Publicerad 4 kommentarer

Stupstockstänkandet genomsyrar en regim som vägrar screening. Äldre vita män både kostar och är avskydda – man låter dem så gärna dö.

Nej, vi ligger inte först längre när det gäller screening av cancerpatienter. Det gjorde vi en gång i tiden, men nu är vi faktiskt sämst i Europa. Åtminstone när det gäller tarm- och prostata, två av de tre mest dödliga cancersjukdomarna i Sverige. Varför har det blivit så?

Det har länge förts en kamp mellan viljor som ter sig allt tydligare ideologisk snarare än medicinsk. Medan det borgerliga Stockholms läns landsting och Gotland var ensamma om att förorda detta så bet sig den Djupa statens företrädare fast vid luddiga argument emot, trots att man medgav att det rörde sig om minst trehundra förlorade liv per år. Trots att Socialstyrelsen till slut krupit till korset och gjorde ett lappkast, så har övriga landsting inte tagit notis. Man tycker sig tydligen ha full frihet att gå rakt emot rekommendationerna. Och detta trots att ny forskning visar att vinsterna är ännu större; över 400 svenska liv skulle kunna räddas varje år.

Varför rädda pensionärer? Och vita män?

Men nu hör det till saken att det är människor som i tre av fyra fall är över 65 när de räddas. Sådana som bara kostar. Genom beslutet att inte screena så sparar inte bara vården pengar. Pensionssystemet sparar i snitt 10-15 års utbetalningar. Den här typen av stupstockstänkande trodde de flesta av oss inte fanns i Sverige, men Corona visar ju hur fel vi hade. Och dessutom: de flesta av dessa liv tillhör vita män. Det finns nämligen en kraftig överdödlighet bland män, ju äldre man blir och ju närmare rektum tumören sitter. Dessutom finns, enligt den amerikanska undersökning jag hittade, en tydlig skillnad även mellan ras. Vanligast är tumörerna längst ut i tarmen, distal sigmoid och rektal rectum, och där är överdödligheten i USA störst bland vita män, därefter svarta män, sedan spanskättade män (‘hispanics’). Kvinnor av alla raser hade betydligt lägre förekomst.

Vita män har högre förekomst av alla sorters tarmcancer. Ju längre ut i tarmen desto mer markerad skillnad. Tas hänsyn till ålder (ej med i tabellen) så accentueras denna ytterligare, ålder är den mest betydelsefulla komponenten för alla grupper..

Efter lungcancer är det i Sverige flest som dör i tarmcancer, ca 2.600 varje år. De döda räknas ändå, men alla de som lever med usel livskvalitet, såsom Fredrik, den man som ställt upp i SvD:s reportage, är en mycket större grupp, som vi vet mycket mindre om. Av 6.800 insjuknade (2018), så är det många som drabbas hårt utan att dö. Att tvingas till omfattade tarmsköljningar varannan dag, inte kunna resa, inte kunna upprätthålla ett normalt socialt liv, och omfattande operationer som tog ett helt år av Fredriks liv, var konsekvenser han sluppit om allmän screening tillämpades.

Könsojämlikheten är det totalt tyst om på alla officiella svenska sajter, jag kollade de första sex inklusive Wikipedia. Man får leta bland internationella och mer tekniskt medicinska sajter för att hitta svar. Ni kan alla vara helt säkra på att det, i den händelse att man ändrar praxis och börjar screena, istället kommer stå mycket – på svenska – om det här ‘ojämlika’ beslutet. Att man även nämnt jämställdhet som ett argument emot visar nämligen den politiska sprängkraften som drivit debatten. För, jodå, sådant anses ha avgörande betydelse.

Folkhälsan, Corona och den prioriterade jämställdheten

Ni minns väl diskussionen i våras, kring den, som man ansåg, sneda fördelningen mellan hur många män relativt kvinnor som fick tillträde till intensivvård för Corona? Man tyckte att det visade på en skevhet att en betydligt större andel män fick vård än som avled. Ingen tycktes vilja tänka ett steg till. Det var verkligen en mycket större andel av männen som smittades svårt, och särskilt längre ned i åldrarna. Att dessa 40-, 50- och 60-åringar dels hade en större överlevnadschans, och dels var prioriterade framför 80-åriga kvinnor (jodå, man prioriterade hela tiden, det vet vi ju nu, även om Tegnell påstår motsatsen), både just pga denna chans och den längre förväntade återstående livslängden, det tror jag att få kan invända mot är en rimlig avvägning i en akut situation. Och just det faktum att många fler yngre män insjuknade förklarar förstås också att relativt fler av de insjuknade männen överlevde än de i snitt äldre insjuknande kvinnorna.

Redan i ett tidigt skede av Coronapandemin så uttalade sig ju dessutom Tegnell om hur viktig jämlikhetsaspekten var, i samband med Spotify’s beslut att låta anställda arbeta hemifrån. Det var ju ett beslut som inte alls var självklart bra enligt vår kära statsepidemiolog, eftersom ‘mest män skulle gynnas’! Att sådant hemarbete dessutom skulle drabba kvinnor och barn som levde tillsammans med hemarbetande våldsamma män, med mer våld och otrygghet i hemmet som följd, var på allvar sådant som tycks ha varit avgörande för beslutet att inte stänga skolor eller genomföra andra skarpa åtgärder mot smittspridning. Det här är faktiskt inte så konstigt. I Folkhälsomyndighetens regleringsbrev är ordet ‘jämlikhet’ åtta gånger vanligare än ordet ‘epidemi’. Då är det heller ej att förvånas över att beslut om screening avgörs på liknande grunder.

Nu kan man konstatera att många, fler än 100, av de liv som årligen skulle kunna räddas alltså är kvinnor. Men de råkar ha oturen att ha fått en ‘manlig sjukdom’. De hamnar i ‘fel grupp’. Det finns anledning att påpeka att för de avhumaniserade postmoderna ledare vi har, så spelar detta ingen som helst roll. Individer saknar betydelse, det är bara grupper som räknas. Och äldre vita män gör det förstås bara på ett negativt sätt, de kvinnor som är ofina nog att förstöra statistiken får skylla sig själva de med.

