Publicerad Lämna en kommentar

Gapet mellan SD och M är nu sju procentenheter i DN/Ipso

DN/Ipso ger SD 23, S 24. Flera andra mätningar visar att SD ligger ännu närmare att nu vara Sveriges största parti och Ipso ger dessutom både L och Mp fortsatt liv i riksdagen med nuvarande väljarstöd. Ipso är ju DN:s och ger generellt vänstern bättre stöd än andra opinionsinstitut. Man bekräftar trenderna, som inte kan undgå någon, men att SD stiger och S går ner är alltså redan konstaterat, så vad mer än bekräftelse ger denna undersökning?

Jo, det intressanta är att avståndet mella SD och M är rekordstort: sju procentenheter, till SD:s favör. UK tappar alltså nästan lika mycket (-3) som SD vinner (+4). Detta efter att bl a ha uttalat starka synpunkter på Public Service, som liknar SD:s – vilket han fått massor med kritik för i MSM.


Så risken finns förstås att UK vänder igen, efter att ha tolkat siffrorna som ett misstroende mot den nya tydligheten. Det vore ett grovt misstag, att lägga till raden av flera liknande tidigare vacklanden. Problemet för M är just vacklandet, som innebär att man saknar den trovärdighet som SD har i de här frågorna. Om den viktigaste politiska frågan för mig är att jag ogillar SVT:s vänsterorientering, vilket parti röstar jag på då? Samma svar som om jag ogillar massinvandring, usel immigration och hög kriminalitet: SD, inte M. Det är först om man väger in andra faktorer som M kan bli aktuella. Vill man ha en garant för att skatterna ska hållas låga och en näringspolitik där krånglet är minimalt, ett samhälle där individens frihet maximeras och där statens finanser samtidigt inte underbalanseras, då är M fortfarande med i racet.

Ett stabilt nationalistiskt parti med liberala förtecken


Så här ligger det till: det finns ett underskott på liberala politiker som sätter ned foten mot massinvandringen. Om UK vill vara ledare för ett sådant parti så handlar det inte om att hymla mer om det senare. Hans krystande på detta område skrämmer bort de potentiella väljarna, just pga M:s vid det här laget väldigt usla trovärdighet på området. För att återvinna denna så snabbt som möjligt så måste man tvärtom vara minst lika principfast som SD. Detsamma gäller ifråga om kriminaliteten. Ja, moderaterna bör gå längre än SD gör, där det finns möjlighet – i båda frågorna, för att rucka på väljarsympatierna till sin favör. Och det är möjligt, om man vågar börja tala om repatriering på allvar. Av dem som inte vill integrera sig; dvs inte lär sig svenska, inte kan eller vill utbilda sig så att de har en rimlig chans att få jobb. Som inte vill anpassa sin tro på islam, så att den överenstämmer med ett demokratiskt styrelseskick och mänskliga rättigheter. Och framförallt i form av utvisning (på livstid) för dem som missköter sig och begår grova brott. Även SD har varit otydliga här. Så gör det otänkbara Ulf Kristersson: laga moderaternas trovärdighet, genom att gå längre än SD gör. Innan SD gör det själva.


Nationalismen växer sig allt starkare i vårt land nu, och det är ju ingenting att förvånas över, eftersom detta måste vara prioritet ett, när vår nationalstat hotas. På samma sätt som den s k nattväktarstatens viktigaste uppgifter är det inre och det yttre försvaret, så är en nationalistisk politik överordnad i ett läge då svensk kultur, svenska värderingar och svensk välfärd skakas i grundvalarna, men bara för att de grundläggande uppgifterna hrvidlag har misskötts. Det här riset har socialister, vänsterliberaler och globalister bundit åt egen rygg. När hoten eliminieras kommer de klassiska frågorna bli relevanta igen, inte minst skattetryck och tillväxtskapande näringspolitik som inte ser ekonomin som ett nollsummespel.


För ett parti som både på kort och lång sikt vill stå i väljarnas gunst måste man ha förstått det här. Liberalismen har bara under de sista decennierna – och helt utan goda skäl – separerats från nationalismen, det finns ytterst goda skäl att sammanföra dem igen, inte minst den ohörda opinion som finns bland väljarna. Och detta är inte SD:s nisch. Även om de flyttat sig åt detta hållet, så har man knappast alla sina väljare med sig i att lämna populismen bakom sig helt och hållet.


Det är i den liberala grundsynen som M kan visa sina väljare varför de ska fortsätta att rösta på M. Somliga av SD:s väljare kommer man då kunna vinna tillbaka, men framförallt kommer man kunna stoppa väljarflödet åt andra hållet. SD:s stöd för mer kommunal utjämningsskatt och avvisandet av avskaffandet av värnskatten visar att det fortfarande finns populistiska vänstertendenser i partiet som många liberalkonservativa väljare inte vill ha, inte minst bland storstadsväljare. Mitt råd till M och UK är alltså att etablera er här, i detta stora väljarvakuum.
Det är det enda sättet att hävda liberalismen i den starkt framväxande nationalistiska rörelsen, och på sikt därmed även i Sveriges nästa regering.


Magnus Stenlund

Sunt Förnuft

Publicerad Lämna en kommentar

Klarspråk: DN ställer borgerliga värderingar mot liberala.

Nu börjar DN oroa sig över att L ligger och sprattlar på kvalgränsen 4 procent. Mest för att man nu två mätningar i rad legat just under densamma? Eller är detta mest en åthäva för syns skull, för den ‘oberoende liberala’ tidningsdraken, eftersom man nyss skrivit en betydligt mer engagerad pamflett för att gjuta mod i de likaledes bottendraggande miljöpartisterna. Det skulle ju se illa ut om man inte åtminstone försökte visa samma entusiasm för Nyamko Sabunis parti. Och så var det ju detta med makten – om tre år senast hoppas man ju på ett omval av sittande regering och då kan en röst på L vara bortkastad – särskilt om man når över ribban, men inte ansluter sig till ‘rätt’ gäng. Som för den ‘oberoende’ ledarskribenten (Wolodarski?), naturligtvis är S. Om vi inte visste det innan så vet vi det nu.

‘Vad värderas högst: liberala idéer eller en borgerlig identitet?’

