Publicerad 4 kommentarer

Svagsint kvinna sätts bakom galler för lögn. Bra. Men domarna då? De som köpte lögnen?

Rättssäkerhet är att undvika att döma oskyldiga. Rättstrygghet är att döma de skyldiga så att resten av samhället kan leva säkert. I #orättssamhället-Sverige är det förstnämnda högsta prio när det gäller grova våldsbrott och utländska gärningsmän, svenska folkets behov av rättstrygghet spelar här ingen roll alls. När det gäller våldtäktsanklagade svenska ‘cis-män’ är det omvända lagar och praxis som styr.

Domstolsaktivister i båda ringhörnor på principlöshetens arena

I ena ringhörnan: Anne Ramberg och hennes domstolsaktivister. De där som inte kan ge grova våldsbrottslingar nog med rättssäkerhet. Det är dom som anser att fingeravtryck på handgranatssprinten och ett dussin ögonvittnen helt enkelt inte riktigt räcker till ändå.

I andra ringhörnan: Anne Ramberg igen. Samma domstolsaktivister. Men nu är det inte längre utrikesfödda gruppvåldtäktsmän och gängkriminella som står vid skranket utan svenskar, som anklagas för våldtäkt enligt Samtyckeslagen. Sådan våldtäkt som alltså inte består av våld, utan en upplevd känsla av tvång, ‘tvångstäkt’. En sådan känsla som mannen enligt lagen måste försäkra sig om inte finns innan han inleder sexuella handlingar. I dessa fall är rättssäkerheten inte längre viktig alls. En oskyldig hit eller dit, vad är den kostnaden, på det politiskt korrektas offeraltare?

Tvärtom har rättssäkerheten rent av lagstiftats bort – här är det den anklagande som definierar om brottet begåtts eller inte. Kvinnan: Jag kände så. Lagen: Ergo – ett brott begånget! Ingen kan säga om det är rätt eller fel annan än den som äger upplevelsen. Ingen annan kan heller säga om det är lögn eller inte. Att kvinnan skulle kunna vara psykiskt instabil, försmådd och hämndgirig eller bara en argsint politiskt driven radikal feminist är lika otänkbart att utgå ifrån i lagens förarbeten som vid rättsskipningen. Vad domstolen ska göra är att fastställa om mannen hade skäl att uppfatta saken så som kvinnan påstår nu i efterhand. Vilket ju vore lite lättare om det krävdes att kvinnan genom fysiskt motstånd eller verbalt gjort sin känsla klar för honom även då det inträffade. Men så är det ju inte. Även ‘brist på samarbetsvilja’ måste han ta i beaktan. Ja, även ett muntligt ‘ja’ ska han förstå egentligen är ett ‘nej’, om denna samarbetsvilja sedan saknas eller inte är tillräckligt tydligt demonstrerad.

Ja, visst är det klokt att spela in medgivandet på förhand unga män, och spara det. För anklagelser har lett till fällande domar även många år efter händelserna utspelade sig. Men hur romantiskt och sexigt är det?

Oskyldig till dess motsatsen bevisats? Glömd princip i sammanhanget sen år 2000.

Man kan tycka att Samtyckeslagen bryter mot all känd rättstradition. Ni vet, att man är oskyldig till dess motsatsen är bevisad och att ingen kan dömas mot sitt eget ord, såvida det inte finns teknisk eller annan bevisning som kan anses väga tyngre. Men tyvärr är denna lag snarare en kodifiering av en under 2000-talet redan satt praxis. Domstolsaktivisternas och Anne Rambergs praxis.

Det är denna som i all sin osköna solkighet träder fram i ett gammalt rättsfall som borde ha varit glömt och nedlagt för länge sen. Det beskrivs i Dagens Juridik som ännu en av dessa otäcka rättegångsskandaler, där en oskyldigs namn och rykte släpats i smutsen.

Citat ur DJ: ” Kvinnan hade redan vid samlaget varit införstådd med att det inte hade handlat om någon våldtäkt, men anklagelsen ”bara föll ur henne”, förklarade hon vid rättegången i tingsrätten. Sedan hade allt gått fort och det hade inte funnits någon möjlighet att ”ta sig ur det” eller ändra uppgifterna. Det kom därför som en lättnad när förundersökningen lades ned 2006.”

Anklagelserna lades alltså först på hyllan. Men sådana här typer av våldtäkter – och vita våldtäktsmän – är som bekant prioriterade uppgifter att komma åt inom rättsväsendet. Här lämnas ingen möda obesparad. Man skulle kunna tro att polisväsendet ägnar sin huvudsakliga tid åt att spela innebandy och hjälpa en och annan gumma över gatan när man får höra att man nio (9!) år senare börjat nysta i det olösta fallet igen. Det här var ju inte riktigt vad ‘offret’ hade önskat sig, men what the hey, jobbigt att behöva erkänna den nio år gamla lögnen, så kvinnan väljer att ljuga igen. Först under huvudförhandlingen kommer hon på bättre tankar. Då har Jonas* suttit fängslad i totalt sju månader:

I sju månader kan tydligen Jonas, en vit man, fängslas innan dom fallit. Medan häktning för vapenbrott ända till helt nyligen inte ens varit obligatoriskt – och det ska till mycket på fötterna för att låta någon gängkriminell sitta där i mer än någon vecka. Då kommer hans försvarare raskt till undsättning.

Ett förstört liv.

I #orättssamhället-Sverige så räcker det som ni vet inte med ett fängelsestraff vid vissa typer av brott – och för vissa gärningsmän. D v s de där cis-männen, som levt ett välordnat, skötsamt och skattebetalande liv innan. Det krävs att detta smulas sönder i alla sina beståndsdelar. Detta gällde redan före metoo – och det har inte blivit bättre sedan dess.

Men hur går det då med den som förorsakat detta förstörda liv, med en lögn? En anklagelse som liksom ‘bara föll ur’ det påstådda offret? Tingsrätten i Nacka kringelkrånglade sig fram till att “det var möjligt att undvika ett längre fängelsestraff och att kvinnan istället skulle dömas till en kombinationspåföljd med skyddstillsyn ihop med två månaders fängelse.” Domstolen pekade här på att kvinnan själv ändrat uppgifterna, att hon visat stor ånger och att hon idag dras med psykisk ohälsa, skriver DJ.

En svagsint kvinna. Politiserade domstolsaktivister. Och en politiskt korrekt dom.

Psykisk ohälsa. Tänk, det ante mig. Kvinnan framstår ju som alldeles uppenbart svagsint. På gränsen till brottsligt korkad, ja förlåt: över den. Men det gäller ju hela hennes beteende ända sedan den falska anklagelsen första gången kom över hennes läppar. Att det tog nio år för henne att fatta vilken skada hon förorsakat Jonas, innan hon förmådde att klämma ur sig sanningen, att samlaget skett med ömsesidigt samtycke, är ju närmast monumentalt trögt.

Men så tröga förväntar vi oss inte att domarna i en tingsrätt är. Betänk att det är en sådan kvinnas vittnesmål som denna motbjudande rättscirkus vilat på. Och molnets silverkant lika mycket på hennes samvete, som till slut fick henne att erkänna lögnen. Men det var något mer som krävdes dessutom, eller hur? Domarnas tvärsäkra uppfattning att de minsann kan tolka sanning alldeles utan stöd av teknisk bevisning, för att komma till det politiskt korrekta – och därför eftersträvansvärda – domslutet. Det var denna hybris som kastade ut Jonas från hans stadiga förhållande och ordnade arbete, hans bekantskapskrets, allt. För så allsmäktig är domstolsaktivisternas makt i #orättssamhället-Sverige. De kommer inte straffas för sin undfallenhet för de politiska strömningarna som råder i detta land. De kan t o m vara frivilliga medlöpare eller pådrivande. I så fall har de goda chanser att befordras.

HILDA, IDA, RUBEN och Legally Lady

Hovrätten ändrade alltså nu i veckan denna likaledes psykiskt ohälsosamma dom och dömer till 16 månaders fängelse istället för skyddstillsyn. Jonas har burit den påhittade skulden fram tills nu. Och inte med ett ord nämns den viktigaste anledningen till att detta var viktigt: vi måste förstås se till att visa att en lag och praxis som uppmuntrar till lögner – falska tillvitelser, som det heter på juridiska – också låter det passera ostraffat när sådana lögner faktiskt avslöjas.

NewsVoice 14/4 2015. Bertil Lindqvists förtjänstfulla avslöjande av de halvt skygga och rättsprincipvidriga nätverken.

Domare är i praktiken närmast oavsättliga. Detta är viktigt i ett demokratiskt system, eftersom de annars riskerar att bli den verkställande maktens tjänstehjon. Men vad händer när domarna frivilligt låter detta ske? När man beredvilligt underordnar sig den rådande politiska agendan och börjar driva politisk aktivism? Nätverk som Legally Lady, Hilda, Ida och Ruben har alla en sak gemensam: sina politiskt postmoderna värderingar. Sympati för massimmigration, mångkultur och radikal feminism är portöppnare och närmast krav för inträde. DESSA ORGANISATIONER MÅSTE FÖRBJUDAS, ALTERNATIVT DERAS MEDLEMMAR SLUTA ERBJUDAS TILLTRÄDE SOM DOMARE I SVENSKA DOMSTOLAR.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

*Jonas är ett fingerat namn.

Ur NewsVoice 2015, Bertil Lindqvists lista. IDA består uteslutande av domstolschefer.

Publicerad 1 kommentar

Sveket är monumentalt. Det officiella Sverige fortsätter att förneka, förminska och förlöjliga grov tortyr av svenska barn. I antirasismens namn.

Vem är det som torterar, pissar Liam i munnen och skrattar? En rånare, vilken som helst?

DN:s version:

Lokalnyhet. ‘Finns inget att se här!’

Undangömt i lokaldelen och ihopbuntat med tre liknande brott som begåtts av samma förövare hittar vi notisen, utan bild, med en kort TT-sammanfattning, rakt av. Samma dag har DN en stor artikel “Känd rappare blev förnedrad och filmad”. Det är ett närmast identiskt dåd som ger rapparen huvudlöpsedeln – icke desto mindre ett brott med helt andra bakomliggande motiv – och dådet mot Liam nämns inte ens. Varför då? Ja, ett tänkbart skäl är förstås att rapparen var ett offer man ansåg sig kunna visa hudfärgen på. Liksom av en händelse, troligen för att försöka motbevisa dem som säger att offren för dominansvåldet är svenskar. Skillnaden är bara att i fallet med den berömde, tillika kriminelle rapparen så är det fråga om en uppgörelse mellan brottslingar. Maktdemonstrationen var i grunden av ekonomisk art; ett påtryckningsmedel som hade ‘rationella’ grunder och avsikter. Det omvända gällde i fallet Liam. Det ekonomiska här var bara en tillfällighet; formsak för att få ägna sig åt den sadistiska tortyren. Grunden för detta var hat – inte mot Liam, utan mot den grupp han tillhör: etniska svenskar.

SVT:s version

Så sammanfattas domen. Utan att ens ange den utmätta ‘strafftiden’. Men hey, det är ju ändå bara vård.

