Dagens Nyheter Söndag. Den politiskt så korrekta blaskan är fullkomligt proppfull med artiklar, notiser och reportage om våld och kriminalitet. Danskarnas beslut att stänga gränsen. Bomber hittade i tullen. Man som skjuter vilt i en lägenhet i Sundberg. ‘Bilrån’ som i själva verket handlar om intrång i privatbostaden och under mordhot avtvingande av bilnycklar. Sådana har det skett flera stycken av bara under senaste veckan – i ‘Nordvästra Stockholm’, en term som brukar fungera som täcknamn för Järvafältet, men här är det tvärtom; Viksjö i Järfälla är inget ghetto och inte Bromma heller. Men det är hit de kriminella nu utsträckt sina jaktmarker.
Rapporteringen i sig självt är dock ett sundhetstecken, inte för Sverige, men för Dagens Nyheter. Ett uppvaknande är på gång. Särskilt lovande är ett reportage av Lina Lund, som jämför Sverige och Tyskland, och då särskilt Malmö vs. Berlin. Den tyska huvudstaden har en befolkning som är ungefär tio gånger Malmös. Här sköts tre (3) människor ihjäl förra året. Och antalet sprängdåd i Tyskland är så få att det saknas officiell statistik. I Malmö sköts tolv (12) människor under samma tid, dvs ca 40 gånger fler per invånare. Och antalet registrerade sprängdåd var 45. En siffra som med råge kommer passeras i år.
DN full med rapportering om brottsligheten.
Det verkar som om brottsligheten är hemmagjord.
Men vem som orsakar den vet man inte. Inte på DN..
Drogerna Löfven? Seriöst?
Som Lund konstaterar är det nu drogerna som sedan en tid är Statspajas Löfvens favortiförklaring till våldet i Sverige. Konsumtionen i välbärgade villaområden som Djursholm göder den lönsamma men olagliga droghandeln och skapar dödlig konkurrens. Se där, en fin teori, tyckte – oväntat! – den svenska polisen, som lydigt rapar upp samma budskap på sina presskonferenser: “Vi tror att droghandeln är en stor anledning till att vi ser skjutningar i Malmö, framför allt cannabis”, sade polismästare Stefan Sintéus i samband med mordet i veckan på en 15-årig pojke. Men, som Lund konstaterar; Berlin är översvämmat av droger. Knarkförsäljningen är så besvärande och sker så öppet att parkförvaltningen gjort försök med att måla rosafärgade rutor där langarna skulle hålla sig. Det gick inget vidare. Ändå skjuts det inte här. Inga bomber sprängs.
Malmö ligger nära kontinenten. Och barnfattigdomen är stor.
Kvällsposten 13/1 2017. Ygeman yrar om farorna på kontinenten.
För bara något år sedan var sossarnas favoritförklaring till dåden i Malmö att staden låg ‘så nära kontinenten’. Lund har förtjänstfullt plockat fram citat från såväl Malmös polisområdeschef Erik Jansåker (till Sveriges radio) som kriminologen Sven Granath vid Brottsförebyggande rådet (till TT). Så sent som för två år sedan ansåg den stora clownens sidekick, Anders Ygeman, att ‘närheten’ var värt att nämna igen. Han såg också den sociala klyftan som en förklaring och ansåg minsann att utvecklingen hade börjat vända! Barnfattigdomen är fortfarande ett huvudspår i de svenska experternas förklaringsmodeller. Men klyftorna är stora också i Berlin, ja barnfattigdomen är ännu större: här lever en tredjedel av alla barn i familjer som är beroende av socialbidrag. Tyskland är kontinenten, med landgräns mot nio andra länder. Och nu i veckan stängde alltså Danmark gränsen till oss, inte tvärtom. Det är närheten till Sverige som är faran.
För tyskarna är vi Bullerbyn. Men varför skjuter vi då ihjäl varandra?
‘Svensk som svensk’ – ur tyskarnas synvinkel har bullerbyinvånarna plötsligt börjat skjuta varandra utan anledning. Lund vet inte vad hon ska svara. Det hade nog många av oss andra kunnat.
Sverige är inte längre ett föregångsland eller förebild ens i Tyskland, landet där ledande befattningshavare (läs: Merkel) fortfarande ändå gör vad man kan för att ta efter vår politik. Och när de frågar om vad händer, så är kanske en DN-journalist inte rätt kvinna att svara. “Jag vet inte vad jag ska svara”, säger Lund, som avslutar sin artikel med att ifrågasätta även SD:s förklaringsmodell:
“Och Sverigedemokraterna, som i opinionsmätningarna tävlar med Socialdemokraterna om att vara största parti, skyller våldet på ”den ansvarslösa invandringen”. Men även Tyskland har tagit emot många asylsökande de senaste åren, och tyska storstäder har sedan tidigare problem med så kallade parallellsamhällen.”
Tipping point. Tyskland har inte nått den ännu. Men det har vi.
Längre än så kommer inte DN i sin verklighetsbeskrivning just nu. Men det finns ju en skillnad mellan länderna som Lund inte vågar tala om (det finns ju fortfarande gränser för vad som får sägas på DN). Sverige har länge tagit emot flest asylsökande i hela EU. Tyskland ligger högt, men Sverige är i särklass. Och Sverige har idag en mycket större andel befolkning med rötter i utlandet – totalt över 30%. Enligt FN-statistik hade Tyskland år 2013 11,9% ‘invandrare’ och Sverige hade 15,9% vid samma tidpunkt. Båda länderna alltså en rejäl bit ovanför de ca 11% som amerikanske presidenten Theodore Roosevelt i början av 1900-talet bestämde var gränsen för hur mycket invandring USA tålde. En viktig skillnad gentemot Tyskland, förutom att Sverige låg sannolikt tre mycket väsentliga procentenheter högre, var att våra invandrare till övervägande del kommit under de senaste två decennierna, medan Tyskland ackumulerat invandrare i form av ‘Gastarbeiter’, under hela efterkrigstiden. Vi har varken hunnit eller velat integrera dessa nytillkomna.
