Publicerad Lämna en kommentar

Tipping point. Malmö och Sverige har nått den, det har inte Tyskland.

Dagens Nyheter Söndag. Den politiskt så korrekta blaskan är fullkomligt proppfull med artiklar, notiser och reportage om våld och kriminalitet. Danskarnas beslut att stänga gränsen. Bomber hittade i tullen. Man som skjuter vilt i en lägenhet i Sundberg. ‘Bilrån’ som i själva verket handlar om intrång i privatbostaden och under mordhot avtvingande av bilnycklar. Sådana har det skett flera stycken av bara under senaste veckan – i ‘Nordvästra Stockholm’, en term som brukar fungera som täcknamn för Järvafältet, men här är det tvärtom; Viksjö i Järfälla är inget ghetto och inte Bromma heller. Men det är hit de kriminella nu utsträckt sina jaktmarker.

Rapporteringen i sig självt är dock ett sundhetstecken, inte för Sverige, men för Dagens Nyheter. Ett uppvaknande är på gång. Särskilt lovande är ett reportage av Lina Lund, som jämför Sverige och Tyskland, och då särskilt Malmö vs. Berlin. Den tyska huvudstaden har en befolkning som är ungefär tio gånger Malmös. Här sköts tre (3) människor ihjäl förra året. Och antalet sprängdåd i Tyskland är så få att det saknas officiell statistik. I Malmö sköts tolv (12) människor under samma tid, dvs ca 40 gånger fler per invånare. Och antalet registrerade sprängdåd var 45. En siffra som med råge kommer passeras i år.

DN full med rapportering om brottsligheten.
Det verkar som om brottsligheten är hemmagjord.
Men vem som orsakar den vet man inte. Inte på DN..

Drogerna Löfven? Seriöst?

Som Lund konstaterar är det nu drogerna som sedan en tid är Statspajas Löfvens favortiförklaring till våldet i Sverige. Konsumtionen i välbärgade villaområden som Djursholm göder den lönsamma men olagliga droghandeln och skapar dödlig konkurrens. Se där, en fin teori, tyckte – oväntat! – den svenska polisen, som lydigt rapar upp samma budskap på sina presskonferenser: “Vi tror att droghandeln är en stor anledning till att vi ser skjutningar i Malmö, framför allt cannabis”, sade polismästare Stefan Sintéus i samband med mordet i veckan på en 15-årig pojke. Men, som Lund konstaterar; Berlin är översvämmat av droger. Knarkförsäljningen är så besvärande och sker så öppet att parkförvaltningen gjort försök med att måla rosafärgade rutor där langarna skulle hålla sig. Det gick inget vidare. Ändå skjuts det inte här. Inga bomber sprängs.

Malmö ligger nära kontinenten. Och barnfattigdomen är stor.

Kvällsposten 13/1 2017. Ygeman yrar om farorna på kontinenten.

För bara något år sedan var sossarnas favoritförklaring till dåden i Malmö att staden låg ‘så nära kontinenten’. Lund har förtjänstfullt plockat fram citat från såväl Malmös polisområdeschef Erik Jansåker (till Sveriges radio) som kriminologen Sven Granath vid Brottsförebyggande rådet (till TT). Så sent som för två år sedan ansåg den stora clownens sidekick, Anders Ygeman, att ‘närheten’ var värt att nämna igen. Han såg också den sociala klyftan som en förklaring och ansåg minsann att utvecklingen hade börjat vända! Barnfattigdomen är fortfarande ett huvudspår i de svenska experternas förklaringsmodeller. Men klyftorna är stora också i Berlin, ja barnfattigdomen är ännu större: här lever en tredjedel av alla barn i familjer som är beroende av socialbidrag. Tyskland är kontinenten, med landgräns mot nio andra länder. Och nu i veckan stängde alltså Danmark gränsen till oss, inte tvärtom. Det är närheten till Sverige som är faran.

För tyskarna är vi Bullerbyn. Men varför skjuter vi då ihjäl varandra?

‘Svensk som svensk’ – ur tyskarnas synvinkel har bullerbyinvånarna plötsligt börjat skjuta varandra utan anledning. Lund vet inte vad hon ska svara. Det hade nog många av oss andra kunnat.

Sverige är inte längre ett föregångsland eller förebild ens i Tyskland, landet där ledande befattningshavare (läs: Merkel) fortfarande ändå gör vad man kan för att ta efter vår politik. Och när de frågar om vad händer, så är kanske en DN-journalist inte rätt kvinna att svara. “Jag vet inte vad jag ska svara”, säger Lund, som avslutar sin artikel med att ifrågasätta även SD:s förklaringsmodell:

“Och Sverigedemokraterna, som i opinionsmätningarna tävlar med Socialdemokraterna om att vara största parti, skyller våldet på ”den ansvarslösa invandringen”. Men även Tyskland har tagit emot många asylsökande de senaste åren, och tyska storstäder har sedan tidigare problem med så kallade parallellsamhällen.”

Tipping point. Tyskland har inte nått den ännu. Men det har vi.

Längre än så kommer inte DN i sin verklighetsbeskrivning just nu. Men det finns ju en skillnad mellan länderna som Lund inte vågar tala om (det finns ju fortfarande gränser för vad som får sägas på DN). Sverige har länge tagit emot flest asylsökande i hela EU. Tyskland ligger högt, men Sverige är i särklass. Och Sverige har idag en mycket större andel befolkning med rötter i utlandet – totalt över 30%. Enligt FN-statistik hade Tyskland år 2013 11,9% ‘invandrare’ och Sverige hade 15,9% vid samma tidpunkt. Båda länderna alltså en rejäl bit ovanför de ca 11% som amerikanske presidenten Theodore Roosevelt i början av 1900-talet bestämde var gränsen för hur mycket invandring USA tålde. En viktig skillnad gentemot Tyskland, förutom att Sverige låg sannolikt tre mycket väsentliga procentenheter högre, var att våra invandrare till övervägande del kommit under de senaste två decennierna, medan Tyskland ackumulerat invandrare i form av ‘Gastarbeiter’, under hela efterkrigstiden. Vi har varken hunnit eller velat integrera dessa nytillkomna.

Eurostat. Sverige har under hela 2000-talet ackumulerat fler flyktinginvandrare än något annat EU-land. Även Tyskland.

Diagrammet ovan visar heller inte hela sanningen. Den är värre. En annan skillnad är nämligen att vi fortsatt att ta emot stora mängder som inte formellt räknats som flyktingar; anhöriga och (lågkvalificerad) arbetskraft från samma områden. Den stora nedgången efter 2016 är alltså en chimär; förra året tog vi emot 123.000 invandrare och vi ligger över 100.000 nytillkomna även i år – vilket också är vad Migrationsverket räknar med att vi ska fortsätta göra framöver. Andelen muslimer i Tyskland förväntas vara knappt 20% av befolkningen år 2050. Samma år skulle Sverige nå över 30%, enligt samma prognos. Och i Malmö är andelen män 15-45 år med utländsk bakgrund 55%. Stockholm och Göteborg ligger 11%-enheter efter. Om femton år är Stockholm där Malmö är nu och var Malmö är vill vi inte ens veta. Om vi inte vill sätta denna utveckling i samband med det ökade antalet sprängningar och skjutningar, bilbränningar och skolbränningar, överfallsvåldtäkter, grova hemfridsbrott och barnrån där förövarna skär öronen av sina offer, ja då lär vi få fortsätta leta efter förklaringar i all evighet.

Lina kommer få fortsätta fråga runt om hon inte köper Åkessons förklaring.

En allt större andel av dem som lever i vårt land saknar förankring i den kultur vi har haft här. De kommer från en kultur där våld utgjort en naturlig ingrediens och där förtroendet för såväl samhälleliga institutioner som okända människor är nära noll – av goda skäl. De har nu blivit så många, så snabbt, att de förändrat också våra institutioner, vår syn på vår nästa. Det säger sig självt att en liten förändring inte ger effekter som omedelbart resulterar i skjutningar och sprängningar. Samtidigt så är det lika givet att man vid en viss punkt (tipping point) riskerar att samhället förändras i grunden. De fundament rättssamhället vilar på skakas sönder, och den förändrade demografin blir för var och en tydlig varje gång man går ut på stan.

Med den demografi vi nu har är det uppenbart att Sverige har nått en tipping point. Svenskarna har inte kontroll. Det är från Sverige faran kommer.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

English Summary

Swedish MSM, like Dagens Nyheter (DN) Sunday, is inundated with news about horrible crimes. This is healthy – nt for Sweden – but for DN. In Germany, the second mot political correct country in Europe, one closely monitors what is happening in our small Astrid Lindgren fairytale ‘Bullerbyn’-country but cannot find any answers.

Lina Lund, DN:s correspondent in Berlin, is at least doing a good job checking off the explanations that won’t do. Löfven, our Prime Clown, is still trying to blaim well situated youth and their consumtion of drugs, but Germany is much worse in this respect. The same goes for socioeconomic factors, as child poverty – much more frequent in Berlin than in Malmö. Even more absurd is it when leading social democrats as Anders Ygeman, as well as high ranking police spokesmen and criminologists blame Malmö’s proximity to the continent. Germany is the continent. Even so the number of deadly shootings in Berlin was 40 times less than in Malmö last year, and bombings are so scarse that there is no official statistics.

Why then? Lund rethorically asks, and add that Germany also had its share of refugee immigrants. This is clearly still where the limit goes in a leftist liberal paper. The obvious difference is that Sweden has accumulated much more of the same in a much shorter timeframe. We still do, since those that formally counts as refugees only accounts for a smaller part of the total; the decrease in the curve after 2016 is thus a chimaera – the Migritaionverket forecast is that we will continue to import about the same amount, above 100.000 people, each year in the years to come. One percent unit of our total population, every year that is. And there is a tipping point. That has been reached in Malmö, and we can sense it also in the rest of the country. The forecast looks far less than good, since so many still refuse to see the reality as it is. In 15 years Stockholm and Gothenburg will have reached Malmö’s level of men with foreign background, 55% in the age group 15-45, the most crime active age. Where Malmö is by then nobody wants to know.

Publicerad 6 kommentarer

Stasivänstern har uppsåt, vi måste sluta samla bevisen på hög om vi vill göra något åt det.

I ett djuplodande reportage om murens fall för trettio år sedan, av Lina Lund, DN:s Tysklandskorre, så får en stasifånge och en stasiinformatör förklara, 30 år efteråt, vad de tror är anledningen till att människor väljer att bli det ena eller det andra. Båda säger sig övertygade om att det ligger i personligheten. Medan fångarna var individualister, så var deras väktare trygga i hierarkin, okritiska till de order de fick och som de oftast lade sig vinn om att följa både energiskt och entusiastiskt. Oliktänkande fängslades, torterades och avrättades för sina åsikters skull, ibland kanske bara på blotta misstanken – den östtyska rättsstaten var inte så noga med sådant. Informatörerna ansåg sig förstås inte själva vara onda, men de utförde handlingar som vi alla skulle definiera som onda och de gjorde det fullt medvetet. För oss individualister så kan det här vara svårt att ta till sig.

Vi vill tro gott. Vi är uppfostrade så. Redan där har vi förlorat.

Och det är här kärnan i problemet ligger; när vi bemöter och bekämpar vänsterns åsikter gör vi det som om de som hävdar dessa var skapade precis som oss. Vår referensram kräver det av oss. Vår känsla för fair play. Och vår vanligen någorlunda välvilliga perception av hur världen och mänskligheten ser ut – vi vill inte vända upp och ned på den, för det skulle riskera att göra oss till olyckliga misantroper. Allt det här är förstås även det en del av hur vi har blivit indoktrinerade att fungera. Det är fint att vara filantrop, som Jesus, jultomten – och Marx och alla hans i Robin Hoodanda glatt välfärdsfördelande efterföljare. Att tänka ont om andra är ju däremot att misstänkliggöra sig själv – ‘takes one to know one’.

Därför vill vi så gärna inbilla oss att det bara är en fråga om villfarelse när vänsteristerna löper amok. Att de kan ‘botas’ och omvändas. Vilket hade varit en rimlig utgångspunkt, om det handlat om något annat än djupa mindervärdeskomplex rotade i barndomen, ärvda eller tidigt tillägnade mobbarpersonligheter eller, ibland, ren sadism. Jag har sett det otaliga gånger i kommentarsfälten. Hur en värdekonservativ staplar pedagogiska argument, som sedan ignoreras av hans vänsteropponent; för att besvaras med en glidning, upprepande av det tre- eller fyrfaldigt överbevisade och sedan ännu ett osant eller illa underbyggt påstående. Varpå den värdekonservative, under påtaglig irritation, upprepar sina argument, något omformulerade, samt besvarar det tillkommande med tre nya. Vänsteropponentens svar är kanske en femtedel så långt och tar säkert bara en tiondel av tiden att hafsa ihop. På detta sätt kan ett troll m a o tvinga högerdebattörerna att lägga ned åtskillig energi till absolut ingen nytta. Trollet gnuggar händerna i förtjusning, särskilt när hen lyckas få sin motståndare att tappa humöret och säga något dumt; då går det att blockera denne från gruppen. Att vänstertrollet övertygas eller omvänds händer inte. Det kommer inte gå på tusen år – inte med ord och sakskäl. Deras övertygelse baseras inte på rätt och sanning, utan på kollektivets överlägsenhet som gödkrok för dem själva, för att skapa sig en karriär och metod för att överleva.

Amerikanska journalister mot yttrandefrihet

I USA, där den nya stasivänstervågen startade, har det gått minst lika långt som här. Det som började på universiteten har nu tagit över media på samma sätt. Amerikanska journalister och redaktörer i stora tidningar stöder allt oftare yttrandefrihetsinskränkningar öppet. I en heltäckande översikt beskriver John Tierney, City Journal, hur en systematisk slagsida har skapats i den förment objektiva rapporteringen, med syfte och effekt att endast politiskt korrekta vänsteråsikter ska nå fram till allmänheten. Och man har lyckats riktigt bra. Som ett av många exempel: av de större tidningarna var Wall Street Journal ensamt om att beskriva hur journalisten Andy Ngo blev grovt misshandlad av Antifa-supportrar i samband med att han gjorde en nyhetsbevakning i Portland av en liten demonstration för mansrättigheter. Ngo hade tidigare ådragit sig Antifas vrede genom att göra reportage om deras våldsaktiviteter utan att göra de vanliga ursäktande beskrivningarna avseende deras förment goda syften. Överfallet i Portland innefattade bl a sparkar och slag mot huvud och knivskärning i ansikte och öron. Ngo drabbades av en svår hjärnskakning och hade lika gärna kunnat vara död. Det var en ren hämndaktion och journalistkåren brukar vara mycket enad i att fördöma sådana övergrepp mot sina egna.

Andy Ngo.

Den postmoderna amerikanska pressen ignorerade istället händelsen helt, eller valde att skylla den på ‘extremhögern’, som med ‘sin’ demonstration varit ute efter våldsamheter. ‘Ngo fick vad han förtjänade’. Relationen, två dussin demonstranter som överfölls av 400 vänsteraktivister, beskrevs inte. En helt grundlös anklagelse i en tidning, där Ngo påstods ha deltagit i liknande våldsaktiviteter riktade mot Antifa, spreds sedan okritiskt – systematiskt avsiktligt så klart – i andra medier. Jämför gärna taktiken med hur svensk media var snabba med att sprida ETC:s ‘expertdom’ avseende Swebbtv, som ‘en del av vitmaktrörelsen’, efter intervjun med Leif Östling. ‘The Committee to Protect Journalists’ som regelbundet rapporterar övergrepp mot journalister nämnde inte misshandeln alls. En förment heltäckande artikel avseende årets incidenter handlade istället om en rad journalister som kände sig hotade av extremhögern, utan att någon av dem faktiskt utsatts för direkt våld.

Postmodern stasivänster väjer inte för våld – det gäller även the Guardians och Huffposts reportrar.

Våldsmetoderna – om de kommer från vänster – anses i själva verket fullt legitima enligt en stor del av journalistkårens medlemmar. En expert på nätextremism, Eoin Lennihan, sammanställde ett antal journalisters regelbundna närvaro på Antifas sajter, med deras skriverier, och konstaterade att det helt saknades negativa vinklingar i dessa. Det handlar om tongivande reportrar från The Guardian, The New Republic och HuffPost. Artikeln ledde till att Lennihan genast sorterades in bland högerextremisterna enligt Colombia Journalism Review, där man skrev en fullständigt osaklig artikel om saken, utan att beröra Lennihans slutsatser med ett ord.

Total brist på konsekvens: högern sparkas för bekantskaper, vänstern sitter kvar trots grova rasistiska uttalanden

Konservativa journalister ska sparkas, bloggare med högeråsikter blockas och bli ‘deplatformed’ på Twitter och Facebook och ‘avmonetariseras’ på Youtube. Detta är vad de unga progressiva journalisterna arbetar för. Och de är hyperaktiva, som mördargetingar behöver de bara en utandning koldioxid från höger för att genast gå till anfall. Det tog sju timmar innan Times hade sparkat Quinn Norton, en libertarian, för att hon umgåtts med en nynazist (men bevisligen alltid hade tagit avstånd från dennes politiska åsikter). Sarah Jeong, anställd på samma tidning, vid samma tid och inom samma område, men ‘proggressiv’, hade twittrat flera uppenbart rasistiska åsikter om vita: “#CancelWhitePeople”; i en annan förutspådde hon att vita skulle utrotas och att “This was my plan all along.” Jeong sparkades däremot inte. Här kan vi jämföra med Sverigechefen på XXL som fick avgå direkt efter att ha haft privata åsikter på nätet om klimat-Greta, medan Johanna Frändén på Aftonbladet, som i sina twitter längtar efter att klimatrörelsen ska bli militant ‘på riktigt’: “Och som jag längtar.” Frändén har inte ifrågasatts öht och sitter kvar på AB.