“16-åringarna misstänks ha rånat Liam – nu faller domen” är SVT:s rubrik. Man beskriver brotten som hastigast, “Rånarduon filmade när de förnedrade Liam – och spred klippet i sociala medier.
– De döms för rån, olaga integritetsintrång och övergrepp i rättssak“, sedan övergår SVT raskt till att försvara de utmätta ‘straffen’:

Om de tilltalade hade varit vuxna hade tingsrätten dömt ut längre fängelsestraff, säger rättens ordförande rådmannen Feryal Mentes i ett pressmeddelande. – Att man förnedrade offret har vi tagit i beräkning i straffmätningen. Men sen är det så att är man 16 år så får man reduktion och då hamnar man på en lite lägre nivåer helt enkelt. 

Lägg noga märke till att man inte ens nämner vilka straff det är fråga om. Det gör man heller inte i pressmeddelandet. Det är först en minut in i videon där offret beskriver händelsen, som det framgår att de båda förövarna inte är svenska. De kallar nämligen Liam för ‘svenne’. Men det är ju att spekulera, som DN Ifrågasätt brukar säga, visst kan de vara ‘svennar’ själva ändå – rent teoretiskt? Den stora överraskningen är dock att SVT även har en video med föräldrarna till en av gärningsmännen. Då framgår det med all önskvärd tydlighet att denne inte är etnisk svensk. Familjen kom från en ‘afrikansk diktatur’ till Sverige för sex år sen. Gärningsmannen är m a o inte född i Sverige och definierad som flykting.

Föräldrarna tittar på filmen där offret beskriver det tortyrliknande frihetsberövandet, förnedringen, hoten och rånet.

Föräldrarna ser tyst på videon där Liam beskriver hur han först misshandlas, sedan hotas. Hur man filmar när man pissar på honom, och när han tvingas ta av sig byxor och kalsonger. Hur rädd han är för hot som beskrivs som extrema, som gör honom oförmögen att bryta sig fri eller ropa på hjälp. På videon framgår att gärningsmännen följer tätt efter Liam redan när han går av t-banan, och det är inte deras station. De har redan planerat sin gärning på tåget, det är tydligt. Som det ska visa sig är de intervjuade föräldrar till den drivande av de båda förövarna.

Föräldrarna uttrycker sig vältaligt och korrekt, ja lite för korrekt för att det inte ska kännas tillrättalagt. SVT:s syfte är så uppenbart att visa att muslimer kan vara rättskaffens människor de också. T o m föräldrar till dem som begår sådana här brott. Så kan det ju för all del också vara. Båda påstås arbeta deltid, samtidigt som modern utbildar sig till undersköterska och pappan läser SFI. Jag kan inte hjälpa att jag undrar hur många timmar i veckan man är sysselsatt och vem som ger dem dessa jobb, när de tydligen saknar utbildning och svenska språket – efter sex år i Sverige. En timme räcker för att formellt anses som deltidare. Och att båda väljer att tala arabiska i intervjun är faktiskt rätt arrogant, om det nu inte är nödvändigt. Pappan läser alltså fortfarande nybörjarsvenska. Han har givit sin son finaste mobilen, säger han. Och märkesskor. Man swishar matpengar, så att han kan äta mat på stan. För att han inte ska hålla på med dumheter. ‘Ekonomin är god’, säger man i reportaget.

Jag frågar mig då, dels det som väl är meningen att man ska fråga sig (men kanske utan att det är meningen att man ska komma till rätt svar). D v s hur kan sonen visa ett sådant beteende, när han får allt han behöver? Några ‘socioekonomiska förhållanden’ tycks inte vara möjliga att skylla på. Jerzy Sarnecki och hans kriminologskola kan alltså lägga ned. Bra.

Men jag kan ju inte hjälpa att jag också undrar hur föräldrarna har råd att låta sonen få äta på McDonalds, istället för att tvinga hem honom till middagsbordet och till någon muslimsk motsvarighet till pölsa eller blodpudding, som svenska familjer får bjuda sina barn på ibland. Och märkesskor och märkeskläder är det faktiskt många svenska barn som inte vet vad det är. En medianinkomst – på två heltidslöner – räcker faktiskt inte för de saker som pappan räknar upp, givet att vi förutsätter liknande ekonomiska kostnadsram för resten av hushållet. Då ska det inte kunna gå med socialbidrag heller, även om detta drygas ut med några tusenlappar från deltidsarbetet. Särskilt inte eftersom dessa ska avräknas.

Pappan tackar Allah för myndigheternas hjälp. Det Sverige som tog emot familjen med öppna armar tycks vara älskat tillbaka. De anmälde själva sonen säger mamman, även om det beskrivs som att det är skolan som reagerat. Pappan säger att han skäms, och påstår att sonen gör det också. Men är detta sant eller har SVT valt att göra sitt reportage enkom för att slå blå dunster i våra ögon? Båda ock möjligen. Men i alla fall det sistnämnda. Det är mönstermuslimen, den som vi vill tro är representativ för massorna, som man försöker plocka fram. En motbild för att slippa medge det oförblommerade hat som sonens gärning ger uttryck för. Det är förstås heller inte nödvändigt att det är från föräldrarna som sonen ärvt sitt hat. Men med till intet förpliktande ursäkter, påstådd ångerfullhet utan spår av känslor i rösten, det i reportaget kamouflerade bidragsberoendet och den uselt integrerade familjesituationen övertygar man i alla fall inte mig. Varken om avsaknad av orsakssamband eller oskuld.

Domstolens version

För att få svar på vad som verkligen hände är man istället tvungen att beställa hem domen. Vilket jag gjorde. Brottslingarna, som heter Prince Georgio Stanley Kadjo, fyller 17 i maj, och hans kumpan Montaser Edris är lika gammal. Offret fortsätter vi att kalla för Liam, för i hans fall finns det skäl att visa respekt.

SVT:s beskrivning av brottet framstår som medvetet utslätad när man läser domen. Och det påbörjas redan innan Liam hinner ut ur t-banestationen: “Personen som ryckte mobiltelefonen ur hans hand var Prince Kadjo och personen som lade armen runt hans axlar var Montaser Edris. Direkt efter detta slog Prince honom fyra gånger i ansiktet, ett slag träffade på munnen och tre på ena ögat. Det var slag med knuten hand.” Det gjorde mycket ont. Liam uppmanas att bete sig som om de är kompisar, så att ingen ska lägga märke till vad som sker. Eftersom telefonen snabbt laddar ur uppstår dock problem, rånarna, särskilt Prince, vill ha mer pengar – och för detta behöver man Liams telefon. Överföringar från sparkontot går annars inte att göra. Man går ända till Sköndal, 40 minuters promenad, för att ladda telefonen på McDonalds, så att detta ska bli möjligt.

Under tiden de gick uttalades en mängd hot mot honom, bl.a. att de skulle döda honom och hans familj om han ringde polisen, att de skulle våldta hans mamma och att de visste var han bor. De påstod att de hade en pistol och knivar och att de hade mördat fem personer och att de skulle kunna göra det igen. Han blev livrädd. De sa att de skulle sticka ut hans ögon, om han inte fick ut några pengar.

Liam tar hoten på allvar. Han vågar inte be om hjälp på McDonalds. Man får honom att ringa sin mamma som swishar 2.000 kronor. Ett bankomatbesök ger dock inget resultat och Liams telefon kan inte ladda ner en bankapp som medger uttag och överföringar. Möjligheten att tvinga Liam att ta ett sms-lån föresvävar kanske Prince, det är något han prövat vid ett tidigare rån, men utan framgång eftersom offret hann fly.

Man åker vidare till Farsta och hoten blandas med hån; “Svennejävel’, ‘horunge’ och ‘mammaknullare’ (och bög) får Liam veta att han är. Prince ringer upp en äldre bekant och räcker över luren till Liam. På telefon upprepas hoten av den anonyma och äldre rösten. När Liams bankomatkort inte fungerar i Farsta heller blir han livrädd. “Nu dödar de mig”, tänker han. Och det ser illa ut, efter timmar av skräck – ska det sluta så? Man tar honom avsides, bakom kyrkan. Liam får sparkar i ryggen och i huvudet. Han tuppar nästan av. Medan de sparkar skrattar hans plågomästare. Montaser pissar på det liggande offret, samtidigt som han filmar. Mera skratt. Prince tvingar Liam att gapa, han får kiss både i munnen och i ansiktet. Sedan måste han ta av sig byxor och kalsonger, underkroppen är helt naken. Men några förbipasserande får Prince att säga åt Liam att ta på sig igen. Sedan säger han att ett gäng ska komma för att ta hand om Liam, innan han och Montaser går tillbaka mot Farsta C. Om Liam rör sig på tio minuter så ska hans familj dö.

Med distans och lite erfarenhet, visst. Men det hade inte Liam. Han är en pojke.

Det är förstås uppenbart för oss som har distans, att redan när misshandeln inleds så har gärningsmännen inte något som helst syfte med den, utom just att förnedra och plåga sitt offer. De lämnar Liam fylld av fruktan, nu inte främst för sig själv utan för sin familj, som de ju hotat att döda. Och han tar även detta hot på blodigt allvar. Liam tillbringar en natt i ett trapphus, eftersom han inte kan få kontakt med sin familj. Han skickar två sms till sin pappa:

Liam är mer mån om sin familj än sig själv. Detta är mod. Och sådant som de båda avskrädena till mänskliga efterbilder han just haft oturen att möta inte vet vad det är: empati.
Det är svårt att inte beröras. Pojken, som drabbats av sitt livs trauma, tänker nu bara på sin familj och småbröderna. Sms:et skickades från en person som i alla fall visade så mycket hjälpsamhet att han släpper in Liam i trapphuset. Att det är ett mänskligt minimum kan man väl tycka. Men det är den graden av rädsla och obenägenhet att bli inblandad som vårt samhälle nått. Kanske ångrar sig ‘den hjälpsamme’ rent av nu, när han tvingades vittna och hjälpa till att fälla Prince och hans kumpan.

Händelsen är över på några timmar. De mentala spåren kan sitta i en livstid.

Händelsen utspelade sig i den första december. Men den har fortsatt att fylla Liams vardag sedan dess:

” Han hade svårt att gå i skolan efter händelsen. Han har haft hög frånvaro och mäktar inte med prestationskraven i skolan just nu. Han ska ta studenten till sommaren och känner oro inför betygen. Han mådde extremt dåligt under jullovet och tog kontakt med en psykolog. Han har hittills träffat psykologen två gånger, men han ska gå på ytterligare åtta psykoterapisamtal. Det känns bra med dessa samtal, men han får ständigt återfall och har svårt att somna. Han får sådana ångestattacker att han inte kunnat sova på 40 timmar ibland. Han är rädd att samma sak ska hända hans yngre bröder. Han är särskilt orolig för en av bröderna som har en funktionsnedsättning. “

Domstolen tror på Liams berättelse. Fattas bara! Med ett sammanhängande vittnesmål som bekräftas av snapchatfilm, övervakningsfilmer, telefonloggar, bankkontoutdrag. För den som sedan inte begriper juridiskan som följer, så utdöms straff och skadestånd för allt vad åklagaren begärt. Vilket skulle ge Liam 100.000:- totalt. Men i slutändan lär Liam knappast få mer än de 9600:- som Prince pappa lovat betala, det belopp som lagen begränsar föräldrarnas skyldighet till, per skadehändelse. De båda ungdomsbrottslingarnas vilja och förmåga att betala något kan vi utgå ifrån är obefintlig. Och eftersom Montasers pappa Mahmoud inte ansågs ha ansvar för sin pojke, som socialtjänsten omhändertagit, så slapp han ansvar helt.