Prostatacancer: ännu vanligare – och bara män

Prostatacancer, den allra vanligaste cancertypen är det bara män som kan drabbas av däremot. Den skall istället jämföras med kvinnors bröstcancer. Det finns ett självklart koncensus att man screenar för det senare, medan prostata är ‘kontroversiellt’. Det är riktigt att det ofta går att leva med prostatacancer länge, men ibland går det fortare och som sagt, dödstalen är stora. Man får dessutom ofta spridning till ben och lymfkörtlar, som istället kan utgöra formell dödsorsak, trots att prostatan är den bakomliggande. Man får också nedsatta livsfunktioner. Återigen avslöjar sig en viktig skillnad mellan hur man ser på sjukdomen i Sverige och i USA/utomlands: i svensk Wikipedia står det tvärsäkert att screening inte påverkar dödligheten (min understrykning):

“Prostatacancerscreening bland befolkning i stort är kontroversiellt.[2][3][6] Prostata-specifikt antigen (PSA) test ökar antalen upptäckta cancrar men det minskar inte dödligheten.[7] Svenska SBU påtalar i en rapport år 2014 att tillförlitligheten av de diagnostiska metoder som finns är osäker och kan leda till beslut som påverkar hälsan av den undersökte negativt…”

Svensk Wikipedia

Återigen är självsäkerheten av allt att döma ett utslag av postmodernt förakt för individen. Statens bästa går i Sverige först, som Tegnell och Löfvens Coronastrategi med all önskvärd tydlighet visar. Medan i engelsk Wikipedia (fullspäckad med källor, inte bara tagna från svensk statlig propaganda) är detta oklart och beroende på hur prioriteringen görs – och när:

Prostate cancer screening, including Prostate-specific antigen (PSA) testing, increases cancer detection but whether it improves outcomes is controversial.[3][10][11][12] Informed decision making is recommended when screening those 55 to 69 years old.[13][14] Testing, if carried out, is more appropriate for those with a longer life expectancy.[15]

Engelsk Wikipedia

Självklart är det jobbigt att leva med tanken att man har en växande tumör i sig. Men fördelen att veta är större. Liksom komplikationerna av ett liv med en för sen operation. Själv tog jag beslutet att testa mig för en obotlig genetisk ögonsjukdom som min mamma har, som leder till nära blindhet, men som oftast inte utbryter förrän när man är 10-15 år äldre än jag. Fördelen att veta avgjorde, främst för mina barns skull, och jag är förstås glad eftersom det visade sig att jag inte hade den, och därmed inte heller mina barn. Att man vid 65 har god anledning att göra testet säger sig självt, eftersom risken vid det här laget börjar närma sig en på tio..

Men visst skulle man kunna tänka mer cyniskt om man var kamrer på regeringskansliet. Vore det då trots allt inte bättre att offra dessa pensionärer? Låta dem leva i bedräglig okunskap och dö några år för tidigt, hellre än att oroa dem som är friska? Det låter tunt för mig. Så kan det då inte vara kostnadsskäl och ideologi som väger tyngst? I alla fall när det handlar om vita äldre män?

Låt oss konstatera att staten knappast skulle resonera så här om det rörde sig om kvinnor eller någon annan grupp det är påstått synd om. Då hade det räckt med lite protester på Aftonbladets debattsida.

Men nu handlar det alltså om äldre vita män. Dem är det aldrig synd om.

Magnus Stenlund Sunt Förnuft
Swish 070-763 97 02 Bg 591-5640

Obs. Swisha gärna för att du gillar och håller med. Välj helst ett belopp du kan stå för löpande. Mina texter kommer, som det ser ut, att fortsätta fylla sitt syfte under lång tid framöver.

Publicerad 3 kommentarer

Hemtjänsten och äldreboendet – kommer de ens förstå vad du säger?

Hur har du planerat för ditt äldreboende? Jag hade det definitivt inte förrän min rörelsehindrade och ms-drabbade svärmor hamnade där alldeles nyligen. Man måste tydligen vara över 55 för att komma på tanken. Och det förklarar nog rätt mycket hur det kommer sig att det ser ut som det gör. Min svärmor har haft ‘tur’ som det verkar; kommit till ett hem där man t o m proaktivt satte upp besöksförbud innan halva omsorgsboendet fått in Corona och FHM kom på att de åtminstone måste låtsas agera.* Men likväl, när hon senast bad om ett glas vatten, så blev hon inte förstådd. Hon fick vackert ligga törstig tills skiftet var slut och ett annat biträde kom i tjänst.

I ett typiskt äldreboende jobbar många som bara förstår enstaka svenska ord

Det handlade alltså inte om underbemanning eller brist på tid. Knappast heller vilja eller intelligens. Man ska inte förvänta sig att äldrehemmens personal generellt är intellektuella spjutspetsar, men ett kall för uppgiften genererar ofta tillräckligt god förståelse och kravnivån är rätt basal. Problemet ligger i att man inte anser sig behöva ställa högre krav på personalens svenska helt enkelt. Varken vårdboendet eller kommunens upphandlare.

Och detta med kall för uppgiften är inget vi generellt ska utgå ifrån. De flesta av våra invandrare jobbar inom hemtjänsten eller äldrevården. Ytterligare ett antal inom sjukvården. Somliga uppfyller formella kriterier. De flesta gör det inte alls. De går vanligen som timanställda vikarier, även de som kan ha arbetat i flera år på detta sätt. De har hamnat här, därför att svensk äldrevård är en restpost, en slasktratt för alla som inte klarar något annat jobb.

Det gängse och normsatta: inga krav på utbildning

Låt oss avbryta med ett uppriktigt caveat: jag vet att de flesta ändå både gör vad de kan, har ett gott hjärta och goda avsikter. Jag vet också att det bland dem finns sådana som faktiskt både har utbildning och gott förstånd, precis som det finns infödda svenskar som saknar bådadera, inom vård och omsorg liksom annorstädes. Men det vi nu talar om är det gängse och vardagligt normsatta.

Med sitt tysta medgivande har staten infört en praxis, där kravribban för dem som arbetar inom vårdsektorn sänkts ned till så gott som noll. Vårdföretag, kommuner och landsting är de stora vinnarna på det. Inom äldreomsorg och hemtjänst har man kunnat sänka sina kostnader och köra vidare verksamheterna – trots allt sämre kvalitet – som om ingenting har hänt. Kommunerna har handlat upp äldrevård och hemtjänst till lägsta möjliga pris och sett mellan fingrarna. Naturligtvis ska man uppfylla formella lägstakrav på rumsservice och mathållning, men allt annat är ju så oerhört lätt att skala av när kundnöjdheten inte betyder något eller ens mäts. Och sjukvården som – före Corona – hade en beläggning i hela Sverige på 105% i snitt, har på samma sätt tänjt på kompetenskraven. De drabbade är gamla och sjuka som inte är kapabla att höja sin röst. Valet är redan givet, för vilket är bäst: en okvalificerad resurs eller ingen alls?