Eurostat. Sverige har under hela 2000-talet ackumulerat fler flyktinginvandrare än något annat EU-land. Även Tyskland.
Diagrammet ovan visar heller inte hela sanningen. Den är värre. En annan skillnad är nämligen att vi fortsatt att ta emot stora mängder som inte formellt räknats som flyktingar; anhöriga och (lågkvalificerad) arbetskraft från samma områden. Den stora nedgången efter 2016 är alltså en chimär; förra året tog vi emot 123.000 invandrare och vi ligger över 100.000 nytillkomna även i år – vilket också är vad Migrationsverket räknar med att vi ska fortsätta göra framöver. Andelen muslimer i Tyskland förväntas vara knappt 20% av befolkningen år 2050. Samma år skulle Sverige nå över 30%, enligt samma prognos. Och i Malmö är andelen män 15-45 år med utländsk bakgrund 55%. Stockholm och Göteborg ligger 11%-enheter efter. Om femton år är Stockholm där Malmö är nu och var Malmö är vill vi inte ens veta. Om vi inte vill sätta denna utveckling i samband med det ökade antalet sprängningar och skjutningar, bilbränningar och skolbränningar, överfallsvåldtäkter, grova hemfridsbrott och barnrån där förövarna skär öronen av sina offer, ja då lär vi få fortsätta leta efter förklaringar i all evighet.
Lina kommer få fortsätta fråga runt om hon inte köper Åkessons förklaring.
En allt större andel av dem som lever i vårt land saknar förankring i den kultur vi har haft här. De kommer från en kultur där våld utgjort en naturlig ingrediens och där förtroendet för såväl samhälleliga institutioner som okända människor är nära noll – av goda skäl. De har nu blivit så många, så snabbt, att de förändrat också våra institutioner, vår syn på vår nästa. Det säger sig självt att en liten förändring inte ger effekter som omedelbart resulterar i skjutningar och sprängningar. Samtidigt så är det lika givet att man vid en viss punkt (tipping point) riskerar att samhället förändras i grunden. De fundament rättssamhället vilar på skakas sönder, och den förändrade demografin blir för var och en tydlig varje gång man går ut på stan.
Med den demografi vi nu har är det uppenbart att Sverige har nått en tipping point. Svenskarna har inte kontroll. Det är från Sverige faran kommer.
Magnus Stenlund Sunt Förnuft
English Summary
Swedish MSM, like Dagens Nyheter (DN) Sunday, is inundated with news about horrible crimes. This is healthy – nt for Sweden – but for DN. In Germany, the second mot political correct country in Europe, one closely monitors what is happening in our small Astrid Lindgren fairytale ‘Bullerbyn’-country but cannot find any answers.
Lina Lund, DN:s correspondent in Berlin, is at least doing a good job checking off the explanations that won’t do. Löfven, our Prime Clown, is still trying to blaim well situated youth and their consumtion of drugs, but Germany is much worse in this respect. The same goes for socioeconomic factors, as child poverty – much more frequent in Berlin than in Malmö. Even more absurd is it when leading social democrats as Anders Ygeman, as well as high ranking police spokesmen and criminologists blame Malmö’s proximity to the continent. Germany is the continent. Even so the number of deadly shootings in Berlin was 40 times less than in Malmö last year, and bombings are so scarse that there is no official statistics.
Why then? Lund rethorically asks, and add that Germany also had its share of refugee immigrants. This is clearly still where the limit goes in a leftist liberal paper. The obvious difference is that Sweden has accumulated much more of the same in a much shorter timeframe. We still do, since those that formally counts as refugees only accounts for a smaller part of the total; the decrease in the curve after 2016 is thus a chimaera – the Migritaionverket forecast is that we will continue to import about the same amount, above 100.000 people, each year in the years to come. One percent unit of our total population, every year that is. And there is a tipping point. That has been reached in Malmö, and we can sense it also in the rest of the country. The forecast looks far less than good, since so many still refuse to see the reality as it is. In 15 years Stockholm and Gothenburg will have reached Malmö’s level of men with foreign background, 55% in the age group 15-45, the most crime active age. Where Malmö is by then nobody wants to know.
I ett djuplodande reportage om murens fall för trettio år sedan, av Lina Lund, DN:s Tysklandskorre, så får en stasifånge och en stasiinformatör förklara, 30 år efteråt, vad de tror är anledningen till att människor väljer att bli det ena eller det andra. Båda säger sig övertygade om att det ligger i personligheten. Medan fångarna var individualister, så var deras väktare trygga i hierarkin, okritiska till de order de fick och som de oftast lade sig vinn om att följa både energiskt och entusiastiskt. Oliktänkande fängslades, torterades och avrättades för sina åsikters skull, ibland kanske bara på blotta misstanken – den östtyska rättsstaten var inte så noga med sådant. Informatörerna ansåg sig förstås inte själva vara onda, men de utförde handlingar som vi alla skulle definiera som onda och de gjorde det fullt medvetet. För oss individualister så kan det här vara svårt att ta till sig.
Vi vill tro gott. Vi är uppfostrade så. Redan där har vi förlorat.
Och det är här kärnan i problemet ligger; när vi bemöter och bekämpar vänsterns åsikter gör vi det som om de som hävdar dessa var skapade precis som oss. Vår referensram kräver det av oss. Vår känsla för fair play. Och vår vanligen någorlunda välvilliga perception av hur världen och mänskligheten ser ut – vi vill inte vända upp och ned på den, för det skulle riskera att göra oss till olyckliga misantroper. Allt det här är förstås även det en del av hur vi har blivit indoktrinerade att fungera. Det är fint att vara filantrop, som Jesus, jultomten – och Marx och alla hans i Robin Hoodanda glatt välfärdsfördelande efterföljare. Att tänka ont om andra är ju däremot att misstänkliggöra sig själv – ‘takes one to know one’.
