Publicerad 2 kommentarer

Fler ensamkommande barn? Kärt besvär för familjehemsfar med upp till 120k i månaden.

DN ger i en insändare röst åt den godhetsångest som präglar medarbetare, vars agendajournalistik inte längre får ta lika stort utrymme som förut, helt enkelt av det skälet att de flesta tidigare så väl upprepade lögnerna är avslöjade. Då får insändaren lämna argument, som inte ens behöver vara styrkta, bara känslomässigt färgade och fulla av empati för en fortsatt flyktingkarusell och mer inströmmande genom det såll som nu enligt senaste förslag ska vidgas ännu mer, med nya anhörigregler, som för många gör Sverige till automatiskt ‘första land’ så fort man kommit in i EU, det ska räcka med en anhörig redan här. Det kommer innebära att länder som tidigare röstat emot, som Ungern och Polen, nu har goda skäl att säga ja – i dessa länder finns ju knappt en enda anhörig som nytillkomna kan anknyta till. Men det gör det i Sverige. Med råge.

Rubriken är närmast totalt missvisande. Migrationen KOMMER öka med dessa regler. Det finns ingen som helst anledning att tveka om den saken. Charlie Weimers, SD, slår in ännu en öppen dörr kan man tycka. Men detta är ju vad EU och Ylva Johansson faktiskt vill göra. Trots vad man (regeringen) säger här hemma.

Man skulle kunna tycka att vi redan gjort vårt och mer därtill, men inför utsikten att på detta sätt permanenta skevheten i mottagningen inom EU, så kan det vara bra om svenska väljare duschas i en ny dos snyftreportage. Jan Ola Forsberg är dock inte vilken godhetsivrare som helst, han är en filantrop som verkligen handlar som han lär. Och vill därför gärna göra reklam för sin sak, understryka sitt engagemang genom att etikettera sig som mottagare av fem afghanska barn. Det låter väl bra?

Men skenet kan möjligen bedra. Jag beslöt mig för att ta reda på den ekonomiska sidan av saken, och upptäckten var, som vanligt, värre än ens min mest cyniska tanke kunnat ana. Det är en veritabel liten guldgruva som Jan Ola sitter på. Och att generositeten i just den här socialförsäkringen är så stor kanske vi kan räkna ut, beror på att pengarna oavkortat lär gå till just de godhetstörstande själva. Det lär ju inte vara så många andra än just sådana som väljer att räcka upp handen, när familjehemsplacering av afghanska ‘pojkar’ på (formellt) 16-17 år ska göras. Man kan konstatera att regeringen inte vågat förlita sig på att någon faktiskt tar emot, man har sockrat anbudet. Rejält.

Min fråga, Jan Ola, vet du själv hur lönsamt det här är?

Hur mycket stöd i månaden uppbär du Jan Ola, för dina fem afghanska pojkar? Det står inte att du adopterat dem, så därför antar jag att det handlar om familjehemsplacering. Du kanske inte vet? Det är ju svårt att hålla reda på alla bidrag, så jag ska berätta. Om de är under 13 så får du i grundersättning 4336:-/barn, mellan 13-19 år 4927:-/barn. Härutöver i tilläggsersättning (för barn-/skolbarnomsorgsavgift, kostnader för umgängesresor till föräldrar eller andra närstående, specialkost, glasögon eller linser, kostsamma fritidsaktiviteter såsom ishockey, balett, ridning, semesterresor samt eventuella avgifter för färdtjänst) utgår sedan med 6110:- resp. 6898:-/per barn och månad. Totalt som lägst 52.230:- och som högst 59.125:-. Allt detta är skattefritt.

Men det är ju inte nog. Om du bor lite illa till så kan du få milersättning med 18,50 för skjutsning till de olika aktiviteterna. Och, javisst, man ger förstås även ett arvode för din välgörenhetsinsats. För de yngre barnen 6.357:- och de äldre 8.246:-. Denna ersättning är visserligen skattepliktig och inte pensionsgrundande. Men för eventuella inkomstbortfall har tidigare kompenserats med upp till 14.264:-/månad, de nya reglerna är oklara säger källan, familjehemmet.se. Totalt talar vi alltså som lägst om 31785:- och som högst 71.320:- per månad. Du må besitta ovanligt stor altruism, Jan Ola. Men den råkar också belönas så väl att den faktiskt inte behövs alls, det är nämligen få som tjänar så här bra. Upp till 120 lax per månad, varav nära hälften skattefritt. Du kan nog skratta hela vägen till Försäkringskassan. Och har råd att skaffa barnvakt när du och frugan åker till Mauritius på höstlovet.

Beloppen är per barn. Och det saknas begränsningar som minskar ersättningsnivån om antalet barn är flera. Ingen hänsyn tas alltså till ‘stordriftsfördelar’. Källa Familjehemmet.se

Ska vi gissa att Jan Olas fem ungar nu vuxit sig förbi formellt bidragsuppfyllande ålder? Att de börjar upplevas även av Jan Ola som de gökungar skattebetalarna har haft god anledning att kalla dem redan under vistelsen i Jan Olas hem? De har nog i så fall också sparkats ut. Och nu behövs alltså påfyllning i det lilla familjehemmet – för att bevara kassaflödet.

Magnus Stenlund
Swish 070-763 97 02
Bg 591-56 40

Efterspel

Givetvis censurerade DN Ifrågasätt min kommentar:

Så jag svarade så här:

DN Ifrågasätt tycker inte att det hör till saken att upplysa om att debattinlägget skrivits av någon som tjänar upp till 120.000:- per månad på sitt lilla familjehem.

Det är ungefär motsatsen till hur man argumenterar när man vill att unga (och vuxna) ska lära sig att ifrågasätta fake news, dvs att det är viktigt att kontrollera vem som är källan och vad denne kan ha för intresse av att argumentera som den gör. Här kan det t ex handla om att barnens ålder nu snart överskrider formell nivå för att bidrag ska ges, och att det då skulle sitta bra med fler. Det hör till kritiskt tänkande, men få vet ju om detta. Genom att låta bli att censurera, så skulle var och en kunna göra sig en egen bedömning.

Utöver detta så säger uppgifterna som ges av familjehem.se att bidragen för mottagningen ligger på en nivå som för många av oss förefaller orimligt generös, hur kan det inte ha med saken att göra?

Att varje barn kostar svenska staten upp till 24.000:-/månad är ju något var och en måste ta i beaktan när man ställer sig bakom eller tvärtom säger nej till fler. Eller menar Ifrågasätt att den här artikeln bara handlar om vad vi i våra drömmar vill? För i så fall vill jag ha fred på jorden och att alla ska få bo i varsin herrgård.

Undrar bara hur stort intresse det är att skriva artiklar om något alla kan instämma i, som om det inte fanns en kostnad och baksida, som vi liksom inte ska känna till eller bry oss om.

Publicerad 3 kommentarer

Vi måste överväga om Björn Wimans godhetstörst kan göras till brottslig även enligt lag.

Att driva en åsiktsagenda, som innebär att man medvetet vill förorsaka svenska folket lidande, från en plattform som DN, med ett fortfarande betydande inflytande över den hjärntvättade och politiskt korrekta allmänheten, det är självfallet moraliskt helt oförsvarligt. Och enär Löfven ser över möjligheten att förbjuda ‘högerextremism’ så bör vi inte rygga för möjligheten att även göra vänsterextremism olaglig – och straffbar. Beroende på hur framtiden utvecklar sig, så kan det snart finnas en politisk vilja att åstadkomma något sådant – vilket är viktigt att alla godhetsmånglare blir medvetna om. De ska nämligen få en ärlig chans att sluta i tid, och göra avbön. De ska veta att det kommer bli trångt i dörren en dag, och att den mest förhärdade då kommer stå ensam kvar, när syndabockarna skall utses.

Björn Wiman är en av DN:s allra mest kulturmarxistiska reportrar. Han gör nu vad han kan för att elda på de mångfaldskramande och massinvandringsälskandes omättliga längtan efter att få känna sig bättre än alla andra. Så här uttrycker han sig (obs särskrivningen, han kan inte ens svenska):

Det går att påminna om att de miljoner människor som befinner sig på flykt i världen i dag kommer att bli mångdubbelt fler i framtiden till följd av klimatförändring och konflikter. Folkvandringens tid har bara börjat. Vi kommer att vara tvungna att lära oss att leva tillsammans under betydligt hårdare villkor än så här.

DN 20-09-05

Ett citat som mer än antyder att vi nu alla måste förbereda oss på hårda umbäranden för att massinvandringen ska kunna fortsätta, så som de troende anser oundvikligt – och rättfärdigat, just genom vårt lidande. Mycket obehaglig läsning; sådana som Wiman visar att de inte är beredda att backa från orimliga utopier, oavsett alla empiriska iakttagelser om hur illa detta faktiskt fungerar. Han förespråkar mer av samma ändå och hans tal om de umbäranden som svenskarna kallt måste räkna med, är i själva verket troligen en lockelse för dessa fanatiskt troende. Massinvandringsreligionen börjar likna en dödskult.

Wiman har mage att kalla denna egoistiska längtan efter att få känna att man står över alla andra, för – ‘anständighet’. En studie i kulturmarxistiskt tvärtom-språk.

Men så kan man ju inte skriva på DN Ifrågasätt, då blir man censurerad. Bland alla uppskattande godhetsknarkares hyllningar fick jag dock faktiskt kommentaren nedan att stå kvar:

Hur orkar du Wiman?

2015 hade godhetskramandet nått sådana proportioner att ingen vågade säga att kejsaren var naken. Kollektiv masspsykos.

