Publicerad 2 kommentarer

Detta är mer än en pandemi. Detta är skräcken för en syndaflod – straffet för allt vi gjort fel i över två decennier.

Ni har ju precis som jag hört hur beloppen susar förbi i flödet. Riksbankschefen Ingves lovar 500 miljarder i ‘gratislån’ till bankerna och sänkta kapitalkrav som gör det möjligt att låna ut 900 miljarder utan att backas av bankernas eget kapital, regeringen lovar 300 miljarder till olika former av företagsstöd, och SAS har redan tagit för sig, det kommer fler, var så säkra. Det handlar alltså inte längre om miljarder utan om biljoner, dvs tusentals miljarder. Och de kastas in i Jätten Gluff-gluffs mun, som utan att han ens hinner tugga eller svälja genast kräver mer. Gluff-gluffs alias är Marknaderna, men det är ett alltför abstrakt begrepp för att vi riktigt ska förstå denna omättliga hunger.

Varför stöder inte ‘stödpaketen’? Kan börsfallen t o m gödas av dem?

Vad beror det här på? Länsförsäkringars chefsekonom Alexandra Stråberg fick frågan av Affärsvärldens Matilda Karlsson, om det ens var meningsfullt att skicka in dessa dyra paket. Matilda är en bright ung tjej som vågar ställa den här typen av frågor, som annars de flesta låtsas vara för smarta för att ställa, och den fick nog Stråberg att haja till. Hennes svar var att reaktionerna kunde förklaras av en misstro från marknaden, att centralbanken vet mer än de gör, och att problemen tydligen är större än vad de själva anat, vilket skulle göra varje åtgärdspaket kontraproduktivt, ju mer omfattande desto värre. Men med den analysen borde man ju låta bli att ge dem? Det tycker ju inte Stråberg, troligen ingen annan heller. Lika lite kunde hon svara på vilken typ av stöd som var bäst.

Lars Söderfjäll, aktiechef på Ålandsbanken i DI Morgon idag, menar att aktiekurserna har fallit till en nivå som motsvarar minskade vinster med -20% för 2020, 25-30% för cykliska bolag. D v s att man resonerar kring en tillfällig kollaps under ett par kvartal, men att allt sedan återhämtar sig.

Jag tror tyvärr att det är värre än så. ‘Marknaderna’ påverkas alltid positivt av reda pengar som ramlar i dess knä. Och de har starka lobbyister bakom sig. När Jacob Wallenberg förklarar sig mycket nöjd med stödet till SAS, så gör han det i egenskap av flygbolagets störste private ägare. Att han sedan låter lika nöjd med regeringens och Folkhälsans Coronabekämpning kan vi alltså lätt sätta in i det sammanhanget. Wallenberg påstår att han inte är orolig, trots att han ‘vet’ att han kommer bli smittad har han fullt förtroende för regeringen. Tydligare än så har inte staten och kapitalet kamperat ihop på flera årtionden. En följdfråga vågade sig DN:s reporter inte på och i läsarspalterna var vänsterliberalerna förvirrat positiva, som vanligt lika omedvetna om att de utgör de superrikas nyttiga idioter. SEB:s chefsanalytiker Robert Bergqvist (AV 16/3) fick inte heller sådana följdfrågor som Matilda Karlsson ställde till Stråberg, och kunde bara glatt tacka för allt statsstöd; klart att hans ägare (Wallenberg m fl) skulle bli lite sura annars; man biter inte den hand som föder en.

Paketen till bankerna är som brandsegel utav papp: det krävs många, många fler.

Men glädjen balanseras mer än väl av en fundamental källa till panisk skräck: marknadernas instinkt säger att detta inte kommer räcka till på långa vägar. Bankerna vet med sig att de inte kommer ge nya lån oavsett gratis lånefinansiering och noll krav på eget kapital. Och även om 300 mdr skulle räcka för att hålla en hel del industrier under armarna en tid, så har det sjunkit in nu att Corona är här för att stanna året ut, kanske längre än så. Den genomslagskraft en så lång tid i karantän kommer ha sträcker sig därmed långt bortom pandemins sista dödsoffer. Vi kommer, som Stråberg ovan framhöll, ha ändrat våra konsumtionsmönster, vår riskvilja kommer vara mindre.

Ett mer riskavert samhälle med ordentliga buffertar kostar att bygga upp

Om något har väl Corona visat hur enorma brister vårt samhälle har för att möta stora kriser. Det är alltså inget dåligt i sig om man nu tar tag i frågan, tvärtom. Men att skapa buffertar kostar. Stater kommer höja skatter. Dels för att täcka av den ökade skuldsättning som Coronakrisen medfört. Men också – förhoppningsvis – för att förbättra sin förmåga att snabbt möta nya katastrofer. I Sverige har vi inget utrymme att höja skatten, så vi kommer istället bli tvungna att minska samhällsservice, transfereringar och trixa med trygghetssystemen (läs: minskade pensioner). Ändå måste vi anta, åtminstone för en tid, att folket, efter de många förtida dödsfall vi nu kan förvänta oss, kommer att kräva detta så starkt att staten kommer att prioritera det.

Och vi talar inte bara om att staten fyller på beredskapslagren igen och skapar reserver för att kunna möta olika typer av efterfrågan vid en större kris. Istället för att t ex bara köpa från Kina för lägsta pris, så skaffar företagen sig kompletterande leverantörer i Indien och Mexico, eller kanske ännu hellre i Bulgarien, så man håller sig inom EU – i den nya protektionismens tidevarv är ju tullar och handelsbojkotter det kanske mest realistiska hotet. Man lär också bygga egna lager igen, istället för att helt förlita sig på just-in-time. Detta gör man trots att dessa logistiklösningar är dyrare; man vill inte ta risken att stå helt utan.

Men värst av allt: för att genomföra en investering höjer vi vårt krav på avkastning och då blir mycket som annars slunkit igenom inte av. När bankerna höjer räntorna för högre kreditrisker så betyder det samma sak. Detta har redan skett, och jag vågar påstå att olusten inför nya kreditförluster kommer finnas kvar i minnet en längre period den här gången.

Företagscertifikat och skräpobligationer

Företagscertifikatmarknaden (se min artikel från 10/3), har vuxit enormt under det senaste årtiondet, ca dubbla årliga ökningstakten mot förut, och i USA uppgår den till närmast ofattbara 135 biljoner kronor mätt i dagens växelkurs. Det är ett belopp som kan vara relevant att ställa mot Trumps ‘jättepaket’ på 8,5 biljoner. Här kommer certifikatköparna också kräva – och få – högre räntor, vilket i sin tur kommer dra investerare från aktier, öka direktavkastningskraven och därmed bidra till de högre kapitalkraven. Numera svarar ‘skräpobligationer’ utan investment grade för en fjärdedel av marknaden, och de med lägst betyg, BBB, för hälften; en ökning från 39% från hur det såg ut före krisen 2008. Söderfjäll reser den berättigade frågan om det verkligen är staternas uppgift att rädda den här marknaden: investerarna tar ju de risker de förtjänar, och ska staterna i nästa steg även rädda aktieägare? Men sanningen är ju att certifikatmarknaden är närmast lika systemkritisk som bankerna. Företagsakuten, där SAS och andra länders flygbolag har ställt sig först i kön, verkar också komma aktieägarna till godo. Åtminstone Wallenbergs nöjda kommentar tyder ju på att aktieägarnas kapital inte har ansetts därmed förbrukat. Det borde det nog faktiskt vara. Men det finns också en annan moralisk aspekt: småsparare har mer eller mindre drivits till dessa mer riskfyllda investeringar, när nollränteregimen infördes. Man har haft pest eller kolera att välja mellan. Eller, som det visade sig: Corona.

Aktiemarknaden diskonterar alltid evighetsflöden, inte enstaka kvartal. Då är 30% lågt. För lågt.

Aktiemarknaderna har justerats kraftigt. Men är det tillräckligt? När jag värderade fastigheter på 90-talet slogs jag av att man var så ovillig att se nyanserat i det långsiktigt ekonomiska perspektivet; toppåret 1989/90 såg man en evighet av växande intäkter framför sig och värderade fastigheterna därefter. När det sedan vände nedåt så gjorde man i praktiken en evighetskalkyl baserad på de av konjunkturen sänkta driftnettona. Det innebar enorma och på lite sikt alldeles för stora värdesänkningar, ändå dröjde det länge innan de första köparna materialiserade sig. Det var riskvilligheten som saknades – en brist på kapital.

Med detta inte sagt att pessimisterna skulle vara irrationella i sina kalkyler, snarare mindre så än optimisterna. Jag tror att om Söderfjälls analys ovan är riktig, av marknadens aktiekurssättning, dvs att man ser några kvartal framför sig med extremt dålig avkastning, men därefter återvändande till status quo, så underskattar man tre saker. 1. De nyss nämnda långsiktiga effekterna på hur vi beter oss, liksom 2. att Corona när detta är över, kan ha förstört viktiga delar av vår samhälls- och näringslivsstruktur. Mängder av människor kommer att vara utan arbete, många kommer aldrig komma tillbaka till ett sådant igen. Detsamma gäller småföretagare, som ofta jobbat dubbel övertid för att få rörelsen att gå ihop. Efter att bankerna tagit verksamheten ifrån dem kan tröskeln vara för hög för att vilja och orka starta på nytt. Om många sådana entreprenörer istället tar anställning för ett 9-17-jobb så är det en betydande samhällsförlust.

Det låga resursutnyttjandet (fastigheter, kunskap, arbete) kommer förvisso att bidra till en billigare och därmed rent teoretiskt även en snabbare återhämtning, men i mitt scenario är det 3. bristen på kapital, precis som i de tidigare kriserna, som kommer vara överordnad detta; vi kommer i så fall få dras med outnyttjade resurser länge ändå. Detta tror jag alltså att börserna också bortsett ifrån hittills. Man är och har varit så upptagna av Coronapanikens omedelbara följder att man glömt bort att vi redan innan Corona kom, faktiskt talade om att en konjunkturnedgång var på väg, och att denna i sin tur skulle kunna trigga de långsiktiga strukturproblem man skjutit framför sig. De nu efterföljande trappstegen nedåt i aktiekurskurvorna, som jag förväntar mig, blir i så fall resultat av att man börjat räkna på detta.

Corona katalyserar ett paradigmskifte?

Högre kreditriskpremier är sunt och detsamma gäller högre räntor generellt. Men en omställning från nollränteekonomin tillbaka till en mer normal situation kommer vara ytterst smärtsam, och detta kan inte göras snabbt, utan att man ånyo översvämmar marknaden med ny likviditet, vilket skulle vara som att – än en gång – kissa i byxorna; varmt och skönt ett litet tag, sedan kallt, obekvämt och illaluktande. Sanningen är att centralbankerna har med ständigt ökande penningmängder stått och kissat ända sedan 2008. Nej, det är förstås inte sunt, det förstår alla. Men oftast inte förrän efteråt.

Man kommer säkert försöka fylla blåsan igen. Men jag tror att detta kommer att misslyckas. Vi ser det just nu, hur Gluff-gluff tuggar i sig, men jag tror alltså att marknadsmekanismerna stängts även på längre sikt, av våra betendeförändringar och riskperception. Det handlar om en korrigering av ett decenniums försyndelser, ja, egentligen två, eftersom 2008 stökades av genom att ge ännu mer lån än de som så när höll på att fälla världen den gången. Visst vill man göra det igen, men sådant funkar bara när ingen ser eller vill se. Coronakrisens många döda, verkliga offer, kommer öppna våra ögon på vid gavel, och vi kommer återigen se vad risk verkligen är. Vi har utfört ett konststycke, att gå på slak lina högt uppe bland molnen – och har inte varit rädda, för vi har inte kunnat se marken. Men snart kommer sikten vara klar och då är ingen längre villig att ta enda steg till.

Dominoteori, låg innovationstakt, usel produktivitet – och noll ledarskap

Vad staterna gjorde 2008 var att ge stöd till alla banker utan undantag. Bankerna i sin tur fick strikta förhållningsregler, man skulle hellre fria än fälla. Nytryckta pengar har använts för att stötta den här ‘affärsmodellen’ och den har lett till att även de svagaste och minst förtjänta verksamheter har hållits vid liv, mer eller mindre med hjälp av konstgjord andning. Dessa företag har bidragit till att sänka produktiviteten globalt. I Sverige har vi dessutom mängder med mer eller mindre ‘snällanställda’ på framförallt kommunerna, som inte bidrar med mycket alls, snarare är de oftare en belastning, som konkurrerar ut privata verksamheter eller med inkompetens i upphandling, till ökade kostnader för de flesta (även de företag som borde vunnit anbud, men inte gjorde det).

Vi har fått ett samhälle där hästen satts före vagnen; postmodern ‘intersektionalitet’, ‘positiv’ särbehandling och ungdomskultur in absurdum har bidragit till att meritokratin är på stark tillbakagång, och vi har fått ett ledarskap som är mindre utbildat, med mindre adekvata erfarenheter från liv och näringsliv och/eller med sämre intellektuella utförsgåvor än medelbegåvade Svenssons. Den genomsnittliga åldern för riksdagsledamöter var redan 2014 bara 47 år, och färre än hälften hade ens påbörjat en eftergymnasial utbildning. Detta är trender som resten av EU – och världen tycks vilja följa efter oss i spåren. Regeringens utbildningsnivå är ‘bedrövligt låg’ enligt Expressen – hälften av ministrarna saknar examen, flera av dem har hoppat av sina högre studier, men försöker istället påskina att de är mer utbildade än vad de verkligen är. Bristen på gott ledarskap är framförallt tydligt i kriser, men lär enligt min bestämda uppfattning inte bara göra krisen värre utan också svårare för oss att häva den än vid tidigare tillfällen.

Riksdagen 2014 bestod av ett betydande antal tjugo- och trettioåringar. Betydligt högre andel än mellancheferna i ett större företag.

Nästa akut: fastigheter och internationell bankmarknad.

Vi kan också förvänta oss att betydande delar av fastighetsbeståndet nu snabbt blir vakant (och nej, att fylla det med flyktingar är inte en samhällsekonomisk vinst), både pga att antal företag och sysselsatta minskar och att det kommer bli mer vanligt med hemarbete – även efter krisen förstås. Både 1990 och 2008 var banksystemet och dess intima koppling till fastigheter i fokus. Så är det ännu inte i Coronafallet, men det är närmast oundvikligt att fastigheter dras in i detta, som en följd av i tur och ordning ökade vakanser, lägre marknadshyror – och högre räntor (samt avkastningskrav). Att bankerna är villiga (eller ovilligt medverkande till) att temporärt höja belåningsgraderna riskerar då att förorsaka stora finansiella störningar i banksystemet, statsstöd kommer i så fall krävas och det innebär ett långt harvande, under vilket bankerna inte kommer kunna eller vilja fullgöra sin funktion som kreditförmedlare fullt ut.

Minst lika hotfull ter sig en möjlig inomeuropeisk statskollaps. Italien bedöms enligt en tidigare IMF-ledamot kräva ett gemensamt EU-paket på 7,5 biljoner kronor. Vi kan befara en ny våg av sydeuropeiska problemländer till EU:s akut. Men vem ska hjälpa dem? Tysklands ekonomi har hackat ordentligt redan innan Corona och Storbritannien går bort. Solidariteten EU-länderna emellan tycks också vara måttlig att döma av hur Italiens böner om hjälp med sjukvårdsutrustning föll på hälleberget, liksom Greklands begäran om hjälp med gränsskydd. När beloppen blir för stora är det på samma sätt – hjälpande nationer kommer drabbas kännbart även de, kanske är storleksordningen helt enkelt ohanterlig. Återigen dessa biljoner… Som alltså riskerar att tillkomma ovanpå Coronahjälppaketen. Detta är odiskonterade belopp som sammantaget får de hittills annonserade stöden att se ganska otillräckliga ut.

