Publicerad 5 kommentarer

Folkbytet: nu är vi med två svenska föräldrar nere i 60%, i åldrarna 15-45.

Rebecca Weidmo Uvell har tagit sig tid att plocka i demografisiffrorna. Ett utmärkt sammanplock av knivar och andra skärverktyg rakt in i den svenska folksjälen. Eftersom Rebecca är (M) så måste hon vara mer försiktig än jag när hon sätter rubrik. Och när hon drar sin slutsats. Men det är helt OK. För jag vet ju att Rebecca är klok och att vi har olika roller. Det som är bra med att hon drar fram det här, rent av nödvändigt, är nämligen att det på så vis får ett helt annat genomslag bland moderaterna, och t o m kan nå in i den där tjockskalliga falangen som med applådåskor hälsade Fredrik Reinfeldt välkommen på partistämman härförleden. Vid nästa stämma kanske man t o m låter bli att bjuda in honom. Och om tre år, efter valet, kanska någon av de mer frispråkiga vågar öppna, med ett tal som inleds: “Folkbytet är ett faktum, mina damer och herrar”.

Låter det osannolikt? Men det måste bli så. Moderaterna är de enda som kan rädda oss. För SD räcker då rakt inte till. Nu när Åkesson börjar darra på stämman och anpassa sig till mainstreamuppfattningen om att det är vi svenskar som måste anpassa oss – då finns det mycket lite som talar för att påverkan ska gå åt andra hållet, att vi ska få ett ‘danskt uppvaknande’. Om vi ska ha någon som helst chans att ändra på det som nu obevekligt förefaller komma, så måste moderater och kristdemokrater komma till insikt. Och det måste ske snabbt.

Jag ska inte vara långrandig och upprepa Uvells siffror. Läs igenom dem själva, det är årets värsta skräckhistoria för dem som vill bevara Sverige åt svenskarna. Jag vet, så får man ju inte säga, men visst känns det ibland onödigt att behöva lägga till alla caveat. Det är svensk kultur som ska bevaras. Det är svensk livsstil. Svenskt livsrum. Och visst innebär det att även invandrare kan hjälpa till med det. Men åtminstone jag vill i alla fall att det ska finnas kvar också en och annan lintott med blå ögon i folkhavet. Låt oss vända på det och säga: Syrien åt Syrien. Irak åt irakierna. Afrika åt afrikanerna. Då låter det ju inte så illa? De säger det också högt själva. När ska också vi våga börja göra det? Måste vi hamna i minoritet först?

Det får räcka med tre citat från Uvell: “Andelen svenskar födda av svenska föräldrar har på 16 år minskat från 79 % till 69 %” och “…kollar man på den yngsta halvan av befolkningen har siffran ändrats till 60 %.” Sedan avslutar hon “Om det Sverige vi har idag, med de svenska traditioner, värderingar, kulturyttringar etc ska finnas kvar till våra barnbarn måste integrationen vara helt central i svensk politik.” 

Uvell har alla rätt ända till sjunde sista ordet i sista meningen. Ordet Integration måste bytas ut. Integration är som alla kloka redan förstått, vare sig möjlig eller tillräcklig längre. Alltför många av dem som nu är här kom för många samtidigt och de blir bara fler; utanförskapsområdena har nått en kritisk massa som vi inte kommer kunna radera genom att skicka in ens en hel armé av SFI-lärare. Vi har som bekant heller inte ens börjat ta ett steg på den vägen, tvärtom skickas ofantliga pengar fortfarande till hemspråkundervisning (som ju var det freudianska namnet ända till 1996, då politikerna insåg att man måste dölja hur man med hemspråken aktivt motarbetade integrationen, och döpte om det till modersmålsundervisning). När vi väl kommer till skott med vad som kunde ha varit ett effektivt integrationsarbete så lär det ha gått tre-fem år till. Då har vi en halv miljon fler att omvända.

Det andra problemet som utesluter integration är att det är muslimerna vi har att göra med nu, inte kristna chilenare eller sekulära fd bosnien-jugoslaver. Muslimerna är på en kulturell mapp i rakt motsatt hörn från oss, så långt bort man kan vara, och de vill inte ändra sig, tvärtom. De har visat sig motstå alla former av integration i flera generationer i alla länder som har haft stora diaspora med sådana grupper. Då händer inte integration (än mindre det vi egentligen vill ha, nämligen assimilering). Med en nativititet som vida överstiger de inhemska så spelar det heller ingen roll om vi slutar släppa in helt eller delvis. Med så stor andel av de unga som man redan har (ca 25%) kommer muslimska grupper snart vara dominerande ändå.

Vad vi måste göra nu är att hitta rätt morötter och rätt piskor, och en effektiv organisation, inklusive avtal med länder som tar emot, oavsett om det är deras fd medborgare eller inte; oavsett om vi talar om kriminella eller terroristmisstänkta och oavsett om det handlar om frivillig eller ofrivillig förflyttning. För det som måste ske stavas REPATRIERING i stora bokstäver. För alla som begår grova brott ovillkorligen så, men också för dem som inte vill eller kan integreras.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad Lämna en kommentar

En kommunsektor som ger sig själv mer och mer lån, samtidigt som ingen vill sätta rätt namn på varför de behövs. Här finns alla ingredienser för en hemmagjord finansbubbla.

DN har nu, som de flesta andra MSM börjat uppmärksamma vad de stora hålen i kommunernas budgetar kommer leda till. Kommunernas skuldberg är uppe i svindlande 656 miljarder kronor. För att konkretisera den siffran: 165.000 kronor per heltidsarbetande. Bara det senaste året har kommunerna ökat vad som i slutändan är din skuld, herr Svensson, att betala med 13.000:-. Och det kommer inte räcka långt ändå. Regeringens anslagna fem miljarder är en spottloska i pölen, här saknas på sju års sikt 90 miljarder – enligt vår finansminister, och hennes beräkning får vi nog utgå ifrån är optimistisk. Trots stora skattehöjningar så säger fyra av fem kommuner att man kommer göra nedskärningar i budgeten nästa år. På ‘allt’. Och så är det vård, skola och omsorg förstås. Och det värsta är att det sedan bara kommer fortsätta att behövas mer. För vad som saknas i staplarna är försörjningsstöd och minskning av antal snällanställda. Det första för att man inte kan, det är statens beslut. Det andra för att man inte vill, vågar eller ens kan erkänna. Den officiella förklaringen till alla problemen är istället fastighetskostnader – och så ‘demografin’ förstås.

Demografin är en del av vår livscykel och svensken har redan jobbat in till sin pension, vård och bostad. Liksom till sina barns skolgång.