Den svenska modellen: att alla svenskar jämlikt får samma ovärdiga slut

Det här är den svenska modellen. Privata profitörer, mångkulturkramare och pragmatiska budget- och verksamhetschefer drar alla åt samma håll. Vård- och omsorgssektorn skulle braka ihop utan sina invandrare. Alla som kommer till ett äldreboende inser det direkt, inte en svensk så långt ögat kan se. Och även sjukvården skulle lida svårt utan de utifrån rekvirerade. Detta anförs ofta som argument för hur bra invandringen är för Sverige. Vad man inte inser är att för varje hjälpande hand så har vi importerat långt fler vårdbehövande. Invandringsaffären är ett stort nettominus även här. Underrepresentationen är hög bland undersköterskor, ännu högre bland sköterskor och allra högst inom läkarskrået. Här är vården fortfarande dimensionerad för en befolkning på drygt åtta miljoner människor. Men vi är över tio och de sista två har eftersatta behov och sämre genomsnittlig folkhälsa. Därför går vården på knäna hela tiden.

De hemtjänstanställda vikarierna går förstås på minimilöner. Sverige prioriterar så för att vi varken har råd eller behöver betala högre ersättningar – det är inte de vårdbehövande som står i centrum. Hela samhället är istället organiserat för att hjälpa de nytillkommande att hitta en anställning, bort från den besvärande arbetslöshetsstatistiken. Kommunerna snällanställer på alla möjliga och omöjliga positioner, men sällan är risken så liten att få backning som när man låter de okvalificerade få arbete med äldre. Det leder till en ond cirkel. Ingenstans finns det så många okvalificerade som här. Och vem vill utbilda sig till detta lågstatusyrke? Med sämsta tänkbara lön?

Äldrehanteringen – slutförvaring med ett minimum av vård och utan värdighet.

Det är med olust och ren fasa vi alla bör se fram emot att så småningom hamna i händerna på de valhänta. För din svärmor får ligga törstig. Din pappa glömmer man att ge medicin. Din alzheimersdrabbade morbror – vem är kompetent att ens gissa hans önskningar? Och din faster med demens råkar du av en slump träffa på utan tillsyn utanför boendet – ingen annan är i närheten och det är dig hon frågar om vägen hem.

När kultur och igenkännande har blivit en lyx

Nej, det handlar ju inte bara om språk. Det är ju faktiskt kultur och igenkänning också. Att vara en av alla igenkänd individ och få gehör med en nickning eller ett ansiktsuttryck. Att kunna småprata eller uttrycka en mening och veta att mottagaren förstår och kan ge svar – även detta är en välfärdsfråga. Att stängas in i en byggnad där ingen i personalen vet vad svensk kultur är betyder inte bara att högtiderna riskerar att passera utan att uppmärksammas; det innebär att de patienter som saknar anhöriga lika gärna kunnat befinna sig i Afghanistan.

Vem vill duschas av en manlig skötare, räck upp en hand.

Eftersom mansöverskottet bland de nytillkommande är så överväldigande blir det också samma situation även inom omsorgen. Men efterfrågan är rakt motsatt: inga äldre kvinnor och få män vill bli tvättade av manliga skötare. I dessa ytterst intima situationer är också kulturell förståelse kanske ännu viktigare än annars; och nej – kroppsspråket är ingalunda universellt; de ansiktsuttryck och minspel vi använder för att uttrycka våra innersta önskningar är ofta för finstilta för att kunna avläsas om man kommer från en annan kultur, och dessa innersta önskningar är heller inte självklart desamma.

Stockholmssyndromet

Samtidigt är beroendet så totalt. För många uppstår något som liknar Stockholmssyndromet. Man är tacksam för det lilla och tänker – helt bakvänt – att det är invandrarna som ‘räddat oss’. Oavsett om man får den vård man har rätt till eller en undermålig sådan, så lönar det sig knappast att klaga. Sannolikt allra minst för oss som uttryckt oss öppet invandringsfientligt. Vem garanterar att vi får en rättvis och empatisk vård?

Nej. Det var inte för detta de kom hit, så vi bör förstås vara tacksamma.

Alla kan inte bli pizzabud. Som bekant plockar vi för övrigt in ny arbetskraft för sådant. Det kallas för arbetskraftsinvandring men detta är bara ännu ett sätt att ta hit fler, det allom överordnade målet. Så vad ska vi göra med alla om inte placera dem i vård och omsorg? De som saknar utbildning, kanske inte ens kan läsa och som bara kan några ord svenska efter flera år i Sverige? Man ska veta att de hör till den goda minoriteten** av de nyanlända, de som faktiskt ändå gör någon nytta. Alternativet är att låta dem gå arbetslösa. Detta anses i praktiken helt acceptabelt som norm – varken piska eller morot används för att få ut mer än så. Det är alltså rent ut sagt ett under att några ändå väljer att arbeta.

Sossarna och Muslimska brödraskapet – klanröster mot inflytande

Johan Wilson skrev det rakt av i sitt nyhetsbrev: det har aldrig varit fråga om arbetskraftsinvandring över huvud taget. Vi har ingen anledning att förvänta oss bidrag från dem. Deras enda jobb är att vart fjärde år rösta på rätt parti. Såsom Muslimska brödraskapet och SAP kom överens om redan på 90-talet. Jodå, avtalet existerar, svart på vitt, det är en sådan där hemlighet som alla inom press och media vet om, men som ingen skriver om ändå. Folk kan ju få fel idéer och de egna karriärvägarna kan stängas.

Tyvärr finns det ingen annan logik kvar. Nu har ju sanningen blivit känd även i stora delar av allmänheten, men, trots detta fortsätter importen som om ingenting hänt – mitt under brinnande Coronakris och påstått stängda gränser. Rent praktiska transportproblem förklarar en mindre minskning av immigrationen under mars månad jämfört med föregående år. Samtidigt som det står klart att bara en liten bråkdel är flyktingar i sann mening – ingen sådan skulle ju semestra där man nyss flytt ifrån, såsom mängder av s k flyktingar ändå gör. Ingen har heller rimligen anhöriga kvar i samma zon, som inte själva i så fall skulle klassas som flyktingar. Familjeförening med sådana skulle förstås annars enklast och rimligast ske genom att flyktingen själv återvände. Men regeln är märkligt nog den omvända. Varför? Och arbetskraftsinvandring av analfabeter? Vem inbillar sig att vi behöver den?