Kriserna 1990 och 2008 var inte värre än Corona har förutsättningar att bli.

90-talskrisen. Det tog 2 år och 1 kvartal för börserna att nå botten den gången. Och för att nå tillbaka till kurstoppen före fallet tog det tre och ett halvt år. Bankernas skräck för fastigheter var i alla fall på SEB, där jag blev kreditanalytiker 1996, inte botad förrän år 2000, nästan tio år senare.

De långsiktiga strukturproblem som vi sopat under mattan det senaste decenniet och som Sverige lider mer av än de flesta jämförbara länder, talar för att Coronakrisen kommer bli djupare än både vår hemmagjorda kris i början på 90-talet, som vi hade god draghjälp från omvärlden att ta oss ur, och finanskrisen 2008, då den reala ekonomin i grunden var sund och gick att bygga vidare på, efter att finansbubblans effekter klingat ut. Som framgår av graferna så har de tidigare kriserna varit långdragna och besvärliga nog (2008 krisen reflekterad i S&P 500-index i USA; Sveriges finanskris var en mild västanfläkts av omvärldens beroende på mycket speciella förutsättningar och är därför inte jämförbar; IT-bubblan 2000 var mest aktiemarknadsspekulation och därför inte heller lika relevant).

Brist på såväl riskkapital som lånekapital, strukturella problem i befolkningssammansättning liksom i ledarskap kommer göra en återuppbyggnad av realekonomin långsammare än vid de båda föregående kriserna. Och trots att många kommer se och ta tillfällen som yppas, så kommer totalen tyngas av att en större grupp människor kommer stå helt utanför arbetsmarknaden. Frågan är varför skulle vi anta att Corona kommer bli mildare?

Krisen 1990 tog 3,5 år. Krisen 2008 5,5 år (i USA). För att nå botten tog det 2,2 respektive 1,4 år. Jag är rädd för att det kommer behövas ännu längre tid – kanske mycket längre – för återhämtning denna gång.

S&P 500 dök i oktober 2007, då man började ana finanskrisen…
1 år och 5 månader senare bottnade det. Då var man 54% ned.
Först i mars 2013, nästan fem och ett halvt år efter toppen 2007, nåddes samma nivå igen.

Sverige kommer inte automatiskt renas av Corona från sina strukturella problem.

De långsiktigt tyngande faktorer, som vi kommer bli tvungna att ta hand om när Corona är över finns konkreta bevis för redan i den högkonjunktur som varit. Globalt har nollränteekonomin inte inneburit några rekordår, varken för Sverige eller västvärlden i stort. Vi har tvärtom sett en ganska blygsam BNP/capita-tillväxt i de flesta utvecklade länder, och i Sverige i synnerhet. Tar vi kronkursfallet i beaktan så har svenskarna relativt sett blivit rejält mycket fattigare. Det beror på att vi sedan 90-talet har fört allt större mängder människor till detta land, som bidrar mycket lite, men som delar på resurserna. Somliga är förstås duktiga och ‘välintegrerade’, men i genomsnitt kostar oss invandringen, trots dessa undantag, enligt olika forskarrapporter 4-5 mkr per individ. Allt talar dessutom för att de senaste årens invandring, 100.000-150.000 individer per år, kommer bli ännu dyrare.

Med en ryggsäck på 50.000:- per år och heltidsarbetande svensk så är uppförsbacken i en återhämtning mycket tuffare.

Multiplicerar vi 1,5-2,0 miljoner immigranter med 4-5 mkr kronor så blir kostnaden mellan sex och tio tusen miljarder. D v s även här talar vi biljonbelopp. Utslaget per heltidsarbetande så blir beloppet ca 50.000 för varje yrkesverksamt år. Två miljoner att bära som en ryggsäck över en livstid. Detta är den reala ekonomin, inget finansiellt hokus pokus. Tillsammans med kriminalitet och lägre välfärd leder detta till att mängder med arbetsföra svenskar röster med fötterna inom riket, man flyttar från de kommuner som (självförvållat) lider värst. Effekterna kostar staten miljarder i ökat kommunstöd, men ovanpå den redan skenande totala kommunskulden så är det ändå små belopp i jämförelse med vad som är på väg att blomma ut. Totalt är kommunsektorns skulder 656 miljarder, 156.000:- per heltidsarbetande (se krönika 16/10-19). Andelen av vår BNP är 14% och har fördubblats på tio år. Så vi har bara börjat beta av det här, det kommer bli mycket, mycket värre med tiden, särskilt som vi just nu fortsätter att importera ännu fler bidragstagare.

Samhällsekonomiskt olönsamma klimatinvesteringar och en skola på dekis.

Med miljöpartiet i regeringen har man också ställt om politiken så att den främjar uselt avkastande eller skadliga s k miljö- och klimatprojekt. Företagen har trivts med olika former av subventioner och lagkrav som gör kostnaderna möjliga att övervältra på konsument, en hel del via högre priser, men också via skattsedeln direkt. Mycket litet av allt detta är motiverat ur miljösynpunkt, än mindre ekonomiskt, men vi har kunnat offra vårt överskott på sådant, mest för att döva våra onda samveten. Det är en lyx vi just nu ser ut att vilja fortsätta med, trots krisen. Vi får se hur det blir med det, men att sådana krav kommer väckas till liv efter denna är svårundvikligt och kommer i så fall obönhörligen förlänga återhämtningsperioden.

Vi genomför också sedan många år en allmän kvalitetssänkning av skola och högre utbildning, där den kanske mest allvarliga effekten är att man nonchalerar att pojkar inte förmås uppnå de betyg och kunskaper de borde klara; strängt förenklat eftersom de inte läser, gör sina läxor eller lyssnar på lektionerna. Pisatesterna bekräftar tyvärr att det inte är flickorna som blivit bättre, utan att alla blivit sämre, men pojkarna mest, i en skola där den livsviktiga ordningen ofta saknas och där det är fult att tävla. De duktigaste studenterna, liksom våra driftigaste företagare flyr också ut ur landet. Detta innebär försämrad produktivitet på alla fronter. Sådant har pågått länge, men fenomenet ‘white flight’ har av allt att döma påtagligt ökat de senaste åren och vi kan utgå ifrån att detta kommer öka ännu mer och bidra till svårigheterna vi nu har framför oss, även efter Corona – ja, det är rent av troligt att det kommer få en baltisk eller grekisk omfattning, eftersom andra västländer, åtminstone som det ser ut nu, kommer ha mindre problem än vi, såväl med kriminalitet som med andelen bidragsberoende.

Varför 500 miljarder inte räcker till

Problemet är att man lappar och lagar på fel ställe – man tätar uppe vid relingen på en båt med ett stort hål läckande nere i durken. Den obehagliga sanningen är att aktiekurser inte till varje pris måste eller kan försvaras. Om något katastrofalt, som Corona inträffar, så är en korrigering av olika tillgångsvärden ofrånkomlig; somliga mer, andra mindre. Svensk ekonomi kommer se mycket annorlunda ut när det här har lagt sig.

Corona kan inte botas med pengar. Och att laga relingen är alldeles för sent. Vi har ett stort hål nära botten i vår ekonomi.

Apokalypsens ryttare kom inte ensam

Sådana här gigantiska omställningar kan också leda till följdeffekter som är ännu mer oönskade och framförallt mycket svåra att förutspå. Uselt ledarskap och allmän panik övergår inte sällan mer än civil olydnad, det kan bli fråga om än mer våld, revolter och terror. Jämför apokalypsens fyra ryttare: pest, svält, krig och död. Vi har just nu ‘glömt’ kriminaliteten omkring oss, en bomb i centrala Stockholm får bara ett tjugotal läsarkommentarer i DN:s läsarspalter. Men när den akuta krisen är över kommer dessa problem bli mer synliga igen – och risken är överhängande att de kommer att växa än mer i det krisande svenska samhället, i synnerhet om man anser sig inte kunna fortsätta leverera bidrag till den importerade underklassen. Att det finns god grogrund för extremism av alla slag i en djup ekonomisk depression vet vi redan. Tyskland, Sovjet och Kina var inte heller ensamma i att uppleva oroligheter under mellankrigstiden, även här i Sverige var vi mycket nära anarki. Marknaderna brukar inte fundera så mycket på sådana här ytterlighetsscenarion, det är garanterat inte ‘inprisat’, vågar jag säga. Men sannolikheten är så hög att de nog borde vara det, om det inte vore så svårt att sätta en mer exakt peng på det.

Vad kan göras? Förslag: moratorium på låneskulder.

Det här handlar inte om en vanlig efterfrågekris, som Thomas Olofsson i DN påpekade, en kris som vi kan stimulera oss ur med lägre ränta eller skattelättnader; mer pengar gör inte att fler vågar gå på restaurang, klädaffärerna är stängda och ingen köper bil när man inte har någonstans att åka. Det viktiga är istället att se till att den produktionsapparat vi har i Sverige finns kvar, så vi inte får alltför stora konkurser.

För detta ändamål bör staten föra över riskerna från den reala ekonomin till den finansiella, där man kan förse bankerna med överbryggningslikviditet. Det räcker dock inte med morötter. Det måste till en piska: en lag som utfärdas med generellt moratorium för alla amorteringar och skuldåterbetalningar till banksystemet, till dess krisen anses överstånden. Danske Bank gjorde nyss frivilligt något liknande i mindre skala, när man annonserade amorteringsfrihet för bolånekunder, och liknande diskuteras även för alla bankkunder. Men det räcker ju inte för att hejda konkurserna.

Ett moratorium skulle lämpligast rent tekniskt se ut så att de delar av lån som skulle ha amorterats eller som förfallit får en statlig garanti. Garantin ska vara billig men kan inte vara helt gratis, och de som inte önskar den betalar som vanligt. En delikat fråga att fundera över är om det finns andra klausuler som kan tvinga låntagaren till förtida betalningar; om dessa ska fortsätta gälla och hur man i så fall ska räkna med eller utan den del som har statlig ‘garanti’. Hur och vem ska stå för extrakostnader när företag ändå går i konkurs? Här måste staten sannolikt vara generös redan på förhand. Skall även räntebetalningar ingå? På helheten eller bara för de kapitalbelopp som inte garanterats? Initialt kan för simplicitetens skull räntan vara lämpligast att exkluderas. Men om även den måste inkluderas, hur ska ackumulerad ränta i så fall sedan beräknas, t ex om marknadsräntorna stiger? Allt går att lösa, men man måste snabbt hitta en form för att kunna implementera den innan den spelar ut sin roll. Och allt är underordnat huvudprincipen – att likviditeten behålls på status quo – och kommer kunna lösas.

Riksbanken förser alltså bankerna med den likviditet, krona för krona, som man går miste om, det kommer inte uppfattas som otillbörligt gynnande, och det kommer vara avgörande för mängder av verksamheter som vi nu utgår ifrån drabbas av ett tillfälligt, möjligen ett eller 1,5 år långt avbrott, men där förutsättningarna efter detta bör vara likvärdiga som de var nyss. Med dessa konkreta lättnader i betalflödena kommer de flesta företag och privatpersoner att få andrum. Man kommer slippa destruktiva och långdragna förhandlingar med bankerna, med påföljande krav på personlig borgen och andra mer eller mindre genomtänkta tvångströjor som villkor för att förlänga krediterna.

Bankerna skulle förstås inte gilla det här. Åtgärden är ju på ett sätt ett direkt underkännande av deras kredithantering och riskerar att krångla till denna betydligt. Det kommer lägga många problem i knät på dem, inte minst när man så småningom tänker sig att lösa moratoriet. Men det är fel att se det som en misstroendeförklaring mot bankernas expertis att hantera kreditrisker på individuell nivå. Bara för en tvärt nedåtgående marknad som helhet. I praktiken borde bankerna uppskatta den eftersom ju även de gynnas om man på detta sätt undviker ett scenario där alla jagar marknadskreditrisker, i ett lopp som drivs av allas gemensamma fruktan.

Hur långt detta kommer räcka är förstås osäkert. Reaktionerna vi hittills sett är nog för att befara det värsta, och om smittan inte helt överraskande upphör så kommer den oundvikligen sätta djupa spår i samhällskroppen. Mitt grundtips om en djup och lång lågkonjunktur, värre än både 1990 och 2008 ligger kvar, även om man skulle göra alla rätt. Det kommer säkert också att krävas även annat finansiellt stöd till både företag och branscher utöver detta via statskassan. Kanske även till privatpersoner.

Vilka övriga konsekvenser kan ett moratorium få? Bankerna kan inte få akuta betalningsproblem så länge som staten servar dem. Men man kan ju formellt hamna i ett läge då man måste begära konkurs, om inte staten ställer upp också med nytt eget kapital. Detta skulle riskera att leda till förstatligande. Om problemen blir ännu större, så kommer alla nytryckta pengar leda till misstro mot statens egen kreditvärdighet, höjda räntor och i förlängningen till stagflation eller rent av hyperinflation. Men sådana katastrofscenarion kan alltså inträffa även utan ett moratorium, och enligt min uppfattning ännu troligare i så fall. Personligen så gissar jag att Bankföreningen kommer slåss med näbbar och klor för att ett moratorium – eller liknande – aldrig införs. Och med vår handlingsförlamade regering lär det inte finnas någon som matchar dem i sådana här frågor. Det lär nog därför inte genomföras. Vilket i så fall är ännu ett bevis för och exempel på hur avgörande dåligt ledarskap kan vara.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad Lämna en kommentar

Nationell samling – och några goda råd. Annars ger vi ‘landsfadern’ Löfven evigt mandat.

USA stoppar flyg till och från Europa – börserna faller.

Åtgärden gäller en månad till att börja med, och är väl ganska välavvägt. Australien överväger samma åtgärd. För den som inte förstår konsekvenserna av detta, så titta gärna på börsindex. Det gäller än så länge bara flyg, men det är, ska man ha klart för sig väldigt mycket gods som hanteras genom flygfrakt, och fysiska möten över Atlanten är närmast en förutsättning för att upprätthålla handelskontakter. Åtgärden kan också följas av restriktioner för hanteringen av fartygstrafiken, som påverkar handeln ännu mer direkt. Att Trumps dramatiska åtgärder, ovanpå de som redan vidtagits av Italien, Kina och nu en hel rad andra länder, påverkar inte bara smittspridningen utan också allt ekonomiskt liv på planeten är ofrånkomligt. Min analys avseende vart vi är på väg håller snabbt på att slå in, snabbare än vad någon kunnat tro. Och det är ett skrämmande scenario. För den som ännu inte läst, så gör det här: Armageddon är runt hörnet.

Smittan är på båda sidor om det grovmaskiga nät man försökt fånga den med.

I Sverige nöjer sig Löfven, med FHM:s tillåtelse, med att förbjuda folksamlingar. Men i Stockholm är resurserna redan på upphällningen, fyra storsjukhus är i stabsläge och landstinget prioriterar ned vad man anser mindre viktigt. Så blev det svårt igen för pk-folket. Det här kan ju låta som låt-gå-politik, den som man älskar så mycket. Inga tester av den som misstänker sig ha fått Corona, undantagen är endast de som redan ligger på sjukhus eller som tillhör riskgrupp. Men det är ju som sagt borgerliga Stockholms läns landsting som fattat beslutet! Då går det plötsligt bra att gnälla på det man förut inte ansett vara värt att höja rösten för: otillräckliga åtgärder. Säkert skönt att äntligen få släppa loss.

Nu får pk-isterna äntligen släppa loss sin frustration och ilska – det är ju Stockholms läns borgerligt styrda landsting som agerar låt-gå och ‘bara vill spara pengar’.

