Publicerad Lämna en kommentar

75 mdr slösas på vårdbyråkrati – bara sossarnas klienter gynnas av detta


Professor em. Torsten Sandström har med ett par enkla sifferexempel satt fingret på ännu en vårdskandal. Nämligen att det numera går en vårdadministratör på var tredje läkare och sköterska. En stor del av dessa är landstingspolitiker och tjänstemän med höga positioner och löner som dubblerar varandras sysslor. Medan vårdpersonalen (trots alla nytillkomna) ökat mycket blygsamt under de senaste tio åren så har administrativa tjänster ökat med hela 36%. Det är ett kvitto på att landstingen är en byråkratisk hydra, som skulle klara sig bättre utan 20 av sina 21 huvuden. Sandström räknar med att man genom ett uppgående av landstingen i staten, privatisering av sjukhus och vårdcentraler, samt därpå följande avskiljande av allt dödkött skulle innebära 75 miljarder i årliga besparingar, nära en fjärdedel av hela vårdbudgeten.
*
Personligen är jag övertygad om att prof. Sandströms analys är helt riktig. Sedan om beloppen som kan sparas är 75, 50 eller 100 miljarder är i detta skede oväsentligt: det glasklara är att dessa pengar givetvis och snarast måste återföras till produktiv verksamhet.
*
Det kusliga är att alla berörda politiker som velat har kunnat informera sig om detta slöseri för länge sedan, det är inte rocket science. Ändå finns inte minsta lust att åtgärda. Varför?
Svaret är tredelat: dels är ju detta skattebetalarnas pengar, och dem är det få beslutsfattare som bryr sig särskilt om, dels vägrar sossarna som alltid att erkänna sin ekonomiska modells misslyckanden. Det här handlar ju om ideologi och privatiseringarna inom vården har ju visat sig vara mycket framgångsrika. Så framgångsrika att man inte vågar eller har råd att röra dem. Men att dra nytta av lärdomarna det vägrar man att göra, av princip är man fortfarande emot. Dels, och detta är det mest centrala: så skulle det socialdemokratiska nätverket och deras väljare att drabbas om en massa onödiga admins fick sparken.
*
Administratörerna är ofta väl medvetna om sin priviligierade situation, dvs hur lite nytta de gör för sin väl avlönade och upphöjda position, inte sällan efter att ha informellt kvoterats fram med identitetspolitiska metoder. Det är just detta som gör dem så fogliga och medgörliga i vår S-regims hand. Ju mindre nytta, desto mer underdånigt rövslickande – i den djupa staten tillsätts hellre ännu en utredning (ledda av klienterna själva) än att någon faktiskt gör något åt problemen.
*
Ännu en dysfunktionell win-win består i att personalbristen möjliggör anställningar av sådana som inte uppfyller formella krav. Sjukvården utförs till allt större del av icke-kvalificerade. Och eftersom de obehöriga oftast tillhör de nytillkomnas skara, så ger de några välbehövliga plus i en annars helt bedrövlig statistik. Denna är långt viktigare att frisera än att spara pengar. Eller för den delen rädda liv. Patientfokus är nämligen lika frånvarande som skattebetalarfokus.
*
Detta är ännu ett skäl till varför regeringen så håglöst petar i förfallet. De vet att höjda ersättningar för läkare och sjuksköterskor, privatisering och styrning med patientnyttan i fokus ofrånkomligen skulle innebära att kvalifikationsribban återigen höjdes. Då skulle gapet mellan infödda och invandrare i sysselsättningsstatistiken vidgas ännu mer än det redan gjort. Synvillan, att de nytillkomna är en tillgång, skulle inte gå att upprätthålla här heller. (Synvilla, eftersom det invandrade vårdbehovet är långt större än de vårdresurser man bidragit med.)
*
Skattebetalare och patienter får helt enkelt ursäkta. Deras krav väger lätt. Eftersom vi har en regim vars högsta mål är att behålla makten, att avlöna sina klienter och hålla sin röstboskap idisslande, så är sådana här tillsynes ovidkommande prioriteringar istället helt avgörande.
Magnus StenlundSunt Förnuft
https://newsvoice.se/2019/09/dubbelkommando-svensk-vard/comment-page-1/#comment-324611

Publicerad Lämna en kommentar

Sjukvårds- och sjukförsäkringar: till för att invagga dig i falsk säkerhet – tills något faktiskt händer

Hanne Kjöler är en av DN:s mer oberoende journalister och har min respekt bland annat efter sin kritiska bok mot Dan Eliasson som RPC. Nu har hon åter gjort ett viktigt inlägg. En utmärkt genomlysning av en av våra största ruffel&bågbranscher; personförsäkringsbolagen.

