Publicerad 1 kommentar

Ryktet om bokens död är överdrivet, så länge som vi läser om det. I DN.

Enligt en insändare i DN finns det bara två skäl kvar att läsa: viljan att tjäna pengar och viljan att göra sig viktig. Som läsupplevelser är klassikerna plågsamma och egentligen skulle vi kunna lära oss allt vi behöver på YouTube. Hantverket, även som jurist eller civilingenjör, lär man sig genom erfarenheter, titta, se och lyssna på andra. Att äldre kvinnor läser räknas inte, de är snart lika borta som dinosaurierna (och som böckerna de läser) och ljudboken bevisar ju bara tesen: att läsa är snart bara för nostalgiker.

Varför publiceras detta i Sveriges största förlagskoncerns egna tidning?

*

Boken kan inte och får inte dö. Med den dör verkligt läsande och ordförråd, och förmågan att tänka nyanserat, eftersom denna är beroende av de talrika definitioner vi har av olika företeelser – och den precision med vilken författaren sätter dem i rätt sammanhang. En brutalisering av samhället utan böcker är närmast axiomatisk. För mig som yttrandefrihetsvän, är det på sätt och vis mer problematiskt att låta en bokhatare komma till tals än en människohatare. För med bokens goda sidor i elden dör även människans goda sidor. Men åsikten finns förstås – kanske har den en grund? Låt oss diskutera det. Det intressanta med den här insändaren är dock inte vad den säger, utan var den är publicerad.

Är det uttryck för en samhällstrend när Bonniermedias flaggskepp DN gör sig till plattform för en bokhatare? Varför låter den svenska förlagsbranschens dominant, med ca 70% av Sveriges bokutgivning, som inte sker på eget förlag, ge en så opportun tyckare röst? Kan det vara för att det är en sanning? Ett närmast suicidalt behov att påskynda en utveckling som man inte själva längre upplever sig kunna kontrollera? Upplagerasen och lönsamhetskrisen har pågått länge. Kanske lika bra att få det överstökat! En redan förberedd strukturomvandling som tillåter Bonnier att som kapten på den sjunkande skutan hoppa i livbåten utan alltför besvärat lamenterande från kultureliten.

Svensk bokutgivning på förlag, Executive Summary

Kanske är det helt enkelt bara ett sätt att förbättra förhandlingsläget i de etablerade författarrelationer man faktiskt har: ‘fatta läget – vi måste dra ned upplagan/din provision/marknadsföringen!‘ De lyckligt utvalda, trosfränder och politiskt korrekta som man valt att föra fram till ära och berömmelse kan säkert behöva en örfil då och då för att inte tuppkammen ska växa för mycket. De måste fås att inse hur priviligerade de är. Jag kan livligt föreställa mig att verklighetsuppfattningen på de vänstervälgödda är måttligt utvecklad redan från början, med tanke på deras allmänna världssyn. Vänsterlitteraturen har inte bara välvilliga förlag bakom sig. En betydande del av utgivningsrisken försvinner när man får bidrag till utgivningen av Statens kulturråd. För mindre upplagor med sådant stöd tar förlagen nästan ingen risk alls. Kulturrådets smakjury är selekterad så att det aldrig skulle falla den in att ge bidrag till något annat än de politiskt korrekta, men för att säkerställa att dessa pk-skrivare också skriver riktiga pk-alster så finns det en hel floskellåda full med urvalskriterier på vad som ska belönas. Och som om det inte vore nog så är ju de allt fåtaligare recensenterna på MSM-media självklara med vad och vem som går att puffa för, att sätta någon i tv-soffan bredvid Alexandra Pascalidou som inte Robert Aschberg et anhang godkänt är inte att tänka på. Slutligen är givetvis bara författare ur den egna kretsen påtänkta för sådana priser som ger glans i skrivartillvaron och till en inte oväsentlig del finansierar brödfödan både direkt och indirekt via olika kändispåhugg och produktplaceringsmöjligheter.

Utlandsmarknaden – ett moment 22

För icke-politiskt korrekta återstår alltså självutgivning i små upplagor och crowd-finansiering. Det är normalt inte heller möjligt att ge ut boken på utländskt förlag, ens om man bekostar översättningen själv. Eftersom 1. svenska agenter bara ‘kan’ vad svenska förlag ‘kan’ och därför lydigt satsar på samma produkter; 2. utländska agenter aldrig åtar sig att företräda den som inte är publicerad på ‘erkänt’ förlag i sitt hemland och 3. eftersom utländska förlag aldrig publicerar unsolicited MS (icke-agentföreträdda manuskript), så är även den utländska (läs: brittiska/amerikanska) marknaden i praktiken stängd för andra än dem som Bonnier och en liten handfull med övriga ‘erkända’ förlag ansett värda att satsa på. Systemet omöjliggör alltså för någon aktör att ensam gå mot strömmen; risken att misslyckas, ådra sig det övriga etablissemangets spott och spe eller bara isande tystnad är närmast 100%.

Bonnier et al: ser marknaden försvinna i takt med att äldre tanter dör av

Att de som fått ett stort men osynligt ‘G’ stämplat i pannan sedan drabbas av total hybris förvånar därför inte alls. Och om det är något som Bonnier lider av så är det förstås behovet att inte störa eller stöta sig med sin fan club i onödan, det är ju denna man speglar sig i. Men verkligheten rår ingen på. Bonnier är fånge på sin egen triumfvagn. Man tvingas marknadsföra en Liza Marklund, en Camilla Läckberg, en Viveca Sten (se bl a DN 2019 26/9). För att göra vinster som räcker till för att hålla näsan ovanför vattenytan. Pöbeln föds alltså med ren ordavföring och det finns inget alternativ mellan detta och de produkter från den vänsterintellektuella kulturelit förlagscheferna själva frotteras med i sin vardag och vars uppskattning man betalar så generöst för. Varför man väljer att satsa på rent skräp beror dels utan tvekan på en god portion förakt för allmänhetens smak och förutsatta brist på uppskattning av sann kvalitet. Dels på att man bär just de skygglappar som systemet byggt: man är helt enkelt oförmögen att se möjligheter utanför de redan säkra segmenten tantsnusk och ‘lättlästa’ deckare.