Verklig ånger? Nej, noll medgivanden, förnekande av brott och tystnad

Angående Prince föräldrar har de knappast något annat val än att acceptera skadeståndet. Deras eventuella goda inflytande verkar heller inte ha räckt till för att påverka Prince att göra några erkännanden. När Liams mål kommer upp så minns Prince inte – det som inte går att säkert bevisa. Och känner ånger – för det som filmen som lagts upp på snapchat redan bevisar. Känslan av att detta görs för att allt annat vore strategiskt korkat kan inte undvikas. Mest för att han beter sig som en omvänd hand mot det tidigare rånet, det som inte filmades. I det första målet (s.25 i domen) så väljer Prince nämligen att helt förneka alla brott. Inte ett ord säger han, just som en ‘tuff’ och erfaren kriminell skulle ha gjort. Den ånger som Prince pappa påstår att hans son känner visar sig inte här, där den räknas.

Jodå. Visst är det klart vad somliga har i tankarna. Medan Liam tittar på fotboll på sin telefon har planerna smitts.

Detta förhärdade beteende tillmäts förstås inte minsta betydelse i straffmätningen. Lagen och domstolarnas praxis uppmuntrar alltså ett beteende som är rakt på tvärs med förhoppningen att brottslingen på sikt ska kunna nå någon form av insikt och omvändelse – eller försoning med sina offer.

Straffet? Inget alls. Sex månaders rehabilitering.

Och straffet då? Ungdomstjänst räknas inte som straff överhuvudtaget. Det är rehabilitering. Det kan ske i öppen ‘vård’ som ett familjehem t ex. Och i det här fallet tidsbegränsades det till sex månader. Om vi tar domstolarnas praxis som utgångspunkt så skulle en vuxen alltså ha fått två år – och varit ute efter ett. Chansen är ju inte helt försumbar heller, att en sådan gärningsman – liksom Prince – också har begått fler brott, som han då skulle få rabatt för. I det här fallet dömdes Prince till samma ‘straff’ som sin kumpan, trots att han begått fyra likadana rån. Det är som om ICA skulle säga ‘köp en oxfilé, så får du tre till gratis’. Eller så många du kan bära ut samtidigt. Nej, det erbjudandet kommer ICA aldrig göra, det är för dumt, men domstolsjuristerna och de svenska lagstiftarna tycker tydligen att detta är ett rimligt sätt att ge påföljd.

Utvisning kan i dagsläget inte heller bli tal om eftersom det rör sig om minderåriga, med familj i Sverige. Om Prince hunnit fylla 18 och åklagaren hade yrkat detta, så hade verkställighet ändå troligen inte kunnat ske, beroende på situationen i Prince hemland. Vår lag sätter alltid krokben, på ett eller annat sätt, när domstolspraxis för en gångs skull inte gör det. Mitt förslag till nästa regering är att man bör kunna utvisa hela familjer, och att dessa (utom deras ‘Prince’), får ansöka om flyktingstatus igen, när ‘Prince’ blivit myndig. Kanske ska de t o m få förtur, åtminstone om de lärt sig svenska. De ska dock givetvis tvingas lämna full ersättning för skadestånd till brottsoffren, innan de lämnar oss om de kan, och senast betala denna innan de får återvända.

Till offren 9.000:-. Till gärningsmännens advokater 3/4 miljon.

Liam ‘fick’ 5.000:- i sveda och värk, han kunde inte bevisa att hans sviter skulle vara i ytterligare två månader, då hade han fått någon tusenlapp till kanske. Varför begärde inte Liams advokat skadestånd för psykiskt lidande? Ett av de andra offrens försvarare prövade det. Han fick 1.500:-, för ett lidande som väl var väl i klass med Liams. Svensk skadeståndsrätt är ett sant hån mot våldsbrottsoffer. Beloppen som erhålls om någon skrikit ett hatbrottsbelagt tillmäle räknas istället i tiotusentals kronor. Ännu ett skäl alltså att börja kalla dominansvåldet för vad det är: hatbrott. Men Brottsofferfonden då? För att få ut något från den måste man först driva kraven mot gärningsmannen i mål. D v s fortsätta att konfronteras med denne efter att straffet är avtjänat. Det är det få som gör i den här typen av mål, av lätt insedda skäl.

Nej, de enda som tjänar på våldet, brotten och straffen är juristerna. Här är advokatnoterna:

Prince advokat som ju var med i alla fyra målen, klart att han ska få betalt. Var det förresten du Kristofer, som sa åt Prince att hålla käften? Eller hade han bara sett reklamen?
Montasers försvarare. Bra gjort! Du tycks ha sparat 30-40.000:- åt skattebetalarna i förhållande till kollegerna. Med samma resultat för klienten.
Ett snarlikt mål. Om offret vill köpa gräs så bör han väl få skylla sig själv, argumenterade försvaret i detta fall. Spelar roll. 150 lax till den som står på de stackars socioekonomiskt utarmades sida blev det i alla fall.
Ännu en av Prince’s kompisars försvarare – och ett snarlikt mål som avkunnades samtidigt – med 100% mängdrabatt. Känns väl sådär för offret att veta.
I det fjärde målet dömdes Prince’s kompis till bara 50 timmars samhällstjänst.

Totalt kostade bara försvarsadvokaterna i målen mot Prince och hans kamrater dryga 3/4 miljonen. Ni kanske minns de där ligisterna som hyrts in av en saneringsfirma för att klottra ned allmänna platser i Södertälje. Här finns förstås liknande goda incitament för domstolarna att se till att deras delinkventer hastigt slipper ut ur fängelset så att den lönsamma ruljansen kan fortsätta. Ungdomsvård i sex månader är ju helt idealiskt ur den synvinkeln, brottsbenägenheten lär väl knappt dämpas ens under pågående familjehemsplacering.

Var är medias och de ‘humana’ domstolarnas medkänsla med offren?

DN vill väcka min medkänsla för ‘den berömde rapparen’, vars stjärnstatus lär ha reducerats avsevärt efter förnedringsfilmen han ofrivilligt blev stjärna i. Man misslyckas med det, för rapparen är själv del i den här våldsspiralen och hade sannolikt inte haft några skrupler i att behandla sina konkurrenter likadant om han fått tillfälle. Däremot så skriker mitt hjärta för alla de fullständigt oskyldiga offer som dominansvåldet krävt ända sedan DN skrev sin artikel 2006 om ‘invandrare krigar mot svenskar med rån’. Där gjorde en kvinnlig forskare med sina djupintervjuer sambanden tydliga och klara. Men dessa har MSM därefter inte velat tala om; vare sig vilka offren är eller förövarna, eller brottens brutala detaljer. Allt har helt tystats ner eller bagatelliserats. Ett av de offer som Prince givit sig på tycks domstolen rent av vilja förlöjliga lite extra genom att flera gånger nämna en ‘parfym’ som stulits från honom. Det heter faktiskt rakvatten eller after shave. Kan offret åtminstone få behålla den manlighet som går efter en sådan här förnedring, så vore väl det tacknämligt? Det kanske verkar petigt, men jag är övertygad om att detta ordval är freudiansk och tecken på den totala brist på empati som dessa ‘humana’ domstolsjurister visar för offren i de här situationerna. Genom att döma ut 1.500:- i psykiskt lidande.

‘Liam’ kunde ha varit ditt barn. Hade du då varit nöjd med domen?

Det är hög tid för DN och Public Service att göra bot för sin långa tystnad avseende ‘barnrånen’. Att man berättar varför detta händer. Och då går den etniska dimensionen inte att lämnas onämnd. Våldet är enkelriktat och det sker – precis som forskaren konstaterade redan 2006 – pga ett hat riktat mot svenskar som grupp. Det är ett hatbrott per definition. Varför dömer man då inte för sådant? Ska gärningsmännen komma undan med en lam ursäkt? Varför talar inte tidningarna om det som händer? Varför kallas det tvärtom rasism fortfarande, som igår i riksdagen, om man tar upp detta? De som är mest ansvariga för detta efter gärningsmännen själva är faktiskt de som velat låtsas som ingenting.

Offren – liksom svenskarna – har rätt att hata detta. Det är sunt.

Och berätta gärna även om ‘straffen’. Sex månader i ett familjehem – fri efter tre! Det är ännu ett hån mot de offer som drabbats. Men nåde det offer som inte är nöjd med rättsskipningen. Domstolen gör en poäng av att Liam påstår sig inte känna hat, han är ‘bara tom’ inuti. Kanske är det vad han känner också, just nu, och enligt mig vore det mer sunt om det istället var hat och ilska. Det kan förstås också lika gärna vara något som advokaten påpassligt rått honom till att säga. Om han uttryckt starkare känslor så hade han med stor sannolikhet fått domarna emot sig. Och svenska folkets behov av rättvisa och gammaldags hämnd är än mindre ett hänsyn som finns med i straffmätningen. Så har det sett ut länge och vårt system har kallats humant av detta skäl. Men de vi nu talar om vet inte vad humanism är. De skrattar åt den och ljuger den rakt upp i ansiktet.

Ett samhälle som gör allt för att förneka och inget för att reagera, trots att det är våra egna barn som drabbas, bär ett stort medansvar. Inte bara för brotten, utan även för den skarpa motreaktion som alla emotser, med förväntan eller fruktan. Såsom polariseringen nu fortskrider och eskalerar, så måste den helt enkelt komma, förr eller senare.

Motstånd och försvar – finns detta?

Eftersom det statliga våldsmonopolet inte vill bita bättre, borde inte självutnämnda hämnare kunna plocka populistiska poäng? I de strömningar som vänstern så länge har påstått skulle vara det mest överhängande hotet mot vårt demokratiska samhälle – medan de själva underminerar alla dess funktioner och spelregler? Vad som sker är ju så uppenbart ett mönster närmast uppsåtligen avsett att locka fram sådana motreaktioner.

Situationen har onekligen eskalerat så långt att man skulle kunna föreställa sig att många kunde känna sympati för privat ‘rättsskipning’, åtminstone om denna var riktad mot de verkligt skyldiga, och inte slog blint (såsom den tyvärr alltid gör). Men så verkar inte vara fallet – hittills. Om det hade funnits en stark och växande sympati för nazistiska och rasistiska åsikter i Sverige så skulle tidningarna ha frossat i ämnet. Men jag har inte läst en rad om några svenska ‘Dirty Harry’ – knappt ens om medborgargarden med uttalat syfte att enbart försvara sig och de sina. Det är faktiskt svårt att förstå hur det kommer sig att det inte redan hänt, det är ju det här som de s k antirasisterna fullkomligt tigger om och domen idag är bara ännu ett provocerande ‘flame bait’. Vad, om inte detta, kan skapa den grogrund som krävs?

Bristen på fysiskt motstånd är frapperande. Och det är både bra eller dåligt. Jo, visst är det bra att den extrema ytterkantshögern är liten, knappt försumbar. Vi har redan nog med bomber som det är. Men är det inte så att situationen liknar den gamla ökända ketchupflaskan? Först ingenting, och sedan allt på en gång? Och om den extrema högern saknas, medan en lika extrem ytterkantsvänster har ätit sig långt in i de sittande regeringspartierna, domstolarna och media – var befinner sig i så fall vi andra? Kommer vi någonsin att kunna sätta hårt mot hårt utan att extremisterna samtidigt blir fler? Tillåt mig tvivla.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

PS. Nu har SR P4 intervjuat en åklagare från Malmö, som påstås vara specialiserad på hatbrott, och en forskare från Umeå, med inriktning på samma ämne. Frågan som ställdes var: kan förnedringsrånen mot svenskar vara hatbrott? Båda experterna konstaterar att ‘ja, enligt lagen bör det kunna vara det’. Ingen av experterna kan dra sig till minnes att någon fällts dock. De känner naturligtvis till varför, om de nu är experter. JK:s försök att desavouera lagstiftarens syfte med lagen, som uttryckligen sägs vara även gällande vid hatbrott mot majoritetsbefolkningen. Domen i Norrköping, mot en hatisk muslim, där man ändå frikänner, de verbala okvädningsorden räckte inte till. I praktiken går det inte att säga grövre saker, så resultatet av domen är att JK:s linje gäller i praktiken, trots att den formella möjligheten finns att fälla. Nu talar vi om värre saker dock, där hat övergått i handling. Det är brott mot folkrätten, Romstadgans artikel 7. Men de båda experterna ser nu beviskraven som det svåra. Här räcker alltså inte ens piss i munnen och ordet svennejävel? Kan det understrykas tydligare.