Försäkringar är ju som bekant till för att ta hand om oss när det gäller. De flesta av oss är som bekant mer och mer skeptiska till den allmänna sjukvården och de av oss som då är anställda kan i många fall känna en falsk trygghet i att istället kunna förlita sig på sin sjukvårdsförsäkring. Kanske har man betalat in premier i tjugo år utan att ha behövt den, men när det gäller, då ska man ju kunna utgå ifrån att försäkringen håller vad den lovar.
*
Men då kan det mycket väl visa sig att försäkringsgivaren inte har avtal med relevant sjukvårdsinrättning. Och vilka dessa är talar försäkringsbolaget inte om vare sig vid teckningstillfället eller när försäkringsfall inträffar. Vad vi alltså försäkrat oss mot är alltså en helt öppen fråga – bara försäkringsbolaget vet.
*
Men ingen ska bli förvånad. Så här ser de nämligen själva sin affärsidé: att ta så mycket betalt som möjligt för något som begränsas så mycket som möjligt. Och det betyder bl a att man nästan säkert kan säga att om du råkar bli sjuk i något som kräver dyrbar vård så lär den inte ingå.
*
Affärsidén är också att sjukvårdsförsäkringen ska kännas ju så ‘billig’ så man kan ju tycka att den är värd sitt pris. Men det är den ju bara om skydd verkligen finns. Och att man får något mervärde. I slutändan så kanske du trots allt inte är försäkrad mot någonting som kräver mer än de allra enklaste typer av operationer. Skulle det röra sig om något annat så slutar det ändå alltså med att du hamnar i samma långa kö som alla andra. Lite som att vara försäkrad mot inbrott men bara mot stölder av icke-stöldbegärlig egendom.
*
Sjukförsäkringarna – ännu värre bondfångeri
Sjukförsäkringarna, som alltså avser att täcka upp inkomstbortfall under sjuktiden, är ännu mer otäta. Här uppstår riskerna för försäkringstagaren framförallt varje gång man byter arbetsgivare, eller arbetsgivaren vill byta försäkringsgivare. Då kräver försäkringsbolaget nämligen alltid få in nya papper som friskhetsförklarar alla anställda. Och är man plötsligt inte frisk på ett område 100%, såsom man en gång var när man anställdes och tog den nuvarande försäkringen så riskerar man att inte kunna försäkra detta alls. (Ljuger man så kan man också räkna med att avslöjas; försäkringsbolaget kräver alltid in all sådan information i efterskott vid försäkringsfall).
*
Har man haft problem med t ex rygg så exkluderas det området för framtiden. Men premien, den är densamma. Och efter problem med både rygg och ögon och ytterligare något så är man inte ens försäkringsbar enligt de flesta bolag. Eftersom de flesta vill/uppmuntras/måste byta arbetsgivare även sent i livet, så uppstår då en situation där försäkringsgivarna plötsligt slipper ur sitt ansvar just när det börjar bli betungande risker, såsom alltid är fallet när vi blir äldre. Vid sådana försäkringsgivarbyten borde alltså ett ansvar överföras och hanteras mellan försäkringsgivarna. Men så sker inte alls. Vi är grundlurade allihop som byter /eller tvingas – av arbetsgivaren – att byta.
*
Lyckas bolaget trots allt inte hitta något kryphål, så kan försäkringstagaren räkna med att tvingas till en lång hanteringsprocess. Jag har hört talas om fall där man dragit ut på hanteringen i över tre år. Allt för att göra försäkringstagaren ‘mjuk’ och vilja gå med på en uppgörelse som är långt under vad försäkringsbolaget vet är sannolikt korrekt. Genom att dra på beslutet istället för att direkt säga nej så gör man det heller inte möjligt för försäkringstagaren att söka rättshjälp enligt hemförsäkringen.
*
Slutligen så ser försäkringsbolaget gärna till att skaffa en ‘karenstid’, vilket innebär att under den tiden betalas en dyr premie in utan att något skydd finns överhuvudtaget för de vanligaste sjukdomarna. Det kan i extrema fall röra sig om 18 månader eller mer. Detta anser sig sällan försäkrningsmäklarna skyldiga att upplysa om. Men det är de förstås. Frågan är bara hur länge den sjuke orkar bråka om den saken. För det är ju bolagens sista trumfkort: de slåss mot människor i såväl ekonomiskt som psykiskt trångmål. Och det är de väl medvetna om. Och gör allt för att utnyttja maximalt.
Magnus Stenlund@sunt förnuft:
https://www.facebook.com/VImedSuntFornuft/?ref=aymt_homepage_panel&eid=ARDAHCrcy1prZxAIUeK9fyZqNbtRJW0TL2jVpfV27ZOmgtPS-DxxERc45k-SXzGrQiSgE3mu6YNwBn0E
DN, Hanne Kjöler:https://www.dn.se/ledare/hanne-kjoller-de-privata-sjukvardsforsakringarna-ar-bolagens-hemliga-lada/

Publicerad Lämna en kommentar

Akutsjukvård med kötider på mer än ett dygn!?

