När landets en gång viktigaste konservativa media, Svenska Dagbladet, gör ett reportage om Mattias Karlsson (SD) och den oberoende tankesmedjan Oikos, så är det med handgrepp som är avsedda att få alla borgerligt konservativa att ta avstånd och samtidigt spänna upp den blodindränkta röda trasan framför vänsterns alla hundar: här är räven! Ta honom! Tidningen kan på så vis inte göra det tydligare, hur oändligt långt vi har kommit från konservativ sans och balans i Sverige.
Att Mattias Karlssons tankesmedja Oikos är en enmansmaskin är väl det närmaste en sanning, som Sveriges f d konservativa språkrör Svenska Dagbladet förmedlar i sitt reportage. För det man (avsiktligt) missar är inte bara möjligheten att ge Karlsson/Oikos rätt; man lyckas, trots den lätt förlöjligande etiketten, blåsa upp ‘hotet’ från Oikos till något som Kultursverige genast måste ta tag i med hårdhandskarna för att stoppa.
‘Politiken ligger nedströms kulturen’
Vad är det då Karlsson säger som bör föranleda den vilda hetsjakt som SvD tycks vilja starta? Jo, att kulturen förändrar människors normer och värderingar – och att kulturen måste användas för att förskjuta vad som är politiskt möjligt att genomföra. Vilket är vad vänstern har gjort i ett halvsekel.
Visst har Mattias Karlsson rätt. Men det vet bara vi som redan vet.
Vi som kort vill konstatera att Karlsson har rätt, gör det eftersom vi redan vet. Det finns ingenting som är mer betydelsefullt än kulturen, när det kommer till att förklara det politiska skeendet. Men i artikeln saknas bevisen, reportaget låter honom säga sin mening, men inte anföra stöd för den. Istället utnyttjas varje möjlighet att förlöjliga och brunsmeta.
SvD – oberoende moderat och konservativ?
Om något så är Oikos en David mot Goliat, och Karlsson blir så lätt musen som röt i detta välordnade etablissemang: SvD agerar som grindvakten vid fästningens högra port, blåser i trumpeten så högt man kan, för att man lyckligt hoppas kunna göra sina goda vänner ett stycke vänsterut, på Aftonbladets och DN:s kultursidor, intresserade. Sedan SvD såldes från Investor till Schibsted 1998, så har utvecklingen gått i den här riktningen.
SvD låter Jenny Lindahl – känd marxist – recensera. Oemotsagd.
SvD, som fortfarande kallar sig oberoende moderat, med ‘en värdegrund av förenad liberalism och konservatism’, låter Jenny Lindahl (V) recensera Oikos, ungefär som Public Service regelmässigt låter vänsterextrema Expo ta upp rasistkortet, när någon yttrat något invandringskritiskt. Till skillnad från Mattias Karlssons kommentarer så förses Lindahls kommentarer inte med några ifrågasättande citattecken, hon har minsann ‘analyserat’ hon, som det så vackert heter. Med sådana verb så hjälper det inte mycket att SvD sedan utan omsvep beskriver henne som förbundsordförande för Ung Vänster, fram till nyligen chef för det progressiva kommunikationsbolaget Arena Opinion och nu kommunikationschef för Vänsterpartiet. Dessutom ordförande för Centrum för marxistiska samhällsstudier. Medan Karlsson inte får ge belägg för sina åsikter (vilket i läsarnas ögon säkert hade givit goodwill) så behöver Lindahl inte diskrediteras för sin marxistiska uppfattning (det hade givit henne badwill).
Även om en och annan läsare säkert fortfarande kan minnas vad marxism är själva, så skulle givetvis någon av Lindahls extrema ståndpunkter i sakfrågor ha kunnat redovisats. Det hade räckt för att var och en sedan skulle ha förstått fuller väl vad hon går och står för. Men nu är hon istället en ‘objektiv kritiker’ och ‘överens’ med Karlsson om att ‘kulturen kommer att bli det kommande decenniets viktigaste fråga’. Det sistnämnda används sedan som hävstång för uppfattningen att Oikos är ett enormt hot mot kultursverige.
Ungern – ett demokratiskt haveri enligt Hansson. Men vem är Hansson?
En betydande del av artikelutrymmet går sedan ut på att beskriva situationen i Ungern. ‘Författaren och journalisten’ Cecilia Hansson används, utan att hennes politiska hemvist framgår, för att understryka hur illa det är. Utgiven med sina två första böcker på vänsterförlaget Modernista och därefter av Atlas (drivs av vänstertankesmedjan Arenagruppen – obs där Lindahl är aktiv, säkert med i samma nätverk), medverkande i P2 och P3 och i författarförbundets styrelse, så är det lättare att få grepp om henne. Som alla s k yttrandefrihetsvänner till vänster i Sverige, så vänder hon hellre blicken utåt än kritiserar det land hon själv befinner sig i; Hansson har följaktligen självklart även blivit invald till valberedningen i Svenska Pen (som vi vet älskar att kritisera USA och väst, men inte islamiska länder eller sydamerikansk kommunism). Att Hansson sedan blir krönikör i SvD är bara ett naturligt steg på vägen – inte så mycket hennes, som SvD:s.
Staffan I. Lindberg – Den djupa staten talar
Man låter sedan Hanssons åsikter verifieras av ‘en aktuell rapport från V-Dem-institutet vid Göteborgs universitet’. Spiken i kistan, eller hur? Om en svensk myndighet tycker något så måste det väl vara sant. Men detta institut för ‘jämförande demokratier’ drivs av prof. Staffan I. Lindberg, som är en typisk produkt av den svenska Djupa staten. Med en typisk aktivistisk bakgrund, som 17-åring organiserade han musikfestivalen “Gärdesfesten” och han var 19 när han 1988 var med och startade rörelsen ‘Next stop Soviet’, en av de där fredsrörelserna som KGB stöttade och finansierade, men som gick i kvav bara två år senare, när muren föll. Lindberg har sedan gjort sig känd som stor Afrikavän och vad han anser om de s k demokratierna där är uppenbarligen mer positivt än vad han tycker om Ungern. I V-dem-institutets bedömning konstateras att ‘Ungern som första EU-stat inte längre kan klassas som en demokrati’, utan i stället betecknas som en ”elektoral auktoritär regim”.
När SvD inte vill sätta rätt etikett ens på sig själva så är detta inget att häpna över.
Att V-dem-institutet inte har liknande allvarsord att tillägga om landet man verkar i, är förstås inget att förvånas över. Institutet ger den före detta musikaktivisten inte bara levebröd utan också en fin titel. Såväl Hansson som Lindberg är exakt de företeelser som Mattias Karlsson pekar ut som det kulturella Sveriges vänsterhaveri – inte då att undra att de själva är kritiska både till Oikos och till Ungern. Det som är – eller borde vara – att häpna över är att SvD inte tar sig tid att göra det minimum av research jag just beskrivit, för att avslöja rundgången.
Istället går SvD ännu ett varv, och blir de som med sin ‘oberoende moderata’ utgångspunkt blir de som kan bekräfta diagnosen. När Aftonbladet skriker fascister åt Oikos, Karlsson, Gimle och SD så biter det helt enkelt inte lika bra, som när SvD antyder det. Och att Karlsson själv gör den rimliga analysen att sanningen bör ligga någonstans mellan den ungerska högerns propagandamaskin och den svenska vänsterns dito, så får artikelförfattaren det att låta som en närmast pinsam ursäkt för att Karlsson inte tar avstånd. Istället klipp-och-klistrar man dit Karlsson på ett foto tillsammans med Viktor Orbán – klart. De är ihop!
SvD:s artikel är det bästa beviset för att Karlsson har rätt
SvD:s artikel andas objektivitet och gör anspråk på att vara en neutral beskrivning. Detta, tillsammans med tidningens egen etikett ‘oberoende moderat’ är vad som gör den så effektiv. Den är i grunden både nedlåtande och partisk emot Karlsson. Samtidigt som den på alla sätt försöker göra det trovärdigt att Oikos skulle kunna vända en opinion som tagit vänstern ett halvsekel att indoktrinera oss in i.
SvD tar inte Goliats parti av en slump. Man är en del av Goliat. Man vet redan vilka Hansson och Lindberg är, man behöver inte göra någon research. Den tidning som uppbär mest statligt presstöd av alla, med tryckning gemensam med Aftonbladet och med Raoul Grünthal, VD sedan 2006 och koncernchef sedan 2009, vars vänsterliberala framtoning blivit alltmer tydlig, så ska man inte förvånas. Artikeln om Oikos, mer än något annat, visar att Mattias Karlsson har rätt: den svenska kulturmarxismen måste vädras ut – den har nått långt in i det som förr var högerns säkraste fästen. Karlssons analys och ambition är riktig och högst motiverad. Men för att hans vision ska bli verklighet så krävs mer än bara Oikos.
Magnus Stenlund Sunt Förnuft Swish 070-763 97 02 Bg 591 56 40
Som väl är sedan en tid bekant anser Norrköpings Stadsmuseum att det är lämpligt att associera SD:s ledare i staden med den utställning som pågår, om nazistiska medlöpare, nu och då. SD-politikerna hängdes ut med namn och bild, som dock togs bort efter polisanmälan från partiet. Denna pudel kritiserades dock bland vänsterfolk i största allmänhet, och nu har hela bikupan, dvs kulturministern Amanda Lind (Mp) satt ned foten och kallat SD:s anmälan för ‘olämplig’. Muséet har därför samlat mod och… satt tillbaka bilden igen.
