Publicerad 3 kommentarer

Hur många svarta är beredda att knäböja för Alexander Bard?

I. Sakfrågan – svarta dödar vita långt oftare än tvärtom.

I USA är det 16 gånger högre sannolikhet att en vit mördas av en svart, än tvärtom. Den stora bulken av morden i USA består av svartas mord på andra svarta, trots att svarta bara utgör 13% av den totala befolkningen. Svarta är också gärningsmän i det övervägande antalet av alla rasöverskridande våldsbrott, såväl mot anglosaxiska/germanska ‘vita’ som mot spanskättade ‘hispanics’ – hela 44 gånger vanligare är risken för en vit att utsättas för svartas våld än det omvända. Svarta poliser avlossar sitt vapen 3,3 gånger oftare än sina vita kolleger och de gör det naturligtvis oftast mot svarta, eftersom det är de som oftast begår brott. Nära 5% av alla svarta amerikanska män satt i fängelse 2009, mot bara 0,7% av vita. I den svarta rasgruppen är övertaligheten nio gånger avseende mord gentemot vita (anglosaxer+hispanics); ett USA med enbart svarta skulle vara ett av jordens farligaste länder att leva i, ett USA med endast vita anglosaxer skulle inte ha högre mordtal än västeuropeiskt genomsnitt.

Allt detta är fakta sammanställda främst från amerikanska justitiedepartementet och FBI, jag har gjort en krönika på det nyligen, där dessa finns angivna; främst är min artikel baserad på Mons Krabbes genomgång. Hårdsmälta sanningar, som om det omvända faktiskt gällde med god rätt borde få vita i USA att stanna upp och reflektera, såsom nu sker världen över. Kanske för en och annan även att ge svarta ett erkännande som visar att man inte vill vara del av sådana övergrepp, att man tar avstånd från sina vita rasfränder. Om det nu var så alltså.

Men nu råkar det vara exakt tvärtom – det är långt fler svarta som begår övergrepp mot vita. Det ovan sagda bör av detta skäl vara en tankeställare för svarta, just som Alexander Bard påpekar i sina tweets. Det finns god anledning för svarta att ta avstånd från de våldsamheter och mord som deras rasfränder utför i så stor övertalighet. Det finns god anledning att göra avbön och ställa sig på knä om man vill visa att man förstått att detta är fel.

Samtidigt som det finns absolut noll anledning för vita att göra detsamma inför svarta. Det finns en god anledning att istället sluta upp att visa den typen av defaitistiskt, oikofobiskt, och rent av suicidalt beteende, eftersom det bara uppmuntrar till mer av samma. Det är så här mobbare får blodad tand, när offren visar att man inte gör motstånd. När offren istället säger ifrån så minskar risken för fler övergrepp.

White Lives Matters – hur många svarta vill ställa sig på knä för oss?

Vita som känner kollektiv skuld och anser att arvssynden för orättvisor begångna av sina förfäder mot andras förfäder har oftast inget begrepp alls om vilka orättvisor som begicks på den afrikanska kontinenten innan den vite mannen kom dit, av svarta mot andra svarta, men också av araber mot dessa svarta. Lika lite vill man höra talas om att sådana övergrepp pågår än idag. Inklusive slavhandel.

Man är också ovillig att reflektera över vilket ursprung den del av mänskligheten har som faktiskt lyckats lyfta inte bara sina egna folk utan även många andras över sådan tyranni, förtryck och elände. Nämligen den vita rasen, specifikt då främst med ursprung från nordvästra Europa och sedermera USA. Välstånd, demokrati och respekt för mänskliga rättigheter. Samt inte minst yttrandefrihet. Allt detta som gör det möjligt för BLM och vänstersympatiserande vit medelklass att kritisera just det samhälle som dessa vita (män) skapat. Och då kommer vi till del II.

II. Yttrandefriheten – den som säger sanningar ska inte sparkas

Alexander Bard har kritiserat BLM i ett par tweets. Hans påståenden är korta, som alla tweets och kan därför alltid missförstås och kritiseras för sådant som man uppfattar att han säger, utan att det nödvändigtvis är på det sättet, eller för att det skulle vara hans avsikt. Begränsar man sig till vad han faktiskt skriver finns det ingenting som är osant, det är snärtigt formulerade åsikter som rimmar väl med fakta om hur svarta amerikaner i genomsnitt lever sina liv.

Hjälp till självhjälp kan vara det bästa råd svarta har fått på länge.

Bard kan mycket väl tolkas så, som jag tror, att han vill att svarta amerikaner börjar arbeta med sina egna problem istället för att skylla på andra. Han tror helt enkelt att detta också är det bästa sättet för svarta att hjälpa sig själva. Det är en besk medicin och givetvis rakt emot vänsterideologin. Men det är inte rasism. Det är ett uttalande som tvärtom rimmar väl med den verklighet vi ser.

Exemplen Bard tar upp visar hur hur vår samtid krymper yttrandefriheten inom alla sektorer.

Om Alexander Bard hade varit en politisk kommentator i Rapport eller Aktuellt, så hade man kunnat invända att han ska ta en neutral position och endast framföra objektiva sanningar. Det uttalande som han gör innehåller förslag på lösningar, han drar slutsatser. Det skulle kunna anses bryta mot en policy. Poäng 1: Det är så här våra skattebetalda mediamänniskor gör precis hela tiden – fast då med vänsterpolitiska förtecken. Det gör det möjligt för oss att på objektiva grunder sparka dem allihop när den dagen kommer. Poäng 2: Bard är inte politisk kommentator. Han är jurymedlem i ett underhållningsprogram. Och hans arbetsgivare är inte staten (formellt), utan privata TV4.

Systemmedia: avsiktligt missvisande citat och med noll stöd för yttrandefriheten

När Bard sparkas är det ingen systemmedia som försvarar honom. Man är istället måna om att inte ens citera honom rätt (t ex SvD), utan bryter ut meningar så att de framstår som så potentiellt upprörande som det är möjligt. Att TV4 väljer att låta 30.000 namnunderskrifter från AFA, vänsterpartiet, miljöpartiet, SAP:s vänsterflygel och kvinnoförbund bestämma över vilka som ska få vara med i Let’s Dance är katastrof för det svenska öppna samhället. För den delen även säkert mängder med missledda politiskt korrekta även inom borgerligheten, främst ungdomar, som uppfattar detta som ‘coolt’. Detta sker därför att media inte utför en kritisk rapportering. Ingen vågar säga de sanningar som Bard för fram, och som jag ovan refererade till. Då hade betydligt färre ställt upp på att stötta en svart intresseorganisation, med ett i grunden rasistiskt budskap som handlar om de vitas underkastelse.

Inte för att jag bryr mig ett skit om juryns komposition eller om TV4 eller om underhållningsprogram på TV överhuvudtaget. Utan för att detta är ett sätt att i praktiken se till att ta brödfödan från alla som inte har rätt åsikter. Att svälta ihjäl dem. Bard kommer klara sig utmärkt med hjälp av andra i sitt nätverk, men det är förstås ändå ett avbräck för honom. Andra är inte i samma fördelaktiga position. Deras avsked från tjänsten som lärare eller polis kommer inte uppmärksammas. Än mindre deras avslag på jobbansökningar. Deras refuserade debattinlägg, noveller eller romaner kommer ingen höra talas om. Samtidigt som deras meriter och allmänna förmåga gör dem formellt friska och arbetsföra, varför de inte heller har rätt till samhällets stöd, när de har ratats.

TV4 har velat göra så här ända sedan DN:s chefred Wolodarski gick ut med sin bannbulla, då efter att Bard haft fräckheten att ställa upp i öppen debatt med AfS. Nu kom tillfället. Sveriges yttrandefrihet är därmed begränsad till att gälla dem som sätter rätt åsiktsbeteckning på sig själva. Den är m a o ett innehållslöst skämt.

Magnus Stenlund Sunt Förnuft
Swish 070-763 97 02 Bg 591-5640

Publicerad Lämna en kommentar

S i Malmö stjäl alla andra svenskars pengar.

Nästan tre gånger högre bidragsutbetalningar per hushåll. Malmö är alltid värst, och vill bara bli värre.

3.785:- mot 1351:-. Så mycket mer kostar socialbidragen i Malmö mot Sveriges genomsnitt. Tar vi bort Malmö ur genomsnittet så har vi nästan exakt tre gånger högre siffror. Visst är vi medvetna om att Malmö har fler invandrare (och därmed fler socialbidragstagare. Men att staden faktiskt betalar ut mer än Stockholm, som är tre gånger större, är inte rimligt alls. Även Stockholm har nämligen höga andelar invandrare och stora problemområden (Järvafältet förstås, men också i Sätra/Skärholmen, Bredäng/Rågsved m fl), sådana som man inte känner till om man bor på Södermalm och arbetar i City. Nu vill Malmö ha en halv miljard till av staten (dvs av alla andra kommuners skattebetalande befolkning) och skyller på Corona. Men socialbidragsbudgeten har skenat, med ständigt nya och ökande underskott, långt innan Corona kom. Benjamin Dousas debattinlägg i SvD är försiktigt och kunde gå ännu längre. Vad Malmö ägnar sig åt är ren stöld av alla andra svenskars pengar.

Demografin och folkbytet

Låt oss göra en kort men välmotiverad utvikning om detta. För de flesta som inte sett eller hört talas om dessa siffror är de chockerande. Ingenting SCB skriker ut, och sedan 2000 har man dessutom ändrat definitionen så att inga med bara en utländsk förälder ingår.

I åldersgruppen 15-44 år svarade män med utländsk bakgrund 2017 för 55,3% i Malmö. I Stockholm för 43,4%. Uppgiften räknar in 50% av alla med bara en utländsk förälder, men inte asylsökande som ännu inte fått godkännande, eller de som befinner sig här illegalt.

Men de är icke desto mindre fakta ändå, som Gunnar Sandelin tagit fram åt Samtiden, se krönika specifikt om det utländska mansöverskottet, baserat främst på Sandelins artikel, och om det pågående folkbytet, där Rebecca Weidmo Uvell bidragit. Och att de nu, 2020, är ännu högre är lika säkert, för från 2002, då mätserien startar så har de ökat varje år med mellan en halv och en procentenhet. Det ser också ungefär likadant ut i samtliga större svenska städer. Värst är det i Södertälje och Botkyrka, med 66% respektive 72% män med invandrarbakgrund i det angivna åldersintervallet. Totalt hade 28% (män och kvinnor i alla åldrar i hela Sverige) sådan bakgrund 2017, och nu är man redan över 30%. Ökningen av andelen beror både på nyinflyttning och på högre nativitet.

Situationen 2017. Nu ca 2%-enheter värre på alla orter.

Nåväl, Malmö har en något värre situation än Stockholm. Men den är banne mig inte orsak till en mer än tredubbel socialbidragsbudget. Det handlar istället om slappa normer, där utbetalning sker på ren slentrian och där polisanmälan för fusk aldrig sker. Samt att man bara ropar på staten (läs andra kommuner) för att få påfyllning när så krävs. Så gör sossar alltid, har alltid gjort och kommer alltid göra, så länge andra har pengar kvar att ta.

Men vad ska de göra sen?

Magnus Stenlund Sunt Förnuft
Swish 070-763 97 02 Bg 591-5640

Publicerad 15 kommentarer

Börsens märkliga rekyler. Medvetna ‘shakedowns’ av småspararnas slantar.

Det mest (enda)insiktsfulla i Wendels artikel är läsarkommentarerna.

Nu går börserna ner igen. Sju procent ned både här hemma och på New Yorkbörsen efter en svag vecka och hela juniuppgången är borta. Vadan detta? Var inte allt helt enkelt toppentoppen nyss? Jo, man har plötsligt bestämt sig för att bli väldigt oroliga för en andra våg av Corona. Samtidigt skriver DI om alla ‘positiva saker’ med denna nya nedgång; att man skulle ha börjat övergå till en mer nykter betraktelse av konsekvenserna av en ‘mer normal’ konjunkturnedgång, sådär 3-4%. Det är nästan komiskt att läsa hur man famlar efter rationella orsaker till börsens upp- och nedgångar, när det så uppenbart inte alls handlar om rationalitet. För hur ska vi kunna vara rationella i en irrationell ekonomi?

Börshandlarnas goda tips: köp mer risk!

Enligt Swedbanks aktiechef Fredrik Warg, så har konjunkturen redan vänt och därför är det logiskt att man nu måste börja köpa fastighetsaktier, enligt honom kommer ränteuppgången för dessa vara liten, värdefallen är bevisat små eller inga, att döma av affärer gjorda under våren (ja, det är SBB han tänker på) och långa hyreskontrakt kommer bli en ‘krockkudde’ som stoppar avkontoriseringen och nya beteendemönster. Martin Guru, förlåt Guri, på Kepler Cheuvreux, är lika optimistisk, Corona bleknar snart i minne, nya mer positiva makrodata är på väg in som får alla att blicka bortanför 2020, en rörelse i marknaden mot att ta alltmer risk går inte att stoppa; tvärtom är de ‘säkra’ bolagen nu övervärderade och ska bytas ut mot de mer ‘oälskade’ aktierna. Läs: bygg- och fastighetssektorn. Helt enkelt för att de är lågt värderade, fortfarande 20% lägre än vid årsskiftet.

‘Proffsen’ säljer sig själva för att få med spararna i nya riskabla rekyler. Genom att gå all-in så kan de starta självgående rörelser som även pessimisterna tvingas att följa med i.

I. Den irrationella marknaden

I en insiktsfull läsarkommentar får vi en förklaring till varför Warg och Guru, förlåt Guri, kan ha rätt, fastän de har så bedrövligt självklart fel: när en mycket stark uppåtgående rörelse fortsätter tillräckligt länge, så har ingen på marknaden råd att hålla emot. Inte heller de som anser den vara uppåt väggarna galen rent fundamentalt. Därmed blir uppgången självdrivande. Då är det alltså inte längre eller främst de glade amatörernas FOMO, Fear Of Missing Out, när det går upp, som förklarar de massiva rörelserna, utan en komplex röra av algoritmer och placeringsbestämmelser i aktiefonder och blandfonder, som kräver att man viktar om för att hänga med index.