Kvalitetsmarknaden finns, men anglosaxer är ratade som förebild

Brittisk och amerikansk litteratur består av mycket skräp, men också en hel del bra böcker. Men det svenska föraktet grundas på det enda skälet att den är anglosaxisk; goda influenser härifrån tycks man vara helt immuna mot. Såsom insikten att det finns ett stort segment läsare bestående av begåvade människor som inte är vänster, ofta samma människor som uppskattar HBO:s tv-sända kvalitetsserier. Transatlantiska kvalitetsbestsellers plockas sällan över hit, och om det ändå sker så av samma måste-skäl som varför man säljer Läckberg och Marklund. Gissningsvis är okunskapen om sådan litteraturs innehåll kompakt bland svenskt förlagsfolk, men läser den helt enkelt inte, man vet redan att ‘det funkar inte i Sverige’. Och politisk sakprosa, sådana som Jordan Peterson – d v s annan än vänsterns – tog man raskt chansen att förbjuda i bokdiskarna efter det fullständigt orelaterade attentatet på Nya Zeeland. Att man samtidigt kallar sig för liberaler är en fräckhet och skam, som gjort att ordet liberal idag har fått lägsta tänkbara status, även bland människor som varit liberaler hela sitt liv.

Eller kan det faktiskt handla om ett medvetet uppdrag att göra högermänniskor, och då särskilt intellektuella och begåvade sådana, så illitterata som möjligt, genom att undanhålla dem läsvärd litteratur? ‘Låt dem ägna sig åt att sköta ekonomin åt oss, bara de inte får för sig något dumt, genom att läsa, istället för att titta på Netflix’. Det låter lite väl konspirationsteoretiskt, men tanken är svår att sudda ut, för det blir ju lätt konsekvensen. Svenska språket är idag svältfött med underhållande och stimulerande läsning, om man inte är vänster alltså. Ryktet om bokens död, om det är sant, emanerar hur som helst med stor säkerhet i vänsterförlagens oförmåga eller ovilja att sälja vad folk vill läsa, just för att folk i allmänhet är långt mer höger, långt mer traditionella och långt mer konservativa än vad pekpinnarna på förlagen vill stå ut med. Och det blir bara värre. Nu refuseras inte bara politiskt kontroversiella – i marxisternas ögon – manus, utan också okontroversiella sådana, om de är skrivna av personer till höger om centerpartiet. Så ser det ut i totalitära stater.

Den svenska antiintellektualismen

Bokbålet är alltså redan här. Men det är inte som i Fahrenheit 451, det är selektivt. Bonniers intresse för sanningen är för övrigt knappast överdrivet stort. Sedan Wolodarski tillträdde så bedriver man agendajournalistik på DN, den missionen har chefredaktören öppet deklarerat. Att man låter en bokbålsentusiast göra sig hörd är säkert också spel för galleriet, ett sätt att paradoxalt kokettera både med lite yttrandefrihet och med chicka Pol pot-ideal, ni vet marxist-leninisterna som klubbade ihjäl alla som råkade bära glasögon (ja det finns en korrelation mellan närseende och hög IQ, men den är inte absolut; sambandet mellan deltagande i lynchmobbar och låg IQ är också starkt). Sådana ideal är högst levande i dagens Sverige och har säkert bidragit till nertystandet, bagatelliserandet av och förståelsen för de nyanländas bristfälliga intellektuella förmågor. Antiintellektualismen i Sverige är kompatibel med sossarnas ständigt upprepade mantra om att alla ska utbildas mer, bara just därför att när ‘alla ska med’ så vet man att nivån aldrig kommer bli särskilt hög. Massproduktion av högskolediplom är långt ifrån en garanti för akademisk bildning och tänkande, snarare det omvända.

Vänstern är alltid ‘motkultur’ – trots att man går systemmedias ärenden

Men den viktigaste förklaringen till att den provocerande insändaren tilläts publicera sina åsikter är nog faktiskt att Bonnier innerst inne helst skulle vilja se en motreaktion. Man slår då så klart ‘underifrån’. Det kan tyckas motsägelsefullt, men kulturvänstern ser nämligen gärna sig själv som oppositionell. Det beror bara delvis på att deras åsikter är långt mer radikala än vad deras respektive partier (S, Mp, V, Fi) står för officiellt och kan driva; det är av födsel och ohejdad vana man kallar sig rebeller, även när man utdelar de mest ofarliga svingar, mot försvarslösa offer. Kulturvänstern ankrar långt ut för att sedan dra mainstreamlasset åt sitt håll. Det har man lyckats bra med, tack vare regimens och medias stöd. Men nöjda är man inte och ständiga nylanseringar av ‘motkultur’ syftar till en fortsättning. Sådana kräver politiska pamfletter, ord – och böcker.

Fahrenheit 451 anno 1953 – inte möjlig 2018

Klassiska och dystopiska SF-thrillern Fahrenheit 451 skrevs av Ray Bradbury 1953 och utgjorde då främst en kritik av McCartyismens utrensningar av kommunister. När den halvsvenske författaren (modern var svensk immigrant och hette Ester Moberg) kommenterade sitt verk 1994 så ansåg han att det vara minst lika aktuellt som då det skrevs. Och att det var politisk korrekthet som nu var hotet. Bradbury dog först 2012, 92 år gammal, och hann därmed se mångdubbla bevis för hur profetisk riktig hans bedömning var, för sedan 1994 har allt blivit långt mycket värre. Jag är därför övertygad om att han skulle ha protesterat mot att man i 2018 års filmatisering valt att – helt politiskt korrekt naturligtvis – göra en färgad man till huvudperson och tillsammans med en ung vit tjej ett hjältepar. Om denna slätstrukna nyversion velat provocera så hade den istället valt att göra chefen svart och etablissemanget till mångfaldskulturens enhetligt korrekta förespråkare.

Citat från engelsk Wikipedia.

Men det hade aldrig gått, det förstår vi allihopa. Vilket visar att vi, särskilt i Sverige, är långt mer illa ute än vad USA var på 50-talet. Kritiken av McCarthyismens utrensningar var högljudd och fick röst överallt. Även om dessa röster ibland tystades och fick lida, så hade de access till långt mer publika kanaler än ren underground. Såsom vår alternativa nätmedia idag bör ses som; hotad och motarbetad från alla håll. Ändå växer denna media snabbare och starkare än MSM. Detta ger hopp – men inte för Bonnier förstås.