Mitt läsarkommentar, som DN Ifrågasätt raskt har lyft bort tre gånger i vanlig ordning, tillämpande den ‘yttrandefrihet’ som DN anser vara lämplig:
Kära, flitigt modererande ‘DN Ifrågasätt’,
Värna yttrandefriheten. Så vi skulle alltså lika gärna kunna sätta upp en bild på Stefan Löfven, och konstatera att han som ju är född in i en familj full av nazisympatisörer måste finna sig i att figurera i en statlig utställning om nazism?
Eller hela det aktuella socialdemokratiska partipresidiet, för att SAP under kriget proaktivt bad Nazityskarna om att göra en tydligare märkning av judarnas pass, så att det blev lättare för svenska passkontrollanter att avvisa dem?
Yttrandefriheten ska absolut värnas. För att så ska ske så är det dock av största vikt att den värnas åt alla håll. Den skurkregim vi har idag anser att vi ska förbjuda runalfabetet (proposition på Morgan Johanssons initiativ), samtidigt som man alltså bestämt vill hänga ut politiska motståndare via guilt association, utan egen skuld. Detta sistnämnda är ärekränkning och förtal och ligger alltså utanför yttrandefrihetens gränser, satt av lagen.
Men jag förstår. ‘Rasist’ och ‘nazist’ ska tydligen gå bra att få slänga sig med och kleta fast på alla och envar, enligt den nya praxis man vill sätta. Vi får väl se hur det går med det. I så fall måste dock SAP:s företrädare räkna med att hamna i rampljuset på ett sätt de kanske inte hade tänkt.
(Obs. Utgår ifrån att DN Ifrågasätt i alla fall anser det vara frågeställningar relevanta nog för att låta bli att censurera denna kommentar, det skulle ju se lite inkonsekvent ut. Ovan måste även anses tillräckligt allmänt känt för att slippa jaga fram källorna.)
Visst är det härligt att höra Löfvens gäng yla självömkande över sitt låga väljarstöd. 23%, två procentenheter ned sedan förra mätningen och vips! Bara näst största parti. I sin egen mätning! Det svider säkert och alla som vill har rätt att glädjas lite. Men det handlar ju bara om skadeglädje.
För egentligen är det här resultatet oerhört deprimerande även för oss som vill ha bort Löfven. Tar man den här skurkregimens monumentala misslyckanden i beaktan, inkompetensen, brottsliga vårdslösheten med skattebetalarnas pengar och väljarnas liv och hälsa – och det uppenbara uppsåtet att offra allt och alla för att behålla makten, så är det ju helt obegripligt att denna regim fortfarande faktiskt har över 50 procent av väljarna bakom sig. Jo, räknar man (som sig bör) in L+C och V i S+Mp-regimens stödtrupper, så har de 51%. M+KD+SD har bara 48%. Hur är det ens möjligt?
(OBS: alla länkar är till tidigare artiklar, för den som behöver minnesstöd)
Detta alltså i ett läge då fem terroriststämplade islamister tillåtits stanna i Sverige för att de löper risk för sin hälsa i hemlandet. I ett land som piskar upp klimatet till en ödesfråga för planeten men som lägger ned fungerande kärnkraftverk – och importerar kolenergi från Polen. I ett läge då vår finansminister medvetet låter bli att täta en lagstiftning som fyller på landet med 870.000 ‘samordningsnummer’ varav de flesta saknar känd identitet. Ett läge då ‘rånen’ av våra barn ökar exponentiellt och har börjat övergå till sadistiskt dominansvåld, där även öron skärs av. Då intrång i förmögna hem i villaområden och stadsdelar börjar bli så vanliga att t o m DI skriver om dem. Då en tredjedel av våldtäkterna skrivs av för att domstolarna ‘inte tror på’ anmälaren. Då det smäller 257 bomber på årsbasis!
Ett läge när alla alltså faktiskt VET. Då det har blivit OK att tala om saken. För – faktiskt – även MSM har ju börjat skriva om detta. Den ende som inte hade fattat att vi alla vet att vi alla vet (att allt detta i högsta grad är korrelerat med invandringen) – var Löfven. Och han har nu gjort bort sig i svensk television genom att försöka slå i oss att det inte är så.
Det är i detta läge som vänsterregimen får 51% av väljarstödet. Därför är S kräftgång knappast en nyhet värd namnet. Det är det faktum att nära en fjärdedel ändå vill rösta på dem som är det sensationella.
DN ljuger! Javisst. Men.
Jag vet att ni – liksom jag – utgår ifrån att DN:s siffror på något vis är fejkade så att de ska ge S och vänstern större stöd än de har – och SD ett lägre. Och att det ‘riktiga’ stödet då kan vara minst 8 procent och två partier mindre, eftersom både L och Mp ligger på spärrgränsen. Vips 48-43 och en kraftig majoritet för en ny regering. Inte bara det: med Mp ute ur riksdagen och två vågmästarpartier mindre så kanske t o m demokratin skulle kunna börja fungera igen. Det finns alltså hopp.
Men ni vet också – precis som jag – att sossarna kommer få MSM:s lojala stöd i en valkampanj. Och statistikmyndigheternas. SCB, BRÅ, Polisen. Alla kommer de säga rätt saker och vänta med de dåliga nyheterna. Så som de gjorde 2018. Att man kommer stänga sådana informationskanaler som min egen minst tre veckor före valet (som man gjorde 2018) och att man kommer lobba stenhårt mot sina gamla trogna S-väljare (som alltid). Som ju brukar falla till föga när det gäller (alltid).
Sen startar någon en skogsbrand och vips så är klimatet den viktigaste valfrågan – och Mp klarar spärren. Och så sossarnas favoritmuta före val: ett par hundratusen fuskjobb till alla som inte skulle kunna få något jobb annars någonsin. Till en kostnad ingen vill veta. För att ta till en klassisk Kalle Ankas Julafton-replik: “Ni ska se. Dom fixar det nog. Med jobb och jobb.” Och med skattebetalarnas pengar som kampanjkassa.
Som om inte det vore nog…
…så vet vi däremot inte hur mycket alldeles riktigt fusk man är beredda att ta till. Men jag tror att vi ska tänka: ‘precis så mycket som krävs’. Klanrösterna i utanförskapsområdena så klart. Men också valsedels-mygel i vallokalerna. Hembesök till pensionärer och på äldreboendena. Och så de stora valsammanräknings-datalistorna. Vågar man tro på dem längre? Efter förra valvakan är frågetecknen många. Vi kommer i sanning behöva oberoende övervakare av nästa val, är allt jag kan säga.
Om det ens blir ett val, säger somliga. Ryktet om att man nu försöker piska upp en acceptans för undantagstillstånd är knappt ens rykten, det är ju öppet vad RPS säger sig vara ute efter, mer eller mindre. Och med LUS, Lagen om ‘utlandsspionage’, kommer man kunna avlyssna och häkta sina politiska motståndare på oklara misstankar, alla som är missnöjda. Det låter som Orwell 1984, men det är de facto Sverige 2020.
Ordet ‘undantagstillstånd’ censureras inte heller i DN:s läsarkommentarer. DET är mysko, det! Om vår skurkregim sedan verkligen ser så långt fram att man faktiskt siktar på att kunna skjuta upp val på obestämd tid? Det låter som konspirationsteori idag, men ingenting kan uteslutas. Vi måste inse att vad som helst kan ske med Morgan Johansson som justitieminister, en man som vill förbjuda runor för att ‘stoppa nazismen’ – han har betydligt effektivare åtgärder och hårdhandskar beredda för dem han verkligen är rädd för, dvs det liberalkonservativa blockets ideologer. Enligt min mening hade det varit säkrare med Svartenbrandt på posten.
Så vad krävs för att vinna med sig ett folk som tycks gå på minst sex valium om dagen?
Sanningen är att det inte verkar räcka med Europas värsta laglöshet. Och anledningen är enkel: det är för få som drabbas. För få för att det ska kännas som att risken är stor för en bomb i den egna trappuppgången. När man har med människor att göra som varken vill lyssna eller höra, så måste deras egna barn och deras egna familjer drabbas. Då måste kriminaliteten upp på en nivå som överstiger favelornas, Brasiliens kåkstadsslum. Riktigt så illa lär det inte hinna bli till 2022. Piskan räcker alltså inte till.
Så det som måste till är alltså att landets alla tillgångar svindlas bort först. Det går snabbare att nå Pk-Svensson den vägen. Vi kan förvänta oss en kraftig lågkonjunktur, som börjar redan i år. Och i så fall så är det nog bara undantagstillstånd och uppskjutet val som kan rädda Löfven. Det vore nämligen detsamma som att tappa moroten. Den som håller folk så mutade och lojalt tysta. Med några hundratusen utkastade i arbetslöshet, kraftigt sjunkande bostadspriser och – sannolikt – ännu högre skatter som medicin. Då lär vi bli av med Löfven.