Fastigheter – riskerna är reella

När räntan är så låg som nu, så innebär 100 eller 200 punkter en stor förändring relativt situationen man haft. Och när obligationsmarknaden surnat så kommer man bli tvungen att betala mer än så. Hyreskontrakt på den svenska marknaden är sällan långa, det betyder att åtminstone 20% omsätts, avslutas eller omförhandlas varje år. Även långa kontrakt förhandlas om i förtid, när hyresgästen vill dra ner ytorna. Hyresvärdarna är ofta tvungna, för att inte hyresgästen ska gå i konkurs eller flytta. Färre kontorsytor kommer behövas både pga konkurser, ändrade beteendemönster och sämre konjunktur. Färre butiksytor av samma skäl. De affärer som gjordes var med noggrant utvalda fastigheter i portföljer efter köparnas preferenser, cherrypicking; säljarna hade mycket goda skäl att försöka få en hög prisnivå bekräftad. Att börshandlarna flummar bort dessa solklara problem, som aktiechef på en storbank visar total brist på kompetens eller verklighetsförankring. Eller så gör man bara vad man kan för att dupera spararna. Fastighetsbranschen är en krutdurk just nu, tro inget annat.

Självgående kursrörelser driver upp priserna utan ett spår av fundamenta

Och alltihopa har alltså kickstartats av den överlikviditet som centralbankerna försett ‘företagen’ med; pengar som i brist på goda reala investeringar och projekt som ger reda jobb istället är ute och snurrar på de finansiella marknaderna, och som inte hittar någon annanstans att ta vägen, TINA, There Is No Alternative. Gissa om det med sådana negativa motivationsfaktorer som grund, blir en tjurrusning åt andra hållet, när pengarna tar slut. Hålet i botten på kistan har nämligen inte lagats, de strukturella problemen kvarstår och har blivit förvärrade, samtidigt som resurserna att ta hand om problemen har gått åt för att göda en fullkomligt galen frenzy på börsen.

BNP = allt man har råd att hitta på, bra som dåligt, inklusive flyktingimport

DI konstaterar i backspegeln att börsen alltså inte tog hänsyn till de extremt pessimistiska BNP-prognoser som kom under maj. Och som nu ‘av fler och fler påstås ha varit alltför negativa’. Det man inte förklarar för någon är att BNP omfattar alla ekonomiska aktiviteter i ekonomin. T ex utbildningsstöd till invandrare som inte över huvud taget är bildningsbara. Tolkar för att samma invandrare inte vill lära sig språket, advokater åt somliga av dessa invandrare som inte vill anpassa sig efter svensk lag, flyktingbostadsbyggande och hyror för dito, till mer invandrare av samma sort. Liksom förstås sådana bidrag som ges till dessa invandrare för att de ska få råd till mat, kläder och mobiltelefoner. Allt utom svartarbete och knarkförsäljning räknas in. D v s vår BNP kan kortsiktigt höjas av i längden helt improduktiva investeringar, som inte ger något alls efter att den sista bidragskronan lagts och fallit ner i springan.

Vad stödpaketen gått till – att ge en formellt bra BNP-siffra

Verkningsgraden må vara låg, men BNP påverkas ju ändå krona för krona, kanske t o m dubbelt upp.

Vad mer: även sådana bidrag till paket för ‘omställning’, korttidspermitteringars löner och pengar som i slutändan bara bidrar till börshandlarnas löner och bonusar – även dessa pengar räknas som BNP-höjande. Dvs verkningsgraden i de hårda paket marknaderna har tagit emot må vara hur usel som helst; det är ändå ingenting vi kommer få klarhet i förrän senare: för kvartalet som varit så har stödpengarna däremot tjänat sitt syfte alldeles utmärkt och i bästa fall dubbelräknats in i BNP-siffrorna, först som ‘investeringsstöd’ och statlig utgift, sedan som de subventionerade företagens hyresutbetalningar.

Det här är den kanske allra viktigaste effekten av stödpaketen, nämligen att påverka människors förtroende för att åtgärderna faktiskt fungerar. Men det är en ren synvilla som skapats och som ger marknaderna ett ‘fundamentalt’ felaktigt stöd för sin optimism. Nåde den nationalekonom som avslöjar sanningen; det skulle väl kanske t o m kunna ge fängelse för ‘opatriotiskt handlande mot myndighet’, som nyligen under Corona-karantänen klubbad lag stipulerar.

Riksbankens nya prognos: ren S-propaganda

Beställningsarbete från regeringen? Förresten, stryk frågetecknet.

Riksbanken vill nu puffa för att Sverige ska klara sig bättre än andra länder, något som skulle höja prognosen på sikt. Det är en teori som låter som blåkopia av de partistrategidokument som spinndoktorerna (s) på Sveavägen 68 har kokat ihop. Dessa har ju haft god framgång i opinionen bland allmänheten, men att riksbankens analytiker har köpt dem med hull och hår känns absurt. Den rangliga ‘prognosen’ grundar sig 1. på att vi stängt ner mindre, 2. hårdast drabbade sektorer är jämförelsevis små i Sverige, samt 3. låg statsskuld som ger större möjlighet till stöd. Mot detta kan enkelt ställas följande tunga motargument: 1. vår nedstängning ser av allt att döma ut att bli längre än alla andras, 2. Vi har ännu inte nått till den bransch som är större i Sverige än i de flesta andra länder: bygg- och fastighetsbranschen, 3. Den låga statsskulden matschas mer än väl av ett betydligt hårdare belånat näringsliv än annorstädes, här sticker Sverige ut på ett helt unikt sätt.

Överbelånade hushåll – men det svenska näringslivet är värst

Totalt är konsumtionslånen uppe i en kvarts mdr nu, dvs nästan 5% av BNP.

Sanningen är att det finns färre än en handfull länder vars totala belåning är högre (jämfört med BNP) än Sveriges är. Riksbanken är bekymrade över hushållen, vilka också sticker ut, 17% högre belåning vid årsskiftet än amerikanska hushåll t ex (källa Bank of International Settlements, BIS, ‘centralbankernas centralbank’), och med en kraftigt växande andel konsumtionslån, nu uppe i hela 5% av BNP, med de allra sämsta låntagarna, de som nu i stor utsträckning förlorar sina (lågavlönade vikariat/säsongs-) jobb först. Men näringslivet är värst, med en belåning som bara stiger och stiger och som nu är 124% högre än USA:s (källa BIS). Hur kommer det sig att Riksbanken inte bryr sig om det mer? Ja, hur kommer det sig att siffrorna, från BIS, en högst trovärdig källa, inte ens är korrekt refererade i DI? Det här verkar vara nästan lika ‘okänt’ och icke-debatterat i svensk ekonomisk debatt som invandrarbubblan.

Företagsobligationer: bäddar för överbelåning utan kompetent kreditbedömning

Det värsta med näringslivets skuldsättning är att den också till allt större del består av företagsobligationer och -certifikat, som man prackat på ett småspararkollektiv med låg eller ingen kreditvärderingskompetens. Bankerna har samtidigt försämrat sin kreditportfölj, eftersom de tappat sina allra bästa kunders bäst garanterade projektrisker; här kan man nämligen inte konkurrera med priset. I andra änden, där skräpobligationerna tar marknad, vill bankerna inte vara, men har sannolikt pressats dit ändå, eftersom det kostat dem pengar att hålla likviditet med negativ ränta overnight på riksgäldens konto.

Starka krafter ligger bakom friandet av Batljan på mindre än en vecka. Normalt är handläggningstiden över 200 dagar. Om SBB kommer klara krisen eller inte är dock fortfarande en öppen fråga. Se krönika 10/5

Företagsobligationerna är ett segment som vuxit enormt sedan 2008. Totalt uppgår det till 1,3 biljoner kronor, 27% av BNP, och ökningen är därmed 900 mdr sedan den senaste finanskrisen. Hälften är rejtat i den sämsta klassen, BBB, just ovanför skräpobligationerna, och det finns goda skäl att utgå ifrån att företag och emittenter ‘tjatat’ sig till en sådan klassning, trots att man inte borde fått någon rejting alls. Men även de formella skräppapper som inte rejtats alls har ökat till en fjärdedel av marknaden. De saknar allts en extern kreditvärdering, men köps ändå av privata sparare (eller deras förvaltare) med löptider upp till tio år, med säljargumentet att de ger en stabil avkastning (5-7%) och lägre risk än aktier. Det sistnämnda är med Finansinspektionens goda minne, vilket möjliggör placering i alla möjliga portföljer, även de som spararna själva bestämt ska vara ‘låg risk’ i. Problemet är att när krisen slår till så blir dessa papper helt osäljbara – såvida man inte kan hoppas på att Riksgälden bestämmer sig för att köpa även sådana.

Flockpsykologin skapar navelskådande branschtotem som ingen kan röra

I artikeln om den sympatiskt pessimistiske ränteanalytikern Sean George gör SvD, kanske omedvetet en intressant iakttagelse, som något av en självklarhet nämns i förbigående att ränteanalytiker ofta är just pessimister. Det säger sig självt att man knappast måste vara pessimist för att bli just ränteanalytiker, men att det finns en konsensus bland sådana som i median skiljer sig (negativt) från hur aktieanalytiker ser på världen, det är en allmänt känd och accepterad sanning – i alla fall på Svenska Dagbladet och av Sean själv. Implikationen av detta är att ingen inom branschen kan agera på ett sätt som avviker alltför mycket från branschmedianen. Handlarnas tro är ju i sig själva styrande för priserna.

Aktiehandlare är män. Ovanligt optimistiska (och därför riskbenägna) män.

Aktiehandlare är mestadels män. Män är mestadels mer riskvilliga och optimistiska än kvinnor. Aktiehandlande män är det ännu mer och börsproffsen är mest riskvilliga av alla. Man ‘bettar’, satsar och chansar hejvilt. Att man oftare får rätt än inte beror på att ens kolleger gör likadant. Och även aktieanalytikerna är alltså mer optimistiska än sina kolleger, ränteanalytikerna. Även de är flockdjur, och samlar ihop sig när det ser riskfyllt och svårbedömt ut; aldrig är optimister och pessimister inom skrået så överens som just då, trots att det borde vara tvärtom, naturligtvis. Och de tittar i backspegeln. Det kan du själv konstatera om du studerar den grafik som DI tagit fram och som jag återger en del av nedan. Staplarna med de tunna röda trendpilarna överst visar hu börsen verkligen har gått, medan analytikerhopen, oavsett grad av optimism, närmast konstant rört sig åt det motsatta hållet. Det är ett svidande underbetyg åt branschen, men med detta i minne skulle faktiskt kunna utnyttja analytikernas prognoser för att göra exakt tvärtom.

Trendlinjen i analytikernas, de optimistiska såväl som de pessimistiska, syn på börsutvecklingen går på tvärs mot den faktiska. Källa: DI (egen analys).

Och konsensus just nu ser ut att vara att det ska gå upp. Just medan jag skriver detta trumpetar UBS t o m ut att ‘recessionen är över’! I det euforiska gäng som utbrister detta lever man i en bubbla som skapats av de exempellösa vinster som börshandlarna gjort under våren. De miljontals arbetslösa och många konkursade småföretagarna som inte fått del av guldregnet har troligen en annan åsikt. Liksom de sparare som blivit av med sina privata sparpengar, och som snart kommer upptäcka att de av staten sparade pensionspengarna inte heller är intakta. När tillgångsvärdena drar iväg är det nämligen bara delvis möjligt för de breda sparformerna att hålla jämna steg. Och detta är det optimistiska scenariot: nämligen att sittande regeringar och centralbanker världen över lyckas i sin satsning. Om inte, så kommer inte mycket vara värt någonting. Och det är ett scenario som vi måste inse kommer på bordet, om inte nu genast, så inom kort. Det står och balanserar: antingen blir det depression trots att man gått all-in. Eller så blir det en tillgångsinflation som inte liknar något vad vi sett hittills. Det sistnämnda är mycket tänkbart en katalysator för hyperinflation och total brist på förtroende för allt vad våra myndigheter säger och gör. Kaos, med andra ord.

II. Ett alldeles specifikt svenskt problem: invandringsbubblan.

Vi som läser nätmedia är ganska väl informerade om hur det står till i ‘invandringsbranschen’. Det är inte politiskt korrekta medelsvenssons, även om de inbillar sig det. Men hur är det med vassa börsmäklare och pålästa investerare? Inte kan man väl som förmögenhetsrådgivare vara omedveten om hur verkligheten ser ut på denna helt avgörande punkt? Det skulle ju vara oerhört riskfyllt och rent av utgöra försummelse i tjänsten, kan man tycka. Men det är faktiskt just så illa det ligger till. Man har inte tagit till sig den här informationen. Politiskt korrekta investerare är nämligen inte alltid så glada åt att få klart för sig att man gör sådana analyser. Dessutom ligger det långt bort i tiden. Fler kvartal än ett i alla fall.

Nej. Detta är inte diskonterat på börsen. Man har inte ens noterat problemets dignitet. Få börshandlare läser nämligen nätmedia. Tidigare krönika.

En parallell från krisen 1990-93

Många tror att börsen är något av ofelbar. Särskilt civilekonomer, som fått lära sig i skolan att börskurserna är summan av all tillgänglig information. Men en hel bransch kan faktiskt välja att inte ta den till sig. Detta är en ganska fascinerande insikt. Jag anställdes försommaren 1991 på ett fastighetsbolag med aggressiva planer att förvärva fastigheter i Tyskland. När jag tillträdde efter sommaren hade krisen hunnit ikapp och vi fick kämpa för vår överlevnad. Ingen hade förrän då, ett år efter att krisen startade, förstått att den skulle sprida sig till fastighetssektorn. Trots att det är vad stora kriser alltid gör. Fastigheter är nämligen derivat av den ekonomi som bedrivs i dem, och belåningsgrader som anses acceptabla ger en högre multipel av kassaflödet än i någon annan verksamhet. Helt rimligt – för flödena är ju stabila. Utom när krisen slår till ordentligt; då är det här de största kreditförlusterna ofta görs.

Den krisande fastighetsbranschen 1991 började långsamt återhämta sig och 1993 var vändningen tydlig. Men tidningarna vägrade skriva något positivt, man hade bränt sig på fastigheter och skrivit alltför optimistiskt, alltför godtroget en bra bit in på 1991. Media gillar ju också svarta säljande rubriker i dur eller moll, hellre än sans och balans. Men till detta vill jag lägga att kontakten närmast var bruten – fastighetsfolk hade blivit parias. Mitt bolag börsnoterades 1995, till en alldeles för låg kurs – p g a medias ointresse – och vi blev uppköpta kort därefter. Då var krisen över, det visste hela branschen. Men bankerna höll inte med. Det tog åtminstone tre år till innan man på allvar började konkurrera om att få låna ut igen till kommersiella fastigheter. Jag vet, eftersom jag då jobbade på SEB.