Därför vill vi så gärna inbilla oss att det bara är en fråga om villfarelse när vänsteristerna löper amok. Att de kan ‘botas’ och omvändas. Vilket hade varit en rimlig utgångspunkt, om det handlat om något annat än djupa mindervärdeskomplex rotade i barndomen, ärvda eller tidigt tillägnade mobbarpersonligheter eller, ibland, ren sadism. Jag har sett det otaliga gånger i kommentarsfälten. Hur en värdekonservativ staplar pedagogiska argument, som sedan ignoreras av hans vänsteropponent; för att besvaras med en glidning, upprepande av det tre- eller fyrfaldigt överbevisade och sedan ännu ett osant eller illa underbyggt påstående. Varpå den värdekonservative, under påtaglig irritation, upprepar sina argument, något omformulerade, samt besvarar det tillkommande med tre nya. Vänsteropponentens svar är kanske en femtedel så långt och tar säkert bara en tiondel av tiden att hafsa ihop. På detta sätt kan ett troll m a o tvinga högerdebattörerna att lägga ned åtskillig energi till absolut ingen nytta. Trollet gnuggar händerna i förtjusning, särskilt när hen lyckas få sin motståndare att tappa humöret och säga något dumt; då går det att blockera denne från gruppen. Att vänstertrollet övertygas eller omvänds händer inte. Det kommer inte gå på tusen år – inte med ord och sakskäl. Deras övertygelse baseras inte på rätt och sanning, utan på kollektivets överlägsenhet som gödkrok för dem själva, för att skapa sig en karriär och metod för att överleva.
Amerikanska journalister mot yttrandefrihet
I USA, där den nya stasivänstervågen startade, har det gått minst lika långt som här. Det som började på universiteten har nu tagit över media på samma sätt. Amerikanska journalister och redaktörer i stora tidningar stöder allt oftare yttrandefrihetsinskränkningar öppet. I en heltäckande översikt beskriver John Tierney, City Journal, hur en systematisk slagsida har skapats i den förment objektiva rapporteringen, med syfte och effekt att endast politiskt korrekta vänsteråsikter ska nå fram till allmänheten. Och man har lyckats riktigt bra. Som ett av många exempel: av de större tidningarna var Wall Street Journal ensamt om att beskriva hur journalisten Andy Ngo blev grovt misshandlad av Antifa-supportrar i samband med att han gjorde en nyhetsbevakning i Portland av en liten demonstration för mansrättigheter. Ngo hade tidigare ådragit sig Antifas vrede genom att göra reportage om deras våldsaktiviteter utan att göra de vanliga ursäktande beskrivningarna avseende deras förment goda syften. Överfallet i Portland innefattade bl a sparkar och slag mot huvud och knivskärning i ansikte och öron. Ngo drabbades av en svår hjärnskakning och hade lika gärna kunnat vara död. Det var en ren hämndaktion och journalistkåren brukar vara mycket enad i att fördöma sådana övergrepp mot sina egna.
Andy Ngo.
Den postmoderna amerikanska pressen ignorerade istället händelsen helt, eller valde att skylla den på ‘extremhögern’, som med ‘sin’ demonstration varit ute efter våldsamheter. ‘Ngo fick vad han förtjänade’. Relationen, två dussin demonstranter som överfölls av 400 vänsteraktivister, beskrevs inte. En helt grundlös anklagelse i en tidning, där Ngo påstods ha deltagit i liknande våldsaktiviteter riktade mot Antifa, spreds sedan okritiskt – systematiskt avsiktligt så klart – i andra medier. Jämför gärna taktiken med hur svensk media var snabba med att sprida ETC:s ‘expertdom’ avseende Swebbtv, som ‘en del av vitmaktrörelsen’, efter intervjun med Leif Östling. ‘The Committee to Protect Journalists’ som regelbundet rapporterar övergrepp mot journalister nämnde inte misshandeln alls. En förment heltäckande artikel avseende årets incidenter handlade istället om en rad journalister som kände sig hotade av extremhögern, utan att någon av dem faktiskt utsatts för direkt våld.
Postmodern stasivänster väjer inte för våld – det gäller även the Guardians och Huffposts reportrar.
Våldsmetoderna – om de kommer från vänster – anses i själva verket fullt legitima enligt en stor del av journalistkårens medlemmar. En expert på nätextremism, Eoin Lennihan, sammanställde ett antal journalisters regelbundna närvaro på Antifas sajter, med deras skriverier, och konstaterade att det helt saknades negativa vinklingar i dessa. Det handlar om tongivande reportrar från The Guardian, The New Republic och HuffPost. Artikeln ledde till att Lennihan genast sorterades in bland högerextremisterna enligt Colombia Journalism Review, där man skrev en fullständigt osaklig artikel om saken, utan att beröra Lennihans slutsatser med ett ord.
Total brist på konsekvens: högern sparkas för bekantskaper, vänstern sitter kvar trots grova rasistiska uttalanden
Konservativa journalister ska sparkas, bloggare med högeråsikter blockas och bli ‘deplatformed’ på Twitter och Facebook och ‘avmonetariseras’ på Youtube. Detta är vad de unga progressiva journalisterna arbetar för. Och de är hyperaktiva, som mördargetingar behöver de bara en utandning koldioxid från höger för att genast gå till anfall. Det tog sju timmar innan Times hade sparkat Quinn Norton, en libertarian, för att hon umgåtts med en nynazist (men bevisligen alltid hade tagit avstånd från dennes politiska åsikter). Sarah Jeong, anställd på samma tidning, vid samma tid och inom samma område, men ‘proggressiv’, hade twittrat flera uppenbart rasistiska åsikter om vita: “#CancelWhitePeople”; i en annan förutspådde hon att vita skulle utrotas och att “This was my plan all along.” Jeong sparkades däremot inte. Här kan vi jämföra med Sverigechefen på XXL som fick avgå direkt efter att ha haft privata åsikter på nätet om klimat-Greta, medan Johanna Frändén på Aftonbladet, som i sina twitter längtar efter att klimatrörelsen ska bli militant ‘på riktigt’: “Och som jag längtar.” Frändén har inte ifrågasatts öht och sitter kvar på AB.