Frågan är bara om det är en grundplåt som är värd att gratulera den nya regeringen med? De kommer behöva genomföra det minst populära saneringsprogrammet i historien. Värre än efter 90-talskrisen. Och då dröjde det som bekant inte länge innan sossarna fick förtroendet igen.
I Sölvesborg vill kommunen inte längre vill köpa in utmanande samtidskonst. Det här tycker kulturminister Amanda Lind är något av det värsta som hänt, och hon får gott om plats att redogöra för sin avsky på SvD:s debattforum. Det var ju vänligt av en tidning, som man får förmoda eller hoppas är en meningsmotståndare i frågan. Någon replik har jag inte sett till dock, och misstänker att möjligheten att jag själv ska få chansen är lika liten som då jag som representant för Yttrandefrihetsombudsmannen (YO) begärde replik efter SvD-ägarna Schipsteds ‘debattinlägg’, syftande till att stänga ner nyhetsförmedling på nätet. SvD har mer plats för regeringsvänliga åsikter verkar det, frågan är var de regeringsovänliga då ska tryckas? Här på min egen blogg är de i alla fall fortfarande välkomna.
Varför självklart med en kommunal konstbudget?
För det första är det för mig egendomligt att det måste påpekas, men vad är det som säger att det är självklart för en kommun att köpa tavlor överhuvudtaget? Jag tror visserligen inte att det handlar om någon större andel av det skenande mångmiljardunderskottet som drivs av konstnärliga bidrag, men när fattigpensionärerna växer lika snabbt som underskotten ackumuleras så är det en berättigad fråga, varför konsten är så viktig att den ändå måste få en del av kakan. Min personliga uppfattning är att den är det och jag ska förklara varför snart. Det handlar om skäl som är rakt motsatta kulturministerns.
”Den konstnärliga friheten är motiverad utifrån människans frihet och konstens egenvärde”, skriver hon. Absolut. Men vad har frihet med kommunala bidrag att göra? Det är ju inte så att modern konst nu är förbjuden, vare sig i Sölvesborg eller i Sverige. Regimkritiska kulturarbetare förs (ännu) inte till arresten. Än mindre de regimvänliga, d v s de som Amanda Lind värnar om – svenska kulturarbetare är ju så lite rebeller de kan bli, mutade medlöpare i det politiskt korrekta åsiktsförtrycket gör de vad som kan förväntas av dem; ren regimpanegyrik för det mesta.
Mp kastar sten i glashus
Karin Pihl i GP ger Amanda Lind den replik som SvD måhända förvägrat andra. Huvudpoängen i ledaren är god. Mp:s stenkastande i glashuset är ju öronbedövande – Mp har sedan Alice Bah fick kulturministerposten gjort allt för att politisera vår skattefinansierade kultur, normkritiken är till och med klistrad på tavlorna i Nationalmuseum. “Att läsa Miljöpartiets program från 2015 är som att läsa en handbok i totalitärt tänkande” konstaterar Pihl, och, nej, det spelar ingen roll att deras partiprogram har reviderats, det praktiseras ändå och dess andemening fortsätter genomdrivas i all aktiv politiks handling. “För en totalitär ideologi är det självklart att konsten har samma syfte som politiken, i Sovjetunionens fall att försvara revolutionen”, påpekar Pihl; det är just vad man också gör och gjort i Sverige, egentligen ända sedan 70-talet – men inte någonsin så flagrant och högröstat som vår nuvarande regim.
Ett halvsekels vänstersväng kräver mer än förment ‘objektivitet’ för att botas.
Men sedan svajar Pihl till. Hon jämställer SD:s politiska ambitioner med Mp:s, vilket är klassisk mittentriangulering. Att utgå ifrån att man har mest rätt bara för att man tar avstånd från ‘ytterligheter’ på båda sidor kölen är egentligen ingen ideologi alls, det är bara fegt. Sveriges kulturetablissemang är mer vänster än journalistkåren, vilket inte vill säga lite. På Historiska muséet sitter Pia Laskar som ‘normansvarig’; hennes bakgrund som Bader-Meinhofmedlem var inte okänd av dem som tillsatte henne, det var en merit. På Riksantikvarieämbetet tillsatte man en kulturarvschef, Qaisar Mahmood, som inte visste något om svensk historia överhuvudtaget, och vars enda merit för jobbet tycks ha varit att att han är utlandsfödd.
Den djupa statens politiska myceltrådar slits inte av bara för att en ny regering tillsätts, som inte längre vill politisera konsten. Den förmenta objektiviteten är ingen motkraft, den signalerar kraftlöshet som i bästa fall tillåter de postmoderna vänsterideologerna att gå i idé, i väntan på nästa tillfälle att breda ut sig. Det räcker heller inte långt att man slutar köpa modern konst i Sölvesborg, det här är en nationell angelägenhet.
Vem ska skattebetald konst gynna? Konstnären eller betraktaren?
Det finns två goda argument varför Åkesson och SD:s kulturpolitik inte ska kallas ‘en lika god kålsupare’ som Mp:s. Som Åkesson själv framhåller, det handlar om att främja konst som inte är splittrande utan som ”de flesta kan tycka är fint och trevligt” (SVT 22/11). Det vill säga: om man frågar sig vem konsten är till för, dess skapare eller dess betraktare, och kommer fram till att det är betraktaren, så är SD:s kulturambition sakligt och objektivt riktig och helt överlägsen Mp:s. Den nuvarande regimen skulle aldrig låta allmänheten genomföra någon popularitetsomröstning, men det skulle SD kunna kosta på sig, för vi kan vara säkra på att en betryggande majoritet av svenska folket uppskattar gediget utförd traditionell, föreställande konst med djur- natur- och porträttmålning, framför såväl abstrakta som konkreta fitt- och kukmotiv och böjda svenska flaggstänger. Ser vi istället konstnärskollektivet som en verksamhet som är betald för att stötta regimen så vinner förstås Mp – men så vågar de ju inte ens själva framställa saken; det är en uppenbart illegitim användning av våra skattepengar, som få skulle acceptera om målet formulerades så.
Men har en eventuell ny regering rätt att göra ‘samma’ som den nuvarande?
Syftet med konsten måste inte vara att lugna och behaga. Den ska naturligtvis kunna utmana och ifrågasätta också. Men är det besökaren på tandläkarmottagningen som ska känna sig provocerad? Eller är det maktens företrädare i Rosenbad? Dagens s k avante garde ger folket fingret, men smeker regimens åsiktsmånglare medhårs; det ligger inte det minsta av revolt i det. Låt oss anta att vi har en regim med motsatta förtecken installerad 2022. Skulle inte kulturvänsterns ambitioner – då i opposition – i så fall vara mindre missriktade? Jo, men återigen, varför skulle skattebetalarna subventionera den? Ingen ska förbjuda samtidskonsten, inte ens den mest störiga, osmakliga, aptitförstörande, groteska, fula, absurda, provokativa. Ingen ska arrestera eller arkebusera konstnärerna. Men. Om de vill ha betalt ur skattebetalarnas ficka så får de faktiskt göra precis som alla vi andra: tillfredsställa en äkta efterfrågan. Och denna äkta efterfrågan definieras lämpligen just som den svenska allmänhetens. Och det är inte bara ögats tillfredsställelse, utan även själens, som då bör komma i åtanke.
Vad vi behöver: konst som förenar och hjälper både gamla och nya svenskar att hitta den svenska kulturen.
Sverige fullkomligt skriker efter konst som anknyter till våra rötter. Den har förnekats en plats i finrummen under mer än ett halvsekel nu, och få svenska konstnärer är vare sig kapabla eller intresserade av att skapa ny sådan. Motiv som visar vårt land och ‘svenska folkets underbara öden’, som förra seklets okrönte läroboksförfattarkung, Carl Grimberg, skulle ha sagt. Motiv som samlar oss kring en kultur som är bra för landet och bevisligen nyttig för oss själva – och som vi vill att även invandrare ska kunna hitta och uppskatta. Sådana motiv är viktiga att spridas för att så många nya svenskar som möjligt ska få chansen att förstå vad Sverige och svensk kultur egentligen är och har varit.
Den ambitionen motiverar både en kommunal och nationell budget, helt enkelt eftersom den är bra för Sverige. Rent objektivt sett.
När Löfven nu hånas över sin insats i Agenda, så ska man fråga sig varför. Det han sagt och gjort innehåller egentligen inga nyheter alls. Så här har Löfven – med lite periodvis vacklande och velande – låtit i alla år. Det är hur MSM agerar som vi har anledning att lyfta på ögonbrynen över. Det – och bara det – är det nya.
Nytt. Och gammalt.
DN har en lång artikel om hur den organiserade brottsligheten i Malmö fungerar. Om hur en butiksägare misshandlas och slängs ut från sin egen butik, varefter de kriminella helt sonika fortsätter verksamheten, tar betalt kontant eller via swish, fyller på från lagret med nya varor, som om de ägde butiken. Förutom att detta är chockerande på alla sätt, så är det inte heller nytt. Händelsen inträffade 2017 och inträffade efter flera hot och misshandlar. Det står inte ett ord i artikeln om att de kriminella straffats. Däremot att butiksägaren av rädsla och hänsyn till sin familj tvingats flytta utomlands. En två år gammal skandal, som nu slås upp stort av DN, världsledande samvete i det värdsledande samvetslandet Sverige. Det nya? Att DN skriver om det. Det oförändrade? Att ingen gör något.