Samröre med offren som drabbats samlar också pöbelhopen. En man som friats från våldtäktsanklagelse men förlorat sin karriär fick ett uppslag i The New York Review of Books. Varpå även redaktören Ian Buruma sparkades, inför hot om indragna annonser – men framförallt ställd inför ett uppror ibland den unga personalen. Tierney visar tydligt hur det finns ett obevekligt mönster; man nöjer sig inte med pudlar, först när blod spillts är pöbeln tillfredsställd – och den glömmer inte; de fällda offren är oförlåtligen dömda att söka sig en inkomst i någon annan bransch, som dessutom måste ligga helt i medieskugga, för annars riskerar arbetsgivaren snart bojkott. En av de tydligaste effekterna av det här är också ett mycket skevt könsmönster. Det är unga kränkta kvinnor som dominerar på redaktionerna. ’25-åringar vars C-uppsats är i genderproblematik’, som en anonym veteran på Washington Post uttryckte det.

Unga kvinnor förlästa på genusretorik har tagit över redaktionerna även i Sverige.

Unga kvinnor varav en höggravid att skylta särskilt med. Samt en man i bakgrunden.

Vi ser även här exempel på samma trend i Sverige: när DN stolt tillkännagjorde nyanställda hösten 2017, så var det ett myller av unga kvinnor på bilden och en enda man. Ett annat exempel är publicerade författare senaste året: 75% är kvinnor. Det är naturligtvis resultatet av flera faktorer, men en viktig sådan är att statliga Kulturrådet i sin bidragsgivning främjar ett rättighetsperspektiv: ‘mångfalds-, jämställdhets-, hbtq- och tillgänglighetsperspektiv’. Fler kvinnor än män tenderar att ha åsikter som överensstämmer med de politiskt korrekta värderingarna, som också säger att det är mer politiskt korrekt att ge ut kvinnor än män. Litteraturstödet kan vara som mest 70.000:- per bok, vilket kan tyckas vara av måttlig betydelse, men eftersom förlagsbranschen lider av konstant låg lönsamhet, och det viktigaste handlar om att täcka av risken för förluster, så är en grundplåt på detta belopp ofta skillnaden mellan att våga publicera eller inte. Att en stor och växande andel av författarna samtidigt aktivt verkar för att bojkotta andra från att delta på bokmässor, och ser till att Amazon nekar att upplåta sin plattform för oliktänkande (höger) – den principiella inkonsekvensen är förstås i allra högsta grad medveten.

Tierney about MSM*s reporting of the beating of Ngo. FOX News claim that Antifa put rapidly congealed concrete powder in the milk shakes thrown at Ngo and the men’s rights activists was never proven. that ‘fake news’ became MSM main focus to cover.

Taktiken är solklar: skoningslös repression mot allt och alla som uttrycker åsikter eller information som går emot det narrativ som vänstern har satt – och som givetvis samtidigt gynnar den egna gruppen kollektivt. Även den mest bristfälliga journalistik kan botas med politisk renlärighet. Det omvända är däremot närmast omöjligt, i Sverige har vi väl bara Janne Josefsson, som lyckats göra sig untouchable genom sin professionella förmåga. Tierney ser det viktigaste hotet i just den rädsla som på detta sätt inympas i dem som är kvar på redaktionerna. De satta exemplen har fått avsedd effekt; det är mycket få som vågar skriva någonting som ens andas högeråsikter eller är till stöd för sådana. Ingen vill hamna på svarta listan.

Vänstern är kollektivistisk och hyllas av personer med en personlighetsläggning som inte har problem med att sätta målen före medlen, oavsett vilka konsekvenser detta innebär för de politiska motståndarna. Man tycker inte att man är onda, även när människor förlorar sina jobb, när karriärer läggs i ruiner eller familjer splittras. Inte ens när de politiska motståndarna utsätts för fysiskt våld backar man. Tvärtom. Istället för att ursäkta en hashtag som #CancelWhitePeople bör vi ta den på djupaste allvar. De här människorna var som barn bland mobbarna på skolgården. De får en kick av att befinna sig i den här gruppen. Några av dem också av att plåga sina offer. Det är ofta de sistnämnda som går i täten och vi måste inse att de inte är sunda, att de inte går att omvända. De är inte som oss. Likafullt utgör de en betydande andel av den mänskliga befolkningen, vi är nämligen ett flockdjur och de grupptänkande ynkedomarna har hittat en förvånansvärt välfungerande överlevnadsstrategi, som kompenserar bra för alla andra brister, och som bara hjälper till om de skuller råka vara begåvade, vilket en del av dem faktiskt är – kollektivistisk läggning styrs av personlighet, inte intelligens. Kollektivisterna är alltid benägna att gömma sig i lynchmobben, de hamnar oftast som alltid på den vinnande sidan, oavsett vilken denna är, för i grunden är de principlösa och deras högsta önskan är förstås att styra massan, men om inte det går så vet man att den tryggaste vägen dit är att vara makten till lags och dess lydiga verktyg.

Orwell visste vad ett Sanningsministerium är. Det gör dagens stasivänster också.

De här människornas naturliga feghet gör dem lätta att hålla ordning på, att ‘manipulera’ om du så vill. De saknar ryggrad, men är hyperkänsliga för verklig makt och förmåga att utöva den. De njuter av att se en impotent motståndare, som lamt försöker tillmötesgå dem och så länge som de inbillar sig att de har makten bakom sig känner de inte minsta tvekan i att slå ned på dem som går dem emot. Men om de är i minoritet så blir de rädda och försagda. De saknar ju sakargument och det vet de innerst inne, det är därför vänsterretorik är så fylld av glidningar och teorin bakom så svårläst. Få med sunt förnuft orkar ta sig igenom ordbajseriet och luftpastejerna, men det är dem som inte läser det finstilta som blir lurade. Kollektivisten bryr sig inte om den verkliga innebörden i ord som antifascism, mänskliga rättigheter, jämlikhet, demokrati. För dem är allt ett spel, och orden är till för att bändas till oigenkännelighet, så att de främjar gruppen och rörelsen.

Varje gång en värdekonservativ blir tvingad att kalla sina motståndare för antifascister så vinner de en seger. Genom införandet av s k positiva mänskliga rättigheter, som innebär att en individ kan ställa krav på att andra människor arbetar och betalar för denne, så har även denna vackra term korrumperats. Jämlikhet i utfall är naturligtvis den mest flagranta formen av kryptomarxism, något fullständigt annat än ett samhälle som skapar jämlika möjligheter. Och när t o m SvD vill inskränka yttrandefriheten ‘för demokratins skull’, så har vi gått hela varvet runt. Och sanningen är en total chimär. Om detta stycke hade beskrivit en vänsterists åsikter, så hade denne inte haft minsta problem med att sätta citattecken runt alltihopa och kallat det för kloka ord från Dalai Lama – förutsatt förstås att risken att bli avslöjad vore liten eller minimal.

Vilket den nu också i allt högre utsträckning börjar bli. Med media som konsekvent vägrar eller inte vågar skriva någonting som ligger i högerns intresse, så låter man ‘Dalai Lama’ stå utan konsekvenser. Den som sedan vågar påpeka lögnen blir ännu en lovlig måltavla, ännu en dissident. Personlighetstypen är vad som förenar postmodernism med islamism; man må ha helt olika mål, men medlen tilltalar båda ideologierna, liksom den initala effekten: västerlandets undergång och fall. Så länge som vänstern fritt kan översätta vad som händer i världen till Aktuellts reportage om alarmerande klimat, oacceptabel ojämlikhet mellan svenska kvinnor och män och fruktansvärda förhållanden för barnen som flyr från Syrien, så är det också vänsterns narrativ som styr politiken.

Det här går helt enkelt inte längre. Vi måste ta bladet från munnen. MSM måste i grunden saneras från den nya stasivänstern. Det handlar om hela det västerländska samhällets överlevnad.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

English Summary

My article is almost in full based on the very significant article in City Journal, thus in English. I elaborate on the conclusions and my main point is that MSM must be fought with gloves off. There is no middle ground, the leftist views and methods are too extreme, too supressive. Defined objectively, their collectivism ideology is evil and we must acknowledge the fact that it is no coincidence that people chose to be Stasi-leftists; it is not by chance. These people just doesn’t think like us – the crusial difference is that they do not recognize individual’s rights as a priority before the group’s, collective’s or the state’s. That makes it possible for them to take actions that are pure evil, without considering themselves being evil. People with these personality traits are most likely tinged very early, or born with these traits. The are most likely to be found among the bullies at the schoolyard, and they will never change their mind, when confronted with facts and arguments. The only way we can make them see the light is to take the power away from them. Stasi-leftists must be shaken out from MSM. Otherwise the western society is doomed.

Publicerad 2 kommentarer

YO – Yttrandefrihetsombudsmannen är född.

Yttrandefrihet kan bekämpas på många sätt. Ett är att okynnesanmäla gamla tanter för förtal. Den s k Näthatsgranskaren, Tomas Åberg, har satt detta i system. Det är mycket sinnrikt uttänkt. Istället för att ge sig på Joakim Lamotte som på sin blogg sprider information (som är fullständigt sann) om Tomas Åberg, så ger sig Åberg på dem som delar denna information. Upp till ett halvt basbelopp, vanligen 19.000:-, vill han ha för inte gå till domstol. Tanterna, som oftast inte har varit i en domstol i hela sitt liv och som hör till den allt mindre grupp människor i Sverige som fortfarande har respekt för både lagen och polisen, drabbas ofta av sådan panik att de betalar direkt. Alternativt driver Åberg saken genom att stämma, för att visa att han menar allvar och skaffa referenspraxis. Ett antal sådana mål pågår och några har avgjorts, sorgligt nog hittills till Åbergs fördel. Det senare beror sannolikt inte främst på domaraktivism, utan på att ingen av tanterna har sett till att skaffa sig bra rättshjälp, sådan kostar ju nämligen en hel del, och alla känner heller inte till att de också normalt kan få en del av kostnaden betald ur hemförsäkringen.

Yttrandefrihetsmannen – rättshjälp pro bono i principiellt viktiga mål

Men nu är det dags att sätta stopp för den här cyniska verksamheten. Det är en av uppgifterna som den nyinrättade Yttrandefrihetsombudsmannen (YO) har åtagit sig. Ordförande Ola Bengtsson är pensionerad advokat och huvudsakligen den som kommer lägga tid, pro bono, för dessa fall och liknande behjärtansvärda ändamål. Det handlar om att vinna prejudikat i s k förenklade mål avseende förtal; bl a så att man inte ska kunna driva tusentals identiska processer för vad som stammar ur samma ursprungshandling. Vad gäller s k NGO:s (privata aktörer finansierade av staten för att sköta myndighetsliknande uppgifter), sådana som Näthatsgranskaren, så är det också viktigt att det fastslås att dessa är offentliga personer som måste tåla i princip allt sådant som sägs om dem så länge det är sant – allmänheten har rätt att få veta om någon t ex skulle vara djurmisshandlare eller pedofil; de betalas ju av skattemedel och vi måste få hela bilden klar för oss; om de har den vandel som krävs. YO ska genom Ola alltså försöka dra en gräns mellan NGO:s och kändisar i största allmänhet, som inte räknas som offentliga personer och därför har rätt till större privat sfär, så långt kändisskapet medger. Det ska nämnas att YO också har fått kontakt med fler jurister som lovat hjälpa till och att vi hoppas att ännu fler vill engagera sig – både för att ge rättshjälp i enskilda fall, men också för att driva principiellt viktiga frågor. En ännu större uppgift än förtalsfrågan är en reformering av Lagen om hets mot folkgrupp, (LHMF), som idag inte bara luckrar upp yttrandefriheten i största allmänhet, utan även tolkas av domstolarna på ett sätt som diskriminerar medlemmar av den etniskt svenska majoritetsbefolkningen. Generellt, men också i situationer där sådana de facto befinner sig i minoritet; t ex i utanförskapsområden, där ‘svennar’ och ‘svennehoror’ kan behandlas på ett sätt som lagen inte skulle acceptera om det hade gällt invandrare.

YO ska arbeta internationellt

Tongivande i arbetet med YO:s tillkomst ska nämnas Öystein Rönne, Åke Thunström, Daniel Svensson, Tage Perntz, Per Borg, Pär Tysklind och säkert fler som jag just nu glömt. Även jag själv är faktiskt med på ett hörn. För den snygga och lättidentifierade loggan (som går att köpa tillsammans med t-shirt) och hemsidans utformning – Yttrandefrihet.nu – svarar byrån Etablissemanget (Jonas W E Andersson och Magnus Fermin). Deras bransch är fylld av människor som tycker att uppdrag från t ex SD inte bör accepteras och jag tycker Jonas ger utmärkta svar på vad man ska tycka om det i branschtidningen Resumé; bara det faktum att Jonas fick komma till tals innebar förstås att de mest rabiata dödgrävarna även vill ta avstånd från Resumé, trots en rätt tuff intervju – vänsterns repressiva beteende tycks i dagsläget sakna gränser.

Föreningens initiativtagare och primus motor är Jan Sjunnesson (sekreterare) och tillsammans med Ola gav han det inspirerande tal om föreningens syfte, som jag försöker rekapitulera här. Inte minst viktigt är att hålla en internationell utblick och kanske ännu mer så att rapportera om tillståndet här, så att det uppmärksammas av andra. Det är utanför Sverige vi kan få vårt bästa stöd och finna exempel på lyckade strategier. Förebilden för svenska YO är systerföreningarna framförallt i Danmark och i Norge, där man kommit mycket längre än vad vi har gjort ännu så länge, i att etablera en försvarsfront mot den massiva anstormning som vi nu ser från antidemokratiska rörelser i hela Europa, och allra värst i vårt land. Framförallt i Danmark är man sedan länge en respekterad samhällsinstitution av samma slag som t ex JO och KO är i Sverige, målet är förstås att även svenska YO ska nå samma position.

Ola Bengtsson, YO:s ordförande, och Jan Sjunnesson, YO:s sekreterare.

Men resan dit är långt. Vår invigningsceremoni avhölls i Pressklubbens källare, men bevakningen från MSM:s sida var exakt lika med noll. Att journalistförbundet har en ‘SD’-paragraf som förhindrar personer med ‘fel värdegrund’ att sitta i styrelsen är ju närmast ett absurt skämt, när man betänker att det är denna kår som gör anspråk på att vara yttrandefrihetens främsta försvarare och genom åtnjutandet av möjligheten till sin yrkesutövning, fri nyhetsförmedling, tacksamt borde påminnas varje dag om dess förtjänster. Men så ser det alltså ut. Antidemokraterna har fina namn på sig själva och kallar sig gärna antifascister, värnare av klimatet, eller känner sig helt enkelt bara kränkta, men deras recept är konsekvent att få tyst på sina motståndare – och de har ofta både statsmakter, domare och myndighetsaktivister i ryggen.

Svarta listan

En annan viktig uppgift är att peka ut de som visar särskild hänsynslöshet och som begår flagranta övergrepp avseende just andras rätt att yttra sig: dessa hamnar på YO:s Svarta Listan. De som gör sig förtjänta kommer drabbas av plumpar och de som samlat på sig flest nomineras till en särskild gala, preliminärt sannolikt avhållen i samband med den årliga föreningsstämman. De slutliga ‘vinnarna’ kommer sannolikt inte själva vilja närvara, vilket är själva poängen: vi tror faktiskt att inte ens tystnadskulturens mest rabiata förespråkare vill hamna högst på listan, vi tror också att mer moderata element kommer försöka att undvika att få någon prick på sig alls. Tävlingskategorier är ännu inte slutligt bestämda men det kommer troligen att delas ut ett pris till medieföretag, ett till myndigheter och ett till företag inom det privata näringslivet. Möjligen även ett till kommuner och landsting. Vi kommer också ha individuella priser inom respektive kategori och kanske även ‘värsta utländska bidrag’. Så kom in med era tips och motiveringar!

Nyhetsbevakning – exemplet SvD/Schibsted

Ordföranden (YO) och Sunt Förnuft.

Jag har själv haft äran att vara med på ett hörn, för att skriva texter i aktuella frågor; nyhetsbevakning är alltså ännu en del av föreningens löpande verksamhet. Ett av mina bidrag ser ni nedan; bemötande av det famösa utspelet i SvD, som upplät sin debattsida åt ägarna, Schibsted, för att där låta dem argumentera för minskad yttrandefrihet på nätet. Dubbelfel m a o. Motrepliken ser ni här (tidigare artikel, nu hårt beskuren, till det bättre):

När ägarna Schibsted får använda sin tidning som anslagstavla för sina yttrandefrihetsinskränkande åsikter. SvD:s första plump på Svarta listan.

SvD upplåter sin debattsida som anslagstavla för ägarna att propagera för minskad yttrandefrihet på nätet. Det är dubbelt illa. Men visst finns poänger. Plattformarna är inte neutrala. De har interna policies som är långt mer inskränkande än lagen och som används skevt. Det finns också en mängd s k NGO:s, entreprenörer finansierade av svenska staten, utrustade med myndighetsliknande funktioner (Näthatsgranskaren, #jagärhär, Juridikfront m fl). Självpåtaget och med egna riktlinjer bevakar de vad de anser bryta mot ‘den rätta värdegrunden’ – men ser mellan fingrarna med vänsterns hat och det frikostigt utdelade rasistkortet. Är du till höger tystas du istället med massblockeringar eller – när policybrott inte kan påvisas – s k shadow banning, då ingen kan se dina inlägg.