Artikelns underrubrik är exakt citerad. Sällan har väl DN-redaktionen avslöjat sina sympatier på ett mer flagrant sätt. DN anser på fullt allvar att dessa båda inte bara är två helt olika saker, utan gör sken av ett motsatspar. Resonemanget man för är förstås att en borgerlig regering där SD ingår eller som stöttas av SD skulle vara antiliberal. ‘Någon värdegemenskap mellan liberalismen och den populistiska nationalismen finns ju inte’. Däremot så mycket mer, tydligen, mellan liberalism och socialism, dvs en regering som stöds av V.

Säg det till de östeuropéer som var med och störtade ondskans imperium och du riskerar som bäst att få ett asgarv tillbaka. Det var de liberala och nationalistiska krafterna som tillsammans välte kommunismen över ända. Att de båda ideologierna skilts åt är helt och hållet ett missgrepp, svagsinta liberala som vilseletts av de kulturmarxistiska strävandet att riva nationalstaten. Det har man gått på i väst, och liberalerna i öst har fått plikta – för östeuropéerna vet hur viktigt det är att vårda sitt nationella arv. I själva verket samsas nationalistiska och liberala krafter utmärkt inom konstellationen SD-KD-M. Liksom inom partiet SD. Detta går utomordentligt, för motsättningen mellan en ideologi som säger att man bör vara stolt över sitt land och vårda sitt kulturarv och en ideologi som vill värna våra individuella friheter – den finns helt enkelt inte!

Den är en chimär uppfunnen av DN och sådana, vars våta dröm alltid varit att få känna sig liksom lite smått revolutionära och mysigt progressiva, fastän de inte riktigt vågat ge sig hän. DN som gör allt för att begränsa yttrandefriheten för alla som inte håller med dem är allvarligt infekterat från första till sista spalt av sådant tankegods och det är en skam hur man missbrukar ordet liberal – så till den grad att sanna liberaler inte längre vill förknippas med ordet; Ahlmark och Ohlin skulle vända sig i sina gravar om de visste.

Nu inskärper DN sin flumliberala position genom att 1. understryka hur bra och viktigt det är att Sabuni lovat stå kvar vid JÖK:en, 2. det är olyckligt att hon omger sig med så många som inte gillar JÖK:en och 3. det svaga väljarstödet just beror på detta. DN menar dessutom att det 4. vore ‘en riskfylld strategi’ att försöka vinna tillbaka de väljare som känner sig svikna pga JÖK:en. Att det bästa är att stå kvar vid den.

DN har utan tvekan hjälpt till att forma L:s och Björklunds ställningstagande för JÖK:en och ett socialdemokratiskt regeringsinnehav. Hade man velat, så hade man kunnat peppa L att stå emot. Istället gjorde man allt för att få C och L att förråda sina allianskolleger. Att detta var en björntjänst visar väljaropinionen tydligt, särskilt L:s väljare ansåg att detta var ett svek. Men DN har rätt på en punkt. Att Sabuni inte lyft opinionsmässigt beror på att hon velar och är oklar och att detta beteende – självgenererande – gör det till ett svårt och osäkert projekt att vinna tillbaka sant borgerliga väljare. Vad DN däremot har fel i är förstås hotet om att de 3,9 procent som f n stöder Sabunis parti genast skulle flytta över sina sympatier till C, ifall hon tydliggjorde en ambition att byta block igen.

Sabunis person och hennes, före partiledartillträdet, mycket tydliga borgerliga profil svarar säkert för minst hälften av sympatisörerna. Dessa riskerar hon förlora allteftersom i takt med att även de blir besvikna, (precis som redan skulle skett med en viss annan partiledarkandidat). Samtidigt som hon knappast vinner nya från det socialistiska block hon fortsätter att alliera sig med.

Vi ska på sätt och vis vara tacksamma över att DN fortsätter att leverera björntjänstråd åt det parti som har samma etikett som tidningen falskeligen anger som sin egen varudeklaration. Följer Sabuni råden, så velar hon vidare på samma icke-övertygande vis och fram till valet har nog de allra flesta av de sant borgerliga väljarna hunnit fatta konsekvensen. Eftersom absolut ingen kommer stödrösta på partiet så är de kvarvarande spillrorna dömda att åka ur riksdagen. Ett parti vars sympatisörer får plats på läktaren under Häckens hemmamatcher. Fler kommer inte att sakna det heller.

Men den sant liberala frihetsideologin kommer leva kvar. Inom den nya högern, M, KD – och SD.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

PS. Ja, det är samma gamla lördagstidning jag saxat detta ur, den med fem förstasidesblänkare som visar att västerlandets framtid är dunkel, som bäst. Det räckte med att vända en sida för att hitta ännu mer obehagliga kryp att bekämpa. Jag kommer vända blad en gång till, så se upp. DS.

Publicerad Lämna en kommentar

Glöm aldrig vad V står för.

Under det långa krystandet med regeringsbildningen förra hösten, så smetade tre partier ned sig själva med falskhet (C+L) och skenhelighet (C+L+S). Vars fundament regeringen (S+Mp) nu står på. Vi kan konstatera att förfarandet varit förödande för svensk demokrati. Jag är övertygad om att sakpolitiken, med hårda angrepp mot yttrandefriheten och ropen på ‘klimatdiktatur’ åtminstone delvis förgrovats pga att de inblandade parterna har korrumperats av sitt eget beteende. När man redan är i dyn, så är det lättare att låta moralkompassen fortsätta snurra.


Somliga naiva inbillade sig kanske under något tillfälle att vänsterpartiet skulle kliva fram som en räddande ängel och visa moral genom att fälla det skrangliga bygge som maktkåta S byggt med alliansförrädarnas hjälp. Den förhoppningen glömmer att V under hela 1900-talet aldrig fällde en S-regering, och att dessa S-regeringar faktiskt bara under kriget och efter Pragvåren-68 hade egen majoritet.


V har alltid varit S fångar och fortsätter vara det. Man kommer nämligen aldrig att släppa taget om sin position längst ut i den illröda vänsterns land. Man är i själ och hjärta fortfarande marxister och erkänner det ofta öppet även utan att vara på fyllan. Jonas Sjöstedt får spela modern version av sina föregångare hur mycket han vill, men partiet hämtar sitt stöd från samma väljargrupp. I praktiken innebär det att den vill ha samma politik.