Jag kan tyvärr bara instämma i slutsatsen. Helt enkelt eftersom det idag får sägas vara allmänt känt att det stora inflödet bara är nödtorftigt dold ekonomisk immigration, lockad hit med våra generösa bidrag.

Vi kan utgå ifrån att våra sista år kommer bestå av ren förvaring till lägsta möjliga kostnad. Vi har prisgivit våra gamla – och oss själva. Vad ska vi göra åt det? Själv så fantiserar jag om att köpa en vårdprogrammerad AI-robot. Men det lär bli dyrt. Hade vi inte importerat en två miljoner stor ryggsäck där majoriteten är bidragstagare, så hade staten säkert haft råd att ge oss varsitt miljömärkt exemplar. Man kanske skulle fråga riksbanken istället? Om varken Ingves eller jag har råd, så bor jag hellre kvar i mitt eget hus till dess man får bära ut mig.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

* Vi kommer nog så småningom kunna få verifierat att FHM:s handlingsförlamning berodde på att man ju visste att smittan var kraftigt spridd på Järvafältet, där många av hemtjänstens och äldreboendenas personal är bosatta. Hur skulle det se ut om man utfärdade särskilda regler för dem? Kanske skulle någon rent av tolka sådant som ‘rasistiskt’? Kanske skulle andra – ‘de verkliga rasisterna’ – kräva karantän av Järva? Och hur skulle man öht kunna kräva särskilda åtgärder? Med myndighetens slagordsmässiga regleringsbrev, där mångfald och jämlikhet kommer på delad första plats bland prioriteringarna, så var ju allt sådant bara att slå ur hågen direkt.

** Jag är väl medveten om hur ytterst politiskt inkorrekt och provocerande det är att skriva så och uttryckligen hävda att det handlar om en minoritet, utan att ens motivera mig eller använda en källa. Men vi måste kunna börja göra det, för det är sant och är – eller borde vara – väl känt nu, inte minst efter Tino Sanandajis insatser. De sedvanliga historieförfalskarna som hävdar motsatsen dyker dock alltid upp som pavlovska ordningspoliser och gläfser sina politiskt korrekta lögner när man gör det, och eftersom många fortfarande inte vill tro, så visst har jag källor. T o m två. Se tidigare krönika från 4/12 2019: rapport från HFI, Handelns forskningsinstitut, och en lika graverande helt ny artikel i SvD, av professor Johan Eklund.

Publicerad 2 kommentarer

Igår landade IR727 från Teheran på Landvetter. Tegnell på Folkhälsan gav passagerarna en enkät. Stoppa flyg hade inte varit bra – för Iran.

Frågor om Corona vill vår kära skurkregim inte gärna svara på. För att slippa det har man utsett en grindvakt, man hittade epidemiologen Anders Tegnell på Folkhälsan. Han säger sånt som regimen vill höra. Nämligen att den laissez-faire som pågår är en smart och balanserad ‘medelväg’, och inte alls en följd av att a) regimen inte har en aning om vad den skall göra eller b) Sverige inte har resurserna som krävs för någonting. Så här låter det (SVT):

Varför riskerar Tegnell rollen som syndabock? Jag gissar att han njuter av sin kvart i rampljuset. Somliga gör allt för en sådan. Vilka andra konkreta fördelar man har lovat är det ingen som vet, men att vi vet ju att man med rätt partibok alltid har en bra fallskärm. Som Tegnell tycks inbilla sig skyddar mot såväl evig fördömelse som mot Coronavirus. Exakt hur illa det står till har jag varit lite dåligt uppdaterad på, eftersom jag sällan tittar på tv. Så jag passade på att ‘intervjua’ statsepidemiologen Anders Tegnell själv (hans repliker klippta från SVT:s artikel):

“Nähä. Att stänga gränserna så att ingen kan komma in med smitta – det är inte bra alltså?! För vem då?”

“Så vi gör detta för att det är bra för Iran? Det är Irans befolkning vi månar om?”

Anders ser förvirrad ut för ett ögonblick. Som om detta var en självklarhet. Det tar ett par sekunder innan Sunt Förnuft återvinner fattningen och kan samla sig till en ny fråga: “Om vi tar din första hypotes. Det kan ju vara så att de stannar hemma också, eller hur? Eftersom en så tydlig signal får dem att inse att de gör fel och utsätter folk för smittrisk om de reser mellan Iran och hit? Dessutom: om du skulle ha rätt så kanske vi istället bör stänga av fler flyg, så det blir ännu svårare att ta sig in?” När Anders inte svarar så får jag fortsätta: “Men du menar att det inte är så bra för Iran. Varför ska vi bry oss om skurkregimen Iran? Mer än svenskar?” Anders stirrar bara blankt, det här är följdfrågor som SVT lovat att inte ställa. Så Sunt Förnuft förtydligar istället vad Anders nyss påstått: “Men för Sverige och svenskarna är det alltså bra att Teheranflyget landat?”

“Är inte det väldigt viktigt? Kanske skulle SÖS hinna komma ur stabsläge, regeringen hinna skicka lite pengar till svensk sjukvård och inte bara de 40 miljonerna till WHO? Komma fram med en aktiv handlingsplan…?” Men det örat vill inte Anders höra på. Alla förberedelser är tydligen gjorda och handlingsplanen finns redan, bara att regeringen inte vill berätta om den.

“Känns som om du undviker frågan Anders. Tror du inte att utbrottet i norra Italien kom trots inställda flyg snarare än tack vare? Man har ju en mycket stor minoritet kineser i några av de berörda städerna? Hur kan det vara bättre att göra som Sverige, ingenting?”

“Men när du säger ‘lagom’ så låter det ju som ingenting! Vi låter ju planet landa!?”

