Publicerad 9 kommentarer

Tunga näringslivsföreträdare undrar varför Sverige ska behöva hjälpa till att rädda euron. Det borde även Löfven ha frågat sig.

Stefan Löfven är uppenbarligen en nickedocka utan egen åsikt om någonting. Eller så är han djävulen själv, som gång på gång väljer fel beslut av egen vilja. I sakfrågan spelar det ingen roll. För Löfven har satt ned foten om EU-paketen och det han sagt är att vi ska vara med och betala. Även för felsatsningen på Euron – ett monetärt system som vi valde att aldrig gå med i. Frågan är: kommer stödpartierna i Riksdagen vilja fatta samma ödesdigra beslut, rakt emot en stor folkopinion?

En tung kvartett tar bladet från munnen

För nu har till och med sossarnas egna favoritnäringsidkare, Carl Bennet, ifrågasatt beslutet. Och lika S-märkta nationalekonomen Nils Lundgren. Inte trodde jag att jag skulle bli så glad över vad just dessa två har att säga, det brukar inte falla mig i smaken ofta. Men jag är uppenbarligen i gott sällskap om att gilla vad jag läser, redan att döma av vilka de övriga två medförfattarna till debattartikeln i SvD är: Rune Andersson (ni minns, Trelleborg) och Per-Olof Eriksson (jadå, Sandviken!). Namn som är aktade i stora delar av näringslivet, både för sina insatser som VD:ar för stora företag, men också för stor integritet och klokskap utanför arbetslivet.

Tillsammans representerar dessa fyra ett långt bredare – och tyngre – tvärsnitt av svenskt näringsliv än vad de flesta längre namnlistor skulle förmå; kvartettens åsikter är därför svåra att bara nonchalera. De sätter också ned foten där det gör mest ont – Löfvens oskickliga förhandling. Man konstaterar att EU-paketet inte på något vis har fått en fördelningsprofil som stämmer med den påstådda intentionen, att utgöra ‘stöd för Corona’. Länder som Frankrike, Belgien och Holland hamnar bland nettobetalarna, trots att de alla drabbats hårdare än genomsnittet. Medan Spanien, Grekland och Italien, som är stora nettobidragstagare, alla hade svåra problem med statsfinanserna redan före Corona. Detta tillsammans med Tysklands omsvängning visar att de enorma stödpaketen handlar om en helt annan sak: att rädda euron.

Lycka till med euron, hör ni! Men Sverige har ingen del i den felsatsningen.

Det är ett projekt vi därför borde önska dem som driver det, Macron och Merkel, lycka till med, men utan att själva behöva vara med. Europrojektet har varit feltänkt från början, eftersom det vilar på förutsättningen att EU är en enda stat, en homogen zon med likartade ekonomiska förutsättningar. Valutan infördes utan att man hade fått kontroll på de spänningar som finns mellan norr och syd, och man har inte lyckats komma ett dugg närmare målet under den tid som varit. Tvärtom har skillnaderna ökat mellan de närande och tärande regionerna. De länder som frivilligt klivit in i detta borde nu inse sitt misstag, ta kostnaderna och kliva ur. Istället vill de skjuta över ansvaret även på dem som valde att stå utanför, genom en gigantisk räddningsoperation som på sikt är dömd att misslyckas även den.

Löfven har även sagt ja till EU:s principiella rätt att beskatta.

För som industriledarna påpekar: det här är bara en illavarslande början. De beslut som fattats nu innebär att Löfven principiellt även sagt ja till att EU ska få egen beskattningsrätt. Skulle länder som Sverige inte vilja ratificera detta beslut, så kommer, som ett brev på posten, istället krav på nya biljonpaket. Man vill låsa in oss i skulder som vi aldrig kommer kunna friskriva oss från och som gör ett framtida utträde ur unionen i praktiken närmast omöjligt.

När skötsamma betalar för de misskötsamma så blir det som med den kommunala utjämningsskatten. Gökungar som Malmö och Italien växer och frodas, utan en tanke på att rätta munnen efter matsäcken, medan välfungerande regioner ständigt tappas på mera blod.

Man tror säkert att det här är enda sättet att rädda EU, så att inte fler gör som britterna. Men, som debattartikelns författare konstaterar, så är EU-projektet med detta beslut på väg att förvandlas totalt från den frihandelsgemenskap som svenska folket röstade för, till en transfereringsunion, där fungerande regioner och länder tvingas stötta de dysfunktionella i allt högre utsträckning. Det kommer aldrig att hålla, eftersom incitamentet för de svaga länderna att ta sig själva i kragen är icke-existerande.

EU är redan korrumperat. Och ‘statskapitalism’ är ett missledande ord. Det här är planekonomi.

EU:s beryktade jordbruksstöd och regionalstöd omfattar lejonparten av vad avgifterna går till. Så har det varit, så är det nu och så kommer det av allt att döma förbli – eller snarare alltså ännu värre. Och distributionen av dessa medlemsfinansierade stöd har inte ett enda år passerat godkänd revision! EU:s bidragsflöden är ett enda stort haveri i mutor och korruption. Ingen kan tro att det kommer bli bättre om detta paket går igenom riksdagen.

Stefan Löfven har gjort vad han kan för att göra svenskarna ansvariga inte bara för de problem han själv skapat, utan även för andra länders. Men kommer även riksdagen säga ja?

Nu ligger det i Riksdagen händer. Att Löfven sagt ja till både enorma stödpaket för att stötta euron och till EU:s principiella beskattningsrätt är obegripligt, eftersom han förmodas företräda svenska folket och sina väljare. Icke desto mindre är detta hur han har handlat och nu vill hans minoritetsregering förstås driva igenom detta i Riksdagen.

Men S+Mp är trots allt bara en minoritetsregering med ytterst svagt och bräckligt stöd. Kommer oppositionen SD+M+KD ställa sig bakom? Och vill verkligen Löfvens stödpartier göra gemensam sak och ta på sig ansvaret för att stänga dörren, som gör att vi har mer än en formell möjlighet att utträda ur EU ifall vi så önskar? C, L och V måste talas till rätta, den som säger ja kommer aldrig mer kunna svära sig fri från de framtida problem som detta kan leda till för Sverige.

Så vågar man hoppas på ett haveri för 8bn-paketet? Då behöver nog fler näringslivsföreträdare och nationalekonomer ta bladet från munnen. Och det snarast.

Magnus Stenlund Sunt Förnuft

Stoppa Stödpaketen – skriv under!

Publicerad 1 kommentar

P. O. Enquist var en av medlöparna. Det var detta som byggde hans karriär, glöm inte det. För det är så (s)vensk kultur byggt Sverige.

Panegyriken flödar när MSM hyllar författaren P. O. Enquist. I SvD kallar Per Wästberg honom för den främste av levande svenska författare. I DN gör Björn Wiman honom till ‘1900-talets kanske störste svenske diktare’. Vad vet jag. Men jag vet vad det är som de ‘glömmer bort’ att säga.

Obs: Detta är i första hand inget epitaf över P. O. Enquists livsgärning och förtjänster som författare utan en kritisk text om yttrandefrihet, svenskt kulturlivs och medias vänstervridning, samt om socialdemokraternas stora behov av och förmåga att lägga locket på för dem besvärande historik. Och om hur s k kulturpersoner lånar sig för detta ändamål. D v s medlöparna. Sådana som P. O. Enquist.

Enquist var en gång nära att bli chefred på DN, men slogs ut av Arne Ruth. Båda kallade sig vänsterintellektuella, men Enquist politiska ställningstaganden var tydligare. Då, 1982, var han för röd för Bonnier. Det hade han nog inte varit idag, vad det verkar av lovorden, som givetvis inte med ett ord nämner något negativt om den avlidne. Så ska det kanske heller inte vara i en dödsruna. Men vi minns ju hur Ingvar Kamprad behandlades av media efter sin död för två år sedan. Även han hade ett politiskt ‘bagage’, vilket svensk MSM kände sig manade att flika in i dödsrunorna trots att det låg 70 år tillbaka i tiden. Kamprads politiska åsikter hade på intet sätt bidragit till hans framgångar. Enquists diktaturkramande är svårare att avfärda som ungdomliga svärmerier. Och i hans fall var politiken en avgörande framgångsfaktor. I själva verket byggdes hans karriär av ett rent beställningsjobb åt SAP.

Berömde han Pinochet? Och slapp kritik!?

Att DN:s andraval var Enquist ska inte alls ses som att Sverige på något sätt vänt den västerbottniske författaren ryggen. Tvärtom är naturligtvis bara övervägandet att ge honom positionen en tydlig indikation på hur stark hans ställning var i kulturlivet. Och så har det fortsatt att vara. Den enda svenska prispokal Enquist saknar i sin bokhylla är väl Nobels. Hur är detta möjligt? Givet att det står så här om honom i Wikipedia:

“1975 berömde han den chilenska fascistjuntans organiserande av en dödspatrull, den så kallade Dödens karavan (Caravana de la Muerte), som avrättade personer runtom i landet som hade gripits av militären, vilket kom att förfölja honom i den svenska debatten. I självbiografin Ett annat liv ångrade han detta och menade att han inte ens visste vem Pinochet var.”

I 70-talets Sverige var Pinochet lika hatad som FNL var älskat.

Ni kanske tycker att det verkar löjligt att hävda att man, som intellektuell författare i medelåldern, inte vet vem Pinochet var. Och att det var mer än aningslöst att inte förstå att tusentals intellektuella, som ‘försvann’ faktiskt avrättades. Ni kanske också, om ni var med då, undrar hur det ens var möjligt att någon i det svenska etablissemanget försvarade den chilenska juntan? Det gör ni i så fall rätt i. Det var inte möjligt. Den som gjort så vid denna tid hade setts som minst lika kriminellt apart som förespråkare av apartheidregimen i Sydafrika och Rhodesia. Varje form av försvar eller ens nyanseringar av Pinochet var (och är) otänkbara i den moraliska stormakten Sverige, i alla fall om man ville vara en ledande kulturperson. Det hade setts som en Hitlerhälsning rakt upp i fejan på vårt röda och alltid så frejdigt antifascistiska etablissemang.

Med sådana politiska ställningstaganden hade man för länge sedan varit utrangerad i den vänsterintellektuella nomenklatura som styr inom svensk kultur och media. En sådan person hade inte begravts med lovord eller överhuvudtaget ens omnämnts i de stora tidningarna, åtminstone inte för sina litterära prestationer. Jag vågar tillägga att detta gäller oavsett med vilken bravur sådan har eller påstås kunde ha utförts med. Författare med uttalat ‘fel’ politiska uppfattningar blir nämligen inte utgivna av de stora förlagen i Sverige idag, inte ens om de vill publicera opolitiska äventyrsböcker och deckare.

Pol Pot: ca 1.000 gånger värre än Pinochet

Men nu står det ju förstås inte så som jag skrev, på Wikipedia alltså. Bara nästan. Stycket om Chiles dödspatrullers framfart ska bytas ut. Så här står det istället: [1975 berömde han] röda Khmerernas deportering av Phnom Penhs befolkning för tvångsarbete på landsbygden. Och general Pinochet, juntaledaren, ska bytas ut mot Pol Pot, den för Enquist enligt memoarerna ‘okände’ ledaren för dessa röda khmerer, 1963-1979.

I Tommy Hanssons blogg kan man läsa mer om det som Wikipedia förkortat till en av nöden tvungen mening. Hansson skriver där också att Enquist var KGB:s man ända sedan början av 60-talet. En avhoppad KGB-källa Imants Lesinskis, som 1978 hoppade av till USA uttalade sig så här: ”Tyvärr är mottagaren av Nordiska rådets litteraturpris Per-Olof /sic!/ Enquist en beklagansvärd desinformatör.” Som ren partsinlaga är Enquists bok fullkomligt värdelös som källa. Den som vill veta mer bör istället läsa Curt Ekholm: Balt- och tyskutlämningen 1945-46 (doktorsavhandling, 1995) eller Valentins Silamikelis: Baltutlämningen (Contra förlag, 1997).