Samröre med offren som drabbats samlar också pöbelhopen. En man som friats från våldtäktsanklagelse men förlorat sin karriär fick ett uppslag i The New York Review of Books. Varpå även redaktören Ian Buruma sparkades, inför hot om indragna annonser – men framförallt ställd inför ett uppror ibland den unga personalen. Tierney visar tydligt hur det finns ett obevekligt mönster; man nöjer sig inte med pudlar, först när blod spillts är pöbeln tillfredsställd – och den glömmer inte; de fällda offren är oförlåtligen dömda att söka sig en inkomst i någon annan bransch, som dessutom måste ligga helt i medieskugga, för annars riskerar arbetsgivaren snart bojkott. En av de tydligaste effekterna av det här är också ett mycket skevt könsmönster. Det är unga kränkta kvinnor som dominerar på redaktionerna. ’25-åringar vars C-uppsats är i genderproblematik’, som en anonym veteran på Washington Post uttryckte det.
Unga kvinnor förlästa på genusretorik har tagit över redaktionerna även i Sverige.
Unga kvinnor varav en höggravid att skylta särskilt med. Samt en man i bakgrunden.
Vi ser även här exempel på samma trend i Sverige: när DN stolt tillkännagjorde nyanställda hösten 2017, så var det ett myller av unga kvinnor på bilden och en enda man. Ett annat exempel är publicerade författare senaste året: 75% är kvinnor. Det är naturligtvis resultatet av flera faktorer, men en viktig sådan är att statliga Kulturrådet i sin bidragsgivning främjar ett rättighetsperspektiv: ‘mångfalds-, jämställdhets-, hbtq- och tillgänglighetsperspektiv’. Fler kvinnor än män tenderar att ha åsikter som överensstämmer med de politiskt korrekta värderingarna, som också säger att det är mer politiskt korrekt att ge ut kvinnor än män. Litteraturstödet kan vara som mest 70.000:- per bok, vilket kan tyckas vara av måttlig betydelse, men eftersom förlagsbranschen lider av konstant låg lönsamhet, och det viktigaste handlar om att täcka av risken för förluster, så är en grundplåt på detta belopp ofta skillnaden mellan att våga publicera eller inte. Att en stor och växande andel av författarna samtidigt aktivt verkar för att bojkotta andra från att delta på bokmässor, och ser till att Amazon nekar att upplåta sin plattform för oliktänkande (höger) – den principiella inkonsekvensen är förstås i allra högsta grad medveten.
Tierney about MSM*s reporting of the beating of Ngo. FOX News claim that Antifa put rapidly congealed concrete powder in the milk shakes thrown at Ngo and the men’s rights activists was never proven. that ‘fake news’ became MSM main focus to cover.
Taktiken är solklar: skoningslös repression mot allt och alla som uttrycker åsikter eller information som går emot det narrativ som vänstern har satt – och som givetvis samtidigt gynnar den egna gruppen kollektivt. Även den mest bristfälliga journalistik kan botas med politisk renlärighet. Det omvända är däremot närmast omöjligt, i Sverige har vi väl bara Janne Josefsson, som lyckats göra sig untouchable genom sin professionella förmåga. Tierney ser det viktigaste hotet i just den rädsla som på detta sätt inympas i dem som är kvar på redaktionerna. De satta exemplen har fått avsedd effekt; det är mycket få som vågar skriva någonting som ens andas högeråsikter eller är till stöd för sådana. Ingen vill hamna på svarta listan.
Vänstern är kollektivistisk och hyllas av personer med en personlighetsläggning som inte har problem med att sätta målen före medlen, oavsett vilka konsekvenser detta innebär för de politiska motståndarna. Man tycker inte att man är onda, även när människor förlorar sina jobb, när karriärer läggs i ruiner eller familjer splittras. Inte ens när de politiska motståndarna utsätts för fysiskt våld backar man. Tvärtom. Istället för att ursäkta en hashtag som #CancelWhitePeople bör vi ta den på djupaste allvar. De här människorna var som barn bland mobbarna på skolgården. De får en kick av att befinna sig i den här gruppen. Några av dem också av att plåga sina offer. Det är ofta de sistnämnda som går i täten och vi måste inse att de inte är sunda, att de inte går att omvända. De är inte som oss. Likafullt utgör de en betydande andel av den mänskliga befolkningen, vi är nämligen ett flockdjur och de grupptänkande ynkedomarna har hittat en förvånansvärt välfungerande överlevnadsstrategi, som kompenserar bra för alla andra brister, och som bara hjälper till om de skuller råka vara begåvade, vilket en del av dem faktiskt är – kollektivistisk läggning styrs av personlighet, inte intelligens. Kollektivisterna är alltid benägna att gömma sig i lynchmobben, de hamnar oftast som alltid på den vinnande sidan, oavsett vilken denna är, för i grunden är de principlösa och deras högsta önskan är förstås att styra massan, men om inte det går så vet man att den tryggaste vägen dit är att vara makten till lags och dess lydiga verktyg.
Orwell visste vad ett Sanningsministerium är. Det gör dagens stasivänster också.
De här människornas naturliga feghet gör dem lätta att hålla ordning på, att ‘manipulera’ om du så vill. De saknar ryggrad, men är hyperkänsliga för verklig makt och förmåga att utöva den. De njuter av att se en impotent motståndare, som lamt försöker tillmötesgå dem och så länge som de inbillar sig att de har makten bakom sig känner de inte minsta tvekan i att slå ned på dem som går dem emot. Men om de är i minoritet så blir de rädda och försagda. De saknar ju sakargument och det vet de innerst inne, det är därför vänsterretorik är så fylld av glidningar och teorin bakom så svårläst. Få med sunt förnuft orkar ta sig igenom ordbajseriet och luftpastejerna, men det är dem som inte läser det finstilta som blir lurade. Kollektivisten bryr sig inte om den verkliga innebörden i ord som antifascism, mänskliga rättigheter, jämlikhet, demokrati. För dem är allt ett spel, och orden är till för att bändas till oigenkännelighet, så att de främjar gruppen och rörelsen.
