. fru till pedofiler på badhus som tafsar småflickor på könet, från män som skriker könsord mot en kvinnlig kollega till taharush mot tonårs- tjejer på sommarfestivaler”.

Jonasson, s.36, angående offrens etniska bakgrund vid sexuellt ofredande.

Tre av fyra offer hade båda föräldrar födda i Sverige. Gärningsmännen har tvärtom en hög utländsk överrepresentation, dock inte lika stor som vid grov våldtäkt. Kort sammanfattat: det är våra kvinnor och barn de tafsar på, det är dem man våldtar. Förklaringen är sannolikt mycket näraliggande den som gäller det s k förnedringsvåldet: ett generellt hat mot svenskar ligger i botten.

Ingen utvisning i normalfallet. Och livstids sådan? Mindre än i 2% av fallen.

Men detta vill förstås inte våra kära domstolsaktivister kännas vid. Utvisning? Ha! I normalfallet yrkas inte ens sådan, åklagarna vill ju inte provocera i onödan. I nio resp sex procent av fallen för våldtäkt resp. grov våldtäkt blir det avslag, d v s nästan i ett av fyra vanliga våldtäktsdomar, där utvisning yrkats. Utvisningen är dessutom oftast tidsbegränsad (och strafftiden avräknas). Bara i två procent av fallen är den på livstid för vanlig våldtäkt. Vad avser grov våldtäkt så saknas sådana domar helt. Det sistnämnda visar också på en obegripligt inkonsekvent praxis även här; inte ens vad avser grova våldtäkter mot barn utvisas fler än 4% av våldtäktsmännen. Om man sedan lyckas eller inte med verkställigheten är nästa fråga. Den ger inte Jonasson svar på, men vi har inte någon anledning att vara optimistiska. Såvida vi inte är domstolsaktivister förstås.

Ni kanske tycker att min förklaring till dessa orimliga inkonsekvenser i rättsskipningen saknar täckning? Ni har naturligtvis rätt, såtillvida att jag inte har minsta antydan till faktiska bevis. Men jag anser inte att jag behöver några. Tar man till sig av vad den här hårresande statistiken säger, så lägger man givetvis bevisbördan på domstolsaktivisterna. Och därifrån har jag ännu inte hört ett enda ord som flyttar den tillbaka. Tvärtom.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad 4 kommentarer

Svagsint kvinna sätts bakom galler för lögn. Bra. Men domarna då? De som köpte lögnen?

Rättssäkerhet är att undvika att döma oskyldiga. Rättstrygghet är att döma de skyldiga så att resten av samhället kan leva säkert. I #orättssamhället-Sverige är det förstnämnda högsta prio när det gäller grova våldsbrott och utländska gärningsmän, svenska folkets behov av rättstrygghet spelar här ingen roll alls. När det gäller våldtäktsanklagade svenska ‘cis-män’ är det omvända lagar och praxis som styr.

Domstolsaktivister i båda ringhörnor på principlöshetens arena

I ena ringhörnan: Anne Ramberg och hennes domstolsaktivister. De där som inte kan ge grova våldsbrottslingar nog med rättssäkerhet. Det är dom som anser att fingeravtryck på handgranatssprinten och ett dussin ögonvittnen helt enkelt inte riktigt räcker till ändå.

I andra ringhörnan: Anne Ramberg igen. Samma domstolsaktivister. Men nu är det inte längre utrikesfödda gruppvåldtäktsmän och gängkriminella som står vid skranket utan svenskar, som anklagas för våldtäkt enligt Samtyckeslagen. Sådan våldtäkt som alltså inte består av våld, utan en upplevd känsla av tvång, ‘tvångstäkt’. En sådan känsla som mannen enligt lagen måste försäkra sig om inte finns innan han inleder sexuella handlingar. I dessa fall är rättssäkerheten inte längre viktig alls. En oskyldig hit eller dit, vad är den kostnaden, på det politiskt korrektas offeraltare?

Tvärtom har rättssäkerheten rent av lagstiftats bort – här är det den anklagande som definierar om brottet begåtts eller inte. Kvinnan: Jag kände så. Lagen: Ergo – ett brott begånget! Ingen kan säga om det är rätt eller fel annan än den som äger upplevelsen. Ingen annan kan heller säga om det är lögn eller inte. Att kvinnan skulle kunna vara psykiskt instabil, försmådd och hämndgirig eller bara en argsint politiskt driven radikal feminist är lika otänkbart att utgå ifrån i lagens förarbeten som vid rättsskipningen. Vad domstolen ska göra är att fastställa om mannen hade skäl att uppfatta saken så som kvinnan påstår nu i efterhand. Vilket ju vore lite lättare om det krävdes att kvinnan genom fysiskt motstånd eller verbalt gjort sin känsla klar för honom även då det inträffade. Men så är det ju inte. Även ‘brist på samarbetsvilja’ måste han ta i beaktan. Ja, även ett muntligt ‘ja’ ska han förstå egentligen är ett ‘nej’, om denna samarbetsvilja sedan saknas eller inte är tillräckligt tydligt demonstrerad.