Men Schibsted budskap är märkligt nog inte att alla ska spela efter samma regler, utan det motsatta. För att understryka sammanställer man ‘hat och hot’ som om båda är olagliga och lika oönskade. Detta budskap gör MSM allt för att nöta in, med regeringens goda minne. Men hat är lagligt och måste få fortsätta att vara det, eftersom: 1. hat till skillnad från uppvigling (som redan faller under allmänt åtal) inte är handling, utan snarare fungerar som en säkerhetsventil, 2. det är fullt legitimt att hata sådana som Hitler, Stalin och Mao, och 3. ingen är mindre kvalificerad än makten själv att avgöra vad som är hat eller motiverad kritik.

Fake news är dåligt för alla. Det krävs mer informationssökning och vi begår misstag när vi inte kan lita på våra auktoriteter. Men MSM har sig själva att skylla. Sluta driv åsiktsagendor på nyhetsplats. Sluta tysta ned allt som ger SD och högern rätt. Sluta blåsa upp Greta-happenings, samtidigt som 500 forskare utmanar IPCC utan att det berörs med ett ord. Som exempel.

Schibsted kastar sten i MSM:s glashus och använder fula knep. Plattformarnas skandaler har förstås inget med debatten på nätet att göra. MSM vill ha monopol på yttrandefriheten, samtidigt som man själva har missbrukat den, utan kännbara sanktioner. Det är klart att Schibsteds ståndpunkt därmed blir en ohållbar paradox.

För Yttrandefrihetsombudsmannen

Magnus Stenlund, jurist, civ.ek.

Hoppet om att Svenskan skulle ta in detta var kanske inte så stort, men SvD Brännpunkts ansvariga, Carina Stensson, gav i alla fall ett svar – som jag returnerade med en snyting. Det kändes skönt! Nu får ni hjälpas åt att dela detta duktigt, så att vi når de utlovande 50.000 visningarna, detta bör alla SvD:s läsare få se – tidningen har härmed också skaffat sig den första plumpen på Svarta Listan.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

English Summary

Yttrandefrihetsombudsmannen (YO), is a newly started no profit enterprise with the purpose of standing up for freedom of speech in Sweden. YO:s main activities are (in no particular order) 1. pro bono help in precedent cases and other juridical matters of principal concern, specifically with a goal to limit slander processing and transforming the practicing of the Law against Hateful Acts towards Ethnic Communities (Lagen om hets mot folkgrupp), 2. international networking and reporting, 3. Blacklisting, and 4. News coverage. YO Chairman is Ola Bengtsson and Jan Sjunnesson is secretary and primus motor.

My own part is to contribute with articles, like the one summaried below: giving the owners of Svenska Dagbladet (SvD, Svenskan) a replica on their debate article about how to reduce freedom of speech on the internet. Unfortunately but not very surprisingly SvD did not chose to publish YO:s arguments against their line of reasoning, so I published it here instead. My main points:

Chairman & Common Sense.
  1. there is no need for further control and limitations. MSM is exaggerating the need for action in order to shutdown a strong competitor; there are in fact already too many self appointed government financed NGO’s who act as speech polis and threatens people with law suits, legal penalties and even jail. With no other purpose than to scare people to silence. This development must instead be reverted; the platform’s power should be reduced, but only so, that a fair balance and objectivity is reached, all opinions are to be treated fair and not skewed towards the left, so that only right wing opinions are censored.
  2. the word pair hat & hot (hate & threats) is insidiously used in order to restrict all kind of opinions regarded as ‘hate’. But hate needs to be allowed: i) otherwise people are more, not less, prone to use violent actions instead of words; ii) morally so, because there are individuals and ideologies that deserves to be hated, like Mao, Stalin and Hitler, and, most importantly, iii) who are to decide what is hate or not? No one is less qualified than the regime who is in power.
  3. Fake news are bad for every one. But MSM needs to do their homework before accusing others. To regain their trustworthyness they must stop the self censoring of matters considered to favour not politically correct opinions and stop using the news section for spreading opinions that the journalists personaly embrace.
Publicerad Lämna en kommentar

Lägg om ratten helt och försätt vänstern i chock. Enda taktiken 2022 som kan funka.

Kommer ni ihåg hur det gick till när Globen byggdes? En spektakulär, riktigt speciell byggnad som syntes och stod ut från alla håll. Vacker eller ful råder delade meningar om. Och höjden har jag aldrig hört någon ens diskutera. Den bara slank igenom all byråkrati, ‘red tape’ som amerikanarna säger. Som kontrast: Södertornet vid Medborgarplatsen, som länge kallades ‘Haglunds pinne’ i folkmun; vad som från början varit tänkt som ett ‘Söders Manhattan’ på hela Södrastationsområdet, blev till slut en stympad 22-våningskåk – symboliskt några våningar lägre än det närbelägna dåvarande Skattehuset. Globen är idag en folkkär byggnad, en av de mest kända för hela svenska folket. Södertorn/Haglunds pinne känner bara de närmast sörjande till. Och sedan har vi ett tredje exempel: varenda förstörd svensk stadskärna, med sina fd Domus och Folkets huslådor. Där kan man verkligen snacka om en väl genomförd strategi, att ersätta all nationalromantik – om det nu var det vi ville.

Sossarnas taktik är både oslagbar och omöjlig att kopiera

Den här krönikan ska inte handla om arkitektur, utan om politiska beslutsprocesser och taktik. Varför vissa processer går i mål och slutar med succé, medan andra inte ens blir en tummetott. Stora visioner skjuts ofta i sank när de magsura hinner organisera sig. Det måste gå snabbt – och man måste visa mod. Ibland räcker inte ens det. Långt oftare nås framgång med taktiserande rävspel. Socialdemokraterna har under sina långa maktinnehav kunnat surra sig fast allt hårdare, låta små sporer tränga allt djupare ned i statens fundament och samtidigt, med de små stegens tyranni, förverkliga sin politik undan för undan, utan att folk knappt märkt av hur det gått till. Det är en utmärkt strategi, som gjort oss alla – närapå – helt blinda för hur extrema vi faktiskt är i Sverige.

Men taktik är en sak, verklighet en annan. Nu står sossarna utan svar, medan islamism och postmodernism tillsammans bryter ned Sveriges institutioner, ekonomi och rättssamhälle. En generation sossar har fallit för sin egen retorik, de förstår inte själva längre premisserna för sin framgång, man har segrat ihjäl sig. Det brukar sägas att sossarnas välfärdsstat byter tillväxt mot jämlikhet och från början handlade det om att omfördela från dem som tjänade mycket till dem som tjänade mindre; att kakan som man delade på växte långsammare var en oönskad men oundviklig konsekvens. Och vad spelade det för roll under rekordåren efter andra världskriget, ända fram till 1970 gick det ju snabbt nog ändå. Men nu betyder omfördelningspolitiken rätt och slätt att man hårdbeskattar alla som bidrar för att ge till dem som inte gör det alls; det var länge sedan som medelklassen fick tillbaka lika mycket som det man betalade in och nu är det tveksamt om ens arbetarklassen får det. Vad man missat är att en ideologi som i grunden är parasitär kräver en fungerande värdorganism – parasiten har blivit för framgångsrik, balansen är rubbad – och nu hotar nationens undergång.

Ett regimskifte senast 2022 är både möjligt, troligt – och nödvändigt. Hur bör en ny regering i så fall gå till väga för att återföra svenskarna till sunda principer, värden och moral? Är de omärkliga små stegen rätt väg att gå? Det korta svaret är ett enkelt nej. För det första finns helt enkelt inte den tiden att svänga skutan. Men man saknar också möjlighet att driva varje form av lömskt duperande strategi. Med den kraftiga vänsterdominansen i media så är även små och försiktiga steg dömda att avslöjas som – eller upphöjas till – en brutal högeromsvängning. Vänstermedias misstänksamhet mot högern är total. Vilket inte är någon slump: takes one to know one.

Exemplet KD och partistämman i Umeå

När varje försök till förändring blåses upp i media som ‘en katastrofal högerkupp’ så är tiden och energin som krävs oproportionerlig även om man skulle gå i mål med pyttestegen. Med den mobilisering av alla motkrafter som kan förutses, så är risken för bakslag dessutom stor. Som exempel kan tas de mått och steg som Kristdemokraterna tagit för att avlägsna sig från sin närståendevälkomnande politik. Metoden är vald för att hålla ihop ett parti som är kluvet av värdekonservativa och socialliberala värderingar. Av partiledningens program med 36 punkter gick de flesta visserligen igenom, vilket bl a innebär språkkrav för permanent uppehållstillstånd och begränsad rätt att använda ‘offentlig tolk’. Men flera gjorde det inte, som t ex heltäckande slöjförbud i offentlig verksamhet och förslag om tiggeriförbud. Och även käpphästarna i programmet ifrågasattes: “Språket är avgörande för en lyckad integration, men…säger en ledamot från Sundsvall. D.v.s. språket spelar enligt henne i slutändan ingen roll för vilka vi ska ta emot och låta stanna. Från partiledningen kom då svaret att man inte ska tvingas lämna landet snabbare om man inte klarar språktesten. “Om man klarar språktestet inom den treårsperiod som annars är mellan tillfälligt och permanent uppehållstillstånd så får man alltså ett permanent uppehållstillstånd snabbare.” För mig låter det som att det föreslagna lilla steget framåt landade i två steg tillbaka.

En av DN:s många artiklar om KD:s riksting. Alla stöttar den socialliberala oppositionen i partiet och försöker så splittring så gott det går.

DN har hårdbevakat stämman med mängder av kritiska inlägg där partistyrelsens opponenter fått massor med utrymme. Man har förstås plockat citaten medvetet och valt att inte återge ett enda argument till förmån för partistyrelsens förslag. Istället har man gjort vad man kunnat för att blåsa upp konflikten inom partiet. DN har inte heller låtit allmänheten ta del av sakfrågorna. T ex att ‘offentlig tolk’ idag innebär av skattebetalarna i sin helhet betald tolk till sin död, kanske ett halvsekel eller mer än så efter att man anlänt till Sverige. Groteskerier av det slaget har alltså KD stöttat fram till nu.

Sagt med glimten i ögat – men klarsynt ändå.

Ebba och partistyrelsen planerar troligen att med små försiktiga steg flytta resten av partiet, men med mediabevakningen som DN ger kan kontentan alltså i värsta fall bli en flytt åt motsatt håll. DN kommer göra allt för att nagla fast styrelsen vid sina ord om möjlighet till ‘snabbare’ uppehållstillstånd. Det lär innebära en stort uppslagen svekdebatt om det skulle ‘glömmas’. Och risken att lösmyntade partiföreträdare får skälvan och gör nya förhastade och onödiga reträtter. KD skulle kanske må bättre av att rensa ut dem som inte håller sig till den nya partilinjen? Ebbas ‘blinkning’ till Skolverket, att man lever kvar i DDR-tiden, tyder på att hon är väl medveten om problemets omfattning, men hur ska hon annars hinna få ett så vilsegånget parti med sig hela vägen som krävs?

Vänstern kan lukta sig till normbrytarna

Janne Josefsson, om Lars Werner och Ungvänstern (DN 7/11).

Man måste inse att vänstern – och därmed media – är mästare på det här spelet – och att detta inte är en slump. Människor med kollektivistiska ideal är experter på att lukta sig till normbrytare. Deras ‘värdegrund’ är inte baserad på rättvisa utan på sammanhållning – kollektivet går före individen. Vad gruppen uttrycker – via sina företrädare – är alltid rätt och något man ska förhålla sig obrottsligt lojal till.

Lars Werner överlämnade ‘kommunistiska gratulationshälsningar’ till Erich Honechers socialistiska samhällsbygge tre dagar före murens fall och 30 år efter samma murs fall skriver Ungvänstern i sitt principprogram att ‘målet är ett kommunistiskt samhälle’.* Man har alltså inte påverkats en millimeter i sak, men man ljuger oblygt om detta när någon utomstående undrar. För saken, det politiska målet, är större än medlen, dvs lögnen, på samma sätt som taqiyya gärna tillgrips av muslimer som anser sig rättfärdigade med detta, när de ljuger för de otrogna. Något som borgerliga politiker aldrig lyckats göra; man är istället oftast mycket noga med att upprätthålla principen att man bör leva som man lär. Och ger därmed sina motståndare till vänster ett enormt och ofta ointagligt taktiskt försprång. Orättvist, kan man tycka. De borgerligas högre moral är dock troligen inte otaktiskt utan en anpassning efter realiteter; medias måttstock för borgliga politikers tillkortakommanden är generellt inte densamma som för socialdemokratiska diton.

Slutsatsen är att alla försök att anpassa sig efter vänsterns krav leder till underkastelse. Det spelar ingen roll om du gör mycket eller lite – de känner igen dig, och de kommer alltid att behandla dig med samma misstänksamhet. Reinfeldtåren i Sverige är kanske det bästa beviset. Närmast total anpassning, och idag är FR oerhört poppis till vänster – men bara i förhållande till alternativen. Han är faktiskt fortfarande inte en av dem. Och i en Stasitribunal är alla till höger oliktänkande. Så vad är poängen med att försöka ställa sig in? Det är bara att gå vänsterns ärenden; makt utan mening.

Stasiinformatören – en personlighetstyp som lever gott även i Sverige

Avgörande för vem som blev dissident eller Stasiagent i DDR var personlighetstypen, det är i stort sett de enda de båda grupperna är eniga om. DN:s reportage av Lina Lund avslöjar vad det handlar om. Stasikollaboratörernas personlighetstyp finns naturligtvis fortfarande och i alla samhällen. Frank Kuschel, själv fd Stasiinformatör, tror att det handlar om vissa människor som ‘trivs bäst i hierarkier’, medan andra är individualister. “Jag var van i tiden från militären att inordna mig, jag hade en okritisk blick”. Kuschel företräder idag det tyska vänterpartiet Die Linke; ränderna går m a o inte ur så lätt. Och som Doris Bauser, fd Stasifånge uttrycker det: “Ibland när jag träffar vissa människor idag, så tänker jag: du hade passat perfekt hos Stasi”.

Stasikollaboratörerna hade samma persnlighet och gemensamma värderingar: kollektivet före individen. Ja, det finns många sådana i vår tid med. Här i det postmoderna Sverige. (Lina Lund, DN)

Vad jag vill säga är att vi är naiva om vi tror att vänstern är omedveten om att den motarbetar sanning och rätt. Man anser sig förstås inte vara onda (det gör ingen), men placerar sammanhållningen med gruppen högst, och det ger vänstern enligt sig själv den moraliska rätten att bete sig som översittare och mobbare mot normbrytare – i DDR även som fängslare och avrättare av dissidenter. Dagens svenska vänster och postmoderna politiskt korrekta är av exakt samma virke. Demokrati, yttrandefrihet och sanning är för dem relativa begrepp att förhålla sig till när det passar. De förstår däremot utmärkt väl begrepp såsom makt och rädsla, eftersom de är experter på att använda dessa instrument. Det gör dem också närmast paranoida – livrädda för att själva hamna i underläge. Deras rädsla är frukten av vad de ser i sin egen spegelbild.

Om vi alltså utesluter de små stegen och anpassning, så återstår i princip bara två möjliga framgångsrika vägar att konfrontera dem på. Den ena kan vi kalla lögnens och den andra sanningens. Lögnens väg är att göra som sossarna: hävda en sak före ett val och sedan göra något helt annat. Klassiskt majoritetsförtryck alltså och ett i grunden odemokratiskt sätt att förskansa sig makten på – som borde vara lika omöjlig att på ett demokratiskt sätt behålla den på. Men det har fungerat utmärkt i decennier för SAP. Dels p g a medias okritiska bevakning, dels och främst eftersom sossarna har en ansenlig mängd väljare som röstar rött utan varje form av ifrågasättande. Det ligger i kollektivisternas natur, och bland de borgerliga är det endast gamla centerväljare som uppvisar motsvarande drag. Eftersom media dessutom fullkomligt skulle koka över av förtrytelse efter en sådan kovändning så skulle högern få problem att bli omvald igen, och även riskera våldsamma upplopp och aktivism, som troligen skulle tvinga dem att backa.

Sanningens väg: att bygga ett nytt Globen – rakt på, utan att tveka

Sanningens väg är alltså som att bygga ett nytt Globen: visa mod. Detta är att föredra av det enkla skälet att det troligen är den enda framkomliga – rakt på, utan att tveka. Det måste förstås påpekas att sanningen inte därmed är detsamma som att visa alla sina kort, främst handlar det om att undvika att låsa fast sig vid ståndpunkter som är ohållbara på sikt. Och detta gör man inte genom att hymla, utan genom att klargöra att man kommer göra vad situationen kräver. Det borgerligheten måste banka in är ett kärvt budskap, att man både ser verkligheten och förstår den, till skillnad från sina politiska motståndare. Att det handlar om att rädda Sverige.

Att ta bladet ur munnen när man byter åsikt betyder inte heller nödvändigtvis att ljuga. Det är tillåtligt att ändra sig om man gör det på ett ärligt och öppet sätt, vilket Ebba har visat avseende den nyfunna relationen med SD; media lyckades inte smeta ned henne ett endaste dugg. Den ‘skicklighet’ man då tillskrev henne, är ett sätt att få det att låta som taktik, men det är just själva undvikandet att låta taktiserande hänsyn ta överhanden som var poängen. ‘Skicklighet’ som består i att visa sig rakryggad bör istället kallas för personlig resning, men det är ett begrepp vänstern inte förstår; för dem är de politiska motståndarnas budskap alltid i första hand taktik och strategi. Det här framgår med beklämmande tydlighet när borgerliga partiledare intervjuas – det handlar till 90% om att plocka fram stridsfrågor dem emellan och om att få fram citat som sedan kan användas mot intervjuobjektet eller partiledarkollegerna.

Inse vänstermedias makt. Krossa den. Först efter det kan vi tala om en sann demokrati i Sverige.