Bonniers oro – för förlorade marknadsandelar

Publiceringen av insändaren kanske alltså ändå avspeglar Bonniers uppriktiga oro för bokens död, d v s den Bonnierproducerade bokens, och är kanske inte bara eller ens primärt en fråga om (än mer) försämrad förlagslönsamhet. Troligtvis är man orolig även för att läsarna av de subventionerade vänsteralstren ska ersättas av läsning av nätmediealster (som denna blogg), av de allt fler självutgivningarna och av en försäljning som allt mer sällan sker i boklådorna utan över nätet, d v s Bokus, Adlibris och Amazon. Ryktet om bokens död är alltså överdrivet, åtminstone så länge vi läser om det – i Bonniermedia.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad 3 kommentarer

Hemtjänsten och äldreboendet – kommer de ens förstå vad du säger?

Hur har du planerat för ditt äldreboende? Jag hade det definitivt inte förrän min rörelsehindrade och ms-drabbade svärmor hamnade där alldeles nyligen. Man måste tydligen vara över 55 för att komma på tanken. Och det förklarar nog rätt mycket hur det kommer sig att det ser ut som det gör. Min svärmor har haft ‘tur’ som det verkar; kommit till ett hem där man t o m proaktivt satte upp besöksförbud innan halva omsorgsboendet fått in Corona och FHM kom på att de åtminstone måste låtsas agera.* Men likväl, när hon senast bad om ett glas vatten, så blev hon inte förstådd. Hon fick vackert ligga törstig tills skiftet var slut och ett annat biträde kom i tjänst.

I ett typiskt äldreboende jobbar många som bara förstår enstaka svenska ord

Det handlade alltså inte om underbemanning eller brist på tid. Knappast heller vilja eller intelligens. Man ska inte förvänta sig att äldrehemmens personal generellt är intellektuella spjutspetsar, men ett kall för uppgiften genererar ofta tillräckligt god förståelse och kravnivån är rätt basal. Problemet ligger i att man inte anser sig behöva ställa högre krav på personalens svenska helt enkelt. Varken vårdboendet eller kommunens upphandlare.

Och detta med kall för uppgiften är inget vi generellt ska utgå ifrån. De flesta av våra invandrare jobbar inom hemtjänsten eller äldrevården. Ytterligare ett antal inom sjukvården. Somliga uppfyller formella kriterier. De flesta gör det inte alls. De går vanligen som timanställda vikarier, även de som kan ha arbetat i flera år på detta sätt. De har hamnat här, därför att svensk äldrevård är en restpost, en slasktratt för alla som inte klarar något annat jobb.

Det gängse och normsatta: inga krav på utbildning

Låt oss avbryta med ett uppriktigt caveat: jag vet att de flesta ändå både gör vad de kan, har ett gott hjärta och goda avsikter. Jag vet också att det bland dem finns sådana som faktiskt både har utbildning och gott förstånd, precis som det finns infödda svenskar som saknar bådadera, inom vård och omsorg liksom annorstädes. Men det vi nu talar om är det gängse och vardagligt normsatta.

Med sitt tysta medgivande har staten infört en praxis, där kravribban för dem som arbetar inom vårdsektorn sänkts ned till så gott som noll. Vårdföretag, kommuner och landsting är de stora vinnarna på det. Inom äldreomsorg och hemtjänst har man kunnat sänka sina kostnader och köra vidare verksamheterna – trots allt sämre kvalitet – som om ingenting har hänt. Kommunerna har handlat upp äldrevård och hemtjänst till lägsta möjliga pris och sett mellan fingrarna. Naturligtvis ska man uppfylla formella lägstakrav på rumsservice och mathållning, men allt annat är ju så oerhört lätt att skala av när kundnöjdheten inte betyder något eller ens mäts. Och sjukvården som – före Corona – hade en beläggning i hela Sverige på 105% i snitt, har på samma sätt tänjt på kompetenskraven. De drabbade är gamla och sjuka som inte är kapabla att höja sin röst. Valet är redan givet, för vilket är bäst: en okvalificerad resurs eller ingen alls?

Den svenska modellen: att alla svenskar jämlikt får samma ovärdiga slut

Det här är den svenska modellen. Privata profitörer, mångkulturkramare och pragmatiska budget- och verksamhetschefer drar alla åt samma håll. Vård- och omsorgssektorn skulle braka ihop utan sina invandrare. Alla som kommer till ett äldreboende inser det direkt, inte en svensk så långt ögat kan se. Och även sjukvården skulle lida svårt utan de utifrån rekvirerade. Detta anförs ofta som argument för hur bra invandringen är för Sverige. Vad man inte inser är att för varje hjälpande hand så har vi importerat långt fler vårdbehövande. Invandringsaffären är ett stort nettominus även här. Underrepresentationen är hög bland undersköterskor, ännu högre bland sköterskor och allra högst inom läkarskrået. Här är vården fortfarande dimensionerad för en befolkning på drygt åtta miljoner människor. Men vi är över tio och de sista två har eftersatta behov och sämre genomsnittlig folkhälsa. Därför går vården på knäna hela tiden.

De hemtjänstanställda vikarierna går förstås på minimilöner. Sverige prioriterar så för att vi varken har råd eller behöver betala högre ersättningar – det är inte de vårdbehövande som står i centrum. Hela samhället är istället organiserat för att hjälpa de nytillkommande att hitta en anställning, bort från den besvärande arbetslöshetsstatistiken. Kommunerna snällanställer på alla möjliga och omöjliga positioner, men sällan är risken så liten att få backning som när man låter de okvalificerade få arbete med äldre. Det leder till en ond cirkel. Ingenstans finns det så många okvalificerade som här. Och vem vill utbilda sig till detta lågstatusyrke? Med sämsta tänkbara lön?

Äldrehanteringen – slutförvaring med ett minimum av vård och utan värdighet.

Det är med olust och ren fasa vi alla bör se fram emot att så småningom hamna i händerna på de valhänta. För din svärmor får ligga törstig. Din pappa glömmer man att ge medicin. Din alzheimersdrabbade morbror – vem är kompetent att ens gissa hans önskningar? Och din faster med demens råkar du av en slump träffa på utan tillsyn utanför boendet – ingen annan är i närheten och det är dig hon frågar om vägen hem.