‘Samma politik’? I absolut mening så innebär det proletariatets seger och totala kontroll över produktionsmedlen. I mer relativ mening så innebär det att man förhåller sig till socialdemokraterna: allt S vill, vill V lite mer. Även S var ju nära att nå målet, för 36 år sedan, minus en dag. I den urvattnade löntagarfondomröstningen lade V ned sina röster – man hade ju velat mer.

Vänstern hade den gången fört Sverige till avgrundens rand, vi hade redan kunnat vara socialister nu om man lyckats. Men 75.000 demonstrerade mot förslaget i Humlegården och tillräckligt många väljare bytte fot och blev borgerliga, för att hotet skulle avvärjas.


Icke desto mindre orsakade försöket enorm skada. Kamprad, Rausing och H&M-Persson flyttade ut sina förmögenheter bort från svensk beskattning (Ingvar Carlssons löfte, att detta aldrig skulle införas fick de senare att flytta tillbaka och bli Sveriges främsta skattebetalare). Men V tyckte alltså att S-förslaget inte var nog.


Det tycker man fortfarande inte. När V nu vill höja kapitalskatterna genom att kraftigt höja fastighetsskatten (som rätteligen borde kallas en dubbelbeskattning på inkomst) och återinföra förmögenhetsskatt (en trippelbeskattning på inkomst och dubbelbeskattning på fastigheter), samt skatt på arv och gåva (fyrdubbel skatt på inkomst!), ja då står det klart att V lever i Shargri-Lalaland, där skattebetalarna är träd fast rotade i jorden, oförmögna att undkomma yxan och vars ständigt ymniga fruktbarhet bara är att plocka mer av när man så önskar.


För att lura väljarna med samma illusion vänder man sig bara till dem med under 40.000:- i månadslön. De ska inte drabbas. Nehej, men de kanske har en fastighet? Får ett arv? Eller helt enkelt är pensionärer med sparade medel som V nu ska förmögenhetsbeskatta, eftersom man som privatperson inte ska ha rätt att samla på sig sådana medel; de är ju statens enligt V-ideologi.


V:s talesman nämner sedan en massa fina och godhjärtade ändamål. Men den konkreta ekvationen ser ut så här: 22 mdr nya skatter minus a) ‘klimatpaket’ 10 mdr och b) generella statsbidrag till kommunerna 10 mdr. Summa 2 mdr kvar till lullullet. ‘Klimatpaket’ betyder i praktiken mer pengar till FN:s fonder och andra prestigefyllda projekt där välfärdsparasiterna kommer suga ut det göttaste innan en tummetott i bästa fall blir kvar till att sänka CO2 – som några av oss är ganska säkra på inte ens är problemet. Och ‘generella bidrag till kommunerna’ betyder att man ska fortsätta betala socialbidrag till nytillkomna. Pengarna kommer visserligen inte räcka ändå, men det är en annan sak.


Ännu en annan sak är ju att de 22 mdr som kalkyleras är ur en statisk kalkyl. Persson och miljardärerna som rånas i sina hem i Djursholm och Östermalm behöver ingen mer ursäkt: skulle man ana att regeringen är på samma eller liknande linje, så flyttar man. Och inte bara de. Även alla andra som fortfarande har pengar sparade måste överväga alternativen. Det kommer kanske inte något mer tillfälle innan allt är konfiskerat. Mycket mindre kapitalskatt att hämta alltså, från mycket mindre rika personer. Uteblivna investeringar i näringslivet kommer slå sönder ekonomin och minska det totala skatteuttaget kraftigt. Sug på den.


*


V har under en tid sluppit kritik. Skenhelighetspakten mellan regering och alliansförrädare har fått Sjöstedt att framstå som nästan rakryggad, full av integritet. Men ingenting kan vara mer fel. V:s roll är att dra sossarna åt vänster så långt de kan. Det har den alltid varit – och kommer alltid fortsätta att vara. Det finns ingenting i en sådan politik som skulle vara bra för Sverige. Bara om man gillar våldsamma katastrofer.


Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Affärsvärlden

Publicerad Lämna en kommentar

När sossarna backar. Det är då deras kvaliteter kommer fram.


Jag kan inte låta bli att imponeras över den paradoxala flinkhet, med vilken sossarna parerar och omgrupperar inför den nya verkligheten – d v s den politiska verkligheten = den som räknas för den som vill behålla makten.

Om de kommer att lyckas även denna gång är skrivet i stjärnorna, men de gör sannerligen vad de kan och visar en flexibilitet och proaktivitet som inget annat svenskt parti är förmöget till. Det senare är förstås till stor del förklarat av att medias kritiska granskning inte skulle tillåta borgerliga partier att göra sådana taktiska manövrar. Medan S har alla kontakter som krävs för att få medierna att lydigt ställa upp och se till att stötta omsvängningen.

Vad man nu håller på med är dock inte några bondeoffer. Silkessnöret för en hel trojka identitetspolitisk hårdvara (kvinnor), som råkar vara hatobejkt för alla till höger om liberalerna. Först försvann den Svarta damen, Margot Wallström. Inte bara de vänstermarinerades favorit utan med stort stöd i stugorna – fd trolig partiledarkandidat efter Löfven och den som mest notoriskt motarbetat alla regeringens försök att komma till sans i massinvandringsfrågorna.

Sedan skickas den svarta springaren Ylva Johansson till Bryssel, där hon förvisso kan göra ännu mycket större skada irl än vad hon lyckats med här hemma – men inte rent politiskt, och det är ju vad som räknas (se ovan). Få kommer ha koll på vad hon sysslar med – om hon nu får jobbet (måste fört klara att memorera rätt svar till nästa utfrågning). Annars får man väl göra ambassadör av henne.

Och så blir Annika Strandhäll lägligt nog Svarta änkan. Förvisso tragiskt med sambons bortgång, men vad hindrade henne att ta en ‘paus’, som Amanda Lind? Lukrativt och identitetspolitiskt helt korrekt. Med tanke på hur nära hon var att skickas ut av riksdagen för ett år sedan och vilken enorm belastning hon varit, så visar ‘hennes’ beslut, att man lär ha letat efter andra ursäkter, innan nu detta råkade inträffa.