Källa: DN:s enkät. Som man frågar får man svar…

Låt oss beta av dimridåerna bakifrån. Så här är det. Detta med demografin kommer vi få höra om till leda, under år som nu kommer, under vilka vi tvingas åse den svenska välfärdens smärtsamma nedmontering. De demografiska ‘problemen’ består av två delar: alltför många barn och alltför många gamla. Att det förstnämnda kräver utbyggnad av skolor, fler lärare etc är en följd av invandringen. Och det sistnämnda hade inte heller varit ett problem om vi inte hade haft invandring. ‘Problemet’ är ju väl känt och var redan fonderat för; svenskarna hade med sin höga sysselsättningsgrad och sitt långa arbetsliv sett till att tillräckliga medel kunnat läggas undan. Det är vad staten gjort istället som är problemet. Att skylla på barn och gamla är alltså en direkt lögn, men en som man frenetiskt kommer göra allt för att arbeta in i det svenska folkets medvetanden. Det handlar om ett stort bedrägeri, för att skyla över ett ännu mycket större sådant: en förskingring som inte finner sin like under historisk tid i detta land.

Japans exempel. Så hade vi kunnat ha det om vi valt bort invandringen.

DN:s ingress. Så här vill man att vi ska uppfatta kommunsektorns problem. Fastighetskostnader och ‘demografi’ i form av allt fler gamla svenskar. Inte ens invandrarbarnen kommer med i den summeringen.

Vi hade i Sverige en befolkningspyramid som, före invandringsexplosionen på 2000-talet, såg mindre hotfull ut än den gjorde i flertalet andra västländer. Den bästa jämförelsen är Japan, för där bestämde man sig för att inte försöka ‘lösa problemet’ med massiv immigration. Om vi i Sverige bara ‘rullat vidare’, som Japan, så skulle vår befolkning ha slutat växa ungefär nu, vid 8,5 miljoner. Japans befolkning sjunker med ca 0,6% per år och har minskat hela 2000-talet. Men livsinkomsterna har stigit: trots folkminskningen har den totala ekonomin vuxit under 15 av 19 år på 2000-talet. I Japan har man tagit fasta på en ganska banal lärdom: nämligen att vi i genomsnitt måste arbeta ca 40 år av våra liv. Därmed kan alla både betala för den ‘samhällsskuld’ de drar på sig under barn- och ungdomsåren och, när denna räknats av så har man fortfarande ett överskott kvar, som mer än nog täcker kostnaderna under den tid man inte längre bidrar. Kostnader för en dräglig pension, boende och sjukvård och ett startkapital för nästa generation. Det handlar alltså i vårt land om betydligt mer än vad som förvaltas i AP-fonderna. Även i den syltburken har sossarna varit och rotat , men än värre är det med hur resten av statsbudgeten har förvaltats. Det samhällsöverskott som stat och kommun har tagit sig rätten – och därmed även skyldighet och ansvar – att fördela över tiden och mellan generationerna, har istället under mindre än två årtionden ‘investerats’ i något helt annat.

Bidragsresenärerna. En lågstadieelev kan räkna ut att detta inte håller.

En artikel som säger mycket, men absolut inte varför.

Vårt samhälle har till skillnad från Japan använt samhällsöverskottet till att importera bidragstagare. Som inte på långa vägar kommer jobba i 40 år i Sverige. Dessutom har de som faktiskt fått jobb en mycket lägre snittlön; de betalar alltså inte in en skatt som medger samma höga välfärd som de blivit delägare i. Detta lilla från de få är vad svenskarna får tillbaka för att ge mycket till många. Nettot kommer inte räcka till. Det är ett matematiskt axiom, eftersom vi sagt att alla som kommer hit ska få (minst) lika mycket som dem som redan bor här. Är detta svårt att förstå? Låt oss göra en livscykelkalkyl på lågstadienivå: Per får ett äpple av mamma som han äter vid frukost. Han plockar själv tre till under dagen, varav han äter ett till lunch. Hur många har han kvar? Två, ett som han äter till middag och det sista ger han till sin son. Exempel två. Per får ett äpple av mamma som han äter vid frukost. Han plockar själv tre till under dagen, varav han äter ett till lunch. Hur många har han kvar? Två. Ett som han ger bort till Hassan som inte är något vidare på att plocka äpplen. Det sista äpplet får Per och Hassan dela på till kvällsmat. Pers son får ingenting.

Och detta är alltså vad som redan hänt. Även om vi med ett ‘simsalabim’ kunde trolla bort Hassan (= alla redan anlända bidragsresenärer), så måste vi betala för den tid som har varit, och som nu avspeglar sig i våra kommuners dystra balansräkningar. Vi har bara ett äpple kvar till pensionen, och det ska delas med Hassan, vi kommer inte samtidigt kunna lägga undan tillräckligt till våra barns skolgång – kommunerna drar just nu in i redan otillräckliga skolbudgetar. Under det att vi alltså nu börjar betala på den skuldrullning som skett, fortsätter åtagandena för Hassan att ackumulera än högre skulder. Hans söner vill ju ha ett nytt äpple imorgon. Liksom Pers. Ovanpå detta så fortsätter anhörigströmmen, vars kostnader vi inte har med i kommunkalkylerna, kommunerna vågar inte ens räkna på den saken, inte på något realistiskt sätt. Ni vet de muslimska kvinnorna, som de ‘ensamkommande’ nu vill ha hit för att stå vid spisen och föda deras barn. Det handlar om en grupp vi kommer ha mycket svårt att övertyga om att lära sig svenska – vad ska de med sådana kunskaper till, när det inte är ett krav för att få socialbidrag? Många är analfabeter med så gott som noll utbildning, som vi ändå lär kasta dyra utbildningsinsatser på, innan vi (= de naiva) ger upp eller då pengarna är slut (gissa vilket som kommer först) och man accepterar att de kommer stå kvar vid spisen oavsett om de så blivit uppgraderade till pol.mag. Men de flesta kommer förstås inte lära sig någonting; med nära noll intresse och förmåga att finna utkomst i världens mest utbildningskrävande arbetsliv – det svenska. En sak är klar: många flera äpplen kommer att behövas. Men det blir inte många fler som plockar.

Kommunsektorns lånevolymer har redan exploderat. Men vi hör inte smällen, pga den negativa räntan.

Kommunsektorn har ökat sina skulder med 300 miljarder på 10 år. Det är ca 75.000:- per heltidsarbetande.