Enquist hade en roll även i kontakterna mellan KGB-agenten Nikolaj Nejland och den socialdemokratiska partitoppen. Nejland spelade bl a tennis med Olof Palme. Om detta skriver Anders Jallai 2012, men så gott som okänt ute i den stora allmänheten, för systemmedia har inte haft något intresse alls att sprida uppgifterna. Det enda som verkligen kletat sig fast på Enquist (och som därför krävde en mening på Wiki, var hans kommentar om utrensningen bland de kambodjanska intellektuella (till vilka det räckte att ha glasögon för att räknas, och sedan hackas ihjäl. “Horhuset utrymt, städning pågår”, var P-O:s beryktade sammanfattning. Han inte bara mörkade och tonade ned anklagelserna mot Pol Pot, enligt Jallai förvanskade han dem helt. Allt i den goda kommunismens namn förstås.

Enquist påstod sig alltså 30 år senare inte ha haft en aning om vad Pol Pot sysslade med. Men det fanns det gott om andra som hade, redan då han förde fram sina hyllningar. Om Enquist bara varit intresserad av att lyssna på dem. Pol Pot och hans röda khmerer var ansvariga för de ca 2 miljoner som uppskattas ha mördats av den kommunistiska regimen; ungefär en tredjedel av alla invånare i Kambodja. Ett folkmord som relativt landets storlek helt utklassar alla andra ‘förebilder’, som Mao, Stalin och Hitler.

Karriärlyftet: beställningsarbetet om Baltutlämningen

Enquists stora karriärlyft var Legionärerna från 1968. En beskrivning av den beryktade Baltutlämningen, där han uteslutande valt att utgå ifrån sovjetiska källor och som därmed bagatelliserade och ursäktade den exempellösa feghet den svenska socialdemokratiska regeringen visat mot diktaturen i öst. Totalt omfattade utlämningarna flera tusen människor, de flesta tyskar, som efter summariska rättegångar omedelbart avrättades. Den mest beryktade delen i skändligheterna utgjordes av en enskild utlämning; ett prisgivande av totalt 400 människor, varav 146 balter, som av den sovjetiska ockupationsmakten betraktades som landsförrädare. Även somliga av dessa avrättades, andra fick 10-20 år i Gulag.

För sossarna fortsatte baltutlämningen att utgöra en penibel svart fläck på den annars så nogsamt putsade vita rustning man alltid marknadsför sig som innehavare av. Även många i de egna leden hade brännmärkt handlingen som moraliskt oförsvarlig – och den var politiskt icke nödvändig. Alla vi som i efterhand vet att Sverige i hemlighet var uppbackat av Nato och USA kan ju vidimera det sistnämnda. Utlämningen var snarast en eftergift för de ännu ivrigare medlöparna inom främst vänsterpartiet, som dessutom ville fånga in och skicka över alla civila balter till Stalins anhang (Jodå, detta motionerade man om i Riksdagen, Jonas, men du kommer kanske inte ihåg det?).

Enquists bok var alltså det närmaste ett politiskt beställningsarbete man kan komma utan att ha tagit emot pengar på förhand. Någon verklig säljframgång blev boken aldrig, och filmen floppade helt. Men att SAP fick detta fantastiska moraliska stöd för sitt handlande kan vi med stor säkerhet förmoda gav Enquist hans sedermera självskrivna plats på den svenska kulturparnassen. Först 1991, med Bertil Häggmans bok Medlöparna (på förlaget Contra) fick Enquists enögda utsaga sin välförtjänta kritik och med den borgerliga regeringens offentliga ursäkt till de överlevande sattes också till slut foten ned på rätt sida. Men då var det 1994 och Enquists roll nagelfors inte i sammanhanget, han hade blivit för stor för det.

Svensk Wikipedia – när sanningen behövs. Det vill säga ibland.

Den som vill veta sanningen på nätet får också leta sig förbi svensk Wikipedia. Enquists ‘fadäs’ om Pol Pot nämns i en enda mening, som kan jämföras med wikis betydligt mer utförliga beskrivning – under en braskande rubrik – avseende Ingvar Kamprads förehavanden på 1940-talet. Sanningen ska alltså fram även på svensk wiki, men bara när så anses lämpligt. Under Enquist står inte en rad om baltutlämningen förstås. Och Wikis uppgifter om denna bagatelliseras och beskrivs med felaktiga siffror, man försummar också att nämna de 3.000 tyskarna. Engelsk wiki (och ännu mer tysk, som även är betydligt mer utförlig avseende Pol Pot) ser annorlunda ut på avgörande punkter, och på den privata sidan ‘Granskning Baltutlämningen’ går det att läsa ännu mer. Men svenska wikis ‘Baltutlämningen’ är en sida somliga håller noga koll på, somliga som sitter på Sveavägen 68. I SAP:s Sverige är detta nämligen fortfarande ett stort svart hål som ingen i onödan ska råka snubbla ner i.

Det svenska kulturlivets ständige gunstling. Inte trots utan tack vare Pol Pot.

De felsteg som Enquist faktiskt begick borde naturligtvis ha kunnat straffa ut honom, precis som jag hypotiserade om att en hyllning till Pinochet hade gjort. Personligen tycker jag att alla ska få komma till tals, även Wagners operor tål att lyssnas på. Men det betyder ju inte att man ska få textreklam i hela pressen och gratis tid i public service tv-soffa, åtminstone inte om man gjort sig känd som diktaturkramare – utan att göra avbön. Fram till 2008 borde Enquist ha varit bannlyst i public service och därefter hade man kunnat kritiskt granska hans påstådda villfarelser och okunskaper om Pol Pot. Pol Pots förbrytelser framstår objektivt som uppenbart och mångdubbelt värre än Pinochets, som f ö faktiskt frivilligt lämnade över styret till en demokrati, något som få i Sverige är upplysta om. Det är annars bara att räkna människoliven.

Men någon stigmatisering för detta ställningstagande var givetvis aldrig aktuellt. I själva verket har Pol Pot-berömmet haft en stark signalverkan: ‘här står jag, långt till vänster – mig kan ni vara säkra på, jag är ingen opålitlig liberal’. Här hade vi en författare som man visste var man hade. Enquist fick minsann också pris redan samma år, 1975, som han uttalat sig om khmerledaren. Och året efter kom det fina Aniarapriset. Fram till dess att avbönen gjordes i självbiografin 2008 radas ytterligare 20 prestigefulla utmärkelser upp. Nej, Enquist var inte utstött för sitt ställningstagande, vare sig före sina svårsmälta påståenden om vad han visste om Pol Pot, eller efteråt. Han är aldrig förlåten, eftersom ingen i S-etablissemanget ansett honom vara en ursäkt skyldig.

Svenskt kulturetablissemang, längre till vänster än på femtio år.

Detta är Sverige idag. Svenskt kultur- och mediaetablissemang, ett halvsekel efter Enquists ‘blamage’. Det märkligaste är naturligtvis inte sossarnas försök att mörklägga. Utan att vi har en opposition som inbillar sig att saken kommer vara biff så fort svenska folket sagt sitt och röstat bort Stefan Löfven. En opposition som tror att de ska kunna göra något med sin makt, utan att i grunden reformera svensk media och kultur. Inte ens Public Service vill man göra något åt. På Coronapresskonferenserna bugar man nådigt varje gång Tegnell hostar i näven. Jag frågar mig varför man ens anser sig behöva sin #provdiktatur? Alla gör ju ändå bara som sossarna säger. Men det är klart, det blir ju ännu lite enklare om man kan tysta meningsmotståndarna helt.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad 2 kommentarer

Nyvalshotet är inte på låtsas. Och det skrämmer fullkomligt skiten ur DN-redaktionen.

När Kristersson (DN för en vecka sen) hotade med nyval så hickade man till på DN. Ni måste förstå varför. Sannolikheten var (och är fortfarande) inte noll för att man faktiskt skulle få igenom kravet. Så här skrev jag som en läsarkommentar:

Kan ni tänka er, man censurerade mig faktiskt inte. Men de vanliga dumdrygheterna från pk-nötterna lät ju inte vänta på sig:

Mitt svar blev bortplockat, som ni ser. Det löd så här:

Notera att DN väljer att censurera mig på grund av brist på god ton. Inte innehållet i sig. Och något ännu viktigare: kommentaren gjordes på förmiddagen, då det fortfarande var ganska gott om läsare. Men censuren slog till först efter 18 på kvällen, med gott om tid för de flesta att läsa den. DN:s censurmaskin brukar göra tvärtom, de är blixtsnabba under ‘rusningstid’, men kommentarer som görs när folk (i princip) slutat läsa lämnar man. Att man inte gjorde så den här gången är alltså mycket anmärkningsvärt. Och bör ha ett skäl. Dessutom, om de inte sett min sista kommentar (som aldrig besvarades) innan, så måste de ju ha gjort det när man censurerade mig för brist på ‘god ton’. Det här är inte bara brist på sådan, det är brist på respekt för regimen, alla dess underhuggare och inte minst hela DN:s redaktion:

Hut går hem. Särskilt när det gäller fega kräk.

Att DN Ifrågasätt lät denna kommentar stå kvar kan jag bara tolka som att man faktiskt lyssnar på vad jag säger. Hut går hem som man brukar hävda. Eller som i det här fallet, kanske det är relevant att tala om hot. Inte från mig, men från alla oss som hånats, blivit misshandlade och förnedrade, alla som föraktats och spottats på – i bästa fall bara nonchalerats, under det att skurkregimen fortsatt sin katastrofala väg rakt ned i kaos och upplösning. Till alla er, som fått för er att ni skulle få fortsätta i evighet. Det är liksom så lätt att inbilla sig det, eller hur? Och att man har till åtminstone 2022 att köra landet riktigt åt helvete, innan man behöver ta en paus.

Personligen är jag övertygad om att man hickade till, att man kanske t o m övervägde alternativen, just som jag gav dem. Ska man pudla nu? Göra alibireportage och försöka se till så att man inte blir sist ut genom porten, bli den som brännmärks som den allra värsta pk-vänsteristen – och som får agera syndabock för dem alla? Eller pågår det på allvar överläggningar om att man ska proklamera undantagstillstånd och försöka skjuta på valet?

Har Sjöstedts avgång ökat möjligheten att det blir nyval?

Till saken hör att Jonas Sjöstedt sedan dess har annonserat sin avgång. Det går att spekulera i hur detta kan påverka möjligheterna att regeringen skulle fällas. Vänstern har aldrig under 100 år exekverat ett hot mot S, vilket vi ska vara medvetna om gör det väldigt osannolikt att detta skulle bli första gången. Men det handlar förstås i första hand om ifall V ska lyckas undvika att få skulden för vad som kommer sedan. Sossarna skulle ju bli vansinniga. Och vad skulle väljarna säga när högern tar i för att röja i röran? Ja, det beror ju faktiskt på.

När Sjöstedt nu enligt Expressen tonar ned möjligheten för nyval, så är de just ett nyval han faktiskt bäddar för – men ett där Löfven gör de oförlåtliga saker som vänstern just nu hoppas få honom att inte göra. Allt för att alltså lägga skulden på Löfven, i händelse av att V faktiskt hjälper högern att fälla Löfven. Om Sjöstedt är så illistig, så kan han också vara listig nog att låtsas ta beslutet helt själv, så att all eventuell skuld också placeras på honom personligen. Partiet kan också välja en ny ordförande efter att man fått en bild av hur folk reagerar. Skulle reaktionen vara positiv så väljer man någon som kan associeras med beslutet, annars tar man någon helt obefläckad. Skulle man resonera som jag gör nu, så har möjligheten att det blir nyval i så fall faktiskt ökat; V har goda möjligheter att bli vinnare samtidigt som man kan gardera sig för risken och nedsidan.

Listig räv. Givetvis kommer sossarna att göra vad de kan för att lägga skulden på V om de gör gemensam sak med högern, men Sjöstedt har i alla fall spelat alla kort rätt hittills, för att faktiskt kunna få sympatierna med sig.

Jag hoppas vår skurkregims representanter och alla andra godhetskollaboratörer läser den här texten, för jag tror att de är fega kräk nog att faktiskt börja se över sina flyktvägar. Jag inte bara hoppas, utan vet att också representanter för en möjlig ny regering läser. Och jag tror faktiskt att de inser att detta är vad som funkar: Inte bara hot, utan hot som verkställs.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

PS. Som en något mer utvecklad kommentar till teorierna om att skurkregimen avser att skjuta upp valet på obestämd tid, så skrev jag detta till mitt eget inlägg på fb. Jag är nämligen mycket konfunderad över alla terrordåd Sverige utsatts för på senare tid och det börjar bli dags att försöka få ordning på hur detta kan ske.