“Aha! Information! I form av några posters de ska passera i ankomsthallen. Då känner du dig säker på att budskapet går fram? Och varför bara ‘eventuellt på persiska’? Vi vet ju att det nästan bara är nytillkomna afghaner och iranier och deras besökare som flyger dit. Vill vår kära regim få det att låta som att det är vanliga svenska turister som för in Corona?” Anders nonchalerar förstås den sista insinuationen, det är ju ren spekulation. Men inser väl att det där med posters låter lite för obestämt:

Så det är alltså flygbolaget som ska stå för informationen. “OK. Då måste ju lapparna vara på persiska – och varför inte på de språk som talas i Afghanistan också, de tar ju också flyget via Iran.” Sunt Förnuft försöker få ögonkontakt, men Tegnell bläddrar i sina papper. Detta finns tydligen inte med bland hans förskrivna Q&A. “Men vad är då budskapet? Att man inte ska umgås med de vänner och familj man kom för att träffa? Sätta sig i frivillig karantän i en toalett på flygplatsen?” Anders moltiger. Sunt Förnuft får pressa honom med ännu ett förtydligande: “Menar du på fullt allvar att vi inte borde göra något enda ytterligare? Ens om de som går av snörvlar och hostar? Ingen kontroll överhuvudtaget?” Anders hittar då sitt i förväg färdigskrivna uttalande:

Anders rusar iväg. Han ska vara med på Rapport och Aktuellt också, där han kan sprida sitt evangelium, att allt är tryggt och lugnt, att regeringen har allt under kontroll. Den som läser vidare på SVT:s hemsida får följande läsförslag, i väntan på att Corona slår till.

Med 50 döda redan kan antalet smittade förväntas vara både många och väl spridda – Irans skurkregim har inte tänkt att berätta och har antagligen ingen koll. Ungefär som vår egen.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Fotnot 1: I Sverige bor drygt 77.000 människor som är födda i Iran. Vi kan bara hoppas att dessa av ren självbevarelsedrift undviker att resa till hemlandet eller ta emot besök från vänner och bekanta där. Vi ska också vara medvetna om att huvuddelen av de s k flyktingarna från Afghanistan i själva verket också hade sitt uppehälle i Iran innan de kom hit. Även för dem är Teheran den naturliga destinationen till och från nära och kära. Det är nog för dem vi har allra störst anledning att oroa oss – mängder som gått under jorden dessutom.

Fotnot 2: intervjun är fingerad. Alla ‘svar’ direkt klippta och tolkade ur SVT:s artikel.

Publicerad 5 kommentarer

Corona knackar på dörren. En handlingsplan, tack. Nu.

Hundratals smittade i Italien. Och flera döda i Iran, ett land vi inte ska förvänta oss perfekt rapportering ifrån. Nu är Corona snart över oss ser det tyvärr ut som. En dödlighet på över två procent är alltså detsamma som 200.000 döda bara i Sverige, om pandemin lyckas slå igenom våra försvarsbarriärer. Vilka dessa nu är. Är Löfvens Sverige berett att göra vad som krävs? Har vi handlingskraften? Resurserna? Det handlar inte ens främst om vårdpersonal. Det är lika viktigt med militär och ordningsmakt som kan hålla stadsdelar inom karantän. Det handlar om försörjning avseende livsmedel och andra livsuppehållande system. Det handlar om att kunna hålla de verksamheter igång som kräver det och att – blixtsnabbt och resolut – stänga ned sådant där riskerna för spridning är stor.

Exempel på konventionella och icke-konventionella mer eller mindre resurskrävande grepp som jag tvivlar på ens föresvävar nuvarande – brottsligt inkompetenta – styre:

  • Göra svenskarna krismedvetna. Se till att man på frivillig basis undviker att göra resor som inte är helt nödvändiga. Förbättra uppmärksamhet på hygien.
  • Tydliga rekommendationer och krav avseende personer som känner influensasymptom.
  • Hårdprioritera sjukhusens vårdplatser.
  • Kommenderat arbete och övertid för berörd personal.
  • Trovärdiga rutiner för att vårdpersonal inte ska drabbas och sjukhusen bli rena smittohärdarna.
  • Övriga samhällsnödvändiga funktioner: dito (allt från polis och militär, bankväsende, till statliga och kommunala servicemyndigheter, värme-, el- och vattenförsörjning, sophämtning, liksom telenät och internet).
  • Resolut stänga daghem, skolor, samt andra offentliga mötesplatser på orter där smitta rapporteras.
  • Stänga ned flyglinjer och gränser för annan trafik så fort riskdestinationer identifieras.
  • Total/partiell tillfällig inhibering av all internationell flygtrafik.
  • Stänga gränserna, helt eller delvis, för annan trafik.
  • Stänga av publika transportmedel i storstäderna. Helt eller i delar.
  • Låta alla som har bil åka in till stan utan trängselskatt och att p-bötfällas, så länge man inte står i vägen för någon trafik. Samt använda bussfilerna…
  • Obligatoriskt hemarbete för alla som kan – rapportering från företag till myndighet av vilka som ska få/måste röra sig mellan arbetsplats och hem.
  • Tillfälligt straffbelägga vårdslös smittospridning (hostande och nysande ska inte befinna sig på offentlig plats etc utom ev till/från läkarmottagning/vårdinrättning).
  • Livsmedelsaffärerna: särskilda åtgärder för att minimera smittorisker här, ev ransonering.
  • Livsmedelsleveranser i täckta bilar som saneras vid utfart från smittade områden.
  • Ev flyg-/helikopterleverans av förnödenheter till utsatta områden satta i karantän.
  • Undantagstillstånd och slumpmässiga id-kontroller för alla som rör sig enligt särskilt tillstånd.
  • Hålla militära styrkor för karantän av smittade stadsdelar. Ja, även om det är utanförskapsområden. Ja, även om det är Djursholm.
  • Finansiering av alla strandsatta via tillfällig statlig katastroffond (sannolikt ryker ännu mer av våra pensionsmedel om man inte kan dra ned på kostnader i budgeten eller låna pengar).

Staten ska vara förberedd på det värsta – panik utbryter bara om så inte är fallet

Låter det som panik? Vi måste tänka och agera redan nu, som om viruset kommer. Vara förberedda.Sannolikheten har på ett par dagar gått från medel till mycket hög och kan på ytterligare några timmar närma sig 100%. Då duger det inte att vara nonchalant, hellre överreagera nu än sen. Spanska sjukan tog livet av många fler människor än krigsoffren i WWI – på mindre än halva tiden. Även unga, friska människor dog i klasar, snabbt. Den lätt arroganta tonen, närmast spänd förväntan, som lyser igenom i vissa av de kommenterar man kan ta del av i läsarkommentarerna till DN:s artikel – liksom på andra håll – är inte bara osmaklig, den understryker också att man inte vill ta riskerna på allvar. Sverige lär vara ett av de sämst mentalt förberedda länderna i världen, bortskämda och vana som vi är att tro på auktoriteter, samtidigt som dessa ju, som somliga – men bara just somliga – av oss är alltför väl medvetna om, ljuger allmänheten rakt upp i ansiktet. När inga larm skickas från våra myndigheter så tar vi inga hot på allvar, även när signalerna borde vara tydliga nog. Lite som när brandlarmet går så ska de ‘coola kidsen’ låtsas oberörda. Men som alla vet – börjar en springa så blir det snabbt panik. Då kommer det vara kö till matvaruaffärerna och slut på diskarna.