Varje gång en värdekonservativ blir tvingad att kalla sina motståndare för antifascister så vinner de en seger. Genom införandet av s k positiva mänskliga rättigheter, som innebär att en individ kan ställa krav på att andra människor arbetar och betalar för denne, så har även denna vackra term korrumperats. Jämlikhet i utfall är naturligtvis den mest flagranta formen av kryptomarxism, något fullständigt annat än ett samhälle som skapar jämlika möjligheter. Och när t o m SvD vill inskränka yttrandefriheten ‘för demokratins skull’, så har vi gått hela varvet runt. Och sanningen är en total chimär. Om detta stycke hade beskrivit en vänsterists åsikter, så hade denne inte haft minsta problem med att sätta citattecken runt alltihopa och kallat det för kloka ord från Dalai Lama – förutsatt förstås att risken att bli avslöjad vore liten eller minimal.
Vilket den nu också i allt högre utsträckning börjar bli. Med media som konsekvent vägrar eller inte vågar skriva någonting som ligger i högerns intresse, så låter man ‘Dalai Lama’ stå utan konsekvenser. Den som sedan vågar påpeka lögnen blir ännu en lovlig måltavla, ännu en dissident. Personlighetstypen är vad som förenar postmodernism med islamism; man må ha helt olika mål, men medlen tilltalar båda ideologierna, liksom den initala effekten: västerlandets undergång och fall. Så länge som vänstern fritt kan översätta vad som händer i världen till Aktuellts reportage om alarmerande klimat, oacceptabel ojämlikhet mellan svenska kvinnor och män och fruktansvärda förhållanden för barnen som flyr från Syrien, så är det också vänsterns narrativ som styr politiken.
Det här går helt enkelt inte längre. Vi måste ta bladet från munnen. MSM måste i grunden saneras från den nya stasivänstern. Det handlar om hela det västerländska samhällets överlevnad.
Magnus Stenlund Sunt Förnuft
English Summary
My article is almost in full based on the very significant article in City Journal, thus in English. I elaborate on the conclusions and my main point is that MSM must be fought with gloves off. There is no middle ground, the leftist views and methods are too extreme, too supressive. Defined objectively, their collectivism ideology is evil and we must acknowledge the fact that it is no coincidence that people chose to be Stasi-leftists; it is not by chance. These people just doesn’t think like us – the crusial difference is that they do not recognize individual’s rights as a priority before the group’s, collective’s or the state’s. That makes it possible for them to take actions that are pure evil, without considering themselves being evil. People with these personality traits are most likely tinged very early, or born with these traits. The are most likely to be found among the bullies at the schoolyard, and they will never change their mind, when confronted with facts and arguments. The only way we can make them see the light is to take the power away from them. Stasi-leftists must be shaken out from MSM. Otherwise the western society is doomed.
Kommer ni ihåg hur det gick till när Globen byggdes? En spektakulär, riktigt speciell byggnad som syntes och stod ut från alla håll. Vacker eller ful råder delade meningar om. Och höjden har jag aldrig hört någon ens diskutera. Den bara slank igenom all byråkrati, ‘red tape’ som amerikanarna säger. Som kontrast: Södertornet vid Medborgarplatsen, som länge kallades ‘Haglunds pinne’ i folkmun; vad som från början varit tänkt som ett ‘Söders Manhattan’ på hela Södrastationsområdet, blev till slut en stympad 22-våningskåk – symboliskt några våningar lägre än det närbelägna dåvarande Skattehuset. Globen är idag en folkkär byggnad, en av de mest kända för hela svenska folket. Södertorn/Haglunds pinne känner bara de närmast sörjande till. Och sedan har vi ett tredje exempel: varenda förstörd svensk stadskärna, med sina fd Domus och Folkets huslådor. Där kan man verkligen snacka om en väl genomförd strategi, att ersätta all nationalromantik – om det nu var det vi ville.
Sossarnas taktik är både oslagbar och omöjlig att kopiera
Den här krönikan ska inte handla om arkitektur, utan om politiska beslutsprocesser och taktik. Varför vissa processer går i mål och slutar med succé, medan andra inte ens blir en tummetott. Stora visioner skjuts ofta i sank när de magsura hinner organisera sig. Det måste gå snabbt – och man måste visa mod. Ibland räcker inte ens det. Långt oftare nås framgång med taktiserande rävspel. Socialdemokraterna har under sina långa maktinnehav kunnat surra sig fast allt hårdare, låta små sporer tränga allt djupare ned i statens fundament och samtidigt, med de små stegens tyranni, förverkliga sin politik undan för undan, utan att folk knappt märkt av hur det gått till. Det är en utmärkt strategi, som gjort oss alla – närapå – helt blinda för hur extrema vi faktiskt är i Sverige.
Men taktik är en sak, verklighet en annan. Nu står sossarna utan svar, medan islamism och postmodernism tillsammans bryter ned Sveriges institutioner, ekonomi och rättssamhälle. En generation sossar har fallit för sin egen retorik, de förstår inte själva längre premisserna för sin framgång, man har segrat ihjäl sig. Det brukar sägas att sossarnas välfärdsstat byter tillväxt mot jämlikhet och från början handlade det om att omfördela från dem som tjänade mycket till dem som tjänade mindre; att kakan som man delade på växte långsammare var en oönskad men oundviklig konsekvens. Och vad spelade det för roll under rekordåren efter andra världskriget, ända fram till 1970 gick det ju snabbt nog ändå. Men nu betyder omfördelningspolitiken rätt och slätt att man hårdbeskattar alla som bidrar för att ge till dem som inte gör det alls; det var länge sedan som medelklassen fick tillbaka lika mycket som det man betalade in och nu är det tveksamt om ens arbetarklassen får det. Vad man missat är att en ideologi som i grunden är parasitär kräver en fungerande värdorganism – parasiten har blivit för framgångsrik, balansen är rubbad – och nu hotar nationens undergång.