Noteras bör att MSM inte ens antyder att någon av avgångarna skulle vara ofrivillig. Det skulle ju vara ofint. Samtidigt börjar det glunkas om att Löfven själv också ska avgå. Det ska han ju förstås någon gång, men nog har hans ställning som lättmanipulerad nickedocka varit alldeles perfekt för intressena bakom honom, ända tills nu? Shekarabi fördes fram som en tänkbar kandidat för någon vecka sedan, och så Damberg då. Båda hör till partiets högerflygel och är bland skurkregimens minst belastade.

Och detta är ju vad som känns så märkligt, om man tänker efter. Det är ju Ygeman och Morgan som gjort mest väsen av sig. Varför nämns inte de båda som kandidater? Så sent som för ett halvår sedan hade de garanterat betydligt lägre odds som kronprinsar än Shekarabi och Damberg. Men det är just det. De är lika avskydda som den nämnda damtrion, om inte mer. Med all rätt. Särskilt Morgan skulle upplevas som ett rött skynke för de flesta ‘gråsossar’. Med honom som ny partiledare skulle garanterat partiet tappa tio procentenheter till på en dag, oavsett all ‘laglojalitet’. Och gråsossarna är faktiskt fortfarande tillräckligt många för att man måste lyssna på dem nu, så allvarligt är läget.

Naturligtvis så är detta: 1. en omsvängning under galgen. Att gå åt höger igen! Precis som man var på väg att göra för ett år sedan? Men då blev de stora uppslagen i DN med Magdalena Anderssons och Shekabis massinvandringskritik och mångkulturskepsis inte direkt någon succé. Vindflöjeln Löfven med alla sina vänsterministrar bakom sig, skulle han kunna vända? Knappast. Och när plan B, övertalningen av Annie Lööf, istället fungerade så bra, så växlade man spår i tysthet.

Detta är också denna gång, som alltid: 2. en rökridå. Men en väl förberedd sådan. På det här sättet kan ett nytt persongalleri ta över, som med större trovärdighet kan säga vad Löfven redan sagt om sina ‘krafttag’. Och gråsossarna är ju godtrogna till en grad som är svår att förstå för en utomstående. För många av dem är röstsedelfrågan uppenbart helt känslomässig. Som ett fotbollsfan som i hela sitt liv stått på Norra Stå och hejat på AIK och som nu måste välja DIF, om han ska få vara med att fira nytt guld. Nej, han lär inte byta.

Jämförelsen är relevant trots att den inte borde vara det: själv följer jag med laget i mitt hjärta ned i division 3, om så – gud förbjude – skulle ske, hur smärtsamt det än skulle vara. Men inte f-n röstar jag på L bara för att de en gång i tiden hade en par bra partiledare (Ohlin och Ahlmark)! Men gråsossarna ser inte skillnaden. Deras ‘lag’ spelar grisfotboll och vinner bara på tveksamma straffar. Det är klart att de fortsätter stötta det! De verkar inte fatta att detta spelet handlar om deras pensioner och om sjukvården. Och deras barns skolor och personliga säkerhet. Och när sportchefen bytt bort alla floppande stjärnor och (nästan) lovat att även tränaren ska bytas ut, så måste man väl få hoppas att det ska bli bättre nästa år?

Personligen är jag övertygad om att sossestrategerna just nu jobbar för att snabbt spela av en dålig hand, så här i ‘silly season’. Jag tror man t o m helt kallt sparar sitt bästa krut när det gäller att vända opinionen. Man hoppas att folk ska tjata sig trötta om kriminaliteten och att det med tiden blåser över, trots att ingenting egentligen görs eller blir bättre. Samtidigt som man nu återigen låtsas ‘ta krafttag’. Då har man ju gjort sitt och det nya normala reduceas till ett beklagligt faktum; i kränkthetens paradis är ju inkompetens bara något fint.


Nej, man nämner förstås inte vad som är pudels kärna. (Ni vet vad). Det skulle öppna alla fördämningar (vilket kan anas ändå är på väg att ske). Men att man varit villiga att offra så pass mycket ändå, både hjärtefrågor och hjärtevänner, visar vilken närmast osannolik betydelse m a k t e n har för sossepartiet. Men riktigt alla har inte offrats. Morgan & Ygeman lurar fortfarande i kulisserna; med de båda tornen kvar på brädet väntar man bara på rätt tillfälle att göra sina drag. D v s när gråsossarna har gått i den vanliga fällan.

Jag säger inte att strategerna kommer lyckas. Ur s-synvinkel är läget prekärt. Verkligheten – den enda fiende de inte vet hur de ska hantera – kommer av allt att döma bli för svår den här gången. Den kommande katastrofen, dess självförvållade orsaker och misslyckandet i att möta den har nog till slut blivit alltför svårt att dölja. Jag hoppas verkligen att det är så. Vilket ju innehåller fröet till ännu en paradox: hoppet om att krisen ska bli tillräckligt svår för att rensa bort parasiterna. Många är de oskyldiga, som då samtidigt kommer tvingas lida. Men hellre det än en halvmesyr som gör det möjigt för dessa hänsynslösa maktspelare att sitta kvar och få chansen att förstöra ännu mer. De vill gärna ta den.

Kvaliteterna är förstås inte jämförbara på allvar. Och både empirin och min egen övertygelse säger att de är närmast komplett omvänt korrelerade med varandra. Men tänk ändå, vilket formidabelt och i sann mening statsbärande parti sossarna faktiskt kunde ha varit än idag, om de lika lyhört och skickligt tagit itu med landets och det svenska folkets verklighet – så som de hanterar det politiska taktiserandet.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Expressen

Publicerad Lämna en kommentar

Ebba: Mångkulturalismen är död


DN:s politiska kommentator går i spinn. EBT har nu ”gett SD t v å stora genombrott.” Man har letat upp någon sömning KD-kommunalpolitiker i Helsingborg som är försiktigt kritisk. Och så har ju Alf Svensson uttalat sig negativt, men tydligen så vagt att DN inte ens vill ge ett direkt citat. Allt går ut på att försöka hitta och exploatera sprickor i partiet.