Att andra länder, som Österrike, agerar resolut tolkar jag som mycket positivt, better safe than sorry. Men den svenska attityden är ju närmast motsatsen. Man förlöjligar åtgärderna. Börserna tokrusade pga övertro på Kinas motåtgärder – business as usual – i den heliga ekonomins namn. Självklart är ekonomin viktig, men det är viktigare att kunna ta en paus när den behövs, även om detta sänker börserna några punkter eller för den delen några procent. Gör vi det inte så kan det handla om mycket mer än så. Det är nära till hands att kalla marknadsreaktionerna både för hybris och för världsfrånvänd naivitet. Är det så avtrubbade och framgångsblinda man har blivit av nollränta och ständig depreciering av den svenska kronan? Hur tror man diktaturen Kina rapporterar egentligen – med total öppenhet och sanningsenlighet om problemen skulle vara värre än man tror sig kunna hantera?

I parentes sagt, börserna borde givetvis kunna ta detta iskallt rationellt, för även om två procent av världens befolkning skulle dö så överlever ju ekonomin. Om detta skulle utlösa en depression så är det på grund av redan gjorda försyndelser. Vet man med sig att sådana är gjorda? Jo, det kanske man gör när det kommer till kritan. Särskilt här i Sverige. Notera i så fall att vi kan förvänta oss betydligt större börsfall när Corona är över oss än vad som vore ‘rationellt’ om det nu ‘bara’ leder till 200.000 människors död innanför våra gränser.

Värre är det inom vårdsektorn. Vem kommer vilja riskera sitt eget liv för att vårda andra? Hur många lär inte sjukskriva sig bara för att slippa? Vad kommer Löfven ha för hårdhandskar att ta till för att göra något åt det? Och när facket börjar prata övertidsregler, hur kommer sådana formalia att bemötas? Och vem kommer vilja bli vårdad på sjukhus om Corona kommer dit? Många riskerar att dö på grund av ett brutet ben och liknande om de fattar fel beslut. Som svar på min läsarkommentar fick jag inte bara enfaldigheter utan även det här referatet om hur det ser ut i Kina:

En diktatur kan kommendera folk till sjukhusen. Hur kommer Löfven göra här?

Vi bör förstås agera för att skydda oss så gott vi kan, alldeles själva. Men sanningen är att de flesta av oss är så beroende av våra system, att vi mycket snabbt kommer få problem om vi inte får adekvat hjälp av myndigheter och kommuner.

Stabsläge på sjukhusen – redan nu?

Det vore därför hälsosamt i alla bemärkelser att nu höra regeringens goda planer för hur detta skall tacklas och inte bara att man ‘följer detta noga’. De stora riskerna här är, förutom bevisad inkompetens 1. tomma ord, 2. feghet och 3. rädsla för att framstå som löjliga om man tar till storsläggan för ett hot som aldrig materialiserar sig. Följderna? Inget nu, inget sen, och sedan allt på en gång. Eller i fel ordning, för mycket här och för lite där. I så fall kommer vi drabbas mångdubbelt hårdare än vad som vore nödvändigt.

Flera sjukhus i Stockholm rapporterar om stabsläge redan som det är pga personalbrist – hur gör man då när Corona når hit? Konkreta anvisningar tack. Och en trovärdig handlingsplan som går ut i alla medier. Med Coronas spridning till Mellanöstern, där många av våra invandrare som bekant kommer ifrån, och regelbundet pendlar till, krigsrisk eller inte, så är Sverige sannolikt ett av Europas högriskländer. Italien kan vara drabbat av slumpens lagar, men hör ju också till de länder som har stora kontingenter med ‘genomresande’ immigranter. Det säger sig självt att detta ökar riskerna. Och i Sverige så har alla sådana här ämnen varit tabu att tala om. Kommer Corona att ändra på det? Kommer man peka ut och isolera en högriskgrupp om det skulle röra sig om flyktingar, eller kommer som vanligt, i antirasismens namn, omsorgen vara större för att dämpa alla eventuella ‘rasistiska stämplingar’?