Man har även gjort inslag om hatbrott mot svenskarna i Agenda. Problemet är att även den som erkänner att brotten begås av invandrare och att offren är svenskar, såsom fd polisen Mustafa Panshiri gör i inslaget, inte vill säga att det beror på hat. Se gärna (den möjligen något överpedagogiska, men ändå i sak helt korrekta) korta kommentaren, med de mest relevanta klippen från Agenda här.

PPS. DN inför en vecka senare en artikel där psykologer får diskutera varför förnedringsvåld förekommer. Inte med ett ord nämns varken hudfärg på gärningsmännen, eller på offren. Jag skriver två kommentarer. Båda blir censurerade, med motiveringen ‘underbygg dina påståenden med källor’. Jag lägger till totalt 5 källor, inklusive denna krönika. DN Ifrågasätt censurerar igen. Med samma argument. Goddag yxskaft, alltså. Jag överklagar, jag har fått nog säger jag. På eftermiddagen samma dag får jag en ursäkt, kommentarerna är återinsatta. Det var ju bra, men så dags. Två läsare har reagerat på kommentarerna sedan dess.

Publicerad Lämna en kommentar

Skurkstaten Sverige, med lagar som i praktiken bara är till för terroristernas och juristernas väl.

Via en artikel i DN i december framgick att Skatteverket är djupt kritiska mot regeringens oförmåga att täppa till möjligheterna för illegala invandrare, bidragsfuskare och andra kriminella som fått samordningsnummer i Sverige utan att visa ID. Nu går nästa verkschef ut med lika öppen kritik. Migrationsverkets GD Mikael Ribbenvik har den bestämda uppfattningen att det är orimligt att potentiella terrorister ges fristad i Sverige. Så bra. Det håller nog 80% av svenska folket med om. Synd att så få känt till exakt hur uselt systemet är konstruerat. Det kunde ha varit värt att nämnas före valet.

Utlänningslagen är snällare än Flyktingkonventionen. Särskilt när den tolkats av domstolsaktivisterna.

Ribbenvik medger utan omsvep att regelverket är djupt stötande, eftersom det i praktiken behandlar även dem vi vet borde avvisas precis som dem vi valt att låta stanna. Låt oss reda ut hur regelverket ser ut. Räcker det verkligen inte att vi vet att personen är en fara för rikets säkerhet? Enligt flyktingkonventionens artikel 33, 2st så gäller att ‘flykting, vilken det föreligger skälig anledning att betrakta som en fara för det lands säkerhet i vilket han uppehåller sig’ alltid ska kunna avvisas eller utvisas. Enligt Utlänningslagen 8:3, p.3 kan avvisning ske om personen kan antas komma begå brott i Sverige, vilket låter ungefär som samma sak men kan vara mycket svårare att bevisa. Varför man valt den formuleringen är oklart, men detta ger alltså betydligt större frihet för domstolarna att skapa en praxis som gör det svårt att avvisa även när vi vet att personen är ett hot mot svensk säkerhet. Helt i onödan.

Ännu knepigare blir det om personen ifråga har hunnit befinna sig här i mer än tre månader med uppehållstillstånd, då är det inte avvisning utan utvisning som gäller, och sådan kan bara ske om personen saknar giltiga handlingar och/eller har begått brott. Vi har alltså i detta fall helt tagit bort möjligheten som Flyktingkonventionen ger oss enligt ovan citerade stycke.

Om brott har begåtts så är Utlänningslagens kap. 8a tillämpligt. Rätten att utvisa är visserligen också den förlåtande; förutom att brottet som begåtts måste kunna leda till fängelse så måste också minst ett av två övriga villkor vara uppfyllda: antingen att också domen omfattar strängare straff än böter, eller så ska
‘brottet med hänsyn till den skada, fara eller kränkning som det har inneburit för enskilda eller allmänna intressen’ vara ‘så allvarligt att han eller hon inte bör få stanna kvar’. Detta sistnämnda innebär i praktiken att det krävs att man dömts till fängelsestraff för att utvisning ska vara möjlig. Lagen är i detta avseende dock inte ‘snällare’ än formuleringen i Flyktingkonventionen och vi kan utgå ifrån att man använder konventionen strängare formulering som tolkningsregel.

Verkställigheten. Det är inte en svag länk i kedjan. Den är snarare helt av på detta ställe.

Den verkligt uppseendeväckande regelavvikelsen mot konventionen hittar vi dock i UtlL 12 kap, som avser verkställigheten av beslut:

Menaländerna har dödsstraff allihop. Spöstraff och annan förnedrande behandling är legio. Därmed förvandlas avvisningsbeslut avseende terrorister och kriminella till ren charad.

Inget av detta ovan visar sig då har någon praktisk betydelse för de kriminella, ‘säkerhetsrisker’ och obehagliga typer i största allmänhet, som kommer från de destinationer vi normalt mottar flyktingar ifrån – och i vilka terroristanknytningarna växer på träd. Lagen tycks som klippt och skuren för att domstolsadvokater och åklagare ska kunna lägga maximal tid på att argumentera fram och tillbaka – på skattebetalarnas bekostnad – innan man slutligen ska avgöra frågan om verkställighet, vilken alla vet ändå alltid kommer bli att terroristerna får stanna. Non-refoulment kallas denna tjusiga princip. Win-win för både jurister och terrorister. Och helt utan stöd i Flyktingkonventionen.

Förra året kom 122 personer till Sverige där Migverket skickade ärendet vidare till Säpo för en bedömning som ledde till avvisningsbeslut på grund av misstänkt säkerhetshot. Inte nog med att dessa får stanna:

Sverige har alltså infört lagar och praxis för att göra det lika mysigt för dem vi vet är terrorister och kriminella och som vi vill avvisa eller utvisa, men som ‘non-refoulment’-principen förhindrar oss från att verkställa.

Här har alltså godhetsknarkarna alldeles uppenbart varit i farten – terroristerna gynnas framför andra som avvisas! Men detta är ju inte nog:

Direkt ur hästens mun. Migverkets VD, Nu har vi äntligen källa på det.

Och som inte detta låter tillräckligt stötande för alla vänner av ordning och sans så har dessa terrormisstänkta individer möjlighet att sedan fritt resa omkring inom Europa – utan att vi har rätt att registrera dem i gemensamma register så att andra länder varnas. Ett flagrant bevis om något för att Sverige inte bara är skurkarnas favoritdestination utan uppfyller ett givet kriterium för att vara en skurkstat som skyddar sina kriminella så långt det bara är möjligt.

Kan sådana här ‘missöden’ hända utan genomtänkt avsikt? Nej, självklart inte.

Om någon inbillar sig att lagar stiftas utan större föregående utredning i Sverige, så kan ni genast glömma detta. Det är ju just pågående utredningar som Morgan Johansson så ofta hänvisar till, när inget händer för att täppa till luckor och hål. Samma utredningar, med remissyttranden från alla berörda instanser och slutligen efter en noggrann översyn av Lagrådet avseende laglighet och risk för kollision med andra lagar, har alltså dessa regler utstått innan de klubbats som lag av Riksdagen. Nej, här finns inte plats för vårdslöshet och olycksfall. Allt detta ovan är utstuderad uppsåt och medvetet planerat. Löfven leder en skurkregim och detta är beviset.

Migrationsverkets initiativ – och Migrationsöverdomstolens sätt att kväsa det.

Ribbenvik är långvägare inom verket och har alltså sett hur det i praktiken fungerar själv. Därför väger hans ord extra tungt. Verket fattade på eget bevåg 2017 beslut avseende hanteringen som innebar att man medvetet låt bli att registrera ankommande säkerhetsrisker, till dess Säpo kunnat vidimera dessa. Detta var ett försök att kringgå systemet, som givetvis inte skedde utan att man underrättat regeringen om hur det såg ut. Att ingen däremot underrättade väljarna om den prekära situationen just före valår, det kanske man inte ska förvånas över. När så Migrationsöverdomstolen med sedvanlig snällistisk aktivism, eller i vart fall med bortseende från all sunt helhetsperspektiv, valde att förbjuda detta förfaringssätt, till förmån för att ovan nämnda vansinnigheter skulle kunna fortsätta, ja då blev förstås Migverket tvungna att följa prejudikatet. Vare sig Löfven eller Morgan har intill denna dag lyft ett pekfinger för att ändra på detta.

Vi bör nog uppfatta Ribbenviks utspel som ett sätt att förekomma hellre än förekommas. När fokus nu återigen hamnar på dessa vrickade regler, så vill han inte vara den som klär skott för kritiken, lojaliteten med regimen tog slut här, risken skulle nog annars vara stor för att Morgan etc skulle peka finger mot Migverket. Man ska också ha klart för sig att dessa 122 säkerhetsrisker bara är en mycket liten grupp i förhållande till alla potentiellt kriminella vi tar in på samma sätt. Dessa nämner inte Ribbenvik.

Även DN har svängt. Men spelar detta någon roll nu?

Här är min läsarkommentar. Noteras bör att Lars Gröndahl inte lyckades få mig bortmodererad. Tvärtom åkte han själv dit innan jag ens hann läsa vad han skrivit för illvilligt nonsens som svar. Detta visar att även DN har svängt. Det är ju på tiden kan man säga. Eller långt över den, mer korrekt. Flödet av terrorister är på väg ned nu; innan ny lag har stiftats så har vi nog tagit emot dem nästan allihop. Och lagar för att effektivt bli av med dem när de väl kommit in, ja, sådana finns det som ni sett inte alls.

Den lösningen är vi långt ifrån idag. Lika långt som när skurkregimen Löfven tillsattes.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad 2 kommentarer

I sommar kan Tyskland byta ledarskap. Kanske det viktigaste som hänt EU på 20 år. Blir det fel så riskerar Sverige ett ‘gråzonsläge’.

Alla vet att Tyskland styr EU i kraft av sitt läge, storlek och ekonomisk makt. Och alla vet att Merkel styr Tyskland. Merkel är Fredrik Reinfeldts läromästare både ifråga om politisk ränksmideri och mångkulturell ideologi och hon är utan tvekan den viktigaste förklaringen till att Europa under de två senaste decennierna raskt håller på att aveuropeiseras och islamifieras, utan att välorganiserade motkrafter lyckats samla sig. För precis som FR så är ju Merkel ledare för ett blått parti, CDU/CSU; de konservativa, som annars borde ha varit hoppet om en räddning från vansinnet. Hur ställer man sig till det? Hur kan det ens förklaras?