Idag är det inte bara misstankar som bekräftar att 9 av 10 som söker sig hit och till Europa är ekonomiska flyktingar. Eftersom det föds 80 miljoner nya potentiella ekonomiska flyktingar varje år i de länder man ‘flyr’ ifrån så kommer det inte någonsin finnas en chans att vi (Sverige, Europa, Västerlandet) klarar att ta emot dem alla. De som registrerades som flyktingar var för bara tre år 69 miljoner och att det är 80 miljoner nu enligt Wiman visar bara hur meningslösa vår flyktingmottagning var. Inte bara ett sisyfosarbete, utan ett där stenen som ska knuffas uppför berget blir större och större, som en snöboll.

Detta visste många redan 2015, men då var det ingen som ville lyssna. Sen slog verkligheten till. Kostnaderna började bli svåra att dölja. Man började få tala om hur omöjligt det var att integrera dem som kommer från nedre vänstra hörnet i kulturmatrisen med oss svenskar, i det övre högra, att vare sig vi eller dem, med försvinnande få undantag, skulle kunna tänka oss att gå ens halvvägs, därmed aldrig kunna mötas. Det blev t o m möjligt att tala om brottsligheten som följt i spåren och den överrepresentation som finns bland de huvudsakligen icke-integrerade bidragsflyktingarna.

*

Att bortse från allt detta och fortsätta propagera för mer av samma är brottsligt dumt. Systematisk hjärntvätt. Försök till, medhjälp, anstiftan eller huvudansvar för åstadkommande av svenska folkets orättmätiga lidande; uppsåtligen eller genom vårdslöst handlande. Det må vara de lege ferenda, Björn Wiman, lag som bör gälla, men ännu ej är fäst på pränt. Men en ekonomisk härdsmälta och ett enda regimskifte efter det, räcker faktiskt för att skapa de lege lata; förvandla dumheten till brottslig även enligt gällande lag. Kom ihåg det; att propagera för att medvetet låta svenska folket lida, för att tillfredsställa ditt eget behov av godhetsfix, det är direkt uppsåt. Och för sådan finns inga förmildrande omständigheter i min lagbok.

Magnus Stenlund
Swish 070-763 97 02
Bg 591-5640

Publicerad 3 kommentarer

Rättsstaten krackelerar – därför måste namn på grova brottslingar publiceras

Enligt en ny rapport publicerad på SVT så har media blivit mer restriktiv att publicera namn på brottslingar. Men inne i artikeln får vi klart för oss att det bara är halva sanningen. Det är de grova våldsbrottslingarnas namn man undviker att nämna. Samtidigt har man blivit alltmer glada i att sätta ut namn på dem som döms för mer lindriga brott. 

Låt oss undvika den retoriska frågan om det finns någon logik i det här, för det både gör det – och inte.  

Vi börjar från början istället. Bör vi publicera grova våldsbrottslingars namn? Det är långt ifrån självklart. Ända sedan femtiotalet har svensk press varit återhållsamma med sådana så kallade uthängningar. Samhället ska inte straffa två gånger säger man. Jag tror det flesta är överens om att det är en sympatisk princip för ett fungerande rättssamhälle. Ännu mer så naturligtvis när det gäller människor som är anklagade för brott men inte ännu är dömda. Att låta sådana människors namn komma till offentligheten skulle kunna skada dem för alltid – även efter en eventuellt friande dom. För vi vet ju alla hur det resoneras – ingen rök utan eld. Dessutom kommer det finnas gott om sådana uppfattningar spridda på nätet, som ger stöd för den som vill tro det värsta.

Men rättstryggheten då?

Rättssäkerheten för den anklagade, såväl som för den dömde, måste dock alltid vägas mot allmänhetens intresse av rättstrygghet – att kunna lita på att brottslingar drabbas av samhällets sanktioner. Den här ledaren vill hävda att ju liberalare och kortare straff samhället utdömer, desto större anledning finns det för allmänheten att veta vem som dömts för sådana här brott. Med den praxis som Sverige har ifråga om frihetsberövanden som straff, så är det inte osannolikt att även mördare och grova våldtäktsmän befinner sig i sitt hem, i så kallad öppenvård, inom mindre än ett eller ett par år. Detta gäller särskilt de minderåriga – och de officiellt minderåriga, de män som tagits hit på helt uppdiktade grunder. De kan få öppenvård hela voltan, och den behöver inte vara längre än att tiden räknas i månader. Inte nog med att sådana sanktioner stämmer illa med gemene mans rättsuppfattning, det finns uppenbara risker att de då begår nya brott. Här är det bästa försvaret mot detta givetvis att låsa in dem under längre tid. Men om man nu inte gör det? Då blir det ännu viktigare för allmänheten att veta vem som döms och hur länge. För att kunna skydda sig.

Döms man verkligen två gånger?

Vi måste också fundera över om inte argumentet ‘att man döms två gånger’ upprepas helt slentrianmässigt, utan att man reflekterat över om det stämmer. Just när det gäller grova våldsbrott så är det ytterst sällan detta utgör förstagångsbrott och ännu mer sällan att dessa väljer att lämna den brottsliga banan. Den sorgliga realiteten är att dessa brottslingar lever i en subkultur där deras grova brott snarare anses meriterande. Om vi nu ponerar att de faktiskt får sitta inne den tid allmänheten anser rimlig minst fem, kanske tio år eller mer, vad är det då som talar för att en namnpublicering vid voltans början skulle skada dem? Vid det laget är deras namn för länge sedan glömda, nedsänkta i det djupa träsk av våldsbrott som Sverige plågas av idag.

Closure

Vad nytta tjänar då en sådan publiceringen kan man å andra sidan fråga sig? Jag skulle vilja hävda att det finns ett behov av s k closure, inte bara för närmast anhöriga, utan för alla medlemmar i det laglydiga samhälle som läser om det begångna brottet. Vi behöver veta vem den skyldige var, hur han såg ut och att han fick sitt straff. Det får oss att må bättre och att gå vidare. Eller, skulle få oss att må bättre, om det verkligen var så att ett rimligt straff utmättes.

Varför inte utvisning?

Just här ligger ju förstås den egentliga anledningen till att man inte vill publicera namn på förbrytarna. Skulle vi se en bild av dem och läsa deras namn, tillsammans med uppgifter om brottet och offret, så blir våldshandlingen så mycket tydligare för oss. Vi – inte bara traditionella högerväljare – skulle då reagera hårdare på alltför lindrigt utmätta straff, uppenbart felregistrerade uppgifter om ålder, och utestående frågor om varför inte utvisning var en del i straffmätningen, eller ens yrkades av åklagaren. Systemet skulle helt enkelt bli mer transparent och avvikelsen mellan vad politiker och kriminologer tycker jämfört med folk i allmänhet, skulle komma i dagen.

Tror du att alla vet redan? Bara att se är att veta

Utvisningar, sa jag. Och där är förstås nästa krux. Det viktigaste. Alla skulle snabbt bli klara över hur överväldigande stor överrepresentationen bland de utlandsfödda och första generationens invandrare faktiskt är. En lång rad med bilder på mörkhyade med svåruttalade efternamn, bara avbruten av enstaka ‘vanliga svenska’ våldsbrottslingar, det är just exakt vad publicering av dessa namn skulle generera, och det är just en sådan som politikerna till varje pris vill undvika. Efter en sån kavalkad så skulle nämligen lögnerna bli omöjliga att upprätthålla, det skulle skapa starka reaktioner och krav på meningsfulla åtgärder. Att se är att veta – på riktigt.

Efter metoo är det fritt fram – fortfarande.

Men vad är det då istället som sker? Sanningen är att media har inte alls blivit generellt mer restriktiva att publicera namn på brottslingar. Det gäller just bara de grova förbrytarna. Som ni säkert vet, så skedde ett kraftigt trendskifte för tre år sedan, då metoodrevet härjade fritt. Då ansågs det fritt fram att hänga ut män för anklagelser om begångna sexbrott så många år tillbaka i tiden att de inte sällan redan var preskriberade, och i andra fall var anklagelserna så illa underbyggda att de överhuvudtaget inte hade ansetts förtjäna publicering, namn eller inte namn. Det må ha varit en och annan skyldig bland de utpekade, men många var också de oskyldigt anklagade, och ytterst få blev dömda i domstol. Av allmänhet, kolleger, vänner, bekanta och familj blev man istället desto hårdare dömda. Liksom av arbetsgivare, som behandlade dem som heta potatisar som man inte nog snabbt kunde göra sig av med. Få, om ens någon av offren för denna lynchvåg har kunnat återstarta sina karriärer, många blev av med bekantskapskretsen, en del sin fru och familj. Några gick så långt att de tog sina egna liv.

Det här är varför pressetiken finns. Eller fanns.

Detta är alltså just sådana effekter det pressetiska påbudet att inte namnpublicera är avsedda att förhindra. Och som pressombudsmannen gav i stort sett hela MSM bakläxa och en ordentligt knäpp på näsan efter Metoo för. Men – förstås – utan några som helst personliga straff för de närmast ansvariga. Det kanske man borde ha fått?Det är nämligen så att det är för sådana här brott man nu konstaterar att benägenheten att namnpublicera ökat.

Metoodrevet gällde faktiskt inte grovt kriminella, utan människor som var fast förankrade i det laglydiga samhället, de bidrog till samhällsnyttan, betalade skatt och drabbades långt hårdare av medias dom än vad några månaders fängelse skulle ha inneburit för dem. Och med så korta straff som dessa brott leder till eller bör leda till efter fällning, så är dessutom risken uppenbar att dessa namn, de få som faktiskt dömdes, finns kvar i allmänhetens medvetanden. Vilket av allt att döma tycks också vara den närmast åsyftade effekten. I pöbelns ögon räcker nämligen inte fängelsestraff i dessa fall. Samma pöbel som sedan tycker att de grova våldsbrottslingarna varken ska låsas in eller namnges.