När kultur och igenkännande har blivit en lyx

Nej, det handlar ju inte bara om språk. Det är ju faktiskt kultur och igenkänning också. Att vara en av alla igenkänd individ och få gehör med en nickning eller ett ansiktsuttryck. Att kunna småprata eller uttrycka en mening och veta att mottagaren förstår och kan ge svar – även detta är en välfärdsfråga. Att stängas in i en byggnad där ingen i personalen vet vad svensk kultur är betyder inte bara att högtiderna riskerar att passera utan att uppmärksammas; det innebär att de patienter som saknar anhöriga lika gärna kunnat befinna sig i Afghanistan.

Vem vill duschas av en manlig skötare, räck upp en hand.

Eftersom mansöverskottet bland de nytillkommande är så överväldigande blir det också samma situation även inom omsorgen. Men efterfrågan är rakt motsatt: inga äldre kvinnor och få män vill bli tvättade av manliga skötare. I dessa ytterst intima situationer är också kulturell förståelse kanske ännu viktigare än annars; och nej – kroppsspråket är ingalunda universellt; de ansiktsuttryck och minspel vi använder för att uttrycka våra innersta önskningar är ofta för finstilta för att kunna avläsas om man kommer från en annan kultur, och dessa innersta önskningar är heller inte självklart desamma.

Stockholmssyndromet

Samtidigt är beroendet så totalt. För många uppstår något som liknar Stockholmssyndromet. Man är tacksam för det lilla och tänker – helt bakvänt – att det är invandrarna som ‘räddat oss’. Oavsett om man får den vård man har rätt till eller en undermålig sådan, så lönar det sig knappast att klaga. Sannolikt allra minst för oss som uttryckt oss öppet invandringsfientligt. Vem garanterar att vi får en rättvis och empatisk vård?

Nej. Det var inte för detta de kom hit, så vi bör förstås vara tacksamma.

Alla kan inte bli pizzabud. Som bekant plockar vi för övrigt in ny arbetskraft för sådant. Det kallas för arbetskraftsinvandring men detta är bara ännu ett sätt att ta hit fler, det allom överordnade målet. Så vad ska vi göra med alla om inte placera dem i vård och omsorg? De som saknar utbildning, kanske inte ens kan läsa och som bara kan några ord svenska efter flera år i Sverige? Man ska veta att de hör till den goda minoriteten** av de nyanlända, de som faktiskt ändå gör någon nytta. Alternativet är att låta dem gå arbetslösa. Detta anses i praktiken helt acceptabelt som norm – varken piska eller morot används för att få ut mer än så. Det är alltså rent ut sagt ett under att några ändå väljer att arbeta.

Sossarna och Muslimska brödraskapet – klanröster mot inflytande

Johan Wilson skrev det rakt av i sitt nyhetsbrev: det har aldrig varit fråga om arbetskraftsinvandring över huvud taget. Vi har ingen anledning att förvänta oss bidrag från dem. Deras enda jobb är att vart fjärde år rösta på rätt parti. Såsom Muslimska brödraskapet och SAP kom överens om redan på 90-talet. Jodå, avtalet existerar, svart på vitt, det är en sådan där hemlighet som alla inom press och media vet om, men som ingen skriver om ändå. Folk kan ju få fel idéer och de egna karriärvägarna kan stängas.

Tyvärr finns det ingen annan logik kvar. Nu har ju sanningen blivit känd även i stora delar av allmänheten, men, trots detta fortsätter importen som om ingenting hänt – mitt under brinnande Coronakris och påstått stängda gränser. Rent praktiska transportproblem förklarar en mindre minskning av immigrationen under mars månad jämfört med föregående år. Samtidigt som det står klart att bara en liten bråkdel är flyktingar i sann mening – ingen sådan skulle ju semestra där man nyss flytt ifrån, såsom mängder av s k flyktingar ändå gör. Ingen har heller rimligen anhöriga kvar i samma zon, som inte själva i så fall skulle klassas som flyktingar. Familjeförening med sådana skulle förstås annars enklast och rimligast ske genom att flyktingen själv återvände. Men regeln är märkligt nog den omvända. Varför? Och arbetskraftsinvandring av analfabeter? Vem inbillar sig att vi behöver den?

Jag kan tyvärr bara instämma i slutsatsen. Helt enkelt eftersom det idag får sägas vara allmänt känt att det stora inflödet bara är nödtorftigt dold ekonomisk immigration, lockad hit med våra generösa bidrag.

Vi kan utgå ifrån att våra sista år kommer bestå av ren förvaring till lägsta möjliga kostnad. Vi har prisgivit våra gamla – och oss själva. Vad ska vi göra åt det? Själv så fantiserar jag om att köpa en vårdprogrammerad AI-robot. Men det lär bli dyrt. Hade vi inte importerat en två miljoner stor ryggsäck där majoriteten är bidragstagare, så hade staten säkert haft råd att ge oss varsitt miljömärkt exemplar. Man kanske skulle fråga riksbanken istället? Om varken Ingves eller jag har råd, så bor jag hellre kvar i mitt eget hus till dess man får bära ut mig.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

* Vi kommer nog så småningom kunna få verifierat att FHM:s handlingsförlamning berodde på att man ju visste att smittan var kraftigt spridd på Järvafältet, där många av hemtjänstens och äldreboendenas personal är bosatta. Hur skulle det se ut om man utfärdade särskilda regler för dem? Kanske skulle någon rent av tolka sådant som ‘rasistiskt’? Kanske skulle andra – ‘de verkliga rasisterna’ – kräva karantän av Järva? Och hur skulle man öht kunna kräva särskilda åtgärder? Med myndighetens slagordsmässiga regleringsbrev, där mångfald och jämlikhet kommer på delad första plats bland prioriteringarna, så var ju allt sådant bara att slå ur hågen direkt.