Enkelt uttryckt: det finns ekonomiska intressen som gillar det här. Starka sådana, inom mediahus, advokatkår, näringsliv. Inte den stora massan, men högst där uppe. Dessa har lyckats handplocka sådana som Merkel, flytta fram deras positioner och gjort det tabu att säga emot. För tillsammans med den vänster – som vi aldrig får glömma alltid har skrikit högst om mångkulturens påstådda välsignelse – så har de förment liberala och konservativa skapat ett konsensus som alltmer liknar rent åsiktsförtryck.

Merkel: 50 mEUR i böter för hat på sociala medier i Tyskland räcker inte

Och ju mer pressad Merkel har blivit, desto hårdare har hon agerat för att täppa till munnen på sina opponenter; en ny hårdare ‘hatförbuds-lag’ på tyska sociala medier, med upp till 50 mEUR i böter, infördes 2017 och att yttrandefriheten ska ytterligare begränsas, tillkännagav hon så sent som i november. Merkels ord har utgjort kungsord, eftersom hon sett till att triangulera så att hennes linje befunnit sig i mitten, där vågmästarna håller till. När så här grova påhopp på yttrandefriheten kan göras är det alltså mycket anmärkningsvärt och oroväckande.

Samhällsnytt 19 november.

Merkel tycks kunna manövrera som hon vill. Så har det varit och så tycks eller tycktes det faktiskt kunna förbli även efter att hon själv tvingats bort. Problemet för henne har blivit alltmer uppenbara med tiden. Hon har skapat ett vakuum ute till höger och hon har flyttat många högerväljare med sig, in mot mitten, väljare som dock har sin naturliga hemvist längre högerut och som i längden varit svåra att tygla när de sakpolitiska problemen hopat sig. Men sin förmåga att kohandla och intrigera har hon behållit och efter så lång tid vid makten har hon lyckats plocka bort sina kritiker på högerkanten inom partiet, en efter en.

Sverige är ett mini-Tyskland

Tyskland liknar på många sätt Sverige, med ett urstarkt näringsliv som fungerar som en kassako som politikerna kan mjölka nästan hur hårt som helst. Problem med Merkels politik har därför gått att dölja ganska länge, särskilt i västra Tyskland. Vad som gör saken än värre är att tyskarna, som röstat konservativt nästan lika ofta som vi svenskar röstat socialdemokratiskt, har ännu svårare att bryta sig ur Merkels grepp än vi har att ta oss ur Löfvens – i Sverige har ju moderater och KD faktiskt klarat av att påbörja en nödvändig nyorientering. Men så länge som Merkel fortsätter att dominera sitt parti så kan inte detta ske i Tyskland. Med den självpåtagna roll som botgörare för tidigare generationers synder, en roll som tyska folket inte tycks kunna eller vilja ta sig ur, så har Merkels massinvandringspolitik istället fortsatt att ha hyfsat gott stöd; vid tidpunkten för Europaparlamentsvalet så var man det enda land som fortfarande hade majoritet för en flyktinggenerös linje. Svenska väljare var istället bland de tre mest kritiska befolkningarna. Det här är en skillnad som så klart underlättat för Merkel.

Merkel lyckades med sedvanlig slughet manövrera så att hon fick sin kronprinsessa Annegret Kramp-Karrenbauer, ‘AKK’ eller ‘Mini-Merkel’ som hon även kallas, att ta över som partiledare, när hon själv hotades med avsättning. På så vis kunde hon också fortsätta ett tag till som kansler. Och i EU har hon med sitt principlösa maktspel fått in en annan av sina påläggskalvar, Ursula von der Leyen, som ordförande för EU-kommissionen. Här efter att frankt ha struntat i det traditionella systemet med ‘spetskandidater’, som istället hade givit en annan kandidat (Manfred Weber) posten. Båda dessa viktiga val lyckades Merkel få partiet med sig på med knappast möjliga stöd. Det var ytterst olyckligt, inte bara för Tyskland utan för hela EU.  

AfD kallas för nazister. Vad säger Norrköpings stadsmuseum?

Därför är det ingen överraskning att det jäser inom CDU/CDS när man nu gång efter annan förlorar väljarstöd i de delstatsval som följt. För alla med lite sunt förnuft var detta vad man borde ha räknat med; verkligheten går ju inte att gömma undan hur länge som helst. Men det var ju detta som Merkel lovat sina partikamrater inte skulle hända. Att hon och framförallt AKK – liksom den sakpolitik de driver – nu är sänken för partiet har blivit uppenbart.

När man så i Thüringen i förra veckan förlorade sin majoritet, så återstod alternativet att regera vidare med AfD:s stöd. AfD är ungefär som SD i storlek, men har inte gjort något alls för att anpassa sig, vilket får tysk media att gång på gång gå upp i falsett och skrika både nazist och rasist. Detta har jag för lite kunskap att uttala mig i, men jag vet ju en sak och det är att vänstern och MSM i Sverige blåljuger om sådant precis hela tiden. Ta Norrköpings Stadsmuseum, senast, som gjort en utställning om nazismen och inkluderat SD:s kommunfullmäktigeledamöter i denna. Insinuationen har polisanmälts och den har tagits bort. Men någon ånger för övertrampet går inte att finna. Det är en medveten taktik och tyvärr fungerar den ganska väl fortfarande. Som parentes sagt, så borde väl SD därmed kanske dra slutsatsen att det inte lönar sig att vara snälla och anpassliga, man får ju lika mycket skit ändå.*

En utställning om medlöperi och nazism där SD Norrköping hängs ut på bild. Det är inte ens en relativisering av ordet nazism, det är grovt förtal. Men också beprövad vänsterstrategi som faktiskt fortfarande funkar.

Thüringen: ännu ett delstatsval där ytterkanterna vann

AfD hade fått 23,4% av rösterna, men störst av alla var vänstern, Die Linke, med 31%. Ytterkanterna har alltså en klar majoritet tillsammans. Den polariseringen är Merkel ansvarig för. Men precis som i Sverige för två år sedan, så ansåg etablissemanget CDU/CSU och SPD (+ alla till vänster) att demokratin inte ska få ha sin gång, trots att det var detta man bäddat för. Att regera med AfD:s stöd var ‘otänkbart’. Men! Då händer det oväntade: CDU på delstatsnivå i Thüringen struntar i bannbullan som AKK lagt på nationell nivå, och röstade för.

Då kom protesterna.

Efter bara ett dygn hotade vänsterdemonstrationer över hela Tyskland att löpa amok. Och i vanlig ordning vek sig de konservativa för hoten om kaos, precis som sker här hemma. För när vänstern hotar så backas hoten upp av media. Och eftersom de borgerliga, även dem som nog inte alls håller med, snärjt in sig själva i samma vänsterretorik som man naturligtvis bara rakt av måste säga upp bekantskapen med, så är man lätta byten. Trycket på koalitionen i Thüringen blev för stort, nu ser det istället ut att bli nyval.

Sverige 2022 efter en SD+KD+M-seger? Räkna med vänsterkravaller

Det här är naturligtvis något vi svenskar måste ta noga lärdom av. Det är så här man kommer försöka göra även här, givet att M+KD+SD bildar ett majoritetsunderlag för en regering 2022. Ni som inte minns hur Regeringskansliet gick ut med en debattartikel där man sa sig vägra lyda order om en regering kom till med SD:s stöd: inse att vänstern inte kommer acceptera vanliga demokratiska spelregler när de förlorar på dem. Sossarna låtsas gärna vara demokratiskt tillvända, men det är ju bara så länge de själva lyckas hålla sig kvar vid makten – eller åtminstone kan förutse att en politik bedrivs som är så nära deras egen att de ändå sitter i orubbat bo i det långa pespektivet.

Samnytt 17 januari

Med M+KD+SD så finns förhoppningar/farhågor om att så inte blir fallet. Och en verklighet som också kräver något helt annat än vad Löfvens skurkregim lyckats åstadkomma. Vi kan förvänta oss kraftfulla reaktioner, upplopp och samhällsfarliga konflikter, såväl som försök att desavouera lagligt fattade beslut genom motarbetande inom statlig och kommunal förvaltning. Facket kommer dra sitt strå till stacken och i utanförskapsområdena lär brandröken ligga tjock. Inbördeskriget kan med andra ord gå från lågintensivt till högintensivt och det finns de, bl a Helena Edlund, som varnar för att Löfven redan planerar att ta till undantagstillstånd för att förhindra maktskiftet. Edlund frågar sig varför FOI och Rikspolischefen Anders Thornberg pekar ut alternativmedia som hotet. Och varför de föreslagna åtgärderna mot dessa, i händelse av att ‘gråzonsläge’ utlyses, är hemligstämplade. Hon undrar också hur det kommer sig att de som ‘inte såg detta komma’ nu istället tycks veta precis vad som måste göras.

‘Gråzonsläge’ – undantagstillstånd och inställda val

Ur FOI Memo 6338 angående ‘gråzonsläge’. Nej, det är tydligen inte de 257 bomberna förra året som oroar MSB, FOI och RPS. Det är alternativa medier.

Edlund är en klok och sansad människa, och hon är inte ensam om sin analys. Att det är Morgan Johansson som är Säpos högste chef och att Dan Eliasson på MSB kommer få stort spelrum vid ett gråzonsläge lovar allt annat än gott. Själv kan jag heller inte begripa varför RPS hellre vill sätta hela landet i en ‘gråzon’ istället för att rikta insatserna mot där vi vet att de behövs: i utanförskaps-ghettona. När man ser att FOI:s memo pekar ut nätmedia som hotet – istället för de 257 bombkastarna förra året – så är det svårt att inte dela Edlunds farhågor. Riskerna med att spekulera om inställda val är dock att många slutar lyssna helt, och vi saknar bevis. Vi vet helt enkelt inte – ännu. Men det är glasklart att om högerblocket ska fatta de beslut de måste, så krävs både mod och beslutsamhet.

Tyskland byter ledning i sommar. Kanske det viktigaste som hänt EU på tjugo år.

Molnets silverkant är dock ändå inte helt obetydlig: AKK:s auktoritet visade sig ju vara värd noll och ingenting, och hon har nu fattat beslut att avgå. Detta förväntas ske på extrainkallad partikongress nu i sommar. Härmed förkortas i så fall även Merkels tid som kansler. Om allt går som det ska kan alltså CDU/CSU efter sommaren äntligen byta kurs och slita sig lös ur Merkels grepp, med en förbundskansler och partiledare som inte är hennes marionett. Men fan tro’t – innan det har hänt ska ingen räkna ut Merkel.

Vad Merkel vill, vill Tyskland. Och vad Tyskland vill, gör EU. Vad som händer när Merkels namn byts ut till något annat vet vi ännu inte. Det här kan vara Europas viktigaste val för mycket lång tid, Sverige och Löfven är en vante i sammanhanget. Och hotet om ett gråzonsläge kommer kännas betydligt mer påtagligt om Tysklands CDU väljer fel kansler.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

*) min kommentar gäller bl a valet att inte gå hårt fram med PS, att inte vara tydligare om klimatbluffen och att inte förespråka repatriering som huvudstrategi för att möta massinvandringens hot och ett demografiskt oundvikligt folkbyte. Här gör mig SD:s strategi orolig, eftersom det utan en obehaglig sanningssägare i regeringen inte kommer finnas mycket hopp om att man gör vad som krävs. Rätta mig om jag har fel, men jag misstänker att vänstern ändå hyser misstanken att SD kommer göra allt det där. En misstanke som jag tyvärr inte vågar tro på har någon större grund.