Fly Sverige!? Världens tryggaste land? Ja, nu är tanken väckt även på DN.
Nej, någon referens bakåt till artikeln DN skrev då det begav sig finns förstås inte, för DN skrev inte om detta. Att någon flyr Sverige för att det är för otryggt här?! För att politiker, polis och domstol inte förmodas kunna göra något åt det. Ni hör väl hur illa det rimmar med pk-verkligheten, det betyder ju att Sverige kanske inte är världens finaste land! Det var en skandal som måste tystas, säkert eftersom vi ju hade kunnat råka tycka illa om förövarnas etniska grupptillhörighet. Undrar om det kan tänkas slå någon på DN, att anledningen till att mannen tog sin familj härifrån även kan ha berott på medias notoriska tystnad? Att ingen skrev en rad och att brottet fick kod 291 (allt misstänkt flyktingrelaterat är – fortfarande – hemligstämplat av polisen) och hamnade i arkivet? Det är inte bara politikernas svek att detta tilläts hända, glöm aldrig det, Dagens Nyheter! Men jag tror minsann att just detta är ett av syftena med den här artikeln. Att DN-journalisterna håller på att skapa en ny bild av hur deras rapportering ska uppfattas, både av oss läsare och av dem själva, när de tittar bakåt i backspegeln.
‘Jönssonligan’
Förändringen är glidande och subtil, allt annat hade varit för uppenbart. Och den där etniska tillhörigheten skriver man för säkerhets skull inget om nu heller, den är fortfarande irrelevant – här är DN fortfarande på Löfvens sida. Polisen som redogör för brottet bagatelliserar det och jämför med Jönssonligan. Han kallar det unikt, men medger att gängen snarast har gjort det till modus operandi vid razzior eller då de är jagade, att kuta in med knarket i butikerna. Att man med hot tar över legitima affärsverksamheter för att utnyttja dem som distributionscentraler – att detta pågått länge och att mörkertalet är stort: ingen vågar ju vittna. Allt sånt där som vi förr förknippade med maffia i Italien och amerikanska filmer. Men det är här i Sverige det faktiskt sker.
DN växlar sedan spår och hittar en invandrad butiksägare som kan förmås att påstå att det är bättre idag än det var då. Jamensåbra! Då kan vi vända blad och gå vidare, allt är löst nu! Som en läsarkommentar skrev: snart är det bara DN som håller på Löfven. En annan skrev: ‘att läsa DN är som att titta på ett konstverk med en enda färg’. Just så. Och den färgen är rödrött.
Demografin, dumbom.
Nej det är inget nytt med den här kriminaliteten. Sådant här startar inte hux flux från ingenstans. Det krävs tid för att mögelmycelet ska sprida sig in i varje litet skrymsle av samhället. Malmö ligger 10-15 år före Stockholm och Göteborg, med 55% män i åldrarna 15-45 som har utländsk bakgrund, de övriga två storstäderna har 44% och varje år ökar andelen med ca 0,7%. Ökningstakten tenderar dessutom att vara exponentiell – i Malmö är den snabbare. Det beror främst på demografin och de utlandsföddas höga nativitet. Snart kommer vi nog dock att utsättas för en synvilla; för när andra generationens invandrare föder den tredje så kommer de att räknas som etniska svenskar, och då kommer andelen ‘med utlandsbakgrund’ att börja minska – rent statistiskt. En ren illusion.
DN försöker vända och skapa ett alibi. Samtidigt som man vill fortsätta låtsas vara lojaka med S och deras statspajas.
Så artikeln som DN skrivit ger nu alltså faktiskt Löfven möjlighet att referera till hur bra det börjar se ut igen, efter ‘svackan’ 2017. Så här har MSM under snart två decennier agerat stödplank åt alla politiker som velat finna tröst i bomullsinvaggande skeva (och genuint falska) urval av verklighet. Så vad är nytt? Att man inte längre blir trodda.
Kanske är DN:s reportage faktiskt inte ens menat som annat än den meningslösa kuliss den framstår som. DN försöker utföra ett reptrick där de fejkar fortsatt lojalitet till SAP och deras statspajas, samtidigt som de med sin rubrik frigör nya tuffa motvindar att blåsa kallt rakt mot den pk-position Löfven återigen flytt in i. I en läsarkommentar är det t o m någon som fick sitt första ‘Jimmie-moment’, och en kvinna känner sig ‘för en sekund’ som en Sverigedemokrat. Min gissning är att det handlar om någon som sannolikt stått långt, långt bort från sådana tankar tidigare. Båda får också många gillningar, tänk, av DN-läsarna.
Men att notera är också att DN IFrågasätt granskat bådas kommentarer (den gröna bocken visar det). Någon ansåg alltså att de bröt mot reglerna – de var uppenbarligen inte önskvärda. Och när en man påstår att SD varnat för detta för länge sedan, så är det två som säger emot, bland dem den notoriske S-propagandamaskinen Lars Gröndahl. “Nej”. “Det har de inte alls gjort”. Och även demnterarna får sina gillningar. Det nya? Indirekt så har förnekarna alltså accepterat att det som händer faktiskt händer. Nu har de retirerat. Men bara ett steg till nästa skyttegrav, där det handlar om att SD minsann inte är bättre än några andra. Det oförändrade? Etnicitet och invandring är lika tabu att tala om som någonsin förr. I alla fall om den påstås ha ett samband med kriminaliteten.
Pk-isternas förmåga att bortse från uppenbara samband är exakt lika stor som oförmågan att göra något åt problemen. Exakt lika, eftersom det är först när man vill se, som problemen kan lösas.
Kommer ni ihåg hur det gick till när Globen byggdes? En spektakulär, riktigt speciell byggnad som syntes och stod ut från alla håll. Vacker eller ful råder delade meningar om. Och höjden har jag aldrig hört någon ens diskutera. Den bara slank igenom all byråkrati, ‘red tape’ som amerikanarna säger. Som kontrast: Södertornet vid Medborgarplatsen, som länge kallades ‘Haglunds pinne’ i folkmun; vad som från början varit tänkt som ett ‘Söders Manhattan’ på hela Södrastationsområdet, blev till slut en stympad 22-våningskåk – symboliskt några våningar lägre än det närbelägna dåvarande Skattehuset. Globen är idag en folkkär byggnad, en av de mest kända för hela svenska folket. Södertorn/Haglunds pinne känner bara de närmast sörjande till. Och sedan har vi ett tredje exempel: varenda förstörd svensk stadskärna, med sina fd Domus och Folkets huslådor. Där kan man verkligen snacka om en väl genomförd strategi, att ersätta all nationalromantik – om det nu var det vi ville.
Sossarnas taktik är både oslagbar och omöjlig att kopiera
Den här krönikan ska inte handla om arkitektur, utan om politiska beslutsprocesser och taktik. Varför vissa processer går i mål och slutar med succé, medan andra inte ens blir en tummetott. Stora visioner skjuts ofta i sank när de magsura hinner organisera sig. Det måste gå snabbt – och man måste visa mod. Ibland räcker inte ens det. Långt oftare nås framgång med taktiserande rävspel. Socialdemokraterna har under sina långa maktinnehav kunnat surra sig fast allt hårdare, låta små sporer tränga allt djupare ned i statens fundament och samtidigt, med de små stegens tyranni, förverkliga sin politik undan för undan, utan att folk knappt märkt av hur det gått till. Det är en utmärkt strategi, som gjort oss alla – närapå – helt blinda för hur extrema vi faktiskt är i Sverige.
Men taktik är en sak, verklighet en annan. Nu står sossarna utan svar, medan islamism och postmodernism tillsammans bryter ned Sveriges institutioner, ekonomi och rättssamhälle. En generation sossar har fallit för sin egen retorik, de förstår inte själva längre premisserna för sin framgång, man har segrat ihjäl sig. Det brukar sägas att sossarnas välfärdsstat byter tillväxt mot jämlikhet och från början handlade det om att omfördela från dem som tjänade mycket till dem som tjänade mindre; att kakan som man delade på växte långsammare var en oönskad men oundviklig konsekvens. Och vad spelade det för roll under rekordåren efter andra världskriget, ända fram till 1970 gick det ju snabbt nog ändå. Men nu betyder omfördelningspolitiken rätt och slätt att man hårdbeskattar alla som bidrar för att ge till dem som inte gör det alls; det var länge sedan som medelklassen fick tillbaka lika mycket som det man betalade in och nu är det tveksamt om ens arbetarklassen får det. Vad man missat är att en ideologi som i grunden är parasitär kräver en fungerande värdorganism – parasiten har blivit för framgångsrik, balansen är rubbad – och nu hotar nationens undergång.
Ett regimskifte senast 2022 är både möjligt, troligt – och nödvändigt. Hur bör en ny regering i så fall gå till väga för att återföra svenskarna till sunda principer, värden och moral? Är de omärkliga små stegen rätt väg att gå? Det korta svaret är ett enkelt nej. För det första finns helt enkelt inte den tiden att svänga skutan. Men man saknar också möjlighet att driva varje form av lömskt duperande strategi. Med den kraftiga vänsterdominansen i media så är även små och försiktiga steg dömda att avslöjas som – eller upphöjas till – en brutal högeromsvängning. Vänstermedias misstänksamhet mot högern är total. Vilket inte är någon slump: takes one to know one.