Ja, visst är det klokt att spela in medgivandet på förhand unga män, och spara det. För anklagelser har lett till fällande domar även många år efter händelserna utspelade sig. Men hur romantiskt och sexigt är det?

Oskyldig till dess motsatsen bevisats? Glömd princip i sammanhanget sen år 2000.

Man kan tycka att Samtyckeslagen bryter mot all känd rättstradition. Ni vet, att man är oskyldig till dess motsatsen är bevisad och att ingen kan dömas mot sitt eget ord, såvida det inte finns teknisk eller annan bevisning som kan anses väga tyngre. Men tyvärr är denna lag snarare en kodifiering av en under 2000-talet redan satt praxis. Domstolsaktivisternas och Anne Rambergs praxis.

Det är denna som i all sin osköna solkighet träder fram i ett gammalt rättsfall som borde ha varit glömt och nedlagt för länge sen. Det beskrivs i Dagens Juridik som ännu en av dessa otäcka rättegångsskandaler, där en oskyldigs namn och rykte släpats i smutsen.

Citat ur DJ: ” Kvinnan hade redan vid samlaget varit införstådd med att det inte hade handlat om någon våldtäkt, men anklagelsen ”bara föll ur henne”, förklarade hon vid rättegången i tingsrätten. Sedan hade allt gått fort och det hade inte funnits någon möjlighet att ”ta sig ur det” eller ändra uppgifterna. Det kom därför som en lättnad när förundersökningen lades ned 2006.”

Anklagelserna lades alltså först på hyllan. Men sådana här typer av våldtäkter – och vita våldtäktsmän – är som bekant prioriterade uppgifter att komma åt inom rättsväsendet. Här lämnas ingen möda obesparad. Man skulle kunna tro att polisväsendet ägnar sin huvudsakliga tid åt att spela innebandy och hjälpa en och annan gumma över gatan när man får höra att man nio (9!) år senare börjat nysta i det olösta fallet igen. Det här var ju inte riktigt vad ‘offret’ hade önskat sig, men what the hey, jobbigt att behöva erkänna den nio år gamla lögnen, så kvinnan väljer att ljuga igen. Först under huvudförhandlingen kommer hon på bättre tankar. Då har Jonas* suttit fängslad i totalt sju månader:

I sju månader kan tydligen Jonas, en vit man, fängslas innan dom fallit. Medan häktning för vapenbrott ända till helt nyligen inte ens varit obligatoriskt – och det ska till mycket på fötterna för att låta någon gängkriminell sitta där i mer än någon vecka. Då kommer hans försvarare raskt till undsättning.

Ett förstört liv.

I #orättssamhället-Sverige så räcker det som ni vet inte med ett fängelsestraff vid vissa typer av brott – och för vissa gärningsmän. D v s de där cis-männen, som levt ett välordnat, skötsamt och skattebetalande liv innan. Det krävs att detta smulas sönder i alla sina beståndsdelar. Detta gällde redan före metoo – och det har inte blivit bättre sedan dess.

Men hur går det då med den som förorsakat detta förstörda liv, med en lögn? En anklagelse som liksom ‘bara föll ur’ det påstådda offret? Tingsrätten i Nacka kringelkrånglade sig fram till att “det var möjligt att undvika ett längre fängelsestraff och att kvinnan istället skulle dömas till en kombinationspåföljd med skyddstillsyn ihop med två månaders fängelse.” Domstolen pekade här på att kvinnan själv ändrat uppgifterna, att hon visat stor ånger och att hon idag dras med psykisk ohälsa, skriver DJ.

En svagsint kvinna. Politiserade domstolsaktivister. Och en politiskt korrekt dom.

Psykisk ohälsa. Tänk, det ante mig. Kvinnan framstår ju som alldeles uppenbart svagsint. På gränsen till brottsligt korkad, ja förlåt: över den. Men det gäller ju hela hennes beteende ända sedan den falska anklagelsen första gången kom över hennes läppar. Att det tog nio år för henne att fatta vilken skada hon förorsakat Jonas, innan hon förmådde att klämma ur sig sanningen, att samlaget skett med ömsesidigt samtycke, är ju närmast monumentalt trögt.

Men så tröga förväntar vi oss inte att domarna i en tingsrätt är. Betänk att det är en sådan kvinnas vittnesmål som denna motbjudande rättscirkus vilat på. Och molnets silverkant lika mycket på hennes samvete, som till slut fick henne att erkänna lögnen. Men det var något mer som krävdes dessutom, eller hur? Domarnas tvärsäkra uppfattning att de minsann kan tolka sanning alldeles utan stöd av teknisk bevisning, för att komma till det politiskt korrekta – och därför eftersträvansvärda – domslutet. Det var denna hybris som kastade ut Jonas från hans stadiga förhållande och ordnade arbete, hans bekantskapskrets, allt. För så allsmäktig är domstolsaktivisternas makt i #orättssamhället-Sverige. De kommer inte straffas för sin undfallenhet för de politiska strömningarna som råder i detta land. De kan t o m vara frivilliga medlöpare eller pådrivande. I så fall har de goda chanser att befordras.