Publicerad 1 kommentar

Domstolsaktivisterna offrar barnen när utlandsfödda kriminella riskerar utvisning

Emilia var bara dagar gammal när hon blev flyttad till fosterhem. Född av en drogberoende mamma hade hon konstaterad abstinens när hon omhändertogs. Pappan, även han tung narkotikamissbrukare, var dömd för en rad brott; bland annat grovt vapenbrott, han hade uppträtt hotfullt och aggressivt redan under förlossningen. När de biologiska föräldrarna senare vill ha tillbaka flickan säger socialnämnden nej och får domstolen med sig. De biologiska föräldrarna överklagar till kammarrätten, men vägrar att drogtesta sig. Socialnämnden hävdar att paret fortfarande lider av psykisk ohälsa och mamman går på dagliga mediciner. Under tiden har flickan blivit en naturlig medlem i det familjehem hon placerats, hon är trygg och har utvecklats normalt. Vilket innebär allt som en glad, busig och nyfiken liten treåring alltså brukar vara. Men det skulle hon inte få vara länge till. I kammarrätten gör barnets rättsliga ombud, advokat Martin Bengtsson, en kovändning. Vad som föranledde den vägrar han att svara på. Och trots socialnämndens entydiga bedömning så kommer kammarrätten till beslutet att Emilia ska flyttas tillbaka till sina biologiska föräldrar.

Nio månader efter domen är Emilia död. Hon hann aldrig fylla fyra år.

Paret är nu häktade, misstänkta för grovt vållande till barnets död. Enligt Aftonbladet hade Emilia hittats i lägenheten efter ett larm, och då hade hon legat där i flera dagar. Polisen hade kallats till lägenheten bara en månad tidigare, två gånger, men utan att beslut togs om att omhänderta flickan. Föräldrarna anklagas även för brott mot griftefriden. Det senare låter i alla fall i mina öron som att man gjort något för att försöka dölja detta brott, som man alltså förnekar. En följdriktig fortsättning på en upplösning av ett familjedrama som närmast känns som ödesbundet självklart redan från det ögonblick kammarrättens dom föll. Vad jag tycker om dessa båda ynkliga individer och vad jag skulle vilja borde hända med dem ska jag inte sätta i skrift. Vad jag tycker om domarna och specifikt hur svenska domstolar fungerar vill jag däremot gärna utveckla min syn på, trots att den inte ligger särskilt långt ifrån hur jag ser på de båda förövarna.

Aftonbladet 30/1

Barnens rätt går först. ?

“Barnens rätt ska alltid väga tyngst”, säger Linda Swärd, kammarrättsråd, som var med och fattade domslutet. Det är domstolarnas skyldighet att avväga så enligt lag och praxis. Men kan det då bli mer uppenbart att denna dom gick rakt på tvärs mot dem principen? Emilia hade utvecklat en trygghet under sina tre första levnadsår i det enda hem hon visste var hennes. Oavsett hur perfekta hennes naturliga föräldrar då är så kan jag inte för mitt liv begripa hur man resonerar om man inte inser att barnets rätt och enda intresse är att få stanna där hon är. Men så tycker ju inte kammarrätten:

”Det kan inte längre anses föreligga någon påtaglig risk för att flickans hälsa eller utveckling skadas på grund av de förhållanden som föranledde beredandet av vården” säger man i domskälen. Samtidigt konstaterar Aftonbladets krönikör Oisin Cantwell att ” Det framgår av domen att barnet har bott i familjehem ända sedan hon föddes och att ett uppbrott innebär ”en stor påfrestning för henne”. “

Kammarrätten hänvisade till att de, enligt en dom i Högsta Förvaltningsdomstolen, HFD, inte ska ta hänsyn till risken för att barnet kan ta skada vid en separation från ett familjehem. Ursäkta, men låter det som att detta prejudikat är i linje med huvudprincipen – barnens rätt väger tyngst? Det är ju tvärtom uppenbart rakt i strid med denna princip! Ett olagligt domstolsutslag som borde föranleda att ledamöterna som fattade det omedelbart avsatts från sina höga ämbeten.

Prejudikatet: ett snarlikt fall

Det handlar om en HFD-dom som kom 2012, med mycket liknande bakgrund: barnet utsatt för allvarlig misshandel under de första levnadsveckorna, pappan fick fyra år men mamman friades, hon kunde därmed vinna tillbaka barnet som fyraåring. Det är alltså precis lika obegripligt, sett ur barnets perspektiv. Man har ropat på ny lagstiftning sedan dess. Två olika regimledare har vi haft under denna tid. Och ni vet ju vilka – och vad som förenar dem ideologiskt. Just det: öppna hjärtan. Men inte när det gäller barn då.

Det enda som man kan tycka borde vara väsentligt i ett sådant här fall är väl just tiden som barnet varit i fosterboende. Om den är lång och barnet mår bra så borde det aldrig kunna flyttas – om man menar allvar med att barnets väl ska komma i första hand. Men se, just på den punkten skulle HFD skapa prejudikat om som säger tvärtom; fosterhemstiden får man inte ta hänsyn till. Hur kan detta vara möjligt? Det känns som Dumskallarnas Sammansvärjning slagit till. En annan DN-läsarkommentar undrar också. Borde inte domstolarna vara fyllda av folk med IQ åtminstone på genomsnittlig nivå? Finns det någon som helst logisk förklaring eller motiv? Här en insiktsfull läsarkommentar som ger oss en ledtråd:

Ann Sidbrant är en av de läsare som DN borde anställa som journalist, för hon verkar ju göra det jobb tidningens reportrar helst undviker: drar de obehagliga slutsatserna.

Intresset som väger tyngre än barnens. De kriminella invandrarnas.

Ja, se där tror jag att du har alldeles rätt Ann. Och den sista punkten förklarar nog ännu mer än så. Barnen används som svepskäl och livlina för att bevara ett band till Sverige som annars inte skulle ha funnits – och som utan ett sådant skulle leda till utvisning av föräldern. Låt oss titta på statistiken som BRÅ plockade fram åt SVT om det kan ligga något i denna förmodan. Bara 19% av de våldtäktsdömda utvisas, enligt moderaterna, som 2018 krävde att detta ändras.

Enligt SVT ‘Fakta’ bara delvis sant att färre än 1 på 5 utländska våldtäktsmän utvisas.

SVT ‘Fakta’ vill med sin rubrik låta som de själva är de enda som är ‘objektiva’, när de hävdar att M slirar med sanningen i sitt påstående. Men vad SVT vill räkna in är alltså sådana fall som inte ens gäller folkbokförda här och alltså inte har hunnit få ett personnummer. Nej, det rör sig inte om turister. Vi kan räkna bort deras antal som rent svinn även under den senaste tjugoårsperioden. BRÅ vill inte särskilja dessa från dem de gäller, för då synliggör man ju ett problem. Det handlar om 1. asylsökande som inte har fått ansökan prövad, och som inte kan hålla sig så länge utan avslöjat sin kriminella läggning redan i förväg. Eller 2. människor som uppehåller sig här helt illegalt, med eller utan samordningsnummer de fått utan att legitimera sig. Sådana som alltså borde utvisas utan pardon omgående oavsett om de begått brott eller inte. Att 4 av 10 i dessa grupper inte döms till utvisning är ju i sig en skandal; det borde vara noll. Om vi dessutom beaktar, vilket SVT ‘Faktas’ undersökning inte tar upp, att det oftast är en tidsbegränsning i utvisningarna fem eller, sällsyntare, tio år, där strafftiden också räknas av, ja då framstår denna brist på utvisningsbeslut i domarna som mer än uppseendeväckande. Det måste ligga något skumt bakom.

Som BRÅ:s statistik också visar så har andelen utvisningsbeslut gått ned över tiden. Moderaterna hänvisar till den sist redovisade perioden i rapporten, 2010-2014. Bara 5 av 27 grova våldtäkter föranledde utvisning under den perioden (inte större andel än vad som gällde för vanliga våldtäkter). Mellan 2005-2009 var andelen 30% och 2000-2004 var den 36%. Under båda intervallen tydligt högre än för vanlig våldtäkt. Så vad kan ha fått ned den andelen till nära hälften av vad den var? Kanske ett ett visst domstolsutslag 2012 har hjälpt till.

En tredjedel av de utvisade hade minderåriga barn i Sverige. Det hade varit mycket intressant att se hur denna andel förändrats över tid..

Domstolsaktivisterna och de stackars kriminella flyktingarna

Ni förstår ju att jag är ironisk, men sanningen är att just så här tänker en stor del av Sveriges domstolsjurister. De har inte bara närt en obestämd svaghet för dessa flyktingar; i kvinnliga juristnätverk som Legally Lady och HILDA så bjuder man in lunchtalare som berättar hur de aktivt bör använda sin tjänst för att hjälpa flyktingar. Sådan aktivism som Annie Lööfs stöd för den av Lagrådet utdömda Gymnasielagen, är inte undantag eller något man ser mellan fingrarna med, utan som man helhjärtat stöder och visar sin entusiasm för – genom att även bjuda in Annie att tala vid dessa lunchträffar.

För mig som jurist är domstolsaktivism en kontradiktion i sig själv och en styggelse. Ingen som lär sig lagen och svär att tillämpa den i sin yrkesutövning som domare, ska ens kunna snegla åt möjligheten att istället bedriva aktivism, som ju är att göra raka motsatsen, inte följa den. Men så illa ser det alltså ut idag, att man öppet koketterar och smickrar varandra för att man är så progressiv och ‘vågar stå upp för sina värderingar’. I motsats mot de stockkonservativa gubbarna som anser att lagen måste följas till punkt och pricka. Kammarrättens ordförande, som alltså i förlängningen höll i Emilias yxa, var enligt Aftonbladet en kvinna och DN nämner kammarrättsrådet Linda Swärd som delaktig i beslutet (möjligen samma person). Den kvinnliga dominansen är faktiskt ingen slump alls enligt min bokföring. Den är med all sanning en drivande faktor bakom den allt tydligare domstolsaktivismen. Kvinnor är ännu inte i majoritet i de högre instanserna, men så här tycks det se ut i varje större mål där domslutets laglighet kan ifrågasättas.

Så hur gör man då, när man ser ‘ett högre syfte’? En utvisningshotad afghan eller somalier, som ovedersägliga bevis pekar ut som gärningsman i en gruppvåldtäkt, det finns t ex fingeravtryck på den trasiga flaska som trycktes upp i offrets vagina och vittnen som pekar ut mannen. Då går det ju inte att underkänna bevisen, vilket annars är den vanligaste metoden att leka aktivist (och den effektivaste, eftersom bevisfrågor närapå aldrig ger prövningstillstånd). Ja, det handlar ju då om straffbedömningen. Och här lägger sig domstolarna upprörande lågt för det mesta. Relativt domar på upp till tre år för brott mot Samtyckeslagen, där det upplevda våldet finns i kvinnans huvud, så är en gruppvåldtäkt som ger fem år ett rent hån. Men det absolut mest kännbara för de flesta av förövarna är ju utvisning. Som dock inte behöver ske, om man kan hitta ‘en anknytning’.

Ett prejudikat som är som ägnat för att ge utländska kriminella det band de behöver för att slippa utvisas.

Vi ska utgå ifrån att försvaret alltså letat. De biologiska barn som finns här i Sverige har dock inte gått att använda som ‘band’ om de inte är ställda under den dömdes vård och förmyndarskap. Advokaterna vet att det innebär att det till varje pris gäller att skaffa en sådan anknytning innan domen faller. Och här hjälper alltså HFD:s laglösa dom till, genom att helt undanröja principen om barnets bästa, genom att fastslå att fosterhemstiden inte ska tas in i bedömningen. När de mångkulturskramande domstolsaktivisterna hade grubblat färdigt och via backwards engenering lyckats komma fram till det önskade resultatet, så hade man alltså skapat det prejudikat som lämnade Emilia åt sitt öde i två våldsamma narkomaners vård. Och efter nio månader i helvetet ledde detta till hennes ännu mer tragiska död.