Ett regimskifte senast 2022 är både möjligt, troligt – och nödvändigt. Hur bör en ny regering i så fall gå till väga för att återföra svenskarna till sunda principer, värden och moral? Är de omärkliga små stegen rätt väg att gå? Det korta svaret är ett enkelt nej. För det första finns helt enkelt inte den tiden att svänga skutan. Men man saknar också möjlighet att driva varje form av lömskt duperande strategi. Med den kraftiga vänsterdominansen i media så är även små och försiktiga steg dömda att avslöjas som – eller upphöjas till – en brutal högeromsvängning. Vänstermedias misstänksamhet mot högern är total. Vilket inte är någon slump: takes one to know one.
Exemplet KD och partistämman i Umeå
När varje försök till förändring blåses upp i media som ‘en katastrofal högerkupp’ så är tiden och energin som krävs oproportionerlig även om man skulle gå i mål med pyttestegen. Med den mobilisering av alla motkrafter som kan förutses, så är risken för bakslag dessutom stor. Som exempel kan tas de mått och steg som Kristdemokraterna tagit för att avlägsna sig från sin närståendevälkomnande politik. Metoden är vald för att hålla ihop ett parti som är kluvet av värdekonservativa och socialliberala värderingar. Av partiledningens program med 36 punkter gick de flesta visserligen igenom, vilket bl a innebär språkkrav för permanent uppehållstillstånd och begränsad rätt att använda ‘offentlig tolk’. Men flera gjorde det inte, som t ex heltäckande slöjförbud i offentlig verksamhet och förslag om tiggeriförbud. Och även käpphästarna i programmet ifrågasattes: “Språket är avgörande för en lyckad integration, men…” säger en ledamot från Sundsvall. D.v.s. språket spelar enligt henne i slutändan ingen roll för vilka vi ska ta emot och låta stanna. Från partiledningen kom då svaret att man inte ska tvingas lämna landet snabbare om man inte klarar språktesten. “Om man klarar språktestet inom den treårsperiod som annars är mellan tillfälligt och permanent uppehållstillstånd så får man alltså ett permanent uppehållstillstånd snabbare.” För mig låter det som att det föreslagna lilla steget framåt landade i två steg tillbaka.
En av DN:s många artiklar om KD:s riksting. Alla stöttar den socialliberala oppositionen i partiet och försöker så splittring så gott det går.
DN har hårdbevakat stämman med mängder av kritiska inlägg där partistyrelsens opponenter fått massor med utrymme. Man har förstås plockat citaten medvetet och valt att inte återge ett enda argument till förmån för partistyrelsens förslag. Istället har man gjort vad man kunnat för att blåsa upp konflikten inom partiet. DN har inte heller låtit allmänheten ta del av sakfrågorna. T ex att ‘offentlig tolk’ idag innebär av skattebetalarna i sin helhet betald tolk till sin död, kanske ett halvsekel eller mer än så efter att man anlänt till Sverige. Groteskerier av det slaget har alltså KD stöttat fram till nu.
Sagt med glimten i ögat – men klarsynt ändå.
Ebba och partistyrelsen planerar troligen att med små försiktiga steg flytta resten av partiet, men med mediabevakningen som DN ger kan kontentan alltså i värsta fall bli en flytt åt motsatt håll. DN kommer göra allt för att nagla fast styrelsen vid sina ord om möjlighet till ‘snabbare’ uppehållstillstånd. Det lär innebära en stort uppslagen svekdebatt om det skulle ‘glömmas’. Och risken att lösmyntade partiföreträdare får skälvan och gör nya förhastade och onödiga reträtter. KD skulle kanske må bättre av att rensa ut dem som inte håller sig till den nya partilinjen? Ebbas ‘blinkning’ till Skolverket, att man lever kvar i DDR-tiden, tyder på att hon är väl medveten om problemets omfattning, men hur ska hon annars hinna få ett så vilsegånget parti med sig hela vägen som krävs?
Vänstern kan lukta sig till normbrytarna
Janne Josefsson, om Lars Werner och Ungvänstern (DN 7/11).
Man måste inse att vänstern – och därmed media – är mästare på det här spelet – och att detta inte är en slump. Människor med kollektivistiska ideal är experter på att lukta sig till normbrytare. Deras ‘värdegrund’ är inte baserad på rättvisa utan på sammanhållning – kollektivet går före individen. Vad gruppen uttrycker – via sina företrädare – är alltid rätt och något man ska förhålla sig obrottsligt lojal till.
Lars Werner överlämnade ‘kommunistiska gratulationshälsningar’ till Erich Honechers socialistiska samhällsbygge tre dagar före murens fall och 30 år efter samma murs fall skriver Ungvänstern i sitt principprogram att ‘målet är ett kommunistiskt samhälle’.* Man har alltså inte påverkats en millimeter i sak, men man ljuger oblygt om detta när någon utomstående undrar. För saken, det politiska målet, är större än medlen, dvs lögnen, på samma sätt som taqiyya gärna tillgrips av muslimer som anser sig rättfärdigade med detta, när de ljuger för de otrogna. Något som borgerliga politiker aldrig lyckats göra; man är istället oftast mycket noga med att upprätthålla principen att man bör leva som man lär. Och ger därmed sina motståndare till vänster ett enormt och ofta ointagligt taktiskt försprång. Orättvist, kan man tycka. De borgerligas högre moral är dock troligen inte otaktiskt utan en anpassning efter realiteter; medias måttstock för borgliga politikers tillkortakommanden är generellt inte densamma som för socialdemokratiska diton.
Slutsatsen är att alla försök att anpassa sig efter vänsterns krav leder till underkastelse. Det spelar ingen roll om du gör mycket eller lite – de känner igen dig, och de kommer alltid att behandla dig med samma misstänksamhet. Reinfeldtåren i Sverige är kanske det bästa beviset. Närmast total anpassning, och idag är FR oerhört poppis till vänster – men bara i förhållande till alternativen. Han är faktiskt fortfarande inte en av dem. Och i en Stasitribunal är alla till höger oliktänkande. Så vad är poängen med att försöka ställa sig in? Det är bara att gå vänsterns ärenden; makt utan mening.