Här ska vi nu inte göra en prognos. Dystopin får lätt så förfärande drag att den blir hart när omöjlig att tro på. Beskrivningen av den punkt vi nu står på är illavarslande nog. Där vi alltså ‘bara’ har ett decenniums eller så av kvardröjande skulder att ta hand om. Skulder som har vuxit trots obruten högkonjunktur i världen, negativ statslåneränta och ett valutadopat näringsliv. På ett drygt decennium har kommunsektorns lån närapå fördubblats och uppgår nu till 14% av BNP. Och ökningen är sedan 2016 exponentiellt tilltagande, trots ‘invandringsstoppet’ 2015. Det här beror främst på just gamla ackumulerade problem. Kommunerna tvingas till stora eftersläpande investeringar, över 50% i fastigheter och bostäder. Dessa bokförs som tillgångar, men de har sitt värde bara pga den bidragsstöttade ekonomi man själva skapat: bostäder för nytillkomna som får hyran betald med bostadsbidrag och försörjningsstöd; skolor, vårdcentraler och äldreboenden för att ta hand om de nytillkomnas krämpor, barn och våra – men även deras – äldre. Ingenting som behövs i Japan direkt. Pengar man där istället satsat på att utbilda och avlöna inte minst den egna vårdsektorn med. År 2030 räknar man i Japan med att alla äldre har en personlig assistent fullproppad med artificiell intelligens. Och utrustad med en garanterat sympatisk personlighet och ett minne som aldrig glömmer bort när du ska ta din medicin eller att låsa dörren, så att eventuella kriminella inte tar sig in i ditt hem, vilket inte alla i den svenska hemtjänsten är så duktiga på. De nytillkomna är som bekant överrepresenterade där, för att kommunerna ser detta jobb som det absolut minst viktiga och sämst avlönade. Somliga är motiverade och bra, andra är det faktiskt inte alls. Många förstår knappt svenska. Jag tror vi är flera som skulle föredra den japanska modellen.

Trots deras antal i äldreomsorg och som vårdbiträden på sjukhusen, så är de nytillkomna nettobidragstagare även inom vårdsektorn, eftersom de som grupp är mycket mer vårdintensiva än svenskarna, vilket inte är att undra på med tanke på att många av dem levt helt utan den typen av service innan de kom hit. Om detta har Tino Sanandaji svart på vitt i sin bok Massutmaning för den som vill fördjupa sig. Och enligt Rebecca Weidmo Uvell är även äldreomsorgsstödet ett slukhål. Där garanteras de nytillkomna pensioner som bara skiljer någon hundralapp från svenska garantipensioner. Här kommer vi se en kraftig tillväxt av utbetalningar, för även de nytillkomna blir ju äldre. Till dess – hur mycket äldreboenden byggs det egentligen? Så lite som möjligt. Alla kommuner är nämligen smärtsamt medvetna om att det kostar mer att ta hand om de gamla på det viset, så man gör allt för att få dem att bo kvar där de bor. Och även de unga bor kvar hemma, de är i de flesta kommuner utan förtur i bostadskön. Nej, visst byggs det och kostar multum gör det, men de nya bostäderna kommer inte vår inhemska befolkning till del. När så sker så är hyrorna och priserna dessutom upptrissade på ett sätt de aldrig hade varit om byggsektorn inte haft så mycket mer att stå i.

Vad ska svenska folket med alla fastigheter till? Många skulle nog hellre välja en rejäl lön till sköterskor och poliser så att vården och tryggheten blir bättre. Och bostäderna, har vi sett minskade bostadsköer, någon?

Ny infrastruktur är naturligtvis också nödvändig i ett Sverige där befolkningen ökar så snabbt. Också den släpar, pga samma överhettade byggsektor. Kvar ‘att göra’ när vi rensat för investeringar som i sin huvudsak är anknutna till massimmigrationen, är en skvätt på några procent som man av nöden är tvungna att satsa på; sedan länge eftersatt underhåll av vatten- och avloppsledningar. VA-näten är – eftersom de inte syns – ännu mer än järnvägsspår och vägnät ett enda stort lappa och laga. Det kommer de fortsätta vara även efter årets dosör.

Det här är alltså vad kommunerna måste ha pengar till. Om man får tro DN. Men det är ju bara halva sanningen. ‘Investeringarna’ syns ju inte i resultaträkningen. Inte förrän efter ett par decennier, då man lär bli tvungna att skriva av värdena, precis som man till slut blev tvungna att göra med miljonprogrammen. Nej, resten av de besvärliga åtagandena hittar vi i resultaträkningen, sådant som kostnadsförs direkt. Men när DN gör sin beskrivning så är det förstås utan att plocka fram rubriker på kostnadsposterna, till allmän beskådan. Därmed slipper man att nämna försörjningsstöden. Som ökat kraftigt de senaste två åren och beräknas fördubblas fram till 2026 enligt Sydsvenskan. Att få fram rådata på detta är dock inte lätt. SCB och Socialstyrelsen har ju precis som alla andra myndigheter fått order om (eller självmant tagit på sig) att inte i onödan göra det lätt för kritikerna att hitta systemfelen. Nästan komiskt att de senaste tabellerna i SCB är från 2011! Ska man verkligen kunna plocka fram privatpersoners tax.värden och bilägande, men inte hur mycket socialbidragen är i offentliga databaser? Reda siffror om mer aktuella förhållanden lämnas i alla fall inte där jag letar och Socialstyrelsen visar grafer i fasta priser, troligen för att få det att ‘se bättre ut’. Att 11,2 miljarder för 2018 skulle vara en totalsiffra kan jag därför inte direkt läsa ut. Det finns säkert fler poster, men detta är illa nog, för till dessa tillkommer nu undan för undan de etableringsstöd som staten betalar ut till flyktingarna, men bara i två år. Ingenting tyder på att kostnaderna för de nytillkomna minskar nämnvärt under de följande 6-8 åren de befunnit sig i Sverige, och mycket talar för att stödberoendet i de flesta fallen är livsvarigt för dem som senast kommit hit. Försörjningsstödet, som redan nu till ca 2/3 går till de nytillkomna, håller därmed gradvis på att inkludera etableringsstödet. Ett fyra gånger så stort belopp.

Efter 2011 har vi en nästan dubbelt så hög nyanställningstakt i kommunerna som i det privata näringslivet. Vad kan det bero på?