De oskyldigt anklagade – och de orättfärdigt friade

Det grövsta övertrampet i metoo gällde förstås behandlingen av de oskyldigt anklagade. Men skådeprocessen mot den s k kulturprofilen som faktiskt fälldes, mot sitt nekande och helt i avsaknad av tekniska bevis, visar också att de principer som styrt rättssamhället helt kunnat slängas överbord, med denna dom fick pöbeln vad den skrek efter. När den sedan ställs mot hur domstolsaktivisterna agerar mot de grova våldsbrottslingarna så blir den extra upprörande, eftersom man då tillämpar beviskrav som är groteskt höga, med rättssäkerheten som svepskäl. Såväl Göta som Svea Hovrätt har nyligen friat män för mord och grova vapenbrott, samtidigt som man underkänt nödvärn och fällt för ‘oaktsam våldtäkt’ med rättsskäl som alla med sunt förnuft kan konstatera innebär att man låtit de skyldiga gå medan de oskyldiga straffats.

Det är den här ledarens uppfattning att när rättstryggheten har försvunnit totalt, alla principer kastats överbord av domstolarna, och systemmedia vänder upp och ned på sina pressetiska principer, då finns det faktiskt fog för att publicera namn även på dem som rättvisan låtit komma undan. Det är ju inte ett dubbelt straff. Inte ens ett halvt. Men ändå något.

Vad det egentligen handlar om vet vi ju allihopa. De grova brottslingarna är till övervägande del flyktingar och med utlandsbakgrund. De metooanklagade är vita, svenska män. Det är inte bara exempel på rasism och sexism i dess allra grövsta form. Det är exempel på en rättsstat i förfall. Och det måste vi berätta om.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad 3 kommentarer

Pensionerna: mellan Skylla och Karybdis. Men base case är ännu en statlig stöld.

I Odysséen klämdes hjälten och hans sjöfarare mellan klippmonstret Skylla och malströmmen Karybdis. Om några år så kommer vi se hur det svenska pensionssystemet klarat samma resa, efter den finansiella storm som Corona orsakade 2020, och som fortfarande pågår. Som jag redan har påpekat för den som velat lyssna, så är risken överhängande för att just pensionärer och småsparare är krisens stora förlorare. Den risken är närmare 100% idag och Dagens Industri bekräftar nu den bilden med rubriken ‘Coronasmocka mot pensionerna’.

Första halvåret har lett till minusresultat i alla pensionsförvaltare utom Länsförsäkringar Gamla Trad, som nästan helt är investerat i obligationer. Jättarna Alecta, AMF och Skandia Liv visar minus mellan 1,1 och 2,6 procent, med värdefall på över 10% i de mest aktietunga pensionssparalternativen. Nordea Liv och SEB Trygg Liv Gamla är värst, ner i storleksordningen runt 5% på aggregerad nivå. För ett enskilt halvår är det här exceptionella siffror. Återbäringen i SEB sänktes från tio till noll.

Vad det här säger är egentligen bara vad de flesta vet: pensionsbolagen har olika placeringstrategier där man är viktade i olika typer av tillgångar. Skillnaderna för detta enskilda halvårs utfall är inte i sig något mått på förvaltarnas skicklighet, utan på hur mycket man valt att exponera sig för risk. Svenska och globala aktier har gått ned ca 6% under halvåret, trots den kraftiga rekylen, obligationer har stigit en procent och situationen för olika råvaror är blandad. Fastighetsportföljerna är kraftigt beroende av hur man valt att värdera dem; somliga, som Batljans SBB värderade upp sina kåkar samtidigt som karantän utlystes. Men det är när fastigheterna avyttras som de verkliga värdeförändringarna realiseras.

DI, regimens lydiga verktyg: Konsumera! Köp aktier! Var inte oroliga för pensionen!

Tvärtemot hur det troligen ser ut bland allmänheten, så ju yngre vi är, desto mer oroliga bör vi vara. Hans Bolander ger en överslätande kommentar, i linje med hur DI under vår och sommar gjort allt för att gå statsmakternas ärenden, när det gäller att lugna allmänheten och heja på börsruset, så att alla fortsätter belåna sig, konsumera och fullinvestera sig i aktier. Det är usla råd, av det skälet att vi på så vis gör oss själva till systemets fångar, oavsett om vi gör en kortsiktig vinst eller inte. Och pensionerna ska vi alltså lugnt utgå ifrån kommer räcka bra. DI lurar nog färre av oss över 50, men det är ju dem mellan 30-45 som hans rubrik siktar in sig på: ‘här finns inget att se, ni behöver inte rota i det här, det kommer ordna sig ska ni se, på lite sikt’. Det är cynism av oerhörda proportioner, att ge en sådan rekommendation, den är inte ägnad att hjälpa individen, utan systemet – och förstås regimen.

Jo, Bolander. Vi har all anledning att planera för en sådan. I alla fall om vår framtid är beroende av utbetalningar från det svenska pensionssystemet.

Pensionsfonderna: förlorare hur man än vänder sig

Pensionsfonder har krav på sig att vara försiktiga. Som snitt är man exponerade mot aktiemarknaden med ca tolv procent och man har ‘väldiversifierade’ portföljer, d v s inte lagt alla ägg i samma korg. Men vad det innebär i praktiken är, som utfallet visar, att man trots försiktigheten inte kan undgå att drabbas när börserna går ned. Och, ännu viktigare: diversifieringsstrategin innebär att man också alltid är förlorare när tillgångsinflationen tar över.

Vad som räddat pensionskapitalet från större minskning på kort sikt hotar därför att urholka det på lite längre. Vad centralbankerna har gjort, att på ett exempellöst sätt, på global nivå utan parallell i världshistorien, översvämmat marknaden med nya pengar. Det innebär axiomatiskt att pengar tappar i värde mot andra tillgångar. På kortare sikt är det i stort sett enbart mot aktier, guld och kanske silver. På lite längre så gäller det mot i stort sett allt annat. Problemet för pensionsförvaltarna är att de måste hålla så stora tillgångar i obligationer och andra räntebärande papper, som i dagens nollräntesituation inte ger knappt någon avkastning alls.

Karybdis: inflationsscenariot

Karybdis i det här fallet är att våra pensionspengar ligger låsta i positioner som helt enkelt inflateras bort. Det scenariot är skulle jag vilja påstå, statsmakternas kalkylerade. Det är nämligen så man ska komma ur sin egen skuldsituation. Det ekonomiska system man har riggat är lika extremt gynnsamt för låntagare som det är ogynnsamt för sparare och pensionsförvaltare.

Scylla: börskrasch och depression

Skylla innebär istället att vi får en backlash. Någon kägla i denna ytterst instabila situation välter, och ger dominoeffekter som inte går att bemästra. I så fall kraschar aktiemarknaden. Våra pensionsinnehav kommer då inte vara säkrade i alla fall. Dels kommer den börsexponerade delen att implodera, dels kommer en stor del av de räntebärande papper man håller i visa sig vara värdelösa, när företagen går i konkurs eller tvingas rekonstruera.

När vi väl är där, så kommer vi inte ha mycket att säga till om. Bara förlita oss på att statsmakterna är välvilliga och hederliga. Men så är det inte, tyvärr. Och alla kriser anses som bekant ge rätt till extraordinära tvångsmedel och expropriation. Det är därför stöld av pensionsmedel är något vi måste räkna med.

Worst case och base case: statsmakternas legaliserade stöld

Ändå kommer pensionsfonderna i ett Skylla-scenario snabbt utkristallisera sig som en klippa som trots allt står kvar. Ett tredje alternativ utkristalliserar sig därmed. Nämligen att statsmakterna kommer se sig föranlåtna att än en gång stjäla medel härifrån, för att dela ut till mer akuta ändamål, d v s soppkök i den katastrof som politikerna ställt till med. Så gjorde Palme för att bekosta miljonprogrammet, och så restaurerade Göran Persson statsfinanserna efter krisen på nittiotalet. Senaste stölden är mer av ett bedrägeri: de arbetsgivaravgifter som de flesta av oss tror går till pensionssystemet har under de senaste femton åren istället alltmer viktats över i en allmän avgift som politikerna får leka med – kranen in i fonderna har alltså strypts. Detta är det egentliga skälet till att det behövdes en pensionsreform 2019, som i praktiken innebär ungefär 20% reduktion av värdena.

Efter en större kris, den vi har framför oss, så handlar det istället om att man troligen kommer öppna kranen ut. Det är utan minsta tvekan att beteckna som stöld, men egentligen bara exakt samma sak som skett när man under decennier valt att finansiera vår konsumtion med lån – det är kommande generationer som därmed får betala. Och inga andra alternativ kommer räcka.

DI:s kommentar, ett frejdigt ‘vi behöver inte bekymra oss!’ är ett vacuumtomt löfte. Vi har all anledning att oroa oss, och att ställa in oss på att pensionen kommer bli skral, mätt i dagens penningvärde. Det är, som det ser ut, best case-scenariot.

Magnus Stenlund
Swish 070-763 97 02
Bg 591-5640

Publicerad 3 kommentarer

Vår tolerans för avvikelser har övergått i intolerans mot det normala, när HBTQ-rörelsen kräver att vi ska gissa rätt kön på ‘sociala konstruktioner’ som inte syns.

Om det blev lag på att ingen som är under 40 får kalla män däröver för ‘gubbe’ – skulle den respekteras? Skulle facebook införa algoritmer som kollade upp att de yngre vårdade språket ordentligt? Och tillämpa strikt? För även om den kränkte äldre mannen råkar se ut som en sådan, så kanske han känner sig som en ung man. Och – ännu värre – om han råkar ha ett baby face som gör att han ser ut som 30. Extra illa! Att kalla någon för något han inte är och som inte heller ser ut att vara det – snacka om ‘nålstick’!

Nej, skulle inte tro det. Inte bara skulle vi tycka att det här vore löjligt, man skulle av samma skäl bryta mot regler som kändes galet provocerande. Facebook skulle aldrig beivra det här. Och den som har ett baby face skulle snarare bli glad om någon kallade honom gubbe, än tvärtom. Sedan används ju ordet ofta utan illasinnad betydelse. Vem bör känna sig kränkt, om man vet att ont uppsåt saknas?

