Publicerad 6 kommentarer

Alex Schulman vill få alla att låna hos Lendo. Det talar för ett ekonomiskt D-scenario. D som i Dumskalle.

Svenska hushåll hör till de högst skuldsatta i världen. Vid årsskiftet låg siffran enligt BIS på 89% av BNP, att jämföra med USA:s som låg på 75%. Medan amerikanerna har minskat sina privata skulder sedan 2008, då som bekant just denna sektor utlöste världens senaste finanskris, så har svenska hushåll fortsatt öka den, ända sedan slutet på 90-talet, då den som ett resultat av finanskrisen i början på 90-talet hade sjunkit till strax över 50%.

Slösa vinnaren på kort sikt, Spara är förlorare – i alla lägen

Förr ansågs det vara en klok strategi att spara och amortera, men med låga eller rent av negativa räntor så är det idiotiskt – så länge som detta varar. Och hittills har ju allt gått bra för den som gjort det motsatta. Medan Slösa har kunnat vandra på spindeltråden, som om den bestod av tjocka rep, så har Spara suttit och surat och pratat om en lömsk Svart Änka som lurar i sin håla – en depression med hög arbetslöshet och höjda riskpremier i räntesättningen.

Men den ludna besten är det ingen som tror på längre, uppenbarligen. Skrämskottet i våras skapade panik, men belöningen för att fortsätta som förut är för stor och lockande, straffet för avlägset och diffust. Så enligt den senaste statistiken har svenskarna faktiskt inte bara ökat sina hushållsskulder mer än 5% ytterligare, skuldökningen accelererar t o m. Hur det ens är möjligt, medan svenska folket blir mer och mer arbetslösa. En gissning är att statistiken är manipulerad eller skevt redovisad, en annan är att det handlar om en kombination av de riktigt välbeställdas opportunism, det är ju de som kan låna, och de mest sårbara, som tvingats gå upp i skuld. Men visst, jag kan ha fel. Det kan vara den genomsnittlige dumskallen som är i farten igen.

Njae, optimisten vinner på kort sikt, det är ju vad vi redan sett. Vem som vinner i längden? Ingen. Med de skuldberg som nu byggs upp finns det inga vinnare.

Dumskallarnas sammansvärjning styr aktiepriserna

Bristen på krisinsikt talar i så fall för att statens propaganda fungerar. Man är invaggade i den falska föreställningen att krisen är över och löst. På kortare sikt antyder detta att staten därmed är på väg att ‘få rätt’. När det gäller utbud och efterfrågan så har marknaden nämligen alltid rätt – i det momentana ögonblicket – om den så består miljoner Einsteins, eller bara av lättlurade dumskallar, det spelar ingen roll. Skillnaden är att Einsteins också på längre sikt får rätt; allt annat lika så skulle deras bedömning stå sig. Dumskallarnas sammansvärjning leder istället gång på gång fel. Gemensamt önsketänkande får upp priserna långt över var de borde befinna sig, och framtida rekyler inträffar först när verkligheten gör sig påmind – och bubblan brister.

SEB talar om låg inflation och fortsatt digitalisering som skäl för sin optimism. Men ursäkta, är detta nyheter? Något som inte fanns 2019?

Att dumskalle-scenariot inte är att förvånas över beror på att att marknaden samarbetar i jobbet att övertyga andra och varandra för att undvika en alla rekylers onda moder. Man vet ju vad som står på spel. Så här har man hållit på i tjugo år och de ‘upparbetade’ konsekvenserna är nu så allvarliga att ingen ens vågar tänka dem. Ett showdown skulle innebära tabula rasa – rent bord, en enorm risk för alla som just nu har sin plats vid detta bord. Det är därför som SEB:s analytiker kommer fram till att börsens uppumpade kurser med P/E-tal som aldrig tidigare skådats, är ‘motiverade ändå’. Logiken bygger alltså på att alla kurser som sattes före juni 2020 varit felaktiga och alldeles för låga – och detta upptäckte man nu plötsligt, alla tillsammans, samtidigt! Då är DI:s Mitelman åtminstone mer ärlig; även han pumpar fram positiva rubriker, men i ingressen är det de enorma stödpaketen som är orsaken – och den tillgångsinflation som dessa förorsakar.