** Jag är väl medveten om hur ytterst politiskt inkorrekt och provocerande det är att skriva så och uttryckligen hävda att det handlar om en minoritet, utan att ens motivera mig eller använda en källa. Men vi måste kunna börja göra det, för det är sant och är – eller borde vara – väl känt nu, inte minst efter Tino Sanandajis insatser. De sedvanliga historieförfalskarna som hävdar motsatsen dyker dock alltid upp som pavlovska ordningspoliser och gläfser sina politiskt korrekta lögner när man gör det, och eftersom många fortfarande inte vill tro, så visst har jag källor. T o m två. Se tidigare krönika från 4/12 2019: rapport från HFI, Handelns forskningsinstitut, och en lika graverande helt ny artikel i SvD, av professor Johan Eklund.

Publicerad 16 kommentarer

Alt+Delete. Vad du bör veta om svensk historia.

Det här är del 1 i en serie inlägg som utgör inledningen till en ny svensk forntidshistoria. Du kan läsa mer om denna här.

Hjälmdekoration, Vendel. Hildesvinet (stridsgalten) var inte bara Freyrs och Freyas favoritikon, det var även svearnas.

Vår historia är aldrig helt sann

Låt oss göra en upptäcktsresa bakåt i tiden. Se hur långt vi kan komma innan det blir alltför grumligt. Naturligtvis förstår både du och jag att det vi ser är skuggbilder, ingenting fast och säkert att hålla i. Men så länge det går att hitta en möjlig sanning ska vi borra vidare. Och hittar vi övertygande argument kan denna göras till en trolig sådan. Ibland så trolig att åtminstone jag skulle vilja skriva in den i historieböckerna. För när vi kan ana en struktur i grumlet, varför ska vi då avstå ifrån att göra den synlig för så många som möjligt? Varför ska vi låtsas som att detta, det mest troliga, aldrig har hänt, bara för att det inte säkert går att bevisa? Själv blir jag i alla fall alltid besviken när jag anar att en historiker eller arkeolog väljer att avstå från att dra slutsatser om en helhet, trots att det framgår att en sådan helhet är fullt möjlig att plocka fram. Särskilt frustrerande är det när en sådan verkar kunna stämma med vad sagoskatten säger. Ingenting skulle ju vara mer spännande! Det är alldeles för vanligt att en möjlig sanning förkastas när inte alla pusselbitar är på plats. Vore det inte mer sympatiskt att fria, så länge som vi inte säkert kan fälla?

Om du redan läst böcker om svensk forntid så kommer du märka att den här boken är annorlunda. Vetenskapen anses ofta sluta där myten tar vid, men i den här boken försöker vi hitta svar i båda, och tar oss full frihet att spekulera – givet att vi hittar stöd så anser jag att vi har rätt och närmast skyldighet att göra det. Sedan är det upp till var och en att själv bedöma hur rätt eller fel vi har. En sak kommer vi i alla fall kunna fastslå: ’myten’ innehåller mer sanning än vad den vanligen får ’cred’ för. Och det som räknas som historiskt fastställbart visar sig ofta ändå vara osant, eller åtminstone ge en skev bild av den verklighet historikerna vill – eller inte alls vill – spegla. Inte ens dagsaktuella händelser kan vi vara säkra på att vi får veta sanningen om. Fakta går inte att verifiera, vittnen vägrar att träda fram. Men är det ett gott skäl att inte ta upp de hypoteser som finns? Det finns de som vill att vi inte gör det, politiker och journalister som använder sin makt för att så gott det går lägga locket på. Men för mig är sådana motiv tvärtom goda skäl att istället ge allmänheten möjlighet att göra sin egen bedömning. Och det gäller ju även forntiden. Svensk forntid är nämligen ett politiskt minfält, precis som nutiden är, och för den som är rädd att förlora anslagen till forskningsprojekt eller kampen om en docenttitel finns det små utrymmen att röra sig inom. Källa på det? Nej, just det. Bara mellan skål och vägg.

Figur 1. Bra att ha koll på. Tidslinjen mellan de stora epokerna brukar dock variera lite. Jag valde denna för att visa att nutida historiker även här gärna är modesta i överkant. Samtidigt som gränsen för järnåldern (500 f.Kr.) mycket väl skulle kunna flyttas bakåt ytterligare ett par hundra år, efter vad vi nu vet, men utan att så skett, så har man istället flyttat fram bronsålderns inledning ett århundrade, till 1700 f.Kr. utan särskilt goda skäl.

Skriftkällorna och den så kallade förhistorien

Tiden före kristnandet i Sverige för tusen år sedan, brukar kallas förhistoria. Det är ett sätt att tala om hur försumbara våra kunskaper om dessa forna tider är, de räknas inte ens som ’riktig’ historia. I vår berättelse ska vi få se hur orättvist detta ofta är. När man ställer samman den inblick som vi får genom historieberättare som Tacitus och JordanesPaul Diakonen och Procopius, med vad arkeologerna har kunnat gräva upp så kastas ljus över mer än spridda punkter; då kan stumma föremål plötsligt få liv. Och den sammanhängande historien finns! I såväl Snorre Sturlassons prosaiska Edda som hos den danske Saxo Grammaticus. Båda dessa har också mängder av bekräftelser i tidigare skrivna källor, som Codex Regius (den poetiska Eddans) dikter, YnglingatalWidsith och Beowulfkvädet. Ibland även i folksånger och sägner som överlevt ända in i modern tid. Att dessa naturligtvis inte alltid kan tolkas ordagrant är en mycket dålig anledning att undvika dem.

Beskrivning: Macintosh HD:Users:macms:Desktop:PIE satem kentum.jpg
Figur 2 Svenskan i nordväst och sanskrit i sydost, som det möter oss i vedaskrifterna, har båda gemensamma rötter i PIE. Delningen skedde för ca 5.000 år sedan (ur Wikipedia)

Den äldsta skriftkällan som vi säkert vet behandlar vår del av världen brukar man säga är Tacitus Germania från år 98. Mer problematiskt blir det när vi rör oss ännu längre bakåt i tiden. Vi har en möjlig runinskrift på Meldorffibulan, från runt år 50, men den innehåller bara fyra tecken. Ändå är det inte sant när man säger att den förromerska järnåldern och bronsåldern är tysta och namnlösa. Vi har mängder av namn, alldeles inpå knuten, nämligen våra ortsnamn. De kan ge oss ledtrådar som sträcker sig mycket längre bakåt i tiden än Tacitus, och här har inte minst Per Vikstrand bidragit med sin genomgång av järnålderns bebyggelsenamn som, baserat på senare decenniers arkeologiska rön och omtolkning av bebyggelseutveckling, förlänger kronologin även till bronsålder för vissa namn.[1]