Låter det som en naiv strategi? Att säga sanningen? Utan tvekan är den riskfylld. Det kan gå som med Söders Manhattan. Eller sluta med ingen pinne alls. Men med anpassningar och små steg kommer man ingen vart alls, det visar – med avskräckande tydlighet – både Fälldinregeringarna på 70-talet och Reinfeldts åtta år 2006-2014 . Man måste vara tydliga. Och vad man måste göra är att krossa vänstermedia. Man må formulera det hur man vill, men detta måste vara avsikten, och media måste – med rätta – själva se det just så, det är meningen, låt dem yla och förtvivla – och skapa en medieskugga avseende allt annat. De fegaste, sådana som Alex Schulman, kommer ta intryck redan före valet, om opinionssiffrorna pekar rätt – ja, man kan förvänta sig många alibiartiklar av dem som vill visa att de minsann inte är värst av de vänsterinfekterade; liknande tendenser såg vi även våren 2018, innan sossarna fick grepp på Annie Lööf. Vad som bör förannonseras är en downsizing, total nedmontering och ommöblering av Public Service; samtliga chefer sparkade, några få poster återutsatta i öppen konkurrens. Samtidigt med en kraftig neddragning av presstödet – här kommer inte SVT:s överblivna vänsterjournalister få plats, de får omskola sig istället. Journalisthögskolorna måste förstås också reformeras.

Jag lovar, ställda inför utsikten att bara 10-15% av journalisttjänsterna finns kvar att slåss om, så kommer många vända sin kappa. De som blir kvar lär också ha lättare att se objektivt på saker och ting. De övriga kommer rasa och förtvivla – över sin egen situation. Men få svenskar skulle ställa upp till kamp för denna åsiktskorrumperade yrkeskår såsom den ser ut idag, det skulle därför inte vara någon katastrof att tillkännage avsikterna med en reformering av media före valet. Det fina i kråksången är också att den närmast totala medieskugga – som uppstår när journaliserna är upptagna av att skriva om hotet mot deras egen existens – kan och bör utnyttjas för att genomföra förändringar även inom andra sektorer. Inte i strid med vad man gått till val för – men med överraskande beslutsamhet av ett valprogram som lovat göra vad som krävs. Precis som med media så måste man förstås hugga till ordentligt. Och eftersom alla effektiva slag mot postmodernism, gammal unken socialism eller islamism, kommer väcka ramaskrin hur eller hur, så finns det ingen ‘taktisk’ poäng med att lägga fram kompromisser. Man kommer få kämpa med samma högljudda opinion oavsett, och ska man förhandla så måste man istället ha skapat sig utrymme att ta ett steg tillbaka, genom att ankra lite längre bort än man har för avsikt att hamna när striden är över.

Den upplevda polariseringen mellan GAL och TAN är verklig: så långt som kulturmarxismen drivits i Sverige så är kompromissernas tid över. En ny regering som inte gör rent hus med Löfvens djupa stat och dess förväntningar kommer aldrig att lyckas med en ‘turnaround’. Och den måste påbörjas omgående, så att den hinner fullföljas och så att åtgärderna får så lång tid på sig som möjligt att verka. Detta kommer krävas politiskt mod som får 90-talets kris att framstå som en barnlek. Vänstersvängen upphävs inte genom att vrida ratten ett kvarts varv åt höger, utan ett helt. Och därefter krävs gasen i botten i 50 mil, utan att titta sig om.

Mod är nödvändigt, men inte nödvändigtvis tillräckligt. Tyvärr finns det ingen annan strategi som kommer bita den här gången. Makt har inget egenvärde. Bara genom att försätta vänstern i chock kommer ett maktövertagande värd namnet att kunna lyckas.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

*) Från Janne Josefsson lördagskrönika i DN 9/11. PS. Det är min svärmors helgprenumerationstidningar som hamnar på vår köksö har jag förstått nu. Hon är förlåten. DS

English Summary

As first hand witnesses from the Stasi reign in DDR can tell us: there is nothing unique with the persons who chose to become informers for the terror machine. On the contrary, these personality types are present in every society and in every period of history. In fact they are most likely very common and only coincidence determines if and how much damage these people can do to others. In DDR they imprisoned and executed dissidents, in today’s Sweden their wish is to ban freedom of speech for their opponents. Have no doubt that this is not their final goal. Make no mistake about their priorities. Truth is always secondary to political goals. Colletive values trumphs individual freedom. Regardless pain, suffering and poverty. And they are secretly terrified that this is what will happen to themselves if the wind changes. It is their own mirror reflection they see and what scares them the most. This paranoid perception of the world makes it impossible for political opponents to accomodate enough. There is no compromise. Either you are with them in full or not. Realizing this, the consequence must be that there is no tactical gain for the right trying to adapt or to try reaching consensus. The only focus should be on what reality demands and to convince the public of this. The left is lost in their own success, and it will take a shock to wake them up.

Leftists strategy ‘small steps to tyranny’ and ‘lying before election day’ will never work for the Swedish right. This is because 1. there is among conservative voters far fewer collectivists, who are loyally prepared to give their votes regardless of what the party leaders say and do – in the way a substantial part of the Social democrats always have done in the past. 2. Leftist media is carefully monitoring the opposition’s tendencies to go towards the right. Right wing party leaders are of course not unaware of this unwanted media attraction. Again and again they have surrendered much of their ground in order to avoid media frenzy. In fact, this is the reason why we have become the Absurdistan of Europe; too few have stood up to defend ideological core values.

The Christ Democrats (KD) congress proves how dangerous it is to show a too strong desire to reach consensus. Ebba Busch Thor, the party leader, is clearly aiming in the right direction, but when the party board is beating around the bush (sic!), not taking the necessary firm standpoint on the ideological issue, the goal becomes too vague and party representatives are pushed into backdowns. As an example a language test as a condition for receiving permanent residence permit is now to be interpreted as a vehicle aiming to speed up the process of getting such permits. In the future we can be sure that MSM will make an outrage, in case the party does not willingly recognize this lean and even revert interpretation.

A right wing government must instead be honest, use anchor policies and stand firm executing them. This is not being naive; on the contrary, this is only to recognize the decisive impact leftist media has. There is no way around them, thus, they need to be destroyed. Reduce public media spending 85-90% – and stop subsidy to the press. When recognizing the risk to be laid off, most left wing journalists will turn their coats and hope to be forgiven. Those who are pardoned will certainly change their views on what true objetivity is. The rest will be furious and panic, but few will give these pityfully corrupt eye-servants any support when they are no longer able to threat any one.

There is no time to lose – after the election 2022 we need to see actions asap to take down Swedish leftist media. A second advantage is that, during the war against PS and subsidized press, the new government will be able to push other controversial issues, since media will be preoccupied with their own fate. A third advantage is that there will be four years before next election, measures taken will have time to take effect. This is absolutely vital, not only for the right wing government’s chances to get reelected, but also for Sweden to get back on its feet.

Publicerad 1 kommentar

Alla är för yttrandefrihet. Men om man ska vara petnoga: inte andras yttrandefrihet.

När två publicister går ut på Svenska Dagbladet och talar om att plattformarna har sluppit ansvar alldeles för länge, så är det troligt att Gösta Bohman hade vridit sig flera varv i sin grav. Liksom min egen far, också moderat och kampanjledare i sin kommun för linje 1 i kärnkraftsomröstningen när den begav sig. Svenska Dagbladet sågs av dem och mig själv länge som den enda ‘fria kanalen’, där man slapp det påsmet av nonsens och vänsterpropaganda som allt annars tycktes behövas kletas ned med, innan det var färdigpaketerat för att konsumeras av allmänheten. Men sedan många år nu så ingår SvD i samma koncern, norska Schibsted, som Aftonbladet och delar hus och alltför många nyheter med dem. Det är alldeles uppenbart att man har låtit sig påverkas. En av de grövsta nedtrampen i det politiskt korrekta träsket är väl Negra Efendic’s åsikter om Rättsmedicinalverkets åldersbedömningar som spreds i formen av förment nyhetsrapportering under flera år i över ett åttiotal artiklar.

Är det ens lämpligt för läsarförtroendet att göra debattsidan till anslagstavla för ägarna?

Nu har alltså Schibsteds ledning använt tidningens debattsida för att göra ännu ett utfall mot de obehagliga konkurrenterna inom nätmedia. Det här är just så illa som det luktar. Men Karin Pettersson och Raoul Grünthal är skickliga. De låtsas vara neutrala och oegennyttiga, de vet att de kommer anklagas för att bara vilja gynna sitt eget partsintresse och därför drar de fram saken i ljuset, låter påskina att traditionella medier tvärtom skulle ha allt att vinna på nätmedias ‘smutsiga’ marknad och hämta hem fler digitala prenumeranter den vägen. Det är förstås ett helt grundlöst påstående. Att de själva är tvungna att öka sin närvaro på nätet betyder ju bara att man ännu hellre sätter en tvångströja på de övriga som agerar där.

Plattformarna är långt ifrån utan brister

Innan jag pulvriserar deras lilla pamflett, så vill jag påpeka att de har vissa goda poänger. Det är alldeles sant att plattformarna inte är ‘neutrala’. Att de styr innehållet – och använder informationen för att tillskansa sig makt. Men de är ju inte mer intresserade av öka mediekonsumtionen än vad traditionell media är, här är man lika goda kålsupare. Man är dock svårtillgängliga och stängda för allmänhet (och journalister) på ett sätt som gör dem synnerligen svårangripbara. Här har vi alla ett legitimt intresse av att fb et al öppnar upp. Det är också riktigt, som jag tolkar debattörerna, att det naturligtvis ska vara en och samma ribba för vad som skrivs på plattformen. För alla. Och att den som då bör hantera överträdelser borde vara staten. Om bara staten var vad den en gång var, den opartiska blinda rättvisans tjänare som den borde vara, så skulle allt detta kunna sväljas med hull och hår, problemet löst.

Särreglering är nödvändig, säger man. Men varför?

Men Schibsted går längre än så och de vet att man har staten med sig, när det gäller att här kväsa en obekväm konkurrent. Man vill inte att övriga ska spela efter samma regler. Givetvis säger man det inte högt, men skulle nätplattformarna särregleras så öppnar sig ju möjligheten att utsätta dem för hårdare inskränkningar än dem dagspressen lyder under. Detta är det uppenbara målet, det finns nämligen ingen annan poäng med utspelet. Att som debattörerna försöker få det att se ut som, att facebook, youtube och twitter är tummelplatser för olagligheter är nämligen bisarrt. Olagligheter är sällsynta. Som exempel på hur det skulle kunna vara men inte är: en sajt som kallade sig för n-ordet och som hänger ut alla med mörk hudfärg som man inte gillar i träd och uppmanar alla att hata dem. Sådant skulle inte få försiggå en timme gissar jag. Ändå är det den typen av grova (högerextrema, rasistiska) överträdelser man målar upp när man vill förbjuda.

Policy och ‘NGO:s’ gör redan livet surt för yttrandefriheten på nätet

Att förbjuda alla vänsterextrema att kalla sina motståndare för rasister o d, är däremot inte vad man är ute efter att stämpla, vågar jag gissa; det är i alla fall inte den bilden jag tror någon får upp i sitt huvud. Sådant släpper också facebook ofta eller alltid igenom märkligt nog, trots policybrott. Ja, alla plattformar har ju interna policies som inskränker yttrandefriheten avsevärt i förhållande till lagens gränser. I själva verket så mycket att man med stöd av dessa skulle kunna censurera bort mycket mer än vad som sker. Genom dessa regler förbehåller sig plattformarna rätt och möjlighet att göra som man vill, det man gillar låter man stå kvar. D v s övertramp från vänster. Högerdebattörer hårdbevakas däremot och säger de inte sådant som bryter mot policy, så gör man livet surt för dem ändå, bl a genom shadow banning, osynliggörande som man inte låtsas om.

Det som kallas ‘hat’ leder numera inte bara till blockeringar och avstängningar. Det finns också en mängd s k NGO:s som verkar på nätet, privata entreprenörer som utrustats med myndighetsliknande funktioner, att rensa bort sådant. Näthatsgranskaren, #jagärhär och Juridikfront är några av dem. Självpåtaget och med egna riktlinjer bevakar de vad som de anser bryter mot ‘de rätta värdegrunderna’. Om man ser en möjlighet så stämmer man gärna den som har delat något tveksamt; detta påstådda förtal kan då kosta den oförsiktige upp till ett halvt basbelopp. Ett råd: betala aldrig frivilligt, för i 99 fall av 100 är det fråga om okynnesanmälningar som inte går att göra till fällande domar. Men oavsett så har naturligtvis dessa aktörers övervakning bidragit till att minska takhöjden på nätet. Några få håller sig därmed ifrån att begå lagbrott, det är bra. De flesta övriga är skrämda att sätta ribban mycket lägre än så, man vågar inte utmana, inte heller när det är befogat. Det är dåligt.

Att gå regimens ärenden – och de lättkränktas – har ingenting med fb:s och googles skandaler att göra

Schibsted är alltså ute efter att den här typen av inskränkningar ska göras än mer rigida. Självcensur är ett tänkbart syfte, det ständiga tjatet om näthat gör oss försiktiga. Räcker inte det? Och varför bryr man sig? Är det verkligen omsorg om fria val och om människor och politiker som ‘känner sig skrämda’? Vilka skulle det vara i så fall? Snarare går man ärenden åt de politiker som inte tål mothugg. Människor som anser att de aldrig ska behöva känna sig ‘kränkta’ – och att det är de själva som avgör vad gränsen går för detta. Av sådant gynnas inte heller fria val. Här blandar Schibsteds debattörer in sådana sidoverksamheter som facebook och google ägnat sig åt för att tjäna en hacka på utöver den vanliga businessen. ‘Big data’ som utnyttjas av den som har råd att styra opinionen – verksamhet som kan och bör beivras med annan lagstiftning – och redan befintlig sådan. Det ska inte enskilda personer som höjer rösten på facebook behöva ta smällen för – det är bakslugt att dra båda över samma kam.

Godkänt är slätstruket – och lockar få läsare

Ett annat syfte är förstås att göra debatten så ointressant att läsarna återvänder till MSM självmant. Vem vill ägna tiden åt att lyssna på tillrättalagd snällism? Som aldrig höjer rösten, aldrig engagerar, som lämnar gott om utrymme under den tillåtna ribban och som alltid väjer för konflikt? Om mina texter engagerar är det ju för att mitt eget engagemang märks och för att jag förmår att formulera med viss skärpa. Som exempel motarbetas detta konsekvent av DN Ifrågasatts moderatorer, när de kräver ‘god ton’. Det läsarna lockas av är lite ordslagsmål, och det är i de kontroversiella ämnena som kommentarsfälten fylls. Vad är fel med det? Det är där som diskussionen kan bli hätsk – och behöver bli det, enligt min åsikt. Och den som inte vill ge sig in i detta behöver faktiskt varken skriva eller läsa. Plumpa och felriktade påhopp inträffar – men vet ni vad; det är faktiskt den som begår dem som ofta drabbas hårdast av läsarnas dom. Men om man inte får kalla en professionell desinformationsspridare för vad han är, eller en idiotisk kommentar för vad den förtjänar, så minskar läsvärdet. Det vet journalisterna så väl – de vill bara ha monopol på detta.

‘Hat och hot’ – en innötningskampanj

Det genomgående baksluga i argumentationstekniken som de båda Schibsteddebattörerna ägnar sig åt är, hoppas jag, exempel på hur man kan diskrediterar sig själv. I mina ögon, så gör man bort sig, för de många inser ju att debattörerna måste vara medvetna om sina retoriska knep. Det är lätt att räkna ut att vi ska lägga samman deras ojande över allt ‘hat och vrede’ som de påstår tillåts spridas så ohämmat på plattformarna, med i föregående mening påstådda lagöverträdelser. Just att man sammanställer ‘hat och hot’ som om båda är olagliga och lika oönskade är bedrägligt och något som MSM tillsammans med regimen gör allt för att nöta in. Hat är faktiskt lagligt och måste få fortsätta att vara det. Ibland är det nämligen en sista och helt nödvändig säkerhetsventil. Varför skulle vi inte få hata Hitler, Stalin eller Mao för de brott de begått? Och Vem tänker man sig är kvalificerad att avgöra om något är förbjudet hat eller motiverad kritik? Jag är ganska säker på svaret: de själva. Det är inget bra svar.

Dessutom: anser facebook att det är hat som bryter mot deras policy så ingriper de – eller någon NGO, var så säkra. Detta är illa nog och borde istället hävas: ingen plattform bör lägga sig i vad som är innanför lagen, möjligen vad som är utanför den, även om det idealiskt istället lades på allmän åklagare. Förekommer hot å andra sidan så kan det redan som det är vara åtalbart. Här behövs ingen ny inskränkande lagstiftning, men om vi inte aktar oss så är det just denna som är på väg.

MSM har ett alldeles eget ansvar för sjunkande förtroende

Schibsteddebattörerna kastar sten så det brakar i glashuset. Man vill låtsas som att MSM minsann är så välreglerade att där aldrig förekommer övertramp, samt om detta sker, så skulle de bestraffas på lämpligt sätt med sanktioner som känns. Så är det emellertid långt ifrån. Fick Åsa Linderborg fängelse för vad hon skrev om Benny Fredriksson? Ounderbyggda skriverier som fick den direkta följden att han tog sitt liv. Drabbades Aftonbladet, DN eller Expressen ens av skadestånd? Hur många chefredaktörer sparkades efter det famösa metoodrevet? Svaret är förstås: ingen. Och häri ligger förklaringen till att Schibsted försiktigtvis driver krav på särreglering för plattformarna. De vet att man riskerar att annars drabbas av liknande inskränkningar själva.