Exemplet KD och partistämman i Umeå
När varje försök till förändring blåses upp i media som ‘en katastrofal högerkupp’ så är tiden och energin som krävs oproportionerlig även om man skulle gå i mål med pyttestegen. Med den mobilisering av alla motkrafter som kan förutses, så är risken för bakslag dessutom stor. Som exempel kan tas de mått och steg som Kristdemokraterna tagit för att avlägsna sig från sin närståendevälkomnande politik. Metoden är vald för att hålla ihop ett parti som är kluvet av värdekonservativa och socialliberala värderingar. Av partiledningens program med 36 punkter gick de flesta visserligen igenom, vilket bl a innebär språkkrav för permanent uppehållstillstånd och begränsad rätt att använda ‘offentlig tolk’. Men flera gjorde det inte, som t ex heltäckande slöjförbud i offentlig verksamhet och förslag om tiggeriförbud. Och även käpphästarna i programmet ifrågasattes: “Språket är avgörande för en lyckad integration, men…” säger en ledamot från Sundsvall. D.v.s. språket spelar enligt henne i slutändan ingen roll för vilka vi ska ta emot och låta stanna. Från partiledningen kom då svaret att man inte ska tvingas lämna landet snabbare om man inte klarar språktesten. “Om man klarar språktestet inom den treårsperiod som annars är mellan tillfälligt och permanent uppehållstillstånd så får man alltså ett permanent uppehållstillstånd snabbare.” För mig låter det som att det föreslagna lilla steget framåt landade i två steg tillbaka.
DN har hårdbevakat stämman med mängder av kritiska inlägg där partistyrelsens opponenter fått massor med utrymme. Man har förstås plockat citaten medvetet och valt att inte återge ett enda argument till förmån för partistyrelsens förslag. Istället har man gjort vad man kunnat för att blåsa upp konflikten inom partiet. DN har inte heller låtit allmänheten ta del av sakfrågorna. T ex att ‘offentlig tolk’ idag innebär av skattebetalarna i sin helhet betald tolk till sin död, kanske ett halvsekel eller mer än så efter att man anlänt till Sverige. Groteskerier av det slaget har alltså KD stöttat fram till nu.
Ebba och partistyrelsen planerar troligen att med små försiktiga steg flytta resten av partiet, men med mediabevakningen som DN ger kan kontentan alltså i värsta fall bli en flytt åt motsatt håll. DN kommer göra allt för att nagla fast styrelsen vid sina ord om möjlighet till ‘snabbare’ uppehållstillstånd. Det lär innebära en stort uppslagen svekdebatt om det skulle ‘glömmas’. Och risken att lösmyntade partiföreträdare får skälvan och gör nya förhastade och onödiga reträtter. KD skulle kanske må bättre av att rensa ut dem som inte håller sig till den nya partilinjen? Ebbas ‘blinkning’ till Skolverket, att man lever kvar i DDR-tiden, tyder på att hon är väl medveten om problemets omfattning, men hur ska hon annars hinna få ett så vilsegånget parti med sig hela vägen som krävs?
Vänstern kan lukta sig till normbrytarna
Man måste inse att vänstern – och därmed media – är mästare på det här spelet – och att detta inte är en slump. Människor med kollektivistiska ideal är experter på att lukta sig till normbrytare. Deras ‘värdegrund’ är inte baserad på rättvisa utan på sammanhållning – kollektivet går före individen. Vad gruppen uttrycker – via sina företrädare – är alltid rätt och något man ska förhålla sig obrottsligt lojal till.
Lars Werner överlämnade ‘kommunistiska gratulationshälsningar’ till Erich Honechers socialistiska samhällsbygge tre dagar före murens fall och 30 år efter samma murs fall skriver Ungvänstern i sitt principprogram att ‘målet är ett kommunistiskt samhälle’.* Man har alltså inte påverkats en millimeter i sak, men man ljuger oblygt om detta när någon utomstående undrar. För saken, det politiska målet, är större än medlen, dvs lögnen, på samma sätt som taqiyya gärna tillgrips av muslimer som anser sig rättfärdigade med detta, när de ljuger för de otrogna. Något som borgerliga politiker aldrig lyckats göra; man är istället oftast mycket noga med att upprätthålla principen att man bör leva som man lär. Och ger därmed sina motståndare till vänster ett enormt och ofta ointagligt taktiskt försprång. Orättvist, kan man tycka. De borgerligas högre moral är dock troligen inte otaktiskt utan en anpassning efter realiteter; medias måttstock för borgliga politikers tillkortakommanden är generellt inte densamma som för socialdemokratiska diton.
Slutsatsen är att alla försök att anpassa sig efter vänsterns krav leder till underkastelse. Det spelar ingen roll om du gör mycket eller lite – de känner igen dig, och de kommer alltid att behandla dig med samma misstänksamhet. Reinfeldtåren i Sverige är kanske det bästa beviset. Närmast total anpassning, och idag är FR oerhört poppis till vänster – men bara i förhållande till alternativen. Han är faktiskt fortfarande inte en av dem. Och i en Stasitribunal är alla till höger oliktänkande. Så vad är poängen med att försöka ställa sig in? Det är bara att gå vänsterns ärenden; makt utan mening.
Stasiinformatören – en personlighetstyp som lever gott även i Sverige
Avgörande för vem som blev dissident eller Stasiagent i DDR var personlighetstypen, det är i stort sett de enda de båda grupperna är eniga om. DN:s reportage av Lina Lund avslöjar vad det handlar om. Stasikollaboratörernas personlighetstyp finns naturligtvis fortfarande och i alla samhällen. Frank Kuschel, själv fd Stasiinformatör, tror att det handlar om vissa människor som ‘trivs bäst i hierarkier’, medan andra är individualister. “Jag var van i tiden från militären att inordna mig, jag hade en okritisk blick”. Kuschel företräder idag det tyska vänterpartiet Die Linke; ränderna går m a o inte ur så lätt. Och som Doris Bauser, fd Stasifånge uttrycker det: “Ibland när jag träffar vissa människor idag, så tänker jag: du hade passat perfekt hos Stasi”.
Vad jag vill säga är att vi är naiva om vi tror att vänstern är omedveten om att den motarbetar sanning och rätt. Man anser sig förstås inte vara onda (det gör ingen), men placerar sammanhållningen med gruppen högst, och det ger vänstern enligt sig själv den moraliska rätten att bete sig som översittare och mobbare mot normbrytare – i DDR även som fängslare och avrättare av dissidenter. Dagens svenska vänster och postmoderna politiskt korrekta är av exakt samma virke. Demokrati, yttrandefrihet och sanning är för dem relativa begrepp att förhålla sig till när det passar. De förstår däremot utmärkt väl begrepp såsom makt och rädsla, eftersom de är experter på att använda dessa instrument. Det gör dem också närmast paranoida – livrädda för att själva hamna i underläge. Deras rädsla är frukten av vad de ser i sin egen spegelbild.
Om vi alltså utesluter de små stegen och anpassning, så återstår i princip bara två möjliga framgångsrika vägar att konfrontera dem på. Den ena kan vi kalla lögnens och den andra sanningens. Lögnens väg är att göra som sossarna: hävda en sak före ett val och sedan göra något helt annat. Klassiskt majoritetsförtryck alltså och ett i grunden odemokratiskt sätt att förskansa sig makten på – som borde vara lika omöjlig att på ett demokratiskt sätt behålla den på. Men det har fungerat utmärkt i decennier för SAP. Dels p g a medias okritiska bevakning, dels och främst eftersom sossarna har en ansenlig mängd väljare som röstar rött utan varje form av ifrågasättande. Det ligger i kollektivisternas natur, och bland de borgerliga är det endast gamla centerväljare som uppvisar motsvarande drag. Eftersom media dessutom fullkomligt skulle koka över av förtrytelse efter en sådan kovändning så skulle högern få problem att bli omvald igen, och även riskera våldsamma upplopp och aktivism, som troligen skulle tvinga dem att backa.
Sanningens väg: att bygga ett nytt Globen – rakt på, utan att tveka
Sanningens väg är alltså som att bygga ett nytt Globen: visa mod. Detta är att föredra av det enkla skälet att det troligen är den enda framkomliga – rakt på, utan att tveka. Det måste förstås påpekas att sanningen inte därmed är detsamma som att visa alla sina kort, främst handlar det om att undvika att låsa fast sig vid ståndpunkter som är ohållbara på sikt. Och detta gör man inte genom att hymla, utan genom att klargöra att man kommer göra vad situationen kräver. Det borgerligheten måste banka in är ett kärvt budskap, att man både ser verkligheten och förstår den, till skillnad från sina politiska motståndare. Att det handlar om att rädda Sverige.