Det är i och för sig inte så svårt att hitta förvirrade KD:are som ställer sig frågande till det nya budskapet som framförallt EBT och Skyttedal för fram. Svängningen har gått så snabbt att partiprogrammet inte hunnit med att ändras. KD:s röst för anhöriginvandringen var inte en omsvängning utan en rak linje från tidigare ståndpunkter sett.Jag gissar att EBT valde att förlora den striden för att den i praktiken inte hade någon betydelse för beslutet.
*
Genom beslutet om anhöriginvandringen så hoppas EBT få med sig de fromma kärnväljarna på tvärvändningen. DN och vänsterpressen gör istället allt för att se till att hänga av dem. På samma sätt som C och L tagit med sig borgerliga kärnväljare till Löfvenlägret, kan ju KD på det här sättet få med sig en och annan massinvandringsentusiast bakom en politik som i grunden är invandringskritisk.
*
Det vill inte Stenberg på DN, Lindberg på AB m fl. Men de kommer inte kunna hindra det. EBT:s kärnväljare är för få och hennes nya väljare för många. Och hon är för smart för att göra bort sig som Sabuni (L) och göra en pudel ovanpå det här; efter anhöriginvandringsbeslutet finns det inte utrymma att hitta på fler dumheter helt enkelt. Lunchen med SD och nu talet om mångkulturens död är ägnat att visa en beslutsam tydlighet: omsvängningen kommer genomföras.
*
Jag tror att Ebba kommer ha goda möjligheter att behålla sina gamla väljare om hon fortsätter att ha framgång i opinionen i övrigt. Och det kommer hon om hon inte gör fler avsteg från den nya linjen. Alla vill vara med en vinnare och hennes motivering till varför mångkulturen är död är välformulerad:
*
”Det måste finnas en uppsättning värderingar som gäller alla. Det är då som de som har varit här länge i Sverige kan fortsätta känna sig hemma och vi kan säkerställa att de som kom igår och behöver ett nytt tryggt hem inte möts av förtryck.”
*
Detta kan de allra flesta ställa upp på. Och är det viktigaste skälet till varför vändningen kommer fullbordas: man har rätt i sak. DN och andra tidningar försöker få det att låta som om EBT tar sitt parti från den goda till den onda sidan. Men i själva verket tar hon partiet från den suicidala masspsykosens sekt över till det sunda förnuftets läger. Eller som en läsarkommentar, Fredrik Lundberg i Kåge, sammanfattar det:
*
” 2008 – ’Kristdemokraterna betonar istället alla människors lika värde och ser invandringen som en resurs’
2019 – Jepp, så var det med ’resurs’. Invandring har visat sig vara en mycket dålig affär. Och det är bara den ekonomiska sidan. Vi har även fått bevittna hucklets återkomst, hederskulturens intåg, dödskjutningar och sprängningar på våra gator, terrormord med lastbilar, masstiggeri, gruppvåldtäkter och infiltration av religiöst tankegods i våra domstolar och politiska partier.
Vi ska vara glada att det inte tog längre än 11 år för KD att finna sin ryggrad och våga kalla en spade för en spade, även om de tyvärr vacklat i frågan om anhöriginvandringen, trots sitt ungdomsförbunds bön om att ta sitt förnuft till fånga. ”
*
Det sunda förnuftets läger växer stadigt av ett enda skäl: verkligheten rår inga utopier på.


Magnus Stenlund
sunt förnuft:


https://www.dn.se/nyheter/politik/ewa-stenberg-ebba-busch-thor-har-gett-sd-tva-stora-genombrott/

https://www.dn.se/nyheter/politik/ebba-busch-thor-kd-mangkulturalism-som-politiskt-projekt-maste-vara-dod/

https://www.dn.se/nyheter/politik/ewa-stenberg-akessons-och-busch-thors-lunch-kommer-att-andra-svensk-politik/

Publicerad Lämna en kommentar

Nyamko Sabuni har redan tappat förtroende bland dem hon skulle vinna

Redan innan Sabuni blev enda kandidat till partiledarposten i Liberalerna så fick hon backa avseende frågan om anhöriginvandringen. Sedan om samarbetet med SD: enligt Sabuni får vem som vill visserligen äta lunch med Åkesson, men politik tycks man inte få diskutera – ingen förhandling alltså. Nu kommer nya besked: tiggeriförbud är inte rätt väg att gå, muslimska böneutrop ska vara tillåtna ’om de inte stör omgivningen’ och sist på listan över personliga återställare, eller i vart fall ett rejält fall för mångas förväntningar, är nu att hon inte ser moderaterna som en samarbetspartner heller; varken dem eller sossarna duger, bara finfina centerpartiet.

Att så kraftigt signalera att Annie Lööf är ler- och långhalmspolaren man vill gå i ledband med låter i mina ögon som en kamekatzie-taktik. Så räddas endast de väljare som har sant postmoderna förvirringar i huvudet. Inte så många heller, eftersom massinvandringskramarna och de klimatreligiösa storstadsborna har tre partier att välja på: Mp, C och L, där L skulle vara det aningen mindre tungomålstalande. Jag har mycket svårt att se varför någon skulle vilja rösta på L överhuvudtaget med den profilen. Allra minst locka borgerliga väljare. Liberaler som valt att i protest gå över till M, KD eller SD kommer tryggt stanna kvar där de befinner sig nu.
*
Det här är förstås inte Sabunis eget val; hennes personliga värderingar har sannolikt inte ändrat sig bara för att hon blev partiledare. Men med en majoritet av partiledningen bakom sig som hellre röstat på Ullenhag så har hennes handlingsutrymme kringskurits så mycket att allt det positiva försvunnit. I värsta fall – för liberalerna – så har kompromisslösningen inte heller behagat Ullenhagsfalangen något vidare. Kompromissen liknar det där valet av film som ska tillfredsställa hela familjens önskemål en fredagskväll; varken romantisk komedi, animerat eller action – ingen är nöjd och både pappa och mamma somnar.
*
Jag hade en svag förhoppning om att Sabuni skulle komma att bryta samarbetet med sossarna. Men så länge som S ’levererar’ de 73 punkterna så kommer hon ha mycket svårt att göra något och problemen är ju nu två: 1) i princip ligger alla ’hårda paket’ långt bort i tiden och är avhängiga utredningssvar, så något klart och tydligt avsteg kommer vara svårt att peka på under lång tid, även om det faktiskt inträffar (och det kommer det att göra); 2) med Sabunis nu deklarerade kursomläggning, bara fyra grader höger om Björklunds, så kommer opinionssiffrorna för L se ytterst oaptitliga ut och därmed avskräcka från eventuella nyvalshot.
*
Sabunis möjligheter att manövrera den liberala DC3:an är nära noll i detta läge. Autopiloten är inställd mot samma Utopia som Mp och C vill till, men L:s gamla propellerplan är långt ifrån fullbesatt samtidigt som det är tyngt av samma politiska korrektheter; att tveka mellan full fart framåt eller att backa, ger det knappt styrfart. Och när man landar kommer man ligga tryggt under 4-procentspärren. Skillnaden mot Ullenhags liberaler är att Sabuni sannolikt har lockat några fler borgerliga att kasta bort sin röst. Det var därför jag hoppades på Ullenhag.