Inringningsåtgärderna har misslyckats. De är nu som att ösa båten med en hink utan botten.

Vad det innebär, som är så svårt att förstå, är att inringningsåtgärden har misslyckats. Det där som Tegnell var så säker på skulle ge effekt att han – två gånger – ansåg toppen nådd, smittan besegrad. Istället har den tagit sig igenom det grovmaskiga nätet och det finns redan mer smitta på utsidan än på insidan. Då är det förstås meningslöst att fortsätta kontrollera en särskild grupp, resurserna läggs bättre på annat.

Smittan kommer sprida sig vidare, det handlar nu mest om hur fort det ska gå. Om det går fort så riskerar vi Italiens dödstal, som igår låg på 6,2%. Om det går långsammare, så att äldre och svagare inte genast kommer i vägen, så kanske lägre dödstal är mer relevanta. Tiden är avgörande. Vi kommer hinna behandla de sjuka i större utsträckning inom det kapacitetstak som, av allt att döma är strängt begränsat för de allvarligt sjuka. Det kan handla om stora skillnader. Om du vill behålla din mormor m fl äldre släktingar och vänner ytterligare några år så är det hög tid att ta detta på allvar och minska risken att du är med och för smittan vidare.

Stockholmsföräldrar – mitt råd är: håll barnen hemma.

Samtidigt ska vi ha klart för oss att mycket starka krafter hellre kommer vilja ha det här avklarat fort, panik eller inte. De ekonomiska sanktionerna kostar, och för börsen är detta skillnaden mellan en konjunktursvacka och en depression. Det måste gå snabbt, säger Handelsbankens chefsekonom på AFV-tv igår, och hon har förstås rätt. Men här är det trots allt människoliv som måste komma först. Vi måste nu vara med och övertyga Löfven att våga säga ifrån mot narcissisten Tegnell, som inte kommer rubba en tum på sina åsikter. Tegnell bör genast flyttas åt sidan. Gud vet att han redan har fattat så många felaktiga beslut att han ska vara glad om han inte blir åtalad, så det borde naturligtvis inte vara alltför svårt, om det inte vore för att Löfven är den han är.

Vad vi hur som helst måste verka för är att snabbt få till stånd stängning av grundskolor och gymnasier, så som Danmark genomför (med mycket färre smittade) och som enligt professor Giacomo Grasselli, Italiens samordnare av intensivvårdsarbetet i Lombardiet, i DN-artikeln i förrgår med emfas hävdade är ett måste för att minska en explosionsartad spridning.

De föräldrar som har barn i Stockholms grundskola bör trycka på för att skolorna annars självmant stänger och i tredje och sista hand överväga att ta sin Mats ur skolan på eget bevåg. Den som skickar snoriga barn till skolan bör kunna åtalas, på samma sätt som man nu ska kunna straffa den som deltar i större folksamlingar. Det handlar inte bara om Corona, självklart, det handlar om att inte göra barn och andra sjuka i vanlig influensa, vilket skulle riskera att de drabbades immunförsvar försämras och gör dessa till lättare offer även för Corona.

Stockholms län i karantän?

Det diskuteras karantän av Stockholm, vilket kanske hade varit rimligt före Mello, men nu är det bara dumt. Kostnaderna skulle vara enorma, så som landets kommunikationsvägar ser ut skulle det också drabba landsorten mer än Stockholm – samtidigt som vi med all sannolikhet snart (eller redan) lär bli varse att smittan hursomhelst trängt igenom även detta nät. Det är de bristfälliga och senfärdiga åtgärderna vi sett som bäddar för detta.

Vad vi nu kan göra är att hålla oss hemma så mycket det går och undvika kontakt som inte måste tas. Den som sträcker fram en hand bör mötas med en glad honnör, och påminnelse om att vi nu hjälps åt för allas bästa. De som inte håller avstånd eller som snuvar och snorar bör vi avlägsna oss från omedelbart, trots att det ‘känns pinsamt’. Inte bara för vår egen skull, utan för allas.

Det är svårt att undvika att falla in i de kulturyttringar vi är födda med. Vi är annars rätt stela av oss och gillar att hålla avstånd. Detta kommer troligtvis hjälpa oss i förhållande till Italien där man precis som i alla sydligare länder både är vana vid mer folk omkring sig, där även ytligt bekanta kramas och pussas, och där man inte backar undan när någon ställer sig så nära att vi nordbor skulle känna oss okomfortabla. Det är en kulturell skillnad som annars kan förefalla sympatisk, men som troligtvis bidragit till Italiens problem, och som alltså skulle kunna innebära att vi reserverade nordbor har fog för lite optimism i all bedrövelse.

Löfven – landsfadern, Socialdemokratin vinnarna?

ja, det är tyvärr en fullt möjlig utveckling som vi ska ha klart för oss ligger i korten. Från och med nu är det nationell samling som gäller. Det innebär att det kommer att betraktas som illojalt att kritisera statsministern. Hans feghet, handlingsförlamning och närmast brottsliga försök att komma undan ansvar under det att Coronakrisen seglade upp, är historia. Och en historia som sossarna kommer göra allt för att vi ska tvingas glömma. Det handlar om en historierevisionism som redan har börjat. Jag har sett den i läsarspalterna, där man förut föraktfullt kallat mig för alarmist, fnyser man nu irriterat åt mitt ‘besserwissrande’. Och idag får man inte yttre det jag skrev i stycket ovan om Löfven och Tegnell, i DN:s läsarspalter, jag blev censurerad för ‘personkritik’, trots att man låtit betydligt värre påhopp passera ända fram tills igår. Det uppfattas också som drygt att påpeka att jag har haft rätt och pk-isterna ändrar även sin egen berättelse: låt-gå-strategin har hela tiden berott på att det vi nu tvingas uppleva är ofrånkomligt.

Det är en lögn som vi aldrig kommer kunna låta stå oemotsagd. Vi ska upprepa att det redan i över hundra år varit väl känt hur effektivt man minskar spridningen och dödstalen om man agerar snabbt, såsom St. Louis gjorde, medan Philadelphia gjorde som Löfven och Tegnell. Men vi måste göra det utan att visa hämndbegär, utan att visa ilska eller hat. För det kommer bara slå tillbaka. Risken att Löfven står där som en landsfader när detta är över och att sossarna få stabil majoritet för att fortsätta regera är nämligen överhängande – och kommer inte bli mindre av att vi påpekar faktum i vild affekt. Vi måste, på något sätt, infoga oss i denna nationella samling, för att detta är det överordnade.

Sprid! Sprid! Sprid! Inte smittan, men kunskapen om att resolut handling hade kunnat rädda oss från det här. Den inkompetente och handlingsförlamade Löfven kommer om Philadelphia-scenariot slår in ha tredubblat antalet dödsoffer.
Låt oss slå vakt om att en sådan skurk inte får bli landsfader, en mer oförtjänt än så lär sällan ha drabbat världen.

Yttre hot – inkompetenta ledares frälsning genom alla tider

I alla stora kriser förväntas folk sluta upp kring sina ledare, och det är få fall där sådana kriser inte lett till att dessa ledares ställning stärkts. De behöver inte ens avvärja hotet – det räcker med att de lyckas beskriva hotet som ett yttre hot, en fiende vi måste hjälpas åt för att besegra. Ofta har yttre hot framkallats medvetet av sådana inkompetenta och folkfientliga ledare, för att avleda intern kritik – såsom t ex Ugandas ökände diktator Idi Amin, som startade krig med grannländerna, när trycket blev för stort.

Är man riktigt cynisk och konspiratoriskt lagd så kan man undra om inte vår egen skurkregims extremt senfärdiga reaktion på Corona faktiskt rent av syftade till detta; så närmast obegripligt korkat och inkompetent har man betett sig att vi vill hitta en mer rationell förklaring. Men det är enligt min uppfattning en enorm överskattning av sossarnas hjärnkapacitet, om än ej av deras bakslughet och samvetslöshet. För att fungera måste ju dessutom omvärlden drabbas i ungefär samma omfattning, vilket vi ännu inte vet om så blir fallet, men i förödelsen som kan uppstå räcker det nog ganska bra med att alla drabbats hårt nog. Det kommer då att framstå som småaktigt att påpeka att Sverige fått fler smittade/döda än andra jämförbara länder, futtigt att bråka om ansvarsfördelning, när nationen bara kommer behöva läka sina sår.

En vinnare – mot all förmodan? Landsfadern vi förväntas sluta upp kring? Oavsett ansvar för vårdslös smittspridning och onödig överdödlighet?
Det kan bli så.

Djävulens verk ser ut att göras ordentligt – och i så fall räddar han Löfven.

Den kris som Sverige behöver för att öppna de politiskt korrektas ögon, kan alltså, om den framstår som helt och hållet externt framkallad, istället få ännu fler att stänga dem. Det kommer i så fall inte spela ett dugg roll att Corona bara varit en katalysator som avslöjat alla de övriga strukturella missgreppen, som decennier av vanstyre skapat och som under Löfvens fem år vid styret fullkomligt galopperat ut ur de ansvarigas händer. Det är outhärdligt att behöva säga det, men Corona kan vara vad som får Sverige att gå under på riktigt – samtidigt som viruset räddar den valhänte Löfven och skurkregimen kvar. Kanske var det naivt att hoppas på något annat; att förvänta sig att bli räddad av något som så lätt kan beskrivas som djävulen verk? Nej, om djävulen ligger bakom detta så lär han vilja göra sitt jobb ordentligt. I så fall blir Löfven kvar på evig tid.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad 2 kommentarer

För DN högt upp i det blå, är USA och Iran lika goda kålsupare. Och Linde ger Iran kondoleanserna.

DN har följt konflikten mellan USA och Iran med ‘svenskt’ neutrala ögon och rapportering. Dvs fortsatt spy ut det vanliga Trumphatet medan det vanliga överslätandet avseende den islamska skurkregimen har stått pall för alla rapporter om brott mot internationella avtal och regler, för att inte tala om brotten mot den egna befolkningen. Ann Linde gör nu ett patetiskt lamt försök att kräva upprättelse för offren. Den skyldigheten tar ett land på sig nämligen, när man gjort dem till medborgare. Man kan samtidigt, som Hanif Bali, ifrågasätta hur rimligt det är att som Linde gjort, erbjuda Iran kondoleanser i en situation då misstankar om nedskjutning av planet redan cirkulerade. Men hon vågar inte knysta om att planet skulle vara nedskjutet.

Linde var med och firade 40-årsminnet av iranska revolutionen. Den som lett till lagtvång på slöja bl a.

Lindes beteende borde inte förvåna någon. Hon var ju inte länge sedan också på vänskapsbesök, klädd i den för all sann kvinnokamp feministiskt avskyvärda slöjan.

Poserar gärna med de rätta tillbehören. För den goda sakens skull (Dvs muslimska klanröster).

För Linde inga problem – och självklart inga problem för DN heller, eftersom det är ‘lag på det i Iran’, så det var ju liksom bara att göra så. Att man kan kräva undantag var okänt, eller att undvika att sådana bilder blev offentliga, lika omöjligt. Ingenting av detta rapporterade DN om, förrän man istället gav Ann Linde möjligheter till replik: “Ann Linde slår tillbaka i slöjstormen – DN.SE”. Så gör en tidning som gillar Ann Linde. Och slöjor lika mycket.

Skönt propagandatillfälle för två skurkregimer.
Ja, jag relativiserar lite. Men vänta bara. Det är det fler som gör, se nedan.

*** *** *** *** *** *** *** *** *** *** *** *** *** *** *** *** *** *** *** *** *** *** *** ***

Men idag satte man väl ändå nytt rekord på DN. Efter Irans enligt flera världsledares fördömande och otvetydiga bedömning, att Iran skjutit ned det plan, som ayatollorna påstår skulle ha kraschat på grund av ‘tekniskt fel’ (det visste man genast, utan att kolla svarta lådan). DN:s första rubrik är enligt samma mönster som i försvaret av Linde, ett reflexmässigt: “Iran bjuder in Boing i haveriutredningen.” Jajemän, här går allt schysst till minsann! När Iran nu sent på fredagen medger nedskjutning så agerar DN än en gång nyhetsbyrå åt regimen med rubriken: “Iran: mänskliga faktorn bakom nedskjutning”, och i artikeln sätts inte den uppgiften ifråga en enda gång. Man skriver att “Kanada och USA [] uppgav tidigare i veckan att Iran av misstag hade skjutit ner planet”, men så har man inte formulererat sig, man har bara konstaterat att det rör sig om en nedskjutning, vilket nu alltså har bekräftats. Men det är en tredje artikels rubrik som tar priset:

“Naivt tro att Iran och USA ska få annan syn på människoliv.”

DN:s relativiserande rubrik liknar Sverige på höga stolar i början på 70-talet: ondskans imperium för Palme var ju som bekant inte nödvändigtvis Sovjetunionen; USA var minst lika hemskt.

Här har vi nu ett land som har skjutit ned ett passagerarplan – har man nu till slut medgivit. Möjligen som en tänkt vedergällningsåtgärd mot ‘väst’ eller liknande. Hur det skulle kunna vara ett ‘misstag’ återstår att se, men det är banne mig rätt obegripligt inkompetent om så varit fallet. Bara lögnerna om händelsen räcker väl för att visa, med all önskvärd tydlighet, för alla, att respekten för människoliv är minimal. Irans regim dömer folk till döden för homosexualitet. Kvinnoförtryck är legio – slöjan är lagstiftat tvång – och alla andra religionsutövare än shiamuslimer förföljs. En diktatur där åsiktsförtryck råder även avseende det mest vardagliga och där mänskliga rättigheter är ett okänt begrepp. Vars människosyn inte kan bli mycket värre.

Och så har vi USA. “Naivt tro att Iran och USA ska få annan syn på människoliv.” Är Michael Winiarski fri att sätta vilka rubriker han vill, herr chefredaktör? Låt oss pröva några liknande slängar:

“Naivt att inbilla sig att Afghanistan och Sverige skulle börja göra något åt hedersmorden.”

“Meningslöst att förvänta sig att Löfven och Khomeini skulle göra något för invandrarkvinnornas rättigheter.”

“Dumt att tro att DN och Pravda skulle få en annan syn på yttrandefrihet.”

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad 6 kommentarer

Stasivänstern har uppsåt, vi måste sluta samla bevisen på hög om vi vill göra något åt det.

I ett djuplodande reportage om murens fall för trettio år sedan, av Lina Lund, DN:s Tysklandskorre, så får en stasifånge och en stasiinformatör förklara, 30 år efteråt, vad de tror är anledningen till att människor väljer att bli det ena eller det andra. Båda säger sig övertygade om att det ligger i personligheten. Medan fångarna var individualister, så var deras väktare trygga i hierarkin, okritiska till de order de fick och som de oftast lade sig vinn om att följa både energiskt och entusiastiskt. Oliktänkande fängslades, torterades och avrättades för sina åsikters skull, ibland kanske bara på blotta misstanken – den östtyska rättsstaten var inte så noga med sådant. Informatörerna ansåg sig förstås inte själva vara onda, men de utförde handlingar som vi alla skulle definiera som onda och de gjorde det fullt medvetet. För oss individualister så kan det här vara svårt att ta till sig.

Vi vill tro gott. Vi är uppfostrade så. Redan där har vi förlorat.

Och det är här kärnan i problemet ligger; när vi bemöter och bekämpar vänsterns åsikter gör vi det som om de som hävdar dessa var skapade precis som oss. Vår referensram kräver det av oss. Vår känsla för fair play. Och vår vanligen någorlunda välvilliga perception av hur världen och mänskligheten ser ut – vi vill inte vända upp och ned på den, för det skulle riskera att göra oss till olyckliga misantroper. Allt det här är förstås även det en del av hur vi har blivit indoktrinerade att fungera. Det är fint att vara filantrop, som Jesus, jultomten – och Marx och alla hans i Robin Hoodanda glatt välfärdsfördelande efterföljare. Att tänka ont om andra är ju däremot att misstänkliggöra sig själv – ‘takes one to know one’.