Stasiinformatören – en personlighetstyp som lever gott även i Sverige
Avgörande för vem som blev dissident eller Stasiagent i DDR var personlighetstypen, det är i stort sett de enda de båda grupperna är eniga om. DN:s reportage av Lina Lund avslöjar vad det handlar om. Stasikollaboratörernas personlighetstyp finns naturligtvis fortfarande och i alla samhällen. Frank Kuschel, själv fd Stasiinformatör, tror att det handlar om vissa människor som ‘trivs bäst i hierarkier’, medan andra är individualister. “Jag var van i tiden från militären att inordna mig, jag hade en okritisk blick”. Kuschel företräder idag det tyska vänterpartiet Die Linke; ränderna går m a o inte ur så lätt. Och som Doris Bauser, fd Stasifånge uttrycker det: “Ibland när jag träffar vissa människor idag, så tänker jag: du hade passat perfekt hos Stasi”.
Stasikollaboratörerna hade samma persnlighet och gemensamma värderingar: kollektivet före individen. Ja, det finns många sådana i vår tid med. Här i det postmoderna Sverige. (Lina Lund, DN)
Vad jag vill säga är att vi är naiva om vi tror att vänstern är omedveten om att den motarbetar sanning och rätt. Man anser sig förstås inte vara onda (det gör ingen), men placerar sammanhållningen med gruppen högst, och det ger vänstern enligt sig själv den moraliska rätten att bete sig som översittare och mobbare mot normbrytare – i DDR även som fängslare och avrättare av dissidenter. Dagens svenska vänster och postmoderna politiskt korrekta är av exakt samma virke. Demokrati, yttrandefrihet och sanning är för dem relativa begrepp att förhålla sig till när det passar. De förstår däremot utmärkt väl begrepp såsom makt och rädsla, eftersom de är experter på att använda dessa instrument. Det gör dem också närmast paranoida – livrädda för att själva hamna i underläge. Deras rädsla är frukten av vad de ser i sin egen spegelbild.
Om vi alltså utesluter de små stegen och anpassning, så återstår i princip bara två möjliga framgångsrika vägar att konfrontera dem på. Den ena kan vi kalla lögnens och den andra sanningens. Lögnens väg är att göra som sossarna: hävda en sak före ett val och sedan göra något helt annat. Klassiskt majoritetsförtryck alltså och ett i grunden odemokratiskt sätt att förskansa sig makten på – som borde vara lika omöjlig att på ett demokratiskt sätt behålla den på. Men det har fungerat utmärkt i decennier för SAP. Dels p g a medias okritiska bevakning, dels och främst eftersom sossarna har en ansenlig mängd väljare som röstar rött utan varje form av ifrågasättande. Det ligger i kollektivisternas natur, och bland de borgerliga är det endast gamla centerväljare som uppvisar motsvarande drag. Eftersom media dessutom fullkomligt skulle koka över av förtrytelse efter en sådan kovändning så skulle högern få problem att bli omvald igen, och även riskera våldsamma upplopp och aktivism, som troligen skulle tvinga dem att backa.
Sanningens väg: att bygga ett nytt Globen – rakt på, utan att tveka
Sanningens väg är alltså som att bygga ett nytt Globen: visa mod. Detta är att föredra av det enkla skälet att det troligen är den enda framkomliga – rakt på, utan att tveka. Det måste förstås påpekas att sanningen inte därmed är detsamma som att visa alla sina kort, främst handlar det om att undvika att låsa fast sig vid ståndpunkter som är ohållbara på sikt. Och detta gör man inte genom att hymla, utan genom att klargöra att man kommer göra vad situationen kräver. Det borgerligheten måste banka in är ett kärvt budskap, att man både ser verkligheten och förstår den, till skillnad från sina politiska motståndare. Att det handlar om att rädda Sverige.
Att ta bladet ur munnen när man byter åsikt betyder inte heller nödvändigtvis att ljuga. Det är tillåtligt att ändra sig om man gör det på ett ärligt och öppet sätt, vilket Ebba har visat avseende den nyfunna relationen med SD; media lyckades inte smeta ned henne ett endaste dugg. Den ‘skicklighet’ man då tillskrev henne, är ett sätt att få det att låta som taktik, men det är just själva undvikandet att låta taktiserande hänsyn ta överhanden som var poängen. ‘Skicklighet’ som består i att visa sig rakryggad bör istället kallas för personlig resning, men det är ett begrepp vänstern inte förstår; för dem är de politiska motståndarnas budskap alltid i första hand taktik och strategi. Det här framgår med beklämmande tydlighet när borgerliga partiledare intervjuas – det handlar till 90% om att plocka fram stridsfrågor dem emellan och om att få fram citat som sedan kan användas mot intervjuobjektet eller partiledarkollegerna.
Inse vänstermedias makt. Krossa den. Först efter det kan vi tala om en sann demokrati i Sverige.
Låter det som en naiv strategi? Att säga sanningen? Utan tvekan är den riskfylld. Det kan gå som med Söders Manhattan. Eller sluta med ingen pinne alls. Men med anpassningar och små steg kommer man ingen vart alls, det visar – med avskräckande tydlighet – både Fälldinregeringarna på 70-talet och Reinfeldts åtta år 2006-2014 . Man måste vara tydliga. Och vad man måste göra är att krossa vänstermedia. Man må formulera det hur man vill, men detta måste vara avsikten, och media måste – med rätta – själva se det just så, det är meningen, låt dem yla och förtvivla – och skapa en medieskugga avseende allt annat. De fegaste, sådana som Alex Schulman, kommer ta intryck redan före valet, om opinionssiffrorna pekar rätt – ja, man kan förvänta sig många alibiartiklar av dem som vill visa att de minsann inte är värst av de vänsterinfekterade; liknande tendenser såg vi även våren 2018, innan sossarna fick grepp på Annie Lööf. Vad som bör förannonseras är en downsizing, total nedmontering och ommöblering av Public Service; samtliga chefer sparkade, några få poster återutsatta i öppen konkurrens. Samtidigt med en kraftig neddragning av presstödet – här kommer inte SVT:s överblivna vänsterjournalister få plats, de får omskola sig istället. Journalisthögskolorna måste förstås också reformeras.