De båda knarkande föräldrarna kan vara etniska svenskar eller inte, det spelar faktiskt ingen roll, det här är en säkert för de flesta oönskad konsekvens bara; Emilia blev collateral damage, ett offer för domstolsaktivisternas laglösa lagutövning. Det handlade om en överordnad princip som inte får uttalas högt vad den går ut på, men som de godhjärtade lunchtalarna i Legally Lady ändå skulle ställa upp på alla dagar i veckan. Ingen mångkulturskramande skurkregim har därför heller velat undanröja prejudikatet med ny lag.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Fotnot: Emilia är ett fingerat namn. Det skulle lika gärna kunna ha varit Fatima eller Amina.

Publicerad Lämna en kommentar

I landet där väljarna käkar valium morgon, middag, kväll är S kräftgång en synvilla.

Nedgången för S är ‘dramatisk’ enligt ny DN Ipso-mätning.

Visst är det härligt att höra Löfvens gäng yla självömkande över sitt låga väljarstöd. 23%, två procentenheter ned sedan förra mätningen och vips! Bara näst största parti. I sin egen mätning! Det svider säkert och alla som vill har rätt att glädjas lite. Men det handlar ju bara om skadeglädje.

Sämsta siffran någonsin i Ipsos mätningar. Nu vill sossarna ha Juholt tillbaka.

För egentligen är det här resultatet oerhört deprimerande även för oss som vill ha bort Löfven. Tar man den här skurkregimens monumentala misslyckanden i beaktan, inkompetensen, brottsliga vårdslösheten med skattebetalarnas pengar och väljarnas liv och hälsa – och det uppenbara uppsåtet att offra allt och alla för att behålla makten, så är det ju helt obegripligt att denna regim fortfarande faktiskt har över 50 procent av väljarna bakom sig. Jo, räknar man (som sig bör) in L+C och V i S+Mp-regimens stödtrupper, så har de 51%. M+KD+SD har bara 48%. Hur är det ens möjligt?

Men är det verkligen – ‘häpnadsväckande’?

(OBS: alla länkar är till tidigare artiklar, för den som behöver minnesstöd)

Detta alltså i ett läge då fem terroriststämplade islamister tillåtits stanna i Sverige för att de löper risk för sin hälsa i hemlandet. I ett land som piskar upp klimatet till en ödesfråga för planeten men som lägger ned fungerande kärnkraftverk – och importerar kolenergi från Polen. I ett läge då vår finansminister medvetet låter bli att täta en lagstiftning som fyller på landet med 870.000 ‘samordningsnummer’ varav de flesta saknar känd identitet. Ett läge då ‘rånen’ av våra barn ökar exponentiellt och har börjat övergå till sadistiskt dominansvåld, där även öron skärs av. Då intrång i förmögna hem i villaområden och stadsdelar börjar bli så vanliga att t o m DI skriver om dem. Då en tredjedel av våldtäkterna skrivs av för att domstolarna ‘inte tror på’ anmälaren. Då det smäller 257 bomber på årsbasis!

Ett läge när alla alltså faktiskt VET. Då det har blivit OK att tala om saken. För – faktiskt – även MSM har ju börjat skriva om detta. Den ende som inte hade fattat att vi alla vet att vi alla vet (att allt detta i högsta grad är korrelerat med invandringen) – var Löfven. Och han har nu gjort bort sig i svensk television genom att försöka slå i oss att det inte är så.

Det är i detta läge som vänsterregimen får 51% av väljarstödet. Därför är S kräftgång knappast en nyhet värd namnet. Det är det faktum att nära en fjärdedel ändå vill rösta på dem som är det sensationella.

DN ljuger! Javisst. Men.

Jag vet att ni – liksom jag – utgår ifrån att DN:s siffror på något vis är fejkade så att de ska ge S och vänstern större stöd än de har – och SD ett lägre. Och att det ‘riktiga’ stödet då kan vara minst 8 procent och två partier mindre, eftersom både L och Mp ligger på spärrgränsen. Vips 48-43 och en kraftig majoritet för en ny regering. Inte bara det: med Mp ute ur riksdagen och två vågmästarpartier mindre så kanske t o m demokratin skulle kunna börja fungera igen. Det finns alltså hopp.

Men ni vet också – precis som jag – att sossarna kommer få MSM:s lojala stöd i en valkampanj. Och statistikmyndigheternas. SCB, BRÅ, Polisen. Alla kommer de säga rätt saker och vänta med de dåliga nyheterna. Så som de gjorde 2018. Att man kommer stänga sådana informationskanaler som min egen minst tre veckor före valet (som man gjorde 2018) och att man kommer lobba stenhårt mot sina gamla trogna S-väljare (som alltid). Som ju brukar falla till föga när det gäller (alltid).

Sen startar någon en skogsbrand och vips så är klimatet den viktigaste valfrågan – och Mp klarar spärren. Och så sossarnas favoritmuta före val: ett par hundratusen fuskjobb till alla som inte skulle kunna få något jobb annars någonsin. Till en kostnad ingen vill veta. För att ta till en klassisk Kalle Ankas Julafton-replik: “Ni ska se. Dom fixar det nog. Med jobb och jobb.” Och med skattebetalarnas pengar som kampanjkassa.

Som om inte det vore nog…

…så vet vi däremot inte hur mycket alldeles riktigt fusk man är beredda att ta till. Men jag tror att vi ska tänka: ‘precis så mycket som krävs’. Klanrösterna i utanförskapsområdena så klart. Men också valsedels-mygel i vallokalerna. Hembesök till pensionärer och på äldreboendena. Och så de stora valsammanräknings-datalistorna. Vågar man tro på dem längre? Efter förra valvakan är frågetecknen många. Vi kommer i sanning behöva oberoende övervakare av nästa val, är allt jag kan säga.

Om det ens blir ett val, säger somliga. Ryktet om att man nu försöker piska upp en acceptans för undantagstillstånd är knappt ens rykten, det är ju öppet vad RPS säger sig vara ute efter, mer eller mindre. Och med LUS, Lagen om ‘utlandsspionage’, kommer man kunna avlyssna och häkta sina politiska motståndare på oklara misstankar, alla som är missnöjda. Det låter som Orwell 1984, men det är de facto Sverige 2020.

Ordet ‘undantagstillstånd’ censureras inte heller i DN:s läsarkommentarer. DET är mysko, det! Om vår skurkregim sedan verkligen ser så långt fram att man faktiskt siktar på att kunna skjuta upp val på obestämd tid? Det låter som konspirationsteori idag, men ingenting kan uteslutas. Vi måste inse att vad som helst kan ske med Morgan Johansson som justitieminister, en man som vill förbjuda runor för att ‘stoppa nazismen’ – han har betydligt effektivare åtgärder och hårdhandskar beredda för dem han verkligen är rädd för, dvs det liberalkonservativa blockets ideologer. Enligt min mening hade det varit säkrare med Svartenbrandt på posten.

Så vad krävs för att vinna med sig ett folk som tycks gå på minst sex valium om dagen?

Sanningen är att det inte verkar räcka med Europas värsta laglöshet. Och anledningen är enkel: det är för få som drabbas. För få för att det ska kännas som att risken är stor för en bomb i den egna trappuppgången. När man har med människor att göra som varken vill lyssna eller höra, så måste deras egna barn och deras egna familjer drabbas. Då måste kriminaliteten upp på en nivå som överstiger favelornas, Brasiliens kåkstadsslum. Riktigt så illa lär det inte hinna bli till 2022. Piskan räcker alltså inte till.

Så det som måste till är alltså att landets alla tillgångar svindlas bort först. Det går snabbare att nå Pk-Svensson den vägen. Vi kan förvänta oss en kraftig lågkonjunktur, som börjar redan i år. Och i så fall så är det nog bara undantagstillstånd och uppskjutet val som kan rädda Löfven. Det vore nämligen detsamma som att tappa moroten. Den som håller folk så mutade och lojalt tysta. Med några hundratusen utkastade i arbetslöshet, kraftigt sjunkande bostadspriser och – sannolikt – ännu högre skatter som medicin. Då lär vi bli av med Löfven.

Frågan är bara om det är en grundplåt som är värd att gratulera den nya regeringen med? De kommer behöva genomföra det minst populära saneringsprogrammet i historien. Värre än efter 90-talskrisen. Och då dröjde det som bekant inte länge innan sossarna fick förtroendet igen.

Målar jag fan på väggen? Den som lever får se.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad 2 kommentarer

‘Konvertit’? – nu ropar DN-vänstern efter ännu ett prejudikat som omöjliggör utvisning.

Om någon påstår sig ha konverterat från islam så är det är ett gott tecken på att vederbörande är på väg att assimileras eller åtminstone integreras in i det svenska samhället. Eller så är det en lögn. Om jag var handläggare på Migrationsverket, hur ska jag veta om detta är en rimlig grund för vederbörande att få asyl?

Snyfthistorien (DN:s version)

‘Muhammed’ är från Afghanistan. Enligt DN:s artikel kom han hit 2015. Han och hans familj, som försvann under flykten till Sverige, hade länge bott i Iran innan dess, i Afghanistan saknar han vänner. Enligt DN befarar han att han, på grund av familjeomständigheter, är eftersökt både i Iran och Afghanistan. Dessutom tillhör han folkgruppen hazarer, som har en historia av förföljelse och diskriminering i landet. Två utvisningsförsök görs 2017, men stoppas. Muhammed sitter inlåst på en av Migrationsverkets förvar under tiden, totalt i sex månader. Muhammeds trumfkort är uppenbarligen att han konverterat – från islam till ateism. För detta påstår han sig ha mottagit hot – många hot.

Vid det andra försöket att utvisa är det ett granskningsbeslut från FN:s kommitté för mänskliga rättigheter som stoppar utvisningen. Någon av Muhammeds vänner har skrivit dit. Muhammed berättar om hur han gråtit, så väl av glädje, vid inställda utvisningsbeslut, som av rädsla och förtvivlan. Dock berättas ingenting om hans känsloreaktioner avseende familjen som försvann. Så långt in i artikeln dyker Daniel Carnestedt, Muhammeds juridiska ombud upp. Carnestedt är väldigt insatt i problematiken kring Migrationsverkets spretande praxis avseende konvertiter, och han är angelägen om att överrätten nu kommer med ett beslut – till Muhammeds fördel. Han hänvisar han till utlänningslagen som säger att en internationellt organs uppfattning att Sverige bryter mot sina konventionsåtaganden ska respekteras. Intressant nog med undantaget ifall grova brott har begåtts.