Därför vill vi så gärna inbilla oss att det bara är en fråga om villfarelse när vänsteristerna löper amok. Att de kan ‘botas’ och omvändas. Vilket hade varit en rimlig utgångspunkt, om det handlat om något annat än djupa mindervärdeskomplex rotade i barndomen, ärvda eller tidigt tillägnade mobbarpersonligheter eller, ibland, ren sadism. Jag har sett det otaliga gånger i kommentarsfälten. Hur en värdekonservativ staplar pedagogiska argument, som sedan ignoreras av hans vänsteropponent; för att besvaras med en glidning, upprepande av det tre- eller fyrfaldigt överbevisade och sedan ännu ett osant eller illa underbyggt påstående. Varpå den värdekonservative, under påtaglig irritation, upprepar sina argument, något omformulerade, samt besvarar det tillkommande med tre nya. Vänsteropponentens svar är kanske en femtedel så långt och tar säkert bara en tiondel av tiden att hafsa ihop. På detta sätt kan ett troll m a o tvinga högerdebattörerna att lägga ned åtskillig energi till absolut ingen nytta. Trollet gnuggar händerna i förtjusning, särskilt när hen lyckas få sin motståndare att tappa humöret och säga något dumt; då går det att blockera denne från gruppen. Att vänstertrollet övertygas eller omvänds händer inte. Det kommer inte gå på tusen år – inte med ord och sakskäl. Deras övertygelse baseras inte på rätt och sanning, utan på kollektivets överlägsenhet som gödkrok för dem själva, för att skapa sig en karriär och metod för att överleva.

Amerikanska journalister mot yttrandefrihet

I USA, där den nya stasivänstervågen startade, har det gått minst lika långt som här. Det som började på universiteten har nu tagit över media på samma sätt. Amerikanska journalister och redaktörer i stora tidningar stöder allt oftare yttrandefrihetsinskränkningar öppet. I en heltäckande översikt beskriver John Tierney, City Journal, hur en systematisk slagsida har skapats i den förment objektiva rapporteringen, med syfte och effekt att endast politiskt korrekta vänsteråsikter ska nå fram till allmänheten. Och man har lyckats riktigt bra. Som ett av många exempel: av de större tidningarna var Wall Street Journal ensamt om att beskriva hur journalisten Andy Ngo blev grovt misshandlad av Antifa-supportrar i samband med att han gjorde en nyhetsbevakning i Portland av en liten demonstration för mansrättigheter. Ngo hade tidigare ådragit sig Antifas vrede genom att göra reportage om deras våldsaktiviteter utan att göra de vanliga ursäktande beskrivningarna avseende deras förment goda syften. Överfallet i Portland innefattade bl a sparkar och slag mot huvud och knivskärning i ansikte och öron. Ngo drabbades av en svår hjärnskakning och hade lika gärna kunnat vara död. Det var en ren hämndaktion och journalistkåren brukar vara mycket enad i att fördöma sådana övergrepp mot sina egna.

Andy Ngo.

Den postmoderna amerikanska pressen ignorerade istället händelsen helt, eller valde att skylla den på ‘extremhögern’, som med ‘sin’ demonstration varit ute efter våldsamheter. ‘Ngo fick vad han förtjänade’. Relationen, två dussin demonstranter som överfölls av 400 vänsteraktivister, beskrevs inte. En helt grundlös anklagelse i en tidning, där Ngo påstods ha deltagit i liknande våldsaktiviteter riktade mot Antifa, spreds sedan okritiskt – systematiskt avsiktligt så klart – i andra medier. Jämför gärna taktiken med hur svensk media var snabba med att sprida ETC:s ‘expertdom’ avseende Swebbtv, som ‘en del av vitmaktrörelsen’, efter intervjun med Leif Östling. ‘The Committee to Protect Journalists’ som regelbundet rapporterar övergrepp mot journalister nämnde inte misshandeln alls. En förment heltäckande artikel avseende årets incidenter handlade istället om en rad journalister som kände sig hotade av extremhögern, utan att någon av dem faktiskt utsatts för direkt våld.

Postmodern stasivänster väjer inte för våld – det gäller även the Guardians och Huffposts reportrar.

Våldsmetoderna – om de kommer från vänster – anses i själva verket fullt legitima enligt en stor del av journalistkårens medlemmar. En expert på nätextremism, Eoin Lennihan, sammanställde ett antal journalisters regelbundna närvaro på Antifas sajter, med deras skriverier, och konstaterade att det helt saknades negativa vinklingar i dessa. Det handlar om tongivande reportrar från The Guardian, The New Republic och HuffPost. Artikeln ledde till att Lennihan genast sorterades in bland högerextremisterna enligt Colombia Journalism Review, där man skrev en fullständigt osaklig artikel om saken, utan att beröra Lennihans slutsatser med ett ord.

Total brist på konsekvens: högern sparkas för bekantskaper, vänstern sitter kvar trots grova rasistiska uttalanden

Konservativa journalister ska sparkas, bloggare med högeråsikter blockas och bli ‘deplatformed’ på Twitter och Facebook och ‘avmonetariseras’ på Youtube. Detta är vad de unga progressiva journalisterna arbetar för. Och de är hyperaktiva, som mördargetingar behöver de bara en utandning koldioxid från höger för att genast gå till anfall. Det tog sju timmar innan Times hade sparkat Quinn Norton, en libertarian, för att hon umgåtts med en nynazist (men bevisligen alltid hade tagit avstånd från dennes politiska åsikter). Sarah Jeong, anställd på samma tidning, vid samma tid och inom samma område, men ‘proggressiv’, hade twittrat flera uppenbart rasistiska åsikter om vita: “#CancelWhitePeople”; i en annan förutspådde hon att vita skulle utrotas och att “This was my plan all along.” Jeong sparkades däremot inte. Här kan vi jämföra med Sverigechefen på XXL som fick avgå direkt efter att ha haft privata åsikter på nätet om klimat-Greta, medan Johanna Frändén på Aftonbladet, som i sina twitter längtar efter att klimatrörelsen ska bli militant ‘på riktigt’: “Och som jag längtar.” Frändén har inte ifrågasatts öht och sitter kvar på AB.

Samröre med offren som drabbats samlar också pöbelhopen. En man som friats från våldtäktsanklagelse men förlorat sin karriär fick ett uppslag i The New York Review of Books. Varpå även redaktören Ian Buruma sparkades, inför hot om indragna annonser – men framförallt ställd inför ett uppror ibland den unga personalen. Tierney visar tydligt hur det finns ett obevekligt mönster; man nöjer sig inte med pudlar, först när blod spillts är pöbeln tillfredsställd – och den glömmer inte; de fällda offren är oförlåtligen dömda att söka sig en inkomst i någon annan bransch, som dessutom måste ligga helt i medieskugga, för annars riskerar arbetsgivaren snart bojkott. En av de tydligaste effekterna av det här är också ett mycket skevt könsmönster. Det är unga kränkta kvinnor som dominerar på redaktionerna. ’25-åringar vars C-uppsats är i genderproblematik’, som en anonym veteran på Washington Post uttryckte det.

Unga kvinnor förlästa på genusretorik har tagit över redaktionerna även i Sverige.

Unga kvinnor varav en höggravid att skylta särskilt med. Samt en man i bakgrunden.

Vi ser även här exempel på samma trend i Sverige: när DN stolt tillkännagjorde nyanställda hösten 2017, så var det ett myller av unga kvinnor på bilden och en enda man. Ett annat exempel är publicerade författare senaste året: 75% är kvinnor. Det är naturligtvis resultatet av flera faktorer, men en viktig sådan är att statliga Kulturrådet i sin bidragsgivning främjar ett rättighetsperspektiv: ‘mångfalds-, jämställdhets-, hbtq- och tillgänglighetsperspektiv’. Fler kvinnor än män tenderar att ha åsikter som överensstämmer med de politiskt korrekta värderingarna, som också säger att det är mer politiskt korrekt att ge ut kvinnor än män. Litteraturstödet kan vara som mest 70.000:- per bok, vilket kan tyckas vara av måttlig betydelse, men eftersom förlagsbranschen lider av konstant låg lönsamhet, och det viktigaste handlar om att täcka av risken för förluster, så är en grundplåt på detta belopp ofta skillnaden mellan att våga publicera eller inte. Att en stor och växande andel av författarna samtidigt aktivt verkar för att bojkotta andra från att delta på bokmässor, och ser till att Amazon nekar att upplåta sin plattform för oliktänkande (höger) – den principiella inkonsekvensen är förstås i allra högsta grad medveten.

Tierney about MSM*s reporting of the beating of Ngo. FOX News claim that Antifa put rapidly congealed concrete powder in the milk shakes thrown at Ngo and the men’s rights activists was never proven. that ‘fake news’ became MSM main focus to cover.

Taktiken är solklar: skoningslös repression mot allt och alla som uttrycker åsikter eller information som går emot det narrativ som vänstern har satt – och som givetvis samtidigt gynnar den egna gruppen kollektivt. Även den mest bristfälliga journalistik kan botas med politisk renlärighet. Det omvända är däremot närmast omöjligt, i Sverige har vi väl bara Janne Josefsson, som lyckats göra sig untouchable genom sin professionella förmåga. Tierney ser det viktigaste hotet i just den rädsla som på detta sätt inympas i dem som är kvar på redaktionerna. De satta exemplen har fått avsedd effekt; det är mycket få som vågar skriva någonting som ens andas högeråsikter eller är till stöd för sådana. Ingen vill hamna på svarta listan.

Vänstern är kollektivistisk och hyllas av personer med en personlighetsläggning som inte har problem med att sätta målen före medlen, oavsett vilka konsekvenser detta innebär för de politiska motståndarna. Man tycker inte att man är onda, även när människor förlorar sina jobb, när karriärer läggs i ruiner eller familjer splittras. Inte ens när de politiska motståndarna utsätts för fysiskt våld backar man. Tvärtom. Istället för att ursäkta en hashtag som #CancelWhitePeople bör vi ta den på djupaste allvar. De här människorna var som barn bland mobbarna på skolgården. De får en kick av att befinna sig i den här gruppen. Några av dem också av att plåga sina offer. Det är ofta de sistnämnda som går i täten och vi måste inse att de inte är sunda, att de inte går att omvända. De är inte som oss. Likafullt utgör de en betydande andel av den mänskliga befolkningen, vi är nämligen ett flockdjur och de grupptänkande ynkedomarna har hittat en förvånansvärt välfungerande överlevnadsstrategi, som kompenserar bra för alla andra brister, och som bara hjälper till om de skuller råka vara begåvade, vilket en del av dem faktiskt är – kollektivistisk läggning styrs av personlighet, inte intelligens. Kollektivisterna är alltid benägna att gömma sig i lynchmobben, de hamnar oftast som alltid på den vinnande sidan, oavsett vilken denna är, för i grunden är de principlösa och deras högsta önskan är förstås att styra massan, men om inte det går så vet man att den tryggaste vägen dit är att vara makten till lags och dess lydiga verktyg.

Orwell visste vad ett Sanningsministerium är. Det gör dagens stasivänster också.

De här människornas naturliga feghet gör dem lätta att hålla ordning på, att ‘manipulera’ om du så vill. De saknar ryggrad, men är hyperkänsliga för verklig makt och förmåga att utöva den. De njuter av att se en impotent motståndare, som lamt försöker tillmötesgå dem och så länge som de inbillar sig att de har makten bakom sig känner de inte minsta tvekan i att slå ned på dem som går dem emot. Men om de är i minoritet så blir de rädda och försagda. De saknar ju sakargument och det vet de innerst inne, det är därför vänsterretorik är så fylld av glidningar och teorin bakom så svårläst. Få med sunt förnuft orkar ta sig igenom ordbajseriet och luftpastejerna, men det är dem som inte läser det finstilta som blir lurade. Kollektivisten bryr sig inte om den verkliga innebörden i ord som antifascism, mänskliga rättigheter, jämlikhet, demokrati. För dem är allt ett spel, och orden är till för att bändas till oigenkännelighet, så att de främjar gruppen och rörelsen.

Varje gång en värdekonservativ blir tvingad att kalla sina motståndare för antifascister så vinner de en seger. Genom införandet av s k positiva mänskliga rättigheter, som innebär att en individ kan ställa krav på att andra människor arbetar och betalar för denne, så har även denna vackra term korrumperats. Jämlikhet i utfall är naturligtvis den mest flagranta formen av kryptomarxism, något fullständigt annat än ett samhälle som skapar jämlika möjligheter. Och när t o m SvD vill inskränka yttrandefriheten ‘för demokratins skull’, så har vi gått hela varvet runt. Och sanningen är en total chimär. Om detta stycke hade beskrivit en vänsterists åsikter, så hade denne inte haft minsta problem med att sätta citattecken runt alltihopa och kallat det för kloka ord från Dalai Lama – förutsatt förstås att risken att bli avslöjad vore liten eller minimal.

Vilket den nu också i allt högre utsträckning börjar bli. Med media som konsekvent vägrar eller inte vågar skriva någonting som ligger i högerns intresse, så låter man ‘Dalai Lama’ stå utan konsekvenser. Den som sedan vågar påpeka lögnen blir ännu en lovlig måltavla, ännu en dissident. Personlighetstypen är vad som förenar postmodernism med islamism; man må ha helt olika mål, men medlen tilltalar båda ideologierna, liksom den initala effekten: västerlandets undergång och fall. Så länge som vänstern fritt kan översätta vad som händer i världen till Aktuellts reportage om alarmerande klimat, oacceptabel ojämlikhet mellan svenska kvinnor och män och fruktansvärda förhållanden för barnen som flyr från Syrien, så är det också vänsterns narrativ som styr politiken.

Det här går helt enkelt inte längre. Vi måste ta bladet från munnen. MSM måste i grunden saneras från den nya stasivänstern. Det handlar om hela det västerländska samhällets överlevnad.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

English Summary

My article is almost in full based on the very significant article in City Journal, thus in English. I elaborate on the conclusions and my main point is that MSM must be fought with gloves off. There is no middle ground, the leftist views and methods are too extreme, too supressive. Defined objectively, their collectivism ideology is evil and we must acknowledge the fact that it is no coincidence that people chose to be Stasi-leftists; it is not by chance. These people just doesn’t think like us – the crusial difference is that they do not recognize individual’s rights as a priority before the group’s, collective’s or the state’s. That makes it possible for them to take actions that are pure evil, without considering themselves being evil. People with these personality traits are most likely tinged very early, or born with these traits. The are most likely to be found among the bullies at the schoolyard, and they will never change their mind, when confronted with facts and arguments. The only way we can make them see the light is to take the power away from them. Stasi-leftists must be shaken out from MSM. Otherwise the western society is doomed.

Publicerad Lämna en kommentar

Sverige är ingen mångkultur, det är bara vi och islam. Och en spännvidd oss emellan som gör demokratin osäker.

“Inglehart–Welzel Cultural Map” (IWCM). Låter det bekant? Tyvärr är det fler som vet namnet på den lilla matrisen över världens länder inplottade på två utvecklingsaxlar, än det är som har dragit de rätta slutsatserna av den. Och nej, det är inte så många som vet namnet heller, trots att många säkert känner igen diagrammet när de ser det. Det är en mycket talande matris, som berättar om kulturella skillnader. Skillnader som inte handlar om åsikter, utan om djupgående värderingar. Sådana vi växer upp med och har i modersmjölken. Sådana vi är ytterst ovilliga att rucka ens det minsta lilla på och som bara verkligt omvälvande livshändelser förmår att skaka om i grunden. Om man hade tagit den här matrisen på allvar så hade massinvandringen från Mena-länderna sannolikt aldrig kommit till stånd eller förklarats vara högst temporär. Slutsatsen av IWCM är nämligen att diametralt motsatta värderingar i grundläggande frågor resulterar i ett samhälle där antingen demokratin eller samhället självt bryter samman.