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad Lämna en kommentar

75 mdr slösas på vårdbyråkrati – bara sossarnas klienter gynnas av detta


Professor em. Torsten Sandström har med ett par enkla sifferexempel satt fingret på ännu en vårdskandal. Nämligen att det numera går en vårdadministratör på var tredje läkare och sköterska. En stor del av dessa är landstingspolitiker och tjänstemän med höga positioner och löner som dubblerar varandras sysslor. Medan vårdpersonalen (trots alla nytillkomna) ökat mycket blygsamt under de senaste tio åren så har administrativa tjänster ökat med hela 36%. Det är ett kvitto på att landstingen är en byråkratisk hydra, som skulle klara sig bättre utan 20 av sina 21 huvuden. Sandström räknar med att man genom ett uppgående av landstingen i staten, privatisering av sjukhus och vårdcentraler, samt därpå följande avskiljande av allt dödkött skulle innebära 75 miljarder i årliga besparingar, nära en fjärdedel av hela vårdbudgeten.
*
Personligen är jag övertygad om att prof. Sandströms analys är helt riktig. Sedan om beloppen som kan sparas är 75, 50 eller 100 miljarder är i detta skede oväsentligt: det glasklara är att dessa pengar givetvis och snarast måste återföras till produktiv verksamhet.
*
Det kusliga är att alla berörda politiker som velat har kunnat informera sig om detta slöseri för länge sedan, det är inte rocket science. Ändå finns inte minsta lust att åtgärda. Varför?
Svaret är tredelat: dels är ju detta skattebetalarnas pengar, och dem är det få beslutsfattare som bryr sig särskilt om, dels vägrar sossarna som alltid att erkänna sin ekonomiska modells misslyckanden. Det här handlar ju om ideologi och privatiseringarna inom vården har ju visat sig vara mycket framgångsrika. Så framgångsrika att man inte vågar eller har råd att röra dem. Men att dra nytta av lärdomarna det vägrar man att göra, av princip är man fortfarande emot. Dels, och detta är det mest centrala: så skulle det socialdemokratiska nätverket och deras väljare att drabbas om en massa onödiga admins fick sparken.
*
Administratörerna är ofta väl medvetna om sin priviligierade situation, dvs hur lite nytta de gör för sin väl avlönade och upphöjda position, inte sällan efter att ha informellt kvoterats fram med identitetspolitiska metoder. Det är just detta som gör dem så fogliga och medgörliga i vår S-regims hand. Ju mindre nytta, desto mer underdånigt rövslickande – i den djupa staten tillsätts hellre ännu en utredning (ledda av klienterna själva) än att någon faktiskt gör något åt problemen.
*
Ännu en dysfunktionell win-win består i att personalbristen möjliggör anställningar av sådana som inte uppfyller formella krav. Sjukvården utförs till allt större del av icke-kvalificerade. Och eftersom de obehöriga oftast tillhör de nytillkomnas skara, så ger de några välbehövliga plus i en annars helt bedrövlig statistik. Denna är långt viktigare att frisera än att spara pengar. Eller för den delen rädda liv. Patientfokus är nämligen lika frånvarande som skattebetalarfokus.
*
Detta är ännu ett skäl till varför regeringen så håglöst petar i förfallet. De vet att höjda ersättningar för läkare och sjuksköterskor, privatisering och styrning med patientnyttan i fokus ofrånkomligen skulle innebära att kvalifikationsribban återigen höjdes. Då skulle gapet mellan infödda och invandrare i sysselsättningsstatistiken vidgas ännu mer än det redan gjort. Synvillan, att de nytillkomna är en tillgång, skulle inte gå att upprätthålla här heller. (Synvilla, eftersom det invandrade vårdbehovet är långt större än de vårdresurser man bidragit med.)
*
Skattebetalare och patienter får helt enkelt ursäkta. Deras krav väger lätt. Eftersom vi har en regim vars högsta mål är att behålla makten, att avlöna sina klienter och hålla sin röstboskap idisslande, så är sådana här tillsynes ovidkommande prioriteringar istället helt avgörande.
Magnus StenlundSunt Förnuft
https://newsvoice.se/2019/09/dubbelkommando-svensk-vard/comment-page-1/#comment-324611

Publicerad Lämna en kommentar

Sjukvårds- och sjukförsäkringar: till för att invagga dig i falsk säkerhet – tills något faktiskt händer

Hanne Kjöler är en av DN:s mer oberoende journalister och har min respekt bland annat efter sin kritiska bok mot Dan Eliasson som RPC. Nu har hon åter gjort ett viktigt inlägg. En utmärkt genomlysning av en av våra största ruffel&bågbranscher; personförsäkringsbolagen.

Försäkringar är ju som bekant till för att ta hand om oss när det gäller. De flesta av oss är som bekant mer och mer skeptiska till den allmänna sjukvården och de av oss som då är anställda kan i många fall känna en falsk trygghet i att istället kunna förlita sig på sin sjukvårdsförsäkring. Kanske har man betalat in premier i tjugo år utan att ha behövt den, men när det gäller, då ska man ju kunna utgå ifrån att försäkringen håller vad den lovar.
*
Men då kan det mycket väl visa sig att försäkringsgivaren inte har avtal med relevant sjukvårdsinrättning. Och vilka dessa är talar försäkringsbolaget inte om vare sig vid teckningstillfället eller när försäkringsfall inträffar. Vad vi alltså försäkrat oss mot är alltså en helt öppen fråga – bara försäkringsbolaget vet.
*
Men ingen ska bli förvånad. Så här ser de nämligen själva sin affärsidé: att ta så mycket betalt som möjligt för något som begränsas så mycket som möjligt. Och det betyder bl a att man nästan säkert kan säga att om du råkar bli sjuk i något som kräver dyrbar vård så lär den inte ingå.
*
Affärsidén är också att sjukvårdsförsäkringen ska kännas ju så ‘billig’ så man kan ju tycka att den är värd sitt pris. Men det är den ju bara om skydd verkligen finns. Och att man får något mervärde. I slutändan så kanske du trots allt inte är försäkrad mot någonting som kräver mer än de allra enklaste typer av operationer. Skulle det röra sig om något annat så slutar det ändå alltså med att du hamnar i samma långa kö som alla andra. Lite som att vara försäkrad mot inbrott men bara mot stölder av icke-stöldbegärlig egendom.
*
Sjukförsäkringarna – ännu värre bondfångeri
Sjukförsäkringarna, som alltså avser att täcka upp inkomstbortfall under sjuktiden, är ännu mer otäta. Här uppstår riskerna för försäkringstagaren framförallt varje gång man byter arbetsgivare, eller arbetsgivaren vill byta försäkringsgivare. Då kräver försäkringsbolaget nämligen alltid få in nya papper som friskhetsförklarar alla anställda. Och är man plötsligt inte frisk på ett område 100%, såsom man en gång var när man anställdes och tog den nuvarande försäkringen så riskerar man att inte kunna försäkra detta alls. (Ljuger man så kan man också räkna med att avslöjas; försäkringsbolaget kräver alltid in all sådan information i efterskott vid försäkringsfall).
*
Har man haft problem med t ex rygg så exkluderas det området för framtiden. Men premien, den är densamma. Och efter problem med både rygg och ögon och ytterligare något så är man inte ens försäkringsbar enligt de flesta bolag. Eftersom de flesta vill/uppmuntras/måste byta arbetsgivare även sent i livet, så uppstår då en situation där försäkringsgivarna plötsligt slipper ur sitt ansvar just när det börjar bli betungande risker, såsom alltid är fallet när vi blir äldre. Vid sådana försäkringsgivarbyten borde alltså ett ansvar överföras och hanteras mellan försäkringsgivarna. Men så sker inte alls. Vi är grundlurade allihop som byter /eller tvingas – av arbetsgivaren – att byta.
*
Lyckas bolaget trots allt inte hitta något kryphål, så kan försäkringstagaren räkna med att tvingas till en lång hanteringsprocess. Jag har hört talas om fall där man dragit ut på hanteringen i över tre år. Allt för att göra försäkringstagaren ‘mjuk’ och vilja gå med på en uppgörelse som är långt under vad försäkringsbolaget vet är sannolikt korrekt. Genom att dra på beslutet istället för att direkt säga nej så gör man det heller inte möjligt för försäkringstagaren att söka rättshjälp enligt hemförsäkringen.
*
Slutligen så ser försäkringsbolaget gärna till att skaffa en ‘karenstid’, vilket innebär att under den tiden betalas en dyr premie in utan att något skydd finns överhuvudtaget för de vanligaste sjukdomarna. Det kan i extrema fall röra sig om 18 månader eller mer. Detta anser sig sällan försäkrningsmäklarna skyldiga att upplysa om. Men det är de förstås. Frågan är bara hur länge den sjuke orkar bråka om den saken. För det är ju bolagens sista trumfkort: de slåss mot människor i såväl ekonomiskt som psykiskt trångmål. Och det är de väl medvetna om. Och gör allt för att utnyttja maximalt.
Magnus Stenlund@sunt förnuft:
https://www.facebook.com/VImedSuntFornuft/?ref=aymt_homepage_panel&eid=ARDAHCrcy1prZxAIUeK9fyZqNbtRJW0TL2jVpfV27ZOmgtPS-DxxERc45k-SXzGrQiSgE3mu6YNwBn0E
DN, Hanne Kjöler:https://www.dn.se/ledare/hanne-kjoller-de-privata-sjukvardsforsakringarna-ar-bolagens-hemliga-lada/