När man från Sunderby sjukhus i Norrbotten uppmanar patienter att ta med mat och mediciner om de behöver akutsjukvård, då undrar man ju om det är ett dåligt skämt. Vi kanske skulle behöva en tydlig definition av ordet akut och kräva att vården håller sig till den? Med kännbara böter för de sjukhus som inte klarar att leva upp till minimikraven – till de drabbade patienterna.

Sanktioner mot usel förvaltning är annars något vi inte har några meritfyllda traditioner av i Sverige. När man införde en maximal hanteringstid för bygglov var det inte ens förenad med en obligatorisk ursäkt till dem som får vänta för länge. Så hur mycket kommunerna bryr sig? Måttligt och högst varierande. Hur förbannad man än kan vara över detta som villaägare eller bostadsbehövande, så är dock frågor om liv och hälsa av ännu större vikt. Och här finns tydligen inga kvalitetskrav alls.
*
Samnytt har nu i en serie artiklar pekat på missförhållanden inom akutvården, med rubriker som är så hårresande att man knappt kan tro dem. När man på Sunderby sjukhus (Luleå/Boden) har så svår personalbrist att väntetider på uppemot ett dygn eller mer blivit legio och att man har ‘brist på mediciner’, så är det lätt att tro att vi befinner oss i något fältsjukhus i Afrika.
I maj förra året, dvs före semestertiderna, avled en ung man av blodförgiftning, efter 10 timmars väntan på samma sjukhus. Då påstods situationen vara ‘ansträngd just nu’.
Men situationen tycks vara liknande även i Skåne, där en mor med ett medvetslöst spädbarn uppmanas ta kölapp på Kristianstads Centralsjukhus – efter att ha vägrats ambulanstransport. Och i Malmö avled en 20-årig kvinna med svåra magsmärtor efter 4h väntan av hjärtstillestånd, man hade då bara hunnit förbereda för operation. På Skånes Universitetssjukhus är väntetiderna för cancersjuka fem månader och flera patienter i kön har avlidit.
*
En annan anledning att man betvivlar sanningshalten är ju att MSM helst inte skriver ett ord om saken. Eller, det stämmer inte riktigt: samtliga artiklar i Samnytt har källor i MSM. Skillnaden mellan MSM och Samhällsnytt är själva nyhetsvärderingen. Medan sådana här skandaler utgör huvudnyheter i Samnytts flöde så gör SVT och Expressen små undanskymda alibiartiklar, i bästa fall försedda med bild, oftast inte.
Så vem gör rätt? Att allmänheten skulle reagera våldsamt om flödet av dåliga nyheter från landets akutmottagningar fick större nyhetsutrymme tror jag få kan betvivla. Och anledningen till det är att svenskarna 1. i alla tider har betalat världens högsta skatter för att få just denna välfärd, 2. vi betalar nu ännu högre skatter, dock okänt varför detta behövs, och 3. den svenska vården har förr varit av internationell toppklass. Det är den helt enkelt inte nu. Trots skatterna.
*
Det här är anledningen till att misshälligheterna som rapporteras faktiskt är material som tål att placeras direkt efter vinjetten både på Rapport och Aktuellt. Varför man inte gör det? Låt mig gissa.

1. Vänsterjournalister är alltid mindre angelägna att klaga på de styrande när de styrande är vänster. Det är roligare att sätta feta rubriker om fördyringar på Nya Karolinska.

2. Klagomål på sjukvården skulle nästan säkert tvinga regeringen att göra omprioriteringar där mer pengar gick just till vården – på bekostnad av vaddå? Jo, favoritprojektet, att hämta hit så många bidragstagare som möjligt.

3. Den viktigaste förklaringen till varför vården går på knäna är också just detta favoritprojekt. För till skillnad från hur det ofta presenteras så är de nya bidragstagarna inte bara vårdkrävande som alla andra, utan avsevärt mer så än de infödda, samtidigt som det är relativt få av dessa nytillkomna som faktiskt har kvalifikationer att bidra som resurser inom vården, ett förhållande som bland annat omtalas i Tino Sanandajis bok Massutmaning. Större medietäckning av vårdproblemen skulle ofelbart leda till att detta förhållande blev mer allmänt känt. Och då skulle favoritprojektet få sig en rejäl törn.
*
Allt detta vet man inom medierna. Och favoritprojektet är heligt. Det är därför akutsjukvårdens problem får små undanskymda och bildlösa notiser på SVT:s hemsida, istället för att bli de huvudnyheter i Rapport och Aktuellt som de förtjänar.
*
Magnus Stenlund
@sunt förnuft:

https://samnytt.se/mer-an-1-dygns-vantetid-for-akutvard-sjukhus-ber-patienter-ta-med-mat-och-medicin/
https://samnytt.se/man-avled-efter-vantan-pa-akuten-platsbrist-och-overanstrangning-pa-personalen-far-konsekvenser/
https://samnytt.se/sjukhuspersonal-bad-mamma-ta-kolapp-nar-spadbarn-var-medvetslos/
https://samnytt.se/kvinna-dog-efter-4-timmar-vantan-pa-akutoperation-ivo-avslutar-arendet-utan-atgarder/