Att socialbidragen (enligt korrekt pk-prosa = försörjningsstödet, biståndet) kommer öka kraftigt, som Sydsvenskan förutspår, är därför ingen gissning utan närmast en matematiskt nödvändighet, särskilt eftersom vi nu är på väg in i en lågkonjunktur. Och när 110 kommuner går med underskott och fyra av fem kommuner måste skära ned så är det något ännu viktigare, som kommun- och myndighetsaktivisterna talar tyst om: alla snällanställda Hassan, som inte gör någon särskild nytta för någon på sin post. Syftet med arrangemanget har dels varit att frisera arbetslöshetsstatistiken och få de formella flyktingkostnaderna att se mindre provocerande ut; dels förhoppningar om att minska risken för att Hassan ska bli kriminell, så länge som man håller honom med en fast arbetstid, något pyssel att sysselsätta sig med under dagarna och gratis lön. Om inte staten tar över betalningsansvaret i någon form av en liknande täckmantel (= ‘garantijobb’ där även socialavgifterna ingår), så lär vi få se betydligt fler uppsägningar av snällanställda – och socialbidragen kommer då öka kraftigt, det är ett direkt kommunicerande kärl.

Kommuninvest, banken som kommunerna äger.

Slutligen: Var får kommunerna sina lån ifrån? Svaret är inte bankerna. Dessa har minskat sin andel av utlåningen till sektorn från 30% till 15%, hit har alltså kommunerna tvingats amortera. Det antyder att svenska banker dragit öronen åt sig och att risken i förhållande till avkastningen inte håller för sund kreditgivning. De minskade banklånen och lite till har man täckt av via direkt obligationsutgivning, d v s risker som banksektorn inte ska behöva bry sig om enligt Basel 3:s kapitaltäckningskrav – men som givetvis ändå ökar systemriskerna. Bulken av sektorns nya lån kommer dock från Kommuninvest, som 271 av kommunerna äger själva tillsammans. Här har på fem år krediterna ökat med 130 mdr! Kommuninvest står numera för 54% av sektorns totala utlåning. I detta ligger förstås en präktig varningssignal. Det är knappast en slump att Kommuninvest startade upp just i Örebro, det län där skulden per invånare är högst i Sverige. Kommuninvests konstruktion påminner i grunden om subprimelånen i USA som ledde fram till den stora finansbubblan: genom sammanläggning av många små sämre kredittagare och ett ‘hokus pokus!’ får man AAA-ratings av de stora kreditinstituten, och eftersom det inte finns några kapitalkrav på kommunlånen så behöver Kommuninvest teoretiskt inte ha något eget kapital alls. Trots att man lånar ut när andra drar in krediterna.

Den mest intressanta är förstås räntan. Ett enda litet diagram för denna har Kommuninvest kostat på sig i sin fylliga rapport om kommunernas låneskuld (samtidigt som man slösar två hela sidor på jippot med ‘gröna obligationer’). Jag avläser nivån till 1,2% i kvartal 2, 2019. Det finns även lån man betalar ränta för att få ge till sina ägare, om den kostnaden är inräknad här eller inte är osagt. På aktuell lånestock betyder 1,2% i runda slängar 8 mdr. Eftersom räntan har gått ned kontinuerligt har sektorns räntekostnader inte ökat, trots den snabba skuldökningen, tvärtom har de minskat sedan 2015 med 2 mdr. Så vem vill inte låna mer under sådana förhållanden? Låt oss gissa att låneskulden om tre år är 700 mdr (lågt räknat). Ponera att skenande socialbidragskostnader då föranleder ratinginstituten att sänka sina kreditbetyg och att räntan därmed stiger till 3%. Då blir kommunernas räntekostnad 21 mdr istället för 8. Det skulle ofelbart leda till att många kommuner får betalningsproblem, för situationen kommer vara ännu tajtare då än idag, det vet vi redan.

Kommunerna har pressat sin bank att sluta ta hänsyn till framtida kreditförluster i sin räntesättning. Ur årsredovisningen 2018, s. 4.

Det behöver inte vara så många som drabbas, i teorin kan det räcka med en enda. Eftersom Kommuninvest har ett solidariskt betalningsansvar mellan ägarna, så betyder det att alla 271 medlemskommuner omedelbart riskerar att dras med i likvidetskrisen. Om staten skulle tvingas gå in och stötta så påverkas även statens kreditbetyg och då får vi avsevärt högre räntekostnader även på statsskulden. En räntehöjning på två procentenheter är ett stresstest som bankerna anser att varje bolånetagare ska klara, men det är lätt att förstå att kommunerna inte avkrävs detsamma, de äger ju banken som lånar ut pengarna – det garanterar snäll kreditbedömning. Ja, för ett år sedan beslutade man även att sänka räntorna, genom att inte ta höjd för eventuella framtida kreditförluster.

Så där brukar det se ut just när konjunkturen är på topp, liksom tuppkammen både på banken och hos de mest belånade. Just innan det bär iväg nedåt. Men i det här fallet tror jag passusen säger mer om hur pressade marginalerna är på kommunerna. Redan.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Kommuninvests rapport om den kommunala låneskulden 2019

Kommuninvests årsredovisning 2018

DN – 110 kommuner går back 2019

DN – fyra av fem kommuner tvingas skära ner

Uvell – Äldreförsörjningsstödet, ännu ett slukhål

Publicerad 1 kommentar

Svenska medborgarskap åt hela världen? Det har Löfven redan lagstiftat om.

Återigen har Weidmo Uvell upptäckt ett systemfel som smugits in i vår lagstiftning under Löfvens tid, närmare bestämt 2015. Som alla andra medier väljer jag förstås att göra skandalen känd så gått det bara går. Det svenska medborgarskapet har utsträckts på ett sätt som i förlängningen gör att vi snart kan ha fler svenska medborgare i Afghanistan och Syrien än vi har här hemma. Med medborgarskapet följer nämligen också de flesta av våra välfärdsförmåner med utomlands. Det betyder att välfärdsresenärerna lugnt kan stanna kvar där de är, för varför ska man då flytta till kalla Sverige? Inte minst är ju kostnadsläget i Afghanistan betydligt lägre, så pengarna räcker ju längre. Gissningsvis är det mycket få av dagens svenska medborgare som skulle applådera en sådan utveckling, även om flyktingströmmarna plötsligt upphörde. För våra transfereringar till utlandet skulle samtidigt explodera. Det här är gällande rätt och en tickande bomb. Det är därför med viss kluvenhet jag delar inlägget, risken finns ju att jag hjälper till att starta djungeltrummorna, istället för att få lagstiftaren att ta reson.