Magnus Stenlund

sunt förnuft

https://www.dn.se/nyheter/politik/nyamko-sabuni-l-jag-tror-att-manga-kommer-att-bli-overraskade/

Publicerad Lämna en kommentar

DN gör klimatet till avgörande valfråga i DK

Svensk nationaldag får handla om Danmark, för det är – precis som i äldre tider – måhända där vår nations öde avgörs. Skillnaden är att förr skulle vi sagt riskerar att avgöras, nu är det snarare en from förhoppning. Men är det fortfarande så efter valet?

Danska väljare har röstat fram ett vänsterblock till majoritet i det danska Folketinget. Varför gjorde man något så dumt? Enligt DN berodde det på klimatet. Det är klart DN vill att det ska vara så. Och på sätt och vis kan man ha rätt. I Danmark har nämligen den stora frågan – invandringen – nästan helt desarmerats av Löfvens danska systerparti (s)ocialdemokraterna.
*
Vi som har förstått hur galen den svenska invandringspolitiken är gör ofta danskarna till förebild. Vad vi gärna glömmer bort är att danskarna trots allt är väldigt lika oss i väldigt mycket. Fast aningens mindre extrema. De är inte rasister, även om svensk media och svenska politiker gärna utmålar dem så. Och det betyder bl a att när sossarna går så långt att repatriering, dvs återsändande, är ett legitimt förstahandsmål i immigrationspolitiken, då är det trots allt få som vill gå ännu längre. Man vill ju inte vara ‘rasister’. Dvs bland annat inte se islams onda ideologi för vad den är.
*
I Sverige skulle ett parti som SD sannolikt inte ens finnas om Löfven hade gjort som danska S. Samtidigt så är det danska valet en fingervisning om att det kommer vara mycket svårt, för att inte säga omöjligt att angripa problemen tillräckligt resolut. Det starkt islamkritiska partiet Stram kurs, som vill förbjuda religionen (eller snarare: den totalitära ideologin) får bara 1,8% och missar därmed plats, Dansk Folkepartiet gör ett katastrofval och halveras nästan.
*
Det vill säga, när folket anser att man ‘gjort nog’ så tycker man inte att de invandringskritiska partierna behövs. Det är förstås ett misstag. Och ännu värre är det om man låter sig bli slavar under klimatpolitiska floskler. Men det är fortfarande sju resor bättre än hur det ser ut här i Sverige.
*
De danska sossarna backar någon procent, trots DF:s ras, så det är inte någon total triumf. Och om man lierar sig med de mest extrema vänsterpartierna så kommer politiken inte leda Danmark rätt. Tino Sanandaji, och flera andra, som gissningsvis vill skapa en lite mer ‘respektabel plattform’ för sig själva och komma in i finrummet upprepar ofta att allt inte bara är invandrarnas fel. Det skulle ju även jag kunna göra, om det inte vore för att det gav ett rätt så missvisande intryck.
*
Så här ligger det till: allt är postmodernisternas fel. ALLT. Och deras i särklass största och allvarligaste fel är invandringspolitiken. Största, eftersom den har avgjort mest betydelse för ekonomi och (brist på) välfärd. Allvarligast, därför att den är så stört omöjlig att göra ogjord. Men postmodernisterna går också 100% fel när det gäller (brist på:) yttrandefrihet, (alldeles för mycket:) feminism, antinationalism, kultur- och historierevisionism, marxism, och inte minst klimatreligiösa frågor. Etthundraprocent. Mittenpartier är infekterade, klassiska högerpartier som moderaterna är inte oanfrätta. Men det är vänstern som drivit idéerna.
*
Danmark lär med en vänstermajoritet få dras med många av det postmoderna idégodsets inflammatoriska effekter, och i invandringspolitiken ska bli spännande att se om danska (S) lyckas hålla en tillräckligt stram kurs (sic!). Klimatgalenskaperna krävs uppenbarligen en fullständig avprogramering av befolkningen för att man ska ta sig ur, precis som här. Greta har visat sig vara farligare än vad många trott – en viktig anledning till DF:s tillbakagång utan tvekan och en restriktion för SD:s framgångar i Sverige, där klimatreligionen hotar att få farligare konsekvenser än någon annanstans. Inte ens verkligheten verkar kunna ändra på det.
*
Vad vi i Sverige kan som bäst hoppas på just nu är att komma i en dansk situation. Nämligen att – även om absolut ingenting tyder på det – SAP gör helt om i invandringsfrågan och tar efter sitt danska systerparti. Ett socialdemokratiskt parti som värnar sina kärnväljare, och inte bara talar om utan genomför åtgärder som SD i Sverige bara drömmer om. Det kanske är en modell trots allt, Löfven?


Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

https://www.dn.se/nyheter/varlden/ingmar-neveus-oron-for-klimatet-avgjorde-valet/
https://www.dn.se/nyheter/varlden/danmark-pa-vag-mot-vansterregering/
senaste valresultatsuppdatering: https://www.svt.se/nyheter/utrikes/paludan-tycker-att-han-redan-lyckats

Publicerad Lämna en kommentar

Annie räddar Strandhäll i skuggan av EU-valet

Annie hinner knappt dra kniven ur en rygg innan det är dags att sticka den i nästa. Hur många av de allra mest enfaldigas röster tjänade hon på att inte berätta före EU-valet?
*
Visst är det något extra ondskefullt med förrädare? Sådana som går under falsk flagg? Jag brukar ju hysa ett speciellt ont öga till Mp för att de låtsas vara mittenparti. Nog borde det väl ändå egentligen vara värre att vara vänsterpartist? Men vänsterpartisten låtsas ju åtminstone inte vara något annat och lurar därför ingen. Mp är mer röda än S i det mesta – det är falskhet att inte säga det. Och just hyckleriet – som många går på, gör ont dubbelt värre. Jag tycker också genuint illa om Aftonbladet i största allmänhet och om Anders Lindberg i synnerhet; en helt otrolig tjockskallig och intellektuellt totalt ohederlig typ, men alla vet ju i alla fall var han och hans röda tidning står. Vad DN under etiketten ’oberoende liberal’ har blivit under Peter Wolodarski är för mig därför snäppet värre; många inbillar sig faktiskt fortfarande att DN är en borgerlig tidning. Och blir därför lättare att påverka till att anamma rena vänsteridéer.
*
Och så har vi då Annie Lööf och Centern. Som nu gör allt för att fortsätta låtsas vara borgerligt så att bönder och landsortsbor som inte skulle hålla med Annie om nästan någonting när det gäller den förda centerpolitiken, ändå röstar för den. Och därmed hjälper man till att cementera en vänstermajoritet både i riksdagen och som nu, i EU-parlamentet. Bara det faktum att media fortsätter att dela in partierna i ‘block’ där C och L hamnar till höger är totalt missvisande – och naturligtvis en medveten strategi för att bidra till förvirringen. Antagligen krävs Ulf Kristerssons totala avståndstagande för att ändra på det. Borde det inte vara dags nu? Säg det högt: Centern är ett socialistiskt parti – åtminstone så länge Annie styr.
*
Efter SD var det Centern som gick fram mest i EU-valet, man knep ett extra mandat. Det kanske man inte hade gjort om man berättat hur man tänkt agera i fallet Annika Strandhäll (S) som ju stod inför en fällning i KU, efter att ha avskedet GD:n för Försäkringskassan, Ann-Marie Begler. Av rent politiska skäl, trots att Begler skött sitt jobb utmärkt enligt sina instruktioner. Så är det inte tänkt att fungera, tjänstemännen ska kunna räkna med fortsatt förtroende även efter regimskifte i Sverige. Nu sätter KU-utslaget i praktiken en helt ny praxis. Kom ihåg det KD+M+SD…
*
Att Begler tvingats gå, myglade Strandhäll med och ljög, vilket flera vittnen trätt fram på ett för riksdagens konstitutionsutskott närmast unikt sätt och vidimerat. KD, M, SD och även L hade alltså beslutat sig för att på dessa grunder ställa misstroendevotum mot Strandhäll. Men det räckte ju inte, även C måste göra det för att få en majoritet bakom beslutet. Besked i den saken ville Annie Lööf dock inte ge. Förrän några timmar efter att EU-valet var över. Då drunknade tillkännagivandet programenligt i det övriga politiska nyhetsflödet. Helt enligt ritningarna.
*
Som bekant låtsas ju Annie att hennes parti är ’ett liberalt oppositionsparti’ trots stödet till Löfven, och det som är så sjukt är att en stor del av hennes väljare är så 1. indoktrinerade x. sinnesrubbade 2. korrumperade (välj själva, ett eller flera av dessa alternativ är rätt, inga andra) att de faktiskt tror på detta. Som Annie och partiledningen insett riskerar ju en eller annan av dessa att vakna upp ur sin törnrosadröm och faktiskt inse att Annie ljugit hela tiden, när man tillkännager att man inte kommer fälla Strandhäll. Nu lär få ens ha hört det, andra hinner somna om innan nästa riksdagsval.
*
Annie hade naturligtvis aldrig tänkt att fälla Strandhäll. Nej, hon har nu gjort en tradition av att komma till korrumperade och inkompetenta S-statsråds undsättning. På samma sätt räddade hon ju Peter Hultqvist efter Transportstyrelseskandalen. Den enskilda händelse som var den inofficiella dödsdomen för Alliansen, mer än ett år innan den sprack officiellt. Hultqvist blev kort därpå inblandad i ännu en praktskandal, då han visat sig att hans pressekreterare arbetade inofficiellt som lobbyist åt vissa delar av försvarsindustrin, på ett sätt som gör klart att Hultqvist måste ha varit mer än naiv om han inte varit medveten om upplägget och dess olämplighet.
*
Och på samma sätt var Annie som bekant med och hjälpte regeringen med att fatta beslutet om Gymnasielagen: mot Lagrådets starkaste rekommendationer. D v s trots att den var utdömd som olaglig av kunniga jurister. Medan Annie, ocskå påstådd jurist, hävdar att hon förstått hur dålig den är – men röstade ändå för. Det är uppsåtsbrott i min bok.
*
Det var alltså i högsta grad moraliskt fel att inte fälla Hultqvist. Det är lika fel att inte fälla Strandhäll. Och det var minst lika fel att rösta för den olagliga Gymnasielagen. Och i samtliga fall handlar det inte bara om att sossepartiets företrädares etiskt olämpliga och direkt olagliga handlingar/lagförslag accepteras – och att detta öppnar för att ruffleriet kommer att fortgå.
*
I Annie Lööfs fall handlar det också om att sticka kniven i ryggen på sina egna; den opposition hon påstår sig själv höra till. Annie har gjort en förräderi-trippel. Ja, det placerar henne utan tvekan i en egen kategori.
Förra och förförra Judas Quisling-priset tog hon hem ohotat. Nu ser det ut att redan vara klart med en tredje inteckning innan 2019 hunnit halvvägs. Det måste vara slut med detta nu. Säg det högt Ulf Kristersson: centerväljarna är socialister.
*
Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

https://samnytt.se/centerpartiet-raddar-kvar-annika-strandhall-s/
https://www.dn.se/nyheter/politik/annika-strandhalls-s-ode-avgors-i-dag/

Publicerad Lämna en kommentar

Om pensionen, gökungar och curlande förmyndare

“Gärna medalj – men först rejäl Pension”. Känner ni igen den? 61 år var till nyligen en tidpunkt i våra liv då vi kunde rensa skrivbordet för att ägna oss åt att umgås med barnbarnen, vår favorithobby och bosätta oss i sommarstugan. 61 år är det också sedan sossarna efter ATP-omröstningen genomdrev sin linje, om kollektivt sparande i statlig regi, trots att det fått mindre röster än de båda snarlika borgerliga förslagen tillsammans fått. Centern agerade då, som så ofta förr och senare, sossarnas nyttiga idiot, genom att splittra upp motståndet.