En återhämtning kan per definition inte vara ‘L-formad’, inte med mitt typsnitt

Intressant är att jämföra med hur ansedda ekonomer som nobelpristagaren Robert Schiller såg på situationen 2019, dvs före Corona: bubblor precis överallt. Och när WTO kommer med sin superdystra analys, ett ras i världshandeln som för oss med ens 13 år tillbaka i tiden, då talar rubriken i Affärsvärlden om att ‘återhämtningen kan bli L-formad’. Återhämtningen? Det krävs ett särskilt typsnitt för att se någon uppgång överhuvudtaget i ett L, och detta används inte av mig i alla fall.

Vad staten, marknadsaktörerna och media tillsammans skapar är ett scenario där konsekvenserna av ett framtida showdown kommer bli än mer förskräckligt. Husköparna som ökar sina lån blir tillsammans en spelare som för ekonomin blir ‘too big to fail’, för många skulle gå i personlig konkurs om räntan steg eller blev arbetslösa. Dumskallarna kan alltså få rätt ännu en tid, staten/riksbanken tvingas skydda även dem. När katastrofen kommer så är dumskallarna kanonmat, vilket man kan tycka är helt välförtjänt, det är bara det att man inte då kommer straffa sig själva utan dra med sig i stort sett alla andra i fallet, ingen lär komma undan helt enkelt.

Konsumtionslånarna – vår regims favoriter

Samma ‘logik’ kan vi nog förväntas se när det gäller blancolåntagarna. Det vill säga de som lånar för att konsumera rakt av, till höga räntor, eftersom de saknar bra säkerheter och ofta inte heller förvärvsarbetar. De stod för 250 mdr av hushållens totala skulder vid årsskiftet, 5% av BNP, och ökar fortare än någon annan typ av skuld. Deras slöseri är förkastligt enligt alla traditionella måttstockar, inte minst för dem själva, för det är mycket surt som kommer efter – många av dem sätter sig på detta sätt i evig skuld för något de inte kommer ha kvar imorgon, mer än räntor och amorteringar. Men att vår kära skurkregim ser med tyst gillande på det här är inte så konstigt. Eftersom den är totalt omoralisk. Och för att detta ju är vad den vill; att vi ska börja konsumera som förut. Och ingen ställer väl så helhjärtat upp på den filosofin som den genomsnittlige Lendokunden?

Alex Schulman

Alex Schulman är knappast någon sådan. Med årsinkomster på över tre miljoner har han råd att betala cash, när bastun brinner ned. Skulle man kunna tro i alla fall – men icke! Han ringer Lendo! ‘För att låna ett par hundra lax’, enligt vad han påstår i sin pod. Den här typen av produktplacering är vad s k influencers som Alex pysslar med. Lurendrejare kallade man dem förr, parasiter som låter sig köpas för en skärv för vilka ändamål som helst. Cyniskt räknar Alex – och framförallt Lendo – med att omnämnandet ska sätta ytterligare några tusen slösaktiga i oåterbetalbar skuld. Frågan är dock om Alex den här gången bara fick betalt av kreditgivningsföretaget, eller om Löfven gav honom en liten extra dusör ur partikassan eller – mer troligt – ur statens. Det här är ju vad vår regim vill: lura oss alla, så att vi blir systemberoende. I en skurkekonomi är det skurkarna som belönas, och den stora massan dumskallar som sätter dagordningen.

Glöm alla V- W-, U- och L-scenarion. Vi är på väg att allas dras med i ett ‘D-scenario’, där dumskallarna styr. Det betyder att det går upp, så länge det går. Men också att när det går ned, så går det ned med besked.

Magnus Stenlund
Swish 070-763 97 02
Bg 591-56 40

Publicerad 6 kommentarer

Lånefällan, slavsystemet, ‘QE’ och hur vi lämnade marknadsekonomin.

Ungdomarna är de som märker tillgångsinflationen först. Varken studielån eller ingångslöner har hängt med bostadspriserna. Följden är att man intecknar sina arv. Och lånefesten bara fortsätter. Staten driver den, sätter nollräntan som behövs för att kommunerna ska ha råd att låna. Privatpersoner lånar för att de måste, för att få bostad. I USA lånar man också till terminsavgifterna på utbildningar som inte betalar sig. Men inbilla er inte att problemen är mindre i Sverige, här tas kostnaden bara till större del via skattsedeln – våra hushåll lånar betydligt mer än de gör i USA.