För fler kommentarer och uppdateringar, gå in på min facebook-sida, VimedSuntFornuft

Publicerad 6 kommentarer

Stasivänstern har uppsåt, vi måste sluta samla bevisen på hög om vi vill göra något åt det.

I ett djuplodande reportage om murens fall för trettio år sedan, av Lina Lund, DN:s Tysklandskorre, så får en stasifånge och en stasiinformatör förklara, 30 år efteråt, vad de tror är anledningen till att människor väljer att bli det ena eller det andra. Båda säger sig övertygade om att det ligger i personligheten. Medan fångarna var individualister, så var deras väktare trygga i hierarkin, okritiska till de order de fick och som de oftast lade sig vinn om att följa både energiskt och entusiastiskt. Oliktänkande fängslades, torterades och avrättades för sina åsikters skull, ibland kanske bara på blotta misstanken – den östtyska rättsstaten var inte så noga med sådant. Informatörerna ansåg sig förstås inte själva vara onda, men de utförde handlingar som vi alla skulle definiera som onda och de gjorde det fullt medvetet. För oss individualister så kan det här vara svårt att ta till sig.

Vi vill tro gott. Vi är uppfostrade så. Redan där har vi förlorat.

Och det är här kärnan i problemet ligger; när vi bemöter och bekämpar vänsterns åsikter gör vi det som om de som hävdar dessa var skapade precis som oss. Vår referensram kräver det av oss. Vår känsla för fair play. Och vår vanligen någorlunda välvilliga perception av hur världen och mänskligheten ser ut – vi vill inte vända upp och ned på den, för det skulle riskera att göra oss till olyckliga misantroper. Allt det här är förstås även det en del av hur vi har blivit indoktrinerade att fungera. Det är fint att vara filantrop, som Jesus, jultomten – och Marx och alla hans i Robin Hoodanda glatt välfärdsfördelande efterföljare. Att tänka ont om andra är ju däremot att misstänkliggöra sig själv – ‘takes one to know one’.

Därför vill vi så gärna inbilla oss att det bara är en fråga om villfarelse när vänsteristerna löper amok. Att de kan ‘botas’ och omvändas. Vilket hade varit en rimlig utgångspunkt, om det handlat om något annat än djupa mindervärdeskomplex rotade i barndomen, ärvda eller tidigt tillägnade mobbarpersonligheter eller, ibland, ren sadism. Jag har sett det otaliga gånger i kommentarsfälten. Hur en värdekonservativ staplar pedagogiska argument, som sedan ignoreras av hans vänsteropponent; för att besvaras med en glidning, upprepande av det tre- eller fyrfaldigt överbevisade och sedan ännu ett osant eller illa underbyggt påstående. Varpå den värdekonservative, under påtaglig irritation, upprepar sina argument, något omformulerade, samt besvarar det tillkommande med tre nya. Vänsteropponentens svar är kanske en femtedel så långt och tar säkert bara en tiondel av tiden att hafsa ihop. På detta sätt kan ett troll m a o tvinga högerdebattörerna att lägga ned åtskillig energi till absolut ingen nytta. Trollet gnuggar händerna i förtjusning, särskilt när hen lyckas få sin motståndare att tappa humöret och säga något dumt; då går det att blockera denne från gruppen. Att vänstertrollet övertygas eller omvänds händer inte. Det kommer inte gå på tusen år – inte med ord och sakskäl. Deras övertygelse baseras inte på rätt och sanning, utan på kollektivets överlägsenhet som gödkrok för dem själva, för att skapa sig en karriär och metod för att överleva.

Amerikanska journalister mot yttrandefrihet

I USA, där den nya stasivänstervågen startade, har det gått minst lika långt som här. Det som började på universiteten har nu tagit över media på samma sätt. Amerikanska journalister och redaktörer i stora tidningar stöder allt oftare yttrandefrihetsinskränkningar öppet. I en heltäckande översikt beskriver John Tierney, City Journal, hur en systematisk slagsida har skapats i den förment objektiva rapporteringen, med syfte och effekt att endast politiskt korrekta vänsteråsikter ska nå fram till allmänheten. Och man har lyckats riktigt bra. Som ett av många exempel: av de större tidningarna var Wall Street Journal ensamt om att beskriva hur journalisten Andy Ngo blev grovt misshandlad av Antifa-supportrar i samband med att han gjorde en nyhetsbevakning i Portland av en liten demonstration för mansrättigheter. Ngo hade tidigare ådragit sig Antifas vrede genom att göra reportage om deras våldsaktiviteter utan att göra de vanliga ursäktande beskrivningarna avseende deras förment goda syften. Överfallet i Portland innefattade bl a sparkar och slag mot huvud och knivskärning i ansikte och öron. Ngo drabbades av en svår hjärnskakning och hade lika gärna kunnat vara död. Det var en ren hämndaktion och journalistkåren brukar vara mycket enad i att fördöma sådana övergrepp mot sina egna.

Andy Ngo.

Den postmoderna amerikanska pressen ignorerade istället händelsen helt, eller valde att skylla den på ‘extremhögern’, som med ‘sin’ demonstration varit ute efter våldsamheter. ‘Ngo fick vad han förtjänade’. Relationen, två dussin demonstranter som överfölls av 400 vänsteraktivister, beskrevs inte. En helt grundlös anklagelse i en tidning, där Ngo påstods ha deltagit i liknande våldsaktiviteter riktade mot Antifa, spreds sedan okritiskt – systematiskt avsiktligt så klart – i andra medier. Jämför gärna taktiken med hur svensk media var snabba med att sprida ETC:s ‘expertdom’ avseende Swebbtv, som ‘en del av vitmaktrörelsen’, efter intervjun med Leif Östling. ‘The Committee to Protect Journalists’ som regelbundet rapporterar övergrepp mot journalister nämnde inte misshandeln alls. En förment heltäckande artikel avseende årets incidenter handlade istället om en rad journalister som kände sig hotade av extremhögern, utan att någon av dem faktiskt utsatts för direkt våld.

Postmodern stasivänster väjer inte för våld – det gäller även the Guardians och Huffposts reportrar.

Våldsmetoderna – om de kommer från vänster – anses i själva verket fullt legitima enligt en stor del av journalistkårens medlemmar. En expert på nätextremism, Eoin Lennihan, sammanställde ett antal journalisters regelbundna närvaro på Antifas sajter, med deras skriverier, och konstaterade att det helt saknades negativa vinklingar i dessa. Det handlar om tongivande reportrar från The Guardian, The New Republic och HuffPost. Artikeln ledde till att Lennihan genast sorterades in bland högerextremisterna enligt Colombia Journalism Review, där man skrev en fullständigt osaklig artikel om saken, utan att beröra Lennihans slutsatser med ett ord.

Total brist på konsekvens: högern sparkas för bekantskaper, vänstern sitter kvar trots grova rasistiska uttalanden

Konservativa journalister ska sparkas, bloggare med högeråsikter blockas och bli ‘deplatformed’ på Twitter och Facebook och ‘avmonetariseras’ på Youtube. Detta är vad de unga progressiva journalisterna arbetar för. Och de är hyperaktiva, som mördargetingar behöver de bara en utandning koldioxid från höger för att genast gå till anfall. Det tog sju timmar innan Times hade sparkat Quinn Norton, en libertarian, för att hon umgåtts med en nynazist (men bevisligen alltid hade tagit avstånd från dennes politiska åsikter). Sarah Jeong, anställd på samma tidning, vid samma tid och inom samma område, men ‘proggressiv’, hade twittrat flera uppenbart rasistiska åsikter om vita: “#CancelWhitePeople”; i en annan förutspådde hon att vita skulle utrotas och att “This was my plan all along.” Jeong sparkades däremot inte. Här kan vi jämföra med Sverigechefen på XXL som fick avgå direkt efter att ha haft privata åsikter på nätet om klimat-Greta, medan Johanna Frändén på Aftonbladet, som i sina twitter längtar efter att klimatrörelsen ska bli militant ‘på riktigt’: “Och som jag längtar.” Frändén har inte ifrågasatts öht och sitter kvar på AB.

Samröre med offren som drabbats samlar också pöbelhopen. En man som friats från våldtäktsanklagelse men förlorat sin karriär fick ett uppslag i The New York Review of Books. Varpå även redaktören Ian Buruma sparkades, inför hot om indragna annonser – men framförallt ställd inför ett uppror ibland den unga personalen. Tierney visar tydligt hur det finns ett obevekligt mönster; man nöjer sig inte med pudlar, först när blod spillts är pöbeln tillfredsställd – och den glömmer inte; de fällda offren är oförlåtligen dömda att söka sig en inkomst i någon annan bransch, som dessutom måste ligga helt i medieskugga, för annars riskerar arbetsgivaren snart bojkott. En av de tydligaste effekterna av det här är också ett mycket skevt könsmönster. Det är unga kränkta kvinnor som dominerar på redaktionerna. ’25-åringar vars C-uppsats är i genderproblematik’, som en anonym veteran på Washington Post uttryckte det.

Unga kvinnor förlästa på genusretorik har tagit över redaktionerna även i Sverige.

Unga kvinnor varav en höggravid att skylta särskilt med. Samt en man i bakgrunden.

Vi ser även här exempel på samma trend i Sverige: när DN stolt tillkännagjorde nyanställda hösten 2017, så var det ett myller av unga kvinnor på bilden och en enda man. Ett annat exempel är publicerade författare senaste året: 75% är kvinnor. Det är naturligtvis resultatet av flera faktorer, men en viktig sådan är att statliga Kulturrådet i sin bidragsgivning främjar ett rättighetsperspektiv: ‘mångfalds-, jämställdhets-, hbtq- och tillgänglighetsperspektiv’. Fler kvinnor än män tenderar att ha åsikter som överensstämmer med de politiskt korrekta värderingarna, som också säger att det är mer politiskt korrekt att ge ut kvinnor än män. Litteraturstödet kan vara som mest 70.000:- per bok, vilket kan tyckas vara av måttlig betydelse, men eftersom förlagsbranschen lider av konstant låg lönsamhet, och det viktigaste handlar om att täcka av risken för förluster, så är en grundplåt på detta belopp ofta skillnaden mellan att våga publicera eller inte. Att en stor och växande andel av författarna samtidigt aktivt verkar för att bojkotta andra från att delta på bokmässor, och ser till att Amazon nekar att upplåta sin plattform för oliktänkande (höger) – den principiella inkonsekvensen är förstås i allra högsta grad medveten.

Tierney about MSM*s reporting of the beating of Ngo. FOX News claim that Antifa put rapidly congealed concrete powder in the milk shakes thrown at Ngo and the men’s rights activists was never proven. that ‘fake news’ became MSM main focus to cover.

Taktiken är solklar: skoningslös repression mot allt och alla som uttrycker åsikter eller information som går emot det narrativ som vänstern har satt – och som givetvis samtidigt gynnar den egna gruppen kollektivt. Även den mest bristfälliga journalistik kan botas med politisk renlärighet. Det omvända är däremot närmast omöjligt, i Sverige har vi väl bara Janne Josefsson, som lyckats göra sig untouchable genom sin professionella förmåga. Tierney ser det viktigaste hotet i just den rädsla som på detta sätt inympas i dem som är kvar på redaktionerna. De satta exemplen har fått avsedd effekt; det är mycket få som vågar skriva någonting som ens andas högeråsikter eller är till stöd för sådana. Ingen vill hamna på svarta listan.