Jag lovar, ställda inför utsikten att bara 10-15% av journalisttjänsterna finns kvar att slåss om, så kommer många vända sin kappa. De som blir kvar lär också ha lättare att se objektivt på saker och ting. De övriga kommer rasa och förtvivla – över sin egen situation. Men få svenskar skulle ställa upp till kamp för denna åsiktskorrumperade yrkeskår såsom den ser ut idag, det skulle därför inte vara någon katastrof att tillkännage avsikterna med en reformering av media före valet. Det fina i kråksången är också att den närmast totala medieskugga – som uppstår när journaliserna är upptagna av att skriva om hotet mot deras egen existens – kan och bör utnyttjas för att genomföra förändringar även inom andra sektorer. Inte i strid med vad man gått till val för – men med överraskande beslutsamhet av ett valprogram som lovat göra vad som krävs. Precis som med media så måste man förstås hugga till ordentligt. Och eftersom alla effektiva slag mot postmodernism, gammal unken socialism eller islamism, kommer väcka ramaskrin hur eller hur, så finns det ingen ‘taktisk’ poäng med att lägga fram kompromisser. Man kommer få kämpa med samma högljudda opinion oavsett, och ska man förhandla så måste man istället ha skapat sig utrymme att ta ett steg tillbaka, genom att ankra lite längre bort än man har för avsikt att hamna när striden är över.
Den upplevda polariseringen mellan GAL och TAN är verklig: så långt som kulturmarxismen drivits i Sverige så är kompromissernas tid över. En ny regering som inte gör rent hus med Löfvens djupa stat och dess förväntningar kommer aldrig att lyckas med en ‘turnaround’. Och den måste påbörjas omgående, så att den hinner fullföljas och så att åtgärderna får så lång tid på sig som möjligt att verka. Detta kommer krävas politiskt mod som får 90-talets kris att framstå som en barnlek. Vänstersvängen upphävs inte genom att vrida ratten ett kvarts varv åt höger, utan ett helt. Och därefter krävs gasen i botten i 50 mil, utan att titta sig om.
Mod är nödvändigt, men inte nödvändigtvis tillräckligt. Tyvärr finns det ingen annan strategi som kommer bita den här gången. Makt har inget egenvärde. Bara genom att försätta vänstern i chock kommer ett maktövertagande värd namnet att kunna lyckas.
Magnus Stenlund Sunt Förnuft
*) Från Janne Josefsson lördagskrönika i DN 9/11. PS. Det är min svärmors helgprenumerationstidningar som hamnar på vår köksö har jag förstått nu. Hon är förlåten. DS
English Summary
As first hand witnesses from the Stasi reign in DDR can tell us: there is nothing unique with the persons who chose to become informers for the terror machine. On the contrary, these personality types are present in every society and in every period of history. In fact they are most likely very common and only coincidence determines if and how much damage these people can do to others. In DDR they imprisoned and executed dissidents, in today’s Sweden their wish is to ban freedom of speech for their opponents. Have no doubt that this is not their final goal. Make no mistake about their priorities. Truth is always secondary to political goals. Colletive values trumphs individual freedom. Regardless pain, suffering and poverty. And they are secretly terrified that this is what will happen to themselves if the wind changes. It is their own mirror reflection they see and what scares them the most. This paranoid perception of the world makes it impossible for political opponents to accomodate enough. There is no compromise. Either you are with them in full or not. Realizing this, the consequence must be that there is no tactical gain for the right trying to adapt or to try reaching consensus. The only focus should be on what reality demands and to convince the public of this. The left is lost in their own success, and it will take a shock to wake them up.
Leftists strategy ‘small steps to tyranny’ and ‘lying before election day’ will never work for the Swedish right. This is because 1. there is among conservative voters far fewer collectivists, who are loyally prepared to give their votes regardless of what the party leaders say and do – in the way a substantial part of the Social democrats always have done in the past. 2. Leftist media is carefully monitoring the opposition’s tendencies to go towards the right. Right wing party leaders are of course not unaware of this unwanted media attraction. Again and again they have surrendered much of their ground in order to avoid media frenzy. In fact, this is the reason why we have become the Absurdistan of Europe; too few have stood up to defend ideological core values.
The Christ Democrats (KD) congress proves how dangerous it is to show a too strong desire to reach consensus. Ebba Busch Thor, the party leader, is clearly aiming in the right direction, but when the party board is beating around the bush (sic!), not taking the necessary firm standpoint on the ideological issue, the goal becomes too vague and party representatives are pushed into backdowns. As an example a language test as a condition for receiving permanent residence permit is now to be interpreted as a vehicle aiming to speed up the process of getting such permits. In the future we can be sure that MSM will make an outrage, in case the party does not willingly recognize this lean and even revert interpretation.
A right wing government must instead be honest, use anchor policies and stand firm executing them. This is not being naive; on the contrary, this is only to recognize the decisive impact leftist media has. There is no way around them, thus, they need to be destroyed. Reduce public media spending 85-90% – and stop subsidy to the press. When recognizing the risk to be laid off, most left wing journalists will turn their coats and hope to be forgiven. Those who are pardoned will certainly change their views on what true objetivity is. The rest will be furious and panic, but few will give these pityfully corrupt eye-servants any support when they are no longer able to threat any one.
There is no time to lose – after the election 2022 we need to see actions asap to take down Swedish leftist media. A second advantage is that, during the war against PS and subsidized press, the new government will be able to push other controversial issues, since media will be preoccupied with their own fate. A third advantage is that there will be four years before next election, measures taken will have time to take effect. This is absolutely vital, not only for the right wing government’s chances to get reelected, but also for Sweden to get back on its feet.