Den stora amerikanska mångkulturen – förebilden som ingen talar om men alla tänker på

Mångkulturer kan överleva – och till och med frodas. Det förutsätter inte nödvändigtvis inbördes tolerans eller att skillnaderna i kulturerna är små. Men då måste det finnas gemensamma värderingar som överbryggar motsättningarna och som över tiden tenderar att förena – d vs integrera – grupperna med varandra, så mycket att de flesta upplever sig i första hand vara en del av helheten snarare än delmängden. Så ser det ut i Amerika, där de många stora invandrargrupperna under 1800-talet kom att inlemmas med ett gemensamt språk, en gemensam frihetslängtan såsom den uttolkas i den amerikanska konstitutionen, och gemensam strävan efter lycka och religiös tro. Även om de etniska banden inom gruppen ofta förblev starka, så var det många bland invandrarna som stolt kallade sig för amerikaner redan i första generationen. För dem som kände sig mest hemma i den redan etablerade engelska kulturen, som nordbor och de flesta tyskar, så gick det snabbare. Bland katoliker som irländare och italienare, så gick det långsammare. Kineser med ett tydligt annorlunda utseende hade det svårare. De var många, blev illa behandlade och de är också den kategori som därför längst lyckats/tvingats hålla liv i de etniska banden.

För kulturmarxisterna är det lite jobbigt att behöva anföra USA som ett mönsterexempel. Det land man – i likhet med islamisterna – utnämnt till den store Satan. Så man säger det aldrig högt. Och det behövs inte eftersom du och jag ändå har USA i bakhuvudet när vi tänker på en lyckad ‘smältdegel’. Motsättningarna finns förstås där också och i USA är skillnaderna stora mellan hög och låg; segregationen inbyggd, med en door man även i de fina vänsterlibera kvarteren på Manhattan och i Floridas gated communities, där man bara släpper in hispanics en och en för att städa. Men det fungerar hyfsat. Kulturmarxisterna talar förstås hellre om slaveri och rasism och just kinesernas öde är då något som brukar kunna komma upp. Icke desto mindre har även de invandrade kineserna utgjort en för USA nyttig grupp invandrare – och dagens kinesättlingar lever oftast långt ifrån schablonen i New Yorks eller San Fransiscos Chinatown. Idag är östasiater, såsom de sydvietnameser som anlände under 70-talet, rent av bland de mest välintegrerade och välfungerande. Inte minst entreprenöriellt, men också intellektuellt är man t o m mer framgångsrika än den vite genomsnittsamerikanen. Och det beror på tre saker:

  1. Den amerikanska kulturen gjorde på 70-talet, då sydvietnameserna anlände i stort antal, glasklart att om man ville söka efter den ‘amerikanska drömmen’ så fick man arbeta för den.
  2. Den stora amerikanska befolkningen, utgjorde trots sitt multietniska ursprung en gemensam kultur som på 70-talet var både tydlig och dominant, nästan oavsett vilka amerikanska invånare den företräddes av.
  3. Denna kultur upplevdes också som starkt eftersträvansvärd att bli del av.

Sverige är inte USA

Den amerikanska kulturen skulle inte ha varit fullt så homogen och tydlig om inte president Theodore Roosevelt i början på 1900-talet ansett att immigrationen höll på att bli för stor och därför såg till att begränsa den. 1910 hade andelen utrikes födda nått 14,7%. I Sverige kommer den andelen 2019 kunna avrundas till 20%. Räknar vi dem som har två utrikes födda föräldrar och hälften av dem som har en utrikesfödd förälder så når vi över 30% (2018). Den relativa förändringen det senaste decenniet har varit mycket snabbare än det någonsin var i USA. Immigrationen har också varit mycket mindre ‘mångkulturell’. Tvärtom är det korrekt att beskriva lejonparten som monokulturell, dvs från ett geografiskt område (MENA) med samma religion (islam) och klankultur och oftast även med samma språk (arabiska).

Befolkningen från muslimska länder ökar snabbast, såväl netto som när det kommer till antal födslar – i absoluta tal. Förra året var nettoökningen nära 78.000, övriga invandrargrupper ökade med 40.000 medan etniska svenskar minskade i antal. Av födslarna svarade befolkningar med utländska rötter för 40% och de med ursprung i muslimska länder för 25%, vilket innebär att nativiteten för muslimer är nära dubbelt så hög som för infödda svenskar. Den muslimska särkulturen har spritts över hela landet, men har oftast klumpat ihop sig i enklaver inom respektive ort. Sedan tidigare välintegrerade invandrare och ‘rest-svenskar’ som bor i dessa är nu hotade, man måste antingen flytta eller anpassa sig – det gäller både muslimer och icke-muslimer. De flesta har inte råd. Och vart skulle man i så fall flytta? Snart är alla samhällen mer eller mindre mättade.

2018 har 3,5 miljoner människor i Sverige utländskt ursprung, såsom detta definierades före år 2000. Av dessa är 1,3 miljoner från muslimska länder. Utlandsfödd andel 2018 är 19,1%, upp från 18,5%. För 2019 är prognosen utlandsfödd andel mellan 19,6-19,8%.

Man har fått veta att det är bidrag man lever på här. Och att leva på arbete är både svårare och mindre lönt. Till ett sådant land lockas få av de bästa begåvningarna.

Arbetskravet har bara måttligt luckrats upp i dagens USA jämfört med 70-talets. Här skiljer man sig mycket från Sverige, som vid 2000-talets ingång hade världens troligen mest bomullsinbäddande välfärdssystem – här gör vi också allt för att bibehålla försörjningsstödet på mycket generösa nivåer. Medan den amerikanska frihetsdrömmen och jakten på personlig individuell framgång via eget arbete har varit drivande faktor bakom immigrationen till USA, så har bidragslivet varit drivande för en mycket stor andel av vad som officiellt betecknas som flyktinginvandring till Sverige. I de grupper som haft en högre andel flyktingar enligt FN:s definition har lyckats integrera sig betydligt bättre, såsom chilenare och iranier under 80-talet och jugoslaver under 90-talet. Ännu tydligare framgång har de haft som sökt sig hit för att arbeta, såsom finnar, polacker och balter. Men inte ens dessa grupper har lyckats lika bra som den etniske genomsnittssvensken. Det sistnämnda visar dels hur slutet det svenska samhället är i praktiken, trots vad som ofta påstås. Dels att vi, främst på grund av skatterna och den ‘solidariska’ lönepolitiken, inte lyckas locka välutbildad arbetskraft mer än undantagsvis. Har de möjligheter att välja så väljer de helst andra länder. Vilket är djupt olyckligt för Sverige som land. Svenskt näringsliv kräver nämligen mer avancerade och specialiserade kunskaper än vad som är fallet i något annat land.

Termen ‘hemspråk’ säger allt: d.v.s. var man – fortfarande – har sitt hem

Det har begåtts allvarliga fel i Sverige, att man inte som Roosevelt satt en gräns för invandringen och att man inte valt att ställa hårdare arbetskrav. Men det mest bakvända är nog ändå att man gjort allt man kunnat för att baktala och nedvärdera den egna kulturen och medvetet uppmuntrat de inflyttade att behålla sin ursprungskultur. Uttalanden från höga politiker som Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin, om att den svenska kulturen inte ens existerar, bidrar förstås till ointresset att lära sig något om den, liksom att aktivt söka bli en del av den. Hur lockande låter det att vilja ansluta till en icke-kultur?

Hemspråksundervisningen (som för länge sedan döpts om till det mer politiskt korrekta modersmålsundervisning) gör det också lättare att kapsla in sig i den kultur man kommer ifrån. Det här är en gigantisk industri som avlönar 10.000-tals lärare. Under Bildtregeringen i början på 1990-talet luckrades regelverket upp något, men huvudregeln är att sådan är en rättighet för alla. Andelen berättigade elever ökade från 11,2% till 19,4% 2009. Under de senaste fem åren har antalet elever ökat med 60% enligt SR, som dock undviker att berätta hur stor andelen av befolkningen därmed är. Men förra året hade 40% av förstaårseleverna i grundskolan utländsk bakgrund, så vi kan gissa på ett ungefär. Här talar vi också om ett yrke som försörjer många av de nyanlända – vilket förstås är ett viktigt skäl till varför man har behållit systemet som det är.

De långa ‘karensperioderna’ som de nyanlända tillbringar i overksamhet på flyktingförläggningarna är i sig en utmärkt grogrund både för kriminalitet och etnisk klickbildning, men också för bibehållandet av den egna kulturen. De i stort sett enda personer flyktingarna kommer i kontakt med under den här perioden är andra nytillkomna, personal med politiskt korrekta värderingar och kriminella talangjägare från utanförskapsområden i närheten. På det här sättet har man gjort det så svårt som möjligt för den som faktiskt vill bli närande medlem i det svenska samhället och som insett att vägen går via inlärning av språk, utbildning och nätverkande med infödda svenskar. Det sistnämnda är det svåraste av allt och det enda som i praktiken gör det möjligt att assimileras, eftersom bostadsområden med väl-integrerade allt mer kommit att domineras av de icke-integrerade; de som inte alls har lust med det, men också de som inte har hunnit, även om de skulle ha velat – massimmigrationens första offer. Den lilla andel av de nytillkomna som faktiskt har fått access till ett svenskt hem har därför en stor fördel framför övriga. Men hur kommer det sig att så många av dem ändå verkar misslyckas?

Postmodernisterna är att gratulera – de valde helt ‘rätt’

Det är då vi kommer till de mer känsliga frågorna kring vilka det är vi tagit hit. De ovan nämnda missgreppen är katastrofala nog kan man tycka; ansträngningarna att misslyckas framstår som närmast absurt träffsäkra. Utan större tvekan handlar det om avsiktliga angrepp riktade mot den svenska nationalstaten. Därför är det bara att gratulera till valet av den grupp människor som man tagit hit. Obs: jag talar inte om enskilda individer nu, utan om helheten. Det är den som med råge uppfyller de krav som postmoderna kulturmarxister kan ställa på människor som inte vill/kan passa in här. Inte på tre generationer, som Östling hävdade i Swebbtv.

Ja, det är en lång resa. Även att gå halva vägen. Svensken skulle aldrig göra det frivilligt. Så hur är det med muslimen?

Även om det länge har varit en djupt förborgad hemlighet, delad av 10 miljoner människor med frivilliga eller påbjudna munkavlar, så har det under senare år börjat sippra fram alltfler uppgifter som med emfas stöder detta till synes svepande omdöme. Men vi skulle lika gärna kunna gå direkt till IWCM, diagrammet där allt detta summeras. De nytillkomna från MENA befinner sig allra längst ned till vänster i diagrammet. Somalier, afghaner, irakier och eritreaner är fullproppade med s k traditionella värderingar, där religion och släktband avgör hur man tänker och agerar. Man är också maximalt fokuserade på vad som i matrisen rätt och slätt kallas för ‘överlevnad‘, dvs de mest basala funktionerna i Maslows behovshierarki. Man är strängt ‘etnocentrisk’ i sin världsbild, vilket är en eufemism för vad som i västvärlden skulle översättas med rasistisk. Och man har låga nivåer avseende ’tillit och tolerans’. Det här låter ju inte så bra, men det är ännu värre när vi ser exempel på vad detta betyder i klartext: läskunnighet och utbildningsnivå är mycket låg bland de senast nytillkomna, avsevärt lägre än för tidigare invandrargrupper. Den religiösa fanatismen är betydligt mer utbredd. Man är också kraftigt överrepresenterade avseende grov organiserad kriminalitet. Och många uppvisar ett recentiment, d v s asocialt hämndbegär mot etniska svenskar som grupp, som bl a yttrar sig i form av barnrån, våldsamma hemfridsbrott och våldtäkter.

Det hade förstås varit tillräckligt illa om detta nu drabbar Sverige under en begränsad period, säg två-tre decennier. En mansålder. Om man såg någon form av förändring till det bättre så skulle nog somliga svenskar vara beredda att bita ihop och uthärda eländet. Knyta näven i byxfickan är ju vi svenskar bra på, som bekant. Det är bara det att prognosen visar en negativ trend. Det kommer bli värre. Och det här beror på att den införda kulturen tillåtits att rota sig så snabbt och kraftigt, att denna kultur är starkt repressiv mot dem som överger den och att vi försett dem som kommit hit med så utomordentligt små incitament att bryta med den. Med bidrag eller ett arbete som är lägre betalt än bidragen, så finns det inga möjligheter att bosätta sig i områden där den repressiva fundamentalistiska islamska kulturen med sina shariapoliser inte är dominerande. I den enda meningen ryms mycket av förklaringen till varför min prognos är så entydigt negativ. Att både vår nuvarande regim och oppositionen fortfarande är ljusår från ett åtgärdsprogram för att komma tillrätta med dessa tillkortakommanden är bara vad som sätter sigill på domen. Det skulle vara en svår nog uppförsbacke även om vi startade imorgon.

Demokrati förr var inte lätt den heller. Men nu är motsättningarna cementerade.

Vi som var unga under 70- och 80-talen och någorlunda politiskt medvetna, minns att motsättningarna mellan vänster och höger inte var direkt försumbara. Tvärtom hade socialisterna så när vunnit en evig seger, som hade inneburit avvecklat privat ägande och planekonomi styrd av fackföreningarna. Men inte ens under den mest inflammerade striden om löntagarfonderna hade jag i mitt huvud att detta också skulle kunna ha lett till ett avskaffande av demokratin. Enda befogade anledning till detta måhända naiva antagande, låg i hur homogen vår befolkning vid den tiden fortfarande var. Även om jag som individ med borgerliga värderingar kunde känna mig förtryckt av den politiska majoriteten så hade jag släkt och bekanta, även vänner, som tillhörde motsatt chattering, d v s socialdemokratin och dess klienter. Och mina framtida barn kunde jag förstås inte vid den tidpunkten säga vilken ideologisk utgångspunkt de skulle välja, eller ens vilken socioekonomisk grupp de skulle komma att tillhöra. Själv hade jag under min uppväxt inte klart för mig vilken samhällsgrupp mina föräldrar räknade sig till, det var inget som kom upp. Glastaken fanns förstås där som alltid, men på den tiden var klassresor inte bara eftersträvansvärda, meritokratin gjorde dem rent av rätt vanliga. Och den som hade varit röd som ung blev ofta med tiden blå, precis som idag.

Med en åsikt man har är det föga bevänt om den delas av mindre än 50 %.”

Tage Danielsson

Idag är motsättningarna cementerade och eviga, samtidigt som det är viktigt att påpeka att den etniska tillhörigheten i sig själv inte utgör murbruket, lika lite som färgen på tegelstenarna avgör hur hårt de sitter: den är bara en yttre markör. Sverige är fortfarande ett av världens absolut minst rasistiska länder. Det är språkkunskaper, utbildningsnivå och sociala nätverk som gör muren hög och bred och det är religion och kulturell bakgrund som kommer hålla murstenarna på plats. OK. Men måste det förbli så? Av dem som kommer hit, vill de verkligen inte bli svenskar ‘på riktigt’? Är inte vår livsföring så attraktiv att den talar för sig själv?