Vänstern är kollektivistisk och hyllas av personer med en personlighetsläggning som inte har problem med att sätta målen före medlen, oavsett vilka konsekvenser detta innebär för de politiska motståndarna. Man tycker inte att man är onda, även när människor förlorar sina jobb, när karriärer läggs i ruiner eller familjer splittras. Inte ens när de politiska motståndarna utsätts för fysiskt våld backar man. Tvärtom. Istället för att ursäkta en hashtag som #CancelWhitePeople bör vi ta den på djupaste allvar. De här människorna var som barn bland mobbarna på skolgården. De får en kick av att befinna sig i den här gruppen. Några av dem också av att plåga sina offer. Det är ofta de sistnämnda som går i täten och vi måste inse att de inte är sunda, att de inte går att omvända. De är inte som oss. Likafullt utgör de en betydande andel av den mänskliga befolkningen, vi är nämligen ett flockdjur och de grupptänkande ynkedomarna har hittat en förvånansvärt välfungerande överlevnadsstrategi, som kompenserar bra för alla andra brister, och som bara hjälper till om de skuller råka vara begåvade, vilket en del av dem faktiskt är – kollektivistisk läggning styrs av personlighet, inte intelligens. Kollektivisterna är alltid benägna att gömma sig i lynchmobben, de hamnar oftast som alltid på den vinnande sidan, oavsett vilken denna är, för i grunden är de principlösa och deras högsta önskan är förstås att styra massan, men om inte det går så vet man att den tryggaste vägen dit är att vara makten till lags och dess lydiga verktyg.

Orwell visste vad ett Sanningsministerium är. Det gör dagens stasivänster också.

De här människornas naturliga feghet gör dem lätta att hålla ordning på, att ‘manipulera’ om du så vill. De saknar ryggrad, men är hyperkänsliga för verklig makt och förmåga att utöva den. De njuter av att se en impotent motståndare, som lamt försöker tillmötesgå dem och så länge som de inbillar sig att de har makten bakom sig känner de inte minsta tvekan i att slå ned på dem som går dem emot. Men om de är i minoritet så blir de rädda och försagda. De saknar ju sakargument och det vet de innerst inne, det är därför vänsterretorik är så fylld av glidningar och teorin bakom så svårläst. Få med sunt förnuft orkar ta sig igenom ordbajseriet och luftpastejerna, men det är dem som inte läser det finstilta som blir lurade. Kollektivisten bryr sig inte om den verkliga innebörden i ord som antifascism, mänskliga rättigheter, jämlikhet, demokrati. För dem är allt ett spel, och orden är till för att bändas till oigenkännelighet, så att de främjar gruppen och rörelsen.

Varje gång en värdekonservativ blir tvingad att kalla sina motståndare för antifascister så vinner de en seger. Genom införandet av s k positiva mänskliga rättigheter, som innebär att en individ kan ställa krav på att andra människor arbetar och betalar för denne, så har även denna vackra term korrumperats. Jämlikhet i utfall är naturligtvis den mest flagranta formen av kryptomarxism, något fullständigt annat än ett samhälle som skapar jämlika möjligheter. Och när t o m SvD vill inskränka yttrandefriheten ‘för demokratins skull’, så har vi gått hela varvet runt. Och sanningen är en total chimär. Om detta stycke hade beskrivit en vänsterists åsikter, så hade denne inte haft minsta problem med att sätta citattecken runt alltihopa och kallat det för kloka ord från Dalai Lama – förutsatt förstås att risken att bli avslöjad vore liten eller minimal.

Vilket den nu också i allt högre utsträckning börjar bli. Med media som konsekvent vägrar eller inte vågar skriva någonting som ligger i högerns intresse, så låter man ‘Dalai Lama’ stå utan konsekvenser. Den som sedan vågar påpeka lögnen blir ännu en lovlig måltavla, ännu en dissident. Personlighetstypen är vad som förenar postmodernism med islamism; man må ha helt olika mål, men medlen tilltalar båda ideologierna, liksom den initala effekten: västerlandets undergång och fall. Så länge som vänstern fritt kan översätta vad som händer i världen till Aktuellts reportage om alarmerande klimat, oacceptabel ojämlikhet mellan svenska kvinnor och män och fruktansvärda förhållanden för barnen som flyr från Syrien, så är det också vänsterns narrativ som styr politiken.

Det här går helt enkelt inte längre. Vi måste ta bladet från munnen. MSM måste i grunden saneras från den nya stasivänstern. Det handlar om hela det västerländska samhällets överlevnad.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

English Summary

My article is almost in full based on the very significant article in City Journal, thus in English. I elaborate on the conclusions and my main point is that MSM must be fought with gloves off. There is no middle ground, the leftist views and methods are too extreme, too supressive. Defined objectively, their collectivism ideology is evil and we must acknowledge the fact that it is no coincidence that people chose to be Stasi-leftists; it is not by chance. These people just doesn’t think like us – the crusial difference is that they do not recognize individual’s rights as a priority before the group’s, collective’s or the state’s. That makes it possible for them to take actions that are pure evil, without considering themselves being evil. People with these personality traits are most likely tinged very early, or born with these traits. The are most likely to be found among the bullies at the schoolyard, and they will never change their mind, when confronted with facts and arguments. The only way we can make them see the light is to take the power away from them. Stasi-leftists must be shaken out from MSM. Otherwise the western society is doomed.

Publicerad Lämna en kommentar

Lägg om ratten helt och försätt vänstern i chock. Enda taktiken 2022 som kan funka.

Kommer ni ihåg hur det gick till när Globen byggdes? En spektakulär, riktigt speciell byggnad som syntes och stod ut från alla håll. Vacker eller ful råder delade meningar om. Och höjden har jag aldrig hört någon ens diskutera. Den bara slank igenom all byråkrati, ‘red tape’ som amerikanarna säger. Som kontrast: Södertornet vid Medborgarplatsen, som länge kallades ‘Haglunds pinne’ i folkmun; vad som från början varit tänkt som ett ‘Söders Manhattan’ på hela Södrastationsområdet, blev till slut en stympad 22-våningskåk – symboliskt några våningar lägre än det närbelägna dåvarande Skattehuset. Globen är idag en folkkär byggnad, en av de mest kända för hela svenska folket. Södertorn/Haglunds pinne känner bara de närmast sörjande till. Och sedan har vi ett tredje exempel: varenda förstörd svensk stadskärna, med sina fd Domus och Folkets huslådor. Där kan man verkligen snacka om en väl genomförd strategi, att ersätta all nationalromantik – om det nu var det vi ville.

Sossarnas taktik är både oslagbar och omöjlig att kopiera

Den här krönikan ska inte handla om arkitektur, utan om politiska beslutsprocesser och taktik. Varför vissa processer går i mål och slutar med succé, medan andra inte ens blir en tummetott. Stora visioner skjuts ofta i sank när de magsura hinner organisera sig. Det måste gå snabbt – och man måste visa mod. Ibland räcker inte ens det. Långt oftare nås framgång med taktiserande rävspel. Socialdemokraterna har under sina långa maktinnehav kunnat surra sig fast allt hårdare, låta små sporer tränga allt djupare ned i statens fundament och samtidigt, med de små stegens tyranni, förverkliga sin politik undan för undan, utan att folk knappt märkt av hur det gått till. Det är en utmärkt strategi, som gjort oss alla – närapå – helt blinda för hur extrema vi faktiskt är i Sverige.

Men taktik är en sak, verklighet en annan. Nu står sossarna utan svar, medan islamism och postmodernism tillsammans bryter ned Sveriges institutioner, ekonomi och rättssamhälle. En generation sossar har fallit för sin egen retorik, de förstår inte själva längre premisserna för sin framgång, man har segrat ihjäl sig. Det brukar sägas att sossarnas välfärdsstat byter tillväxt mot jämlikhet och från början handlade det om att omfördela från dem som tjänade mycket till dem som tjänade mindre; att kakan som man delade på växte långsammare var en oönskad men oundviklig konsekvens. Och vad spelade det för roll under rekordåren efter andra världskriget, ända fram till 1970 gick det ju snabbt nog ändå. Men nu betyder omfördelningspolitiken rätt och slätt att man hårdbeskattar alla som bidrar för att ge till dem som inte gör det alls; det var länge sedan som medelklassen fick tillbaka lika mycket som det man betalade in och nu är det tveksamt om ens arbetarklassen får det. Vad man missat är att en ideologi som i grunden är parasitär kräver en fungerande värdorganism – parasiten har blivit för framgångsrik, balansen är rubbad – och nu hotar nationens undergång.

Ett regimskifte senast 2022 är både möjligt, troligt – och nödvändigt. Hur bör en ny regering i så fall gå till väga för att återföra svenskarna till sunda principer, värden och moral? Är de omärkliga små stegen rätt väg att gå? Det korta svaret är ett enkelt nej. För det första finns helt enkelt inte den tiden att svänga skutan. Men man saknar också möjlighet att driva varje form av lömskt duperande strategi. Med den kraftiga vänsterdominansen i media så är även små och försiktiga steg dömda att avslöjas som – eller upphöjas till – en brutal högeromsvängning. Vänstermedias misstänksamhet mot högern är total. Vilket inte är någon slump: takes one to know one.

Exemplet KD och partistämman i Umeå

När varje försök till förändring blåses upp i media som ‘en katastrofal högerkupp’ så är tiden och energin som krävs oproportionerlig även om man skulle gå i mål med pyttestegen. Med den mobilisering av alla motkrafter som kan förutses, så är risken för bakslag dessutom stor. Som exempel kan tas de mått och steg som Kristdemokraterna tagit för att avlägsna sig från sin närståendevälkomnande politik. Metoden är vald för att hålla ihop ett parti som är kluvet av värdekonservativa och socialliberala värderingar. Av partiledningens program med 36 punkter gick de flesta visserligen igenom, vilket bl a innebär språkkrav för permanent uppehållstillstånd och begränsad rätt att använda ‘offentlig tolk’. Men flera gjorde det inte, som t ex heltäckande slöjförbud i offentlig verksamhet och förslag om tiggeriförbud. Och även käpphästarna i programmet ifrågasattes: “Språket är avgörande för en lyckad integration, men…säger en ledamot från Sundsvall. D.v.s. språket spelar enligt henne i slutändan ingen roll för vilka vi ska ta emot och låta stanna. Från partiledningen kom då svaret att man inte ska tvingas lämna landet snabbare om man inte klarar språktesten. “Om man klarar språktestet inom den treårsperiod som annars är mellan tillfälligt och permanent uppehållstillstånd så får man alltså ett permanent uppehållstillstånd snabbare.” För mig låter det som att det föreslagna lilla steget framåt landade i två steg tillbaka.

En av DN:s många artiklar om KD:s riksting. Alla stöttar den socialliberala oppositionen i partiet och försöker så splittring så gott det går.

DN har hårdbevakat stämman med mängder av kritiska inlägg där partistyrelsens opponenter fått massor med utrymme. Man har förstås plockat citaten medvetet och valt att inte återge ett enda argument till förmån för partistyrelsens förslag. Istället har man gjort vad man kunnat för att blåsa upp konflikten inom partiet. DN har inte heller låtit allmänheten ta del av sakfrågorna. T ex att ‘offentlig tolk’ idag innebär av skattebetalarna i sin helhet betald tolk till sin död, kanske ett halvsekel eller mer än så efter att man anlänt till Sverige. Groteskerier av det slaget har alltså KD stöttat fram till nu.

Sagt med glimten i ögat – men klarsynt ändå.

Ebba och partistyrelsen planerar troligen att med små försiktiga steg flytta resten av partiet, men med mediabevakningen som DN ger kan kontentan alltså i värsta fall bli en flytt åt motsatt håll. DN kommer göra allt för att nagla fast styrelsen vid sina ord om möjlighet till ‘snabbare’ uppehållstillstånd. Det lär innebära en stort uppslagen svekdebatt om det skulle ‘glömmas’. Och risken att lösmyntade partiföreträdare får skälvan och gör nya förhastade och onödiga reträtter. KD skulle kanske må bättre av att rensa ut dem som inte håller sig till den nya partilinjen? Ebbas ‘blinkning’ till Skolverket, att man lever kvar i DDR-tiden, tyder på att hon är väl medveten om problemets omfattning, men hur ska hon annars hinna få ett så vilsegånget parti med sig hela vägen som krävs?

Vänstern kan lukta sig till normbrytarna

Janne Josefsson, om Lars Werner och Ungvänstern (DN 7/11).

Man måste inse att vänstern – och därmed media – är mästare på det här spelet – och att detta inte är en slump. Människor med kollektivistiska ideal är experter på att lukta sig till normbrytare. Deras ‘värdegrund’ är inte baserad på rättvisa utan på sammanhållning – kollektivet går före individen. Vad gruppen uttrycker – via sina företrädare – är alltid rätt och något man ska förhålla sig obrottsligt lojal till.