Varje bransch har sina käpphästar och utan att följa dem är man inte med i matchen; om din kalkyl ger ett lägre pris så spelar det ingen roll om den är rätt, då blir det ingen affär. Och bankerna drivs av samma logik: alltför stor försiktighet i en högkonjunktur betyder att man inte få låna ut de pengar som bränner hål i fickorna, när all överskottslikviditet ger negativ ränta. Annat ljud i skällan blir det förstås när konjunkturen vänder – men det är då det.

På savannen funkar det.

Hur kommer sig detta? Är det rationellt? Nej, varken för helheten eller individen. Inte på börsen eller i banken, men kanske på savannen. Den som håller noga koll på ledargnun springer åt rätt håll och riskerar inte att skiljas från flocken. I experiment med apor har man visat hur nya upptäckter, beteenden och smarta sätt att komma åt föda imiteras av andra apor och blir till kollektiv kunskap – men bara om ‘uppfinnaren’ har hög status. De utstötta och lågrankade bryr sig ingen om vad de hittar på. Även vi är flockdjur och bara denna primitiva reptilhjärnefuktion kan på ett rimligt vis förklara varför information som i en bransch igenkänns som självklar logik och evidensbaserad fundamenta, medan man i en annan är helt resistent emot den. Det är flockinstinkten som hindrar informationen från att nå fram. Den faller platt på hälleberget, eftersom man redan har sin uppfattning klar inom gruppen. Vi klarar inte att bryta flockens konsensus så länge vi är i den, men byter vi bransch är vi snabbt förmögna att ändra åsikt – till vad som anses vara comme-il-faut i den branschen.

Räkna med att börsen känner till den officiella versionen, som bäst. Men bryr sig föga.

Därför är det heller ingen som förutser indirekta effekter av invandringen, bara de direkta bryr man sig om. D v s krav på mer investeringar i bostäder, mer efterfrågan på skola, vård, omsorg, tolkar, rättshjälp. Liksom på mat, kläder, narkotika och vapen (allt utom de två sistnämnda kategorierna höjer vår BNP – tillfälligt). Respektive bransch, börsnoterad eller inte, legal eller inte, ser affärsmöjligheterna och kulorna rinner ju in, därför har invandringsbranschen varit ett svenskt eldorado. Notan är man ointresserad av, den är inte med i ekvationen, troligen räknar man med att någon annan, såsom hittills skett, kommer få plocka upp den, utan konsekvenser alls för sig själv.

invandrarna ökar med över 100.000 varje år. Vi har sedan 2014 fått ett nytt Uppsala, Västerås, Eskilstuna, Örebro, Jönköping, Linköping och Norrköping. Utslaget på befolkningen som helhet talar vi om att 1 av 3 har utländsk bakgrund (givet att varannan med en utländsk förälder räknas dit). I segmentet män mellan 15-44 år så utgör man över 40% av invånarantalet i snart sagt alla våra större städer. Det här är inte bra av flera skäl, inte minst att de för oss oerhört viktiga svenska värderingarna är på väg att spädas ut, urholkas, missförstås och snart upplösas helt. Men det ska vi just nu lämna därhän, för att istället tala om den mer omedelbara ekonomiska effekten.

2000-talets invandring är inte ett stort problem, utan ett olösligt sådant.

I de grupper som kommit hit på 90-talet kan man nu mäta hur de bidragit över en livstid. För medianen är inte resultatet särskilt dystert. Det är fullkomligt katastrofalt. Bara en på tio har en minimiutkomst under sina första sex år i landet, och bara tre av tio får det i genomsnitt, under de följande åren. Sen går man i pension. (Källa HFI, se krönika 19-12-04). Det värsta av allt med detta är att 2010-talets invandrare kommer ha det ännu svårare att komma in på arbetsmarknaden. Inte minst för att även viljan saknas bland många, inte minst de som hamnar i de nu väl utvecklade parallellsamhällen, som fortfarande bara var i sin linda på 90-talet. Som jag sedan tar upp i en krönika 15/5 där Entreprenörskapsforum bekräftar siffrorna (första MSM-artikel– i SvD – drunknade i Coronarapporteringen), så ingår de ‘snällanställda på kommunerna i den lilla minoriteten som faktiskt har fått ett minimilönebetalt arbete. Dessa kommer en framtida lågkonjunktur obönhörligen inte ha råd med.

Vi behöver en utvandringspolitik. Och den blir dyr.

Vad annan forskning samtidigt visar är att Sverige har misslyckats så kapitalt med integrationen (assimilering försöker man sig inte ens på) att andra generationen inte förefaller lyckas bättre än den första. Detta kan vi se bl a på en (ännu större) överrepresentation i brottslighet på den enorma ökningen av antalet särskoleelever och på de enorma och allt större kullar med analfabeter och icke-godkända som lämnar grundskolan varje år. Vi behöver inte en ny invandringspolitik utan en utvandringspolitik. Nu. Och även med en sådan, så inser ju alla att detta kommer vara ett svårt problem att lösa, både finansiellt och socialt. Hur kan vi inbilla oss att det inte ska få enorma konsekvenser också på ekonomin?

Aktiemarknaden diskonterar inga katastrofer – någonsin – förrän de väl inträffar

Man vill gärna tro att de är invigda i liknande med konspirationsteoretikernas avancerade komplotter, och att de glada kursuppgångarna på börsen är väl förankrade i visdomar som går ut på att det för börsföretagen på det stora hela bara gynnas av inflödet av outbildad arbetskraft, som sänker minimilöner och som på något vis kan dra nytta av den sönderfallande rättsstaten. Men det är, vill jag sätta ned foten och hävda, grundlösa överskattningar av deras kompetens och framsynthet. Börsmäklare har aldrig någonsin diskonterat katastrofer, trots att vi vet att sådana inträffar med mer eller mindre jämna mellanrum. Även sådana som vi nästan kan vara helt säkra på, som pandemier och utbudschocker, så kommer de alltid som en total överraskning för aktiehandeln och det är först när de inträffar som de får genomslag.

Analytikerna silar mygg och sväljer kameler

De framtida kassaflöden som analytikerna använder i sina kalkyler är oerhört avancerade på mikronivån, men det är ingen som justerar sina inflationsantaganden efter det första året eller två. Inte heller gör man prognoser som räknar med några mer betydande ränteförändringar. Man kan hävda att det är rimligt eftersom ingen vet säkert när sådana inträffar. Ändå vet vi ju med säkerhet att det faktiskt kommer hända, förr eller senare, eftersom räntan ligger på noll och eftersom det går emot all nationalekonomisk teoretisk rimlighet: ‘New monetary theory’ är ett löjligt påhitt av dessa skygglappsförsedda, som hellre vill tro att vi kommit in i ett nytt aldrig tidigare prövat normaltillstånd. Nytt, kanske, men inget är normalt med det – vi kommer få se konsekvenser, som blir värre ju längre de dröjer. Och den kanske viktigaste orsaken att man inte lägger sig på 3% inflation och 6% ränta i kalkylen bortom de fem första åren, är att då skulle 1. man bli betraktad som galen och 2. nästan inga privatpersoner eller företag skulle klara av att betala. Än mindre kommuner.

När riskerna ökar och framtidsscenarion spretar, så borde analytikernas prognoser göra det också, kan man tycka. Istället går de samman, rädda för att sticka ut och få mer fel än alla andra. Källa: DI.

Nationalekonomerna slipper på samma sätt ansvar genom att gömma sig i flocken. Man är försiktiga och vill inte sticka ut för mycket. Man har ofta någorlunda rätt, men också ibland väldigt fel – alla på samma gång. Konjunkturanalytikerna har förstås heller aldrig försökt att räkna ut vad invandringen innebär för BNP-utvecklingen. Hur ska då börsen kunna göra det?

Men Sverige har ju en låg statsskuld, väl? Ser det inte bra ut då?

Japan utgör en särling, med extremt hög statlig belåning ända sedan 80-talet. Detta har utan tvekan varit en stor hämsko i landets utveckling och dragit ner BNP-tillväxten. Men man kan även vända på det: få andra länder skulle kunnat överleva överhuvudtaget med Japans statsskuld. Källa: BIS

Sveriges officiella statsskuld var 23% vid årsskiftet. Eftersom det kommunala självstyret är avskaffat i praktiken och alla formellt kommunala skatter slussas direkt till staten, för att sedan pytsas ut enligt regeringens godtycke, så är det självklart att de snabbt ökande kommunskulderna ska läggas till denna summa i Sverige – vilket inte är lika självklart i andra länder, särskilt inte federala delstatsekonomier som USA.

Men faktum är att inte heller när vi gör det, så når vi upp så mycket högre. Totalt för hela den offentliga sektorn så uppgick skulden till 35% vid årsskiftet och förväntas ha ökat som andel av BNP till kanske 42% efter ‘paketen’. Med det är vi fortfarande nästan bäst i klassen, och jämfört med både Italien och USA, som ligger en bra bit över 100% nu, så kan man tycka att det är löjligt att oroa sig. Sverige har en låg offentlig skuld. Och när man jämför med ‘värstingen’ Japan, så kan det tyckas som om allt måste vara frid och fröjd. Men så är det inte. Vad har vi glömt?

Skattetrycket – medan andra länder kan höja det så ligger vi på max

Skattetrycket kommer aldrig gå att höja till nivåerna kring 1980. Det vet (s)tatsmakterna. Löfvens ministär ligger så nära max den kan. Med drygt 10% över OECD-snitt 13% över Japan och nära 20% över USA, så är det uppenbart att de flesta länder har en buffert som vi saknar. Skulle USA höja skatterna med 10% enheter av BNP så är, med en kamrers sätt att räkna, deras statsskuld hanterbar nere på 60% efter fem år. Men hur ska vi själva göra, om staten ska garantera både näringsliv och hushåll? (Källa: ekonomifakta)
Bortsett från särfallet Japan så har Sverige en extremt hög total belåning (siffran exkluderar finansiella företag). Och till skillnad från andra industriländer så sticker vi ut genom att vi har ökat belåningen betydligt mer än genomsnittet, även efter 2008. Källa: BIS

Förutom att Japan är en extremt väloljad maskin i så gott som alla andra avseenden, så är jämförelsen för snäv även när vi jämför med andra länder. Dels har vi glömt i jämförelsen är dock att skattetrycket i Sverige inte kan höjas mer än marginellt, medan t ex britternas är tio procent enheter lägre och amerikanernas hela tjugo. De höga skatterna gör oss extremt konjunkturkänsliga. Staten kan inte kompensera sig för inkomstbortfall eller nya löpande utgifter med ökad skatt. I ett läge då BNP – som nu – sjunker måste man därför låna, eller minska utgifterna.

Dels har Sverige en total belåning, som är bland de högsta i världen sett i förhållande till BNP. D v s vi har också en ännu mer skev belåning, givet den låga statsskulden, som ligger högre än andra länders på den privata sektorn, hushåll, men än mer näringslivet. Är det här bra eller dåligt? Utan större tvivel: dåligt. Jämfört med länder som har lika stor belåning totalt, så har vi ju ett näringsliv som är mindre konkurrenskraftigt. Vi har också högre räntor, eftersom skulderna är fördelade på sämre kredittagare. Totalt sett har vi inte bara avsevärt större räntekostnader därmed, utan även en betydligt högre känslighet för räntesvängningar. Japan och USA har valt att ta upplåningen på staten, Sverige på individ och företag. Man kan fundera på om detta inte är en mycket medveten strategi från vår (regeringens/SAP:s) sida, eftersom den också rimmar med den sedan decennier gällande doktrinen, som går ut på att göra svensken så beroende av staten att han inte har någon annan att vända sig till när kris och problem hotar.

Och slutligen har Sverige har alltså en invandrarryggsäck att bära på, som redan före Corona började bli för tung. Denna ryggsäck har också pumpat upp vår BNP tillfälligt på ett sätt som är långsiktigt missvisande. Alla våra nyckeltal där BNP är i nämnaren ger för bra siffror. Det gäller naturligtvis även skuldsituationen, eftersom skulderna är kvar och ska betalas när kalaset är slut, vilket tyvärr inte alls är fallet med invandrarprojektets påstådda långsiktiga lönsamhet. Det utgör istället en framtida bottendragg, som bara blir tyngre och tyngre.

III. Börsen kommer aldrig få flockimmunitet

Varför går börsen bara upp, upp, upp när allt annat går ner, ner, ner? Därför att börsen är ett flockdjur. Artificiell Intelligens har inte ändrat på det, inte gjort börshandeln ‘smartare’ – bara snabbare.

Att säga att börsen inte ‘borde’ gå upp (eller ned) är som att säga att solen inte heller borde göra det – men det är vad börsen och solen gör. Och oftast är det lika svårt för oss att förstå börsens rörelser som för stenåldersmänniskan att förstå solens.

AI förstärker alla kortsiktiga trender och rekyler – ökar irrationaliteten.

Börsen är summan av ett flockbeteende. Och den som tror att AI gör den smartare tänker inte tillräckligt långt. Algoritmerna använder sig av tidigare kursrörelser och annan big data, och måste ta särskild hänsyn till just hur ‘Average Joe’ beter sig och tänker – och att man går i flock. AI vill inte göra tvärtom utan bara göra det lite, lite före alla andra. AI drar nytta av de irrationellas tankar och förstärker dem gärna, om det är till fördel.

Varje rationell själ kan konstatera att börsen, om den var ‘rationell’ i rådande kurs borde diskontera allt ont (och gott) vetande på en gång. Det är vad teorin säger. Men så gör ju inte Average Joe. AI vet att 2020-talets Joe är optimist och vill att börsen ska gå upp. Efter en viss mängd dåliga nyheter är Joe inte upplagd för att lyssna mer. AI ligger då steget före och har redan köpt. När Joe ser hur fallet stannar upp så stärks han i sin uppfattning att börsen nått botten. En rekyl startar. Och det är AI som tjänar mest, för man har köpt i botten.

Optimisterna fortsätter köpa. Långt över vad som är ‘rationellt’. När det vänder beror det bl a på att AI blankar. Det skickar säljsignaler genom hela systemet. Rekylen bryts och det står och tuggar ett tag på en ny nivå, zickzack i en bandbredd där AI tjänar stora pengar åt sina arbetsgivare, de stora investmentbankerna, genom att fortsätta ligga steget före i varje zick och varje zack.

Det är här vi är nu. Nervösa ryck upp och sedan ned. Utan att någon riktigt säkert kan peka på varför. AI har förstås en rationell slutnivå klar för sig, byggd på egen analys, och givetvis på all tänkbar samlad macro- och micro-analys som finns tillgänglig. AI inser förstås att man måste förflytta sig dit till slut.