Det är bara om man tjatar in budskapet riktigt ordentligt, som det plötsligt blir en sanning. Inte nog med att vi gubbar plötsligt skulle ta illa vid oss – ‘invektivet’ gubbe skulle ju faktiskt med sådan ‘uppbackning’ snabbt bli just så förgiftat illasinnat att vi också faktiskt skulle kunna ha god anledning att ta åt oss. Snart skulle det bara finnas tre grupper kvar som använde det: dels de som verkligen vill vara elaka. Dels de, troligen äldre (gubbar), som lallar runt lyckligt omedvetna om att ords betydelse kan ändras så radikalt. Slutligen de som vägrar att låta ordets betydelse ändras.

Vi som tillhör den sistnämnda gruppen kämpar just nu en fåfäng eller redan förlorad kamp. Att säga negerbollar är idag nästan lika omöjligt som att säga neger utan boll. Att säga zigenare, indian eller eskimå är snart lika illa. Men att råka säga tjej till en ‘binär transperson som vill utföra eller har utfört en könsoperation för att hon känner sig som man? Ska vi verkligen behöva ha dåligt samvete även för det?

Hur jobbigt kan det va’?

Enligt HBTQ-rörelsens förespråkare så är detta ett ‘nålstick’ som när de adderas och blir många ger mentala blåmärken. Jag undrar bara hur de vill bli adresserade istället. Intressant nog är det bara s k icke-binära transpersoner som insisterar på ett ‘hen’. De övriga vill alltså vad jag förstår ikläda sig ett manligt eller kvinnligt alias som är det motsatta i förhållande till det kön de fötts med. Kontentan är att vi som inte vet det här ska lära oss att aldrig utgå från att en för oss okänd människa är det kön han/hon ser ut att tillhöra. Vi ska alltså alltid börja med att använda ett neutralt tilltal. Och detta även om vi vet personens förnamn, som ju kan vara en kvarleva från en uppväxt med det vid födseln felaktigt givna könet som bestämmande utgångspunkt. Att vi i 99,99% av fallen skulle ha rätt spelar ingen roll!

Uppdag Gransknings program om Tranståget är ett måste för den som vill förstå omfattningen av galenskaperna. Det handlar om tusentals förödda liv – ungdomar som aldrig någonsin kommer kunna ångra ingrepp de gjort, uppmuntrade av en sjuk samhällstrend.

Tranståget – Uppdrag Granskning

Och om tio år kanske det bara är rätt till 97%, antalet könsbytesoperationer ökar i lavinfart. Som Uppdrag Gransknings program Tranståget gör klart, så finns det inga rimliga förklaringar på detta, annat än att vårt samhälles tolerans för avvikelsen har övergått till det motsatta: intolerans för det normala. Ungdomar lider regelmässigt av mer eller mindre stor ångest under den tid de förvandlas till vuxna. Med ‘upplysning’ från RFSL och andra HBTQ-tillvända institutioner, så är det allt fler av dessa ungdomar som intalas att de är födda med fel kön. I många fall helt i onödan. Att det samtidigt finns dem som mår bättre i sin nya kropp motiverar inte detta samhällsexperiment; behandlingarna är inte ens testade för de biverkningar som konstateras vara vanliga. De enda som mår riktigt bra är godhetsknarkarna som får medalj för hur progressiva och fördomsfria de är.

‘Konservativa’ SvD

SvD:s artikel är listig propaganda för transvågen, den vanliga agendadrivande journalistiken på nyhetsplats, i en påstått konservativ tidning – ingenting kan vara mer effektiv propaganda, folk inbillar sig ju fortfarande att SvD står till höger, pga att man har en ledarsida som (ibland) gör det. Förment sakligt går man igenom transrörelsen idag, men redan i ingressen får vi veta att det är “konservativt kristna, högerextrema och radikalfeminister” som är emot den. Inga andra än extremister kan tycka så dumt! Man plockar sedan upp och skjuter ned motståndarna, genom att, som regelmässigt är bland postmodernisterna, lägga ord i deras mun. UG:s argument i Tranståget – och framförallt den tunga statistiken – behandlas givetvis inte. Inte heller de liggande lagförslagen, om att göra könsbytesoperationer möjliga för 15-åringar utan föräldrarnas samtycke. Man vet att det vore att väcka den björn som sover där ute bland allmänheten. Istället svärtar man ned UG så gott det går, genom att berätta om hur programmet blev fällt i granskningsnämnden (för något som inte har med sakskälen att göra).

Bara som radikalfeminist kan du säga att även den icke-binäre är naken i tjejernas omklädningsrum. I alla fall ett tag till.

Harry Potter-författarinnan JK Rowling har också hamnat i krig med transrörelsen. Hon har nämligen påstått något så fräckt som att ‘kön är på riktigt’: “I debattartiklar, essäer och tweets har Rowling det senaste halvåret skildrat transkvinnor i termer av män som försöker ta över kvinnornas omklädningsrum, samt beskrivit könsbekräftande hormonbehandling som en modern variant av omvändningsterapi för homosexuella.” Sådana här uttalanden (lagda Rowlings mun och ‘tolkade’ av SvD-journalisten) skulle ha fått nästan vilken offentlig person som helst att förlora framtida plats i tv-sofforna, ja även förlagets gunst och möjliga anställningar. Inte ens de superrika, till vilka Rowling måste räknas, är opåverkade av detta, att bli parias i offentligheten. Men det är lugnt. Rowling har nämligen ett frikort: hon är radikal feminist.

Är man radikal feminist så går det fortfarande att kritisera transrörelsen utan att bli helt ‘outad’ från systemmedia och offentligheten. Men inte länge till.

Sådana här inbördeskrig i vänstern kan verka spännande, men de mest utopiskt verklighetsfrånvända vinner ju alltid. Tillsammans med sådana som Kajsa Ekis Ekman och Ebba Witt-Brattström har Rowling fått beteckningen TERF, ”transexklusiv radikalfeminist” och transrörelsen lär med så hemska öknamn gå vinnande ur striden, på samma sätt som klimatreligiösa vunnit över trafiksäkerhetsfrälsta i frågor om hur vi ska framföra våra fordon (gärna överallt i 30 för att ‘rädda liv’, men utan dubbar, oavsett hur halt det är).

SvD lär oss vad vi ska säga. Vi kan konstatera att Sverige var först ut och att vi har en oerhört tolerant majoritetsbefolkning. Antalet könsbytare var också mycket få och nära konstant, mycket länge, trots möjligheterna som erbjudits i 48 år. Det är först nu, sedan 2012, som trenden stigit exponentiellt.

Missuppfatta mig gärna rätt. Jag tror stenhårt på indoktrinering. Och om vi får ett par decennier på oss så ska vi nog kunna tjata in budskapet att det är vanvördigt och illa att kalla vuxna män för gubbar. Klart det bör bli olagligt! Eller åtminstone socialt oacceptabelt. Med genuint reaktionära krafter tillsatta på strategiska poster inom i stort sett hela systemmedia så kommer respekt för äldre kunna återupprättas. Och med hjälp av facebooks algoritmer så lär det inte ens bli debatt om saken. De som tycker annorlunda ‘outar’ vi bara.

Magnus Stenlund Sunt Förnuft

Swisha gärna om du vill stötta min politiska gärning eller mitt projekt: att återupprätta en nationell ursprungsmyt.
070-763 97 02, eller bg 591-5640

Publicerad 7 kommentarer

Vattenbrist? Nej, kapacitetsbrist i ledningarna. Vänj er! Orsak? Horder av ‘turister i Härjedalen’? Gissa en gång till.

VA-avgifterna måste dubblas till i snitt 16.000:- per hushåll. Vattenransonering hotar även vid normala svenska somrar. Obs: det är klimatets fel. Och sommarstugeägande stockholmares.

Artikeln i DI är en partsinlaga, kom ihåg det. Svenskt Vatten har fått textreklam för att torgföra sitt budskap, inte en enda kritisk fråga eller analys görs av svaren. Artikeln är skriven för att få acceptans för enorma höjningar av VA-avgifterna. Den är också skriven utan att på minsta sätt reflektera över vad som är de bakomliggande orsakerna till varför vi så plötsligt måste räkna med sådana höjningar. Att man i Härjedalen i år höjer VA-avgifterna med 10% menar man på Svenskt Vatten är ‘något som kommer bli vanligt framöver’. Hur man skapar acceptans för detta, det är det verkliga problemet och som DI:s reporter undrar över, samtidigt som artikeln förstås just är ett led i att bana väg för sådan.

Höga kommunalskatter och anslutningsavgifter med fem nollor bakom räcker liksom inte till.

Investeringsbehovet i VA är 39% större än vad man kostat på sig – i åratal.

Det viktigaste här är förstås att hitta förklaringar som gör att vi förstår – och helst skyller på oss själva, vi dummingar som gjort så att klimatet löper amok. Det är vårt fel! Eller varför inte ‘stockholmarnas’. Det gör inget om ortsborna knyter näven i byxfickan och mumlar några eder, när de betalar sin VA-räkning, som om tjugo år kommer att ha behöva dubblats till – i dagens penningvärde – ca 16.000:- per hushåll. De senaste åren har vi lagt 16 mdr/år på VA-nätet, men enligt Svenskt Vatten behövs det 22, 2 mdr, hela 39% mer alltså. Vi kan utgå ifrån att det sett ut ungefär så i 30 år, för varför skulle VA-taxorna annars behöva dubblas? Det kallas för eftersatt underhåll, och sådant är dessutom långt dyrare än om det sker vartefter behov uppstår, för att inte tala om att täcka upp för kostnaden för allt rent dricksvatten som bara rinner bort.