HILDA, IDA, RUBEN och Legally Lady

Hovrätten ändrade alltså nu i veckan denna likaledes psykiskt ohälsosamma dom och dömer till 16 månaders fängelse istället för skyddstillsyn. Jonas har burit den påhittade skulden fram tills nu. Och inte med ett ord nämns den viktigaste anledningen till att detta var viktigt: vi måste förstås se till att visa att en lag och praxis som uppmuntrar till lögner – falska tillvitelser, som det heter på juridiska – också låter det passera ostraffat när sådana lögner faktiskt avslöjas.

NewsVoice 14/4 2015. Bertil Lindqvists förtjänstfulla avslöjande av de halvt skygga och rättsprincipvidriga nätverken.

Domare är i praktiken närmast oavsättliga. Detta är viktigt i ett demokratiskt system, eftersom de annars riskerar att bli den verkställande maktens tjänstehjon. Men vad händer när domarna frivilligt låter detta ske? När man beredvilligt underordnar sig den rådande politiska agendan och börjar driva politisk aktivism? Nätverk som Legally Lady, Hilda, Ida och Ruben har alla en sak gemensam: sina politiskt postmoderna värderingar. Sympati för massimmigration, mångkultur och radikal feminism är portöppnare och närmast krav för inträde. DESSA ORGANISATIONER MÅSTE FÖRBJUDAS, ALTERNATIVT DERAS MEDLEMMAR SLUTA ERBJUDAS TILLTRÄDE SOM DOMARE I SVENSKA DOMSTOLAR.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

*Jonas är ett fingerat namn.

Ur NewsVoice 2015, Bertil Lindqvists lista. IDA består uteslutande av domstolschefer.

Publicerad Lämna en kommentar

Alla män: Sex utan föregående vittnesintyg på samtycke kan ge 2 års fängelse enligt nytt prejudikat

En man och en kvinna har långvarig mailväxling och bestämmer sig till slut för att träffas hos kvinnan, under hennes uttryckliga premiss att dock inte ha sex. Hon har ju aldrig träffat honom IRL så det är väl en högst rimlig ståndpunkt. Hur kvällen gestaltar sig får vi inte veta i artikeln, men ur mannens synvinkel, så är det väl inte orimligt att tolka det som att samvaron bekräftat det tycke som uppstått under mailandet och att kvinnan är villig att ha sex, eftersom hon ger medgivande att de ska dela samma säng under natten. Iklädda endast trosor och kalsonger kryper man alltså ned i sängen tillsammans.
*
För att testa denna positiva ‘teori’ börjar mannen försiktigt smeka kvinnan. Hon gör då varken motstånd eller förtydligar att hon har en önskan om att de inte ska ha sex, trots sängdelandet. Mannen har alltså inte uppträtt hotfullt, men kvinnans förmåga att säga ifrån är ändå noll. Hon ‘känner hur hon fryser till’ vid hans beröring och är helt passiv, beskriver man, det är alltså den sexuella kontakten i sig som får henne att tappa målföret.
*
Låt oss konstatera att frivillig sex i alla dess former inkluderar även detta och betydligt mer uppseendeväckande varianter av mer eller mindre aktivt ‘spelat’ motstånd. Givetvis måste mannen vara känslig för att tolka kvinnan rätt. Men har kvinnan själv verkligen ingen som helst skyldighet att förtydliga signaler som kan upplevas som djupt motstridiga mot ett tiidigare per mail givet besked?
*
Det här är den sjätte domen på dessa lösa grunder, och det första HD-prejudikatet. Ingen lag har väl därmed, som den nya samtyckeslagen, objektifierat kvinnan. Det kvinnliga könet har reducerats till ett viljelöst mähä med noll förmåga till logiskt tänkande och initiativkraft, vars objektiva handlingar måste förutsättas kunna gå på rakt motsatt kurs mot hur verkligheten ser ut. Före sex måste män, för att vara helt skyddade från framtida anklagelser inte bara se till att ha en inspelning av medgivandet utan även en skriftligt undertecknad handling, helst med två vittnen och daterad med klockslag just före själva samlaget.
*
Det här är kan leda till den första allvarliga söndringen mellan könen i Sverige. Och kanske är detta avsikten också. Kanske är detta helt enkelt en del i ett ‘klimatsmart’ tänkande som HD nu prejudicerar: inga nya svenska barn i onödan. Man prejudicerar också något som skulle kunna prövas vara ren diskriminering av män. Något som är förbjudet i resten av EU, men som är en text svenska lagstiftare (regeringen) valt att medelst stort krånglande inte ta in i svensk lag. I Sverige ska enskilda män alltså få diskrimineras för detta anses gynna jämlikheten.
*
Att mannen i det här fallet i alla fall utan tvekan har lärt sig att flerbarnskam är allvarliga saker, den saken är klar. Två år och tre månader ska han avtjäna i fängelse för sina förhastade förmodanden. Det är faktiskt bara något år mindre än vad den genomsnittliga överfallsvåldtäkten renderar.

Magnus Stenlund
@sunt förnuft

https://www.dn.se/nyheter/sverige/forsta-domen-i-hogsta-domstolen-efter-nya-samtyckeslagen/