Vad som skett är alltså att lagen ändrats så att ett barn blir svensk medborgare oavsett var i världen det föds. Allt som krävs är att någon av föräldrarna är svensk medborgare. Det betyder alltså inte bara att en ensamkommande afghan som fått medborgarskap här, kan åka tillbaka och föda mängder med nya svenska medborgare. Han skulle också kunna ta på sig faderskap (mot rimlig ersättning) för ett par hundra stycken till. Inga DNA-tester krävs nämligen. Bara ett papper, undertecknat på heder och samvete. Och. När dessa nya svenskar födda i Afghanistan väl kommit i fertil ålder så är även dessa utrustade med kapacitet att skapa fler svenska medborgare. De behöver alltså aldrig ens ha satt sin fot i Sverige eller för den delen tala svenska! Den kloke säljer förstås inte sådana faderskapsbevis särskilt billigt. För den som utrustas med ett sådant har ju också rätt till barnbidrag, efterlevandestöd, studiebidrag mm. Och när helst det behövs kan man åka ‘hem’ till Sverige och laga tänderna akut, genomgå mammogafi eller få sina höfter justerade. Rent teoretiskt skulle man också kunna få pension, men vad den nu kan vara värd om ett par årtionden är högst osäkert, inte minst givet att vi vid det laget kan ha fler ‘medborgare’ i Afrika och Mellanöstern, än vi har som bor på svenskt territorium.

Vi får utgå från att UD redan tryckt om blanketterna, som marknadsför alla våra välfärdsbidrag, för att även inkludera detta alternativ. Man verkar heller inte direkt oroliga för hur värdet av svenska pass och viseringsfriheten kommer devalveras, men det kan ju kvitta för dem som har tänkt att ‘bli svensk’ utan att lämna sitt hemland. Har man bara cash och tänkt att lata sig resten av sitt liv så kan man ju lika gärna göra det någonstans där badtemperaturen är över 22° året om. Länder som t ex Somalia är ju sanna semesterparadis, i alla fall att döma av alla återbesök som flyktingarna därifrån gör efter att deras asylansökningar godkänts.

Är det här verkligen sant? Det låter… för dumt!

Så galet att ingen, inte ens våra MSM-journalister kan bli annat än upprörda! Jag kan se framför mig hur Niklas Orrenius på DN och Åsa Linderborg på AB nu slår på tangenterna så att det smattrar, bara avundssjuka över att de inte själva kommit på uppslaget. Men stopp ett tag! Kan man verkligen hävda uppsåt? Kommer vi i den stort uppslagna intervjun i SVT att få höra av Löfven att ‘han inte tänkte på detta’? Knappast, skulle jag vilja hävda. Man måste ha varit fullt på det klara med den här risken/möjligheten (beroende på ur vems perspektiv man ser saken). Lagändringen kan svårligen ha gjorts av någon annan anledning, än just den beskrivna; det finns ju liksom ingen poäng alls annars. Och man ändrar ju inte lagar bara för skojs skull. Väl?

Jo, säger du, med Mp i regeringen kan ju vad som helst inträffa! Någon som tycker att det är ‘ojämlikt’ att bara barn med svenska mödrar får medborgarskap. Även ‘svenska’ fäders barn borde få samma rätt. Och det är ju för dyrt med DNA-tester. Dessutom vet vi ju att inga av dessa ädla människor skulle ljuga. Kan man inte ha tänkt så? Inte så maliciöst och diaboliskt, bara korkat och ogenomtänkt, gammal klassisk plakatpolitik, Mp i ett nötskal.

OK. Låt oss ponera att uppsåtet var dumt, men inte elakt. Det är bara det att när lagar stiftas så är det just sådana här ‘elaka’ konsekvenser som lagrådet och andra myndigheter tillfrågas om och har synpunkter på. En normal SOU innehåller flera hundra sidor, där betydligt mindre omfattande konsekvenser än dessa nagelfars med lupp. När konsekvenserna väl har påpekats, så går ingen fri, som ändå fattar beslut om ändring. Då är det alldeles uppenbart att avsikten varit just att även den som fötts utomlands kommer anses vara fullgod förälder för att avla fler svenska medborgare. Annars hade man lätt kunnat tillfoga ett undantag för sådan utländsk ‘serieproduktion’.

Så varför? Är man bara onda och vill skapa kaos? Bryta ned svensk ekonomi? Förstöra nationalstaten till varje pris? Det dimmigt tänkta är alltid svårt att säkert fastslå syfte med, men visst kan slentrianmässig antinationalism ha varit med i bilden. Gissningsvis finns det dock andra, mer konkreta bakomliggande motiv, som ansetts överordnade. Min djupa misstanke är att det handlar om att skapa valboskap. Man skickar bara ned valfri regeringsfinansierad NGO, för att hjälpa till med poströstningen. En välbetald resa för kompisarna i nätverket, som är för viktig att låta flygskammen stå i vägen för.

Världens lydigaste mediekår.

Svenska journalistkårens självbild och verkligheten är två olika saker.

Löfven väljare i utanförskapsområdena lär gilla det här, men den delen av SAP:s väljare som är svensktalande och ser på Rapport är kanske inte riktigt så positiva. Så kan vi alltså förvänta oss att han blåljuger, ställd inför uppbådet av uppretade journalister? Sanningen är förstås att han inte kommer behöva göra det. Jag har varit lite ironisk. Det och endast det är vad som är orealistiskt i den här artikeln. Av samma anledning som vi inte redan haft en stormig riksdagsdebatt i detta ämne och att lagen gått igenom utan minsta knyst kommer svenska folket inte heller nu att upplysas. Nämligen för att Orrenius, Linderborg och resten av journalistkåren inte alls kommer ställa frågor. Inte ens galloperande vansinne av det här slaget, en skandal med konsekvenser som så uppenbart går stick i stäv med svenskarnas väl och ve, anses i MSM vara värd att uppmärksamma. Man håller tyst som vanligt, ‘för den goda sakens skull’. Hur jag vet? Bitter erfarenhet av hur svenska journalister agerat förut. Men också för att Uvells artikel skrevs i början av veckan och jag har inte sett en enda reaktion ännu.

I bästa fall får Löfven en fråga i en mysig tv-soffa, som han förberett sig väl på, och alla hemma framför tv:n kommer uppfatta svaret så att svenskt medborgarskap är ett bra sätt att hjälpa u-länderna mot fattigdom på plats. Var det inte just så Åkesson ville ha det? Den möjliga serietillverkningen lär dock inte nämnas. Inte heller alla bidrag vår nysvenska diaspora kommer kunna göra anspråk på. Då är djungeltelegrafen i Rinkeby, Vivalla och Rosengård så mycket mer effektiv.

Magnus Stenlund
Sunt Förnut

Rebecca Weidmo Uvell – evighetsmaskin av svenska medborgarskap

Publicerad 1 kommentar

Efterlevandebidragen regnar – tio gånger oftare över afghaner och somalier.