Dessutom och inte minst: Är det någon mer än jag som retoriskt frågar sig varför kommunalskatten inte räcker till? Och som kanske byggt ett hus och undrar om det inte var detta som anslutningsavgiften, ofta över 100 lax, var ämnad för?

Svenskt Vatten vill att vi vänjer oss vid och accepterar höjningar av VA-avgifterna med 10% per år. Och vi får gärna lägga skulden på inflyttade sommargäster från Stockholm.

Invandringen har ökat befolkningen med 43%. Ett samband?

När höjningen i Härjedalen motiveras med att ‘det byggs mycket i fjällen, huvudsakligen på grund av turismen’, så blir det nästan parodiskt. Sanningen är 1. att stora delar av ledningssystemen byggdes ut för ett halvsekel sedan, eller tidigare, och att man sedan dess inte ansett det vara av vikt att underhålla detta, 2. kommunerna har andra prioriteringar och använder skyhöga kommunalskatter åt att importera bidragstagare, 3. dessa bidragstagare behöver också vatten.

Självklart blir det brist i system som inte byggs ut i takt med befolkningsökningen. Invandringen har de senaste tre decennierna varit rekordstor, inte bara för Sverige, utan större än i något annat västland. Över 20% av befolkningen är idag född utanför landets gränser, nästan alla dessa har kommit hit under denna period. Ytterligare 10% av befolkningen är födda av föräldrar med sådan utländsk bakgrund – det innebär att befolkningen totalt är 43% större än den annars hade varit. Jämför gärna den siffran med Svenskt Vattens skattning av hur mycket större VA-avgiften måste bli: 39%. Kanske har Svenskt Vatten räknat ett par procent i underkant? Nu börjar hursomhelst denna massanhopning kräva sin tull även här. Systemen räcker inte till. Även de långsiktiga kostnaderna för invandringen måste betalas.

Palme och sosseriet: alla goda gåvors givare – men avskyr underhåll

Att sosseriet från Palme och framåt haft ett absolut minimum av intresse för att underhålla systemen är heller ingen slump. Urusla beslut för ekonomin har lett till lägre ekonomisk tillväxt, som tillsammans med en önskan om att fortsätta kunna låtsas vara alla goda gåvors givare, helt enkelt inte har räckt till för att utföra de långsiktiga investeringar som krävs. Sådana har kunnat skjutas på framtiden. Jag talade för några år sedan med en rörmokare som ofta var anlitad av kommunerna. Enligt honom så läcker ledningarna enorma kvantiteter pga uselt underhåll, endast de mest akuta lagningarna hade man råd att ta itu med.

Såsom med elen är det först när allt blir akut, som sanningen grävs fram.

Min artikel igår handlade om eftersatta elnät. Problem som dolts för svenska folket genom att förbjuda företag att expandera. Skulle företagen fått göra det, så hade elbristen för hushåll blivit akut långt tidigare. Men företagare är det ju ingen som bryr sig om när de ‘gnäller’. Den som undrar varför t ex byggnationerna i Täby blivit stillastående vet inte om att det beror på elbrist. Gissa sedan varför byggena blir dyra – och notan kommer förstås till slut serveras i form av högre hyra. Sådana restriktioner för näringslivet har, får jag veta bakvägen, existerat i flera år, utan att systemmedia velat reagera. Att DN gjorde det igår beror på att detta inte längre räcker till; hushållen i södra Sverige kommer ändå att drabbas, troligen redan i vinter, om man inte upphäver beslutet om att stänga Ringhals II.

Problemen med vattnet blev akuta 2018, med rekordvärmen. Men de hade kunnat bli värre 2019, för då var både grundvattennivåerna och situationen i vattenmagasinen lägre; den uteblivna värmen räddade oss från en brutal ransonering. Nu skriker alltså Svenskt Vatten äntligen till. Mitt i en sommar då grundvattennivåerna ändå har fyllts på de flesta håll, samtidigt som vädret hittills varit tämligen svalt.

Högre krav på säkerhet – ej nämnt av Svenskt Vatten

En kostnad slutligen som ingen nämner alls: säkerheten kring vattentäkterna är hotad. Föroreningar i dricksvattnet drabbade som ni kanske har läst en stad i Nordnorge för bara något halvår sedan, med mängder av sjuka som följd. Att det rör sig om avsiktligt sabotage ville man inte ens antyda, men det kan inte uteslutas  – påkostade säkerhetsanordningar måste därför komplettera investeringarna i vattenledningar. Den här typen av brottslighet var tidigare okänd. Liksom bombdåd i bostadshus. Liksom gruppvåldtäkter och förnedringsvåld i så stort antal att de inte hinner utredas, liksom grym misshandel och dödande av oskyldiga djur. Nej jag säger inte högt vad jag tror, det får ni räkna ut själva. Jag tror på en enda sak som jag kan uttrycka i skrift: läget är verkligen riktigt akut nu.

Utgå ifrån att man nästa gång skriker till när vi får ett par riktigt varma sommardagar. Då kommer hela haveriet kunna skyllas på klimathotet och Greta kommer få några helsidor till igen i DN, för att förklara för oss hur dumma vi är.

Magnus Stenlund Sunt Förnuft
Swish 070-763 97 02 Bg 591 56 40

Publicerad 5 kommentarer

Politiken ligger nedströms kulturen. Och kulturen är vänsterns. SvD:s artikel är det bästa beviset för det.

När landets en gång viktigaste konservativa media, Svenska Dagbladet, gör ett reportage om Mattias Karlsson (SD) och den oberoende tankesmedjan Oikos, så är det med handgrepp som är avsedda att få alla borgerligt konservativa att ta avstånd och samtidigt spänna upp den blodindränkta röda trasan framför vänsterns alla hundar: här är räven! Ta honom! Tidningen kan på så vis inte göra det tydligare, hur oändligt långt vi har kommit från konservativ sans och balans i Sverige.

Att Mattias Karlssons tankesmedja Oikos är en enmansmaskin är väl det närmaste en sanning, som Sveriges f d konservativa språkrör Svenska Dagbladet förmedlar i sitt reportage. För det man (avsiktligt) missar är inte bara möjligheten att ge Karlsson/Oikos rätt; man lyckas, trots den lätt förlöjligande etiketten, blåsa upp ‘hotet’ från Oikos till något som Kultursverige genast måste ta tag i med hårdhandskarna för att stoppa.

Mattias Karlsson har rätt. Att SvD, med konservativ etikett, istället gör vad man kan för att misstänkliggöra honom och Oikos är det bästa beviset för just detta.

‘Politiken ligger nedströms kulturen’

Vad är det då Karlsson säger som bör föranleda den vilda hetsjakt som SvD tycks vilja starta?  Jo, att kulturen förändrar människors normer och värderingar – och att kulturen måste användas för att förskjuta vad som är politiskt möjligt att genomföra. Vilket är vad vänstern har gjort i ett halvsekel.

Lägg märke till det subtila sätt som SvD använder för att ta avstånd från vad Karlsson säger: “I den karlssonska historieskrivningen….” ger en lätt nedlåtande ton, särskilt eftersom Karlsson sedan inte tillåts komma med exempel. Att istället använda direkt citat hade varit mer neutralt och objektivt, om detta nu hade varit SvD:s avsikt. Sådana låter man istället Karlssons meningsmotståndare göra.

Visst har Mattias Karlsson rätt. Men det vet bara vi som redan vet.

Vi som kort vill konstatera att Karlsson har rätt, gör det eftersom vi redan vet. Det finns ingenting som är mer betydelsefullt än kulturen, när det kommer till att förklara det politiska skeendet. Men i artikeln saknas bevisen, reportaget låter honom säga sin mening, men inte anföra stöd för den. Istället utnyttjas varje möjlighet att förlöjliga och brunsmeta.

Kulturföreningen Gimle handlar om mycket annat och mer seriöst än oxdans och stångstörtning, som är exempel på traditionella lekfullheter man kan ägna sig åt, precis som många fler än Gimles medlemmar kan hoppa omkring och dansa grodorna vid midsommar. Det är inget fel på vare sig det ena eller det andra, men om man vill förlöjliga så låter det förstås klatchigt. Och, anknytningen till Ungern nämns inte heller av en slump. Det kommer sedan mer nedan.

SvD – oberoende moderat och konservativ?

Om något så är Oikos en David mot Goliat, och Karlsson blir så lätt musen som röt i detta välordnade etablissemang: SvD agerar som grindvakten vid fästningens högra port, blåser i trumpeten så högt man kan, för att man lyckligt hoppas kunna göra sina goda vänner ett stycke vänsterut, på Aftonbladets och DN:s kultursidor, intresserade. Sedan SvD såldes från Investor till Schibsted 1998, så har utvecklingen gått i den här riktningen.

Att SvD fortfarande är ‘oberoende moderat’ – och att detta betyder förenad liberalism och konservatism – får man leta ordentligt efter för att finna bevis för. Inte i tidningen. Och bara i somliga av ledarna. Längst ner i sin egen programförklaring står det dock, som allra pliktskyldigast, kvar.

SvD låter Jenny Lindahl – känd marxist – recensera. Oemotsagd.

SvD, som fortfarande kallar sig oberoende moderat, med ‘en värdegrund av förenad liberalism och konservatism’, låter Jenny Lindahl (V) recensera Oikos, ungefär som Public Service regelmässigt låter vänsterextrema Expo ta upp rasistkortet, när någon yttrat något invandringskritiskt. Till skillnad från Mattias Karlssons kommentarer så förses Lindahls kommentarer inte med några ifrågasättande citattecken, hon har minsann ‘analyserat’ hon, som det så vackert heter. Med sådana verb så hjälper det inte mycket att SvD sedan utan omsvep beskriver henne som förbundsordförande för Ung Vänster, fram till nyligen chef för det progressiva kommunikationsbolaget Arena Opinion och nu kommunikationschef för Vänsterpartiet. Dessutom ordförande för Centrum för marxistiska samhällsstudier. Medan Karlsson inte får ge belägg för sina åsikter (vilket i läsarnas ögon säkert hade givit goodwill) så behöver Lindahl inte diskrediteras för sin marxistiska uppfattning (det hade givit henne badwill).

