Nu ska vi öppna lucka nummer 23, den näst sista. Innan vi gör det måste jag fråga er om ni har löst något sådant där lite trixigt brickspel, där man flyttar runt allt tills det ligger i en given förutbestämd ordning? T ex siffror från 1 till 24. Ibland kan de vara nog så knepiga.
Det är ju just ett sånt spel jag försöker få er att tro att Runmästaren har byggt. Med många fler dimensioner. Överensstämmelse med förebildernas ljudvärde och form, men egen placering, och symbolik i och mellan företeelser som mer eller mindre var måsten att få in. Som sedan dessutom skulle passas in i ett helhetsmönster, den skiss jag berättade om, och som jag tänkte avslöja för er idag.
Vad jag tror att man kan få känslan efter dessa luckor, är inte att logiken brister, även om det alltid finns en och annan ultrakällkritiker där, som inte går att övertyga. Utan att allt helt enkelt ligger lite för perfekt. Sambanden är så klara att det nästan ’bara måste bli så’ hela tiden.
Om allt är så menat och avsiktligt, hur är det möjligt att ens hälften av detta gått att bygga ihop? Allt kan ju inte ha varit så genomtänkt från början, även om Runmästaren själv var det. Lite som att försöka bygga ett pussel med bitar från flera olika motiv. I alla fall på slutet måste det bli några bitar över och någon lucka där inte någon bit passar in.
Vad det där brickspelet kräver för att kunna flytta runt brickorna är minst en öppen position. Jag tror att när det gäller runraden så kan det vara just Dagaz som blev något av ett nödrim, eller en tanke som i vart fall inte är lika viktig som de övriga. Som kom på plats sist helt enkelt.
Att D-ljudet inte fick låna Drotten som symbol har jag redan anmärkt. Kanske är förklaringen att en sådan symbol heller inte skulle passa in på plats 23, men det tvivlar jag på; det är svårt att se hur detta tal skulle vara starkt förknippat med något särskilt överhuvudtaget.
Inte heller att Drotten själv skulle vara det, även om han säkert velat ta någon av de upptagna platserna i mitten, i början, slutet eller åtminstone som avslut eller början på någon av ätterna. I Runmästarens högst sakralt orienterade runrad fick denne dock inte plats alls.
Då passar Dagaz bättre. Men bara ungefär lika bra som åtminstone ett tjog andra symboler jag kan tänka mig. Och jag är som sagt övertygad om att Runmästaren övervägt dem allihop innan han med viss tvekan ändå valde Dagaz och fick sin runrad färdig. (Ja, sista runan, Fä, var givetvis redan platsbestämd).
Det betyder förstås inte att Dagaz inte skulle passas in så gott det gick. Ljudvärdet D behövde ett tecken, som hämtades från grekiska Delta. Och ordningstalet 23 var givet, alla andra upptagna. Men formen då, den är bara delvis begriplig. Varför har Runmästaren valt att dubblera Delta?
Faktum är att runan har en möjlig bronsåldersförebild. Den kan alltså vara ideogrammatiskt given, precis som några andra runor vi talat om. I den avslutande luckan imorgon ska vi tala mer om dessa samband. Som regelmässigt förtigs av runologerna.
En enkel triangel hade annars rent formellt inte brutit mot några ’formgivningsregler’. Och om den nu står för dagsljus, så borde ju en triangel för solen fungerat bra. Möjligen är det just detta Runmästaren vill undvika: Dagaz symboliserar ett annat, mer ogripbart ljus; de goda krafternas.
Att det måste vara så ser vi när vi tittar i rakt motsatta änden av runraden. Där står Thursrunan näst först. Dagaz är näst sist och balanserar därmed denna onda kraft. Och det är förstås så vi ska läsa hela raden, Det dussin runor som utgör den första halvan av runraden utgör i sin innersta essens en motsats till den senare halvans, räknat bakifrån.
För att ni ska kunna följa med i hur jag tänker så tar vi paren ett och ett: Att Odalrunan står för människornas rike, det land bonden ägde var hans och ingen annans, att Assrunan mer symboliserar gudarnas domän, snarare än deras väsen blir därmed en konsekvens.
I asatron talas det inte om luften som ett element, däremot om vindarna. Att blixt är åska, åska är oväder och oväder vind, ser ut att vara Reidrunans innersta mening, vindarna far ju också utan tvekan till världens alla fyra hörn.
Solguden Ingwaz representerar följdriktigt ett annat sådan urkraft och på ett sätt även dess antites – synligt ljus, ställt mot Väderguden Thors osynlig vind. Månen är en kraft av samma dignitet som solen, och dess motpol är utan tvekan jordens vatten.
Människan är per definition den mest profana företeelsen i hela runraden, just därför fylld med sju andra dolda runteckens kraft. Hon ställs mot offergåvans symboliska kontakt med gudarna, den mest sakrala handling en människa kan utföra.
För att motsatsen skulle gälla var det nödvändigt att Gifu inte rymdes i Mannaz – kanske den enda förklaring som behövs, utan den invecklade talmystik jag beskrev, som kan ha lagts in i Mannazrunan, eller inte.