SvD beskriver en makrotrend: den ökade belåningen som är följden av tillgångsbubblor. Effekten blir tydligast när man ser den ur de ungas perspektiv; de som inte har haft möjlighet att följa med i racet. De måste börja med lånen. I USA så blir det här ännu tydligare eftersom man där även betalar för utbildningen direkt. De studieskulder som man då drabbas av är fyra gånger högre, inflationsjusterat, än de var för femtio år sedan, samtidigt som median och minimiinkomster räknade på samma sätt har varit nästan oförändrade.

QE – roten till det onda

Det här är en effekt av staternas enorma behov av att finansiera sig, och den därmed sammanhängande nollräntan, som är nödvändig för detta ändamål, och som uppnås med hjälp av mekanismer som upphäver marknadsprissättning av risk. QE, Quantitive Easing, kallas det och metoden kan tyckas skiljer sig måttligt från hur centralbankerna tidigare agerat, men den principiella skillnaden är enorm.

Förr så genomförde Riksbanken s k marknadsoperationer då man köpte eller sålde statsskuldväxlar och -obligationer för att lägga räntan på en nivå man ansåg vara konsistent med inflationsmålet. Man kunde i undantagsfall även göra s k repor där även bostadsobligationer och andra obligationer utgivna av bankerna finansierades kortsiktigt, men alltid med ett förutbestämt återköp i närtid.

Halva statsskulden – ett haveri för marknadsekonomin

Nu säger man istället att man är ute efter att stötta ‘marknadens likviditet’. Vad det innebär kan lätt avläsas av det faktum att Riksbanken numera äger halva statsskulden. D v s statsskulden är till så stor del finansierad av sedelpressen. Före 2008 var det bara en procent. Det här är en bieffekt och oönskad konsekvens av ständigt större ingrepp i ekonomin och visar att den underliggande efterfrågan på obligationerna till den prisnivån Riksbanken lagt sig på är noll. Skulle det bara handla om tillfälliga fluktuationer så skulle volymerna kunna placeras på marknaden igen, men så sker inte, man bara ackumulerar allt större belopp i egen balans.

Det är med piska och morot som man förmår bankerna att medverka i detta, dels genom lagkrav som tvingar dem köpa en viss andel, dels genom att erbjuda en mellanskillnad i ersättning. Efter Corona har man dessutom varit inne och köpt företagsobligationer, en tidigare fullständigt otänkbar manipulation. Centralbankerna köper till priser ingen annars skulle acceptera, men så länge som alla vet att det finns tagare på den nivån så flyter handeln på. Härigenom pressar man alltså ned offentlig sektors låneränta till runt noll. Man har inga andra hänsyn, de marknadsimperfektioner som uppstår när räntan inte längre speglar upplevd risk struntar man i. Det här är inte marknadsekonomi, utan motsatsen, ren planekonomi – i en västlig hyckleri-tappning.

Privatupplåningen är på topp!

Följdverkningarna är att även alla andra (som kan) lånar, som galningar – det är ju näst intill gratis pengar, så det är rationellt. Även andra kvartalet har hushållslånen stigit över 5%, mitt i Coronakrisen, och det är mer än det föregående. När många gör det, så blir man tillsammans också ‘too big to fail’, staterna har inte råd att låta alla dessa fallera, oavsett om det handlar om kommuner som behöver finansiera sin flyktingmottagning, aningslösa eller riskvilliga (och cyniskt kalkylerande) optimister som vill finansiera aktieköp, konsumenter som vill åka till Thailand eller köpa en ny bil – eller våra än mer överbelånade företag.

Sverige har världens högst belånade företagssektor, nära 170% av BNP, vilket beror på en kombination av denna låga ränta och en ständigt deprecierande krona, som gjort att svenska företags konkurrensvillkor stärkts utan att man behövt göra någonting. Kanske har det även med typisk svensk hybris att göra; vi lyckas alltid inbilla oss att vi kan göra rätt oavsett om resten av världen är med eller mot oss. Även företagsbelåningen var upp andra kvartalet, strax över 5%, bara något mindre än föregående kvartal.