Somliga tilltalas förstås, särskilt skulle detta kunna gälla andra generationen, om den inte hölls så hårt i det grepp som parallellsamhällena har skapat. Men motsättningen som tycks ligga i att fly från kaos och förföljelse med Sverige som mål, för att sedan vilja leva i samma typ av samhälle som man flytt ifrån – den är också skenbar. Flytten/flykten är inte motiverad av immigrantens värderingar eller dennes religiositet. Utan för att andra inte accepterat den, eller för att man tillhör en förlorande klan/falang. Och för de övriga, den majoritet som i första, andra och tredje hand flyr ifrån fattgdom, inte krig och förföljelse, så är det det kravlösa ekonomiska lyxliv som svenska UD gör reklam om, som lockat. Och möjligheten att ansluta med familj, släkt och vänner har förstås bara ökat attraktionskraften i erbjudandet.

Få eller ingen – oavsett vad man flyr ifrån – har haft jämställdheten, mänskliga rättigheter och umgänge med etniska svenskar som bevekelsegrunder för att söka sig just hit. Om de ens känt till dessa storheter och förstått vad de innebär. När man sedan anlänt och etablerat sig så är det ju i mångt och mycket som vanligt. Fraktionsstriderna har man tagit med sig, men sådant får man leva med. Och den totalitära islamska ideologin är inte bara accepterad, den är för de flesta ett oomtvistligt påbud. Döttrar och söner som inte vill leva efter dessa levnadsregler straffas. Det är inte nya värderingar man längtar efter att ta till sig, det är rätten att behålla sina befintliga. Detta är i själva verket russinet i kakan, när man väljer Sverige som sin slutdestination.

Dar al-Harb och Dar es-Salam

För en muslim är det alltid otillfredsställande att leva i ett land där icke-muslimer har makten och dominerar, det säger nämligen imamen. Man kallar sådana länder Dar al-Harb, krigets boning, i motsats till Dar es-Salam, fredens boning, där islam härskar. Benämningarna förklarar explicit hur man upplever världen och islams roll: som en stark och pågående konflikt. Den har inte någon fredlig lösning, såvida de otrogna inte väljer att kapitulera. Islamisternas statslära, sharialagarna, omfattar inte någon demokrati. Allahs vilja är större säger dessa, och därför måste demokratin maka på sig närhelst den kommer i konflikt med de religiösa lagarna. Att införa sharia är alla muslimers rättfärdigade mål och så många som 2 av 3 europeiska muslimer har i enkätundersökningar bekräftat att de religiösa lagarna kommer först. I svenska utanförskapsområden praktiseras detta redan; här finns shariapoliserna och här finns klanöverhuvudena och imamerna som dömer i fall där ingen vill eller vågar blanda in svensk polis och domstol. Parallellsamhället är redan här. En minoritet strängt troende vill inte ens rösta i våra val. Det ska vi inte tolka som något annat än vad det i praktiken är: ett förnekande av att man lever under våra lagar. Och ett hot om att man anser att dessa bara kan ändras genom att störta vårt samhälle till grunden. Den stora majoriteten muslimer röstar, men det beror på att många istället hyser gott hopp om att utnyttja demokratin för att förändra Sverige så att landet blir mer likt den muslimska kulturens länder.

Det är inte några kompromisser man söker. Ödmjukhet är något man visar så länge man måste, sedan inte. Raskt har den hårda kärnan av religiösa fundamentalister etablerat sig som självutnämnda företrädare för de mer sekulärt orienterade gruppperna, och det finns noll tecken på att den blir mindre extrem eller får lösare konturer med tiden. Nej, den växer och blir starkare för var dag som går. Och problemet är att det man vill är så oförenligt med vad vi vill. Sharia eller demokrati? Var finns kompromissen i det?

I en ideal demokrati så får muslimerna inflytande efter sin storlek. Vi har försökt att ge dem detta, utan att tulla alltför mycket på ‘våra’ käpphästar. Ja, postmoderna kulturmarxister har gjort det till en dygd att slakta alla sådana, för att visa god vilja. Böneutrop, könssegregerade simhallar och badtider, halalkött i skolan är krav vi hittills mötts av. Många svenskar har sett det som kompromisser man får leva med. För sådan ser den svenska demokratin ut; det är så vi är vana att umgås med varandra, på gott och ont. Men detta kommer aldrig räcka för vår nya minoritet eftersom det inte är så en klankultur fungerar. Till dess att man stöter på tuffare motstånd så knallar man vidare. Ett böneutrop varje fredag blir snart två, sedan fem. Innan alla dagar i veckan fylls av de religiöst signifikanta maktanspråk som böneutroparen gör, så kommer man inte vara nöjda. Eftersom svenskarna förr eller senare lär komma till slutsatsen att de inte kan gå längre i sitt tillmötesgående – ganska få av oss lär frivilligt konvertera – så når vi en punkt där hårt till slut ställs mot hårt. Lika lite som vi behöver fråga oss vilket system kommunisterna skulle införa om de hypotetiskt fick en riksdagsmajoritet, lika lite behöver vi undra över vad som händer om/när muslimerna får en sådan majoritet. Men vi kan också redan nu gissa vad som händer om svenskarna skulle bestämma sig för att säja stopp innan muslimerna får den åtråvärda majoriteten. Vi kommer då bli tvungna att genomföra mycket hårdhänta reformer syftande till assimilering under hot om repatriering av de muslimer som inte aktivt låter sig integreras. Vilket knappast stillatigande kommer accepteras. Det är i sådana samhällen som demokratin upphör att fungera. Som i Libanon. Den ena gruppen måste ge vika för den andra gruppens krav, trots att den på inga villkor kan eller vill acceptera dessa.

White flight är de individualistiska svenskarnas enda möjliga respons.

White flight. DN 3/11.

Duokulturen Sverige, med etniska svenskar och mer eller mindre assimilerade invandrargrupper å den ena sidan och muslimska parallellsamhällen med mer eller mindre (i detta) integrerade och underkuvade andra invandrargrupper inklusive rest-svenskar, är bokstavligen en sprängdurk och det som DN väljer att kalla ‘explosioner’ istället för bombdåd är det främsta beviset för att vi står i Inglehart-Welzels kulturmatris absolut motsatta hörn: svenskar högst upp till höger, med individualistisk sekularitet som grundläggande värden, muslimerna längst ned till vänster, men skamkulturens kännetecken: med en totalitär religion, klanens påbud samt den fysiskt starkares rätt som ledstjärna. Genom att låta muslimerna radikaliseras har positionerna cementerats.

Utan myndigheternas stöd har de individuella svenskarna inga möjligheter att stå emot det här. Det enda vi kan göra är att flytta. Flytten från Filipstad, Bengtsfors och andra sådana småsamhällen har tidigare drivits av brist på arbete, men nu är det samhällenas dysfunktionalitet som driver den, snart med bara bidragstagare, gamla – och kriminella – kvar.

Över en viss tipping point är det demografin själv som skyndar på denna utveckling. Svenskar vill trots allt bo med svenskar, hur rasistiskt det än är officiellt. Malmö har, som danskarna skulle säga, Sveriges enda innerstadsghetton. Här är det kriminaliteten som driver white flight. Kriminaliteten signalerar just den stora skillnaden mellan de båda grupperna och bomberna är den mest påtagliga effekten av de nya inflyttarnas närvaro. Problemet är att Sverige saknar bra platser att fly till. Vi har ett samhälle där stadsplanerarna aldrig föreställde sig att man behövde skydda välfungerande medborgare från terror och kriminalitet. Våra traditioner, med allemansrätten som signum, visar det motsatta, en homogen befolknings totala tillit till allas frihet under ansvar. Vår öppenhet har därmed blivit ett fängelse. Så flytten går utomlands. Den har redan börjat.

Sunt förnuft måste börja tillämpas. I långa banor.

  • Vi måste säga skarpt nej till fortsatt radikalisering: inga fler statliga bidrag till islamister.
  • Islamism skall läggas under allmänt åtalbara handlingar i den mån den innefattar förespråkande av beteenden som står i strid med svensk lag.
  • Förbud mot utländsk moskéfinansiering. Tills vidare byggstopp för nya moskéer. PBL måste börja följas och utformningen anpassas till övrig bebyggelse.
  • Inga fler eftergifter till islam som går längre än vad allmän religionsfrihet kräver; de som redan givits måste återgå och rivas upp.
  • Finansiering av hemspråksundervisning måste upphöra, pengarna ska istället läggas på att hjälpa de nytillkomna att klara tuffare språkkrav i svenska – och arbetskrav i icke subventionerad verksamhet.
  • Särskild kontroll av kommuner och myndigheter för att undvika omotiverade snällanställningar, d v s raka motsatsen till hur det ser ut idag.
  • Socialbidrag av alla slag måste trappas ned redan nu, så att den maximala nivån ligger tydligt under minimilönen efter skatt. Utan rätt incitament kommer ingen vilja ändra på något.
  • Också över tiden måste stöden trappas ned, så att man känner ett tryck att utbilda sig – och integrera sig.
  • Medborgarskap ska bara ges efter lång tid i Sverige, varav tid med bidrag inte räknas; krav också på flera års fast anställning och godkänt på omfattande språktester. Småbrott innebär att klockan nollställs.
  • Mindre omfattande men liknande prov ska även krävas för permanent uppehållstillstånd – som aldrig ska innebära rösträtt, ej heller i kommunala val.
  • Testerna ska även inkludera ett frågebatteri om svenska grundläggande lagregler, om svensk kultur, liksom prov som visar att man förstått vilka värderingar och färdigheter som efterfrågas här; såsom tillförlitlighet, arbetsamhet, ärlighet och punktlighet.
  • En undertecknad avsiktsförklaring om att den ansökande ser det som självklart att alltid följa svenska lagar före religiösa hänsyn och att denne är införstådd med att medborgarskap kan dras tillbaka om denna avsiktsförklaring åsidosätts.
  • Särskilda intervjuare med höga integritetskrav kan behövas för rättning och för att komplettera de skrifliga delarna av proven. Liknande kvalificeringskrav bör krävas på Migrationsverket och att tillhöra samma kulturkrets eller ursprungsland som asylsökande ska inte vara tillåtet.
  • Nolltolerans mot terrorism och grov kriminalitet måste visas i form av livstidsutvisning oavsett situation i ursprungsland. Alternativlösningar med andra mottagarländer utanför EU kan bli nödvändiga.
  • Liknande sanktioner måste gälla kulturellt oacceptabla företeelser som barnäktenskap och handlingar som uttrycker homofobi, barn- eller kvinnoförtryck. Eller förakt för demokrati och yttrandefrihet.
  • Passivitet ifråga om att visa ansträngningar för att bli del av ett fungerande samhälle måste också bemötas med tuffa krav, om än formulerade som erbjudanden man på frivillig grund antar och med ett bidrag till utresa och nyetablering, som trappas ned ju längre man väljer att vänta.

Praktiska åtgärder på ländernivå måste komplettera dessa krav på individnivå. Till exempel avtal med berörda emigrationsländer eller alternativa mottagarländer för repatriering. Upprättande av en stark gränskontroll. Införskaffande av transportplan och/eller -fartyg. En särskild, tungt beväpnad immigrationspolis för att verkställa utvisningar och repatriering, tillse att illegala vistelser upphör samt att kväsa upplopp i sin linda, med de medel och befogenheter som då krävs.

Är det värt sitt pris?

Jag är fullt medveten om att postmoderna kulturmarxister, vänsterliberaler och politiskt korrekta av alla chatteringar – även långt in i de ‘nya’ moderaternas kärntrupper – får skrämselhicka redan innan de hunnit till punkt tre. Och att åtgärderna sannolikt skulle kallas radikala även inom SD:s partiledning. Men det är ju ungefär hit danskarna har hunnit vid det här laget, och vi måste göra samma resa mycket snabbare, för våra problem är värre. Vi tycker kanske att det regnar bomder och granater över oss dagligen redan nu. Att våldtäktstalen är ofattbara och rapporterna om barnrånen är skrämmande. Men sanningen är att allt detta bara är en mild västanfläkt av vad som lär komma, givet att vi börjar agera för att islamisternas framtidsplan för Sverige inte ska gå i lås. Men om vi inte vill kapitulera så är ju detta vad som måste ske. Jag räknar till 16 punkter på listan. Det lär gå att lägga till fler, men knappast att dra ifrån någon. Och en sak är klar; ju längre vi dröjer med att ta tag i saken, desto värre kommer denna storm att rasa.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

English executive summary

The main article is outlined from last week’s Sunday Chronicle, in full in English. Here is added information about the so called ‘home language’ education, a huge part of the Swedish education system that is actively discouraging the integration process, but employs tens of thousands immigrant teachers and thus makes statistics look good. Also I elaborate somewhat on the Islam concept Dar es-Salam vs. Dar al-Harb; dividing the world in a peaceful Islamic region and naming all else a war zone. It’s quite telling, and reveals how Muslims look upon their own situation after having emigrated to a secular country as Sweden. I have also added a matrix with up-to-date demographic figures on Swedish immigration, showing the huge and growing quantities of immigrants and within this the even more rapidly increased subgroup that originates from Islamic countries.

The ethnic Swede’s only response, when government does not recognize the problems, is white flight. There is no other option. In Filipstad, Bengtsfors and other rural areas this migration pattern was catalyst by the lack of employment, long before the immigrants arriveed. But it is now driven by the dysfunctionality in these societies and by demography itself: Swedes still like to live with their own, regardless of what is said about this being racist or not. In Malmö, the only Swedish city with large inner city ghettos, this development is quite obvious. The demography split is explicitly marked with the new inhabitants bad habit of throwing bombs. Malmö will soon be a Muslim enclav, as will Botkyrka and Södertälje, abandonded by all Swedes and well integrated immigrants. The problem for the Swedes however, is that there is no safe haven. The city planners didn’t build society so that it could harbour these type of in-built conflicts between population groups. Nowhere can law abiding citizens find shelter. There are no fences. No gated communities. There are even laws giving man a right to go whereever he wants. A unique sign of a unique trust among an almost as uniquely homogenius population. Now this openness becomes a trap. Crossing the Swedish border will thus be white flights next target. It has already started.

In the final section I conclude that there is no possible meet between the two antipols; the secular self-expressing individualistic ethnic Swede and the traditional survival-oriented Muslim. The gap is just too wide to close in a democratic satisfying way for both groups. As long as the majority of the Swedes does not realize this, we can expect the Muslim society to move forward their positions quite gradually, until demography turn the tables and the Islam community can show its true colours. However, in case the Swedes see the danger and start to act rational upon it, a severe clash is to be expected. Such actions will not be accepted, but will be met with fierce resistance. I have in bullit points listed the most important strategies to avoid a situation where Islam dominates Sweden. Most importantly is to resist further radicalization and influence from fundamentalists abroad via mosque financing etc; deportation of criminals; (stronger) incentives for immigrants to integrate, start contributing, learning the Swedish languange and culture – as well as firm actions when people do not adjust to this program. Volontary based repatriation offering the returning refugee a start up renumeration, that however will decrease over time if not accepted – and in the end, if there is no progress in the integration plan, will lead to deportation, with a minimum grant.

Inglehart-Welzel Culture Map:

Traditional values emphasize the importance of religion, parent-child ties, deference to authority and traditional family values. People who embrace these values also reject divorce, abortion, euthanasia and suicide. These societies have high levels of national pride and a nationalistic outlook.

Secular-rational values have the opposite preferences to the traditional values. These societies place less emphasis on religion, traditional family values and authority. Divorce, abortion, euthanasia and suicide are seen as relatively acceptable. (Suicide is not necessarily more common.)

Survival values place emphasis on economic and physical security. It is linked with a relatively ethnocentric outlook and low levels of trust and tolerance.

Self-expression values give high priority to environmental protection, growing tolerance of foreigners, gays and lesbians and gender equality, and rising demands for participation in decision-making in economic and political life.

Publicerad 1 kommentar

All the World watches as Sweden destroys itself. These are the seven points on why.