Men det är dåligt utnyttjande av tillfället om man inte gör vad som går för att dra ut på det roliga så länge som möjligt. Väl nere i botten sjunker omsättningen som en sufflé, och det blir mycket svårare att tjäna pengar när så många förlorat sina pengar och/eller är rädda att förlora ännu mer. Med rekyler och tillsynes irrationella rörelser kan investmentbankerna mjölka sina Joes och se till att skaka ur dem allt som går. Det här är ett riggat spel.

En real prognos gjord i mars, står sig än!

Vad är det som talar för en ny botten, långt under den som nåddes i slutet av mars? Det mesta. Corona har inte bara dödat ekonomin i ett kvartal. Viruset har lagt en död hand över nästan all företagsamhet. Särskilt små och medelstora företag kommer drabbas. Sådana utan stora reserver, som fått mycket måttliga bidrag av staten. Centralbankerna har skapat en enorm lånebubbla och den är felprissatt i alla segment, från överbelånade stater och banker till konkursfärdiga skräpobligationsföretag. Bara individer betalar korrekta – och ofta höga – riskpremier. Här är ingen ‘too big to fail’.

TINE – There Is No Escape

Regeringarna är största långivaren i ett system som med de restriktioner som följt med som villkor för alla nödlån och stödformer i grunden är planekonomiskt. Och alla måste bestämma sig om de vågar tro på fortsatt gratis pengar eller om de vid förfall om ett år måste bita i det sura äpplet ändå. När den blåögde får rätt är det den rationelle som får stryk – och därmed försvinner ännu en grundbult i marknadsekonomins fundament. Samtidigt hotar en allt större protektionism, handfasta tullar, förstatliganden och regleringar. Varför prisas dessa inte in på börsen? Se ovan. Irrationaliteten som AI hjälper till att skapa på börsen gör svängningarna så omöjliga för oss som är gjorda av kolföreningar, att vi helt enkelt helst bara borde ge upp. Problemet är att vi inte kan sätta oss någonstans ifred och bara betrakta galenskaperna. Vi måste satsa våra pengar på någon av två hästar, som ser ut att springa en snitslad bana åt var sitt håll: depression eller hyperinflation/tillgångsinflation. Vi måste också sannolikt byta häst någonstans mitt i loppet, kanske flera gånger än en.

Riggat guldpris passar centralbankerna väl

Sedelpressarna har gått på högvarv och all etablerad ekonomisk teori säger att om man får som man vill, och dessa pengar faktiskt börjar användas, så innebär det hyperinflation. Samtidigt som den kraftiga arbetslösheten, minskad riskvilja, konsumtionsbenägenhet och intresse för att investera talar för det omvända, deflation. Och det sistnämnda är värre, för då kan företagen inte rationalisera tillräckligt; försäljningen krymper hela tiden, för snabbt för att göra vinst. För säkerhets skull ser det faktiskt ut som om storbankerna har riggat guldpriset. Den som köper där måste vara extremt långsiktig för att kunna hoppas på att slå deras betting. Och vem vet; konspirationsteoretikerna gissar att denna riggning är avsiktlig just för att hålla oss kvar på aktiemarknaden. Ingen ska kunna fly. Sett ur centralbankernas vy så skulle detta faktiskt vara en riktigt klok investering, eftersom just guld annars skulle kunna rusa i taket och på så vis locka alla kloka från de riskfyllda aktierna, vilket i sin tur skulle döda börsen. Så vi tvingas alltså välja. Depression eller hyperinflation. Nu eller sen.

Det kan dessutom bli både ock. Mat, och särskilt sådan som ska passera flera gränser och hotas att träffas av exportbegränsningar, kan bli mycket dyrare. Medan kapitalvaror som bilar och hemelektronik pressas nedåt, i en spiral som kräver fortsatta löneanpassningar, när efterfrågan fortsätter att sjunka. När krutröken skingras blir penningvärdeförsämringen tydlig för alla, nog för att tvinga investerarna tillbaka till lottsedlarna, aktierna, eftersom det inte finns några rimliga alternativ.

Men först måste alltså börsen sluta nonchalera det faktum att världen efter Corona inte kommer se likadan ut som innan. Det är en fattigare värld vi då kommer vakna upp i. Visst kan vi belåna oss upp över öronen, men det hjälper ju inte mer än att vi skjuter upp problemen lite till – och förvärrar dem dessutom. Monopolpengarna kommer inte i längden kunna lura oss att tro annat. Men när vi når dit vet bara AI. Summan av alla dumheter i världen. Men lite snabbare.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft
Swish 070-763 97 02
Bg 591-5640

Publicerad 1 kommentar

Ryktet om bokens död är överdrivet, så länge som vi läser om det. I DN.

Enligt en insändare i DN finns det bara två skäl kvar att läsa: viljan att tjäna pengar och viljan att göra sig viktig. Som läsupplevelser är klassikerna plågsamma och egentligen skulle vi kunna lära oss allt vi behöver på YouTube. Hantverket, även som jurist eller civilingenjör, lär man sig genom erfarenheter, titta, se och lyssna på andra. Att äldre kvinnor läser räknas inte, de är snart lika borta som dinosaurierna (och som böckerna de läser) och ljudboken bevisar ju bara tesen: att läsa är snart bara för nostalgiker.

Varför publiceras detta i Sveriges största förlagskoncerns egna tidning?

*

Boken kan inte och får inte dö. Med den dör verkligt läsande och ordförråd, och förmågan att tänka nyanserat, eftersom denna är beroende av de talrika definitioner vi har av olika företeelser – och den precision med vilken författaren sätter dem i rätt sammanhang. En brutalisering av samhället utan böcker är närmast axiomatisk. För mig som yttrandefrihetsvän, är det på sätt och vis mer problematiskt att låta en bokhatare komma till tals än en människohatare. För med bokens goda sidor i elden dör även människans goda sidor. Men åsikten finns förstås – kanske har den en grund? Låt oss diskutera det. Det intressanta med den här insändaren är dock inte vad den säger, utan var den är publicerad.

Är det uttryck för en samhällstrend när Bonniermedias flaggskepp DN gör sig till plattform för en bokhatare? Varför låter den svenska förlagsbranschens dominant, med ca 70% av Sveriges bokutgivning, som inte sker på eget förlag, ge en så opportun tyckare röst? Kan det vara för att det är en sanning? Ett närmast suicidalt behov att påskynda en utveckling som man inte själva längre upplever sig kunna kontrollera? Upplagerasen och lönsamhetskrisen har pågått länge. Kanske lika bra att få det överstökat! En redan förberedd strukturomvandling som tillåter Bonnier att som kapten på den sjunkande skutan hoppa i livbåten utan alltför besvärat lamenterande från kultureliten.

Svensk bokutgivning på förlag, Executive Summary

Kanske är det helt enkelt bara ett sätt att förbättra förhandlingsläget i de etablerade författarrelationer man faktiskt har: ‘fatta läget – vi måste dra ned upplagan/din provision/marknadsföringen!‘ De lyckligt utvalda, trosfränder och politiskt korrekta som man valt att föra fram till ära och berömmelse kan säkert behöva en örfil då och då för att inte tuppkammen ska växa för mycket. De måste fås att inse hur priviligerade de är. Jag kan livligt föreställa mig att verklighetsuppfattningen på de vänstervälgödda är måttligt utvecklad redan från början, med tanke på deras allmänna världssyn. Vänsterlitteraturen har inte bara välvilliga förlag bakom sig. En betydande del av utgivningsrisken försvinner när man får bidrag till utgivningen av Statens kulturråd. För mindre upplagor med sådant stöd tar förlagen nästan ingen risk alls. Kulturrådets smakjury är selekterad så att det aldrig skulle falla den in att ge bidrag till något annat än de politiskt korrekta, men för att säkerställa att dessa pk-skrivare också skriver riktiga pk-alster så finns det en hel floskellåda full med urvalskriterier på vad som ska belönas. Och som om det inte vore nog så är ju de allt fåtaligare recensenterna på MSM-media självklara med vad och vem som går att puffa för, att sätta någon i tv-soffan bredvid Alexandra Pascalidou som inte Robert Aschberg et anhang godkänt är inte att tänka på. Slutligen är givetvis bara författare ur den egna kretsen påtänkta för sådana priser som ger glans i skrivartillvaron och till en inte oväsentlig del finansierar brödfödan både direkt och indirekt via olika kändispåhugg och produktplaceringsmöjligheter.

Utlandsmarknaden – ett moment 22

För icke-politiskt korrekta återstår alltså självutgivning i små upplagor och crowd-finansiering. Det är normalt inte heller möjligt att ge ut boken på utländskt förlag, ens om man bekostar översättningen själv. Eftersom 1. svenska agenter bara ‘kan’ vad svenska förlag ‘kan’ och därför lydigt satsar på samma produkter; 2. utländska agenter aldrig åtar sig att företräda den som inte är publicerad på ‘erkänt’ förlag i sitt hemland och 3. eftersom utländska förlag aldrig publicerar unsolicited MS (icke-agentföreträdda manuskript), så är även den utländska (läs: brittiska/amerikanska) marknaden i praktiken stängd för andra än dem som Bonnier och en liten handfull med övriga ‘erkända’ förlag ansett värda att satsa på. Systemet omöjliggör alltså för någon aktör att ensam gå mot strömmen; risken att misslyckas, ådra sig det övriga etablissemangets spott och spe eller bara isande tystnad är närmast 100%.

Bonnier et al: ser marknaden försvinna i takt med att äldre tanter dör av

Att de som fått ett stort men osynligt ‘G’ stämplat i pannan sedan drabbas av total hybris förvånar därför inte alls. Och om det är något som Bonnier lider av så är det förstås behovet att inte störa eller stöta sig med sin fan club i onödan, det är ju denna man speglar sig i. Men verkligheten rår ingen på. Bonnier är fånge på sin egen triumfvagn. Man tvingas marknadsföra en Liza Marklund, en Camilla Läckberg, en Viveca Sten (se bl a DN 2019 26/9). För att göra vinster som räcker till för att hålla näsan ovanför vattenytan. Pöbeln föds alltså med ren ordavföring och det finns inget alternativ mellan detta och de produkter från den vänsterintellektuella kulturelit förlagscheferna själva frotteras med i sin vardag och vars uppskattning man betalar så generöst för. Varför man väljer att satsa på rent skräp beror dels utan tvekan på en god portion förakt för allmänhetens smak och förutsatta brist på uppskattning av sann kvalitet. Dels på att man bär just de skygglappar som systemet byggt: man är helt enkelt oförmögen att se möjligheter utanför de redan säkra segmenten tantsnusk och ‘lättlästa’ deckare.

Kvalitetsmarknaden finns, men anglosaxer är ratade som förebild

Brittisk och amerikansk litteratur består av mycket skräp, men också en hel del bra böcker. Men det svenska föraktet grundas på det enda skälet att den är anglosaxisk; goda influenser härifrån tycks man vara helt immuna mot. Såsom insikten att det finns ett stort segment läsare bestående av begåvade människor som inte är vänster, ofta samma människor som uppskattar HBO:s tv-sända kvalitetsserier. Transatlantiska kvalitetsbestsellers plockas sällan över hit, och om det ändå sker så av samma måste-skäl som varför man säljer Läckberg och Marklund. Gissningsvis är okunskapen om sådan litteraturs innehåll kompakt bland svenskt förlagsfolk, men läser den helt enkelt inte, man vet redan att ‘det funkar inte i Sverige’. Och politisk sakprosa, sådana som Jordan Peterson – d v s annan än vänsterns – tog man raskt chansen att förbjuda i bokdiskarna efter det fullständigt orelaterade attentatet på Nya Zeeland. Att man samtidigt kallar sig för liberaler är en fräckhet och skam, som gjort att ordet liberal idag har fått lägsta tänkbara status, även bland människor som varit liberaler hela sitt liv.

Eller kan det faktiskt handla om ett medvetet uppdrag att göra högermänniskor, och då särskilt intellektuella och begåvade sådana, så illitterata som möjligt, genom att undanhålla dem läsvärd litteratur? ‘Låt dem ägna sig åt att sköta ekonomin åt oss, bara de inte får för sig något dumt, genom att läsa, istället för att titta på Netflix’. Det låter lite väl konspirationsteoretiskt, men tanken är svår att sudda ut, för det blir ju lätt konsekvensen. Svenska språket är idag svältfött med underhållande och stimulerande läsning, om man inte är vänster alltså. Ryktet om bokens död, om det är sant, emanerar hur som helst med stor säkerhet i vänsterförlagens oförmåga eller ovilja att sälja vad folk vill läsa, just för att folk i allmänhet är långt mer höger, långt mer traditionella och långt mer konservativa än vad pekpinnarna på förlagen vill stå ut med. Och det blir bara värre. Nu refuseras inte bara politiskt kontroversiella – i marxisternas ögon – manus, utan också okontroversiella sådana, om de är skrivna av personer till höger om centerpartiet. Så ser det ut i totalitära stater.

Den svenska antiintellektualismen

Bokbålet är alltså redan här. Men det är inte som i Fahrenheit 451, det är selektivt. Bonniers intresse för sanningen är för övrigt knappast överdrivet stort. Sedan Wolodarski tillträdde så bedriver man agendajournalistik på DN, den missionen har chefredaktören öppet deklarerat. Att man låter en bokbålsentusiast göra sig hörd är säkert också spel för galleriet, ett sätt att paradoxalt kokettera både med lite yttrandefrihet och med chicka Pol pot-ideal, ni vet marxist-leninisterna som klubbade ihjäl alla som råkade bära glasögon (ja det finns en korrelation mellan närseende och hög IQ, men den är inte absolut; sambandet mellan deltagande i lynchmobbar och låg IQ är också starkt). Sådana ideal är högst levande i dagens Sverige och har säkert bidragit till nertystandet, bagatelliserandet av och förståelsen för de nyanländas bristfälliga intellektuella förmågor. Antiintellektualismen i Sverige är kompatibel med sossarnas ständigt upprepade mantra om att alla ska utbildas mer, bara just därför att när ‘alla ska med’ så vet man att nivån aldrig kommer bli särskilt hög. Massproduktion av högskolediplom är långt ifrån en garanti för akademisk bildning och tänkande, snarare det omvända.

Vänstern är alltid ‘motkultur’ – trots att man går systemmedias ärenden

Men den viktigaste förklaringen till att den provocerande insändaren tilläts publicera sina åsikter är nog faktiskt att Bonnier innerst inne helst skulle vilja se en motreaktion. Man slår då så klart ‘underifrån’. Det kan tyckas motsägelsefullt, men kulturvänstern ser nämligen gärna sig själv som oppositionell. Det beror bara delvis på att deras åsikter är långt mer radikala än vad deras respektive partier (S, Mp, V, Fi) står för officiellt och kan driva; det är av födsel och ohejdad vana man kallar sig rebeller, även när man utdelar de mest ofarliga svingar, mot försvarslösa offer. Kulturvänstern ankrar långt ut för att sedan dra mainstreamlasset åt sitt håll. Det har man lyckats bra med, tack vare regimens och medias stöd. Men nöjda är man inte och ständiga nylanseringar av ‘motkultur’ syftar till en fortsättning. Sådana kräver politiska pamfletter, ord – och böcker.