Slavsystemet

Också våra hushåll är överbelånade. När SvD nu skriver om de amerikanska studieskulderna, så är det förstås med udden riktad mot Trump, såsom brukligt är i svensk media. Och som sagt, utvecklingen är illavarslande. Den yngre generationen blir inlåst i ett ‘slavsystem’ pga dessa lån, det tar dem i genomsnitt allt längre tid att betala tillbaka vad studier och bostad kostar och de som inte får bra betalda arbeten riskerar att aldrig kunna göra det.
Men allt måste sättas i sin proportion. I USA uppgår studieskulderna till 7% av BNP. I Sverige uppgår bara de rena konsumtionslånen till 5%. När vi lägger dessa till bostadslån (och studielån) så är den svenska hushållssektorn belånad till 90% av BNP. I USA är motsvarande belåning ‘bara’ 75%. Eftersom våra studielån bör vara väsentligt lägre så är skillnaden mellan bostadslånen sannolikt ännu större, till svensk nackdel.

Högre kostnad och längre tid för sämre ubildning

Dessutom är problemet med värdelösa och praktiskt meningslösa utbildningar minst lika stort här som i USA. Ofta har man idag jämfört med för 30 år sedan samma titel och teoretiska förståelse till priset av en eller flera terminers extra skolgång. Inte sällan beror det här på att universiteten insett att man måste fylla på med propedeutiska kurser, eftersom förstaårsstudenterna inte får samma kunskaper med sig från gymnasiet som förr. “Alla ska med!” hojtar socialdemokraterna, som vill sätta alla i eftergymnasiala studier. Den intellektuella genomsnittsnivån sjunker och arbetslivsintroduktionen senareläggs – den sker idag först vid 30. Samtidigt som lägre studietakt innebär att många är understimulerade. I värsta fall handlar det om nya utbildningar fyllda med postmodernt jox, som bara ger de nybakade studenterna arbete vid samma universitet och med uppgiften att lära ut ännu mer av samma. Andelen avhandlingar som aldrig någonsin blir citerade eller ens lästa ökar exponentiellt för varje år som går. Detta är (ännu) en viktig förklaring till att produktiviteten i samhället sjunker.

Ett nytt klassamhälle

Klassamhället återuppstår och förstärks – på ett mer subtilt vis även i Sverige: längre utbildning betalar sig inte och då är det underklassen som väljer bort den först. Den allt störe studentlägenhetsbristen kräver också pengar eller kontakter. Allt fler saknar de ekonomiska resurser och nätverk som krävs – och samhället får då inte heller del av vad begåvningsreserven i denna underklass hade kunnat bidra med. De som har en peng sparad gör oftast vad de kan och prioriterar sina barn och det kanske räcker så, men risken är stor att man på det sättet gör sig själv till fattigpensionär. Vad pensionssystemet erbjuder idag är mindre än många inbillat sig. Det kommer inte bli bättre efter 2020 års gigantiska stödupplåning.

En ännu mer intressant fråga är vad nästa generation ska ta av för att betala sina barns skulder. Vad vi gör är ju att finansiera vår standard med vad som samlats i ladorna – och det är dömt att ta slut. Idag är det vår generations pensionsmedel och nästa generations arv som konsumeras. Men kommer våra barn ha något sådant att erbjuda efterföljande generation? Den lånefinansierade ekonomin genererar knappt ingen tillväxt alls, inte per capita. Särskilt illa på den punkten ser det – som vanligt – ut i Sverige. Det enda som växer är tillgångsbubblor – och lån. Sådana som finns kvar även efter att bubblorna spricker. Då är vi slavar på riktigt.

USA-kritisk samhällsanalys – den enda som är tillåten

Att svensk systemmedia, till vilka SvD idag utan tvekan ska räknas, väljer att skriva om problem i USA, ska vi kanske se som ren nostalgitripp och terapi. Bara då får man ju tillfälle att verkligen utöva sann samhällskritik, sådan som förr var ett självklart adelsmärke för varje journalist. Och som är lika självklar att undvika, när det gäller Sverige idag och den postmoderna regim som varit så idoga på att skapa denna lånefällan.

Magnus Stenlund