Även om en och annan läsare säkert fortfarande kan minnas vad marxism är själva, så skulle givetvis någon av Lindahls extrema ståndpunkter i sakfrågor ha kunnat redovisats. Det hade räckt för att var och en sedan skulle ha förstått fuller väl vad hon går och står för. Men nu är hon istället en ‘objektiv kritiker’ och ‘överens’ med Karlsson om att ‘kulturen kommer att bli det kommande decenniets viktigaste fråga’. Det sistnämnda används sedan som hävstång för uppfattningen att Oikos är ett enormt hot mot kultursverige.

Lindahl får ge direkta och oemotsagda citat. Inte mindre än tre stycken i ‘intervjun’ med Karlsson. Inga motfrågor och ingen möjlighet för Karlsson själv att replikera; Lindahl får sista ordet, d v s det där med att Karlsson är fascist nöts in så mycket det bara går.

Ungern – ett demokratiskt haveri enligt Hansson. Men vem är Hansson?

En betydande del av artikelutrymmet går sedan ut på att beskriva situationen i Ungern. ‘Författaren och journalisten’ Cecilia Hansson används, utan att hennes politiska hemvist framgår, för att understryka hur illa det är. Utgiven med sina två första böcker på vänsterförlaget Modernista och därefter av Atlas (drivs av vänstertankesmedjan Arenagruppen – obs där Lindahl är aktiv, säkert med i samma nätverk), medverkande i P2 och P3 och i författarförbundets styrelse, så är det lättare att få grepp om henne. Som alla s k yttrandefrihetsvänner till vänster i Sverige, så vänder hon hellre blicken utåt än kritiserar det land hon själv befinner sig i; Hansson har följaktligen självklart även blivit invald till valberedningen i Svenska Pen (som vi vet älskar att kritisera USA och väst, men inte islamiska länder eller sydamerikansk kommunism). Att Hansson sedan blir krönikör i SvD är bara ett naturligt steg på vägen – inte så mycket hennes, som SvD:s.

Cecilia Hansson. Jag ger henne gärna etiketten ‘respekterad vänsteraktivist’. Sådana som passar in på SvD nuförtiden.

Staffan I. Lindberg – Den djupa staten talar

Man låter sedan Hanssons åsikter verifieras av ‘en aktuell rapport från V-Dem-institutet vid Göteborgs universitet’. Spiken i kistan, eller hur? Om en svensk myndighet tycker något så måste det väl vara sant. Men detta institut för ‘jämförande demokratier’ drivs av prof. Staffan I. Lindberg, som är en typisk produkt av den svenska Djupa staten. Med en typisk aktivistisk bakgrund, som 17-åring organiserade han musikfestivalen “Gärdesfesten” och han var 19 när han 1988 var med och startade rörelsen ‘Next stop Soviet’, en av de där fredsrörelserna som KGB stöttade och finansierade, men som gick i kvav bara två år senare, när muren föll. Lindberg har sedan gjort sig känd som stor Afrikavän och vad han anser om de s k demokratierna där är uppenbarligen mer positivt än vad han tycker om Ungern. I V-dem-institutets bedömning konstateras att ‘Ungern som första EU-stat inte längre kan klassas som en demokrati’, utan i stället betecknas som en ”elektoral auktoritär regim”.

Staffan I. Lindberg, upphöjd till professor med eget demokratiinstitut. Efter det är hans historia som aktivist inte längre möjlig att ifrågasätta, eller ens nämnas som partsinlaga, inte i svensk systemmedia i alla fall.

När SvD inte vill sätta rätt etikett ens på sig själva så är detta inget att häpna över.

Att V-dem-institutet inte har liknande allvarsord att tillägga om landet man verkar i, är förstås inget att förvånas över. Institutet ger den före detta musikaktivisten inte bara levebröd utan också en fin titel. Såväl Hansson som Lindberg är exakt de företeelser som Mattias Karlsson pekar ut som det kulturella Sveriges vänsterhaveri – inte då att undra att de själva är kritiska både till Oikos och till Ungern. Det som är – eller borde vara – att häpna över är att SvD inte tar sig tid att göra det minimum av research jag just beskrivit, för att avslöja rundgången.

Lite klipp-och-klistra. Klart. Dom är ihop!

Istället går SvD ännu ett varv, och blir de som med sin ‘oberoende moderata’ utgångspunkt blir de som kan bekräfta diagnosen. När Aftonbladet skriker fascister åt Oikos, Karlsson, Gimle och SD så biter det helt enkelt inte lika bra, som när SvD antyder det. Och att Karlsson själv gör den rimliga analysen att sanningen bör ligga någonstans mellan den ungerska högerns propagandamaskin och den svenska vänsterns dito, så får artikelförfattaren det att låta som en närmast pinsam ursäkt för att Karlsson inte tar avstånd. Istället klipp-och-klistrar man dit Karlsson på ett foto tillsammans med Viktor Orbán – klart. De är ihop!

SvD:s artikel är det bästa beviset för att Karlsson har rätt

SvD:s artikel andas objektivitet och gör anspråk på att vara en neutral beskrivning. Detta, tillsammans med tidningens egen etikett ‘oberoende moderat’ är vad som gör den så effektiv. Den är i grunden både nedlåtande och partisk emot Karlsson. Samtidigt som den på alla sätt försöker göra det trovärdigt att Oikos skulle kunna vända en opinion som tagit vänstern ett halvsekel att indoktrinera oss in i.

SvD tar inte Goliats parti av en slump. Man är en del av Goliat. Man vet redan vilka Hansson och Lindberg är, man behöver inte göra någon research. Den tidning som uppbär mest statligt presstöd av alla, med tryckning gemensam med Aftonbladet och med Raoul Grünthal, VD sedan 2006 och koncernchef sedan 2009, vars vänsterliberala framtoning blivit alltmer tydlig, så ska man inte förvånas. Artikeln om Oikos, mer än något annat, visar att Mattias Karlsson har rätt: den svenska kulturmarxismen måste vädras ut – den har nått långt in i det som förr var högerns säkraste fästen. Karlssons analys och ambition är riktig och högst motiverad. Men för att hans vision ska bli verklighet så krävs mer än bara Oikos.

Magnus Stenlund Sunt Förnuft
Swish 070-763 97 02 Bg 591 56 40

 

Publicerad 6 kommentarer

SAP visar sitt rätta ansikte: kommuner och bidragstagare ska få mer: småföretagarna ska betala.

TIll att börja med en korrigering: när ‘statsskulden dragit iväg från 35% till 45% så har man haft utgifter på totalt 500 mdr, inte 250 mdr, som det står i DI:s ingress. Det är ‘välfärden’ som ska få mer pengar. Och ‘gröna investeringar i tåg’. Gärna ända in i 2022. Det är nämligen ett valår. Men välfärden har inte förlorat pengar på Corona. Den riskerar inte konkurs – bara om de som betalar för den gör det. Och det är inte minst småföretagen som gör det. Företag Andersson nu vill beskatta ännu mer.

Att regeringens politik gynnat aktiemarknaden har naturligtvis inte gått någon förbi. Magdalena Andersson har låtit detta ske och verka ut ordentligt så att hon sedan skulle kunna släppa loss vänsterretoriken, och hoppas på att få folket med sig, se DI. Det är kapitalskatterna som ska upp, säger hon, och när hon sedan specificerar sig är det de s k 3:12-reglerna hon egentligen syftar på, d v s den del av vinsten i småföretag som kan tas ut till något lägre skatt än som lön. Det vore minst sagt olyckligt.

Det är för det första så att det alltså finns ett tak på sådana uttag. För det andra är skatten i praktiken ändå över 40%, och detta trots att den då inte är pensionsgrundande. Svenska företagare är bland de hårdast beskattade i världen, med den sammantagna effekten av moms, bolagsskatt och utdelningsskatt så får man inte ens behålla hälften av vinsten. För det tredje så är motivet för ‘skattebefrielsen’ avseende sådant uttag knappast att regeringen älskar företagare mer än andra, utan tvärtom att företagare redan får stå risker för sina anställda och för sig själv, som gör dem särskilt utsatta när de blir sjuka och/eller satta i pension.

Det är kommunerna (deras anställda) som ska gynnas

Andersson tänker sig nu istället att pengar måste föras över till kommunerna. Det är där man slukar sådana. Men det beror ju inte på Corona! Tvärtom så är kommunerna som bekant ingen vinstdrivande verksamhet, och den pågående karantänen har bara minskat utnyttjandet av kommunala tjänster. Varför kommunerna behöver mer pengar är istället helt kopplat till en havererad invandringspolitik. Endast 3 av 10 när ens långsiktigt upp till minimilönenivån 20.000:-/månad. Detta räcker inte för att betala skatt nog till den välfärd offentligheten ställer upp med, bara till att livnära sig själv, utan familj, under sina yrkesverksamma år, och under förutsättning att man inte råkar ut för sjukdom eller olycksfall. Övriga klarar inte ens det.

En majoritet av dessa endast hjälpligt och momentant självförsörjda, är dessutom snällanställda inom sagda kommuner och bidrar inte verksamt till att göra verklig nytta. Det är sådan ‘terapi’ som Andersson nu vill att vi ska betala mer skatt för att den ska kunna fortsätta. Knappast ett bra recept för att samhället ska kunna nå tillbaka till den nivå vi befann oss på före Corona. S vet innerst inne att höjda skatter är ett dåligt recept, närmast oavsett vad man vill. Eftersom Sverige tillhör topp-tre bland länderna med högst skattetryck har vi helt enkelt ingen töjmån alls: höjda skatter leder till minskat arbete och emigration av våra mest framgångsrika och bidragande medborgare. Höjd skatt på småföretagare är nog den mest kontraproduktiva skatten av dem alla.