Fahrenheit 451 anno 1953 – inte möjlig 2018

Klassiska och dystopiska SF-thrillern Fahrenheit 451 skrevs av Ray Bradbury 1953 och utgjorde då främst en kritik av McCartyismens utrensningar av kommunister. När den halvsvenske författaren (modern var svensk immigrant och hette Ester Moberg) kommenterade sitt verk 1994 så ansåg han att det vara minst lika aktuellt som då det skrevs. Och att det var politisk korrekthet som nu var hotet. Bradbury dog först 2012, 92 år gammal, och hann därmed se mångdubbla bevis för hur profetisk riktig hans bedömning var, för sedan 1994 har allt blivit långt mycket värre. Jag är därför övertygad om att han skulle ha protesterat mot att man i 2018 års filmatisering valt att – helt politiskt korrekt naturligtvis – göra en färgad man till huvudperson och tillsammans med en ung vit tjej ett hjältepar. Om denna slätstrukna nyversion velat provocera så hade den istället valt att göra chefen svart och etablissemanget till mångfaldskulturens enhetligt korrekta förespråkare.

Citat från engelsk Wikipedia.

Men det hade aldrig gått, det förstår vi allihopa. Vilket visar att vi, särskilt i Sverige, är långt mer illa ute än vad USA var på 50-talet. Kritiken av McCarthyismens utrensningar var högljudd och fick röst överallt. Även om dessa röster ibland tystades och fick lida, så hade de access till långt mer publika kanaler än ren underground. Såsom vår alternativa nätmedia idag bör ses som; hotad och motarbetad från alla håll. Ändå växer denna media snabbare och starkare än MSM. Detta ger hopp – men inte för Bonnier förstås.

Bonniers oro – för förlorade marknadsandelar

Publiceringen av insändaren kanske alltså ändå avspeglar Bonniers uppriktiga oro för bokens död, d v s den Bonnierproducerade bokens, och är kanske inte bara eller ens primärt en fråga om (än mer) försämrad förlagslönsamhet. Troligtvis är man orolig även för att läsarna av de subventionerade vänsteralstren ska ersättas av läsning av nätmediealster (som denna blogg), av de allt fler självutgivningarna och av en försäljning som allt mer sällan sker i boklådorna utan över nätet, d v s Bokus, Adlibris och Amazon. Ryktet om bokens död är alltså överdrivet, åtminstone så länge vi läser om det – i Bonniermedia.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad 3 kommentarer

Rättsstaten är till salu. Den fungerande delen.

SvD:s serie om att tryggheten är till salu i Sverige inleddes med panic rooms för de rika. Säkerhetsbranschen har snart nästan dubbelt så hög omsättning som polisens anslag. Och kommunernas kostnader ökar; i Stockholm har notan tredubblats på fem år. Samtidigt som 80% av allmänheten ända sedan 2007 upplever att brottsligheten konstant ökar. Polisen hinner inte med ens att hantera de allra grövsta brotten, utan måste flytta resurser och fokusera på enskilda geografiska områden för detta. Nu prioriteras bombningar före skjutningar. Våldtäkter läggs sedan länge på hög tills de avskrivs i 19 fall av 20. Dags m a o för att även privatisera brottsutredningarna. Men bara somliga av dem – de där brottsoffren har råd att betala.

Vi vet ju alla att kommuner och företag tvingas anlita vaktbolag för att fullgöra uppgifter som är ålagda polisen. Och som vi betalar för över skattsedeln. Vad många inte vet är att säkerhetsföretagen nu gör hela brottsutredningar. Och att man även börjat rekrytera åklagare. Det här är förstås ett naturligt steg i den process där en illa ledd och, i takt med att erfarna och dugliga resurser slutar eller tvingas bort, alltmer inkompetent organisation, polisen, lämnat ett tomrum att fylla. Ännu en fara är att det är de kunniga och duktiga åklagarna och poliserna som i första hand lockas bort från sina statliga anställningar och uppgifter. I en bransch där domstolsaktivisterna redan tycks ha erövrat lejonparten av alla begärliga stolar.

Överklassen

När en av våra grannar för ett dussintals år sedan byggde ett Panic Room, så var det lite pinsamt tyckte vi på gatan. Så kändes det fortfarande när de sålde huset på ‘Stjärnmäklarna’ i TV och vi var rädda för att bli grannar med rysk maffia. Men idag funderar ‘alla som är något’ på att bygga sig ett eget. Precis som med skola och vård, kan vi förvänta oss att detta påskyndar en utveckling som tredelar det svenska samhället: en överklass, som har råd att betala två gånger för samma service, tillsammans med en ängslig övre medelklass, väl medveten om vad som håller på att hända, som kommer göra allt vad den kan för att hänga med i hasorna. Med tiden så kommer kostnaderna bli så höga att de flesta blir avhängda – vi talar här sannolikt om människor med månadsinkomster på 100.000 eller mer, för att det ska gå att försörja hushållet både efter skatt och utgifter för privat säkerhet, skola och sjukvård som fungerar.

Klart vi måste ha ett Panic Room.

Det duperade folkflertalet

Sedan har vi den stora massan. Huvudsakligen pk-människor som inte fattar någonting förrän det redan är försent, om ens då. Utlämnade åt samhällets bristande resurser får man vara glada om det ens finns någon äldrevård och värdesäkrad pension när det blir dags. Och tryggheten kommer vara helt satt på undantag. I ett land där enbart de kriminella är vapenbärare innebär det sannolikt att även de allra grövsta formerna av brott kommer få passera utan åtgärd. Man kommer inte ens för syns skull låta ärendena vandra genom systemet ända till hovrätt och HD, för att där i vanlig ordning få avslag – detta kommer anses vara alltför dyrt och ineffektivt, byggt på en rundgång i den logik som överrätterna skapat alldeles på egen hand, genom att gripa varje halmstrå för att slippa fälla de grova våldsbrottslingarna.

Underklassen

Slutligen; den importerade underklassen, utan medel och förmåga att försörja sig på annat sätt än de allra enklaste tjänster – och kriminalitet – samt bidrag. Och så dem förstås som lever på marginalen, ofta helt utan bidrag. Dagens 300.000 fattigpensionärer och 40.000 svenska uteliggare, som inte ens härbärgena prioriterar; särskilt förstås om de inte är narkotikamissbrukare, i så fall har de i praktiken, enligt gällande regler i de flesta kommuner, inte ens en sportslig att se fram emot att få en permanent bostad. Trots att dessa dör av i en för staten lönsam takt långt snabbare än genomsnittsmedborgaren, så ökar detta antal rekordsnabbt och när Coronakrisen till slut hinner ikapp ekonomin så kommer dessa parias både bli många, många fler och samtidigt få det ännu mycket sämre.

Dissidenterna

De icke-pk kommer kanske i detta dystra scenario antingen ha flytt landet, sitta i fängelse som dissidenter eller ha tystats helt. Klart är i varje fall att ett outsourcat rättssystem är icke-kompatibelt med en fungerande demokrati. Tillåts den här utvecklingen fortsätta så hamnar vi i något som ingen fritänkande kan acceptera.

Vad är det då som är problemet med privata brottsutredningar?

Brottsutredningar kan bli saboterade av privatdetektiver, innan polisen hinner på plats och säkra bevis och vittnen. Men det är väl inte så troligt att polisen ens dyker upp. Ett större problem är att det kan sätta sig en ny praxis, där rättsväsendet får alldeles för stor respekt för dessa, kanske fd toppoliser. Man tenderar då att lättare glömma att privata utredare inte måste vara objektiva. Och det går redan nu att ana hur man kommer kunna köpa sig förtur, med en väl underbyggd utredning.

Staten driver sitt favoritprojekt – då får allt sådant här basalt stå tillbaka

Det allra sjukaste är förstås att detta ens är på banan utan att någon skriker stopp. Varför?! Hallå! Hur kommer det sig att man med världens högsta skattetryck inte har råd ens med nattväktarstatens uppgifter, yttre och inre ordning? Och varför diskuteras inte detta? Jag tror att de flesta som läser detta vet svaret. Vi har ju drivit ett annat prioriterat projekt, invandringen av människor som inte kan något. Detta har kostat den offentliga sektorn allt större belopp, och nu har det blivit en bubbla av detta. En bubbla som i bakgrunden av Corona kan fortsätta att gödas, och som fortsätter att pumpas upp trots formella gränsrestriktioner – flödet har efter Corona minskat något men är fortfarande stort, låt er inte luras av att man påstår att gränserna är stängda, det gäller inte asylsökande.

En bubbla som spruckit men ändå pumpas in nya bidragstagare i

Det är lite som om fastighetsbranschen på nittiotalet hade kunnat fortsätta köpa fastigheter utomlands samtidigt som hemmamarknaden rasade ihop som ett korthus. Det kunde man förstås inte, men svenska staten kan, för de har riksbanken i ryggen, skattkassan och pensionsfonderna att ta ur, och kan skylla på Corona när de betalar ut ‘krisbidragen’ till kommunerna. Så räkna för all del med att det fortsätter.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad 1 kommentar

P. O. Enquist var en av medlöparna. Det var detta som byggde hans karriär, glöm inte det. För det är så (s)vensk kultur byggt Sverige.

Panegyriken flödar när MSM hyllar författaren P. O. Enquist. I SvD kallar Per Wästberg honom för den främste av levande svenska författare. I DN gör Björn Wiman honom till ‘1900-talets kanske störste svenske diktare’. Vad vet jag. Men jag vet vad det är som de ‘glömmer bort’ att säga.

Obs: Detta är i första hand inget epitaf över P. O. Enquists livsgärning och förtjänster som författare utan en kritisk text om yttrandefrihet, svenskt kulturlivs och medias vänstervridning, samt om socialdemokraternas stora behov av och förmåga att lägga locket på för dem besvärande historik. Och om hur s k kulturpersoner lånar sig för detta ändamål. D v s medlöparna. Sådana som P. O. Enquist.

Enquist var en gång nära att bli chefred på DN, men slogs ut av Arne Ruth. Båda kallade sig vänsterintellektuella, men Enquist politiska ställningstaganden var tydligare. Då, 1982, var han för röd för Bonnier. Det hade han nog inte varit idag, vad det verkar av lovorden, som givetvis inte med ett ord nämner något negativt om den avlidne. Så ska det kanske heller inte vara i en dödsruna. Men vi minns ju hur Ingvar Kamprad behandlades av media efter sin död för två år sedan. Även han hade ett politiskt ‘bagage’, vilket svensk MSM kände sig manade att flika in i dödsrunorna trots att det låg 70 år tillbaka i tiden. Kamprads politiska åsikter hade på intet sätt bidragit till hans framgångar. Enquists diktaturkramande är svårare att avfärda som ungdomliga svärmerier. Och i hans fall var politiken en avgörande framgångsfaktor. I själva verket byggdes hans karriär av ett rent beställningsjobb åt SAP.

Berömde han Pinochet? Och slapp kritik!?

Att DN:s andraval var Enquist ska inte alls ses som att Sverige på något sätt vänt den västerbottniske författaren ryggen. Tvärtom är naturligtvis bara övervägandet att ge honom positionen en tydlig indikation på hur stark hans ställning var i kulturlivet. Och så har det fortsatt att vara. Den enda svenska prispokal Enquist saknar i sin bokhylla är väl Nobels. Hur är detta möjligt? Givet att det står så här om honom i Wikipedia:

“1975 berömde han den chilenska fascistjuntans organiserande av en dödspatrull, den så kallade Dödens karavan (Caravana de la Muerte), som avrättade personer runtom i landet som hade gripits av militären, vilket kom att förfölja honom i den svenska debatten. I självbiografin Ett annat liv ångrade han detta och menade att han inte ens visste vem Pinochet var.”

I 70-talets Sverige var Pinochet lika hatad som FNL var älskat.

Ni kanske tycker att det verkar löjligt att hävda att man, som intellektuell författare i medelåldern, inte vet vem Pinochet var. Och att det var mer än aningslöst att inte förstå att tusentals intellektuella, som ‘försvann’ faktiskt avrättades. Ni kanske också, om ni var med då, undrar hur det ens var möjligt att någon i det svenska etablissemanget försvarade den chilenska juntan? Det gör ni i så fall rätt i. Det var inte möjligt. Den som gjort så vid denna tid hade setts som minst lika kriminellt apart som förespråkare av apartheidregimen i Sydafrika och Rhodesia. Varje form av försvar eller ens nyanseringar av Pinochet var (och är) otänkbara i den moraliska stormakten Sverige, i alla fall om man ville vara en ledande kulturperson. Det hade setts som en Hitlerhälsning rakt upp i fejan på vårt röda och alltid så frejdigt antifascistiska etablissemang.

Med sådana politiska ställningstaganden hade man för länge sedan varit utrangerad i den vänsterintellektuella nomenklatura som styr inom svensk kultur och media. En sådan person hade inte begravts med lovord eller överhuvudtaget ens omnämnts i de stora tidningarna, åtminstone inte för sina litterära prestationer. Jag vågar tillägga att detta gäller oavsett med vilken bravur sådan har eller påstås kunde ha utförts med. Författare med uttalat ‘fel’ politiska uppfattningar blir nämligen inte utgivna av de stora förlagen i Sverige idag, inte ens om de vill publicera opolitiska äventyrsböcker och deckare.

Pol Pot: ca 1.000 gånger värre än Pinochet

Men nu står det ju förstås inte så som jag skrev, på Wikipedia alltså. Bara nästan. Stycket om Chiles dödspatrullers framfart ska bytas ut. Så här står det istället: [1975 berömde han] röda Khmerernas deportering av Phnom Penhs befolkning för tvångsarbete på landsbygden. Och general Pinochet, juntaledaren, ska bytas ut mot Pol Pot, den för Enquist enligt memoarerna ‘okände’ ledaren för dessa röda khmerer, 1963-1979.