You are most welcome to take a seat, followers from nations across the world.

It’s been less than two full weeks since I started this site, and even less days since I joined Google Analytics, to find out the statistics about it. Thus, about You, dear Reader! And what I found out is much to my surprise, that 1/10 of You are non-Swedish speaking. The fact that You are also using a list of different language translator apps adding up to approximately the same 10% share of the total, convinced me that Swedish emigrants are balanced out of this number: the share of foreign countries and cities represented is about the same as the share of foreign language apps users. Although it to some degree horrifies me to realise that my words are awkwardly converted by Google translate to something barely readable, to as many as a 1/10 of my total ‘fan base’, it of course also makes me very proud and motivated, when so many choose to follow what is going on in a small and obscure country on the border of the arctic region – via my channel. That is a great responsibility and I think it also calls for a sign of recognition from my side. Thus, I decided to write this article in English – and will begin to talk about You.

Sunt Förnuft Readers across the Atlantic

From Guatemala City to Montreal, from Melbourne to Beirut – I salut You all.

You, dear Reader, are spread out in 74 countries, of which about half in Europe, the rest located on all other continents. The fact that there is high interest from the other Nordic countries is less surprising perhaps, but that the ‘Neighbour Readers’ combined are not more numerous than the U.S. Readers, is taken me aback somewhat. I don’t know what made the fan club in Irvine, CA, so large, but I seriously doubt that any of You are named Richard and met with me when I interrailed over three decades ago? The interest is spread all over the country, with users hooked up with me from Portland, Kennewick and Weed (!) in Oregon, all along the west coast down to the San Fransisco and Los Angeles areas, via Cheyenne, Denver, a cluster of hubs in Texas as well as in Florida; along the East coast, to a major cluster in the Tri-state area (are some of You perhaps Stern Business School graduates? In that case – hi Marquita et al!) and then another cluster around Cleveland/Pittsburgh. The tour ending up in Chicago in fact includes at least 20 states and most of the major cities. The same goes for the capitals of Europe: London (xxo Katie!), Amsterdam, Brussels, Paris, Bern, Rome, Madrid, Lisbon, Berlin, Moscow (are you still there, Dan?), Riga, Vilnius, Warsaw, Vienna, Prague, Zagreb, Budapest… as well as the Nordic capitals including Reykjavik of course. A huge hub of You i southern Spain as well as in Thailand is probably consisting mostly of Swedish exils. The fact that You also inhabit almost every larger German city is incredible – especially since I know that You, of which my friend Jens is one, are struggling to get the jest of it through the poor sve-de Google app, which is still so much worse than the large language apps (en-de) – my recommendation is to switch to se-en!

Swedish followers – prepare for a visit!

In Sweden You are covering almost every small municipality. It would be so nice to know who You are! So that  I could visit just by chance – who wouldn’t like to have a friend nearby, wherever he goes? In case You are well connected in Your area, please consider as a possibility to see me over for a lecture, I could even make a grand tour, if I get the time – with stops in more than 200 places! – all of which are inhabited by You. Given the fact that there are 290 communal districts all in total, I would for sure have seen most of Sweden after that… Even so, it is obvious that my strongest support is in my home town and the greater Stockholm area, so in case it happens that I begin to perform live, I would probably start here to make the audience of You into a big crowd. That would be truly awesome.

Why Sweden is a world topic

And my subject may then very well be about the amazing – and scary – fact that Sweden has become this worldwide topic of interest – as Your global spread is the clearest evidence of. This is not really at all so surprising as it may seem. We are, after all, the first Nation in history who is under way – by free will of its democratically elected government – to hand over our inherited common assets and country wealth to complete strangers; born over a 1,000 miles from here, with no previous connection whatsoever to us. We are not expecting anyone to pay for this or even to contribute in the future. If we were we should have acted very differently. Because we know we have invited a culture which is as contrary – on every objective scale – as it can be to ours. A culture with primitive tribal values, in which religion and family ties are of sole importance, with a minimal level of trust to others; facts that promote short term thinking, contempt for the weak and survival of the strongest, by physical force alone. This is a culture that is dominated by the aggressive Islamic religion, an evil totalitarian ideology to which postmodern westerners in general and Swedes in particular have been acting increasingly subservient to, for two decades now. With no sign of a reversed trend yet, the devastating effects of this appeasment policy are becoming increasingly evident. To some. But still too few – and far from all.

It can be no coincidence that the 9/11 terrorist attack took place at about the time when this development started, it seems in fact to have triggered it; in the US but even more so here in Europe. But what is it then that created a ‘perfect storm’ and made Sweden the most willing victim of this large scale invasive migration? I would like to make the following seven point rationale.

The seven secret ingrediences in the Swedish mass immigration cocktail

The Inglehart Welzel Culture Map (2008).
  1. The fact that Sweden only two generations ago basically was an agrarian culture with no feudal tradition probably plays a more significant role than can be fully estimated. With more than 90% of the population living off the land – of which most had been free farmer’s in generations, and – most importantly – as such being represented as one of four social classes in the parliament since all the way back to the 14th century, Sweden had an almost unique tradition of common understanding in its society, that made the peasant population much more loyal to the state and the king than almost anywhere else. The very earthbound realisation of where from our prosperity origins – hard labour and the soil itself – disappeared rapidly somewhere around the 1950’s and twenty years later left the next generation, whom in great numbers had moved into the cities, with little understanding of their roots and the mechanisms that was the fundamentals of the Swedish welfare state, that had evolved during the same period. This lack of understanding has made it easy to create political delusions.

  2. The manufacturer and deliverer of such delusions is the Deep State including most of MSM media, all closely monitored by the Swedish Social Democratic Party (SAP). The misconception that our affluence origins from their giving hands alone is one of the most important, introduced to every Swede in the elementary school history books. The Swedish school system is in fact a blue print copy of DDR’s! SAP applied the East German communist’s school model in the mid 60’ies, a radical move that rather recently was disclosed, without creating much of a stir in leftist MSM news – nor any changes in the current school’s curriculum programs. Most bourgeois heritage is already long since forgotten. In the 50’s and 60’s the SAP party even torn down most of the national romantic architecture in town and city centres; also aiming, with much success, to erase any traces of an upper and middle class blue-rinse origin. Conversely, the fact that Sweden’s prosperity instead origins from what is still one of Europe’s strongest and most innovative industrial sectors; born in the 19th century out of a number of great inventor’s and entrepreneur’s creative skills, is thus not so well recognized. In fact, the seemingly unbreakable strength of the Swedish business sector is paradoxically a very important reason why utopian experimenting is so popular in Sweden. In most other countries such debauched gambling had self died much earlier from insufficient financing, but SAP has been very skilled in collaborating with the most influential of the business leaders; up until now seemingly with beneficial results for both parties: consolidated power for SAP, order and stability for the industrialists. One may even to some degree accurately describe the Swedish Deep State as the only significant piece still remaining of the European east block political dominance, after the iron curtain was torn down – as have some independent foreign observers pointed out. SAP has gradually declined it’s share of the voters, but remains in charge nevertheless. And the Deep State, the legacy of SAP:s long rule, still thrives – which is also the reason why SAP can cling on to power, despite having turned their backs on their core voters.

  3. The SAP struggle to remain in power when traditional right wing opposition started to ‘triangulate’ towards the left has as a consequence, somewhat paradoxically, contributed to the current dystopian situation in Sweden, as well as the SAP abandoning of their core voters and favouring refugee immigrants instead. How? By letting spinn doctors inveigling the Deep State administration as well as MSM media to promote any populist trend that helped SAP in fulfilling their all overshadowing priority (i.e. power). The Swedish Deep State has thus offered to channel ultra radical postmodernism and even Islamism through its veins, in a fashion that probably no framework of institutions in similar countries have been able to do. Small parties (Mp, C, L) with extremist views, only partly supported by SAP factions, have been permitted to shift the balance of power far to the left of the mainstream voter’s opinions on mass immigration issues.

  4. As Swede’s are by far the most secular people in the world (only the Japanese can compete), there is a void or vacuum, where most other cultures tend to find stability, meaning and comfort in religion. Even our neighbouring Nordic countries are considerably more traditionally Christian. And The Swedish Church (up until 2000 formally part of the State and dominated by SAP both before and since) is 99% secular and has evolved into an almost aggressively ecumenical service; much influenced by SAP and leftist thinkers as Foucault and the Frankfurt school. It is in fact more hospitable and sympathetic to believers of other confessions (that is: Muslim immigrants) than to Christian traditionalists in Sweden or Christian followers being persecuted abroad (by Muslims). So, whereas the Church in other countries may offer some shelter from Islamic influence, setting limits for the constant built-up of pressure and demands, the Swedish Church has instead acted as the most enthusiastic door opener and is the first to embrace all new demands of the invasive culture.

  5. The demography already created a parallel society – an Islamic one. In the US the share of foreing born of the total population reached its peak, 14.7%, in 1910 and president Theodore Roosevelt stopped immigration, a decision based on the notion that this was a critical level. In Sweden this ratio has just past 20%, increasing from the supposedly critical 15% level in less than seven years, and the future trend is exponential. Especially alarming since Sweden is not a multiculture as America; we have instead become a dualistic culture. Almost 90% of the immigration in the last years originates only from one culture area: the Islamic. Muslim immigrants, mainly from the MENA-countries (incl. Afghanistan, Eritrea and Somalia), are already about 12-13% of the total Swedish population (there is no official statistics on this) and most of them are living in what has developed into parallel societies during the last decade. With few exceptions these muslims won’t integrate. The fact that this group also have a much higher nativity than ethnic Swedes (and any other immigration group) is usually only referred to by ultranationalists; the topic is too politically sensitive. Mostly the fear of a ‘people exchange’ is dismissed by counterarguments that nativity is bound to go down in the next generation; that is the pattern shown in other immigrant groups. But these groups also show adaptability and a willingness to assimilate. Muslims don’t. On the contrary; they are encouraged to breed as many babies they can – for religous reasons. This is a very consious strategy adopted by islam state ideologists, supposedly how their confession is to conquer the world. Is this pure ‘wishful thinking’? Not at all. Few seems to realize how much impact an actual difference of 3.0 nativity for Muslims and 1.5 for Swedes actually make.  An ethnic Swedish woman will after a century and three generations have 1,5+1,5^2+1,5^3 = 7,125 offspring in total, on average. With 3 kids in 4 generations (earlier births) the Muslim woman would by then have on average of 3+3^2+3^3+3^4 = 147 descendants. Already in 2018 c. 40% of our first graders have a foreign origin – and 25% of them are Muslims. So, even with an immediate immigration stop the ethnic Swedes will be a minority in probably less than 30 years. This is not theory, just plain maths. Unless of course if this pattern changes. However, repatriation, the only tool that will prove effective, is not an option outlined yet by any of the parties currently sitting in parliament.

  6. Much destructive is also the Swedish immigration policy. No attempts whatsoever are being made to make immigrants adopt to the Swedish culture – or even to learn the language. The authorities are using neither carrots or sticks, on the contrary encouraging people to live off the welfare system instead of working. Most newly arrivals have little or very poor education, in fact many are anaphabetics, whereas the education and work skills demand in the Swedish business sector is the highest in the world. Minimum wages are too high to make the low educated refugee immigrants attractive to employ, but is still lower than the welfare subsidies are. Even for the most creative, well-educated and entrepreneurial newcomers there are strong incentives to sit back and passively enjoy the workless life, the system actually seems to be carefully designed to make as few as possible interested in contributing in society. The foreign department home page, for instance, conveniently informs everyone how to make the most of the welfare system when they arrive, and who to contact in order to ensure that their legal rights are taken care of properly. Regardless if they are fleeing from war and persecution or from poverty, most people arrive with expectations built on these tempting offers. And they do not have a clue where the money comes from, or how it is generated.

  7. Finally, whereas US citizens with few exceptions are strong nationalists and regardless of ethnic origin tends to unite under the flag and harbour a genuine pride over the American constitution, national achievements and freedom values – what is most discomforting in Sweden is that we do not. Except for Germany, antinationalism is probably stronger here than anywhere else in the world. Leading politicians, like former prime minister Fredrik Reinfeldt, Moderaterna (The Conservative party) and former SAP party leader Mona Sahlin, claims that Swedish culture is not only inferior to immigrant cultures (i.e. Islam), but actually totally non-existent! This is not only misleading to the immigrants, who would be well advised to acquire as much of the domestic culture as possible to improve their chances for success, because Sweden is a much more closed society than many of us like to think. It is also a great disservice to our nation. Swedes should take pride in their culture, with a rich and long history of outstanding achievements, especially when considering the small country size. It is also an essential part in what made this country so rich and well functioning up until today. Lutheran work ethics, endurance and punctuality are concepts almost unheard of in Muslim countries. Trustworthiness to others than clan members and to Allah is not a virtue in their culture – it is despised and considered to be gullibility. The Islam practicing of ‘taqiya’ is in fact the exact opposite; giving the Muslim a moral privilege to lie to anyone but other Muslim believers. This is accepted as long as it is for the good of Islam. Of course also secular ethnic Swedes lie but the distinction is very important: most ethnic Swedes feel bad when doing it, because deep down inside we ‘know’ it is wrong. This is not the case with a Muslim who is convinced that his action is religiously sanctioned.

Sweden is used to homemade catastrophies – but also remarkable recoveries.

These seven points quite covers why things are as bad as they are in Sweden. For You, my dear Reader abroad, this may give some comfort, since several of these factors are clearly country/culture specific. Nevertheless, I strongly recommend you to continue keeping an eye on the strange Swedes.

We may not turn around in time. The risk is quite evident and becoming even more so every day that passes by. Our tragic failure must in that case set a deterrent example to other nations.

However, a different sentiment can be traced in the very last few weeks political debate. And it is mainly due to a further climb in gang violence. Even more bombing incidents has contributed, as well as the two gang member girlfriends that was targeted and killed on the same day – one of them holding her infant baby. Intruders have started ringing door bells at upper class homes, and that in particular may be the last minute wake up-call that Sweden – i.e. our leaders – needs. Just as the homemade economic crisis in the early 90’ies proved to be a good lesson learned quite quickly, again the recovery may be just as astonishing to watch, as the road that lead us to catastrophe was/is. But in this task the nation needs to reunite again – thus many more need to wake up. Right now this is admittedly only wishful thinking, but at least there is still room for such; a kind of low point-optimism that we must kling to, to see beyond what will be even worse to come, before a turnaround is possible.

Magnus Stenlund
Sunt Furnuft (‘Common Sense’ ), in Sweden these days a dissident.

PS. I will continue to write some of my texts in English and/or provide You with English executive summaries now and then in case there is an interest for this. Please give me a hint if this is to Your liking – and the best way You can do this is to subscribe to the newsletter (after family name, adding a country code would be helpful) DS.

abonnemang på bloggar

Publicerad 2 kommentarer

‘De flesta av dessa har inget fosterland’

Alternativ rubrik: ‘Vad Skolverket inte vill att barnen ska lära sig av vår historia’.

Jag lovade återkomma med fler synpunkter på Skolverkets förslag till ny läroplan för grundskolans historieundervisning. Det finns så mycket att säga utöver detta med borttagandet av antiken. Och jag ska återkomma även till detta. Men vi ska rakt inte glömma bort antiken, bara för att Skolverket efter att ha ‘fått mer kritik än de förväntat sig’ nu dragit tillbaka förslaget, morrandes om att det minsann väl inte var så mycket att bråka om, ’14 timmars undervisning i sjuan hinner man ju ändå inte med nåt på’, typ. Nej, det är klart; när man anser sig behöva lägga in bl a ‘vett och etikett i trafiken’ i historieundervisningen, så är det klart att det blir trångt.