Lars Werner överlämnade ‘kommunistiska gratulationshälsningar’ till Erich Honechers socialistiska samhällsbygge tre dagar före murens fall och 30 år efter samma murs fall skriver Ungvänstern i sitt principprogram att ‘målet är ett kommunistiskt samhälle’.* Man har alltså inte påverkats en millimeter i sak, men man ljuger oblygt om detta när någon utomstående undrar. För saken, det politiska målet, är större än medlen, dvs lögnen, på samma sätt som taqiyya gärna tillgrips av muslimer som anser sig rättfärdigade med detta, när de ljuger för de otrogna. Något som borgerliga politiker aldrig lyckats göra; man är istället oftast mycket noga med att upprätthålla principen att man bör leva som man lär. Och ger därmed sina motståndare till vänster ett enormt och ofta ointagligt taktiskt försprång. Orättvist, kan man tycka. De borgerligas högre moral är dock troligen inte otaktiskt utan en anpassning efter realiteter; medias måttstock för borgliga politikers tillkortakommanden är generellt inte densamma som för socialdemokratiska diton.

Slutsatsen är att alla försök att anpassa sig efter vänsterns krav leder till underkastelse. Det spelar ingen roll om du gör mycket eller lite – de känner igen dig, och de kommer alltid att behandla dig med samma misstänksamhet. Reinfeldtåren i Sverige är kanske det bästa beviset. Närmast total anpassning, och idag är FR oerhört poppis till vänster – men bara i förhållande till alternativen. Han är faktiskt fortfarande inte en av dem. Och i en Stasitribunal är alla till höger oliktänkande. Så vad är poängen med att försöka ställa sig in? Det är bara att gå vänsterns ärenden; makt utan mening.

Stasiinformatören – en personlighetstyp som lever gott även i Sverige

Avgörande för vem som blev dissident eller Stasiagent i DDR var personlighetstypen, det är i stort sett de enda de båda grupperna är eniga om. DN:s reportage av Lina Lund avslöjar vad det handlar om. Stasikollaboratörernas personlighetstyp finns naturligtvis fortfarande och i alla samhällen. Frank Kuschel, själv fd Stasiinformatör, tror att det handlar om vissa människor som ‘trivs bäst i hierarkier’, medan andra är individualister. “Jag var van i tiden från militären att inordna mig, jag hade en okritisk blick”. Kuschel företräder idag det tyska vänterpartiet Die Linke; ränderna går m a o inte ur så lätt. Och som Doris Bauser, fd Stasifånge uttrycker det: “Ibland när jag träffar vissa människor idag, så tänker jag: du hade passat perfekt hos Stasi”.

Stasikollaboratörerna hade samma persnlighet och gemensamma värderingar: kollektivet före individen. Ja, det finns många sådana i vår tid med. Här i det postmoderna Sverige. (Lina Lund, DN)

Vad jag vill säga är att vi är naiva om vi tror att vänstern är omedveten om att den motarbetar sanning och rätt. Man anser sig förstås inte vara onda (det gör ingen), men placerar sammanhållningen med gruppen högst, och det ger vänstern enligt sig själv den moraliska rätten att bete sig som översittare och mobbare mot normbrytare – i DDR även som fängslare och avrättare av dissidenter. Dagens svenska vänster och postmoderna politiskt korrekta är av exakt samma virke. Demokrati, yttrandefrihet och sanning är för dem relativa begrepp att förhålla sig till när det passar. De förstår däremot utmärkt väl begrepp såsom makt och rädsla, eftersom de är experter på att använda dessa instrument. Det gör dem också närmast paranoida – livrädda för att själva hamna i underläge. Deras rädsla är frukten av vad de ser i sin egen spegelbild.

Om vi alltså utesluter de små stegen och anpassning, så återstår i princip bara två möjliga framgångsrika vägar att konfrontera dem på. Den ena kan vi kalla lögnens och den andra sanningens. Lögnens väg är att göra som sossarna: hävda en sak före ett val och sedan göra något helt annat. Klassiskt majoritetsförtryck alltså och ett i grunden odemokratiskt sätt att förskansa sig makten på – som borde vara lika omöjlig att på ett demokratiskt sätt behålla den på. Men det har fungerat utmärkt i decennier för SAP. Dels p g a medias okritiska bevakning, dels och främst eftersom sossarna har en ansenlig mängd väljare som röstar rött utan varje form av ifrågasättande. Det ligger i kollektivisternas natur, och bland de borgerliga är det endast gamla centerväljare som uppvisar motsvarande drag. Eftersom media dessutom fullkomligt skulle koka över av förtrytelse efter en sådan kovändning så skulle högern få problem att bli omvald igen, och även riskera våldsamma upplopp och aktivism, som troligen skulle tvinga dem att backa.

Sanningens väg: att bygga ett nytt Globen – rakt på, utan att tveka

Sanningens väg är alltså som att bygga ett nytt Globen: visa mod. Detta är att föredra av det enkla skälet att det troligen är den enda framkomliga – rakt på, utan att tveka. Det måste förstås påpekas att sanningen inte därmed är detsamma som att visa alla sina kort, främst handlar det om att undvika att låsa fast sig vid ståndpunkter som är ohållbara på sikt. Och detta gör man inte genom att hymla, utan genom att klargöra att man kommer göra vad situationen kräver. Det borgerligheten måste banka in är ett kärvt budskap, att man både ser verkligheten och förstår den, till skillnad från sina politiska motståndare. Att det handlar om att rädda Sverige.

Att ta bladet ur munnen när man byter åsikt betyder inte heller nödvändigtvis att ljuga. Det är tillåtligt att ändra sig om man gör det på ett ärligt och öppet sätt, vilket Ebba har visat avseende den nyfunna relationen med SD; media lyckades inte smeta ned henne ett endaste dugg. Den ‘skicklighet’ man då tillskrev henne, är ett sätt att få det att låta som taktik, men det är just själva undvikandet att låta taktiserande hänsyn ta överhanden som var poängen. ‘Skicklighet’ som består i att visa sig rakryggad bör istället kallas för personlig resning, men det är ett begrepp vänstern inte förstår; för dem är de politiska motståndarnas budskap alltid i första hand taktik och strategi. Det här framgår med beklämmande tydlighet när borgerliga partiledare intervjuas – det handlar till 90% om att plocka fram stridsfrågor dem emellan och om att få fram citat som sedan kan användas mot intervjuobjektet eller partiledarkollegerna.

Inse vänstermedias makt. Krossa den. Först efter det kan vi tala om en sann demokrati i Sverige.

Låter det som en naiv strategi? Att säga sanningen? Utan tvekan är den riskfylld. Det kan gå som med Söders Manhattan. Eller sluta med ingen pinne alls. Men med anpassningar och små steg kommer man ingen vart alls, det visar – med avskräckande tydlighet – både Fälldinregeringarna på 70-talet och Reinfeldts åtta år 2006-2014 . Man måste vara tydliga. Och vad man måste göra är att krossa vänstermedia. Man må formulera det hur man vill, men detta måste vara avsikten, och media måste – med rätta – själva se det just så, det är meningen, låt dem yla och förtvivla – och skapa en medieskugga avseende allt annat. De fegaste, sådana som Alex Schulman, kommer ta intryck redan före valet, om opinionssiffrorna pekar rätt – ja, man kan förvänta sig många alibiartiklar av dem som vill visa att de minsann inte är värst av de vänsterinfekterade; liknande tendenser såg vi även våren 2018, innan sossarna fick grepp på Annie Lööf. Vad som bör förannonseras är en downsizing, total nedmontering och ommöblering av Public Service; samtliga chefer sparkade, några få poster återutsatta i öppen konkurrens. Samtidigt med en kraftig neddragning av presstödet – här kommer inte SVT:s överblivna vänsterjournalister få plats, de får omskola sig istället. Journalisthögskolorna måste förstås också reformeras.

Jag lovar, ställda inför utsikten att bara 10-15% av journalisttjänsterna finns kvar att slåss om, så kommer många vända sin kappa. De som blir kvar lär också ha lättare att se objektivt på saker och ting. De övriga kommer rasa och förtvivla – över sin egen situation. Men få svenskar skulle ställa upp till kamp för denna åsiktskorrumperade yrkeskår såsom den ser ut idag, det skulle därför inte vara någon katastrof att tillkännage avsikterna med en reformering av media före valet. Det fina i kråksången är också att den närmast totala medieskugga – som uppstår när journaliserna är upptagna av att skriva om hotet mot deras egen existens – kan och bör utnyttjas för att genomföra förändringar även inom andra sektorer. Inte i strid med vad man gått till val för – men med överraskande beslutsamhet av ett valprogram som lovat göra vad som krävs. Precis som med media så måste man förstås hugga till ordentligt. Och eftersom alla effektiva slag mot postmodernism, gammal unken socialism eller islamism, kommer väcka ramaskrin hur eller hur, så finns det ingen ‘taktisk’ poäng med att lägga fram kompromisser. Man kommer få kämpa med samma högljudda opinion oavsett, och ska man förhandla så måste man istället ha skapat sig utrymme att ta ett steg tillbaka, genom att ankra lite längre bort än man har för avsikt att hamna när striden är över.

Den upplevda polariseringen mellan GAL och TAN är verklig: så långt som kulturmarxismen drivits i Sverige så är kompromissernas tid över. En ny regering som inte gör rent hus med Löfvens djupa stat och dess förväntningar kommer aldrig att lyckas med en ‘turnaround’. Och den måste påbörjas omgående, så att den hinner fullföljas och så att åtgärderna får så lång tid på sig som möjligt att verka. Detta kommer krävas politiskt mod som får 90-talets kris att framstå som en barnlek. Vänstersvängen upphävs inte genom att vrida ratten ett kvarts varv åt höger, utan ett helt. Och därefter krävs gasen i botten i 50 mil, utan att titta sig om.

Mod är nödvändigt, men inte nödvändigtvis tillräckligt. Tyvärr finns det ingen annan strategi som kommer bita den här gången. Makt har inget egenvärde. Bara genom att försätta vänstern i chock kommer ett maktövertagande värd namnet att kunna lyckas.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

*) Från Janne Josefsson lördagskrönika i DN 9/11. PS. Det är min svärmors helgprenumerationstidningar som hamnar på vår köksö har jag förstått nu. Hon är förlåten. DS

English Summary

As first hand witnesses from the Stasi reign in DDR can tell us: there is nothing unique with the persons who chose to become informers for the terror machine. On the contrary, these personality types are present in every society and in every period of history. In fact they are most likely very common and only coincidence determines if and how much damage these people can do to others. In DDR they imprisoned and executed dissidents, in today’s Sweden their wish is to ban freedom of speech for their opponents. Have no doubt that this is not their final goal. Make no mistake about their priorities. Truth is always secondary to political goals. Colletive values trumphs individual freedom. Regardless pain, suffering and poverty. And they are secretly terrified that this is what will happen to themselves if the wind changes. It is their own mirror reflection they see and what scares them the most. This paranoid perception of the world makes it impossible for political opponents to accomodate enough. There is no compromise. Either you are with them in full or not. Realizing this, the consequence must be that there is no tactical gain for the right trying to adapt or to try reaching consensus. The only focus should be on what reality demands and to convince the public of this. The left is lost in their own success, and it will take a shock to wake them up.

Leftists strategy ‘small steps to tyranny’ and ‘lying before election day’ will never work for the Swedish right. This is because 1. there is among conservative voters far fewer collectivists, who are loyally prepared to give their votes regardless of what the party leaders say and do – in the way a substantial part of the Social democrats always have done in the past. 2. Leftist media is carefully monitoring the opposition’s tendencies to go towards the right. Right wing party leaders are of course not unaware of this unwanted media attraction. Again and again they have surrendered much of their ground in order to avoid media frenzy. In fact, this is the reason why we have become the Absurdistan of Europe; too few have stood up to defend ideological core values.

The Christ Democrats (KD) congress proves how dangerous it is to show a too strong desire to reach consensus. Ebba Busch Thor, the party leader, is clearly aiming in the right direction, but when the party board is beating around the bush (sic!), not taking the necessary firm standpoint on the ideological issue, the goal becomes too vague and party representatives are pushed into backdowns. As an example a language test as a condition for receiving permanent residence permit is now to be interpreted as a vehicle aiming to speed up the process of getting such permits. In the future we can be sure that MSM will make an outrage, in case the party does not willingly recognize this lean and even revert interpretation.