I Tommy Hanssons blogg kan man läsa mer om det som Wikipedia förkortat till en av nöden tvungen mening. Hansson skriver där också att Enquist var KGB:s man ända sedan början av 60-talet. En avhoppad KGB-källa Imants Lesinskis, som 1978 hoppade av till USA uttalade sig så här: ”Tyvärr är mottagaren av Nordiska rådets litteraturpris Per-Olof /sic!/ Enquist en beklagansvärd desinformatör.” Som ren partsinlaga är Enquists bok fullkomligt värdelös som källa. Den som vill veta mer bör istället läsa Curt Ekholm: Balt- och tyskutlämningen 1945-46 (doktorsavhandling, 1995) eller Valentins Silamikelis: Baltutlämningen (Contra förlag, 1997).

Enquist hade en roll även i kontakterna mellan KGB-agenten Nikolaj Nejland och den socialdemokratiska partitoppen. Nejland spelade bl a tennis med Olof Palme. Om detta skriver Anders Jallai 2012, men så gott som okänt ute i den stora allmänheten, för systemmedia har inte haft något intresse alls att sprida uppgifterna. Det enda som verkligen kletat sig fast på Enquist (och som därför krävde en mening på Wiki, var hans kommentar om utrensningen bland de kambodjanska intellektuella (till vilka det räckte att ha glasögon för att räknas, och sedan hackas ihjäl. “Horhuset utrymt, städning pågår”, var P-O:s beryktade sammanfattning. Han inte bara mörkade och tonade ned anklagelserna mot Pol Pot, enligt Jallai förvanskade han dem helt. Allt i den goda kommunismens namn förstås.

Enquist påstod sig alltså 30 år senare inte ha haft en aning om vad Pol Pot sysslade med. Men det fanns det gott om andra som hade, redan då han förde fram sina hyllningar. Om Enquist bara varit intresserad av att lyssna på dem. Pol Pot och hans röda khmerer var ansvariga för de ca 2 miljoner som uppskattas ha mördats av den kommunistiska regimen; ungefär en tredjedel av alla invånare i Kambodja. Ett folkmord som relativt landets storlek helt utklassar alla andra ‘förebilder’, som Mao, Stalin och Hitler.

Karriärlyftet: beställningsarbetet om Baltutlämningen

Enquists stora karriärlyft var Legionärerna från 1968. En beskrivning av den beryktade Baltutlämningen, där han uteslutande valt att utgå ifrån sovjetiska källor och som därmed bagatelliserade och ursäktade den exempellösa feghet den svenska socialdemokratiska regeringen visat mot diktaturen i öst. Totalt omfattade utlämningarna flera tusen människor, de flesta tyskar, som efter summariska rättegångar omedelbart avrättades. Den mest beryktade delen i skändligheterna utgjordes av en enskild utlämning; ett prisgivande av totalt 400 människor, varav 146 balter, som av den sovjetiska ockupationsmakten betraktades som landsförrädare. Även somliga av dessa avrättades, andra fick 10-20 år i Gulag.

För sossarna fortsatte baltutlämningen att utgöra en penibel svart fläck på den annars så nogsamt putsade vita rustning man alltid marknadsför sig som innehavare av. Även många i de egna leden hade brännmärkt handlingen som moraliskt oförsvarlig – och den var politiskt icke nödvändig. Alla vi som i efterhand vet att Sverige i hemlighet var uppbackat av Nato och USA kan ju vidimera det sistnämnda. Utlämningen var snarast en eftergift för de ännu ivrigare medlöparna inom främst vänsterpartiet, som dessutom ville fånga in och skicka över alla civila balter till Stalins anhang (Jodå, detta motionerade man om i Riksdagen, Jonas, men du kommer kanske inte ihåg det?).

Enquists bok var alltså det närmaste ett politiskt beställningsarbete man kan komma utan att ha tagit emot pengar på förhand. Någon verklig säljframgång blev boken aldrig, och filmen floppade helt. Men att SAP fick detta fantastiska moraliska stöd för sitt handlande kan vi med stor säkerhet förmoda gav Enquist hans sedermera självskrivna plats på den svenska kulturparnassen. Först 1991, med Bertil Häggmans bok Medlöparna (på förlaget Contra) fick Enquists enögda utsaga sin välförtjänta kritik och med den borgerliga regeringens offentliga ursäkt till de överlevande sattes också till slut foten ned på rätt sida. Men då var det 1994 och Enquists roll nagelfors inte i sammanhanget, han hade blivit för stor för det.

Svensk Wikipedia – när sanningen behövs. Det vill säga ibland.

Den som vill veta sanningen på nätet får också leta sig förbi svensk Wikipedia. Enquists ‘fadäs’ om Pol Pot nämns i en enda mening, som kan jämföras med wikis betydligt mer utförliga beskrivning – under en braskande rubrik – avseende Ingvar Kamprads förehavanden på 1940-talet. Sanningen ska alltså fram även på svensk wiki, men bara när så anses lämpligt. Under Enquist står inte en rad om baltutlämningen förstås. Och Wikis uppgifter om denna bagatelliseras och beskrivs med felaktiga siffror, man försummar också att nämna de 3.000 tyskarna. Engelsk wiki (och ännu mer tysk, som även är betydligt mer utförlig avseende Pol Pot) ser annorlunda ut på avgörande punkter, och på den privata sidan ‘Granskning Baltutlämningen’ går det att läsa ännu mer. Men svenska wikis ‘Baltutlämningen’ är en sida somliga håller noga koll på, somliga som sitter på Sveavägen 68. I SAP:s Sverige är detta nämligen fortfarande ett stort svart hål som ingen i onödan ska råka snubbla ner i.

Det svenska kulturlivets ständige gunstling. Inte trots utan tack vare Pol Pot.

De felsteg som Enquist faktiskt begick borde naturligtvis ha kunnat straffa ut honom, precis som jag hypotiserade om att en hyllning till Pinochet hade gjort. Personligen tycker jag att alla ska få komma till tals, även Wagners operor tål att lyssnas på. Men det betyder ju inte att man ska få textreklam i hela pressen och gratis tid i public service tv-soffa, åtminstone inte om man gjort sig känd som diktaturkramare – utan att göra avbön. Fram till 2008 borde Enquist ha varit bannlyst i public service och därefter hade man kunnat kritiskt granska hans påstådda villfarelser och okunskaper om Pol Pot. Pol Pots förbrytelser framstår objektivt som uppenbart och mångdubbelt värre än Pinochets, som f ö faktiskt frivilligt lämnade över styret till en demokrati, något som få i Sverige är upplysta om. Det är annars bara att räkna människoliven.

Men någon stigmatisering för detta ställningstagande var givetvis aldrig aktuellt. I själva verket har Pol Pot-berömmet haft en stark signalverkan: ‘här står jag, långt till vänster – mig kan ni vara säkra på, jag är ingen opålitlig liberal’. Här hade vi en författare som man visste var man hade. Enquist fick minsann också pris redan samma år, 1975, som han uttalat sig om khmerledaren. Och året efter kom det fina Aniarapriset. Fram till dess att avbönen gjordes i självbiografin 2008 radas ytterligare 20 prestigefulla utmärkelser upp. Nej, Enquist var inte utstött för sitt ställningstagande, vare sig före sina svårsmälta påståenden om vad han visste om Pol Pot, eller efteråt. Han är aldrig förlåten, eftersom ingen i S-etablissemanget ansett honom vara en ursäkt skyldig.

Svenskt kulturetablissemang, längre till vänster än på femtio år.

Detta är Sverige idag. Svenskt kultur- och mediaetablissemang, ett halvsekel efter Enquists ‘blamage’. Det märkligaste är naturligtvis inte sossarnas försök att mörklägga. Utan att vi har en opposition som inbillar sig att saken kommer vara biff så fort svenska folket sagt sitt och röstat bort Stefan Löfven. En opposition som tror att de ska kunna göra något med sin makt, utan att i grunden reformera svensk media och kultur. Inte ens Public Service vill man göra något åt. På Coronapresskonferenserna bugar man nådigt varje gång Tegnell hostar i näven. Jag frågar mig varför man ens anser sig behöva sin #provdiktatur? Alla gör ju ändå bara som sossarna säger. Men det är klart, det blir ju ännu lite enklare om man kan tysta meningsmotståndarna helt.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad 1 kommentar

Den pågående biljonrullningen till börsen är på väg att begrava kapitalismen. Vem hävdar detta? Wall Street Journal och Financial Times.

Andreas Cervenka på Dagens Industri är öppet vänster, och han har visat det genom att hävda att Löfven gör ett toppenjobb i Coronakristider. Så, därmed hoppas jag att alla inser att jag inte direkt sympatiserar med hans grundinställning i alla viktiga frågor. Men när det gäller de finansiella krisåtgärder som nu vidtas är vi rörande eniga. Ingen kommentator inom MSM har som Cervenka varit så tongivande och konsekvent när det gäller att kritisera den uppblåsta lånebubbla som skapades efter krisen 2008 och som sedan dess bara pumpats upp ännu mer. För att nu få en krismedicin i form av mångdubbel överdos av ännu mer.

Cervenkas krönikor i DI är tyvärr alltid låsta. Jag tar risken att publicera den senaste i nästan hela sin längd, utan fler egna kommentarer, för jag tycker detta är viktigt att känna till och sprida. Som gott komplement fungerar SvD:s artikel: Rekordsummorna – hur kan regeringen ha råd?, som jag också valt att referera nedan.

coronaviruset mot ekonomin

Vinstvarning för kapitalismen – större hot än finanskrisen

Börsrally när miljoner blir arbetslösa, misskötta bolag som räddas medan strävsamma småföretagare går under.

Sällan har avståndet mellan den finansiella och den riktiga världen känts längre än under corona-krisen. 

KOMMENTAR ANDREAS CERVENKAPublicerad: 15 april 2020, 22:18Artikeln handlar om: Börs och bolagUSAWall StreetRiksbankenFederal ReserveSå slår coronaviruset mot ekonomin

  • Foto: Kevin Hagen

16,8 miljoner människor. Så många har anmält sig arbetslösa i USA på bara tre veckor. Om de ställer sig med ett corona-anpassat avstånd på två meter skulle de bilda en kö som sträcker sig mellan New York och San Francisco. Åtta gånger om. 

Wall Streets reaktion när förra veckans chocksiffror släpptes: Dow Jones index steg. 

Samma dag som den dystra arbetsmarknadsstatistiken kablades ut fanns det något annat som fångade handlarnas uppmärksamhet: Federal Reserve annonserade ännu ett stimulansprogram värt 23.000 miljarder kronor. 

Centralbanken ska nu köpa alla typer av obligationer, även papper från några av USA:s högst belånade och minst livskraftiga bolag. Skräpobligationer har rusat i värde efter beskedet. Ägarna till dessa lottsedlar kan nog inte tro sina ögon.

Samtidigt ska Federal Reserve låna ut pengar till företag med upp till 10.000 anställda, med andra ord stommen i ekonomin. Men för dessa lån är villkoren tuffare och pengarna dröjer åtminstone en bit in på maj. Då kan det redan vara för sent.

Wall Street Journals ledarsida, inte direkt känd för att vara vänstervriden, konstaterar att Federal Reserves nödhjälp är bra för Wall Street men dåligt för Main Street, en amerikansk omskrivning för vanligt folk. 

Samma sak händer i Sverige. Riksbankens insatser på 1.400 miljarder motsvarande en dryg fjärdedel av BNP har snabbt förbättrat nattsömnen hos fastighetsbolag, private equity-baroner, banker och andra som har skuldsättning som affärsidé. 

Samtidigt omgärdas statens hjälp till mindre företag av byråkrati, snåriga villkor och en försiktighet som saknar koppling till Sveriges urstarka statsfinanser. 

Resultatet av denna politik går inte att ta miste på. Samtidigt som nedgången i den reala ekonomin går fortare än under 1930-talets depression och livsverk krossas på löpande band har Dow Jones bara backat 18 procent i år. I Stockholm är årets ”ras” 17 procent. Katastrof, vilken katastrof? 

Dåligt är det nya bra

Under 2010-talet uppstod ett mantra på Wall Street: dåligt är det nya bra. Nyheter om att fler människor fått jobb fick börsen att falla. Det ökade ju nämligen risken för att Federal Reserve skulle höja räntan och minska stimulanserna, vilket är dåliga nyheter för spekulanter. 

På bara några veckor har detta fenomen gjort storstilad comeback. Om staten tidigare försåg finansmarknaden med stödhjul har hela ekonomin denna gång placerats i en vadderad barnvagn. 

WSJ menar att den nuvarande krisen innebär ett större hot mot kapitalismen än finanskrisen. Staten är nu den viktigaste långivaren i ekonomin och Federal Reserves balansräkning väntas svälla till 9.000 miljarder dollar eller 40 procent av BNP. 

Det är kanske är nödvändigt i nuvarande läge, men vad händer efteråt? De extrema åtgärder som centralbankerna vidtog 2008 har fortfarande inte rullats tillbaka. Det kommer att ta många år innan det går att tala om verklig marknadsekonomi.  

Den ojämlika fördelningen av hjälpen utmanar också grundläggande idéer i kapitalismen, till exempel den om att både belöna men också bestraffa risktagande.

En entreprenör skördar vinsterna i uppgång men får finna sig i att absorbera förlusterna i nedgång. I dag är denna logik satt ur spel. 

Det snabbaste sättet att bli miljonär är att investera en miljard i flygbranschen brukar det heta. Men istället för att hamstra kapital inför nästa lågkonjunktur har amerikanska flygbolag valt att köpa tillbaka aktier för 45 miljarder dollar de senaste fem åren. Nu får de över 50 miljarder dollar av USA:s skattebetalare men aktieägarna får ändå behålla kontrollen. Det uppmuntrar inte till framtida disciplin. 

Varför ta låg risk när för hög risk aldrig får några konsekvenser? 

SvD: Rekordsummorna – hur kan regeringen ha råd?

Vad gör årets ”corona-budget” historisk?

I vanliga fall lägger regeringen fram en statsbudget för nästkommande år på hösten. Därefter presenterar man en ekonomisk vårproposition i mitten av april – som består av lägesbeskrivning och prognoser för ekonomin – samt en ändringsbudget för innevarande år.

Normalt sett handlar det om justeringar på ett par miljarder på grund av oförutsedda händelser. I år har januariavtalspartierna S, MP, C och L redan kommit överens om hela fem extra ändringsbudgetar – på totalt 772 miljarder kronor – för att rädda den svenska ekonomin undan en coronakrasch.

Och det är alltså innan finansminister Magdalena Andersson (S) på onsdagen presenterar den traditionsenliga vårbudgeten.Stäng

Är krispaketen verkligen så stora som de ser ut?

Nej, en stor del av stödpaketen som har lagts fram består av bankgarantier och likviditetsförstärkningar till företag som i bästa fall inte kommer att kosta staten en krona.