Att ta bladet ur munnen när man byter åsikt betyder inte heller nödvändigtvis att ljuga. Det är tillåtligt att ändra sig om man gör det på ett ärligt och öppet sätt, vilket Ebba har visat avseende den nyfunna relationen med SD; media lyckades inte smeta ned henne ett endaste dugg. Den ‘skicklighet’ man då tillskrev henne, är ett sätt att få det att låta som taktik, men det är just själva undvikandet att låta taktiserande hänsyn ta överhanden som var poängen. ‘Skicklighet’ som består i att visa sig rakryggad bör istället kallas för personlig resning, men det är ett begrepp vänstern inte förstår; för dem är de politiska motståndarnas budskap alltid i första hand taktik och strategi. Det här framgår med beklämmande tydlighet när borgerliga partiledare intervjuas – det handlar till 90% om att plocka fram stridsfrågor dem emellan och om att få fram citat som sedan kan användas mot intervjuobjektet eller partiledarkollegerna.
Inse vänstermedias makt. Krossa den. Först efter det kan vi tala om en sann demokrati i Sverige.
Låter det som en naiv strategi? Att säga sanningen? Utan tvekan är den riskfylld. Det kan gå som med Söders Manhattan. Eller sluta med ingen pinne alls. Men med anpassningar och små steg kommer man ingen vart alls, det visar – med avskräckande tydlighet – både Fälldinregeringarna på 70-talet och Reinfeldts åtta år 2006-2014 . Man måste vara tydliga. Och vad man måste göra är att krossa vänstermedia. Man må formulera det hur man vill, men detta måste vara avsikten, och media måste – med rätta – själva se det just så, det är meningen, låt dem yla och förtvivla – och skapa en medieskugga avseende allt annat. De fegaste, sådana som Alex Schulman, kommer ta intryck redan före valet, om opinionssiffrorna pekar rätt – ja, man kan förvänta sig många alibiartiklar av dem som vill visa att de minsann inte är värst av de vänsterinfekterade; liknande tendenser såg vi även våren 2018, innan sossarna fick grepp på Annie Lööf. Vad som bör förannonseras är en downsizing, total nedmontering och ommöblering av Public Service; samtliga chefer sparkade, några få poster återutsatta i öppen konkurrens. Samtidigt med en kraftig neddragning av presstödet – här kommer inte SVT:s överblivna vänsterjournalister få plats, de får omskola sig istället. Journalisthögskolorna måste förstås också reformeras.
Jag lovar, ställda inför utsikten att bara 10-15% av journalisttjänsterna finns kvar att slåss om, så kommer många vända sin kappa. De som blir kvar lär också ha lättare att se objektivt på saker och ting. De övriga kommer rasa och förtvivla – över sin egen situation. Men få svenskar skulle ställa upp till kamp för denna åsiktskorrumperade yrkeskår såsom den ser ut idag, det skulle därför inte vara någon katastrof att tillkännage avsikterna med en reformering av media före valet. Det fina i kråksången är också att den närmast totala medieskugga – som uppstår när journaliserna är upptagna av att skriva om hotet mot deras egen existens – kan och bör utnyttjas för att genomföra förändringar även inom andra sektorer. Inte i strid med vad man gått till val för – men med överraskande beslutsamhet av ett valprogram som lovat göra vad som krävs. Precis som med media så måste man förstås hugga till ordentligt. Och eftersom alla effektiva slag mot postmodernism, gammal unken socialism eller islamism, kommer väcka ramaskrin hur eller hur, så finns det ingen ‘taktisk’ poäng med att lägga fram kompromisser. Man kommer få kämpa med samma högljudda opinion oavsett, och ska man förhandla så måste man istället ha skapat sig utrymme att ta ett steg tillbaka, genom att ankra lite längre bort än man har för avsikt att hamna när striden är över.
Den upplevda polariseringen mellan GAL och TAN är verklig: så långt som kulturmarxismen drivits i Sverige så är kompromissernas tid över. En ny regering som inte gör rent hus med Löfvens djupa stat och dess förväntningar kommer aldrig att lyckas med en ‘turnaround’. Och den måste påbörjas omgående, så att den hinner fullföljas och så att åtgärderna får så lång tid på sig som möjligt att verka. Detta kommer krävas politiskt mod som får 90-talets kris att framstå som en barnlek. Vänstersvängen upphävs inte genom att vrida ratten ett kvarts varv åt höger, utan ett helt. Och därefter krävs gasen i botten i 50 mil, utan att titta sig om.
Mod är nödvändigt, men inte nödvändigtvis tillräckligt. Tyvärr finns det ingen annan strategi som kommer bita den här gången. Makt har inget egenvärde. Bara genom att försätta vänstern i chock kommer ett maktövertagande värd namnet att kunna lyckas.
Magnus Stenlund Sunt Förnuft
*) Från Janne Josefsson lördagskrönika i DN 9/11. PS. Det är min svärmors helgprenumerationstidningar som hamnar på vår köksö har jag förstått nu. Hon är förlåten. DS
English Summary
As first hand witnesses from the Stasi reign in DDR can tell us: there is nothing unique with the persons who chose to become informers for the terror machine. On the contrary, these personality types are present in every society and in every period of history. In fact they are most likely very common and only coincidence determines if and how much damage these people can do to others. In DDR they imprisoned and executed dissidents, in today’s Sweden their wish is to ban freedom of speech for their opponents. Have no doubt that this is not their final goal. Make no mistake about their priorities. Truth is always secondary to political goals. Colletive values trumphs individual freedom. Regardless pain, suffering and poverty. And they are secretly terrified that this is what will happen to themselves if the wind changes. It is their own mirror reflection they see and what scares them the most. This paranoid perception of the world makes it impossible for political opponents to accomodate enough. There is no compromise. Either you are with them in full or not. Realizing this, the consequence must be that there is no tactical gain for the right trying to adapt or to try reaching consensus. The only focus should be on what reality demands and to convince the public of this. The left is lost in their own success, and it will take a shock to wake them up.
Leftists strategy ‘small steps to tyranny’ and ‘lying before election day’ will never work for the Swedish right. This is because 1. there is among conservative voters far fewer collectivists, who are loyally prepared to give their votes regardless of what the party leaders say and do – in the way a substantial part of the Social democrats always have done in the past. 2. Leftist media is carefully monitoring the opposition’s tendencies to go towards the right. Right wing party leaders are of course not unaware of this unwanted media attraction. Again and again they have surrendered much of their ground in order to avoid media frenzy. In fact, this is the reason why we have become the Absurdistan of Europe; too few have stood up to defend ideological core values.
The Christ Democrats (KD) congress proves how dangerous it is to show a too strong desire to reach consensus. Ebba Busch Thor, the party leader, is clearly aiming in the right direction, but when the party board is beating around the bush (sic!), not taking the necessary firm standpoint on the ideological issue, the goal becomes too vague and party representatives are pushed into backdowns. As an example a language test as a condition for receiving permanent residence permit is now to be interpreted as a vehicle aiming to speed up the process of getting such permits. In the future we can be sure that MSM will make an outrage, in case the party does not willingly recognize this lean and even revert interpretation.
A right wing government must instead be honest, use anchor policies and stand firm executing them. This is not being naive; on the contrary, this is only to recognize the decisive impact leftist media has. There is no way around them, thus, they need to be destroyed. Reduce public media spending 85-90% – and stop subsidy to the press. When recognizing the risk to be laid off, most left wing journalists will turn their coats and hope to be forgiven. Those who are pardoned will certainly change their views on what true objetivity is. The rest will be furious and panic, but few will give these pityfully corrupt eye-servants any support when they are no longer able to threat any one.
There is no time to lose – after the election 2022 we need to see actions asap to take down Swedish leftist media. A second advantage is that, during the war against PS and subsidized press, the new government will be able to push other controversial issues, since media will be preoccupied with their own fate. A third advantage is that there will be four years before next election, measures taken will have time to take effect. This is absolutely vital, not only for the right wing government’s chances to get reelected, but also for Sweden to get back on its feet.
I nyhetsflödet vill hela ketchupsflaskan plötsligt tömma sig på en gång. Alla vet nu att invandringen är ett problem. Här ska vi nämna den mest uppseendeväckande botgöraren: Alex Schulman. Den som följt hans raljanta mobbarkolumn i Expressen, kan knappast ha imponerats av hans ryggrad eller insiktsfulla, politiskt inkorrekta kommentarer. Hans famösa gästbesök i Skavlan och den förvirrade intervjun i Uppdrag Gransknings reportage i Filipstad, där Schulman försökte låtsas vara överlycklig över att hans morfar Sven Stolpes hem förvandlats till en moské är ett par riktiga lågvattenmärken i hans digra produktion av fega medlöparpamfletter. Schulman har alltid gjort sitt bästa för racka ner på alla som inte sjunger med i mångkulturkören.
Men så i lördags kommer han ut med rubriken Statsminister Åkesson. En bildspel presenterar ‘vinnaren Åkesson’ och den kontrasterande ‘förloraren Löfven’ på ett ganska övertydligt sätt. “Jag kan inte se att någon annan kandidat har vad som krävs – Åkesson bör ta över landet efter nästa val.” Krönikan fortsätter med lovord:
“Han är tydligare än alla andra. Hans åsikter speglar folkets bättre än de andra. Och framför allt: han var långt före alla andra. Visst, numera ska varenda partiledare prata migration, men allt som de nu säger har Åkesson redan sagt, han har sagt det tidigare, tydligare, bättre. Stefan Löfven sa häromdagen att vi ska minska invandringen till Sverige. Det var ju nästan generande. Som om det skulle ge poäng – det sa Jimmie Åkesson 1997. Allt som regeringen och borgerligheten nu säger om migration är bara re-artikulationer av saker som SD redan sagt. Vi har alltså ett original och så har vi ett antal kopior.”