… och så regimstöttande Mp:s favorit-lekstugeprojekt förstås: höghastighetsbanan

Att sedan lägga pengar på utopistiska mp-projekt, som höghastighetsbanor och andra ‘klimatprojekt’, samt att till varje pris hålla upp sysselsättningen inom offentlig sektor, är lika korkat som att betala överersättningar för de ‘korttidspermitterade’. Det är ju denna offentliga sektor som alla våra skatter går till. När det privata näringslivet drabbas av efterfrågatapp på ca 30% så är det rimligt att utgå ifrån att deras betalningsförmåga kommer ligga på den nivån under en lång tid. Det vi alltså kommer behöva göra är att anpassa välfärden i förhållande till detta, rätta munnen efter matsäcken, och göra vad vi kan för att förbättra möjligheten för företagen, inte kommunerna, att återta förlorad försäljning och vinst. Först därefter kan kommunerna få sitt. Andersson vill göra tvärtom… ett bra recept för att göra katastrofen ännu värre.

Observera att hon antagligen inbillar sig att detta är gammal god keynesiansk överbryggningspolitik. Men dels är detta inte särskilt rekommendabelt när skatterna i högkonjunktur är så höga. Bättre vore egentligen att sänka dem, och på så vis ‘kickstarta’ ekonomin. Dels är det förstås viktigt att projekten verkligen är samhällsekonomiskt lönsamma. Det vet vi redan att flyktinginvandringen inte är. Klimatcirkusen inte heller – och höghastighetsbanorna är det bara till en mycket lägre kostnad.

Ändå är dessa feltänk inte de värsta. Det kommer vi till nu:

Rädda euron, rädda länder med lägre pensionsålder, lägre skatt och lägre total belåning. Varför i hela friden då?

Igår, midsommarafton har man på toppnivå i EU en diskussion om hur medlemsstaterna ska garantera lån och bidrag till södra Europas sämst konsoliderade ekonomier, främst Italien, Spanien och Frankrike. Det handlar om 750 mdr euro, dvs över 8 bn SEK. Detta i grunden för att rädda en valutaunion vi har all anledning att hålla oss fortsatt utanför. Det handlar också om att rädda nationer som fortfarande har egna möjligheter att ta ansvar för sin ekonomi. Spanien har nästan 10 procentenheter lägre skatt i snitt än Sverige, och även Italien ligger lägre. Frankrike ligger formellt någon procentenhet högre, men svensk BNP är så uppblåst av den icke-produktiva flyktingekonomin, att den egentligen borde räknas ned ca 20%, vilket skulle göra att vi får en belåningsgrad långt över även Frankrikes (som dock, i likhet med de flesta EU-västländer borde justeras på samma sätt, om än ej lika mycket), justerat på detta vis är vårt skattetryck högst i världen, 56%.

Om Sveriges BNP räknas om så att den exkluderar den helt improduktiva bidragsflyktingekonomin, så är vårt skattetryck klart högst i världen, 56%, inte 44%. källa: Ekonomifakta

Sverige har inte bara högst skatt, utan även högst belåning

Den andra möjligheten att rädda ekonomin, åtminstone kortsiktigt, är förstås att öka belåningen, just så som nu planeras. En usel lösning som skjuter problemen på framtiden och intecknar framtida generationers ekonomiska frihet. Varför ska då Sverige (och nästa generation svenskar) tvingas ta ett solidariskt ansvar för att somliga länder överkonsumerat? DI:s ledare vill försöka hävda att det beror på en ‘unik’ situation, och hänvisar till Corona. Men Corona är inte boven här, det handlar om tidigare begångna försyndelser som med Corona förvärrats än mer. De här länderna har brottats med tilltagande skuldsättning under två decennier, men sättet som detta skett på är att det är respektive lands statsskuld som ökat; man har inte lyckats skjuta över skulden på privata medborgare och företag. såsom skett i Sverige. I Spanien har den privata belåningen tvärtom minskat kraftigt sedan 2007. Den totala belåningen ställd i relation till ländernas BNP är lägre i både Italien och Spanien, och som påpekat ovan – skulle vi justera för flyktingekonomin så är Sveriges även högre än Frankrikes, vi går från redan chockerande höga 293% till 366%, tvåa i världen.

Sverige har efter Japan världens högsta totala belåning i förhållande till BNP, när flyktingekonomin exkluderas. Och även när den ingår, så ligger vi extremt illa till; inom EU är endast Frankrike, Belgien och Holland värre. Källa: BIS.

Sverige har slutligen även högst pensionsålder

Bristen på andra finansieringsmöjligheter (höjda skatter, nya lån) förklarar naturligtvis det svenska behovet att ‘reformera’ pensionssystemet. Med reservation för att siffrorna är något gamla, från 2012, men med större tilltro i dessa samtidigt, eftersom de kommer från ett SCB som så sent i tiden fortfarande rapporterade hyggligt korrekt, så hade de tre länderna vi nu uppmanas vara ‘solidariska’ med, allesammans betydligt lägre pensionsålder: Italien ca 58 år, Frankrike ca 60 och Spanien ca 62. Redan innan pensionsreformen hade Sverige den högsta faktiska pensionsåldern av alla unionens medlemsländer, 64 år; och EU-snittet var 2016 bara 59 år. I Frankrike har man länge umgåtts med planer på höjd pensionsålder, men varje gång man försökt så har befolkningen protesterat. Kanske något för svenskarna att ta efter? Den senaste reformen innebar i själva verket en smygsänkning av tiden som pensionär, alternativt sänkning av pensionerna under denna tid, som kan skattas till ca 20%. Fullständigt omotiverat som det tycks, efter 7 års högkonjunktur.

Situationen 2020 är för alla EU-länder något skärpt, men ingenstans som i Sverige, som leder ligan redan före pensionsreformen. Källa: SCB.

Kan någon förklara för mig varför det svenska folket ska vara solidariska med tre länder som beskattas mindre, har drabbats av lägre skuldsättning, samt går i pension tidigare? Låt gärna frågan gå vidare till Magdalena Andersson.

Klimatpatriotism? Björn Wiman försöker bara stjäla ännu en tugga av svenskarnas lojalitet.

Flaggviftar-Löfven har haft stor framgång i opinionen att stå framför svenska flaggor och leka landsfader. Där visste spinndoktorerna vad de gjorde. Naturligtvis är det inte nationalism de ägnar sig åt eller vill ha. De vill omformulera dess betydelse och lura även dem som faktiskt ser sig nationalister att tro att man konverterat. Tro dem inte! SAP och vänstern målar gärna upp en kuliss, men i övrigt sträcker de sig aldrig längre än till ord, ord de sedan i handling visar saknar all anledning att lita på. Björn Wiman driver en av DN:s värsta vänsteragendor avseende krimatpolitiken, och nu försöker även han göra reptricket med nationalismen till sin: klimatpatriotism.

Med Coronanationalism kan Wiman bara syfta på Löfvens och FHM:s blågula bakgrund för att vädja till nationell samling. Att nu få alla med även på klimatgalenskapen är förstås ännu ett försök att dupera de sanna nationalisterna och urvattna begreppet, ja i praktiken göra det helt meningslöst.

Jag utesluter inte att Wiman lyckas. Inte heller Magdalena Andersson. De åtgärder man vill genomföra är då illa nog. Att man med semantik och retorik på köpet kommer skapa förvirring kring begreppet nationalism är på sikt möjligen än värre. Att tvinga Sverige in i ett garantiprogram för att förse andra länder med nya lån är inte bara orättfärdigt. Det är ett mycket viktigt principiellt steg in i en starkare federation, motsatsen till nationalism. I praktiken kommer vi naturligtvis att tvingas betala minst vår del av skulden, i fall vi kommer på tanken att söka utträde ur unionen. Det är också ännu ett steg in i ett valutasamarbete som vi i demokratiska val sagt att vi inte vill vara med i. Den som sedan inbillar sig att denna ‘garantiavgift’ är så unik som DI:s ledare vill låta oss tro, är mer än naiv. Det starka motståndet mot EU:s beskattningsrätt kommer härmed att brytas av en ny princip. Detta kommer utnyttjas av EU-politruker på alla nivåer för att hitta nya argument att fortsätta beskatta oss. Med en sådan rätt som kommer Sveriges praktiska möjligheter att gå ur i praktiken vara minimala.

Magnus Stenlund Sunt Förnuft
Swish 070-763 97 02 Bg 591-56-40

Publicerad 3 kommentarer

Hur många svarta är beredda att knäböja för Alexander Bard?

I. Sakfrågan – svarta dödar vita långt oftare än tvärtom.

I USA är det 16 gånger högre sannolikhet att en vit mördas av en svart, än tvärtom. Den stora bulken av morden i USA består av svartas mord på andra svarta, trots att svarta bara utgör 13% av den totala befolkningen. Svarta är också gärningsmän i det övervägande antalet av alla rasöverskridande våldsbrott, såväl mot anglosaxiska/germanska ‘vita’ som mot spanskättade ‘hispanics’ – hela 44 gånger vanligare är risken för en vit att utsättas för svartas våld än det omvända. Svarta poliser avlossar sitt vapen 3,3 gånger oftare än sina vita kolleger och de gör det naturligtvis oftast mot svarta, eftersom det är de som oftast begår brott. Nära 5% av alla svarta amerikanska män satt i fängelse 2009, mot bara 0,7% av vita. I den svarta rasgruppen är övertaligheten nio gånger avseende mord gentemot vita (anglosaxer+hispanics); ett USA med enbart svarta skulle vara ett av jordens farligaste länder att leva i, ett USA med endast vita anglosaxer skulle inte ha högre mordtal än västeuropeiskt genomsnitt.