A right wing government must instead be honest, use anchor policies and stand firm executing them. This is not being naive; on the contrary, this is only to recognize the decisive impact leftist media has. There is no way around them, thus, they need to be destroyed. Reduce public media spending 85-90% – and stop subsidy to the press. When recognizing the risk to be laid off, most left wing journalists will turn their coats and hope to be forgiven. Those who are pardoned will certainly change their views on what true objetivity is. The rest will be furious and panic, but few will give these pityfully corrupt eye-servants any support when they are no longer able to threat any one.

There is no time to lose – after the election 2022 we need to see actions asap to take down Swedish leftist media. A second advantage is that, during the war against PS and subsidized press, the new government will be able to push other controversial issues, since media will be preoccupied with their own fate. A third advantage is that there will be four years before next election, measures taken will have time to take effect. This is absolutely vital, not only for the right wing government’s chances to get reelected, but also for Sweden to get back on its feet.

Publicerad Lämna en kommentar

Alla svenska läroplaner sedan slutet på 60-talet är blåkopior på DDR:s.

Jag lovade mer kommentarer angående Skolverkets nya förslag till läroplan för högstadiet. Jonas Thente artikulerade i en SvD-krönika en typisk och mycket viktig glidning: ”Skönlitteratur som belyser människors villkor och identitets- och livsfrågor. Lyrik, dramatik, sagor och myter.” har ersatts med ”texter som belyser människors villkor och identitets- och livsfrågor, till exempel utanförskap, jämlikhet, sexualitet och relationer” (mina kursiveringar). Skillnaderna är betydelsefulla av två skäl. För det första visar man sitt förakt för skönlitteratur genom att ersätta den med ‘texter’, vilka som helst. Visst visste vi till mans att litterära kvalitéer i Skolverkets värld helt är underordnade budskapet, men det är anmärkningsvärt ändå, eftersom litteraturen formellt var ämnets huvudinnehåll en gång i tiden. Därefter blev det en lövtunn fernissa, och nu alltså, inga formkrav alls; fritt fram för illiterata men identitetspolitiskt skolade lärarpraktikanter att göra som de vill och klarar av. Lyrik, dramatik, sagor och myter är exkurs, huvudsaken är pamflettillverkning av material som lärare och skolboksförfattare kan plocka ihop lite varsomhelst ifrån.

För det andra var tidigare budskapet lite luddigare. ‘Identitets- och livsfrågor’. Det var säkert många av de rättrogna runt om i landet som fattade vinken, att här fanns möjlighet att politisera, men alltför många kanske ändå inte gjorde det trots allt. Nu går det inte längre att missförstå även om man skulle vilja. ‘Utanförskap, jämlikhet, sexualitet och relationer’. Det skulle kunna vara saxat i någon broschyr från RFSU eller direkt ur sossarnas partiprogram. Den som tolkar denna omformulering annorlunda gör det i strid mot läroplanen. Den som använder S partiprogram som ‘textunderlag’ för diskussionerna, gör det däremot inte.

Förr brukade man ofta tala om att sossarna ägde problemformuleringsprivilegiet. I partiledardebatterna tvingades borgligheten börja med att förklara vad som är dåligt med vänsterns idéer innan de kunde börja prata om sina egna, och då var den stipulerade tiden slut. Så är det i praktiken fortfarande, det är bara det att efter Reinfeldt så har de borgerliga blivit så indoktrinerade att deras partiprogram i långa stycken ser likadana ut. Det är inte minst just genom sådana här inplanterade begrepp i läroplanerna som det blivit så, det är på detta sätt S privilegium har skapats.

Jonas Thente citerar en klok bloggerska, Filippa Mannerheim, som har svårt att finna en logik; hur Skolverket får ihop apellen om att eleverna ska förmås att tänka självständigt, med alla dessa pekpinnar. Citat “… en ung person rustad med god kunskapsgrund, är långt mindre mottaglig för fördomar än en person med påtvingad moral”.

Där har ju Mannerheim förstås rätt. Förklaringen att man envisas med pekpinnar är dock knappast att man inte fattat det här. Utan tvärtom att Skolverket anat att de teser man driver inte mår så bra av att de unga utrustas med god kunskapsgrund och kritiskt sinne. Enligt min mening är det tvärtom; påståendet att man vill få unga att tänka kritiskt är en chimär, det vill man ju inte alls. Är jag elak och cynisk? Finns det faktastöd för min uppfattning?

Stasiarkiven

De bästa stöden är vad som kommit fram i spåren efter DDR:s upplösning och de fynd som gjorts i STASI-arkiven. Vars innehåll för säkerhets skull snabbt hemligstämplades avseende svenska kontakter – och de skulle fortfarande vara helt okänt för oss om inte beslutet överklagats hela vägen upp till HFD (dåvarande Regeringsrätten) 2010. Beslutet där blev en kompromiss. En och endast en forskare, Birgitta Almgen, har fått ta del av Säpos uppgifter under löfte om att inte avslöja några identiteter. Socialdemokraterna var ytterst angelägna om att hemligstämplingen bibehölls vid riksdagsdebatten 2011, och vilka hållhakar man då hade på övriga partier är oklart, men justitieminister Beatrice Ask (m) försvarade hemligstämpeln med motiveringen ‘personlig integritet för de inblandade’ och för att inte äventyra Säpos verksamhet. Således så gott som samma skäl som angavs bland kritikerna för att istället undanröja hemligstämpeln… Säpo, som i sin tur ‘valt’ att vid sin undersökning av misstänkta Stasiagenter endast kontrollera en av tre befintliga källförteckningar, hade enlig Almgren därmed varken tillräckliga underlag eller kompetens för att avgöra vilka som var spioner eller inte. Av de (minst) 57 svenskar man till slut slog fast hade kollaborerat med DDR, så är det mindre än en handfull som avslöjats. känslig är frågan. Eftersom det bland svenska samarbetsmän bl a finns en socialdemokratisk riksdagsman, så måste det rimligen handla om folk som suttit i den svenska regeringen eller liknande, eftersom man fortfarande anser det så viktigt att låta locket ligga på.

DDR:s samarbetsman, Stellan Arvidson, socialdemokratisk riksdagsman

Ur Almgrens böcker ges inblick i ett häpnadsväckande tätt samarbete mellan svenska SAP och det kommunistiska Östtyskland. Och detta gällde inte minst på skolans område. En hel bok har ägnats Stellan Arvidson, den omnämnda socialdemokratiska riksdagsledamoten, statsminister Tage Erlanders nära vän och Sveriges viktigaste skolpolitiker. Han kallas rentav arkitekten bakom den nya svenska skolan. Arvidson är inte Stasi-agent enligt Almgren, han skulle alltså inte (vad vi känner till) ha släppt hemliga uppgifter till DDR. Almgren kategoriserar honom som en prominent kulturprofil, och sådana värvade man inte, framförallt eftersom detta var överflödigt, det fanns ju så många av dem som samarbetade frivilligt och gratis, utan att formella band knöts. Men det Arvidson gjorde smusslades det ändå med, för det var ju på många sätt komprometterande, det insåg man. Det var på Arvidsons uppdrag som man tog aktivt kontakt med östtyskarna och bad om hjälp för att i Sverige implementera den ‘progressiva’ östtyska polytekniska grundskolan. Den skulle tjäna som förebild i Sverige. En utställning odnades i Stockholm, men besöket hemlighölls. I Gudmundsons artikel i SvD framkommer uppgifter som ger alla konsprirationsteoretiker vatten på sin kvarn; samarbetet inte bara existerade, det hade en omfattning som få kunde drömma om:

“Under många år fortbildades svenska tysklärare i DDR – i genomsnitt en lärare på varje skola med tyskundervisning hade fått sådan vidareutbildning när muren slutligen föll. Läroböcker ”kvalitetsgranskades” av Förbundet Sverige-DDR, där Arvidson var ordförande. Läroboksförfattare bjöds på studieresor. Svensk skolbyråkrati hämtade inspiration.”

Det var alltså den här dyngan som vi som gick i skolan på 70- och 80-talet tvingades konsumera. Inte undra på att samhällskunskapsböckerna var fullproppade med jämförelser som kallade USA:s marknadsekonomi för ‘hänsynslös kapitalism’ och Sovjetunionens planekonomi för ‘arbetarnas gemensamma’. Historieböckerna såg också till att beskriva skeendet så att allt det goda kom med socialdemokratin och allt dessförinnan i stort sett var medeltida mörker. Propagandan har gått hem, ungefär som Yes-reklam: tråkig men trovärdig: bara superlativer som ‘stolt och ‘tapper’ saknas, så sväljer vi det mesta och inbillar oss att det är objektivt. Det var alltså ett medvetet ‘misstag’ att göra historieboken så tråkig att det var svårt att komma igenom 5 sidors läxa. Tyvärr gällde detta även tyskalektionerna, som jag minns dem – när dessa inte avlöstes av Lars Noréndramatik. Just tyskaundervisningen råkar i min utbildning ha kantats av långa rader med psykiskt instabila original vars pedagogiska förmåga som bäst kan kallas varierande. Och herr Mischke på Handelshögskolan vet jag med säkerhet hade sina rötter i DDR.

Socialdemokrati är socialism den också

Varför tog svenska socialdemokrater frivilligt den östtyska propagandan till förebild? Varför drev Arvidson och socialdemokraterna en skolpolitik som syftade till att indoktrinera på samma sätt som det ökända DDR? Ja, det förklaras av att socialdemokraterna i grunden hade (och har) samma mål som kommunisterna: att skapa en socialistisk stat. Skillnaden mot VPK och de de andra mer eller mindre obskyra småpartierna till vänster om den stora statsbärande kolossen är att man inte anser att våld är bästa sättet att nå dit. Till detta bör fogas ett förtydligande: Fram till Olof Palme-epoken tog SAP:s företrädare tydligt avstånd från kommunisterna och gjorde gränsdragningen mellan dem extra klar. Men särskilt principiella var man aldrig i frågan; så länge som SAP och vänstern inte kunde bilda egna majoriteter (tvåkammarriksdagen krävde ju beslut även i den första ‘övre’ kammaren), så utnyttjades kommunisternas våldsambitioner som ett hot. Det man ville säga var att SAP mycket väl kunde tänka sig att ansluta till sådana idéer, givet att borgligheten inte hörsammade deras krav. Den praktiska skillnaden mellan kommunisterna och socialdemokraternalåg alltså mellan garanterat våld och hotet om våld; en utpressningsstrategi som övergavs först när den inte längre behövdes.

Idag ser sig socialdemokraterna som demokratins företrädare. Ideologin har också på denna sajt kategoriserats och placerats bland ‘de demokratiska partierna’. Men man måste ha klart för sig att det handlar i mångt och mycket om en vilande vulkan. Dess röda innehåll är fortfarande vad man strävar efter och predikar. Ett Sverige styrt av socialdemokrater strävar alltid åt vänster, det spelar ingen roll hur länge man befunnit sig vid makten. Detta ‘ständigt mera, aldrig nog’ är ju konsistent med slutmålet: en socialistisk stat. Arvidson hade detta mål helt klart för sig, många av dagens socialdemokrater har det inte. Men deras strävan leder dem ditåt ändå. Med en grundskola som helt är i klorna på den socialdemokratiska indoktrineringsmaskinen, så förskjuts åsiktsbildningen i Sverige hela tiden tillräckligt mycket för att vi heller aldrig ska ta oss ur vänstervolten.

Och ja, det är förstås det som är avsikten.

DN Jonas Thente

SvD Per Gudmunsson

Publicerad Lämna en kommentar

Gangstarapparen hyrde Södertörns tingsrätt – med rätt åsiktsklienter är man aldrig kinkig

Bild ur DN 24/10

Någon som minns DN:s artikel om den ‘skumme’ affärsmannen, vars värsta ‘brott’ var att han hyrde ut lokaler till SD? För normal marknadsmässig hyra, skall tilläggas. Ett år sedan nu. Stort uppslag på förstasidan och lååång artikel. Om absolut ingenting mer än den ‘skumme’ affärsmannens fullt legitima affärer, som också inbegrep uthyrning till ryska ambassadören minsann. Framförallt hade affärsmannen bett om att få vara anonym. Bara det sistnämnda var ju tillräckligt skumt för att DN skulle slå upp saken stort och ange hans namn i neonröda bokstäver.