På tio år har Sverige betalat ut 9,2 miljarder till barn vars ena eller båda föräldrar uppges vara avliden. Dödsfall i Sverige har sällan varit svåra att konstatera, de har ju skett i Sverige. Så systemet är utformat därefter. Pensionsmyndigheten kräver inte mer än en underskrift på heder och samvete för att börja göra månatliga utbetalningar på 1.493 kronor per påstått avliden förälder ända upp t o m tjugo års ålder. Fram till 2018 gjordes dessutom retroaktiva utbetalningar för två år före ansökan. Nu är retroaktiviteten ‘bara’ sex månader. En fullt giltig fråga är varför utbetalningar överhuvudtaget görs till alla som kommer till Sverige. Det räcker med ett TUT för att det ska säga ka-tjing när man drar i den lättsinniga enarmade bandit, som samtidigt äs så ytterligt samvetsgrann med att plundra skattebetalarna. Rebecca Wiedmo Uvell har gjort ett grävjobb som förtjänar stor uppmärksamhet. En historia som ger en provkarta på de systemfel som lett till att Sverige idag är på dekis.

Efterlevandestödet betalas ut till alla barn, som ekonomisk kompensation för förlusten av en vårdnadshavare. Den motsvarar den underhållsersättning som barnets kvarstående vårdnadshavare ska få från den andre föräldern efter en sepation – och som även den kan betalas ut av staten, när föräldern ifråga låter bli. Ersättningen är inte baserad på hur stort lidande barnet drabbas av utan är en form av kostadsersättning. Kostnader man har i Sverige. Därför är det obegripligt varför man betalar ut retroaktiva bidrag till dem som just anlänt hit. Lika principiellt fel är det förstås att ensamkommande barn som skrivit under detta dokument får en helt annan ekonomisk situation jämfört med lika ensamkommande som inte gjort det, men som är i lika stor avsaknad av föräldrarna.

Flyktningbarn kompenseras tredubbelt

I själva verket, eftersom det rör sig om en kostnadsersättning och de ensamkommande barnen ifråga tas om hand av sociala myndigheter eller adopteras, så borde man väl resonera så att de kostnader som avses redan de facto har ersatts, i form av nya kostnadsansvariga vårdnadshavare, som ju har samma ansvar oavsett de biologiska föräldrarnas död eller inte? Varför ska man kompenseras dubbelt av det svenska samhället? För att inte säga – i praktiken – tredubbelt: de ensamkommande har ju kommit hit för att Sverige åtagit sig att ge dem skydd från krig och livshotande faror. Ingenting säger att vi därmed är skyldiga att upplåta alla våra välfärdssystem för dem samtidigt. Vad som anses tillräckligt och adekvat för en, måste räcka utmärkt också för alla andra – och Sverige är redan världens mest generösa flyktingmottagare, inte bara i antal utan även per individ.

Genom att erbjuda den här typen av extraförmåner har man snabbt korrumperat de nytillkomna – och deras nya vårdnadshavare (alternativt den ensamstående förälder som kommit hit tillsammans med barnet – och som också kan söka bidrag för egen del). Vem säger nej till gratis pengar? Särskilt besvärande lär de icke-existerande sanktionerna upplevas. Ett falskt ‘hedersord’ från en underårig har ju ingen som helst juridisk konsekvens. Som Uvell påpekar så kan vi mycket väl redan ha en mängd påstått döda föräldrar i Sverige, eller sådana som efter den nya anhöriglagen är på väg, utan att detta kontrollerats. Frågan om sådan kontroll utförs besvaras av myndigheten med en isande tystnad. Och skulle det – rent teoretiskt alltså – ändå kontrolleras, samt visa sig vara fallet, så är det knappast ens möjligt att kräva pengarna tillbaka. Än mindre att faktiskt få något från ett barn som redan spenderat dem eller gömt dem, och/eller saknar egen utkomst.

Så kan vi vara så säkra på att det fuskas med detta?

Att bevisa saken torde inte vara lätt (såvida de ‘döda’ föräldrarna alltså inte skulle söka uppehållstillstånd och Pensionsmyndigheten/Migrationsverket faktiskt skulle börja kolla upp förhållandena). Men statistiken talar sitt tydliga språk. Utrikes födda motsvarade 2018 19% av Sveriges totala befolkning. Samma år var av dem som tog emot efterlevandebidrag 32% utrikes födda. Tio år tidigare var de 18%, inte mycket mer än deras dåvarande andelen av totalbefolkningen. I gruppen 16-20 år (där vi kan förmoda att de flesta ensamkommande ramlat in i statistiken, då man okritiskt accepterat deras uppgivna ålder) så är andelen 38%.

Och om vi fokuserar enbart på de fem ursprungsländerna Afghanistan, Somalia, Irak, Syrien och Eritrea som vi vet är ursprungsland för lejonparten av de ensamkommande, så svarar dessa ensamma för 17% av andelen ‘barn’ som fått efterlevandestöd, samtidigt som den totala utlandsfödda befolkningen från dessa länder svarar för mindre än 5%. Somalia och Afghanistan är överrepresenterade mer än åtta gånger i förhållande till sin befolkningsandel och i jämförelse med de infödda svenskarna är överutnyttjandet nära tio gånger – som snitt för alla åldersgrupper. Åldersgruppen 16-20 år går inte att läsa av på nationell nivå, men vi kan utgå ifrån att överuttnyttjandet här är maximalt.

Observeras bör att situationen alltså såg helt annorlunda ut före 2014. Då var föräldrarna till dessa barn inte oftare döda än genomsnittet för andra grupper. Som Uvell visar i sin analys så har detta överutnyttjande ökat kraftigt över tiden och bland afghaner och somalier så ser man ett tydligt hack i ‘inlärningskurvan mellan 2013 och 2014. Det är tydligen då informationen om hur lätt det är att erhålla gratis pengar har spridit sig brett inom grupperna med ensamkommande ‘barn’. Totalt handlar det om över 1,5 miljarder som på det här sättet betalats ut under den senaste tioårsperioden till barn födda i utlandet. De fem namngivna huvudländerna svarar ensamma för 600 miljoner och det årliga beloppet till denna grupp är nu uppe i 116 miljoner kronor.

Härutöver kan läggas en stor grupp ‘barn’ vars heder och samvete-underskrift renderar dem de månatliga 1500 spännen per påstått död förälder, utan att utbetalande myndighet ens krävt in uppgift var ‘barnet’ ifråga är fött! Det handlar om över 17 miljoner kronor bara under 2018 – till inte mindre än 1.187 individer.

Pensionsmyndigheten inte bara blundar. Den mörkar medvetet.