Fake news är dåligt för alla – men MSM måste städa i eget bo

Schibsted har en mycket viktig poäng. Det som nu händer med förtroendet för media är farligt. Fake news är något som är dåligt för oss alla. Det krävs mer informationssökning och vi begår fler misstag om vi inte kan lita på auktoriteter och – förr – välrenommerade tidningar. Men det är inte nätmedia som bär skulden för den degradering i allmänhetens ögon som media nu råkat ut för. De har helt och hållet sig själva att skylla. Om man vill undvika ett fortsatt fall, så är man tvungna att starta en hård självsanering. Det går inte längre att driva åsiktsagendor på nyhetsplats. Att tysta ned allt som man är rädd för ska ge SD och högern rätt. Eller att blåsa upp happenings som Greta Thunbergs turnerande och göra detta till en världsnyhet, samtidigt som 500 forskare utmanar IPCC utan att det berörs med ett ord. Som ett av många exempel. Detta är en gigantisk uppgift, för det kommer inte räcka med att MSM återgår till läget som det var vid millenieskiftet. Man är avslöjade, byxorna är så långt neddragna att man nu måste göra upp med den dolda vänsteragenda som de flesta drivit ända sedan 1968.

Det kommer ta mycket lång tid innan detta förtroende är återvunnet. Och den tiden börjar inte räknas förrän man alltså har krupit till korset. Allt tyder på att det kommer ta ett tag. Först under galgen brukar de mest förhärdade ångra sina synder, och jag är rädd för att detta även gäller svensk traditionell media, inklusive SvD.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

English Summary

Svenska Dagbladet used to be a traditional liberal/conservative paper. But that was before the merger with Aftonbladet. Nowadays there is no doubt that SvD can be just as antiliberal as DN, the other main morning paper in our capital, with the so obvious Orwellian label ‘independent liberal’. By letting Schibsted, the owners, using its debate forum for stating that there is need for more censorship in platforms like Facebook, Twitter and Youtube, SvD does certainly prove my point.

Schibsted argues in a very insidious way to make it seem like threats and hatred is the same thing, equally unwanted and illegal. However only threats are. Together with our current regime and other MSM, it is very clear to me that Schibsted here aims at making also hatred illegal. That would be a serious restriction in our freedom of speech – sometimes hatred is the only way left to express our opinions. Hitler, Stalin and Mao did deserve hate and so do many other dictators. And if we would bann this possibility, who is qualified to tell wether we are expressing hate or justified concerns?

Facebook et al should not be the ones who determine what is appropriate to say or not, their policies in this regard should be replaced by what is actual law. The platforms should also be opened up so that the users can see what is going on. And of course, fake news is bad for everyone. In this I can agree with Schibsted. In all else I have to conclude that they are on a very dangerous path. When MSM joins with the regime to silence a difficult competitor under the false pretence that it is to serve the publics interest and democracy, they are only adding further badwill to their already damaged reputation. To restore their reputation Swedish MSM needs to restart from scratch. That is, go all the way back to 1968 and start to report news objectively and unskewed. I have little hope however that this wll happen. Not until media is facing total destruction.

Publicerad Lämna en kommentar

Svenska män lämpliga för militära och polisiära uppgifter är i minoritet om tio år.

Endast Sverige svenska krusbär hava. Dito gäller den deprimerande demografin.

Ämnet är stort även men hänger ihop: 1. Sprängdåden. 2. Förnekelsen. 3. Den nya strategin. 4. Nertystandet. 5. Förklaringen. Jag får, som 1600-talsmatematikern Blaise Pascal, be om ursäkt för att jag inte hade tid att skriva kortare.

1. Bombdåden.

Tre bombdåd i Malmö på mindre än ett dygn – och en dödsskjutning. Ja, detta är i sanning något unikt. Att inte fler har allvarligt skadats eller dödats är inte bara ett under, det gör ju fenomenet än mer obegripligt på sitt sätt: om det var döda kriminella motståndare man var ute efter, så verkar det ju faktiskt vara en mycket ineffektiv metod. Å andra sidan om det är för att skrämmas och ge uppmärksamhet, så kan det knappast fungera bättre. Trots att tidningarna avstår från att kalla detta för terror, så är det ju precis samma metod man använder och man envetet fortsätter använda, vilket ger mig en bestämd känsla av att man anser att man uppnår de resultat man är ute efter.

2. Förnekelsen.

Men med lite hokus pokus får DN i sin rubriksättning det att se ut som om det ‘bara’ var två ‘explosioner’ som man helst kallar den här typen av laglöshet för. Faktarutan om att det är 102 ‘sprängningar’ (den andra politiskt korekkta benämningen) som ‘skett hittills i år’ är inte uppdaterad; den gäller bara perioden fram till juli, vi är i november nu och det har smällt mer och mer för varje vecka, men notiserna är så små att de knappt syns i flödet. Det är iofs inget att förvånas över, för nyhetsvärdet är nära noll – i Malmö sprängs det ju jämt, det vore en större nyhet om det gick en hel vecka då det inte sprängdes något alls. Men intresset bland läsarna är ändå stort. Och DN:s läsare visar vilken total förvirring som fortfarande råder. När en läsare insiktsfullt ‘gratulerar vänstern till det samhälle man velat ha’ så frågar andra vad han ens menar och när han förklarat så delar man naturligtvis inte analysen. Flera är som vanligt upprörda över att de utlandsfödda anklagas. Och så har det insmugit sig en ny typ av naivistiskt önsketänkande som jag kände mig tvungen att reagera mot: att vi nu ser slutet på eländet. Ett totalt grundlöst antagande.

Det är förstås dock inte någon vanlig utopist, utan proffstyckaren Lars Gröndahl som står för utplanteringen av den förhoppningen. Han är tillsammans med en viss Lars Thulin, Sven Román och ett par till ständigt aktiva desinformationsspecialister, möjligen även betalda för att nöta in sossarnas budskap. Jag har sett det som mitt jobb att bemöta deras värsta övertramp för det är viktigt att städa i DN Ifrågasätts läsarkommentarer. Dels för att läsarna ibland är inflytelserika, dels för att journalisterna garanterat läser kommentarerna till sina egna artiklar. Även om förhoppningen är liten att de skulle gå att omvända så är jag övertygad om att de påverkas av kloka synpunkter och på det sättet i alla fall får en tankeställare innan de går ännu längre i sin politiska aktivism. Hoppas att ni är fler som har tid och ork att skriva kommentarer där, eller åtminstone gilla mina och andras icke-politiskt korrekta inlägg, vi är fortfarande oftast i minoritet, men vi blir fler och fler känns det som.

Min läsarkommentar på artikeln, svar till Lars Gröndahl:

Det här är alltså bara en SD-kampanj?

” Hemmagjorda bomber och lika hemmagjorda teorier bland läsarkommentarerna. För någon är det värsta som kan hända nu att SD får makten. Därifrån är det så klart inte svårt att dra konspirationsteoretiska slutsatser att det är vita högermän som ligger bakom bombvågen; orkade inte läsa i just den här tråden om dylika spekulationer (sådana får regelmässigt stå kvar, trots att Ifrågasätt annars är så gärna på och modererar bort sånt).

Ja, gud vad vi svenskar är tråkiga, Lars.

Och så detta rekord i bakvänd logik: vi ska se positivt på bombslängandet, som är början till slutet, eftersom detta inte skulle hända om de kriminella hade kontroll, det hade varit ‘bad for business’. Det framgår inte om det vi ska vänta på är att de kriminella helt ska ta över eller om det är det omvända, men vi ska nog välvilligt utgå ifrån att det inte har slagit förslagsställaren att det just är mot det först nämnda vi är på väg emot. ”

Det är riktigt att det är dåligt för affärerna att det pågår gängkrig, men detta beror alltså på att gängen är många och splittrade i fraktioner. Och alla ungefär lika hänsynslösa. Och sedan är ju frågan: är det bara gängkrig och affärer som förklarar bombdåden?

3. Den nya strategin. Erkännandet: White flight existerar.

White flight, med andra ord. Men det är ord som DN inte vill höra talas om.

Dagen efter att jag publicerat ovanstående analys, kröp DN till korset och bestämde sig för att slå upp saken så som den förtjänade. Kanske för att även Svenska Dagbladet redan gjort det i sin pappersupplaga; skadan var redan skedd, allmänheten informerats. Man valde dels att göra en intervju med en svensk kvinna, som nu bestämt sig för att flytta från Malmö, dels att publicera uttalanden från en kriminolog som har krigsrubriken: “Sprängdåden i Sverige unika för Europa” och en ingress som är ännu mer intressant: Vi måste tyvärr söka oss till krigszoner för att hitta något liknande. I min värld representerar det här en helt ny strategi från DN:s sida. Icke desto mindre ska vi vara försiktiga med att tro att denna strategi, lika lite som SvD:s artikel om bombdåden, representerar en omsvängning i sak.

4. Nertystandet. DN Ifrågasätt censurerar.

Efter att man censrerat båda mina nedan återgivna läsarkommentarer, så är min tolkning tvärtom något mycket, mycket tråkigare. Som jag återkommer till nedan. Först mina båda kommentarer:

Duokulturen Sverige, med etniska svenskar och mer eller mindre assimilerade invandrargrupper å den ena sidan och muslimska parallellsamhällen med mer eller mindre (i detta) integrerade och underkuvade andra invandrargrupper inklusive rest-svenskar, är bokstavligen en sprängdurk och det som DN väljer att kalla ‘explosioner’ istället för bombdåd är det främsta beviset för att vi står i Inglehart-Welzels kulturmatris absolut motsatta hörn: svenskar högst upp till höger, med individualistisk sekularitet som grundläggande värden, muslimerna längst ned till vänster, med skamkulturens kännetecken: med en totalitär religion, klanens påbud samt den fysiskt starkares rätt som ledstjärna.

Genom att låta muslimerna radikaliseras har positionerna cementerats. Utan myndigheternas stöd har de individuella svenskarna inga möjligheter att stå emot det här. Det enda vi kan göra är att flytta. Flytten från Filipstad och andra sådana småsamhällen har tidigare drivits av brist på arbete, men nu är det samhällenas dysfunktionalitet som driver den, snart med bara bidragstagare kvar. Och över en viss tipping point är det demografin själv som skyndar på den. Svenskar vill trots allt bo med svenskar, hur rasistiskt det än är officiellt. Malmö har, som danskarna skulle säga, Sveriges enda innerstadsghetton. Här är det kriminaliteten som driver white flight. Problemet är att Sverige saknar särskilt många bra platser att fly till. Så flytten går utomlands. Den har redan börjat.

Den har tagits bort med motiveringen:

Denna kommentar tas bort eftersom den bryter mot Ifrågasätts användarvillkor, punkt 4.4(c). Tänk på att inte hota eller uttrycka missaktning mot särskilt utsatta grupper, med anspelning på hudfärg, ras, nationellt- eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning. Underbygg med fakta och referenser.

DN Ifrågasätt vägrar alltså se referensen till Inglehart Welzels kulturmatris som källa i sig. Kanske hade det gått bättre om jag haft med den. De synpunkter jag har på muslimsk kultur är ju hard facts etablerade sedan lång tid, men man måste alltså ändå ha kulturmatrisen tryggt med som stöd. I DN är allt sådana fakta nyheter varje gång. Liksom att konsekvenserna av detta alltså är detsamma som white flight, något som ‘högerextremister’ länge varnat för, men som är ett förbjudet ord. Definitionsmässigt bekräftas företeelsen dock av DN-artikeln jag själv kommenterat! Ändå är alltså min kommentar enligt DN Ifrågasätt ‘ounderbyggd’. Jag valde då att skriva en ny kommentar:

Samtidigt som DN publicerar en kriminolog som konstaterar att sprängdåden är unika för Sverige, så censurerar DN Ifrågasätt min kommentar som ger svaret att det beror på de extrema kulturskillnaderna mellan den individualistiske-sekuläre svensken och parallellsamhällets. Samt att vi har en demografi som inte tillåter att parallellsamhällets invånare sprids ut, de är för många, alla samhållen redan mättade eller på gränsen att bli det.Svaret på varför detta händer är alltså: därför att inlägg som mina fortfarande censureras. Och jag nämner ju även den onämnbara religionens namn. White flight har bara börjat.

Den har tagits bort med motiveringen:

Kommentaren har tagits bort eftersom den bryter mot riktlinjerna för kommentarer. Tänk på att alltid hålla dig till ämnet när du kommenterar. För frågor och synpunkter kring modereringen kan du vända dig till moderator@ifragasatt.se

Uhu? Goddag yxskaft! Man bryr sig alltså inte ens om att ge en specifik motivering. Jag hinner skriva en protest (som besvaras med en upprepning av samma ‘yxskaft’), samtidigt som det skräller till i mailbrevlådan igen: nu är jag avstängd helt från DN Ifrågasätt.

Upprepade överträdelser. Ja, det är ju självuppfyllande, när man väljer att censurera det som inte bör censureras.

Jag ‘överklagade’ förstås, och fick ännu ett goddag yxskaft-svar. Skälen man anför för att censurera (och nu stänga av) är genomskinligt åsiktsdiskriminerande. Huvudsakligen använder man följande argument: 1. brist på ‘god ton’, 2. ‘spekulation’, 3. ‘hänsyn till utsatta grupper’, 4. samt att kommentaren ‘inte har med ämnet att göra’.

När jag modererats och omformulerat mig så väljer man helt enkelt bara ett annat av argumenten ovan och censurerar mig igen. Eller, som synes, inget argument alls. ‘Spekulation‘ är sammanblandat med argument som härleds genom logik och som därför kan angripas, skulle logiken saknas. Men med sådana brister har jag inte för vana att blotta mig, så då är det ju enklare att moderera bort. För övrigt är ‘spekulation’ något som uppskattningsvis 80-90% av kommentarerna ägnar sig åt, utan att modereras. Godtyckligheten är alltså uttalad när man väljer att just angripa mig. Den goda tonen tycks anbefalla att ingen ska få vara provokativ eller polemisk. D v s inte uttrycka starkt engagemang. För mig är de frågor jag debatterar av existensiell betydelse, och när jag ser slentrianmässigt framförd desinformation så blir jag upprörd. Jag uttrycker mig då så som jag anser att debattören förtjänar: herr ‘Lars Gröndesinformation’ är det mest adekvata jag kan hitta på utan att använda svordomar.

Allra värst är dock Ifrågasätts ovana att kalla mina resonemang för ovidkommande och utanför ämnet. Jag bemödar mig alltid tvärtom att hålla tråden. Det är när jag bygger upp en slutsats, som artikeln inte nämner, som man anser mig hamna utanför ämnet (eller spekulera). Det är inte bara nedlåtande och arrogant, det är direkt i motsats till dem som flyger ut i helt ovidkommande resonemang (oftast utan att modereras), och mina argument är ju dessutom välförtjänt kritik av artiklarna i sig: man drar inte de slutsatser som man borde göra. Detta, och att mina slutsatser är oönskade, är förstås den verkliga orsaken till att de censureras bort.

5. Förklaringen. Varför DN nu publicerar krigsrubriker.

Min cyniska förklaring till att DN valde att slutligen berätta hur landet ligger, är dels att det nu gått så långt att det inte tjänar mycket till längre att försöka låtsas som något annat. Dels att man lika gärna kan uppmuntra en utveckling som innebär färre konfrontationer: Låt de kriminella ta över Malmö, väl i Staffanstorp blir det väl inte lika mycket kvirr. Man retirerar alltså, men undviker skickligt oordnad flykt. Nästa ställningskrig kommer utkämpas kring frågan om vem och varför. Och därmed kan man vänta med att bolla upp den rimligen mest akuta frågan: vad ska vi göra åt det, eller kanske snarare – man kan undvika de rätta svaren på den frågan ännu en tid. Att min cyniska gissning är korrekt underbyggs av det faktum att man väljer att publicera krigsrubriker, samtidigt som man till varje pris ser till att undvika att låta mina slutsatser få spridning.

Kriminologen Amir Rostami är ingen Sarnecki, han ger ett betydligt mer sakligt intryck och jag har också sett hans kommentarer tidigare, de är vettiga. Problemet med saklig vetenskap kan dock vara just att den inte med tillräcklig säkerhet kan fastslå det som alla andra ser. Ifråga om bombdåden så har dessa ett till synes uppenbart yttre samband med de nytillkomnas kriminella aktiviteter. Men de kan också vara uttryck för resentiment mot en svensk befolkning och för den muslimska minoritetens aggressiva behov av att få respekt; en önskan att skrämmas och se svensken underkasta sig. Vill man vara konspirationsteoretiker så är det inte otänkbart att detta även är en del i muslimska fundamentalisters strategi för att göra Sverige till en islamsk stat; flyttar svenskarna så går det ju snabbare. Det finns säkert ytterligare någon annan tänkbar förklaring, men för mig mynnar de alla från samma grundproblem: inflyttare med en kultur som vi inte har haft i det här landet tidigare. Utan denna så skulle det här heller alltså inte inträffa. Detta kan bara lösas med tuffa krav på integration och repatriering.

Men som försiktig vetenskapsman kan man förstås istället invända att ‘vi inte vet säkert’. Det tjusiga i den kråksången är att möjligheten att få säkra svar kommer vara försumbar under överskådlig tid. Uppklarandefrekvensen är ju så låg. Hur låg vill man inte berätta i artikeln, men eftersom den är mycket lägre än för skjutningar, där det i sin tur är sällsynt att gärningsmannen ställs till svar, så misstänker jag att vi ligger mycket nära noll. Den här låga uppklarningen kan därmed alltså användas som förevändning för att man låter saken bero, i avvaktan på att vi ska få helt säkra svar. Svar man vet att vi aldrig kommer få. Även om vi får fast tre kriminella bombkastare från, låt oss säga Afghanistan eller Somalia, så ger ju det ingen klarhet i vilka de trehundra andra dynamitarderna är, än mindre varför de ägnar sig åt den här verksamheten. Detta argument kommer vara mycket svårt för den svenska allmänheten att svälja, men var så säker: man kommer köra ner det i halsen på oss, för det är så svårt att invända mot rent sakligt, det är ju ‘vetenskapligt’.