De flesta vet väl att DN sedan blev stämda, men alltför få har nog sett Wolodarskis ursäkt och hur DN tvingades krypa till korset i ett tillrättaläggande. Det är ingenting som kommer upp i flödet sådär automatiskt direkt. Hur mycket man också fått betala som kompensation vet ingen mer än parterna, eftersom uppgörelsen skedde genom förlikning. Och jag har en misstanke. Nämligen att DN oavsett böterna, om det nu blev några, anser sig ha uppnått eller bidragit till något värdefullt: svårigheter för människor med politiska åsikter på högerkanten att ägna sig åt sina verksamheter och att träffas i största allmänhet. I vårt kalla land kräver det nämligen oftast tak över huvudet. Och idag är det inte bara SD längre, som har problem att få hyra lokaler. Alla fastighetsägare ser sig noga för när det gäller att hyra ut till någon man inte tror är ‘rumsren’. Det här är i praktiken ett slags inskränkning av mötesfriheten, men något lagrum (sic!) finns inte som tvingar kommersiell hyresvärd att hyra ut till vem som helst, så oavsett vilka personliga krav och exotiska önskemål värden än må ha så är de alltså legitima. Detta är ett slags kryphål som makten kan utöva för att försvåra för obekväma åsiktsriktningar att samlas och organisera sig; lagstiftaren kunde helt enkelt inte föreställa sig att en rådande åsiktsordning i Sverige 2019 skulle kunna och vilja utöva ett så totalitärt och repressivt förtryck, att meningsmotståndare inte ens skulle få hyra lokal, utan att hyresvärden utsattes för påtryckningar och hängdes ut i morgontidningen som moraliskt suspekt.

Kulturföreningen Gimle och Medborgarskolan

Och vad som i Sverige idag kan anses som ‘suspekt’ är ju en hel del. Det vet vi ju redan. Men att den restriktivt påbjudande ‘makten’ inte bara omfattar den sittande S-regimen och med denna affilierade klienter inom den djupa staten, det är faktiskt än mer uppseendeväckande. Det är många fler som för säkerhets skull väljer att porta de potentiellt misshagliga, i Sverige räcker guilt-by-association för att bli hängd. Till och med Medborgarskolan, ägd av Moderata Samlingspartiet, royalisterna och Fria Moderata Studentförbundet, ansåg sig behöva tacka nej till ett kvällsseminarium med kulturföreningen Gimle, eftersom DN skrivit om den och konstaterat att den nog kunde ha med SD att göra. Vi pratar alltså om ett parti som nära en fjärdedel av svenska folket sympatiserar med och en förening som påstås ha band med SD, för övrigt utan att faktiskt ha det. Gimle är partipolitiskt obundet, opera, kammarmusik och nordiskt kulturarv står på programmet (och man har för övrigt antirasism med i sina stadgar, som på begäran sändes in), men nej, Medborgarskolans lokal var plötsligt fullbokad hela hösten.

Gangstarapparen tog över domarpodiet i Södertörns Tingsrätt – med domstolens goda minne

Mig veterligen är det ingen hyresvärd hittills som tackat nej till Tro och solidaritet eller Centerns ungdomsförbund. Rörelser med minst lika tveksam (eller inte tveksam) demokratisk bakgrund. Inte ens AFA, ni vet, den av Säpo terrorregistrerade vänsterextrema aktivistorganisationen, med ett gediget våldsregister i bagaget, har problem med lokalfrågan; 25-årsjubileet firade man på kulturhuset Cyklopen, vars tillblivelse bekostats med medel ur Allmänna Arvsfonden.

Ingress ur DN.

Och när det gäller gangstarappande kriminella, så är de tydligen välkomna att spela in sina musikvideos även på tingsrätterna numera. I alla fall på Södertörns. Rapparen ifråga, ‘Z.E.’ är en sådan där individ som gör sitt bästa för att framstå som mer kriminell än han antagligen är, genom att posera med vapen och sedelbuntar. Att han har en lista med brott som han dömts för och en del han inte dömts för, lär i alla fall vara anledningen till att han kommit i kontakt med advokatfirman Bastling & Partners, som genom att agera statister på videon naturligtvis hoppas på fler liknande klienter. Redan som det är idag har man problem att få vittnen att våga lämna sina redogörelser under ed i domstolen, och vilka slutsatser tror man att folk i allmänhet drar nu? Kan det måhända finnas goda fritidsförbindelser mellan lagmän och våldsverkare – såsom den här uppgörelsen tycks antyda? Det är bara att titta på videon, så framgår vem som dominerar i rättssalen; Z.E. hoppar bl a upp på podiet – en nästan övertydlig metafor, vem som tagit över där rättvisan en gång skulle ha styrt.

Domstolsaktivism är något jag har talat mycket om, men just den här varianten var hittills okänd för mig. Det osmakliga jippot hade alltså kommersiella förtecken. Men det säger även en del om hur sympatierna ser ut i brottsmålsbranschen, som väl är den kanske enda näring som gnuggar händerna, medan kriminalstatistiken slår i taket. Om tingsrätten fick lokalhyra förtäljer inte historien. Vad den däremot säger är att lokaluthyrningsbranschen är mycket selektiv i vissa fall, men desto mindre så i somliga andra.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad 1 kommentar

Efterlevandebidragen regnar – tio gånger oftare över afghaner och somalier.

På tio år har Sverige betalat ut 9,2 miljarder till barn vars ena eller båda föräldrar uppges vara avliden. Dödsfall i Sverige har sällan varit svåra att konstatera, de har ju skett i Sverige. Så systemet är utformat därefter. Pensionsmyndigheten kräver inte mer än en underskrift på heder och samvete för att börja göra månatliga utbetalningar på 1.493 kronor per påstått avliden förälder ända upp t o m tjugo års ålder. Fram till 2018 gjordes dessutom retroaktiva utbetalningar för två år före ansökan. Nu är retroaktiviteten ‘bara’ sex månader. En fullt giltig fråga är varför utbetalningar överhuvudtaget görs till alla som kommer till Sverige. Det räcker med ett TUT för att det ska säga ka-tjing när man drar i den lättsinniga enarmade bandit, som samtidigt äs så ytterligt samvetsgrann med att plundra skattebetalarna. Rebecca Wiedmo Uvell har gjort ett grävjobb som förtjänar stor uppmärksamhet. En historia som ger en provkarta på de systemfel som lett till att Sverige idag är på dekis.

Efterlevandestödet betalas ut till alla barn, som ekonomisk kompensation för förlusten av en vårdnadshavare. Den motsvarar den underhållsersättning som barnets kvarstående vårdnadshavare ska få från den andre föräldern efter en sepation – och som även den kan betalas ut av staten, när föräldern ifråga låter bli. Ersättningen är inte baserad på hur stort lidande barnet drabbas av utan är en form av kostadsersättning. Kostnader man har i Sverige. Därför är det obegripligt varför man betalar ut retroaktiva bidrag till dem som just anlänt hit. Lika principiellt fel är det förstås att ensamkommande barn som skrivit under detta dokument får en helt annan ekonomisk situation jämfört med lika ensamkommande som inte gjort det, men som är i lika stor avsaknad av föräldrarna.

Flyktningbarn kompenseras tredubbelt

I själva verket, eftersom det rör sig om en kostnadsersättning och de ensamkommande barnen ifråga tas om hand av sociala myndigheter eller adopteras, så borde man väl resonera så att de kostnader som avses redan de facto har ersatts, i form av nya kostnadsansvariga vårdnadshavare, som ju har samma ansvar oavsett de biologiska föräldrarnas död eller inte? Varför ska man kompenseras dubbelt av det svenska samhället? För att inte säga – i praktiken – tredubbelt: de ensamkommande har ju kommit hit för att Sverige åtagit sig att ge dem skydd från krig och livshotande faror. Ingenting säger att vi därmed är skyldiga att upplåta alla våra välfärdssystem för dem samtidigt. Vad som anses tillräckligt och adekvat för en, måste räcka utmärkt också för alla andra – och Sverige är redan världens mest generösa flyktingmottagare, inte bara i antal utan även per individ.

Genom att erbjuda den här typen av extraförmåner har man snabbt korrumperat de nytillkomna – och deras nya vårdnadshavare (alternativt den ensamstående förälder som kommit hit tillsammans med barnet – och som också kan söka bidrag för egen del). Vem säger nej till gratis pengar? Särskilt besvärande lär de icke-existerande sanktionerna upplevas. Ett falskt ‘hedersord’ från en underårig har ju ingen som helst juridisk konsekvens. Som Uvell påpekar så kan vi mycket väl redan ha en mängd påstått döda föräldrar i Sverige, eller sådana som efter den nya anhöriglagen är på väg, utan att detta kontrollerats. Frågan om sådan kontroll utförs besvaras av myndigheten med en isande tystnad. Och skulle det – rent teoretiskt alltså – ändå kontrolleras, samt visa sig vara fallet, så är det knappast ens möjligt att kräva pengarna tillbaka. Än mindre att faktiskt få något från ett barn som redan spenderat dem eller gömt dem, och/eller saknar egen utkomst.

Så kan vi vara så säkra på att det fuskas med detta?

Att bevisa saken torde inte vara lätt (såvida de ‘döda’ föräldrarna alltså inte skulle söka uppehållstillstånd och Pensionsmyndigheten/Migrationsverket faktiskt skulle börja kolla upp förhållandena). Men statistiken talar sitt tydliga språk. Utrikes födda motsvarade 2018 19% av Sveriges totala befolkning. Samma år var av dem som tog emot efterlevandebidrag 32% utrikes födda. Tio år tidigare var de 18%, inte mycket mer än deras dåvarande andelen av totalbefolkningen. I gruppen 16-20 år (där vi kan förmoda att de flesta ensamkommande ramlat in i statistiken, då man okritiskt accepterat deras uppgivna ålder) så är andelen 38%.

Och om vi fokuserar enbart på de fem ursprungsländerna Afghanistan, Somalia, Irak, Syrien och Eritrea som vi vet är ursprungsland för lejonparten av de ensamkommande, så svarar dessa ensamma för 17% av andelen ‘barn’ som fått efterlevandestöd, samtidigt som den totala utlandsfödda befolkningen från dessa länder svarar för mindre än 5%. Somalia och Afghanistan är överrepresenterade mer än åtta gånger i förhållande till sin befolkningsandel och i jämförelse med de infödda svenskarna är överutnyttjandet nära tio gånger – som snitt för alla åldersgrupper. Åldersgruppen 16-20 år går inte att läsa av på nationell nivå, men vi kan utgå ifrån att överuttnyttjandet här är maximalt.

Observeras bör att situationen alltså såg helt annorlunda ut före 2014. Då var föräldrarna till dessa barn inte oftare döda än genomsnittet för andra grupper. Som Uvell visar i sin analys så har detta överutnyttjande ökat kraftigt över tiden och bland afghaner och somalier så ser man ett tydligt hack i ‘inlärningskurvan mellan 2013 och 2014. Det är tydligen då informationen om hur lätt det är att erhålla gratis pengar har spridit sig brett inom grupperna med ensamkommande ‘barn’. Totalt handlar det om över 1,5 miljarder som på det här sättet betalats ut under den senaste tioårsperioden till barn födda i utlandet. De fem namngivna huvudländerna svarar ensamma för 600 miljoner och det årliga beloppet till denna grupp är nu uppe i 116 miljoner kronor.

Härutöver kan läggas en stor grupp ‘barn’ vars heder och samvete-underskrift renderar dem de månatliga 1500 spännen per påstått död förälder, utan att utbetalande myndighet ens krävt in uppgift var ‘barnet’ ifråga är fött! Det handlar om över 17 miljoner kronor bara under 2018 – till inte mindre än 1.187 individer.

Pensionsmyndigheten inte bara blundar. Den mörkar medvetet.