Publicerad Lämna en kommentar

Akutsjukvård med kötider på mer än ett dygn!?

När man från Sunderby sjukhus i Norrbotten uppmanar patienter att ta med mat och mediciner om de behöver akutsjukvård, då undrar man ju om det är ett dåligt skämt. Vi kanske skulle behöva en tydlig definition av ordet akut och kräva att vården håller sig till den? Med kännbara böter för de sjukhus som inte klarar att leva upp till minimikraven – till de drabbade patienterna.

Sanktioner mot usel förvaltning är annars något vi inte har några meritfyllda traditioner av i Sverige. När man införde en maximal hanteringstid för bygglov var det inte ens förenad med en obligatorisk ursäkt till dem som får vänta för länge. Så hur mycket kommunerna bryr sig? Måttligt och högst varierande. Hur förbannad man än kan vara över detta som villaägare eller bostadsbehövande, så är dock frågor om liv och hälsa av ännu större vikt. Och här finns tydligen inga kvalitetskrav alls.
*
Samnytt har nu i en serie artiklar pekat på missförhållanden inom akutvården, med rubriker som är så hårresande att man knappt kan tro dem. När man på Sunderby sjukhus (Luleå/Boden) har så svår personalbrist att väntetider på uppemot ett dygn eller mer blivit legio och att man har ‘brist på mediciner’, så är det lätt att tro att vi befinner oss i något fältsjukhus i Afrika.
I maj förra året, dvs före semestertiderna, avled en ung man av blodförgiftning, efter 10 timmars väntan på samma sjukhus. Då påstods situationen vara ‘ansträngd just nu’.
Men situationen tycks vara liknande även i Skåne, där en mor med ett medvetslöst spädbarn uppmanas ta kölapp på Kristianstads Centralsjukhus – efter att ha vägrats ambulanstransport. Och i Malmö avled en 20-årig kvinna med svåra magsmärtor efter 4h väntan av hjärtstillestånd, man hade då bara hunnit förbereda för operation. På Skånes Universitetssjukhus är väntetiderna för cancersjuka fem månader och flera patienter i kön har avlidit.
*
En annan anledning att man betvivlar sanningshalten är ju att MSM helst inte skriver ett ord om saken. Eller, det stämmer inte riktigt: samtliga artiklar i Samnytt har källor i MSM. Skillnaden mellan MSM och Samhällsnytt är själva nyhetsvärderingen. Medan sådana här skandaler utgör huvudnyheter i Samnytts flöde så gör SVT och Expressen små undanskymda alibiartiklar, i bästa fall försedda med bild, oftast inte.
Så vem gör rätt? Att allmänheten skulle reagera våldsamt om flödet av dåliga nyheter från landets akutmottagningar fick större nyhetsutrymme tror jag få kan betvivla. Och anledningen till det är att svenskarna 1. i alla tider har betalat världens högsta skatter för att få just denna välfärd, 2. vi betalar nu ännu högre skatter, dock okänt varför detta behövs, och 3. den svenska vården har förr varit av internationell toppklass. Det är den helt enkelt inte nu. Trots skatterna.
*
Det här är anledningen till att misshälligheterna som rapporteras faktiskt är material som tål att placeras direkt efter vinjetten både på Rapport och Aktuellt. Varför man inte gör det? Låt mig gissa.

1. Vänsterjournalister är alltid mindre angelägna att klaga på de styrande när de styrande är vänster. Det är roligare att sätta feta rubriker om fördyringar på Nya Karolinska.

2. Klagomål på sjukvården skulle nästan säkert tvinga regeringen att göra omprioriteringar där mer pengar gick just till vården – på bekostnad av vaddå? Jo, favoritprojektet, att hämta hit så många bidragstagare som möjligt.

3. Den viktigaste förklaringen till varför vården går på knäna är också just detta favoritprojekt. För till skillnad från hur det ofta presenteras så är de nya bidragstagarna inte bara vårdkrävande som alla andra, utan avsevärt mer så än de infödda, samtidigt som det är relativt få av dessa nytillkomna som faktiskt har kvalifikationer att bidra som resurser inom vården, ett förhållande som bland annat omtalas i Tino Sanandajis bok Massutmaning. Större medietäckning av vårdproblemen skulle ofelbart leda till att detta förhållande blev mer allmänt känt. Och då skulle favoritprojektet få sig en rejäl törn.
*
Allt detta vet man inom medierna. Och favoritprojektet är heligt. Det är därför akutsjukvårdens problem får små undanskymda och bildlösa notiser på SVT:s hemsida, istället för att bli de huvudnyheter i Rapport och Aktuellt som de förtjänar.
*
Magnus Stenlund
@sunt förnuft:

https://samnytt.se/mer-an-1-dygns-vantetid-for-akutvard-sjukhus-ber-patienter-ta-med-mat-och-medicin/
https://samnytt.se/man-avled-efter-vantan-pa-akuten-platsbrist-och-overanstrangning-pa-personalen-far-konsekvenser/
https://samnytt.se/sjukhuspersonal-bad-mamma-ta-kolapp-nar-spadbarn-var-medvetslos/
https://samnytt.se/kvinna-dog-efter-4-timmar-vantan-pa-akutoperation-ivo-avslutar-arendet-utan-atgarder/