Svenska män lämpliga för militära och polisiära uppgifter är i minoritet om tio år.

Andelen utländska män ökar varje år. Överallt. I procentenheter: som lägst i Umeå ca 0,3 per år, i Stockholm och Göteborg ca 0,6, i Malmö ca 1,0 och i Botkyrka och Södertälje över 1,5. Per år. Tabell från Gunnar Sandelin, ur Samtiden 2018.

Att som DN och Rostami gör sedan är dock tvärtom ovetenskapligt. Man gör en jämförelse med andra länder och kallar dem ‘likartade’ ifråga om social och demografisk struktur. Men detta är fel. Det finns idag inte längre länder som är ‘jämförbara’ med Sverige. Vi är det land som tagit emot överlägset flest flyktingar i Europa, och detta under en exempellöst kort tid. Migration unikt koncentrerad från ursprungsländer där nästan samtliga har en muslimsk majoritetsbefolkning. På mindre än 20 år har denna befolkning gått från en närmast försumbar andel av Sveriges befolkning, till 13%. Och andragenerationen, som till övervägande del håller till i parallellsamhällen där ursprungskulturen bevaras mer eller mindre intakt, utgör redan nu 25% i de yngsta årsklasserna. I en rapport framtagen av Gunnar Sandelin för Samtiden framgår att män i åldrarna 15-44 år med utländsk bakgrund svarar för 44% av Stockholms och Göteborgs män i motsvarande åldrar. I Malmö är siffran 55% och i Botkyrka och Södertälje är man ca sju av tio. Denna andel är snabbt och konstant ökande för varje år, på varje ort i hela Sverige, under hela 2000-talet. Svenska män fysiskt lämpade för polisiära uppgifter och militärtjänstgöring är alltså snart i minoritet. Mot denna bakgrund kan det förutsättas bli svårt att genomföra en eventuell repatriering som inte är helt frivillig. Och nej, Tyskland är inte i närheten av dessa siffror. De nordiska länderna ligger också långt efter; Norge är närmast, med en flyktingmottagning som fram till 2013 varit ungefär halva Sveriges, per capita räknat, därefter har skillnaden varit ännu större.

Demografin, dumbom

“Endast Sverige svenska krusbär hava”

Carl Jonas Love Almquist

Givetvis är det denna extrema avvikelse i demografi som borde föranleda kriminologer att sätta sina hypoteser. Vi är unika. Detta är den rimligaste förklaringsfaktorn. Istället ‘förstår man ingenting’! Just denna avvikelse från i övrigt likartade länder är ju den mest förbjudna av alla att omtala, när det handlar om att peka ut orsaker varför just vårt land plågas av något som även Rostami liknar vid ett inbördeskrig.

Kriminologerna är villrådiga. Använder man modeller där man stoppar Sverige i samma fack som ovan nämnda länder så kommer man förstås inte heller att få något svar. Det för alla med Sunt förnuft uppenbara, är ju att det är just skillnaden i demografisk struktur som är förklaringen. Något som uppstått i Sverige under de senaste två decennierna.

Med en lagföringsgrad av de grovt kriminella som hela tiden sjunker, från redan låga nivåer; med domstolsaktivister som har gjort det till en hjärtefråga att höja beviskraven just för den här typen av grov brottslighet och med försvarsadvokater som lierat sig med sina ‘coola’ klienter, så är sannolikheten alarmerande hög för att vi har hamnat i ett genomkriminellt samhälle stor, när väl kulröken skingras.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

English Summary

When the leftist liberal Dagens Nyheter (DN), most influencial in determining what is political correct or not in our country, decides that the recent bombings in Malmö calls for war headlines, and admitting the existance of white flight as a phenomena, it is a shift in strategy. These subjects have been handled as non-existant as long as it has been possible. However, my comments and conclusions, made to these articles, are nevertheless censored, so what is going on?

I conclude that the paper has made a welled planned retreat to the next defense line: yes, there are bombings, but who is responsible? And to what purpose? Since there is very little chance that we will ever find out 100% for sure, due to extremely poor conviction rates, this is where the debate is likely to get stuck for the forseeable future. Any attempt to rush to conclusions would be described as unscientific.

But the criminologists make unscentific assumptions when reaching these inconclusive conclusions. When comparing Sweden with ‘similar countries’ one does not recognize that Sweden’s demography is not similar to these, not anymore. Men of foreign origin in the age group 15-45 accounts for 44% of the total age segment in our two largest cities, Stockholm and Gothenburg. In Malmö the rate is even 55%. This rate has been increasing rapidly each year since 2000, in every region, every city and town. And it is forecasted to continue in the same pace. Nothing has been done to stop the trend. If these new inhabitants had been easy to integrate, one could have asked if this really is a problem. But since this is not the case at all, one must instead ask: how can our government allow this development to continue, without even addressing the issue? Without recognizing the obvious correlation between immigration and crime rate? Why do they do this to us, without letting ethnic Swedes – and immigrant groups that are already assimilated – have a say?

Publicerad Lämna en kommentar

Bombstopp snart? Vänsterns kolportörer anar ljuset i tunneln.

Tre bombdåd i Malmö på mindre än ett dygn – och en dödsskjutning. Med lite hokus pokus får DN i sin rubriksättning det att se ut som om det ‘bara’ var två ‘explosioner’ som man helst kallar den här typen av laglöshet för. Och notiserna är så små att de knappt syns i flödet. Det är iofs inget att förvånas över, för nyhetsvärdet är nära noll – i Malmö sprängs det ju jämt, det vore en större nyhet om det gick en hel vecka då det inte sprängdes något alls. Men intresset bland läsarna är ändå stort. Och DN:s läsare visar vilken total förvirring som fortfarande råder. När en läsare insiktsfullt ‘gratulerar vänstern till det samhälle man velat ha’ så frågar andra vad han ens menar och när han förklarat så delar man naturligtvis inte analysen. Flera är som vanligt upprörda över att de utlandsfödda anklagas. Och så har det insmugit sig en ny typ av naivistiskt önsketänkande som jag kände mig tvungen att reagera mot: att vi nu ser slutet på eländet. Totalt grundlöst antagande.

Proffstyckarna på DN Ifrågasätt

Det är förstås dock inte någon vanlig utopist, utan proffstyckaren Lars Gröndahl som står för utplanteringen av den förhoppningen. Han är tillsammans med en viss Lars Thulin, Sven Román och ett par till ständigt aktiva desinformationsspecialister, möjligen även betalda för att nöta in sossarnas budskap. Jag har sett det som mitt jobb att bemöta deras värsta övertramp för det är viktigt att städa i DN Ifrågasätts läsarkommentarer. Dels för att läsarna ibland är inflytelserika, dels för att journalisterna garanterat läser kommentarerna till sina egna artiklar. Även om förhoppningen är liten att de skulle gå att omvända så är jag övertygad om att de påverkas av kloka synpunkter och på det sättet i alla fall får en tankeställare innan de går ännu längre i sin politiska aktivism. Hoppas att ni är fler som har tid och ork att skriva kommentarer där, eller åtminstone gilla mina och andras icke-politiskt korrekta inlägg, vi är fortfarande oftast i minoritet, men vi blir fler och fler känns det som.

Min läsarkommentar på artikeln, svar till Lars Gröndahl et al

Det här är alltså bara en SD-kampanj?

Hemmagjorda bomber och lika hemmagjorda teorier bland läsarkommentarerna. För någon är det värsta som kan hända nu att SD får makten. Därifrån är det så klart inte svårt att dra konspirationsteoretiska slutsatser att det är vita högermän som ligger bakom bombvågen; orkade inte läsa i just den här tråden om dylika spekulationer (sådana får regelmässigt stå kvar, trots att Ifrågasätt annars är så gärna på och modererar bort sånt).

Ja gud vad vi svenskar är tråkiga, Lars.

Och så detta rekord i bakvänd logik: vi ska se positivt på bombslängandet, som är början till slutet, eftersom detta inte skulle hända om de kriminella hade kontroll, det hade varit ‘bad for business’. Det framgår inte om det vi ska vänta på är att de kriminella helt ska ta över eller om det är det omvända, men vi ska nog välvilligt utgå ifrån att det inte har slagit förslagsställaren att det just är mot det först nämnda vi är på väg emot.

Det är riktigt att det är dåligt för affärerna att det pågår gängkrig, men detta beror alltså på att gängen är många och splittrade i fraktioner. Och alla ungefär lika hänsynslösa.

Med en lagföringsgrad av de grovt kriminella som hela tiden sjunker, från redan låga nivåer; med domstolsaktivister som har gjort det till en hjärtefråga att höja beviskraven just för den här typen av grov brottslighet och med försvarsadvokater som lierat sig med sina ‘coola’ klienter, så är sannolikheten alarmerande hög för att vi har hamnat i ett genomkriminellt samhälle stor, när väl kulröken skingras.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad Lämna en kommentar

När sanning ställs mot ‘värdegrund’ vinner fortfarande det senare. Det visste vi. Men var Henrikssons svek nödvändigt?

Medan det mesta som sägs i nätmedia går att ignorera, t ex sådant som jag skriver, så kan inte MSM undvika att reagera när en internationell superstjärna som Leif Östling (fd VD Scania, ledamot i VW:s koncernledning och ordförande i Svenskt Näringsliv) uttalar sig. Det dröjde ett par dagar. För det fanns ju ett problem. Man låtsas ju att man inte läser nätmedia eller lyssnar på Swebbtv. Problemet löstes så att en lokaltidning i Södertälje fick publicera först. Sedan kunde MSM låtsas som det var lokalmedia man själva hämtat hela historien ifrån. Noll trovärdighet för det visserligen, men det är iaf vad man kan påstå. Och påstår.

Vänstermedia löper programenligt amok.

Emma låter alla tycka till. Även dem som har fel.

Att svensk vänstermedias förhandsgranskare skulle löpa amok över Östlings uttalanden i Swebbtv, ett media de inte kan kontrollera, var förutsägbart. Och det absolut viktigaste och mest angripbara var förstås just mediet han valde. För Östling, till skillnad från de flesta andra dissidenter hade det ju funnits alternativ! Varför kunde han inte åtminstone ha gjort sin intervju i Dagens Industri? Min gissning är att han möjligen var naiv, men mer troligt, att han faktiskt ville få hela sanningen på bordet och dessutom vara säker på att budskapet kom fram som han själv tänkt sig. Det går idag att berätta om delar av det Östling sade i DI, liksom i Expressen och t o m Aftonbladet. Men MSM bäddar sedan in de kontroversiella delarna med egna kommentarer, eller låter ännu hellre en meningsmotståndare som kallas för ‘expert’ få säga sitt. Som när Emma Boëthius, chef på Expressens klimatredaktion låter ‘klimatförnekare få komma till tals’. Både före och efter varje kort klipp med en ‘förnekares’ nedklippta uttalande görs intervjuer med de kloka och rättfärdiga, som Emma gillar. De som har rätt. Och är så många. Östling ville alltså vare sig bli nedklippt eller omgiven av de politiskt korrektas tillrättaläggande förnumstigheter.

Metoden MSM nu använt för att baktala Östling är just sådan. Deras glidningar är så fula så det kokar i mig. Man sliter alltså citat direkt ur sitt sammanhang. Utan det sakliga stöd för sin slutsats, som Östling angivit, så låter sådana alltid mer provocerande och osakliga. Skulle jag säga: “De här männen var värdelösa” utan kontext, så skulle folk reagera. Om det sedan framkom att jag talade om koncentrationslägerskommendanter, så skulle min värdeutsaga närmast framstå som ett urvattnat understatement. Och får man fakta på bordet om somalier som misslyckas i 9 fall av 10 på Scanias fabrik i Oskarshamn, så är det tämligen uppenbart att det skulle kunna ha gått att fylla på med väsentligt mer negativa värdeomdömen än de objektiva konstateranden som Östling sammanfattade med.

Brunsmetningen av Swebbtv. ETC får vara domstol.

Men det allra fulaste är förstås hur man sedan brunsmetar honom och framförallt Swebbtv. I SVT:s sammanfattning är detta ett inledande konstaterande: “Leif Östling, styrelseordförande i Södertälje Science park, har medverkat i en intervju på en sajt med kopplingar till vit makt-miljön.” Det här är dock inga fakta. Vilket SVT inte medger, istället skriver man lite längre ned i artikeln, som förklaring, att “Sajten Swebbtv bildades runt 2015 enligt Jonathan Leman, researcher på Expo.” Och så låter man Expo ge sin syn på saken med ett direkt citat:

– De plockar upp röster från Alternativ för Sverige, NMR och konspirationsteoretiker som är mer svårplacerade politiskt, och Sverigedemokraterna. 

Som om Expo skulle vara neutrala. En vänsterextremistisk organisation som lever på att skapa bra citatvänliga klyschor om sina politiska motståndare, som vänsterjournalister inom MSM sedan kan klistra på dessa, utan att behöva gå i god för dem eller själva anklagas för att ha fabricerat uppgifterna.

SVT har sedan sett sig förorsakade att beivra Östlings uttalanden. Detta är det mest otäcka. Det räcker ju nämligen inte med att hävda åsikten att Östling har gjort fel (som sade sanningen i ett fora som MSM inte kontrollerar). Hade man nöjt sig med detta så hade det väl kunnat hävdas att åsikten är fri i Sverige, även om det bara är vissa av dessa som MSM vill sprida, nämligen masspsykotisk indoktrinering och propaganda. För SVT räcker inte det. Man måste statuera exempel så att inte fler, näringslivsföreträdare och andra, begår samma misstag.

Värdegrunden. Diktaturens åsiktsmonopol.

Godner. Ännu en godhetsapostel.

Man söker upp och intervjuar Boel Godner (sic!), socialdemokrat och Södertälje kommuns ledamot i Södertälje Science Park. Frågorna formuleras så här:

  1. Är det förenligt med de värden Södertälje science park står bakom? 
  2. Men är det förenligt med Södertälje science parks värden?
  3. Har du förtroende för Leif som ordförande för Södertälje Science park?
  4. Hur mycket kan det här skada Södertälje Science park? 

‘Värdegrund’ är ett annat ord för ‘svensk vänsters dogmer’. Och tyvärr även MSM:s. Låt oss formulera om det så att SVT-reporterns budskap går fram lite tydligare:

  1. Är detta något man ska få säga öppet i Sverige idag, enligt partiet och centralkommittén? 
  2. Men nu är det ju du som har att verkställa centralkommitténs budord, vad säger du?
  3. Kom igen nu! Se till att ge honom snöret , hur lång tid ska det ta för dig att fatta vinken?
  4. OK: Här är en sista ledtråd: berätta för mig inte om, utan hur mycket fel det här är? 

Och att det är väldigt mycket framgår ju av Godners svar. Hennes villighet att ställa upp i schavoteringen ska inte underdrivas, med all sannolikhet är hela intervjun ett väl förberett teaterstycke. Den frågan som lyser med sin frånvaro är Hur mycket skada tar Södertälje Science Park av att sparka sin nestor och mest namnkunnige beskyddare? Ledningens med all sannolikhet mest värdefulla och kunnigaste person?

Näringslivet och Scanias VD Henrik Henriksson. Faller i farstun ännu en gång.

Nu var ju ingenting av detta oväntat. Det var snarare mer intressant att man i DI, Expressen och Svenska Dagbladet rapporterade neutralt om Östlings intervju. Den omsvängning jag hoppas att vi nu ser har alltså kommit ungefär halvvägs, eller i alla fall en tredjedel på vägen. Hade kunnat ska tilläggas, för frågan är vad som händer nu. Min stora förhoppning är ju att Östlings uttalanden visar att näringslivet i övrigt nu ska börja våga prata. Men när bilan faller håller näringslivets potentater istället armarna bakom ryggen med fingrarna korsade. Detta är den stora besvikelsen. Scanias VD Henrik Heriksson släpper en massa snömos om att alla är välkomna både till Scania, Södertälje och Sverige. Uttalanden som får det att låta som om Östling sagt det rakt motsatta. Det har han ju inte alls. Henrikssons uttalande är fegt och hållningslöst. Framförallt eftersom Södertälje är mycket mer beroende av Scania än vad Scania är av Södertälje. Med lite mer jävlar anamma i sin ‘värdegrund’ hade Henriksson kunnat stå upp för sin stora föregångare och förebild Östling, och värdigt förklarat att Östling är en person vars verklighetsuppfattning man bör respektera och ta på allvar. Därefter hade han kunnat lägga till snömoset om han så önskat. Istället blir han så skitnödig att han anser sig vara tvungen att ta avstånd, precis som Godner.

DN och Tenitskaja.

Tenitskaja och Bali.

Alexandra Carlsson Tenitskaja, ökänd för en smutskastningskampanj av Hanif Bali, tidigare på AB, men arbetar sedan 2017 på DN, där hon bl a varit inblandad i drevet mot Lars Adaktusson i samband med EU-valet. Hon var snabb att återupprepa SVT:s uppgifter. Läsarkommentarerna, som man ska veta i snitt annars är bland Sveriges mest tjockskalliga och hårdnackat kulturmarxistiskt influerade, är som vanligt påpassligt modererade om de skulle avvika från partilinjen. Dessa mina kommentarer har DN Ifrågasätt ‘städat bort’:

Det han säger är fakta, som han själv konstaterat. Att det råkar vara obehagliga fakta som inte stämmer med din ‘värdegrund’ eller någon annans värdegrund är väl trots allt heller inget rimligt skäl att sparka någon? Bye the way, klart du har rätt i att de fattiga har ännu sämre kunskaper. Det är vad vi kommer bli varse när anhöriginvandringen startar på allvar.