Man får fortsätta ända till slutet innan man hittar en svag ironi, en liten försiktig gardering. Schulman ser Åkessons politiska gärning som en gambling, ett spel bara, för att få makt. Ett spel som lyckats nu. Det är inte så konstigt att Schulman resonerar så, det är hans egen personlighet som kommer fram; allt är en lek, det gäller bara att komma fram, synas, bli hörd, bli trodd – om det är sant eller lögn, verklighet eller påhitt spelar ingen roll för en sån som Schulman. Det intressanta med Schulman är hans väderkorn. Det är nu kappvändare som han insett att det är dags att haka på trenden. När ‘alla’ talar öppet om invandringsproblemen, så gäller det att inte vara sist ut genom dörren. Det var just det här Löfven och hans postmoderna regim varit så rädd för. Att den stenhårda kontrollen av vad folk får och inte får säga ska släppa. För då riskerar man en islossning som heter duga. Med Schulman så kan vi nu konstatera att detta är just vad som är på väg.
Lita på Schulman, det är nu det vänder
Schulmans iakttagelser är ju inte direkt skarpsinniga. Tvärtom. Dessa sanningar om SD har de flesta svenskar känt till i åratal. Det är att Schulman uttalar dem som gör dem till sprängstoff. För om han kan säga det, så kan många fler göra det också. Visserligen fortfarande med en liten avslutande knorr på slutet, för att inte helt släppa kontakt med försörjningslinjen bakåt. Man måste ju fortfarande visa att man egentligen ‘står över’ den här debatten. Att man är lite bättre och av ädlare virke, både än de som tillsammans med Åkesson ‘satsat på invandringsfrågan’ i alla år och de som just upptäckt den. Men och framförallt. Miltals före idioterna som inte sett det här komma. Insiktsfullheten, den som ger Schulman, i hans egen mening, rätt att föraktfullt betrakta oss alla som nollor och förlorare, är ju att det han är ensam om är timingen. Det är nu, och endast nu som det är rätt att komma till insikt.
Det är så kappvändare kommer hävda sin egen rättfärdighet under de år som nu kommer följa, men ju längre efter Schulman de är desto mer ihåligt kommer det förstås låta – så det gäller att skynda på. De kommer göra allt för att få det att verka som att de själva har haft rätt hela tiden. Och att det var först när de själva gjorde sin omsvängning, som den var rätt och riktig att göra den. För dem kommer Åkessons supportar att fortsätta vara lönnrasister, ända skillnaden är att man inte längre kommer säga detta så särskilt ofta eller särskilt högt längre. Man kommer istället häckla naivisterna som inte har fattat att det svängt. De där som är så hårt hjärntvättade att de fortsätter att insistera på att mångkultur är vår enda sanna väg till lycka och salighet.
Är du massinvandringsförälskad? Då är det hög tid att dra slutsatser. Schulman skojar inte. Snart är det din tur att häcklas.
Visst är Schulman ett kräk. Men han är ett kräk med fingertoppskänsla. Ni som fortfarande tror på massinvandringens välsignelser: det är hög tid att börja tvivla nu. Ni har i princip tre val: 1. att i mina ögon framstå som ynkedomar precis som Schulman. 2. att köra på och framstå som så korkade som ni förmodligen också är. Schulman och de andra mobbarna kommer verkligen älska att förlöjliga er! Eller 3. att göra total avbön och erkänna hur ofantligt lurade ni var och be alla om ursäkt för vad ni varit med att bidra till. Är ni riktigt snabba så finns det dem som kommer tycka synd om er. Och är er omsvängning ärlig och fullständig, så kommer ni t o m kunna slå mynt av den, för alla älskar ju folk som gör en bra pudel. Jag hör visserligen inte till dem som håller med om att ni skulle vara bättre än oss som såg och varnade och led under Schulmans regn av glåpord – men jag är en pragmatiker. Om ni gör det snabbt så köper jag t o m om ni väljer Schulmans väg. För det viktigaste just nu, för Sverige, är inte hur omsvängningen sker, utan att den sker och att den sker snabbt. Ja, jag ska göra det ännu lättare för er – de flesta kommer säkert inte se igenom skenheligheten om ni sköter det snyggt, för ni kommer vara i gott sällskap. Om det är viktigt för er att sitta kvar på den höga hästen och fortsätta se ned på sanningssägarna, så gäller det bara att förtränga allt ni tidigare sagt och gjort. De flesta kommer aldrig att nämna saken. De kommer nämligen vara lika upptagna med att förtränga vad de själva sagt. Se bara till att inte, som Schulman, ha strött era f d visdomsord över internet. Då är de betydligt lättare att komma ihåg…
Den tysta majoriteten, som sett och hört men inte talat. Det är dags för det nu.
För er övriga, ni som faktiskt har haft öron och ögon öppna, men som haft munnen stängd, pga sådana som Schulman – ni har det trots allt lite lättare. Tiden då ni riskerat att förlora vänner och bekanta med ett förfluget ord är över. Risken att förlora ett jobb också, åtminstone inom det privata näringslivet. Under en tid kommer det fortfarande vara svårt att få ett nytt visserligen, HR-avdelningarna är fulla med politiskt korrekta. Men jag lovar, de är goda kappvändare och kommer ganska snart ha fattat vinken. Och inom den offentliga sektorn kommer det här ta lite längre tid. Men inte så mycket, för kommunerna kommer snart att tvingas börja sparka folk. Och när det är den enes bröd och den andres död som gäller så brukar man hitta de argument som behövs för att byta åsikt.
Så tänk efter. Säkert har du mellan skål och vägg ändå yttrat dina farhågor? Någon vet nog var du står. Påminn dem. Gör klart för alla var du egentligen har tyckt länge nu. Det är nämligen dags att komma ut ur garderoben. Mobbare som Schulman har dominerat det ‘offentliga samtalet’ länge nog och de rådande dogmerna har lagt en blöt filt över alla åtgärder som varit nödvändiga att vidta. Så fort du och dina gelikar öppnar munnen, precis som folket i Rumänien gjorde under Ceausescu’s sista tal, så är det här repressiva åsiktsklimatet ett minne blott. Och det är inte en dag för tidigt. Om det var hög tid att göra något 2015, så är det rätt mycket mer akut nu, om man så säger.
Självklart är det många som kommer tycka att det klokaste som vanligt är att hålla tyst. Har man en näringslivsposition så är man tvungen att agera professionellt. Inte ta risker och sticka ut. Men överväg då detta. Det kommer inom kort att bli en belastning att inte ha sagt någonting. Att inte ha varit med om att ‘visa vägen’. Så vilken risk är störst? För er som fortfarande helst passar: följ noga med vad som händer. Jag kommer följa upp den här artikeln med två till där jag vill sätta fingret på den viktiga vändpunkt som vi just nu ser. Vi är en nation med plats för maximalt en åsikt åt gången. För en opportunist så gäller det att vara med när det rör på sig. Inte bara Alex Schulman. Hela den stora tysta majoriteten kommer snart bli varse vad det är som går an. Inte längre bara att diskutera på middagsbjudningen. Utan ute i det stora offentliga finrummet.
Magnus Stenlund Sunt Förnuft
English Summary
Swedish columnist Alex Schulman, one of the most infamous critics of ‘racists’ and ‘far right’ mass immigration sceptics, has suddenly changed position, calling Jimmie Åkesson, party leader of the so called right wing populistic Sverigedemokraterna, SD, ‘the most consequent and trustworthy among Swedish politicians’. Schulman is a despicable creep, a bully who obviously enjoys picking on the weak and defenseless. But one has to admit he is also very sensitive and accurate when it comes to pic a winner and to spot the right moment to switch sides. Thus, those of you who use the same strategy: don’t waste any time, soon you will be last – and for a turncoat that would be disastrous. And for those who heard and seen, but have so far chosen to keep silence: this is the time to come out of the closet. Because it is urgent also for Sweden.
DN/Ipso ger SD 23, S 24. Flera andra mätningar visar att SD ligger ännu närmare att nu vara Sveriges största parti och Ipso ger dessutom både L och Mp fortsatt liv i riksdagen med nuvarande väljarstöd. Ipso är ju DN:s och ger generellt vänstern bättre stöd än andra opinionsinstitut. Man bekräftar trenderna, som inte kan undgå någon, men att SD stiger och S går ner är alltså redan konstaterat, så vad mer än bekräftelse ger denna undersökning?
Jo, det intressanta är att avståndet mella SD och M är rekordstort: sju procentenheter, till SD:s favör. UK tappar alltså nästan lika mycket (-3) som SD vinner (+4). Detta efter att bl a ha uttalat starka synpunkter på Public Service, som liknar SD:s – vilket han fått massor med kritik för i MSM.