Det här är ju ett så öppet missbruk att ingen kan undvika att se det – om den önskan finns. Nu är det förstås så att det gör den inte alls – på den handläggande myndigheten. Den datafil som Uvell gör tillgänglig för nedladdning på sin sida och som även jag länkar till här, är sorterad så att den kräver en hel del bearbetning och sammanställning med SCB:s befolkningsuppgifter för att det ska gå att få fram de här avslöjande siffrorna. Det tog mig, som van excelanvändare, en dryg timme att få ordning på den. Än värre är förstås skandalen att den ansvariga, Hanna Linnér, vägrat att lämna ut uppgifterna kostnadsfritt enligt offentlighetsprincipen, vilket alltså är mydighetens skyldighet, och något hon sedan tvingades göra när riksdagsmannen Jan Ericsson (M) begärde ut dem via Riksdagens utredningstjänst. Att Linnér är fritidspolitiker för vänsterpartiet lär förstås ha med vägran att göra och visar hur politiserad tjänsteutövningen nu har blivit i den djupa (s)tat som Sverige är.

Myndigheten vet alltså mycket väl om hur skandalöst efterlevandestödet överutnyttjas och hur minimal kontrollen är. Det är därför man inte vill låta allmänheten veta. För då kan ju rösten läggas på fel parti. Och förhållandena kan komma att ändras. Det vill man inte. Ännu en obehaglig fråga som då reses, är ju varför utbetalningarna ligger just på denna myndighet. Enligt vad myndigheten påstår så ska dessa utbetalningar gå över statens budget, men hur säkert vågar man tro på det? Detta är ju som upplagt för försnillning av våra pensionsbesparingar, och även på den punkten skulle nog krävas vidimering från en riksdagsrevisor e d, för att återställa mitt och många andras förtroende efter att ha läst detta.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Rebecca Weidmo Uvell

Publicerad Lämna en kommentar

Glöm aldrig vad V står för.

Under det långa krystandet med regeringsbildningen förra hösten, så smetade tre partier ned sig själva med falskhet (C+L) och skenhelighet (C+L+S). Vars fundament regeringen (S+Mp) nu står på. Vi kan konstatera att förfarandet varit förödande för svensk demokrati. Jag är övertygad om att sakpolitiken, med hårda angrepp mot yttrandefriheten och ropen på ‘klimatdiktatur’ åtminstone delvis förgrovats pga att de inblandade parterna har korrumperats av sitt eget beteende. När man redan är i dyn, så är det lättare att låta moralkompassen fortsätta snurra.


Somliga naiva inbillade sig kanske under något tillfälle att vänsterpartiet skulle kliva fram som en räddande ängel och visa moral genom att fälla det skrangliga bygge som maktkåta S byggt med alliansförrädarnas hjälp. Den förhoppningen glömmer att V under hela 1900-talet aldrig fällde en S-regering, och att dessa S-regeringar faktiskt bara under kriget och efter Pragvåren-68 hade egen majoritet.


V har alltid varit S fångar och fortsätter vara det. Man kommer nämligen aldrig att släppa taget om sin position längst ut i den illröda vänsterns land. Man är i själ och hjärta fortfarande marxister och erkänner det ofta öppet även utan att vara på fyllan. Jonas Sjöstedt får spela modern version av sina föregångare hur mycket han vill, men partiet hämtar sitt stöd från samma väljargrupp. I praktiken innebär det att den vill ha samma politik.


‘Samma politik’? I absolut mening så innebär det proletariatets seger och totala kontroll över produktionsmedlen. I mer relativ mening så innebär det att man förhåller sig till socialdemokraterna: allt S vill, vill V lite mer. Även S var ju nära att nå målet, för 36 år sedan, minus en dag. I den urvattnade löntagarfondomröstningen lade V ned sina röster – man hade ju velat mer.

Vänstern hade den gången fört Sverige till avgrundens rand, vi hade redan kunnat vara socialister nu om man lyckats. Men 75.000 demonstrerade mot förslaget i Humlegården och tillräckligt många väljare bytte fot och blev borgerliga, för att hotet skulle avvärjas.


Icke desto mindre orsakade försöket enorm skada. Kamprad, Rausing och H&M-Persson flyttade ut sina förmögenheter bort från svensk beskattning (Ingvar Carlssons löfte, att detta aldrig skulle införas fick de senare att flytta tillbaka och bli Sveriges främsta skattebetalare). Men V tyckte alltså att S-förslaget inte var nog.


Det tycker man fortfarande inte. När V nu vill höja kapitalskatterna genom att kraftigt höja fastighetsskatten (som rätteligen borde kallas en dubbelbeskattning på inkomst) och återinföra förmögenhetsskatt (en trippelbeskattning på inkomst och dubbelbeskattning på fastigheter), samt skatt på arv och gåva (fyrdubbel skatt på inkomst!), ja då står det klart att V lever i Shargri-Lalaland, där skattebetalarna är träd fast rotade i jorden, oförmögna att undkomma yxan och vars ständigt ymniga fruktbarhet bara är att plocka mer av när man så önskar.


För att lura väljarna med samma illusion vänder man sig bara till dem med under 40.000:- i månadslön. De ska inte drabbas. Nehej, men de kanske har en fastighet? Får ett arv? Eller helt enkelt är pensionärer med sparade medel som V nu ska förmögenhetsbeskatta, eftersom man som privatperson inte ska ha rätt att samla på sig sådana medel; de är ju statens enligt V-ideologi.


V:s talesman nämner sedan en massa fina och godhjärtade ändamål. Men den konkreta ekvationen ser ut så här: 22 mdr nya skatter minus a) ‘klimatpaket’ 10 mdr och b) generella statsbidrag till kommunerna 10 mdr. Summa 2 mdr kvar till lullullet. ‘Klimatpaket’ betyder i praktiken mer pengar till FN:s fonder och andra prestigefyllda projekt där välfärdsparasiterna kommer suga ut det göttaste innan en tummetott i bästa fall blir kvar till att sänka CO2 – som några av oss är ganska säkra på inte ens är problemet. Och ‘generella bidrag till kommunerna’ betyder att man ska fortsätta betala socialbidrag till nytillkomna. Pengarna kommer visserligen inte räcka ändå, men det är en annan sak.


Ännu en annan sak är ju att de 22 mdr som kalkyleras är ur en statisk kalkyl. Persson och miljardärerna som rånas i sina hem i Djursholm och Östermalm behöver ingen mer ursäkt: skulle man ana att regeringen är på samma eller liknande linje, så flyttar man. Och inte bara de. Även alla andra som fortfarande har pengar sparade måste överväga alternativen. Det kommer kanske inte något mer tillfälle innan allt är konfiskerat. Mycket mindre kapitalskatt att hämta alltså, från mycket mindre rika personer. Uteblivna investeringar i näringslivet kommer slå sönder ekonomin och minska det totala skatteuttaget kraftigt. Sug på den.


*


V har under en tid sluppit kritik. Skenhelighetspakten mellan regering och alliansförrädare har fått Sjöstedt att framstå som nästan rakryggad, full av integritet. Men ingenting kan vara mer fel. V:s roll är att dra sossarna åt vänster så långt de kan. Det har den alltid varit – och kommer alltid fortsätta att vara. Det finns ingenting i en sådan politik som skulle vara bra för Sverige. Bara om man gillar våldsamma katastrofer.


Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Affärsvärlden

Publicerad Lämna en kommentar

Greta håller tal i FN som får tankarna att gå till Flugornas herre

Tänk er en vuxen man. Skrika och orera, kasta förolämpningar och sluggermässigt utkastade beskyllningar på och inför världens ledare. Lite självömkan, tatraliska tårar och och så några lösryckt utslängda ‘fakta’ följda av mer eller mindre konkreta hot. Och när talaren avslutat, så applåderar hans publik. Är det någon särskild som poppar upp i tankarna?

*

För den som vill lyssna så är Gretas ’Ni har stulit min barndom’-tal till FN fyllt av obehagligt grumliga hot, som DN kallar för ’skarpa’, men som får mig att tänka på barnen i filmen Flugornas herre – och om de tal som tyskarna eldades med före österrikiska Anschluß. Anklagelserna haglade och församlingen, som först inbillat sig att det rörde sig om ett skämt, skrattade gott åt klichéerna.
Angelägenheten i budskapet ska förstås understrykas av det stoppur som DN nu lagt in i sin klimatrapportering. Vi har bara drygt 8 år på oss innan… exakt vad? Ingen kommer säkert kunna säga. Poängen är att det är bråttom. Och att när de åtta åren gått, ingen ska kunna beslå alarmisterna med att ha haft fel igen. Åtminstone på den punkten har man alltså lärt sig något.

Och visst är det pekoral på hög nivå. Om det är någon som stulit Gretas barndom så är det hennes föräldrar som låter sin flicka bli maskot för den nya klimatreligionen. Greta tror. Men vet gör hon inte. Att hennes naivismer möttes av skratt är märkligt bara för den svenska journalistkåren, som följer hennes resa som om det vore ett G7-möte.


Hur mycket DN än piskar upp domedagsstämningen här hemma, så har barn i de flesta länder jorden runt betydligt mer konkreta saker att oroa sig över, men de slipper åtminstone drömma mardrömmar om att jorden ska översvämmas eller brinna upp.
Men Gretas tal är ändå inget att skratta åt. Anslaget ger obehagliga associationer till filmen Flugornas herre. Klimatsektens fanatism är inget att leka med; när barn i åldrarna 10-29 växer upp med dessa domedagsprofetior ständigt itutade i sina öron, så förlorar de inte bara sin barndom, vi kan räkna med att somliga av dem också blir militanta aktivister.

Sådana som Johanna Frändén, tv-sporten och numera krönikör i AB, som twittrar om sin längtan “efter att miljörörelsen blir militant på riktigt.” Eftersom Frändén får fortsätta att skriva som om detta var ett helt acceptabelt uttalande, så kan vi utgå ifrån att samhället kommer göra lite för att stoppa denna farliga utveckling. För vänstervåld är ju det goda våldet.

Och den som inbillar sig annat än att klimatkulten drivs av yttersta vänstern kan ju kolla in fotot med Greta iförd t-shirt med ett AFA-motiv, det har vandrat runt på nätet länge nu. Länkkällor bifogas:

Greta i Antifa-t-shirt, https://uvell.se/2019/07/26/afa-far-ovantat-stod/

Frändén: *Fan vad jag längtar tills miljörörelsen blir militant på riktigt. Det är typ den enda våldsromantik jag hyser. Men SOM jag hyser den.”

https://twitter.com/ProjektMorpheus/status/1131907528529502213?cn=ZmxleGlibGVfcmVjc18y&refsrc=email

Detta (minus stycke 1-2) försökte jag publicera som läsarkommentar. Det gick inte. Censurerad innan jag ens hann bli sedd. Så viktigt är det tydligen att inte Greta sammankopplas med ytterkantsvänstern. Jag prövade ett tjugotal andra formuleringar, tog bort Frändén och hennes svordom, ord som domedagssekt, AFA och militant. Ingenting hjälpte. Så jag prövade med en helt ny text:

” Greta är bra. Test. Går detta att publicera? Är det tillräckligt tillrättalagt?
Jag har nu formulerat och omformulerat mig ett tjugotal gånger för att ens få ynnesten att kommentera något som inte hovniger åt klimatrörelsens galjonsfigur. Med länkar som talar om vart på den politiska skalan Greta hör hemma, och vad hennes åsiktsfrände, Johanna Frändén, tv-sportkommentator och AB-krönikör, längtar efter.
Vilken fin ny liten AI-funktion ni har hittat på! Så motar man sannerligen Olle i grind. Blir bara ledsen för de så kallade moderatorerna av kött och blod. Vad ska de hitta på nu?
Men säg mej, när man inte ens får kritisera detta spektakel i kommentarsfältet – vilket debattklimat är det? Är det ens debatt? Inte snarare ren panegyrik? Frejdig gemensam kampsång a la kulturrevolutionens Kina?
Ursäkta, jag hörde inte? ‘Oberoende liberal’? Nej, du får nog ta det igen! Går inte riktigt fram här, i min ände. ”

Nej då. Inte heller detta ville gå in. När jag något senare uppdaterade sidan visade det sig att DN stängt kommentarsfältet helt och tagit bort alla kommentarer. Så. Nu är det officiellt. DN Ifrågasätt vill verkligen inte bli ifrågasatta. Och alldeles särskilt gäller detta klimatkultens gullegris och galjonsfigur Greta Thunberg.

Magnus Stenlund

Sunt Förnuft

https://www.dn.se/nyheter/varlden/greta-thunberg-talar-for-fn/