Nu har man med ens ryckt upp målgångsstolparna och vi får vackert sitta kvar vid skrivbordet några år till, trots musarmar och lite skumma ögon. Eller kröka rygg och göra några tusen tunga lyft till. Enahanda uppgifter som vi är ganska less på, men som vi uthärdat för att den svenska arbetsmarknaden sällan erbjuder möjlighet att gå till något nytt efter 50. I ett penndrag har man alltså ökat vår livsarbetstid med nästan 10%, medan vår tid i pension samtidigt minskat med så mycket som 15%! Och detta är med all sannolikhet inte sista gången denna relation försämras.

Vad som faktiskt är än värre: vår tro på staten som garant för pensionen har brutits. Vi har – eller borde nu ha – insett, att det kommer fler försämringar. Och det slår oss då att vi är fullständigt utelämnade, nu på livets höst som det heter, då vi faktiskt inte orkar göra mer. Eller inte får göra mer – på grund av den rådande ungdomskulten – ens om vi både vill och kan. Valfriheten har plötsligt blivit ofrihet och tryggheten en isande kall otrygghet.

Den gamla folkhemsstaten kan liknas vid en förälder som inte litade på sina barn. En förmyndare som höll i pengarna, eftersom den utgick ifrån att vi skulle slösa bort dem annars. Precis som många misstänkt visade det sig snart att förmyndaren ansåg sig fri att omfördela pengarna lite som det passade; ge mer till ’sina egna barn’, eftersom de räknades som ‘mer behövande’. De behövande var förstås låginkomsttagare, men vi kan också kalla dem för ’de egna’ barnen, eftersom de nästan alltid samtidigt var sosseväljare. Mindre gick förstås till ’grannens ungar’, d v s ’höginkomsttagarna’ – ovanför en brytpunkt gick (och går fortfarande) allt de betalade in till de kära sossebarnen. Opålitligt, skulle en del kunna tycka, rent av försnillande. Men rättvist enligt sossarna, och det var ju de som bestämde. Och pengarna fanns ju i alla fall fortfarande där; visserligen inlåsta i folkhemmets kassakistor, men folkhemmet tillhörde trots allt ändå oss alla, bara liksom lite mer till sossarna.

Men så hände det. Förmyndaren blev förälskad i en annan. De gamla favoriterna, sossebarnen, blev särkullbarn; ni vet de där oönskade i arvsskiftet, som bara får sin laglott? Det var ju inte så kul, och det värsta var att den nya favoriten, det gemensamma barnet, tyvärr inte hade några pengar med sig in i boet. Enligt samma ’rättvisenorm’ som förmyndaren använt förut, så ansåg hen att det nu var dags att ta från särkullen. ’Höginkomsttagarna’ – som plötsligt omfattade de flesta heltidsarbetande medelålders svenskar – och därmed faktiskt väldigt många sossebarn, fick nöja sig med ännu mindre. Så småningom skulle väl dock de nya barnen, som blivit några stycken vid det här laget, i alla fall kunna bidra lite grand. Och laglotten var ju i alla fall säker. Trodde man. 

Tiden gick och de gemensamma ’favoritbarnen’ blev bara fler, och de som kom nu saknade inte bara pengar och förmåga att göra sig förstådda här, utan också den mest grundläggande utbildning. Dessa nytillkomna bidrog inte till att fylla på i folkhemskistan alls; tillsammans började de istället i allt snabbare takt dränera den. Redan innan de ens gått i pension. Än värre – de fick själva barn, som vår släpphänte förmyndare helt försummade. Ingen lärde dem de umgängesregler vi andra hade, de skulle få vara som de själva ville. Och när de skolkade från skolan, så fortsatte förmyndaren att curla dem, trots att det var det enda som skulle kunna ge dem en egen försörjning; hen gav dem fickpengar från folkhemskistan istället, så att de klarade sig ändå. Som vi ju vet händer detta ibland med favoritbarn. En del lyckas på något sätt behålla ett eget driv ändå, men många blir odrägliga. Det är inte deras fel och de mår inte bra av det. Det är den curlande föräldern som är boven. Men det är som bekant omgivningen som får ta smällen. 

Gunnar Hedlund, centerledaren som svek i ATP-omröstningen 1957, tyckte ingen borde kunna vara ‘gramse på honom’. Bara Tage Erlander tyckte det var roligt sagt. Vår egen tids nyförälskade sosseförmyndare tycker inte heller att någon borde vara arg på hen. Hen har ju bara varit lika konsekvent opålitlig som alltid. Man kan faktiskt hålla med om det. Som allmänborgerlig kan jag nästan känna en viss skadeglädje över att sossebarnen nu har fått smaka sin egen medicin. Undra på att det mullrar där ute! Men det finns en skillnad. Och den består i att de nya ’favoritbarnen’ aldrig varit delaktig i byggandet av folkhemmet. Kistan som vi och våra föräldrar ändå gemensamt slitit för att fylla på, var och en efter förmåga, har varit begränsad, men räckt till vad man lovat. 

Nu finns det inte någon möjlighet för någon av oss att säga vad som ska bli över. Vi får ju inte ens prata om saken! Ingen kostnadsstatistik får tas fram, och förmyndarens förälskelse, ja den verkar aldrig ta slut. Med en aldrig sinande ström av nya favoritbarn – och illa anpassade barnbarn – så är det ingen som kan överblicka konsekvenserna. ‘Gökungen’ har kanske redan växt oss ur boet; det är först om ett par år vi vet säkert. För oss som är – eller snarare var – nära pension, så är det inte längre den där valet mellan drömresan eller favorithobbyn som hägrar. Bara magknip. Våra egna barn – kommer de att kunna förlåta oss den bistra framtid som väntar dem, när folkhemmets kassakista tömts? Och vårt eget val, som skymtar, när osthyvelprincipen inte längre räcker till, är det ättestupan eller fattighuset?

Till den som tycker hela den här tankegången luktar egoism, så är mitt svar att det är sant, så är det. Min motfråga är: är det för mycket egoism att begära trygghet för sin egen ålderdom och för sina barns framtid?