Fruktbarhetsgudarnas makt som symboliseras av Wunjo står givetvis för livets början, att jämföras med Hästen, som står för livets slut och resan till dödsriket. Världsträdets bägge ändar representeras av Kronan och roten.
Heimdall motsvarar den vediske Agni och därmed även skaparens låga, medan jorden där trädets rötter växer representeras av urberget, Bjarkarunans troligen ursprungliga namn, Bjerg. Krigets otyglade raseri ställs sedan mot det oundvikliga ödet, när Týrrunan möter Naudhisrunans nornor.
Kanske skall denna parställning visa på gudarnas otillräcklighet och det fåfänga i att utmana de makter som ligger bortom den åttonde sfären. Eller så vill Runmästaren endast lakoniskt peka på ödets avgörande roll i striden, en deterministisk syn som präglade mycket av asatron.
Än mer tydlig är väl då Solrunan som symbol för själva livet, när den ställs mot Isrunans bindande död. Lika uppenbar är kopplingen mellan Jararunans äring och Algiz. De båda solgudens hjälpare garanterar ju dygnets cirkel, genom att följa sin herre på hans färd från gryning till skymning och från skymning till gryning, medan Jara som sagt också betydde år.
Slutligen i mitten, har vi redan talat om föreningen mellan himmelsfadern och jordmodern, som på grekiska har en särskild term, hieros gamos, som väl närmast beskriver hela den dualistiska princip som runradens hemliga symbolik bygger på; att det alltid finns två sidor av samma mynt.
Dagaz försvann vid övergången till den yngre futharken, trots att ljudvärdet fanns kvar. Det fick istället representeras av Týrrunan. Många har förbluffats över den mycket snabba och närmast samfällda övergången från den äldre till den yngre futharken, en revolution som genomfördes på mindre än ett halvsekel, med få undantag och över ett mycket stort geografiskt område.
Hur var det ens möjligt? Ja, återigen, inte hade det varit så lätt om runorna verkligen hade fyllt en administrativ funktion. Åtta stycken, en tredjedel av alla runor togs helt sonika ur bruk, sju fick en annan form, en bytte ljudvärde och ytterligare ett par fick alternativa former.
En radikal omstöpning alltså. Och inte var den mer estetisk. Flera av den gamla Runmästarens regler bröts, bland annat fick Hagal i en variant ett horisontellt streck och Algizrunans gamla symbol togs över av Hästrunan, samtidigt som Algiz vändes upp-och-ned – ett brott mot regeln om unicitet.
Få av de moderna runologerna har pekat på hur motvalls den här utvecklingen ter sig, ur användarsynvinkel. Lite som när Microsoft ser till att alla gamla användare måste lära sig Officepaketet på nytt om de vill få full funktionalitet, användarstöd och virusskydd.
Jag kan förstå varför Microsoft gjorde så, de ville tjäna maximalt med pengar på sitt monopol så länge det varade. Men varför gjorde runmästarna så här? Inte bara fick en majoritet av tecknen dubbla eller tredubbla ljudvärden. Flera överlappade dessutom varandra.
Det är svårt att se det som annat än skråets åtgärder för att behålla sina hemligheter för sig själva. Kanske även ett försök att återuppliva den magi som gått förlorad när allsköns kreti och pleti börjat bruka de hemliga tecknen lite här och var som de tyckte passade.
Den yngre runraden användes heller inte för annat än magiska ändamål, såvitt man kan se. Först långt in på tusentalet finns exempel på praktisk användning. Man blir tvärtom än mer hemlighetsfulla, och börjar skriva rena chiffergåtor.
Den sista Dagazrunan ristas lämpligt nog på den mest hemlighetsfulla av alla runstenar, Rökstenen i Östergötland. Man tror att stenen uppfördes så sent som år 800. Då hade den äldre futharken varit ur bruk i minst 150 år. Ändå finns här alltså äldre runor.
Och inte bara det, stenen är en hel provkarta med alla sorters chiffer och koder, samt en text som får Möjbrostenens att framstå som ett barnpussel. Det är inte bara världens längsta runinskription vi känner till, det är den mest gåtfulla också.
Runmästaren, som jag tror, inledde den här epoken genom att skapa en magisk hemlighet för ett mycket exklusivt sällskap med invigda i åtminstone två grader; de som kände till tecknens öppet angivna betydelse, och de som kände till dess dolda betydelse och talmystiken.
Den inre kärnan av denna mysteriekults utövare kan förstås ha levt kvar och sett förflackningen pågå. Kanske var Rökstenristaren den siste av dessa. Stenen representerar under alla förhållanden på bästa sätt både runornas gåtfullhet och hela denna yrkeskår. Precis som runan Dagaz är den allt annat än klar som dagsljus.
Nej, jag har inte glömt det sista runparet. Vi ska ta upp detta imorgon, tillsammans med den sista runan och – i fler än en bemärkelse – siste guden.
En synnerligen intressant analys som vid första påseendet verkar rätt rimlig men bör begrundas ett tag för att hjärnan skall hinna med. Strålande bra arbete hittills. Att däremot yngre runraden bara mest använts för runmagi håller jag nog inte med om. Det är i synnerhet den gamla futharken i detta sammanhang samt ett fåtal tidiga yngre stenar.