Trots Skolverkets reträtt (som upplevs som tillfällig och ovillig) finns det alltså mycket god anledning att ta upp just frågan varför förslaget ens kom på tal. Det var ingen slump – och det lär därför komma på tal igen, vid nästa obevakade tillfälle. Jag hade mycket att säga, men det var ännu oskrivet, när jag hade tur och fann ett välformulerat inlägg i Fria Tider, som täcker av just det som jag hade på hjärtat och faktiskt lite till. Joakim Andersen som författat den ska ha en eloge för denna lilla pärla. Jag kan bara sammanfatta det allra viktigaste:

Vi ska som européer inte få

  1. känna stolthet över dessa gamla greker, att denna kultur fostrat vår egen. För enligt kulturrelativisterna är alla kulturer lika värda. Lär vi oss om grekerna så är det svårt att inte ifrågasätta den tesen.
  2. förstå sambanden. För då blir det omöjligt att hävda just detta, att vårt samhälle av en ‘slump’ producerat välstånd, demokrati och mänskliga rättigheter. Den grekisk-romerska antiken var unik och dess rättsstatstänkande så väl uttänkt och av så fundamental betydelse för oss att det i stora delar kvarstår nästan intakt.
  3. förstå riskerna i vår samtid. För i historiens ljus kan vi upptäcka dem. För Romarriket framstår den alltmer dominerande mångkulturen, underminerandet av äktenskapet/kärnfamiljen som institution och det ökade avståndet mellan folk och elit, alla som viktiga, ja direkt avgörande faktorer bakom rikets fall.

“De flesta i den här mängden har inget fosterland.” Nej, det är inte vad någon mellanstadielärare i valfritt utanförskapsområde skulle säga. Men det vore lika träffande som det en gång var i den eviga staden, då Seneca uttalade de bevingade orden. Klart att det vore förödande för massinvandringsförespråkarna om en ung generation svenskar drog slutsatser av detta, även avseende vårt eget land i vår egen tid.

Jag vågar påstå att Skolverket nu kommer göra sitt allra bästa för att utforma en plan för dessa 14 timmar om antiken, så att man bäst undviker att ge ungdomarna de ovan angivna misshagliga insikterna.


Nej, det är inte brist på timmar som får Skolverket att vilja avstå antiken. Antiklöshet och allt färre historietimmar är varsin del i exakt samma plan. För ‘den som äger nuet äger det förflutna och den som äger det förflutna äger framtiden’. George Orwell.

DN om tillbakadragandet av förslaget

Fria Tider, Joakim Andersen

Publicerad 2 kommentarer

Europakonjukturen på väg ned. Värst för oss.

Den svenska konjunkturen ser ut att störtdyka, som jag skrev igår. Den kraftiga lutningen på den kurvan beror på två saker. Hemmagjorda strukturella problem och det stora beroendet av internationell ekonomi. Att dyket kommer just nu är också katalyserat av världskonjunkturen, även om det också finns tecken som talar för att vårt eget kedjebrevsspelande nått vägs ände. Som AV konstaterar, så förväntas tredje kvartalet bli det tredje i följd med vikande vinster för Europas 600 största företag. Analytikernas snittprognos har sjunkit ytterligare den senaste veckan och är nu -2,2% (-1,9%). Dessutom minskar omsättningen för första gången sedan början på 2018. Den allt större pessimismen tros emanera ur handelskonflikten USA-Kina, Brexit och tydliga indikationer på att den tyska industrin kraftigt viker, men också breda fall i inköpsprisindex i stora delar av Europa, liksom i USA.

Det är av stort intresse hur man nu i svensk press rapporterar om detta. Prio ett är att skylla på Trump (vars USA gått som tåget under hela hans valperiod fram till nu); prio två på utländsk konjunktur och Brexit; prio tre den vanliga tiraden om att vi är ett litet exportberoende land. Först därefter något om våra hemmagjorda problem, om ens något. I själva verket lär vi snart få klart för oss att världskonjunkturen varit vad som hållit oss över ytan så länge som det varat. Och – för att hålla proportionerna klara för dig, minns detta (vilket MSM inte kommer göra): nedgången i Europa är (hittills) den värsta på tre år, men svenskt inköpsprisindex ser den största nedgången ända sedan finanskrisen.

Massimport av livstidsbidragstagare och kriminalitet är en form av offentlig investering och som sådan beroende av skatter. Alla offentliga investeringar ger så gott som alltid något tillbaka till samhället på kort sikt. De pengar som staten investerat går ju till välfärdsentreprenörerna, vars omsättning i sin tur ger människor sysselsättning och löner. Och till invandrarna själva, vars kläder, mat (+knark och vapen) betalas med pengar som hamnar i andra människors fickor och som i sin tur används. Man blåser alltså upp ekonomin och BNP under den tiden pengarna konsumeras. Så har vi gjort i flera år nu, och det har ju lett till en BNP-ökning trots allt, tillsammans med vårt valutadopade näringslivs tillväxt. Ändå har denna varit lägst i Europa per capita räknat.

Men det stora problemet är att medan investeringar i t ex infrastruktur och rättssamhälle genererar förutsättningar som bidrar till BNP-tillväxt även i framtiden, så när pengarna i det här fallet är slut så finns det nästan inga nyttoeffekter alls. Då är BNP-effekten snarast negativ. De nytillkomna tär i snitt mer på våra resurser än de bidrar. Och när det gäller kriminaliteten, som ju inte försvinner utan bara ökar, så ger den tydliga negativa effekter på den framtida ekonomin. Visserligen är den allra största kostnaden smärta och otrygghet, en markant välfärdsminskning alltså, men som inte mäts i BNP. Men mycket fångas ändå upp. Försäkringspremier ökar, som tar pengar från annan konsumtion och innan prylar ersätts så minskar eller upphör ibland viss konsumtion och produktion. Som t ex när en båtmotor stjäls, då blir det ingen båtsemester den sommaren, eller när skyltfönster är krossade, ingen försäljning den dagen. Somligt ersätts aldrig för att folk ger upp eller inte har råd. Somliga slutar gå ut med hunden och köper då ingen kvällstidning i kiosken. Andra flyttar från landet. Några handikappas eller mördas. En krass följd av sådana tragedier är förstås att de (och kanske även deras anhöriga) inte längre bidrar i produktionen. Eller betalar några skatter.

Visserligen är även övriga Europa påverkat av samma virus, men ingenstans har man låtit exponera sig för mångkultursmittan på det sätt som vi har. Man kan göra jämförelsen att vi alla befinner oss i samma garage, medan bilen står och puttrar på tomgång. Medan somliga, som Polen och Ungern, ställt sig nära det öppna fönstret har t ex tyskarna ställt sig i motsatt hörn, längst in. Som tur är för dem så har de stora kraftiga lungor, som kanske räcker för att rädda livet även till dess tanken är tom och bilen stannar. Svenskarna däremot har små lungor. Och vi sitter precis intill avgasröret – och inhalerar så mycket vi bara kan.

Magnus Stenlund
@vimedsuntfornuft

Affärsvärlden

Publicerad Lämna en kommentar

Klimatreligionen: Vik undan hädare, vi är många, därför måste vi ha rätt

Nej, det är förstås ingen slump att profeten är en flicka som ser ut som oskulden själv, vår egen lilla Greta. Eller att klimatrörelsen i USA har förgrundsfigurer som kongressledamoten Alexandria Ocasio-Cortez, som inte är 30 år fyllda och gör vad hon kan för att låtsas ha ett minoritetsbefolkningsursprung. DN vill jaga upp känslan av att även USA är på väg att gå in i ett klimatkrig och gör detta även till ett generationskrig. I det senare har man uppenbarligen rätt – polariseringen mellan generationerna är enorm.

*
Klimat- och mångfaldsreligionen bär ytterst obehagliga drag. Den har en kults alla kännetecken. En kult kan aldrig överleva kättarnas kritik. Kättarna ska därför isoleras, deras ord censureras, pekas ut som omoraliska, farliga och helst olagliga.
Religionen tål nämligen inte sanningen. Så i de mest rättrogna kretsarna har denna börjat kallas för ‘en vit manlig konstruktion’, som man inte ‘ska falla i fällan’ att bemöta. ‘Vi behöver inte fakta’ säger man, när fakta inte ger ‘rätt’ svar. Kampen för rättvisa och en bättre värld måste ju bedrivas med trons och den starka övertygelsens hjälp. Då är fakta lätt i vägen.
Men dessa fakta skaver ju ändå. För inom varje religion så finns det tvivlare. När den fysiska verkligheten sedan har fräckheten att oartigt bekräfta alltfler av kättarnas faktaunderbyggda prognoser, så skapar det oro bland sektens medlemmar. Dess överstepräster tvingas till än mer dogmatiska utfall för att behålla kontrollen. Somliga tvivlare, som Jens Liljestrand på Expressen, har blivit avfällingar – och därmed extra farliga förebilder för de lättledda.
*
Men klimatet är rörelsens starkaste kort. En verklighet så komplicerad att religionens tro blir svår att syna. Här fungerar massan och dess mängd lämpligt nog som eget främsta bevis. Att domedagsropen redan ropat vargen gång på gång utan att han kommit hjälps inte. Att varken vattenstånd eller temperatur knappt stigit är lika egalt. Liksom att korrelationen mellan CO2 och temp. inte går att konstatera.
Magnus StenlundSunt Förnuft
DN: https://www.dn.se/nyheter/varlden/klimatpolitiken-ar-usas-nya-generationskrig/

Kappvändaren Liljestrand, https://www.facebook.com/VImedSuntFornuft/photos/a.427268541037323/749000652197442/?type=3&eid=ARDtagQIX-v1L8x5daLD_JP_oB1Zd3FaEflB1SISA2_LSy2Fkme_9FBh2Qs8uUx2no5KaQj3yxUKvM6E&__xts__%5B0%5D=68.ARAkrbLwiDzgyNkk5gZH4dVipD02PGa8Aj06IKpqXThDFzfD1nHuJb-LUODhz7Lgk-SqDKIHnxu_e28VQwp4EXZJtAChF7_-Zk7EBJ3c03BTZHj6oI_Hh6xqOzBGQQZ9vCCn5k0z7s187RyUS-0ot7GpwqBPMW5fsvrZnJg1TGugxkKhjTWqYl1J-onKZDoeS7d7xdV6v7y8JhcSyxmUza3b-ARUvFSCm-XFLIJwL28par4EUuJsqgadU7InDBWSI062TtJEJ7cyziV10ikOt24-bOS4oikKjcjvTBhwtmS9Ucf-ulPfAe2Z4SzJCG639XYCMtFosNz4mk-p5qVEec0&__tn__=EEHH-R

Douglas Murrey om religionen och massans dårskap, https://www.youtube.com/watch?v=5BhhKxXBP84

Patrick Moore visar att korrelationen CO2-klimat är noll i ett kort, medellångt, långt och superlångt perspektiv, https://www.youtube.com/watch?v=2kIcFIofUHk&t=395s

Publicerad Lämna en kommentar

Medan kulregnet tilltar i Sverige skriver DN om våldet i Chicago.


I fredags såg jag tillsammans med famlijen ‘Kill the Irishman’ på Netflix, ett verklighetsbaserat drama om en gangster i Cleveland på 70-talet. När våldsspiralen eskalerat till sitt klimax, så berättar speakerrösten att ‘den sommaren sprängdes 36 bomber’ och uppgörelserna i Cleveland fick nationell uppmärksamhet i hela USA. Själv kunde jag inte hjälpa att siffran inte imponerade ett dugg. Med över 200 bomber som helårsprognos ligger ju Sverige 2019 inte långt därifrån. Och kurvan pekar bara upp, upp.
*
Våra egna skjutningar relativiseras förstås medvetet av DN, som vill visa hur mycket värre det är i Donald Trumps USA. Ett annat syfte är att vänja oss vid eländet och få oss att inse att det bara är att anpassa oss, avskärma oss och acceptera det nya normala. Men visst: det är onekligen kittlande obehagligt att få en uppfattning om vad som väntar oss. Chicagos våldsstatistik slår oss fortfarande med hästlängder. I alla fall de som redovisas. Under juli hade man 231 skjutningar och bara sista helgen dödades 8 personer.
*
Vi kan dock vara ganska säkra på att DN cherrypicked de absolut värsta siffrorna den värsta helgen i den värsta månaden i den värsta staden. I New York t ex så är siffrorna per capita nu nere på svenska nivåer. Trenderna har mött varandra, och även i Chicago går antalet skjutningar och döda (liksom rån och våldtäkter) ned sedan tre år tillbaka (Trumps valperiod) – vi får väl se när den svenska trenden möter och passerar även Chicagos. Trenden här hemma, med ökat gatuvåld, skjutningar och kastade bomber med noll hänsyn till oskyldigt drabbade ökar ju okontrollerat.
*
Och precis som i Chicago står polisen helst vid sidan om, det är ju farligt! Arbetsmiljölagen går tydligen före polislagens skyldigheter. Rinkebykravallerna i början av 2017 fick närvarande polis i sina bilar order om att inte ingripa. Polischefen som gav dem namngavs i DN:s artikel, utan att tidningen ifrågasatte den eller att allmän åklagare kopplades in för att åtala honom för den uppenbart olagliga ordergivningen.
*
Ett domstolsutslag i Svea Hovrätt har också lett till att poliser idag undviker att preja fordon som mopeder och att sätta handfängsel på den som riskerar att visa sig vara mindårig. Domen är olaglig, går rakt emot vad som står i polislagen, men praxis är praxis. Återigen har domstolsaktivisterna lyckats med sin nedmontering av rättssamhället genom att snöpa den ordningsmakt som faktiskt fortfarande vill göra nytta.
*
Intressant är att brottsbekämpningen av den organiserade kriminaliteten inte hjälper mot skjutningar. Det räcker inte att bryta maffians makt. Det har man gjort i Chicago, med liknande resultat som när Saddam Hussein besegrades: istället för en stor måltavla finns plötsligt tusentals små, lika dödliga och för den slumpvis närvarande allmänheten ännu farligare. En jämförelse mellan Sverige och Libanon är – återigen – träffande: det är detta vi riskerar i första hand; allas krig mot alla, med oskyldiga mitt i kulregnet.
*
Det går heller inte (i Sverige jo, men inte i USA) att, när våldet nått den här omfattningen, kräva att denna allmänhet ska avväpna sig för att ställa sig försvarslösa inför de kriminellas vapenmakt: indragning av legala vapen bland laglydiga medborgare vore en närmast meningslös åtgärd. Precis som försvårande av jaktlicenser och innehav av sportskyttevapen och de s k vapenamnestierna i Sverige, som bara lett till att gamla ärvda bössor och byggdynamit etc lämnats in.
*
De få men uppmärksammade masskjutningarna och missödena med vapen i ostraffades händer svarar för en proportionerligt mycket liten andel av dödandet. Även när bara ‘oskyldiga’ offer räknas. De kriminella i Chicago har idag två viktiga anledningar att vara försiktiga när ger sig på laglydiga offer, rånar dem eller våldtar dem: risken är visserligen låg att de åker fast, men gör de det, så sitter de inne länge. Och den andra ännu viktigare anledningen att tänka efter före, är att de riskerar att stöta på någon som kan skjuta tillbaka.
*
Lösningen för ‘den hederlige svensken’? Precis som i Chicago. Segregation. Gated communities. Eller emmigrera. Vi vet ju vilka det är som skjuter. Det är inte våra svenska medelklassgrannar. Så tänker de vita i Chicago också. Det är nämligen ingen slump att svarta dödas 13 gånger oftare i ‘sina’ stadsdelar. Det är också de som skjuter.
*
Även det viktig statistik som DN besparat oss.
Magnus StenlundSunt Förnuft
https://www.dn.se/nyheter/varlden/sa-blev-mammorna-i-chicago-maltavlor-for-valdet/