Så risken finns förstås att UK vänder igen, efter att ha tolkat siffrorna som ett misstroende mot den nya tydligheten. Det vore ett grovt misstag, att lägga till raden av flera liknande tidigare vacklanden. Problemet för M är just vacklandet, som innebär att man saknar den trovärdighet som SD har i de här frågorna. Om den viktigaste politiska frågan för mig är att jag ogillar SVT:s vänsterorientering, vilket parti röstar jag på då? Samma svar som om jag ogillar massinvandring, usel immigration och hög kriminalitet: SD, inte M. Det är först om man väger in andra faktorer som M kan bli aktuella. Vill man ha en garant för att skatterna ska hållas låga och en näringspolitik där krånglet är minimalt, ett samhälle där individens frihet maximeras och där statens finanser samtidigt inte underbalanseras, då är M fortfarande med i racet.
Ett stabilt nationalistiskt parti med liberala förtecken
Så här ligger det till: det finns ett underskott på liberala politiker som sätter ned foten mot massinvandringen. Om UK vill vara ledare för ett sådant parti så handlar det inte om att hymla mer om det senare. Hans krystande på detta område skrämmer bort de potentiella väljarna, just pga M:s vid det här laget väldigt usla trovärdighet på området. För att återvinna denna så snabbt som möjligt så måste man tvärtom vara minst lika principfast som SD. Detsamma gäller ifråga om kriminaliteten. Ja, moderaterna bör gå längre än SD gör, där det finns möjlighet – i båda frågorna, för att rucka på väljarsympatierna till sin favör. Och det är möjligt, om man vågar börja tala om repatriering på allvar. Av dem som inte vill integrera sig; dvs inte lär sig svenska, inte kan eller vill utbilda sig så att de har en rimlig chans att få jobb. Som inte vill anpassa sin tro på islam, så att den överenstämmer med ett demokratiskt styrelseskick och mänskliga rättigheter. Och framförallt i form av utvisning (på livstid) för dem som missköter sig och begår grova brott. Även SD har varit otydliga här. Så gör det otänkbara Ulf Kristersson: laga moderaternas trovärdighet, genom att gå längre än SD gör. Innan SD gör det själva.
Nationalismen växer sig allt starkare i vårt land nu, och det är ju ingenting att förvånas över, eftersom detta måste vara prioritet ett, när vår nationalstat hotas. På samma sätt som den s k nattväktarstatens viktigaste uppgifter är det inre och det yttre försvaret, så är en nationalistisk politik överordnad i ett läge då svensk kultur, svenska värderingar och svensk välfärd skakas i grundvalarna, men bara för att de grundläggande uppgifterna hrvidlag har misskötts. Det här riset har socialister, vänsterliberaler och globalister bundit åt egen rygg. När hoten eliminieras kommer de klassiska frågorna bli relevanta igen, inte minst skattetryck och tillväxtskapande näringspolitik som inte ser ekonomin som ett nollsummespel.
För ett parti som både på kort och lång sikt vill stå i väljarnas gunst måste man ha förstått det här. Liberalismen har bara under de sista decennierna – och helt utan goda skäl – separerats från nationalismen, det finns ytterst goda skäl att sammanföra dem igen, inte minst den ohörda opinion som finns bland väljarna. Och detta är inte SD:s nisch. Även om de flyttat sig åt detta hållet, så har man knappast alla sina väljare med sig i att lämna populismen bakom sig helt och hållet.
Det är i den liberala grundsynen som M kan visa sina väljare varför de ska fortsätta att rösta på M. Somliga av SD:s väljare kommer man då kunna vinna tillbaka, men framförallt kommer man kunna stoppa väljarflödet åt andra hållet. SD:s stöd för mer kommunal utjämningsskatt och avvisandet av avskaffandet av värnskatten visar att det fortfarande finns populistiska vänstertendenser i partiet som många liberalkonservativa väljare inte vill ha, inte minst bland storstadsväljare. Mitt råd till M och UK är alltså att etablera er här, i detta stora väljarvakuum. Det är det enda sättet att hävda liberalismen i den starkt framväxande nationalistiska rörelsen, och på sikt därmed även i Sveriges nästa regering.
Wow, svenska folket! Nu är bara exakt en av två väljare för den mest inkompetenta och korrupta regim vi haft i modern tid. Hur mycket fler brott behöver ni för att sparka den?
Visst det är ett fall framåt. SD närmar sig S i opinionen. Bara 1,5% skiljer. Det bästa med detta är nog att det är en bekräftelse på att folket inte är helt immunt mot den verklighet som tränger sig på nu. Och i takt med att mörkret sprider sig över Sverige finns det ju bara en väg väljaropinionen i så fall kan gå. Det visste vi väl iofs, men det är ändå skönt med en bekräftelse – äntligen.
Som det ser ut nu finns det en riksdagsmajoritet för regeringsskifte. Men. Det ändras om L får 0,5% stödröster. All optimism om svenskarnas tillnyktring måste därför tyvärr dämpas något. Bara 47,4% vill rösta på rätt block och bara 22,4% har fattat hur otillräcklig även M:s och KD:s politik är för att rensa i all röra som man ställt till med. Inte ens SD talar högt om repatriering. Och precis alla tycks ha gått på klimatbluffen. Är det för övrigt någon som har ett program för att stävja domstolsaktivismen? Kommer SD kunna få med sig KD och M på att göra rent hus i PS? Om alla fattat det här så skulle AfS och MED vara de två största partierna. Nu är de osynliga i opinionen.
Och framförallt: exakt 50% av väljarna favoriserar fortfarande något av den mest vänsterextremistiska, korrumperade, infantila och rent av suicidala regering som något västeuropeiskt land haft i modern tid. Det är ett gravt underbetyg åt svenska folket att det ska behöva gå så här långt, utan att fler fått upp ögonen. Hur kan fortfarande varannan väljare tycka att detta är bra?? Det är ett sant mysterium.
Jag är ledsen om jag härmed ser glaset halvtomt istället för halvfullt, men det är ju uppenbart att det måste hända ännu mer vidriga saker för att bilda en säker majoritet mot vansinnet, och det enda vi kan hoppas på är just att detta onda faktiskt kommer att hända. Inte så mycket att fira direkt egentligen.
Men visst måste man ändå försöka se ljusglimtarna. Det får bli lite extra fredagsmys med äppelpaj och äkta vaniljsås imorgon.
DN gottar sig när ‘högerpopulister’ blockeras från att sprida sina åsikter på fb och twitter. * Alltfler amerikanska alt-right tvingas nu bort från sina plattformar på fb och twitter. Det kallas så klart och opersonligt ‘deplatforming’ istället för att fb och twitter begår brott mot yttrandefrihet. Den osympatiske Yannopoulus är en av dem som drabbats, och han är inte utvald att porträtteras av DN av en slump. Han klagar över att han nu inte kan tjäna pengar. Givetvis tycker DN-läsaren redan med detta illa om honom. * DN-artikeln låter förstås också läsaren själv göra bedömningen av vad som är ‘hat’ (som ska censureras), baserat på vad de ‘högeropportunister’ som nämns har ägnat sig åt. Man har valt en person som sannerligen visat sig vara icke rumsren och som verkligen gjort fula utfall, samt propagerat för sex med barn. Det senare är en osmaklig åsikt, men en man ändå ska få ha (till skillnad från att agera efter den) – det är en del av yttrandefriheten, men givetvis är vi många som blir illa berörda och många tycker därmed att hans åsikter inte borde få spridas alls, vilket är vad DN vill att så många som möjligt ska hålla med om. DN vill få oss att inse att det är detta som är ‘hat’, sådant vi alla (eller nästan alla) är eniga om att vi inte vill se eller höra. Inte heller hans obevisade påståenden om en åklagares påstådda övergrepp mot kvinnor gillar vi förstås. Sanningen är dock att de senare handlar om olagligt förtal, som kan anmälas till åklagare, det behövs ingen ‘deplatforming’ för det. * I det nära nog totala åsiktsmonopol som vänsterliberaler äger inom press och media så definieras hat så att man inte får tycka illa om massinvandring, radikal feminism, antinationalism, historierevisionism, kulturmarxism, islam och islamism. Eller begränsningar mot ‘hatpropaganda’. Eller mot dem som står för ovan. När t ex Annie Lööf nu ser till att öppna upp anhöriginvandringen samtidigt som över 100 kommuner redan har betalningsproblem pga för många nya kommuninnevånare som inte betalar skatt och som man inte får statsstöd längre för att kunna betala ut bidragen till, då kritiseras detta – och Lööf. Hat förekommer. Och ska få göra det. Lööf har makt, hon är ansvarig för de enorma problem som nu drabbar Sverige, tar pengar från långt mer ömmande fall. Så länge det inte är förtal, så är det yttrandefrihet att få tala om vad man tycker om det. * Med åsikter som dessa har jag kallats rasist på Ifrågasätt. Blotta ordet är förtal, men moderatorerna har låtit det passera. Det visar att när plattformarna själva ska in och göra bedömningar av vad ‘hat’ är, så blir det skevt. Och det skevar bara åt ett håll – vänstern drabbas aldrig. Och med yttrandefriheten, inklusive rätten att hata, så dör demokratin. Magnus StenlundSunt Förnuft https://www.dn.se/nyheter/varlden/amerikansk-alternativhoger-far-allt-svarare-att-sprida-sina-budskap/