Det här är ju ett så öppet missbruk att ingen kan undvika att se det – om den önskan finns. Nu är det förstås så att det gör den inte alls – på den handläggande myndigheten. Den datafil som Uvell gör tillgänglig för nedladdning på sin sida och som även jag länkar till här, är sorterad så att den kräver en hel del bearbetning och sammanställning med SCB:s befolkningsuppgifter för att det ska gå att få fram de här avslöjande siffrorna. Det tog mig, som van excelanvändare, en dryg timme att få ordning på den. Än värre är förstås skandalen att den ansvariga, Hanna Linnér, vägrat att lämna ut uppgifterna kostnadsfritt enligt offentlighetsprincipen, vilket alltså är mydighetens skyldighet, och något hon sedan tvingades göra när riksdagsmannen Jan Ericsson (M) begärde ut dem via Riksdagens utredningstjänst. Att Linnér är fritidspolitiker för vänsterpartiet lär förstås ha med vägran att göra och visar hur politiserad tjänsteutövningen nu har blivit i den djupa (s)tat som Sverige är.

Myndigheten vet alltså mycket väl om hur skandalöst efterlevandestödet överutnyttjas och hur minimal kontrollen är. Det är därför man inte vill låta allmänheten veta. För då kan ju rösten läggas på fel parti. Och förhållandena kan komma att ändras. Det vill man inte. Ännu en obehaglig fråga som då reses, är ju varför utbetalningarna ligger just på denna myndighet. Enligt vad myndigheten påstår så ska dessa utbetalningar gå över statens budget, men hur säkert vågar man tro på det? Detta är ju som upplagt för försnillning av våra pensionsbesparingar, och även på den punkten skulle nog krävas vidimering från en riksdagsrevisor e d, för att återställa mitt och många andras förtroende efter att ha läst detta.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Rebecca Weidmo Uvell

Publicerad Lämna en kommentar

Löfvens fest är inte slut – inte förrän vi står helt barskrapade.

Rebecca Weidmo-Uvell är en av de goda, duktig grävande journalist som gör ett förtjänstfullt arbete där jag själv saknar både kompetens och tid. Hennes inlägg om att festen är slut är också en bra artikel, väl värd att läsa. Den handlar om det till synes ganska självklara i att när allt färre försörjer allt fler så tar pengarna slut – och att vi är där nu; välfärden är ett minne blott. Jag kan instämma i det mesta Rebecca säger. Men det är mer som måste sägas. För det första: som upplägget ser ut är festen inte alls slut: Man kommer först låna ännu mer, man kommer sno våra pensionsreserver och man kommer beskatta bort alla våra besparingar först. Först då är festen slut – även för bidragsflyktingarna.

Rebeccas krav känns tyvärr också alldeles för marginella för att ändra på detta, samtidigt som somliga troligen ändå kommer löpa amok, om de språk- och utbildningskrav som hon förespråkar verkligen ska vara relevanta, dvs ge access till arbetsmarknaden. Ett problem är förstås att vi redan invaggat alla en känsla av att de inte behöver bidra. Ett annat är att av dem vi importerat så är en allt annat än försumbar andel i praktiken obildbar för att nå de kravnivåer som vårt samhälle oftast ställer. Somalia har en snitt-IQ på 67, MENA-området på 80-85. Amerikanska försvaret kräver minimum 83 för att ens bry sig om att släppa in någon – de har testat och vet; under den nivån är det irrationellt att utbilda för kostnaden är större än intäkten.
*
Rebecca nämner heller inte hur vi ska göra med socialbidraget, som garanterar nivåer som är högre än både a-kassa och lägstapension. Här finns ju sprängkraften – det är här allt tricklar ner genom tratten till slut. Skulle vara minst sagt välbehövligt att någon inom M med inflytande tar upp den saken. Men ingen verkar ju våga. Socialbidragen måste sänkas – kraftigt – för att vi ska gå runt på sikt. Det är heller inte rimligt att de är högre än fattigpensionärens.
*
Rebecca missar också en annan mycket viktig sak: kommunernas snällanställningar. Det är dessa som gjort att vi inte redan har en socialbidragsbomb och istället snart 3 parkeringsvakter på varje kvarter. Eller 100% subventionerade kaféägare, som slagit ut 100% icke-dito. Eller bara mängder med andra onödiga anställda, med nya titlar som tidigare aldrig behövts och inte heller nu gör det, men med kontor, dator och arbetsmaterial som kostar dubbla lönen som tumregel. Somliga av dessa skapar dessutom nya kostnader för att de har mer mål i munnen än i huvudet – ‘kreativa’ och kostsamma och politiskt korrekta idéer – som kommunerna gärna belönar. Och som upphandlare riskerar de många mer eller mindre obildade att förorsaka ännu större kostnader.
*
Det var detta som M-styrda Danderyd bekostade med fastighetsförsäljningar. Och som krävde 1,40 i skattehöjning att rätta till. Samma med Stockholms stad. Säkert många fler. Även borgerliga kommuner alltså. För på kommunerna jobbar mångkulturentusiasterna. Det finns ingen av dem som medgivit att detta helt enkelt är en del av flyktingnotan. Troligen den allra största.
*
Samtidigt som snällanställningarna kostar mer än socialbidrag så ser de flyktingar som anställs i statistiken inte ens ut som ‘tärande’ utan som ‘närande’. Det är dags att fler berättar om detta. Så snälla Rebecca – hjälp till att informera M. I Danderyd borde man sparkat de onödiga man inte har råd med istället för att höja skatten. Sedan borde man ha ställt sina egna platser till förfogande – kommunstyret har ju varit ju mer kostsamt än några andra. Trolöshet mot huvudman kallas det för annars. Det är belagt med fängelsestraff, även vid betydligt mindre belopp.
*
Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

https://uvell.se/2019/06/14/festen-ar-slut/?unapproved=20782&moderation-hash=25fd709ac4085252c3718f4a3c8c92a9#comment-20782

Publicerad Lämna en kommentar

Fler svenska liv offras pga multiresistenta bakterier än pga den ökade kriminaliteten.

Ursprungligen publicerat 25/5

Ännu en artikel som tyvärr är lika aktuell idag som när den först publicerades på facebook. Antalet smittade av multiresistenta bakterier, sådana som antibiotika inte hjälper mot, har tredubblats i Sverige mellan 2009 och 2016. Över 4.000 fall nu, betyder att detta hör till en av våra största dödliga hälsofaror – och detta är bara början. Fortsätter utvecklingen så är vi snart i den situation vi var innan antibiotikan kom. Barn, gamla och svaga riskerar i så fall livet varje gång de insjuknar i något som till en början liknar vanlig förkylning, och även för den som befinner sig i sina bästa år kan MRSA och dess obehagliga kusiner innebära döden, eller åtminstone mycket långa och svåra sjukdomsperioder. Vi saknar helt enkelt botemedel. Ansträngningarna på vårdapparaten kommer givetvis öka i motsvarande mån – såväl kostnaderna som platsbristen/kötiderna. Vi är inte där ännu, men trenden talar för att en närmast okontrollerbar ökning är att vänta om inget görs. Och vad ska man då göra?