Och med filologin, den historiska språkanalysens hjälp, kan även orden själva hjälpa oss att tolka de döda föremålen. Med språkvetenskapen som verktyg kan vi följa de moderna språken bakåt till deras gemensamma rötter, och därmed både plats- och tidsätta folkvandringarna. Som framgår av språkkartan ovan, så urskiljer vi svenskan som ett s k centumspråk, medan man i Indien och Iran talar s k satemspråk. Eftersom vi vet att det var Yamnaherdarna norr om Svarta havet som var upphov till dessa folkrörelser och att uppdelningen i en östlig och en västlig variant av proto-indoeuropeiska (PIE) skedde för ungefär 5.000 år sedan, så är det mycket vi också kan säga som måste vara just så gammalt (minst), eftersom vi kan hitta spår av ett från början gemensamt ord.

Från PIE utvecklades sedan för-urgermanskan (eng. Pre-Proto-Germanic) för ca 3.500 år sedan. Detta språks Urheimat anses vara södra Skandinavien. Världens mest talade språk, engelskan, har alltså sitt ursprung just här! Urgermanskan (eng. Proto-Germanic, PGmc) räknar man med från ca 500 f.Kr; urnordiskan (Proto-Norse, PN) som skrevs med den äldre futharkens 24 runor, från 150 e.Kr. och fornnordiskan (eng. Old Norse, ON) som skrevs med den yngre futharkens 16 runor, från ca 750 e.Kr.. Fornöstnordiskan (fön.) 850-1350 e.Kr. var en dialekt av denna som skiljde sig från Snorres fornvästnordiska (fvn.) Edda främst vad avser färre diftonger, men skillnaderna ser ändå ut att ha skapat missförstånd i vissa specifika fall, som t ex vid översättning av fön. Ynglingatal. Till sist, ca år 1350 e.Kr. uppstod så svenska språket, den (tillsammans med gutniskan) mest östliga varianten av germanska språk. Att vi svenskar upplevde oss hemmahörande i öst framgår såväl av språkkartan som i just Ynglingatal, där bland annat Aun kallas ’östkonung’. De indoeuropéer som först nådde Sverige gjorde det också österifrån, över Ålands hav – detta kommer vi tillbaka till. 

Textruta: Figur 1 Svenskan i nordväst och sanskrit i sydost, som det möter oss i vedaskrifterna, har båda gemensamma rötter i PIE. Delningen skedde för ca 5.000 år sedan (ur Wikipedia)
Figur 3 Fornnordiskan (eng. ’Old Norse’) på 900-talet. Som synes hade fornöstnordiskan stor spridning i östliga ’öar’ utefter Dnjepr. (ur Wikipedia)

Religionshistorikernas sammanställningar av de äldre religionerna tillsammans med språkträdkartan gör det möjligt att se hur gudarna spridit sig – och därmed även folken. Genom att ta hjälp av antropologerna kan vi också få en uppfattning om deras karaktärsdrag och betydelse. Den religiösa kosmologin säger mycket om det samhälle där det skapats. Nya fynd och omtolkning av gamla, inte minst med hjälp av klimatvetenskapliga rön, innebär att gamla ’myter’ ofta bekräftas; först i nutid har vi till exempel funnit spåren efter en verklighetens ’fimbulvinter’, efter den ’Hiroshimabomb’ som kan ha kungjort åskgudens ankomst, och t o m efter ett svunnet nordeuropeiskt ’Atlantis’.


[1] Vikstrand, Per – Järnålderns bebyggelsenamn, 2014

Publicerad 1 kommentar

All the World watches as Sweden destroys itself. These are the seven points on why.

You are most welcome to take a seat, followers from nations across the world.

It’s been less than two full weeks since I started this site, and even less days since I joined Google Analytics, to find out the statistics about it. Thus, about You, dear Reader! And what I found out is much to my surprise, that 1/10 of You are non-Swedish speaking. The fact that You are also using a list of different language translator apps adding up to approximately the same 10% share of the total, convinced me that Swedish emigrants are balanced out of this number: the share of foreign countries and cities represented is about the same as the share of foreign language apps users. Although it to some degree horrifies me to realise that my words are awkwardly converted by Google translate to something barely readable, to as many as a 1/10 of my total ‘fan base’, it of course also makes me very proud and motivated, when so many choose to follow what is going on in a small and obscure country on the border of the arctic region – via my channel. That is a great responsibility and I think it also calls for a sign of recognition from my side. Thus, I decided to write this article in English – and will begin to talk about You.

Sunt Förnuft Readers across the Atlantic

From Guatemala City to Montreal, from Melbourne to Beirut – I salut You all.

You, dear Reader, are spread out in 74 countries, of which about half in Europe, the rest located on all other continents. The fact that there is high interest from the other Nordic countries is less surprising perhaps, but that the ‘Neighbour Readers’ combined are not more numerous than the U.S. Readers, is taken me aback somewhat. I don’t know what made the fan club in Irvine, CA, so large, but I seriously doubt that any of You are named Richard and met with me when I interrailed over three decades ago? The interest is spread all over the country, with users hooked up with me from Portland, Kennewick and Weed (!) in Oregon, all along the west coast down to the San Fransisco and Los Angeles areas, via Cheyenne, Denver, a cluster of hubs in Texas as well as in Florida; along the East coast, to a major cluster in the Tri-state area (are some of You perhaps Stern Business School graduates? In that case – hi Marquita et al!) and then another cluster around Cleveland/Pittsburgh. The tour ending up in Chicago in fact includes at least 20 states and most of the major cities. The same goes for the capitals of Europe: London (xxo Katie!), Amsterdam, Brussels, Paris, Bern, Rome, Madrid, Lisbon, Berlin, Moscow (are you still there, Dan?), Riga, Vilnius, Warsaw, Vienna, Prague, Zagreb, Budapest… as well as the Nordic capitals including Reykjavik of course. A huge hub of You i southern Spain as well as in Thailand is probably consisting mostly of Swedish exils. The fact that You also inhabit almost every larger German city is incredible – especially since I know that You, of which my friend Jens is one, are struggling to get the jest of it through the poor sve-de Google app, which is still so much worse than the large language apps (en-de) – my recommendation is to switch to se-en!

Swedish followers – prepare for a visit!

In Sweden You are covering almost every small municipality. It would be so nice to know who You are! So that  I could visit just by chance – who wouldn’t like to have a friend nearby, wherever he goes? In case You are well connected in Your area, please consider as a possibility to see me over for a lecture, I could even make a grand tour, if I get the time – with stops in more than 200 places! – all of which are inhabited by You. Given the fact that there are 290 communal districts all in total, I would for sure have seen most of Sweden after that… Even so, it is obvious that my strongest support is in my home town and the greater Stockholm area, so in case it happens that I begin to perform live, I would probably start here to make the audience of You into a big crowd. That would be truly awesome.

Why Sweden is a world topic

And my subject may then very well be about the amazing – and scary – fact that Sweden has become this worldwide topic of interest – as Your global spread is the clearest evidence of. This is not really at all so surprising as it may seem. We are, after all, the first Nation in history who is under way – by free will of its democratically elected government – to hand over our inherited common assets and country wealth to complete strangers; born over a 1,000 miles from here, with no previous connection whatsoever to us. We are not expecting anyone to pay for this or even to contribute in the future. If we were we should have acted very differently. Because we know we have invited a culture which is as contrary – on every objective scale – as it can be to ours. A culture with primitive tribal values, in which religion and family ties are of sole importance, with a minimal level of trust to others; facts that promote short term thinking, contempt for the weak and survival of the strongest, by physical force alone. This is a culture that is dominated by the aggressive Islamic religion, an evil totalitarian ideology to which postmodern westerners in general and Swedes in particular have been acting increasingly subservient to, for two decades now. With no sign of a reversed trend yet, the devastating effects of this appeasment policy are becoming increasingly evident. To some. But still too few – and far from all.

It can be no coincidence that the 9/11 terrorist attack took place at about the time when this development started, it seems in fact to have triggered it; in the US but even more so here in Europe. But what is it then that created a ‘perfect storm’ and made Sweden the most willing victim of this large scale invasive migration? I would like to make the following seven point rationale.

The seven secret ingrediences in the Swedish mass immigration cocktail

The Inglehart Welzel Culture Map (2008).
  1. The fact that Sweden only two generations ago basically was an agrarian culture with no feudal tradition probably plays a more significant role than can be fully estimated. With more than 90% of the population living off the land – of which most had been free farmer’s in generations, and – most importantly – as such being represented as one of four social classes in the parliament since all the way back to the 14th century, Sweden had an almost unique tradition of common understanding in its society, that made the peasant population much more loyal to the state and the king than almost anywhere else. The very earthbound realisation of where from our prosperity origins – hard labour and the soil itself – disappeared rapidly somewhere around the 1950’s and twenty years later left the next generation, whom in great numbers had moved into the cities, with little understanding of their roots and the mechanisms that was the fundamentals of the Swedish welfare state, that had evolved during the same period. This lack of understanding has made it easy to create political delusions.

  2. The manufacturer and deliverer of such delusions is the Deep State including most of MSM media, all closely monitored by the Swedish Social Democratic Party (SAP). The misconception that our affluence origins from their giving hands alone is one of the most important, introduced to every Swede in the elementary school history books. The Swedish school system is in fact a blue print copy of DDR’s! SAP applied the East German communist’s school model in the mid 60’ies, a radical move that rather recently was disclosed, without creating much of a stir in leftist MSM news – nor any changes in the current school’s curriculum programs. Most bourgeois heritage is already long since forgotten. In the 50’s and 60’s the SAP party even torn down most of the national romantic architecture in town and city centres; also aiming, with much success, to erase any traces of an upper and middle class blue-rinse origin. Conversely, the fact that Sweden’s prosperity instead origins from what is still one of Europe’s strongest and most innovative industrial sectors; born in the 19th century out of a number of great inventor’s and entrepreneur’s creative skills, is thus not so well recognized. In fact, the seemingly unbreakable strength of the Swedish business sector is paradoxically a very important reason why utopian experimenting is so popular in Sweden. In most other countries such debauched gambling had self died much earlier from insufficient financing, but SAP has been very skilled in collaborating with the most influential of the business leaders; up until now seemingly with beneficial results for both parties: consolidated power for SAP, order and stability for the industrialists. One may even to some degree accurately describe the Swedish Deep State as the only significant piece still remaining of the European east block political dominance, after the iron curtain was torn down – as have some independent foreign observers pointed out. SAP has gradually declined it’s share of the voters, but remains in charge nevertheless. And the Deep State, the legacy of SAP:s long rule, still thrives – which is also the reason why SAP can cling on to power, despite having turned their backs on their core voters.

  3. The SAP struggle to remain in power when traditional right wing opposition started to ‘triangulate’ towards the left has as a consequence, somewhat paradoxically, contributed to the current dystopian situation in Sweden, as well as the SAP abandoning of their core voters and favouring refugee immigrants instead. How? By letting spinn doctors inveigling the Deep State administration as well as MSM media to promote any populist trend that helped SAP in fulfilling their all overshadowing priority (i.e. power). The Swedish Deep State has thus offered to channel ultra radical postmodernism and even Islamism through its veins, in a fashion that probably no framework of institutions in similar countries have been able to do. Small parties (Mp, C, L) with extremist views, only partly supported by SAP factions, have been permitted to shift the balance of power far to the left of the mainstream voter’s opinions on mass immigration issues.

  4. As Swede’s are by far the most secular people in the world (only the Japanese can compete), there is a void or vacuum, where most other cultures tend to find stability, meaning and comfort in religion. Even our neighbouring Nordic countries are considerably more traditionally Christian. And The Swedish Church (up until 2000 formally part of the State and dominated by SAP both before and since) is 99% secular and has evolved into an almost aggressively ecumenical service; much influenced by SAP and leftist thinkers as Foucault and the Frankfurt school. It is in fact more hospitable and sympathetic to believers of other confessions (that is: Muslim immigrants) than to Christian traditionalists in Sweden or Christian followers being persecuted abroad (by Muslims). So, whereas the Church in other countries may offer some shelter from Islamic influence, setting limits for the constant built-up of pressure and demands, the Swedish Church has instead acted as the most enthusiastic door opener and is the first to embrace all new demands of the invasive culture.