Inte god ton.

Östling har uttryckt sig rakt, sanningsenligt och tydligt. I Sverige är det tydligen att vara klumpig. Så klumpig att man ska sparkas från alla poster man har? Javisst, sanningen är ju inte rätt ‘värdegrund’. Och av dessa två är ‘värdegrund’ överlägset viktigast.

Spekulation.

Lägg inte ord i munnen på Östling som han inte har sagt. Östling har aldrig påstått att det skulle vara annorlunda. Det gör du genom den hör glidningen. Problemet är att när 9 av 10 somalier inte dyker upp till jobbet i rätt tid och sedan inte kan samarbeta, då sägs de upp oavsett vilken religion eller hudfärg de har. Och det var bl a detta konstaterande som underbyggde Östlings uttalande. Från att 2006 ha hävdat att Migrationsverket var bakåtsträvare och att Sverige kunde dubbla sin befolkning. Östling har helt enkelt haft en verklighetsjusterare på jobbet. Det vore glädjande om fler lyssnade på den som redan gjort misstag istället för att göra dem igen. Välkomna må alla vara, men det är tyvärr exakt som Östling säger, de kommer från en kultur som kräver tre generationers anpassning för att fungera i världens mest avancerade näringsliv, det svenska. Och ja, det finns undantag. Och nej, det har inte bara med klankultur och islam att göra. Men jo, det är väldigt viktiga faktorer bakom varför det är så få som fungerar och får jobb här. Medan rasism är en faktor som är närmast försumbar i sammanhanget.

Hot / missaktning mot utsatta grupper.

Censur. Svårare än så anser man det inte vara på DN Ifrågasätt.

Inte till saken.

Men man får väl försöka se det det positiva. Läsarkommentarerna är till 3/4 till Östlings fördel och många är upprörda och bekymrade, inte minst över konsekvenserna för yttrandefriheten. Bland DN-läsarna är detta en ganska drastisk omsvängning mot hur det brukar se ut. Min följande kommentar är faktiskt inte censurerad och har överlägset mest likes (numera kan ingen läsare göra fler än en sådan):

Nu tycks det centrala här inte vara så mycket sakfrågan, där alla vet att Östling har rätt, utan om man kan hårdra någon formulering utryckt ur sitt sammanhang, så att den låter suspekt. Det kan man bara med nöd och näppe och genom att framförallt angripa Östlings uttalande för att det skulle ha skett på en sajt med ‘anknytning till vitmaktrörelsen’. För att få det att låta så där hemskt har MSM inkl DN varit tvungna att citera Expo. Expo är vänsterextremister. De kan kopplas till AFA, och andra terrorstämplade vänsterrörelser. Varför är deras omdöme värt att referera i en förment borgerlig tidning med resurser att göra sina egna kontroller?

Ska man på allvar hålla på så, varför inte vända helt på kuttingen? DN kan säkert också kopplas till liknande; minst någon journalist, som t ex Tenitskaja, kan ju ha ett tänkbart vänsterextremistiskt samröre. Eller rent av vara vänsterextremist själv. Källa: Samnytt. Är det också värt att nämna? Och är det sedan skäl att sparka Tenitskaja? Nej, trodde inte det. Men högern, då går det bra.

Jag har lyssnat på hela intervjun och Östling som, bye the way, är en av svenskt näringslivs mest respektera ledare alla kategorier, med bakgrund i SSU och så sent som 2006 för alla former av invandring, talar lugnt och sansat om egna erfarenheter på Scania. Sanningen. Att drevet sedan går som det gjort är för att han måste tystas och alla ska tänka sig för att göra något liknande. Obehagliga kommuniststatsfasoner, som DN hänger på i.

52 gilla och faktiskt (ännu) inte censurerat!

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

English Summary

There is no doubt that Leif Östling’s interview in Swebbtv has rocked the boat in Sweden. Some media (DI, SvD and Expressen) initially notably reported about it in a quite neutral and objective tone. This however set off a reaction among the deeply politically correct intrenched SVT, DN and Aftonbladet media. By using the term ‘värdegrund’ (translated ‘foundation of values’ thus: ‘what is regarded OK by the MSM opinion monopoly’) the SVT reporter could easily conclude that Östling was way out of line. This was concluded by referring to ETC, a activist leftist thinktank, who ‘validated’ that Swebbtv collaborates with extreme alt right and neonazists. Thus Östling was immediately sacked from his position as chairman i Södertälje Science Park. The fact that Godner, the Social Democratic Party leader in Södertälje, was playing along in this farse, should not surprise anyone.

Much more desturbing is the fact that the present CEO at Scania, Henrik Henriksson, does not support his internationally well reputed and on the factory floor much liked predecessor. He could easily have stood his ground; Scania is much more important for Södertälje than vice versa. And Östling did in fact not say anything that was not true. We must now hope that the many reactions in support for Östling will be noted at Svenskt Näringsliv head quarters. Otherwise they will, again throw away an opportunity to take charge in a situation when the opinion is about to shift. SN must protect their own and stand firm when the MSM leftist mob starts these kind of campaining, since no one is strong enough all by himself. Östling has done his part. Now it is up to you.

Publicerad Lämna en kommentar

Leif Östling i Swebb-TV. Om en svängning, del 3.

Året var 2017. Tillfrågad om varför han placerat en del av sina pengar i utlandet istället för att skatta för allt i Sverige, så hamnade Leif Östling i affekt. Han var förbannad och journalisten provocerande, orden bara flög ur honom. Östling hade varit chef för Scania sedan 1989, VD sedan 1994 och klarat att manövrera lastbilsföretaget genom åtskilliga stormar med stor framgång. Scania är idag världsledande, en av svensk industris verkliga pärlor. Östlings skicklighet hade belönats i form av en plats i huvudägaren VW:s ledning 2012 och med posten som ordförande för Svenskt Näringsliv 2016 kröntes hans karriär, den var ett välunnat erkännande av hans betydelse för svenskt näringsliv som helhet. Ändå blev han tvingad att avgå i förtid – på grund av detta uttalande: ‘Vad fan får jag för pengarna?’ Såväl Birgitta Forsberg i SvD som Johan Schück i DN ansåg detta vara så ytterst olämpligt att han inte kunde vara kvar som företrädare för näringslivet. Två av SN:s styrelseledamöter, Maria Mattsson Mähl* och Lennart Evrell, Boliden, gav Östling de knivstötar i ryggen som behövdes i uppföljande intervjuer. Östling avgick. En svart dag för Sverige. Jag ska återkomma till vad det har fått för betydelse.

Swebb-tv:s största scoop.

Leif Östling är alltså en av Sveriges främsta och internationellt mest respekterade ledargestalter alla kategorier. Intervjun i Swebb-tv – en timme lång och värd alla sina minuter – är utomordentligt betydelsefullt. Att han ens visar sig i Swebb-tv är naturligtvis ett viktigt ställningstagande. Denna Youtube-kanal, som bara några veckor tidigare var nedstängd av plattformen, har – sannolikt med viss marginal – aldrig haft någon mer prominent gäst. En av effekterna är att YouTube lär tänka sig för innan de bestämmer sig för att stänga av kanalen igen. Östling kan inte avfärdas som en radikal populist, att han framställs som ‘frispråkig’ ger lätt ett felaktigt intryck. Han var socialdemokrat i sin ungdom och hans åsikter är välgrundade, milt och belevat framförda rakt igenom den timme som intervjun pågår. Östling läser sannolikt inte ens nätmedia, som t ex Samnytt. Han refererar inte till hörsägen. Som Jordan B. Peterson skulle ha uttryckte det: detta är fakta, inte åsikter. Lång erfarenhet, kunskap och logik.

Teslas batteri

När han kritiserar klimataktivisterna har han alltså väl på fötterna. Den Tesla som Greta fått åka runt med i USA har ett batteri som måste bytas efter bara 7 års normal drift och kostar då över 300.000:- (i videon från 18:00). Att återvinna det gamla skulle kosta ännu mycket mer, den kemiska föreningen mellan kobolt och litium är nämligen stenhård. En elbilflotta som ersätter hälften av våra bensinbilar, än mindre vår nuvarande lastbilsflotta driven på samma sätt, är inte praktiskt genomförbar. Redan idag är brytningen av jordartsmetaller till våra mobiler en enormt miljöförstörande verksamhet, och kräver extremt mycket vatten, i område där detta är en bristvara (20:10). Kina är huvudansvarig för gruvdriften inte bara inom sitt eget lands gränser, där man främst bryter litium, utan även som huvudägare till koboltgruvorna i Kongo. Det är en oerhört cynisk verksamhet. Man använder sig av barnarbetare, som sällan når över 30 års ålder (16:30). Vår miljölagstiftning skulle idag inte släppa igenom något som ens är i närheten av vad som nu pågår i Kina och Kongo, detsamma gäller i de flesta västländer, och om allt skulle elektrifieras så krävs ju jordartsbrytning precis överallt.

Det sistnämnda är något som det fåtal människorättsorganisationer som intresserat sig för saken uppenbarligen inte lyckats få ut i media. Undersökningar genomförda av bl a Vägtrafikinstitutet och State University of Virginia, visar att koldioxidutsläppen från tillverkningen av ett sådant Teslabatteri motsvarar 20.000 mils drift för en VW Polo med 1,2 liters motor (16:50). Härutöver tillkommer förstås de koldioxidutsläpp som skapandet av den förbrukade elenergin vid laddning innebär. Vi måste bygga nya kärnkraftverk för att klara förbrukningen av el i den nya elbilsflottan; såväl Sverige som Europa saknar möjlighet att försörja en sådan, såsom läget är idag. Dessutom måste det till ett nytt distributionsnät för att göra all denna el tillgänglig där den behövs. Stora kraftledningar såväl som mer finfördelande nät i storstadsområden (22:00). Fast inget av detta är ju något vi egentligen behöver fundera på. Så länge som bara tillverkningen av elbilsbatterierna innebär samma utsläpp som driften av en bensinbil gör under elbatteriets ekonomiska livstid så säger ju Sunt förnuft att vi hellre behåller bensinbilarna. Greta, som fått låna Schwarzeneggers Tesla för sin tour i Amerika, kanske borde ha lyssnat lite på vetenskapen först?

Kriminaliteten – en fråga om ordning och reda

Kriminaliteten (från ca 40:00) – är ett aktuellt ämne som branschkollegan, Volvo Cars VD Håkan Samuelsson adresserat och som även Östling tar upp. Östling vill framförallt ha fler poliser på stan ‘de måste ju vara ute så att de syns!’ Där träffar han huvudet på spiken igen. Bara hälften av poliserna är idag i yttre tjänst. I en intervju i Aftonbladet påstår polisens presstalesman i Göteborg (Sveriges näst största stad, senast jag räknade) att man inte har möjlighet att ens sätta ut 8-10 fotpatruller i stadens centrala delar, så som det var på 80-talet – trots att stadens centrum av Aftonbladet beskrivs som en ‘stad i förfall’ på grund av allt bråk. Med nuvarande trend så kommer det snart krävas hundratals, inte tjugtals poliser på gatorna och motsvarande logik gäller långtifrån bara Göteborg. Det är svårt att förstå prioriteringarna.

Ett tänkbart skäl är att poliserna tvingas till orimliga ansträngningar, att vid skrivbordet formulera sin bevisföring så att den blir mer än vattentät. Andelen lagförda brottslingar har ju gått ned för varje år. Utredaren konstaterar enligt Östling att detta skett i takt med att domstolarna har kommit att domineras av kvinnliga domare (43:40), sambandet är alltför starkt för att ignorera. ‘Ny lagstiftning måste till för att säga till domstolarna vad som gäller’. Här är Östling pessimistisk, och det är jag också. Det är riktigt att domstolspraxis (bara) kan ändras med ny lag, men att göra det i bevisprövningsfrågor är en grannlaga uppgift. Här är det tills vidare domarnas hjärtan som gäller. Och att byta ut sittande domare är förstås än mer omöjligt, vi kan bara påverka dem genom att påverka media och sätta en ny långsiktig trend. Där är vi inte än. Men Östlings framträdande i Swebb-tv kan vara en god början.

Skola och samhälle: flummet måste bort och ersättas med ordning och reda

Östlings motto är ordning och reda, den behövs för att ett samhälle ska kunna fungera och måste också tillbaka in i skolan – den fungerar ju inte (47:30). Kulturskillnader förklarar inte varför Finland är så mycket bättre och där skolan inte heller har problem att locka bra lärare. Han drar paralleller med hur det ser ut i industriproduktionen, där man var illa ute i slutet av 80-talet. Sjukfrånvaro, personalomsättning, brist på styrning – hade man inte löst detta så hade industrin inte funnits kvar i Sverige. ‘Flummet’ (som inte minst Per G. Gyllenhammar stod för) var utbrett (50:40), sådant måste bort. Östling är mer optimistisk om detta, och det måste man vara, men jag gissar att han inte hört talas om hur s k lågaffektivt bemötande spridit sig som en löpeld i grundskolorna, och varför detta har varit möjligt. Östling ser vad som sker och inser vad som måste till, han har naturligtvis helt rätt i sin analys. Den är heller inte rocket science, och man måste inte läsa nätmedia för att förstå det. Men här är Östlings observationer inte hans egna. Om man ska förstå mekanismerna och hur djupt rötan spridit sig, då kan det alltså vara nyttigt att läsa på. För det är inte ett enkelt städuppdrag med lite dammande och putsande på ytan som kommer krävas, hela DDR-Skolverket måste antagligen rivas och byggas upp igen.

Av de somaliska immigranterna var det bara 10% som klarade Scanias krav

Ett område där Östling har egen erfarenhet är inom integration (50:20). Och här skräder han inte heller orden. De människor vi har tagit in är inte bara alldeles för många – de kommer från en kultur som behöver tre generationer för att anpassa sig till vårt samhälle (53:20). Och även det svenska näringslivet har förändrats så att integration idag är svårare. Det går inte att jämföra med hur det såg ut på 80-talet, då invandrare lätt kunde ta jobb inom industrin. Processerna är idag mycket mer sofistikerade. Östling tar ett exempel: efter bara ett halvår hade 90% av de somalier som anställts vid Scania i Oskarshamn lämnat företaget. Man begrep ju inte ens att komma i tid, än mindre att man var tvungna att samarbeta (55:00).

Om inget görs så kan det bli inbördeskrig.

Nu är vi många som har anledning att applådera Östling för att han talar klarspråk. Samtidigt som de flesta som läser detta redan är informerade. Ni vet vad Östling talar om, för ni har hållt er ajour, och inte främst via MSM. Även om man likt Östling har decennievis med erfarenhet av att leda företag och gedigna kunskaper inom sitt fält så är det tyvärr faktiskt nödvändigt att också börja läsa nätmedia, för att komma till full insikt om problemen. Inte ens Östling kan allt och min tämligen välgrundade uppfattning är att näringslivsföreträdare överlag är en aning politiskt naiva. Man vill inte politisera saker i onödan, man är mer hands-on. Man ser därför inte vare sig bredden eller djupet i förödelsen.** Det framstår då gärna som lättare än vad det är att komma tillrätta med den. Men problemen är i sig inte så svåra att hitta lösningar på. Det är att driva igenom dessa, trots massivt motstånd från dem som hittat på problemen som är det svåra; råttorna som fortfarande dansar på bordet, som företagare och andra kompetenta människor lämnat fältet fritt åt alldeles för länge.

Vi har inte mycket tid på oss. Östling är rädd för att vi annars kommer bli tvungna att ta in militär. Det är en frispråkighet som få andra företagsledare (eller andra debattörer) visar. Men Östlings farhågor är ju helt befogade. Det finns ingenting i dagens samhällstrender som talar i motsatt riktning. Det enda som är svårt att tro på är vilka krafter som ska kunna vända dessa trender. Vilka är det som ska ge oss ordning och reda? Andra företagsledare uttrycker samma farhågor enligt Östling (56:30), men bara i ‘mindre sammanhang’. Och vi har en opposition som bara punktvis eller i nyanser låter så mycket annorlunda än den socialdemokratiska regimen, man vågar inte ta bladet från munnen på samma sätt som Östling, för då är det ju uppenbart att vad Sverige står inför är inget mindre än ett paradigmskifte. Det vågar Kristersson et al knappt ens själva tro på, eller i alla fall inte att man har svenskarna med sig på sådant. Inte ens Åkesson och hans Sverigedemokrater vågar ju syna klimatbluffen eller nämna ordet repatriering. Och av taktiska skäl röstar man med sossarna för att välskötta kommuner ska få ta ansvar för dem som satt sig i eget klister. När 0% av riksdagsledamöterna är riktigt på spåret och vågar säga hela sanningen, vem ska då leda oss rätt?

Östling fick snöret. Så vem kan då spela Curt Nicolins roll?

Det är en institution som mer än andra lyser med sin frånvaro i debatten: Svenskt Näringsliv. De som under Curt Nicolins starka ledning räddade Sverige från att bli socialistiskt i slutet av 80-talet. Få har insett hur nära vi var, löntagarfonderna kunde mycket väl ha gjort Sverige till det enda socialistiska landet i Europa efter östblockets nedmontering. Den enda begripliga förklaringen till SN:s nuvarande passivitet är att även näringslivet har mutats. Alla vet att exportföretagen tjänar enorma summor på att den svenska kronan fortsätter falla. Det är som att tävla på 100 meter med tio tillgodo på resten av fältet. Ser vi fem år tillbaka så har man fått ett ett försprång som är betydligt större än så. Samtidigt som räntorna är rekordlåga och kapitalförsörjningen god. Inhemska företag har också haft en liknande konkurrensfördel genom att det blivit så mycket dyrare att importera. Det här har gjort att många industriledare kan uppleva det som småsint att angripa regeringen för att den bedriver en politik som gör svenskarna fattigare och allt mer otrygga.