Det handlar om dem som reser hit.

Om detta är meningarna delade. På SVT Vetenskapsredaktion talar man om riskerna för dem som ger sig ut på resa, men inte dem som reser hit. Centern skrämmer gärna oss med hur antibiotika i djurfoder skulle sprida antibiotikaresistens till människan. Man driver därför ett EU-valprogram som går ut på att begränsa just antibiotika i djurhållningen. Men centerns påståenden är ovetenskapliga. För det första är forskningen glasklar med att antibiotikaresistensen i n t e kan överföras till människan genom förtäring av kött, se Weidmo Uvells artikel i länk nedan. Oavsett hur pumpade med antibiotika djuren alltså än är. Om den industriella användningen av antibiotika i djurhållning på annat sätt kan leda till uppkomst av fler multiresistenta bakterier, som även ger sig på oss människor, är en tes som är lika svår att bevisa som att motbevisa. Vårt obehag inför den här typ av risker exploateras gärna och kraftigt, men sanningen är alltså att vi inte vet – och att det finns betydligt mer direkta samband som vi vet mycket mer om.

Antal årliga MRSA-dödsfall i Europa: 33.000

Det handlar alltså om flyktingarna. Det är dem som förklarar ökningen av MRSA och en hel del annat smittsamt. Det här säger Folkhälsomyndigheten öppet, men informationen sprids naturligtvis inte, eftersom den rent politiskt är så kontroversiell. Enligt Rebecca Weidmo Uvell så beräknas antalet dödsoffer i Europa pga multiresistenta bakterier till 33.000 i dagens årstakt, samma siffra som centern använder. Men som myndighetens studie visar, så är inga av dessa dödsoffer härledda från djurhållningen, däremot efter kontakt på sjukhus. Det finns alltså få saker som är farligare för oss, än att hamna på sjukhus. Varför?

Hälsoscreening saknas vid gränskontrollen. Sådan vi kräver för katt och hund.

Därför att där befinner sig idag mängder av människor fullproppade med just multiresistenta bakterier. Så många som 25% av alla flyktingar bär sådana när de kommer hit, enligt en studie av Imperial London Collage, 2018. Eftersom svensk flyktingmottagning saknar hälsoscreening som obligatorisk test, så vandrar många av dessa alltså direkt vidare till något av våra sjukhus; de utgör nästan 60% av sjukdomsfallen. I stort sett resten är smittade – av dessa – på sjukhusen: 75% av det totala antalet fall, grovt skattat minst 25.000, har fått sin smitta därifrån (dvs många av dem som redan är bärare när de kommer hit har också smittats genom sjukhusvistelse).

Årliga svenska dödsfall? Fler än i trafiken. Betydligt fler.

Så hur många svenska liv handlar det om? Räknar man baklänges, med Sveriges andel av Europas flyktingströmmar, dessutom snedfördelad från de främsta riskområdena Afghanistan (50% risk) och MENA (33%) så är det inte orimligt att anta att Sverige har ca 7-8% av EU:s totala antal dödsfall, 33.000, dvs ca 3000. Av dessa dödsfall är 60% bärare, och säkert är en hög andel även av de sjukhussmittade också flyktingar, men upp till ca 1000 döda infödda svenskar per år är inte orimligt att räkna med, som en direkt följd av importen av multiresistenta bakterier. Det är fyra gånger fler än i trafiken, där den s k ‘nollvisionen’ råder. Till detta kommer de många fler som lever ett liv med kraftigt nedsatta kroppsfunktioner och sjuklighet som är kroniskt obotlig.

Sambandet med flyktingtillströmningen blir extra starkt när man inte exkluderar bärarna som fört hit smittan. Efter flyktingtoppen 2015-2016 blev denna grupp något mindre, och därmed minskade även totalen något 2017. Men de sjukhussmittade har alltså fortsatt att öka 2017 såväl som 2018; en följd av att de resistenta bakterierna etablerat sig här, men sannolikt även pga att en sämre mathygien har importerats tillsammans med bakterierna – det är ju denna som från början förklarar varför förekomsten är så mycket högre i framförallt Sydasien och MENA-regionen.

Varför ingen hälsoscreening?


Det finns god anledning att fråga sig varför hälsoscreening inte införts vid den svenska flyktingmottagningen. Våra husdjur är man som bekant mycket mån om att skydda från smittor och sjukdomar utifrån. Karantän är en självklarhet om det inte finns vaccinationsprotokoll etc. Och en screening skulle kunna skydda vår befolkning på samma sätt; förebygga vidare spridning av multiresistenta bakterier. Ganska självklart kan tyckas. Så varför inte?

Svaren på frågan är två, båda lika enkla som cyniska. Det första är att detta skulle öka mottagningskostnaderna markant, vilket skulle synas i regeringens budget och gå på tvärs mot vad de själva säger – flyktingarna kostar ju inte alls, och om de kostar så är det väldigt lite – och bara mindre och mindre. När regeringen inte ens vill använda EU-fondens medel för immigrationskostnader som hade varit gratis för oss men fått bruttobudgeten att öka, så förstår man hur de tänker (se tidigare krönika). Det andra skälet är att en annan frågan då omedelbart skulle uppstå: vad gör vi med de 25% som bär sådan smitta? Alternativ ett: skickar tillbaka dem? Lär inte finnas på kartan för de godhjärtade. Men samma människor väljer heller inte alternativ två, som innebär särskilda karantänsjukhus, med kostnadsökningar som skulle få hälsoscreeningen att framstå som närmast gratis.

Så det får bli alternativ tre, man låter bli att berätta. Kostnaden mäts i svenska liv, som redan idag är långt högre än antalet dödsoffer för skjutningar och andra kriminella aktiviteter. Men de är ju mycket mer anonyma. Jag antar att vår skurkregim är väldigt tacksam över hur lite uppmärksammade dessa dödsoffer är. Om antalet fortsätter växa exponentiellt så lär det dock bli svårare att lägga locket på. Men också oerhört mycket svårare att stoppa utvecklingen.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft


https://uvell.se/2019/05/22/antibiotikaresistensens-verkliga-anledning/
https://www.folkhalsomyndigheten.se/nyheter-och-press/nyhetsarkiv/2016/mars/snabb-okning-av-resistenta-bakterier-av-typen-mrsa/
https://www.cidrap.umn.edu/news-perspective/2018/05/drug-resistant-bacteria-found-25-migrants-europe
https://www.svt.se/nyheter/vetenskap/varannan-bar-pa-resistenta-bakterier