Räknar man i stället ihop de åtgärder som faktiskt belastar statsbudgeten – som sänkta arbetsgivaravgifter, korttidspermitteringar och statsbidrag till kommuner och regioner – hamnar man på drygt 200 miljarder kronor. Det är dock mycket pengar bara det.

Som jämförelse uppgick de sammanlagda satsningarna i 2020 års budget till cirka 25 miljarder kronor. Så med andra ord kan man säga att regeringen bränner åtta år av reformutrymme i ett slag.

Skulle företag som omfattas av stödpaketen dessutom börja gå omkull riskerar notan för staten att bli betydligt högre än så.

Hur har regeringen råd?

Svaret är – det har den inte. De stödåtgärder som nu vidtas för att stabilisera ekonomin kommer att leda till att de offentliga finanserna går med underskott i år. Samtidigt gör konjunkturnedgången att skatteintäkter minskar och sociala utgifter ökar, vilket ytterligare försvagar statens budgetsaldo.

För att lösa coronaekvationen måste staten låna pengar. I praktiken sker det genom att Riksgälden – statens internbank – ger ut räntebärande värdepapper. Köpare är ofta försäkringsbolag, pensionsfonder och centralbanker. Både i och utanför Sverige.

På så sätt ökar den svenska statsskulden. Ekonomiprofessorn Lars Calmfors beräknar att statsskulden kommer att öka från 35 procent av Sveriges BNP till 42–43 procent de kommande åren.

Är ökad statsskuld ett problem?

På lång sikt är det problem eftersom ökande skuldsättning innebär högre räntor. Men den svenska statsskulden är i dag den lägsta sedan mitten av 1970-talet efter flera år av överskott i statsfinanserna. Mycket tack vare de strama reglerna i det finanspolitiska ramverket som tillkom efter den ekonomiska krisen på 1990-talet.

De offentliga finanserna anses i dagsläget så goda att Sverige kan låna pengar till i närmast nollränta. Det betyder att finansminister Magdalena Anderson har utrymme att öka skuldsättningen i tider av kris.

Värre är det för många andra länder som drabbats hård av coronaviruset. I USA ligger statsskulden på 106 procent av BNP, i Italien på 133 procent.

Kan staten trycka mer pengar om det behövs?

Ja, faktum är att Riksbanken redan har börjat göra det som en direkt konsekvens av coronakrisen.

Dels genom att erbjuda bankerna att låna upp till 500 miljarder kronor till nollränta, på villkor att de lånar vidare pengarna till företag som nu har det svårt ekonomiskt. Dels genom att stödköpa värdepapper för 300 miljarder kronor för att lugna finansmarknaden.

På så sätt ökar mängden pengar i den svenska ekonomin. Faran med det är givetvis att priserna i samhället kan börja stiga kraftigt. Men Riksbanken menar att det inte finns någon risk för hyperinflation eftersom de nya pengarna inte direkt finansierar statens utgifter.Stäng

Kan Sverige räkna med krishjälp från EU?

I förra veckan enades EU:s finansministrar om ett stödpaket på 500 miljarder euro. Det består av tre delar. En tillfällig europeisk a-kassa för korttidsarbete. Krislån för små och medelstora företag hos Europeiska investeringsbanken. Och en möjlighet för medlemsländerna att finansiera hälso- och sjukvård via lån ur krisfonden ESM.

Ingen av åtgärderna är särskilt aktuella för svensk del, utan riktar sig främst till länder som befinner sig i djupare ekonomisk kris och har sämre förutsättningar. Däremot kan den ekonomiska injektionen få en stor indirekt effekt även för oss, eftersom EU är Sverige största exportmarknad.

I nästa steg ska euroländerna diskutera möjligheterna att låta centralbanken ECB ge ut en särskild coronaobligation för att gemensamt finansiera den ekonomiska återhämtningen.

Sunt förnuft, kommentar

Som läsaren själv kan konstatera är SvD:s sammanfattning ett försök att vara objektiv. All objektivitet är dock skenbar. Artikeln ger ett lugnande intryck, eftersom statsskulden inte ser ut att öka mer än måttligt, från 35% till 43% av BNP, samtidigt som andra länder ligger över 100%. Men i Sverige har man 1. maxbeskattat medborgarna och 2. konfiskerat kommunernas överskott. Kommunernas skulder motsvarar ca 15% av BNP och man har ett kraftigt ökande behov av mer. Samtidigt är den svenska hushållssektorn betydligt hårdare belånad än den amerikanska. Och detta gäller ännu mer svenskt näringsliv. Totalt sett är skillnaden ganska obetydlig, och faktum är att Sverige är betydligt mer räntekänsligt, eftersom lånen ligger där de ligger. En skillnad mot USA är också att dollarn fortfarande fungerar som världens reservvaluta. Trump kan därför trycka upp mycket mer pengar, för det är inte bara amerikanerna själva som backar dessa. Svenska kronor är det däremot bara de närmast sörjande som behåller frivilligt i fickorna.

Exakt var det här slutar är det förstås ingen som vet. Henrik Mitelman i DI visar på ett intressant scenario med kraftigt ökad inflation i vissa varusegment och tillgångar, samtidigt som vi kan uppleva deflation i andra, pga lägre löner/inkomster och svag efterfrågan. Att aktier är det enda man då kan investera sina besparingar i är nog ingen dålig gissning. Men just nu skulle jag hellre lägga dem i guld, en safe haven för det mesta. Vi har med all sannolikhet inte sett slutet på börsfallen, och om en andra våg löses ut så kommer staterna ha betydligt mindre möjligheter och trovärdighet att agera.

PS. Slutet på Cervenkas artikel, som jag tagit bort, handlar bl a om hur Cervenka med stöd från Financial Times argumenterar för en mer ansvarstagande kapitalism. Jag nöjer mig med att konstatera att förmögenhetsskatt i USA, där man diskuterar en ribba vid kanske 100 miljoner dollar, är något helt annat än vad det skulle handla om när Löfven et al tagit till sig idén, då är det alla med mer pengar på banken än den statliga bankgarantin som ska pungslås. Det senare är sjukt och skadligt på alla sätt, det förra däremot tål att tänkas på, eftersom det då bara vore de superrika som skulle drabbas.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad 2 kommentarer

‘DN Ifrågasätt’ – en sant Orwellsk sammansättning som förebådar förlängning av de s k experternas provdiktatur.

Mitt inlägg för två dagar sen om den förljugna Coronastatistiken fick stor spridning på Linkedin, i kretsar som normalt inte läser mig. Deras dom var närmast enhällig! Jag har inte rätt att yttra mig, detta bör lämnas åt de så kallade experterna (dvs Tegnell).

Gillades inte alls på Linkedin. Men till skillnad mot dig, så hade man ju inte ansett sig behöva läsa, för att ha sin uppfattning klar. Nämligen att man inte ska behöva läsa sådant här, från såna som mig.

Samma dom fick jag redan för ett par veckor sedan i DN Ifrågasätts läsarspalter. Jag stängdes av efter att man samlat ihop ‘bevisen’ mot mig på ett sätt som visar att man alldeles uppenbart bara väntat in rätta tillfället.

Överklagandet, skickat fyra gånger, inget svar.

Så här såg det ut i min mailbox, en sen kväll för snart tre veckor sen. På två minuter hade jag censurerats och blockerats. Ett så raskt och rådigt ingripande att Gestapo nog hade låtit sig imponeras.
Man samlade raskt ihop fyra kommentarer från fyra olika trådar som legat ute en hel dag, javisst är det klart att man redan hade stenkoll. Avsikten var glasklar: att hitta ett svepskäl och förevändning för att stänga av mig.
Obs: min kommentar är alltså en upprepning av Pers t o m ‘Afrika är inget land’. Men Per blev inte blockerad, bara jag.
Om ni undrar varför DN Ifrågasätt gjorde detta, så ska ni titta på hur kommentarsfälten nu ser ut. Min hårda kritik saknas och de regimvänliga har tillåtits breda ut sig. DN valde att plocka bort mig för att polemiken var på väg att hårdna ytterligare och de såg vart vinden blåste. Kan det ha med nytt statsstöd att göra?
Min korrigering av ett felaktigt påstående togs bort. Jag höll inte god ton. Den som lämnat felaktig information hade dessutom både elak och dumdryg i sin kommentar. Men med ‘rätt åsikt’ i DN, så räknas det inte.
Kommentar utan källa, med felaktigt påstående, godkänd av DN Ifrågasätt (den gröna bocken visar att man gjort en bedömning). Medan mina kommentarer närmast per slentrian censureras om de saknar källa. Möjligheten att moderera kommentarer utan källa utnyttjas för att ge sig själva frikort till en helt godtycklig censur.

Regimens statsstöd till gammelmedia – och facebooks

Intressant är förstås att DN och Wolodarski faktiskt under en kort period stod på samma sida som jag i den pågående Coronadebatten. Det måste väl ha varit första gången någonsin vi hamnat i vapenbrödraskap, och antagligen sista också. För sedan jag blockerades har man tydligt tonat ned kritiken mot Tegnell och sossarna. Kan detta månne ha att göra med det nyinrättade statsstödet till gammelmedia, som regimen ansåg vara av så stor betydelse att ge, just innan man gick ut och begärde att få extraordinära befogenheter? Eller var det istället Facebooks miljardstöd till världens MSM som fick Wolodarski att tystna?

Nog för att det kan ha räckt med att PW fick känna av hur det känns att stå som outsidern och bli mobbad av de medier som istället raskt rättat in sig i ledet. I alla händelser så tajmades min avstängning, beslutet om provdiktatur och den påföljande medietystnaden exakt med beskedet om statens och Facebooks mediastöd. Det senare f ö totalt okontroversiellt tydligen, enligt de mottagande medierna.

Allmänhetens självutnämnda företrädare, vänstern, har aldrig älskat yttrandefrihet

Coronabekämpning är enligt den kloka allmänheten som stöder Folkhälsans bedömning, reserverad åt Anders Tegnell att avgöra hur den ska gå till. Det är också för tidigt att säga om den är bra eller dålig till åtminstone efter 2022. Den nya expertövertron försvaras med näbbar och klor av de troende. Och den riskerar att få långtgående konsekvenser. Det tog bara ett par veckor för Löfvens skurkregim att opportunistiskt utnyttja tillfället för att tillskansa sig extraordinära maktbefogenheter.

Efter att denna provdiktatur, påhejat av auktoritetstroende röster så småningom på vingliga fötter reser sig ur askan efter Corona, så är det förstås många fler frågor som kan vara tabu, ‘med hänsyn till landets intresse’. Läget kommer ju kunna vara svårt, nationen måste stå samlad. Vi kan förvänta oss att man, givetvis med den lättmanipulerade allmänhetens stöd, kommer vilja expert-reservera rätten att offentligt diskutera följande:

  • Utförd (eller inte utförd) Coronabekämpning
  • Försvar och beredskap (särskilt bristen på dito)
  • Övervakning (av illojala medborgare)
  • Ekonomiska åtgärder ‘vidtagna mot Corona’ (liksom sådana som inte vidtagits)
  • Åtgärder som begränsad yttrandefrihet i ovan nämnda frågor

Och eftersom dessa åtgärder intimt hänger samman (eller anses så göra) med följande ämnen, så lär även allt detta vara minerad mark att beträda:

  • Klimatåtgärder
  • Invandringspolitik
  • Kriminalitet, rättsväsende och juridik
  • Nationalekonomi, statsbudget och offentlig sektors finanser
  • Skola och pedagogik, HBTQ-frågor
  • Jämlikhet, intersektionalitet och ‘positiv särbehandling’
  • Nationalism, historia, kultur

Men i övrigt kommer vi förstås få säga vad vi vill – så länge som vi inte uttrycker oss ‘hatfullt’. Vi är ju ändå en demokrati, eller hur? I alla fall enligt Morgan Johanssons definition.

*

Visionen ovan vill jag inte kalla för min egen. Jag är tyvärr övertygad om att den just nu föresvävar varje rättrogen partistrateg på Sveavägen 68. De som just nu ber till gudinnan Corona, partiets nya skyddshelgon och räddande ängel. Halleluja! Nu kanske man inte ens behöver skjuta upp valet.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad 1 kommentar

Hur Järvafältet blev värsta smitthärden? Det var inte skidåkare som tog Corona dit.

Snart har en arbetsvecka gått sedan Löfven höll sitt landsfaderstal. Ännu inte några hårda paket i sikte tycks det, men sossarna har vunnit tre procent i opinionen, så man får väl förlåta dem om de har svårt att koncentrera sig på annat, och en falska känsla av säkerhet kan också ha infunnit sig pga börsuppgången de senaste två dagarna. Jag ska återkomma till den i senare krönika, men kan redan här och nu citera Cervenka i DI: “Sluta titta på marknaden – den har upphört att existera“. Tror du, liksom amerikanska Fed, att sex nytryckta sillioner är rätta lösningen, så är du antagligen en av huvudaktieägarna i SAS.

Flock-immunitet är fortfarande den rådande strategin

Vad som slår mig, i likhet med 1900+ svenska läkare och forskare, är att den svenska strategin trots Löfvens allvarstal tycks fortskrida i oförminskat tempo (lågt) och i exakt samma riktning som förut: Tegnells flock-immunitetsexperiment ska genomföras. På t-banetåg och bussar har man fått fortsätta trängas, eftersom man av besparingsskäl infört helgtrafik. Särskilt Nacka-Värmdö-pendlarna har fått stå som packade sillar i rusningen. Att trafiken övriga tider i många fall gått mer eller mindre tom har inte föranlett några nya rekommendationer från myndigheterna, som t ex att man ska försöka växla arbetstider om det går.

Varför inte mer spridning i områden runt skidåkarna från Italien?

Och nu börjar det stå klart att det knappast är skidåkarna från Italien som utgör den största riskgruppen för spridning längre. Nej, på något sätt har det uppstått en övertalighet bland somalierna på Järvafältet. Där bor totalt knappt 90.000 människor, dvs mindre än 4% av befolkningen i Stockholms län, ändå svarar man för en dryg 1/7-del av alla smittfall, 3,6 ggr mer än snittet, och ännu större andel av dödsfallen, nästan en tredjedel av de första 19 fallen – en total som dubblats idag, utan uppgift ännu om vart offren hör hemma.

Utanförskapsområdena på Järvafältet har blivit den värsta smitthärden

Varför detta? Hur gick det till? Enligt somaliska företrädare är det usel kommunikation från myndigheterna. Men detta är nys, det finns etablerad sjukvårdsupplysning på 11 språk ute på Järvafältet, varav somaliska är ett. Att man invaggats i falsk säkerhet om man lyssnat på Löfven (‘man kan inte ha bacillskräck i mitt jobb’) är förstås en del av det. Men det gäller många andra, främst inom pk-kollektivet och de allmänt odödliga.