Allt detta är fakta sammanställda främst från amerikanska justitiedepartementet och FBI, jag har gjort en krönika på det nyligen, där dessa finns angivna; främst är min artikel baserad på Mons Krabbes genomgång. Hårdsmälta sanningar, som om det omvända faktiskt gällde med god rätt borde få vita i USA att stanna upp och reflektera, såsom nu sker världen över. Kanske för en och annan även att ge svarta ett erkännande som visar att man inte vill vara del av sådana övergrepp, att man tar avstånd från sina vita rasfränder. Om det nu var så alltså.

Men nu råkar det vara exakt tvärtom – det är långt fler svarta som begår övergrepp mot vita. Det ovan sagda bör av detta skäl vara en tankeställare för svarta, just som Alexander Bard påpekar i sina tweets. Det finns god anledning för svarta att ta avstånd från de våldsamheter och mord som deras rasfränder utför i så stor övertalighet. Det finns god anledning att göra avbön och ställa sig på knä om man vill visa att man förstått att detta är fel.

Samtidigt som det finns absolut noll anledning för vita att göra detsamma inför svarta. Det finns en god anledning att istället sluta upp att visa den typen av defaitistiskt, oikofobiskt, och rent av suicidalt beteende, eftersom det bara uppmuntrar till mer av samma. Det är så här mobbare får blodad tand, när offren visar att man inte gör motstånd. När offren istället säger ifrån så minskar risken för fler övergrepp.

White Lives Matters – hur många svarta vill ställa sig på knä för oss?

Vita som känner kollektiv skuld och anser att arvssynden för orättvisor begångna av sina förfäder mot andras förfäder har oftast inget begrepp alls om vilka orättvisor som begicks på den afrikanska kontinenten innan den vite mannen kom dit, av svarta mot andra svarta, men också av araber mot dessa svarta. Lika lite vill man höra talas om att sådana övergrepp pågår än idag. Inklusive slavhandel.

Man är också ovillig att reflektera över vilket ursprung den del av mänskligheten har som faktiskt lyckats lyfta inte bara sina egna folk utan även många andras över sådan tyranni, förtryck och elände. Nämligen den vita rasen, specifikt då främst med ursprung från nordvästra Europa och sedermera USA. Välstånd, demokrati och respekt för mänskliga rättigheter. Samt inte minst yttrandefrihet. Allt detta som gör det möjligt för BLM och vänstersympatiserande vit medelklass att kritisera just det samhälle som dessa vita (män) skapat. Och då kommer vi till del II.

II. Yttrandefriheten – den som säger sanningar ska inte sparkas

Alexander Bard har kritiserat BLM i ett par tweets. Hans påståenden är korta, som alla tweets och kan därför alltid missförstås och kritiseras för sådant som man uppfattar att han säger, utan att det nödvändigtvis är på det sättet, eller för att det skulle vara hans avsikt. Begränsar man sig till vad han faktiskt skriver finns det ingenting som är osant, det är snärtigt formulerade åsikter som rimmar väl med fakta om hur svarta amerikaner i genomsnitt lever sina liv.

Hjälp till självhjälp kan vara det bästa råd svarta har fått på länge.

Bard kan mycket väl tolkas så, som jag tror, att han vill att svarta amerikaner börjar arbeta med sina egna problem istället för att skylla på andra. Han tror helt enkelt att detta också är det bästa sättet för svarta att hjälpa sig själva. Det är en besk medicin och givetvis rakt emot vänsterideologin. Men det är inte rasism. Det är ett uttalande som tvärtom rimmar väl med den verklighet vi ser.

Exemplen Bard tar upp visar hur hur vår samtid krymper yttrandefriheten inom alla sektorer.

Om Alexander Bard hade varit en politisk kommentator i Rapport eller Aktuellt, så hade man kunnat invända att han ska ta en neutral position och endast framföra objektiva sanningar. Det uttalande som han gör innehåller förslag på lösningar, han drar slutsatser. Det skulle kunna anses bryta mot en policy. Poäng 1: Det är så här våra skattebetalda mediamänniskor gör precis hela tiden – fast då med vänsterpolitiska förtecken. Det gör det möjligt för oss att på objektiva grunder sparka dem allihop när den dagen kommer. Poäng 2: Bard är inte politisk kommentator. Han är jurymedlem i ett underhållningsprogram. Och hans arbetsgivare är inte staten (formellt), utan privata TV4.

Systemmedia: avsiktligt missvisande citat och med noll stöd för yttrandefriheten

När Bard sparkas är det ingen systemmedia som försvarar honom. Man är istället måna om att inte ens citera honom rätt (t ex SvD), utan bryter ut meningar så att de framstår som så potentiellt upprörande som det är möjligt. Att TV4 väljer att låta 30.000 namnunderskrifter från AFA, vänsterpartiet, miljöpartiet, SAP:s vänsterflygel och kvinnoförbund bestämma över vilka som ska få vara med i Let’s Dance är katastrof för det svenska öppna samhället. För den delen även säkert mängder med missledda politiskt korrekta även inom borgerligheten, främst ungdomar, som uppfattar detta som ‘coolt’. Detta sker därför att media inte utför en kritisk rapportering. Ingen vågar säga de sanningar som Bard för fram, och som jag ovan refererade till. Då hade betydligt färre ställt upp på att stötta en svart intresseorganisation, med ett i grunden rasistiskt budskap som handlar om de vitas underkastelse.

Inte för att jag bryr mig ett skit om juryns komposition eller om TV4 eller om underhållningsprogram på TV överhuvudtaget. Utan för att detta är ett sätt att i praktiken se till att ta brödfödan från alla som inte har rätt åsikter. Att svälta ihjäl dem. Bard kommer klara sig utmärkt med hjälp av andra i sitt nätverk, men det är förstås ändå ett avbräck för honom. Andra är inte i samma fördelaktiga position. Deras avsked från tjänsten som lärare eller polis kommer inte uppmärksammas. Än mindre deras avslag på jobbansökningar. Deras refuserade debattinlägg, noveller eller romaner kommer ingen höra talas om. Samtidigt som deras meriter och allmänna förmåga gör dem formellt friska och arbetsföra, varför de inte heller har rätt till samhällets stöd, när de har ratats.

TV4 har velat göra så här ända sedan DN:s chefred Wolodarski gick ut med sin bannbulla, då efter att Bard haft fräckheten att ställa upp i öppen debatt med AfS. Nu kom tillfället. Sveriges yttrandefrihet är därmed begränsad till att gälla dem som sätter rätt åsiktsbeteckning på sig själva. Den är m a o ett innehållslöst skämt.

Magnus Stenlund Sunt Förnuft
Swish 070-763 97 02 Bg 591-5640

Publicerad Lämna en kommentar

S i Malmö stjäl alla andra svenskars pengar.

Nästan tre gånger högre bidragsutbetalningar per hushåll. Malmö är alltid värst, och vill bara bli värre.

3.785:- mot 1351:-. Så mycket mer kostar socialbidragen i Malmö mot Sveriges genomsnitt. Tar vi bort Malmö ur genomsnittet så har vi nästan exakt tre gånger högre siffror. Visst är vi medvetna om att Malmö har fler invandrare (och därmed fler socialbidragstagare. Men att staden faktiskt betalar ut mer än Stockholm, som är tre gånger större, är inte rimligt alls. Även Stockholm har nämligen höga andelar invandrare och stora problemområden (Järvafältet förstås, men också i Sätra/Skärholmen, Bredäng/Rågsved m fl), sådana som man inte känner till om man bor på Södermalm och arbetar i City. Nu vill Malmö ha en halv miljard till av staten (dvs av alla andra kommuners skattebetalande befolkning) och skyller på Corona. Men socialbidragsbudgeten har skenat, med ständigt nya och ökande underskott, långt innan Corona kom. Benjamin Dousas debattinlägg i SvD är försiktigt och kunde gå ännu längre. Vad Malmö ägnar sig åt är ren stöld av alla andra svenskars pengar.

Demografin och folkbytet

Låt oss göra en kort men välmotiverad utvikning om detta. För de flesta som inte sett eller hört talas om dessa siffror är de chockerande. Ingenting SCB skriker ut, och sedan 2000 har man dessutom ändrat definitionen så att inga med bara en utländsk förälder ingår.

I åldersgruppen 15-44 år svarade män med utländsk bakgrund 2017 för 55,3% i Malmö. I Stockholm för 43,4%. Uppgiften räknar in 50% av alla med bara en utländsk förälder, men inte asylsökande som ännu inte fått godkännande, eller de som befinner sig här illegalt.

Men de är icke desto mindre fakta ändå, som Gunnar Sandelin tagit fram åt Samtiden, se krönika specifikt om det utländska mansöverskottet, baserat främst på Sandelins artikel, och om det pågående folkbytet, där Rebecca Weidmo Uvell bidragit. Och att de nu, 2020, är ännu högre är lika säkert, för från 2002, då mätserien startar så har de ökat varje år med mellan en halv och en procentenhet. Det ser också ungefär likadant ut i samtliga större svenska städer. Värst är det i Södertälje och Botkyrka, med 66% respektive 72% män med invandrarbakgrund i det angivna åldersintervallet. Totalt hade 28% (män och kvinnor i alla åldrar i hela Sverige) sådan bakgrund 2017, och nu är man redan över 30%. Ökningen av andelen beror både på nyinflyttning och på högre nativitet.

Situationen 2017. Nu ca 2%-enheter värre på alla orter.

Nåväl, Malmö har en något värre situation än Stockholm. Men den är banne mig inte orsak till en mer än tredubbel socialbidragsbudget. Det handlar istället om slappa normer, där utbetalning sker på ren slentrian och där polisanmälan för fusk aldrig sker. Samt att man bara ropar på staten (läs andra kommuner) för att få påfyllning när så krävs. Så gör sossar alltid, har alltid gjort och kommer alltid göra, så länge andra har pengar kvar att ta.

Men vad ska de göra sen?

Magnus Stenlund Sunt Förnuft
Swish 070-763 97 02 Bg 591-5640