Jag är också rädd för frånvaron i debatten är en följd av avpolleteringen av Östling. De nu smått bevingade orden ‘Vad fan får jag för pengarna?’ har uppskattats mer av högbeskattade svenska hjärtan än det mesta som sagts i frågan sedan Astrid Lindgrens pomperipossabrev till Gunnar Sträng. I Swebb-TV står Östling också kvar vid sin åsikt, även om han menar att den kom ut vid fel tillfälle och på fel sätt. Frågan vi måste ställa oss är varför det då var så viktigt för Svenskt Näringsliv att inte kännas vid en fullt berättigad kritik mot det svenska högskattesamhället? När SN:s styrelse såväl som de båda förment borgerliga tidningsdrakarna, SvD och DN, valde att sjunga med i vänsterpressens avgångsdrev, så svek man inte bara Östling; man sköt också en välriktad kula rakt in i motståndet mot den socialdemokratiska maktapparaten, d v s den Djupa Staten och dess ständiga aptit för mer pålagor. En ren självmordshandling, som i värsta fall också var en dödsstöt för den liberalkonservativa ideologin i Sverige, efter att Reinfeldt och Schlingman gjort sitt till för att förinta den under det borgerliga regeringsinnehavet 2006-2014. Medan de Nya moderaterna yrvaket och med varierande framgång försöker orientera sig bort från FR-epoken så agerar Svenskt Näringliv fortfarande mest som en strykrädd hund, oerhört försiktiga med att ställa sig upp i båten.

Så – vem ska göra jobbet?

Vi bör tolka Östlings intervju i Swebb-tv som att det nu finns ett nytt sentiment även inom näringslivet. Östling är ingen dumbom, och att han nu väljer att gå ut är vältajmat; många fler än han är oroade och man har börjat lufta detta högt. När TV4 vågar berätta om UD:s reklam för att locka bidragstagare till Sverige och när en kappvändare som Alex Schulman kallar Åkesson för nästa statsminister, så är det säkra bevis för att det inte längre är politiskt förbjudet att säga sanningen om kriminalitet och om invandringens kostnader. Om Östling ställt sin fråga idag, vad fan får jag för pengarna, så är det svårt att se att han skulle ha fått sparken för det. Det hade snarare varit en signal till alla att nu får det vara nog! Vad som saknas är att näringslivets intresseorganisationer, Svenskt Näringsliv och Företagarna m fl, tar ett kliv fram och markerar att man är med i matchen. Bara här finns organisationen som krävs för att bemöta ‘flummet’, bara här finns resurserna.

Jag tror och hoppas att man tar chansen.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

*) Mähl är vd och grundare av utbildnings- och coachningsföretaget Alpha CE. Eftersom allt detta var tvunget att nämnas om henne i tidningsreferatetet och eftersom företaget är en okänd dvärg i jämförelse med de företag som andra styrelseledamöter i SN normalt har sin bakgrund ifrån, så kan man kanske utgå ifrån att det finns viss risk för att Mähl de facto är inkvoterad för att snygga till könsfördelningen. Alla tycks tro att inkvoteringar inte gör så mycket skada, men det kan de ju visst göra, de kan vara tungan på vågen, och jag anser att Östlings fall är ett bra exempel på det. Detta är ännu ett viktigt skäl till att låta ren meritokrati avgöra vilka som ska sitta i styrelser i största allmänhet och i Svenskt Näringsliv i synnerhet.

**) Som ett exempel kan nämnas hur försiktig Östling är när han talar om könsfördelningen i de tekniska högskolorna, ett ämne han tidigare uttalat sig i och hävdat att könsskillnaderna är genetiska (och säkert fått mycket skit för). Han står kvar vid sin mening, men han driver inte frågan till sin spets (vad är en rimlig fördelning), bara att det är ‘bättre’ med 20-25% kvinnliga studenter än med 1-2%, som det var på hans tid på Chalmers (från ca 36:30 i intervjun): ‘Det finns något här’, konstaterar Östling. Vi är inte likadana helt enkelt. Men könsfördelningen är närmast oförändrad under de senaste 20 åren, och detta trots att staten spenderar hundratals miljoner på att få en mer ‘jämlik’ sådan. Här finns fakta som talar för att dessa pengar är helt bortkastade. Östling kan förstås mycket väl ha tagit del av denna, men väljer att passa här. Man måste kanske välja sina strider.

English Summary

Leif Östling is one of Sweden’s most well reputed business leaders, former head of Scania and VW group top executive, as well as chairman of the Swedish employer’s organisation Svenskt Näringsliv. Two years ago he had to resign after having in affect asked ‘What the f-ck do i get for the money?’, thus critizing the Swedish high tax society. The fact that he is interviewed in Swebb-tv, a youtube channel that not many weeks ago was shut down from the platform (but later reinstated), is of great importance in many ways. Not only does his appearance legitimize Swebb-tv and other internet media to a certain degree, it also is a firm statement of that Swedish business leaders on the whole are starting to realize that something must be done about the growing crime rates as well as the costs for immigration. Östling even claimed that we are heading for a civil war if no one takes charge. Many will and should take notice of this.

Svenskt Näringsliv did painfully wrong when letting Östling go two years ago. That was a damaging blow to all ideological resistance against the postmodern high taxing Social democratic way of ruling Sweden. However, the sentiment has changed. Östling would have been celebrated for making his statement today. Hopefully, not only individual business leaders see this, but also the SN board and management. It is time for them to make a stand, just as Curt Nicolin did in the 1980’ies.

Publicerad 1 kommentar

Omsvängningen, del 2. Journalister som gör sitt jobb.

Veckan som gått har ett par riktiga pärlor trillat in, som från ingenstans. Igår nämnde jag Alex Schulman – mobbaren som utnämnde Åkesson till en värdig statsminister, från att år 2015 bestämt hävdat att han skulle emigrera om SD kom till makten. Det stora med hans hyllningsord är inte alls att de är så insiktsfulla utan att det är just Schulman som kommit till insikt och att han gör det just nu. Det visar hur principlös inte bara han är, utan stora delar av MSM. Överraskande t o m för en cyniker som mig. Denna brist på hållning bland trendsättarna inom media kan komma att göra omsvängningen av svensk immigrationspolitik snabbare än vad många av oss trott. Sanningen är ju att Sverige och svenskarna är väldigt effektiva när de vill och om alla (utom Mp:ister och centerpartister förstås) skulle börja dra åt samma håll, så finns det faktiskt anledning till viss optimism.

Den andra bomben som sprängdes i veckan bör ha minst lika stor betydelse som Schulmans kappvändning. Återigen handlar det till synes bara om ytlig ‘appearence’ snarare än om sakpolitisk betydelse. Jag talar om TV4-inslaget, där man slog ned på den bidragsreklam som statliga Svenska institutetet gör och som våra utländska ambassader använder för att locka hit så många immigranter som möjligt. Bara att ta upp saken har länge varit tabu. Ja, och just det var förstås inget man nämnde. Man låtsas som att detta är ett nyss gjort avslöjande, ett alldeles eget ‘scoop’. Men det är det ju inte. Vi som följer nätmedia har känt till att det är så här det sett ut i flera år. Och att det här gjorts med regeringens och utrikesminister Wallströms goda minne behöver ingen heller tvivla på. Tvärtom; det här hänger väl ihop med (S) strategi att få ‘rätt’ invandrare att komma hit.

Ett reportage som inte hymlar med vad som är fel.

‘Rätt’ invandrare: sådana som inte konkurrerar om jobben och som röstar på S.

Och med rätt invandrare menas inte, som man skulle kunna tro, sådana som arbetar och står i; de där ‘raketforskarna’ som man påstår skulle ha sökt sig hit i långa banor, men som det är så ytterligt tunt med när man tittar sig runt. Vi bör fundera över detta faktum lite till. Alla syrier och irakier är inte dåligt utbildade. Visserligen når man inte upp till samma nivå som iranierna som kom hit på 80-talet, de utgjorde ett skevt urval av sin befolkning. Men det finns ett skikt med mycket välutbildade – och sekulära – också i dessa länder, som vi har sett oproportionerligt få av i Sverige. Det är nämligen inte dessa som lockats hit. Och det finns ömsesidiga skäl för det. ‘Raketforskare’ av alla slag och från alla nationer vet att Sverige är ett högskatteland med s k solidarisk lönepolitik som ger ytterst dålig pay-back för utbildning och begåvning. Samtidigt som sådana har en stark tendens att rösta höger. Fler sådana som Tino Sanadaji vill inte sossarna ha hit, det kan jag garantera. Ska det vara någon nytta med flyktinginvandringen, som (S) ser det, så måste det gå att rekrytera nya klienter ibland dem. Och vilka är då mer mottagliga än dem som görs beroende av våra bidrag (och sedan fortsätter att vara det)? Nackdelen att de inte är närande är man förstås medveten om (även om man har underskattat den). Men den uppvägs också av en fördel: de kommer varken kunna eller vilja konkurrera om de jobb som är eller varit (S) kärnväljares.

Fackets protester mot flyktingströmmarna har varit milda, något som hade varit svårt att tänka sig om dessa på allvar hotat medlemmarnas jobb. Bara enstaka av de mest lågutbildades arbeten har försvunnit pga konkurrens från nyinflyttade, t ex i form av i dessa tider aktuella däcksskiften (dvs konsekvensen av att några immigranter börjat svartlönedumpa sina tjänster). Facket har samtidigt varit benhårt emot sänkta minimilöner, som skulle göra det lättare för de nytillkomna att försörja sig hederligt. Lägre minimilöner skulle fackmedlemmarna aldrig acceptera – och därför inte partiledningen (S) heller; då hade man lika gärna kunnat tvångsansluta hela LO-avdelningar till SD direkt. Istället har vi alltså UD:s reklam för hugade emigranter om bidragssverige. Ergo: sossarna har fullt medvetet drivit importen av bidragstagare?! Kan man verkligen vara så cyniska? Ja, försök gärna hitta någon annan bättre förklaring till varför vi är så måna om att locka hit just de mest outbildade analfabeterna. De flesta av dem är helt på det klara med att de inte här för att jobba. Och bidragstagarna lär bli ännu fler nu när anhöriginvandringen kommer igång på allvar, de har ännu lägre utbildningsnivå och är präglade av sin kultur (sina män, klanöverhuvuden och imamen) att stå vid spisen och föda barn; lycka till med att försöka få in dem i svenskt arbetsliv. Kostnaderna då? Dem har man ju grovt underskattat. Men om det inte varit för att kriminaliteten exploderat hade de nog gått att gömma undan ett tag till. Min förmodan när det gäller såväl ekonomi som brottslighet, är att S-strategerna gått på sin egen retorik och, typ, helt lättsinnigt hoppats på att allt ska lösa sig något obestämt datum framöver. Det har det inte att gjort.

Sweden.se – vill locka den arbetslösa sexbarnsfamiljen att chansa på Sverige.

Wow! Då vill jag flytta dit! Sa ni att man fick bidraget även som arbetslös?

Hemsidan Sweden. se är alltså länkad till ambassadernas och skryter om vårt generösa bidragssystem. Låt oss kort bekanta oss med den. Vi börjar med att notera att det faktiskt är etniska svenskar på bilder. Lite oväntat… jag menar, på mjölkpaket och i utomhusreklam är det ju numera bara färgade som figurerar, främst tjejer. Men nu är det bidragssverige som ska marknadsföras. Fram med de blonda och blåögda, the ‘average Andersson family’! Jag ser överhuvudtaget bara en enda kvinna som ser utländsk ut i de små ‘anslagstavlorna’ som handlar om bidragssverige. Gissningsvis är hon från Thailand.

Det här är ju för jävligt!

Redan i påannonsen för inslaget anger nyhetsankaret tonen genom att citera sajtens mest uppseendeväckande erbjudanden: rätt till vård och tandvård till papperslösa, samt att sajten finns på flera språk (arabiska överst) och att ambassaderna länkar till sidan. Innan chefen för ‘Sverigekommunikationen’, Per-Arne Wikström, tillåts kommentera passar TV4 på att informera om fler av hemsidans godbitar: att vår föräldraledighet är ‘super high by international standards!’ och att vi bjuder på höga föräldraersättningar även när man är arbetslös. Det här är ett ovanligt upplägg. Man ger alltså inte myndighetssverige chansen att ludda till budskapet innan det är klart meddelat. Än mer uppseendeväckande: Wikströms försök till snömos möts av en konkret kritisk fråga! Varför ska man berätta för en sexbarnsfamilj att man får 12.000 kronor i barnbidrag per månad? Och Wikströms svar låter – kors i taket – som om han faktiskt inte blivit förberedd på den. ‘Man ska upplysa om våra bidrag’. ‘Man vill få hit folk’. Jaha. Det ante mig.

Måste vi ge goda råd till illegala invandrare?

Vilka högutbildade vill man egentligen locka?

Jag vet inte om reportern, Helena Gissén, är personligt ansvarig för idén till reportaget, men hon sköter sig föredömligt, ger ännu ett par små upprörande citat från sidan, om hur mycket svenskarna gillar att betala skatt(!) och så om all den fantastiska service man får för pengarna, inte minst dygnetrunt-assistans och bidrag till bil för funktionshindrade; att svensk sjukvård är nästan gratis och gäller även dem som fått avslag på asylansökan och gömmer sig. Gissén undrar försynt om inte papperslösa bara helt enkelt ska lämna Sverige och Wikström svarar återigen yrvaket: ‘Ja, det är väl också en aspekt i det hela.’ Att just den informationen knappast bidrar till att få hit duktig arbetskraft står klart för alla, så vad ska han säga? Stackars sate! Här har man haft den här reklamen uppe i flera år. Att komma här och ställa frågor nu! Vad är det för stil?!

Kommentarer från opposition – och en ansvarig minister som ställs till svars!

Ulf Kristersson (M)– en oppositionspolitiker, sic! – får tillfälle att tycka till. Om han bara hade lyckats låta lite mer oinformerad och upprörd så hade det varit bra, men han är ju i alla fall tydlig: det här skickar fel signaler. Så en klimax: utrikeshandelsminister Anna Hallberg (S) ställs till svars. (Hur lyckades man få henne att ställa upp? Bara det är ett mysterium.) Hon avkrävs till och med en åtgärd – hon ska ‘tala med ansvarig GD’. Det låter faktiskt som om det ska hända något.

För den som är van vid hur svensk media systematiskt undviker sådana här ämnen, så är hela inslaget en mindre sensation. Men det är upplägget, de – berättigade – frågorna och mikrofonen i nyllet på en ansvarig minister som gör det nästan unikt.

Betydelsen av sådana här reportage? De är dammöppnare.

Rent realpolitiskt har förstås det kritiska reportaget ingen stor praktisk betydelse. Skulle informationen på Sweden.se tas bort så kan ni vara så säkra på att de nytillkomna kommer att hålla sig informerade via andra kanaler. Det kan t o m vara därför som minister Hallberg ställde upp på intervjun, så att (S) nu kan visa krafttag och låtsas rensa i den alltför flyktingvänliga byråkratin, dvs deras egen Djupa Stat. Om inte några nya bidrag planeras så kan man ta bort informationen, den gör varken från eller till. I ett så här kort inslag fanns ju heller inte plats för att ställa de verkligt svårbesvarade frågorna, dvs huruvida den nämnda sidan ingår som del i en medvetet driven politik för att skapa socialdemokratiskt röstande klienter. För att driva en tes av det slaget krävs en mycket större apparat, tid och resurser, av det slag som Uppdrag Granskning har och man måste troligen acceptera att tesen bara kan göras sannolik, aldrig helt bevisad. Något sådant lär det dröja innan vi får se.

Så var reportaget bara ett slag i luften? Nej. När TV4 berättar om sådana här hårresande systemfel så visar det vägen för fler medier, som känner vartåt det nu blåser. Ännu viktigare är att 1.000-tals socialarbetare lär få lättare att nå ut med sina berättelser. Sjuksköterskor och poliser kan också få chansen att äntligen tala ut om de vill. Jag är ganska optimistisk eftersom sentimentet är så entydigt just nu. Det känns som om media bara har väntat på att få frossa i idiotiska mångfalds- och immigrationsexcesser. Nästa steg är att man faktiskt också stramar åt. Vi ska t ex inte ge illegala invandrare några förmåner alls. Punkt.

Vad har vi att vara oroliga för?

Syftet från (S) sida, om de nu skulle ha känt till reportaget i förväg och ‘godkänt’ det, är antagligen att försöka städa undan immigrationsfrågan i god tid inför valet 2022. Om detta faktiskt skulle ske, till priset av ett fortsatt maktinnehav för vänstern så vore det mycket olyckligt, eftersom det är så mycket annat som är fel och måste ändras. Men man kommer inte att lyckas. Migrationsfrågan löser man inte så lätt. Dels är regimen bevisligen både inkompetent och föga beslutsför med spretande samarbeten som vill helt annat. Dels är problemen så djupgående och dessutom accelererande, så att man även med rätt åtgärder kommer behöva många år att få bukt med dem. Situationen både med ekonomin och brottsligheten kommer att ha förvärrats fram till 2022. Vi har bara anledning att oroa oss över hur mycket.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

English Summary

When Swedish foreign office markets Sweden as a country where welfare subsidies are ‘super high’, one must ask what kind of immigrants they are looking for. Could it be that the perfect combination are those who will be forever grateful for being taken care of, and therefore most likely will vote for the Social Democrats? And at the same time do not compete with unqualified Swedish workers?

Well, in any case, those of us who has followed internet media knows about this since long, this is not news to us. What must be called big news however, is that TV4 actually decides to spread knowledge about this perverted system to the political correct general public. And the way it is done; as if MSM journalists actually know how to do their job. To confront power and reveal its nasty agenda and incompetence. These are good signs. We may actually find soon that the floodgates are open.