Vad det istället handlar om? Min misstanke är också att man gjort mer för att informera än vad somalierna påstår och att långt ifrån hela problemet ligger där. Det är mer trångbott, få ensamboende, generationsboende är vanligare, rökning likaså. Att somalisk kultur liksom kulturerna från Mena generellt skulle vara mer ‘närgångna’ med kroppskontakt i form av puss och kram är väl heller ingen dålig gissning. Man är vana vid och trivs bäst med att ha folk omkring sig. Normalt skulle allt detta vara okontroversiellt att säga, men eftersom det nu har en negativ implikation så censurerar DN mig när jag påpekar detta – och stänger av mitt konto helt.

‘Spekulationer’. Ändå alltså.

Noll hälsoscreening

Mer fördomsfullt kan det låta att hävda att nytillkomna kan ha sämre kropps-, bords- och mathygien. Men det är också lätt förklarat helt objektivt; där man kommer ifrån är rinnande vatten och tvål inte alls lika självklart tillgängliga alltid. Det skapar vanor som inte slösar med vatten som vi gör. Men också sämre hygien. Något som är så känsligt att säga, att vi naturligtvis inte gör det. Tillfället vid gränsövergången, då de borde sättas i karantän för hälsoscrening finns inte, för den görs inte; trots att vi vet att man i snitt är bärare av multiresistenta bakterier i hela 25% av fallen, läs min krönika om MRA –multiresistenta bakterier här .

Så varför skulle detta skilja sig från hur det ser ut i Coronatider?

Anhöriginvandringen fortsätter

Det här känns ju extra tryggt att veta, nu när det avslöjats att vi också fortsätter att släppa in anhöriginvandrare. Att restriktioner för inpassering vid gränserna fortfarande inte förhindrar anhöriginvandring är den politiska korrekthetens verkliga adelsmärke. Den påminner närmast om dödshjälp till dem som redan befinner sig på Järvafältet m fl liknande områden; främst de anhöriga på plats men också områdena som helhet och i slutändan även vi i det övriga Sverige. Men insläppet får säkert alla inblandade beslutsfattare att känna sig tappert ädla ändå.

‘Papperslösa’ spridare

Och så har vi de ‘papperslösa’, de som befinner sig här illegalt och som knappast ger sig tillkänna bara för att de börjar hosta lite. De är utmärkta smittspridare, både när de befinner sig ute på stan i mer eller mindre ljusskygga ärenden, som inte påverkas ett dugg av allmänna rekommendationer, eller där de tillsammans gömmer sig i lägenheter med betydligt fler antal boende än vad de är avsedda för, men där sanitetsartiklarna är färre eller frånvarande helt.

Hotet om flyktinginvasion från Afrika

Nu kommer också rapporter om Coronaspridning i Afrika. Där är befolkningen inte så gammal, men den är ofta försvagad av bristsjukdomar. Peter Eriksson, miljöpartist och biståndsminister (nog måste denna post vara himmelrikets högstol för en sann godhetsknarkare?) är genast snabb med att lova nya bistånd utöver vad Sverige redan skänker. Vi kanske ska be Riksbanken trycka upp några miljard till afrikanerna? Det lär ju knappt märkas i den allmänna konkursen. De afrikaner som kan flyr just nu från områden där smittan mycket väl kan vara mer spridd än här, utan att någon säkert vet. Och det är förstås gärna hit till Sverige man vill, för här är sjukvården relativt sett så mycket bättre och smittrisken upplevs som mindre. Det är tänkbart att somaliernas övertalighet bland de döda kan vara förklarad av detta faktum, men det är också troligt att detta i så fall bara är en viskning av vad som kan komma.

Förnuftsskälen kan staplas på varandra. Invektiven över idiotin. Liksom ett kallt hat emot dem som till synes medvetet ägnar sig åt att förvärra smittspridning av en dödlig farsot bland det svenska folk man fått förtroendeuppdrag att företräda. Men jag orkar bara be den här gången. Snälla. Hur vore det att stänga gränsen för mer invandring? Åtminstone just nu?

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad Lämna en kommentar

Börsrasen. En påminnelse om att Armageddon lurar runt hörnet.

Lehmankrisen – vad var det för nåt?

Ställ frågan till en genomsnittlig svensk. De flesta har knappt hört talas om Lehman. När börserna nu runt hela globen rasar med 5% eller mer över en natt så innebär det att många ofrånkomligen påminns om den finansiella krisen hösten 2008. Men inte så många av oss, eftersom den gick över så snabbt i vårt land. Det var en följd av gott fotarbete från den borgerliga regeringen, som också hade manegen krattad för sig, efter den lyckade krishanteringen på 90-talet. Man hade gjort läxan och man kom ihåg: för en gångs skull var Sverige bättre förberett än omvärlden, och hade heller inte mycket egen skuld till problemen, medan krisen på 90-talet var helt hemmagjord.

Lehman? Vad var det för något, undrar gemene man. Inte bara dem födda efter 1990. Artikeln är Cervenkas, just före börsraset.

VI hade också en banksektor som var kvar i gamla patriarkala traditioner: här sparkades ingen. Medan investmentbankerna i London omedelbart hade permitterat 20% av arbetsstyrkan, så var arbetslösheten på svenska banker bara någon procent – trots att massor med folk bara satt där och rullade tummarna. Låneriskerna försvann sedan i princip helt när Riksbanken (till slut fattat och) satt räntan till noll. I omvärlden fortsatte krisen till 2012, först då började guldpriset sjunka tillbaka igen – den ‘safe haven’ man flytt till behövdes inte längre.

Corona bäddade för den. Oljan utlöste den. Men i grunden beror paniken på dåliga minnen.

Att kraschen igår blev så stor berodde förvisso också på hårda fakta: det var oljeprisfallet, inte Corona, som utlöste det. Men det som driver på är rädsla. Banksektorn – som redan sedan tidigare är värderad under eget kapital – sjönk betydligt mer än genomsnittet. Det betyder att marknaden oroar sig för att lågkonjunkturen kommer slå så hårt att den hotar banksystemet, precis som 2008. Och där sitter skräcken. Vi har ungefär som efter WWII svårt att leva oss in i hur ‘de krigförande’ ländernas invånare kände sig: i omvärlden är minnet av finanskrisen levande på ett helt annat sätt, man vet hur jobbigt det kan bli, för man har det i närminnet, vi har hunnit glömma.

Och vad som talar för att omvärldens bedömning är korrekt är att det är många som lånat så mycket mer pengar nu är 2008. Många av dem ser ut att kunna få stora problem pga oljepriset, inte minst de företag som måste sälja USA:s oljeskiffer för 50$/tunnan eller mer för att inte göra förlust. Samtidigt är flygbolagen hårt ansatta av Corona, liksom andra delar av resebranschen, hotell och konferens. Men också restauranger, biografer, gym och fysisk detaljhandel generellt tappar ju kundunderlag när folk väljer att hålla sig inomhus. Visst klarar de större kedjorna oftast att övervintra, men många människor kommer ofrånkomligen bli av med jobbet – och småhandlarna kommer att få stora problem. Fastighetsföretagen kommer drabbas av större vakanser, värderingarna måste ned.

Så här resonerar optimisterna

Den onda cirkeln kan brytas, Corona klingar av i Kina. Saudiarabiens nyckfulle diktator lär komma till sans, bestämma sig för att höja oljepriset igen, och centralbanker och finansdepartement kommer stimulera så det sprutar likviditet och skattelättnader för både företag och konsumenter. Trump kommer göra allt för att vinna i höst och då måste han satsa allt nu. Kina kommer komma i gång nu och både kineser och japaner kommer gynnas av det låga oljepriset. Putin kommer kunna hålla ut, rysk olja lönar sig fortfarande att sälja och ryssarna har köpt massor med guld som backar rubeln. Räntorna kommer fortsätta att vara låga, nära noll, ja ännu lägre. Det är köpläge på börsen – se bara, jätterekyl direkt – och vad ska man annars investera i? Det finns bara aktier.

Och så här tänker pessimisterna

Det här är reaktioner som drabbar oss efter ett helt decenniums försyndelser. Ingen har vågat ‘döda’ usla och mediokra affärsverksamheter av rädsla för att skapa dominoeffekter; detta har lett till låg produktivitet och massor med dödkött som bara kan överleva så länge som högkonjunkturen råder. Detta kommer nu ändras på och de smärtsamma rationaliseringar som krävs kommer leda till mängder med permitteringar – globalt – men inte minst i Sverige. Skatteintäkterna kommer därmed att minska drastiskt och gör det svårt att stimulera – man har helt enkelt inte råd. När långivarna ser kreditriskerna växa så kommer istället räntorna att stiga, trots nollinflation/deflation; detta kommer göra det än svårare att betala skulderna för drabbade företag, högbelånade bolånekunder och kommuner. Samt stater. Minst en konjunkturbotten har man hoppat över och så sker inte ostraffat, det är hökarnas tid nu.

Italien är pessimisternas Svarte Petter, ett kort som spelas nu.

Det som nu seglat upp som det största hotet är nämligen en mycket stor dominobricka: Italien. Igår utökade premiärminister Giuseppe Conte där sina redan unikt långtgående karantänsbestämmelser för Lombardiet – nu omfattas hela landet. Detta är delvis ett försök för Conte att verka proaktiv; utlandet håller ju på att stänga gränserna mot landet i alla fall. Men det är samtidigt förstås en desperat åtgärd att komma tillrätta med en situation som hotar att övergå i ren panik; respiratorerna räcker inte längre till, det är nu upp till läkarna att besluta om vilka som ska leva – eller dö.

Men åtgärderna förstärker förstås kraftigt effekterna på ekonomin, som redan är i fritt fall. Och det är illa även för Europa och i förlängningen hela världen; Italien är nämligen en nästan tio gånger större ekonomi än lilla Grekland, som var den förra krisens europeiska onda frö. Inte nog med att landet är värst drabbat av Corona, Italien är extremt överbelånat – och det har ett gäng banker med minst lika usel finansiell ställning. Cervenka i DI skriver att enligt en tidigare IMF-chef så kan man behöva ett stödpaket på i storleksordningen 7.500 miljarder kronor. Sådana belopp snyter inte ens Merkel ur näsan, särskilt inte eftersom Tysklands ekonomi redan hackar betänkligt.

Den onda cirkeln – depressionsscenariot

Stimulanserna måste, för att få rätt effekt, göras innan alltför många företag börjar gå i konkurs, och innan deras företagscertifikat blir värdelösa. Den totala volymen i USA var i slutet av 2019 13.500 miljarder dollar, nytt rekord. Och de här lånen ligger ovanpå bankernas, med sämre rätt alltså, och utgör en marknadsrisk som banksystemet inte tar hänsyn till när de gör sina riskbedömningar på det individuella låneobjektet/-klienten. Och certifikatmarknaden har också expanderat i segment den aldrig förut tillåtits bli så stor i. Cert med det lägsta kreditbetyget BBB utgör 51% av totalen, mot 39% 2007. Och skräpobligationerna, de som helt saknar betyg står för en fjärdedel av hela marknaden. Detta är en ofrånkomlig effekt av de obefintliga räntorna för säkra låntagare – alla jagar ju avkastning, och noll är helt enkelt för dåligt. Hittills har det gått bra. Risken har man mött med kortare löptider, och för den enskilde certifikatköparen har det också förefallit vara acceptabelt kompenserande. Men det betyder att hela marknaden måste betalas av snabbare, vilket knappast, i en pressad situation, gör att scenariot ser gynnsammare ut. Totalt 32% av stocken, 4.400$ miljarder, (mer än dubbla Italiens BNP) ska betalas inom de närmaste tre åren, och det var bara 25% för 10 år sen, enligt Bloomberg. Det här är en marknad som heller inte kommer nås av stimulansstöd till bankerna.

Statsskulden i världen är 88% av BNP – 60% räckte vid den förra krisen

Stimulanser måste också ges snabbt, helst innan småsparare och pensionsfonder börjar realisera sina förluster. Men viljan för sådant är minimal. Statsskulderna har ökat från 60% av BNP vid förra krisen till 88% nu. Och i Sverige som skryter med en låg sådan så är det istället kommunerna som lånen slussats till; fusk i balansräkningen, som avslöjats direkt om man sett offentlig sektor som en koncern. Det förklarar varför Löfven och Magdalena Andersson inte ens vill ge stöd för Coronasmittade som sätts i karantän i hemmet – förrän i höst. När timingen betyder allt så är ju detta helt idiotiskt, men möjligen bara ännu en avsiktlig plakatåtgärd. Reala konkurser och förluster kommer sänka investeringar och konsumtion även långsiktigt. Företag som inte kan betala sina certräntor sätts i konkurs även om bankerna ger dem anstånd – och det betyder problem – även för bankerna. Då ligger vi riktigt illa till. Staten kommer behöva ny upplåning för att kunna ‘överbrygga’, men det är inte troligt att denna kommer vara lika billig som den staten har för närvarande. Att trycka på sedelpressen? Ja, då har vi den där igen – stagflationen, som ‘aldrig’ skulle kunna komma tillbaka. Räkna med att INGEN räknat med det.

Guldpriset steg långt före krisen 2008. Men så inbillade man sig att den var löst, och då sjönk guldpriset tillbaka, just när krisen verkligen skulle slå till. Toppen kom 2011, men få vågade tro att krisen var över förrän sent 2012.
*
Notera nu hur historien tycks upprepa sig. Priset har stigit ända sedan årsskiftet 2015/16. Och vi är redan i samma härad som man var vid 2011/12. Hacken i de långsiktiga kurvorna avslöjar varje förhoppning om att ‘allt löser sig’. Så är det inte, om man inte är villig att ta medicinen, då kan den mest smärtsamma kuren till slut inte undvikas.

Dödsstöten

Pandemier kommer sällan i en enda våg, utan flera. När kinesiska tillfällighetsarbetare nu återvänder till sina arbeten i städerna betyder det att Corona kan blossa upp igen. En spridning till länder i Mena, Afrika söder om Sahara och Sydasien skulle också kunna få smittan att studsa tillbaka. Det var Spanska sjukans andra våg som var den i särklass värsta, och den kom, precis som vi kan föreställa oss kan hända nu, när alla (inte bara Tegnell) anser att man kan blåsa faran över. I det kraftigt försvagade läge människor, företag och nationer då befinner sig, skulle en andra våg vara katastrofal för ekonomin även om den inte slår värre än den första.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft