Enligt en insändare i DN finns det bara två skäl kvar att läsa: viljan att tjäna pengar och viljan att göra sig viktig. Som läsupplevelser är klassikerna plågsamma och egentligen skulle vi kunna lära oss allt vi behöver på YouTube. Hantverket, även som jurist eller civilingenjör, lär man sig genom erfarenheter, titta, se och lyssna på andra. Att äldre kvinnor läser räknas inte, de är snart lika borta som dinosaurierna (och som böckerna de läser) och ljudboken bevisar ju bara tesen: att läsa är snart bara för nostalgiker.
Varför publiceras detta i Sveriges största förlagskoncerns egna tidning?
*
Boken kan inte och får inte dö. Med den dör verkligt läsande och ordförråd, och förmågan att tänka nyanserat, eftersom denna är beroende av de talrika definitioner vi har av olika företeelser – och den precision med vilken författaren sätter dem i rätt sammanhang. En brutalisering av samhället utan böcker är närmast axiomatisk. För mig som yttrandefrihetsvän, är det på sätt och vis mer problematiskt att låta en bokhatare komma till tals än en människohatare. För med bokens goda sidor i elden dör även människans goda sidor. Men åsikten finns förstås – kanske har den en grund? Låt oss diskutera det. Det intressanta med den här insändaren är dock inte vad den säger, utan var den är publicerad.
Är det uttryck för en samhällstrend när Bonniermedias flaggskepp DN gör sig till plattform för en bokhatare? Varför låter den svenska förlagsbranschens dominant, med ca 70% av Sveriges bokutgivning, som inte sker på eget förlag, ge en så opportun tyckare röst? Kan det vara för att det är en sanning? Ett närmast suicidalt behov att påskynda en utveckling som man inte själva längre upplever sig kunna kontrollera? Upplagerasen och lönsamhetskrisen har pågått länge. Kanske lika bra att få det överstökat! En redan förberedd strukturomvandling som tillåter Bonnier att som kapten på den sjunkande skutan hoppa i livbåten utan alltför besvärat lamenterande från kultureliten.
Svensk bokutgivning på förlag, Executive Summary
Kanske är det helt enkelt bara ett sätt att förbättra förhandlingsläget i de etablerade författarrelationer man faktiskt har: ‘fatta läget – vi måste dra ned upplagan/din provision/marknadsföringen!‘ De lyckligt utvalda, trosfränder och politiskt korrekta som man valt att föra fram till ära och berömmelse kan säkert behöva en örfil då och då för att inte tuppkammen ska växa för mycket. De måste fås att inse hur priviligerade de är. Jag kan livligt föreställa mig att verklighetsuppfattningen på de vänstervälgödda är måttligt utvecklad redan från början, med tanke på deras allmänna världssyn. Vänsterlitteraturen har inte bara välvilliga förlag bakom sig. En betydande del av utgivningsrisken försvinner när man får bidrag till utgivningen av Statens kulturråd. För mindre upplagor med sådant stöd tar förlagen nästan ingen risk alls. Kulturrådets smakjury är selekterad så att det aldrig skulle falla den in att ge bidrag till något annat än de politiskt korrekta, men för att säkerställa att dessa pk-skrivare också skriver riktiga pk-alster så finns det en hel floskellåda full med urvalskriterier på vad som ska belönas. Och som om det inte vore nog så är ju de allt fåtaligare recensenterna på MSM-media självklara med vad och vem som går att puffa för, att sätta någon i tv-soffan bredvid Alexandra Pascalidou som inte Robert Aschberg et anhang godkänt är inte att tänka på. Slutligen är givetvis bara författare ur den egna kretsen påtänkta för sådana priser som ger glans i skrivartillvaron och till en inte oväsentlig del finansierar brödfödan både direkt och indirekt via olika kändispåhugg och produktplaceringsmöjligheter.
Utlandsmarknaden – ett moment 22
För icke-politiskt korrekta återstår alltså självutgivning i små upplagor och crowd-finansiering. Det är normalt inte heller möjligt att ge ut boken på utländskt förlag, ens om man bekostar översättningen själv. Eftersom 1. svenska agenter bara ‘kan’ vad svenska förlag ‘kan’ och därför lydigt satsar på samma produkter; 2. utländska agenter aldrig åtar sig att företräda den som inte är publicerad på ‘erkänt’ förlag i sitt hemland och 3. eftersom utländska förlag aldrig publicerar unsolicited MS (icke-agentföreträdda manuskript), så är även den utländska (läs: brittiska/amerikanska) marknaden i praktiken stängd för andra än dem som Bonnier och en liten handfull med övriga ‘erkända’ förlag ansett värda att satsa på. Systemet omöjliggör alltså för någon aktör att ensam gå mot strömmen; risken att misslyckas, ådra sig det övriga etablissemangets spott och spe eller bara isande tystnad är närmast 100%.
Bonnier et al: ser marknaden försvinna i takt med att äldre tanter dör av
Att de som fått ett stort men osynligt ‘G’ stämplat i pannan sedan drabbas av total hybris förvånar därför inte alls. Och om det är något som Bonnier lider av så är det förstås behovet att inte störa eller stöta sig med sin fan club i onödan, det är ju denna man speglar sig i. Men verkligheten rår ingen på. Bonnier är fånge på sin egen triumfvagn. Man tvingas marknadsföra en Liza Marklund, en Camilla Läckberg, en Viveca Sten (se bl a DN 2019 26/9). För att göra vinster som räcker till för att hålla näsan ovanför vattenytan. Pöbeln föds alltså med ren ordavföring och det finns inget alternativ mellan detta och de produkter från den vänsterintellektuella kulturelit förlagscheferna själva frotteras med i sin vardag och vars uppskattning man betalar så generöst för. Varför man väljer att satsa på rent skräp beror dels utan tvekan på en god portion förakt för allmänhetens smak och förutsatta brist på uppskattning av sann kvalitet. Dels på att man bär just de skygglappar som systemet byggt: man är helt enkelt oförmögen att se möjligheter utanför de redan säkra segmenten tantsnusk och ‘lättlästa’ deckare.
Kvalitetsmarknaden finns, men anglosaxer är ratade som förebild
Brittisk och amerikansk litteratur består av mycket skräp, men också en hel del bra böcker. Men det svenska föraktet grundas på det enda skälet att den är anglosaxisk; goda influenser härifrån tycks man vara helt immuna mot. Såsom insikten att det finns ett stort segment läsare bestående av begåvade människor som inte är vänster, ofta samma människor som uppskattar HBO:s tv-sända kvalitetsserier. Transatlantiska kvalitetsbestsellers plockas sällan över hit, och om det ändå sker så av samma måste-skäl som varför man säljer Läckberg och Marklund. Gissningsvis är okunskapen om sådan litteraturs innehåll kompakt bland svenskt förlagsfolk, men läser den helt enkelt inte, man vet redan att ‘det funkar inte i Sverige’. Och politisk sakprosa, sådana som Jordan Peterson – d v s annan än vänsterns – tog man raskt chansen att förbjuda i bokdiskarna efter det fullständigt orelaterade attentatet på Nya Zeeland. Att man samtidigt kallar sig för liberaler är en fräckhet och skam, som gjort att ordet liberal idag har fått lägsta tänkbara status, även bland människor som varit liberaler hela sitt liv.
Eller kan det faktiskt handla om ett medvetet uppdrag att göra högermänniskor, och då särskilt intellektuella och begåvade sådana, så illitterata som möjligt, genom att undanhålla dem läsvärd litteratur? ‘Låt dem ägna sig åt att sköta ekonomin åt oss, bara de inte får för sig något dumt, genom att läsa, istället för att titta på Netflix’. Det låter lite väl konspirationsteoretiskt, men tanken är svår att sudda ut, för det blir ju lätt konsekvensen. Svenska språket är idag svältfött med underhållande och stimulerande läsning, om man inte är vänster alltså. Ryktet om bokens död, om det är sant, emanerar hur som helst med stor säkerhet i vänsterförlagens oförmåga eller ovilja att sälja vad folk vill läsa, just för att folk i allmänhet är långt mer höger, långt mer traditionella och långt mer konservativa än vad pekpinnarna på förlagen vill stå ut med. Och det blir bara värre. Nu refuseras inte bara politiskt kontroversiella – i marxisternas ögon – manus, utan också okontroversiella sådana, om de är skrivna av personer till höger om centerpartiet. Så ser det ut i totalitära stater.
Den svenska antiintellektualismen
Bokbålet är alltså redan här. Men det är inte som i Fahrenheit 451, det är selektivt. Bonniers intresse för sanningen är för övrigt knappast överdrivet stort. Sedan Wolodarski tillträdde så bedriver man agendajournalistik på DN, den missionen har chefredaktören öppet deklarerat. Att man låter en bokbålsentusiast göra sig hörd är säkert också spel för galleriet, ett sätt att paradoxalt kokettera både med lite yttrandefrihet och med chicka Pol pot-ideal, ni vet marxist-leninisterna som klubbade ihjäl alla som råkade bära glasögon (ja det finns en korrelation mellan närseende och hög IQ, men den är inte absolut; sambandet mellan deltagande i lynchmobbar och låg IQ är också starkt). Sådana ideal är högst levande i dagens Sverige och har säkert bidragit till nertystandet, bagatelliserandet av och förståelsen för de nyanländas bristfälliga intellektuella förmågor. Antiintellektualismen i Sverige är kompatibel med sossarnas ständigt upprepade mantra om att alla ska utbildas mer, bara just därför att när ‘alla ska med’ så vet man att nivån aldrig kommer bli särskilt hög. Massproduktion av högskolediplom är långt ifrån en garanti för akademisk bildning och tänkande, snarare det omvända.
Vänstern är alltid ‘motkultur’ – trots att man går systemmedias ärenden
Men den viktigaste förklaringen till att den provocerande insändaren tilläts publicera sina åsikter är nog faktiskt att Bonnier innerst inne helst skulle vilja se en motreaktion. Man slår då så klart ‘underifrån’. Det kan tyckas motsägelsefullt, men kulturvänstern ser nämligen gärna sig själv som oppositionell. Det beror bara delvis på att deras åsikter är långt mer radikala än vad deras respektive partier (S, Mp, V, Fi) står för officiellt och kan driva; det är av födsel och ohejdad vana man kallar sig rebeller, även när man utdelar de mest ofarliga svingar, mot försvarslösa offer. Kulturvänstern ankrar långt ut för att sedan dra mainstreamlasset åt sitt håll. Det har man lyckats bra med, tack vare regimens och medias stöd. Men nöjda är man inte och ständiga nylanseringar av ‘motkultur’ syftar till en fortsättning. Sådana kräver politiska pamfletter, ord – och böcker.
Fahrenheit 451 anno 1953 – inte möjlig 2018
Klassiska och dystopiska SF-thrillern Fahrenheit 451 skrevs av Ray Bradbury 1953 och utgjorde då främst en kritik av McCartyismens utrensningar av kommunister. När den halvsvenske författaren (modern var svensk immigrant och hette Ester Moberg) kommenterade sitt verk 1994 så ansåg han att det vara minst lika aktuellt som då det skrevs. Och att det var politisk korrekthet som nu var hotet. Bradbury dog först 2012, 92 år gammal, och hann därmed se mångdubbla bevis för hur profetisk riktig hans bedömning var, för sedan 1994 har allt blivit långt mycket värre. Jag är därför övertygad om att han skulle ha protesterat mot att man i 2018 års filmatisering valt att – helt politiskt korrekt naturligtvis – göra en färgad man till huvudperson och tillsammans med en ung vit tjej ett hjältepar. Om denna slätstrukna nyversion velat provocera så hade den istället valt att göra chefen svart och etablissemanget till mångfaldskulturens enhetligt korrekta förespråkare.
Men det hade aldrig gått, det förstår vi allihopa. Vilket visar att vi, särskilt i Sverige, är långt mer illa ute än vad USA var på 50-talet. Kritiken av McCarthyismens utrensningar var högljudd och fick röst överallt. Även om dessa röster ibland tystades och fick lida, så hade de access till långt mer publika kanaler än ren underground. Såsom vår alternativa nätmedia idag bör ses som; hotad och motarbetad från alla håll. Ändå växer denna media snabbare och starkare än MSM. Detta ger hopp – men inte för Bonnier förstås.
Bonniers oro – för förlorade marknadsandelar
Publiceringen av insändaren kanske alltså ändå avspeglar Bonniers uppriktiga oro för bokens död, d v s den Bonnierproducerade bokens, och är kanske inte bara eller ens primärt en fråga om (än mer) försämrad förlagslönsamhet. Troligtvis är man orolig även för att läsarna av de subventionerade vänsteralstren ska ersättas av läsning av nätmediealster (som denna blogg), av de allt fler självutgivningarna och av en försäljning som allt mer sällan sker i boklådorna utan över nätet, d v s Bokus, Adlibris och Amazon. Ryktet om bokens död är alltså överdrivet, åtminstone så länge vi läser om det – i Bonniermedia.
Magnus Stenlund
Sunt Förnuft