  5. The demography already created a parallel society – an Islamic one. In the US the share of foreing born of the total population reached its peak, 14.7%, in 1910 and president Theodore Roosevelt stopped immigration, a decision based on the notion that this was a critical level. In Sweden this ratio has just past 20%, increasing from the supposedly critical 15% level in less than seven years, and the future trend is exponential. Especially alarming since Sweden is not a multiculture as America; we have instead become a dualistic culture. Almost 90% of the immigration in the last years originates only from one culture area: the Islamic. Muslim immigrants, mainly from the MENA-countries (incl. Afghanistan, Eritrea and Somalia), are already about 12-13% of the total Swedish population (there is no official statistics on this) and most of them are living in what has developed into parallel societies during the last decade. With few exceptions these muslims won’t integrate. The fact that this group also have a much higher nativity than ethnic Swedes (and any other immigration group) is usually only referred to by ultranationalists; the topic is too politically sensitive. Mostly the fear of a ‘people exchange’ is dismissed by counterarguments that nativity is bound to go down in the next generation; that is the pattern shown in other immigrant groups. But these groups also show adaptability and a willingness to assimilate. Muslims don’t. On the contrary; they are encouraged to breed as many babies they can – for religous reasons. This is a very consious strategy adopted by islam state ideologists, supposedly how their confession is to conquer the world. Is this pure ‘wishful thinking’? Not at all. Few seems to realize how much impact an actual difference of 3.0 nativity for Muslims and 1.5 for Swedes actually make.  An ethnic Swedish woman will after a century and three generations have 1,5+1,5^2+1,5^3 = 7,125 offspring in total, on average. With 3 kids in 4 generations (earlier births) the Muslim woman would by then have on average of 3+3^2+3^3+3^4 = 147 descendants. Already in 2018 c. 40% of our first graders have a foreign origin – and 25% of them are Muslims. So, even with an immediate immigration stop the ethnic Swedes will be a minority in probably less than 30 years. This is not theory, just plain maths. Unless of course if this pattern changes. However, repatriation, the only tool that will prove effective, is not an option outlined yet by any of the parties currently sitting in parliament.

  6. Much destructive is also the Swedish immigration policy. No attempts whatsoever are being made to make immigrants adopt to the Swedish culture – or even to learn the language. The authorities are using neither carrots or sticks, on the contrary encouraging people to live off the welfare system instead of working. Most newly arrivals have little or very poor education, in fact many are anaphabetics, whereas the education and work skills demand in the Swedish business sector is the highest in the world. Minimum wages are too high to make the low educated refugee immigrants attractive to employ, but is still lower than the welfare subsidies are. Even for the most creative, well-educated and entrepreneurial newcomers there are strong incentives to sit back and passively enjoy the workless life, the system actually seems to be carefully designed to make as few as possible interested in contributing in society. The foreign department home page, for instance, conveniently informs everyone how to make the most of the welfare system when they arrive, and who to contact in order to ensure that their legal rights are taken care of properly. Regardless if they are fleeing from war and persecution or from poverty, most people arrive with expectations built on these tempting offers. And they do not have a clue where the money comes from, or how it is generated.

  7. Finally, whereas US citizens with few exceptions are strong nationalists and regardless of ethnic origin tends to unite under the flag and harbour a genuine pride over the American constitution, national achievements and freedom values – what is most discomforting in Sweden is that we do not. Except for Germany, antinationalism is probably stronger here than anywhere else in the world. Leading politicians, like former prime minister Fredrik Reinfeldt, Moderaterna (The Conservative party) and former SAP party leader Mona Sahlin, claims that Swedish culture is not only inferior to immigrant cultures (i.e. Islam), but actually totally non-existent! This is not only misleading to the immigrants, who would be well advised to acquire as much of the domestic culture as possible to improve their chances for success, because Sweden is a much more closed society than many of us like to think. It is also a great disservice to our nation. Swedes should take pride in their culture, with a rich and long history of outstanding achievements, especially when considering the small country size. It is also an essential part in what made this country so rich and well functioning up until today. Lutheran work ethics, endurance and punctuality are concepts almost unheard of in Muslim countries. Trustworthiness to others than clan members and to Allah is not a virtue in their culture – it is despised and considered to be gullibility. The Islam practicing of ‘taqiya’ is in fact the exact opposite; giving the Muslim a moral privilege to lie to anyone but other Muslim believers. This is accepted as long as it is for the good of Islam. Of course also secular ethnic Swedes lie but the distinction is very important: most ethnic Swedes feel bad when doing it, because deep down inside we ‘know’ it is wrong. This is not the case with a Muslim who is convinced that his action is religiously sanctioned.

Sweden is used to homemade catastrophies – but also remarkable recoveries.

These seven points quite covers why things are as bad as they are in Sweden. For You, my dear Reader abroad, this may give some comfort, since several of these factors are clearly country/culture specific. Nevertheless, I strongly recommend you to continue keeping an eye on the strange Swedes.

We may not turn around in time. The risk is quite evident and becoming even more so every day that passes by. Our tragic failure must in that case set a deterrent example to other nations.

However, a different sentiment can be traced in the very last few weeks political debate. And it is mainly due to a further climb in gang violence. Even more bombing incidents has contributed, as well as the two gang member girlfriends that was targeted and killed on the same day – one of them holding her infant baby. Intruders have started ringing door bells at upper class homes, and that in particular may be the last minute wake up-call that Sweden – i.e. our leaders – needs. Just as the homemade economic crisis in the early 90’ies proved to be a good lesson learned quite quickly, again the recovery may be just as astonishing to watch, as the road that lead us to catastrophe was/is. But in this task the nation needs to reunite again – thus many more need to wake up. Right now this is admittedly only wishful thinking, but at least there is still room for such; a kind of low point-optimism that we must kling to, to see beyond what will be even worse to come, before a turnaround is possible.

Magnus Stenlund
Sunt Furnuft (‘Common Sense’ ), in Sweden these days a dissident.

PS. I will continue to write some of my texts in English and/or provide You with English executive summaries now and then in case there is an interest for this. Please give me a hint if this is to Your liking – and the best way You can do this is to subscribe to the newsletter (after family name, adding a country code would be helpful) DS.

abonnemang på bloggar