DN:s agendajournalistik – utelämnanden, vridningar och rena blålögner

Så långt DN. Jag har för mig själv skapat en lång kedja med ironiska citattecken, och de sitter där för att jag inte känner något förtroende alls för vad ‘Muhammed’ säger. Hur kan någon ens ha det? Muhammed hade uppenbarligen ingen asylrätt från början, det är både min och Migrationsverkets bedömning, och min gör jag eftersom han bodde i Iran sedan många år vid asyltillfället. Iran må ledas av en skurkregim, men krig eller annat elände som ger asylskäl saknas. Muhammed försökte alltså ljuga sig in, som så många andra afghaner, och uppge falsk bostadsort. Beskrivningen av resan till Sverige som en ‘flykt’, när det faktiskt går reguljära flygförbindelser bl a via Turkiet, ger ett löjeväckande intryck. Och att familjen ‘försvunnit’ på denna reguljära flygresa är förstås en lika skrattretande som uppenbar blålögn, särskilt eftersom snyftintervjun väljer att avstå från fler detaljer, och beskrivning av Muhammeds känslor kring detta – vilket man ju annars kryddat anrättningen med så mycket man bara orkat. Sedan kan vi misstänka att Muhammed lyckats stoppa utvisning på mindre acceptabla sätt, återigen eftersom DN inte nämner dem. Det räcker ju t ex att skrika och leva om, för att flygkaptenen ska vägra att ta med Muhammed. DN vill sedan påskina att någon ställt upp ‘som vän’ och skrivit till FN-kommittén, när det naturligtvis var hans av skattebetalarna avlönade advokat. Att Muhammed griper varje halmstrå är så pinsamt uppenbart. De påstådda hoten är hans egna uppgifter och ingenting styrker dem. DN vill att vi ska tro att hans folkstam, hazarerna är särskilt utsatta. De utgör 25% av befolkningen och det finns åtminstone en delstat där man har egen majoritet – och en kvinnlig guvernör. Där borde Muhammed vara säker. Detta uppmärksammades i en av läsarkommentarerna – som genast blev censurerad.

Migrationsverket: ständigt påpassade av vänstermedia – och med bevisbördan

Så vad ska Migverket tro? Muhammed har ljugit. Och vi vet att 75% av afghanerna som man undersökte medicinskt ljög om sin ålder (se tidigare artikel). Vi vet att lika många ljög, som Muhammed, om varifrån de kom. Och Muhammed skulle förstås kunna ändra sig och bli muhammedan igen, dagen efter att uppehållstillståndet gjorts permanent. Allt det här vet man. Man är alltså sannolikt lika klar över att Muhammeds historia är en skröna som du och jag är. Men att bevisa detta? Det är inte så lätt. Och bevisbördan? Ja, den verkar domstolarna tydligtvis inte lägga på den asylsökande. Det blir alltså Migverkets sak. Till stora kostnader och ofta utan framgång.

Sunt Förnuft 9/1-2020

Nyligen bestämde Hovrätten i Skåne/Blekinge (se tidigare artikel) att inte döma en man till utvisning, med motiveringen att han hade ett intyg som påstods vara från kriminella som hotat att döda honom om han skickades tillbaka till Irak. I det fallet bröt domstolen dels mot Flyktingkonventionens artikel 33 p.2 som säger att grova brottslingar alltid får skickas tillbaka, oavsett fara för dem. Dels mot sund bevisprövning; det fanns ingen på Migrationsverket som kontrollerat den befängda uppgiften – om att de kriminella antagonisterna skulle ha varit mannen behjälplig att få stanna kvar i Sverige – genom att vänligt nog skriva ned hotet på ett papper och skicka det till honom. Tydligen så ligger det på Migverket att göra, annars dömer domstolarna till medias och immigranternas fördel oavsett hur uppdiktade deras historier än förefaller.

Konvertitprejudikat är vad vänstern är ute efter

I det här fallet har Muhammed – enligt DN – inte begått brott. Så hur gör vi med konvertiter? Jag är den siste som vill förhindra mordhotade konvertiter att stanna i Sverige, de om några bör ju ha en plats här – men det måste ligga på dem att bevisa saken. Ligger inte bevisbördan på Muhammed, så förstår ju alla och envar att här finns goda möjligheter att skapa en praxis som gör det omöjligt att utvisa någon som påstår sig ha konverterat. Och därmed en strid ström av påstådda konverteringar. Och det är ju vad DN och Muhammeds advokat är ute efter.

Kanske borde vi överväga att börja med lögndetektor? Den som själv begär ett sådant och visar sig tala sanning bör få stanna, tycker jag. Resten åker ut. Detektorerna har förfinats mycket och enligt amerikanerna är de närmast ‘foolproof’. Men det kommer ju aldrig att hända. Nackdelen är förstås också att resultaten skulle ifrågasättas av MSM:s flyktingaktivister varje gång. Eller rättare sagt, i de förväntade bortåt 95% av fallen som visar lögn och asylavslag. Obs: nej detta är ingen fördom mot asylsökande specifikt, det är ett omdöme om hur människor generellt beter sig när de har mycket att vinna på en lögn och inget att förlora på den. När ska vänstern erkänna det? Svaret är förstås aldrig, för vänsterns ideologi bygger på lögn.

DN och deras läsare – ett kapitel för sig.

När Sven skriver något så här väl överensstämmande med DN:s åsiktsagenda så blir han naturligtvis inte censurerad pga avsaknad av källa eller för spekulation.

Jag kommenterade artikeln, väl medveten om att det viktigaste var att ta tillfället att föra fram vad som faktiskt står i Flyktingkonventionen, att vi har rätt att skicka bort grova brottslingar. Så jag låtsades svälja Muhammeds lögner. En viss Sven hade påstått att vi inte får skicka tillbaka någon, så jag svarade honom på det. Jag blev anklagad för lögn och min kommentar censurerades. Men när jag bifogade konventionen som källa lät man mig till slut stå kvar. Vilket inte hindrade att Sven – och givetvis en viss herr Lars Gröndahl i vanlig ordning – anklagade mig för lögn ändå, igen.

Lars Gröndahl hittar lögner i det han läser, men bara när han läser fel. Och Sven får återigen komma med ounderbyggda påståenden.

Detta för att jag skulle ha påstått att Muhammed begått brott. (Det gjorde jag alltså inte, men jag tog ett hypotetiskt fall, just för att få tillfälle att berätta om vad som stod i konventionen.) Och Sven menar nu att svensk lag skulle gå längre än Flyktingkonventionen (obs: ett viktigt medgivande som nog få svenskar skulle tycka var rimligt). Men är det så? Ni ser ju att i alla fall Utlänningslagen inte gör det, det skriver ju DN t o m själva om, som ett citat från Muhammeds advokat. Och jag har inte hittat något annat ställe heller. Det rör sig enligt min övertygelse istället om domstolsaktivistiskt skapad rättspraxis, i strid med lagtext eller i vart fall med dess innebörd – och uppenbarligen även med konventionens.

Flyktingkonventionen artikel 33

Flyktingkonventionen från 1951, artikel 33. Undantaget i punkt 2 – som vi inte tillämpar i Sverige.

Konsekvenser: några DN-läsare öppnar sina ögon. Andra stänger dem bara än mer beslutsamt.

Det kan vara bra att de här människorna nu har upplysts om det. Några DN-läsare kanske faktiskt drar öronen åt sig och inser hur det står till. Men många av dem är tyvärr som Sven och Lars Gröndahl. De väljer lögnen med öppna ögon.

Med två troll och DN Ifrågasätts moderatorer som domare.
Sven Lundberg, alltid lika rask att rycka ut till DN:s åsiktsagendas försvar. Att han påstår saker utan källa, det är inget som behöver censureras det. Och när han avslöjas så kan han lika obesvärat tillåta sig själv nya ounderbyggda påståenden. Lars Gröndahl, sossarnas betalda troll på DN Ifrågasätt. Två gånger läste han mig avsiktligt fel. Det handlar om att andra ska läsa honom och tro att jag skrivit något jag inte skrivit. Obs. den gröna bocken vid min kommentar. Det betyder att Lars/Sven försökt få bort den, men att Ifrågasätt inte lyckades hitta något fel med den.

Vi behöver ett veto – för dem som bor här

Ett prejudikat som ger alla konvertiter rätt att stanna skulle snabbt öka den s k flyktingströmmen. Den skulle utan vidare kunna öka till nivåer som är lika ohållbara som asylmottagningen var 2015. Tyvärr är detta inte något Migrationsöverdomstolen har rätt att ta med i sin bedömning. Men det har ju regering och riksdag. Så här kan det inte fortgå. En lagstiftning som inte är skalbar för alla behövande, som faktiskt med nuvarande regler har formell rätt att komma hit, är varken hållbar eller rättvis. Det finns 70 miljoner registrerade flyktingar och antalet växer trots alla asyler som ges. Det finns 1,5 miljoner särskilt prioriterade kvotflyktingar och Sverige tar emot överlägset flest av dem per capita. Men ändå är våra insatser som en piss i Nilen.

Sverige måste få rätt att säga nej till fler helt enkelt eftersom vårt samhälle inte klarar fler utan håller på att bryta samman. Och varför ska vi som redan gjort mest ha regler som är mer generösa än alla andras? Vi svenskar måste också ha en rätt att skydda oss själva, ett veto. Detta måste nu införas snarast. Oavsett om vår flyktingpolicy följer EU:s och FN:s konventioner och dekret eller om den är självpåtaget extra generös.

Jag brukar få sista ordet ändå. Detta var det ingen av herrarna som ansåg sig vilja svara på.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad Lämna en kommentar

Anne Ramberg, ska du flytta nu? #välkommen-till-inbördeskriget

Ska vi bry oss mer om stockholmare än om folk i Malmö, Uppsala eller Örebro? Naturligtvis inte. Men signalen är ändå desto starkare när bomben smäller även på fina Östermalm. Särskilt till de globalister som bor där.

PS. DN:s artikel är full med läsarkommentarer, varav dock mina fyra alla är snabbt bortmodererade. Inte ens nu är sanningen önskvärd. DS.

När det gränslösa våldet knackar på är vi nakna.

Sverige är konstruerat som ett öppet samhälle. Vi har kunnat vara öppet därför att befolkningen har varit homogen och klyftorna små. Vi har inte förberett oss för vare sig djupgående etniska eller religiösa konflikter. Inte för kriminella som saknar alla spärrar.

Vi har en låg polistäthet (ännu lägre avseende patrullerande konstaplar) jämfört med de flesta länder, och särskilt de som har befolkningar med stora etniska/religiösa spänningar. Vi saknar gated communities och portvakter även i finare områden. Ingenting har heller gjorts, trots att vi (= alla utom BRÅ och Sarnecki, Löfven och Morgan) har sett den här utvecklingen eskalera exponentiellt sedan 2012.

Att en sådan här explosion kan ske i Sveriges mest prestigefyllda bostadskvarter visar helt enkelt att vi står HELT nakna.

Och den nuvarande massimmigrationspolitiken fortsätter samtidigt i stort sett som förut, och utan minsta notis om att integrationen bara fungerar sämre och sämre. Det är inte bara dumt, det borde vara brottsligt.

Kommer globalisterna och Anne Ramberg att vakna nu?

Även globalisterna är förstås nakna när det gränslösa våldet knackar på. Min första tanke var annars (egoistiskt) att min fru jobbar på Östermalm. Sedan insåg jag hur löjligt det är att vara särskilt oroad för just detta. Östermalm är bara som resten av Sverige, ett område där det är fritt fram att kasta bomber och skjuta ihjäl folk, eftersom vår regim inte ansett det värt att göra något åt saken. Klart att man berörs när våldet kommer närmare och det är ju det enda positiva med att det sprängs även här: här bor ju beslutsfattarna. Globalisterna, mångkultur- och massinvandringsvännerna i näringslivet. Jodå, det är gott om dem. I det allra översta skiktet. Storbolagsägarna. Och så deras klienter, direktörerna som inte säger någonting. Eller som skriver på listor för att stötta regeringskansliets antidemokratiska upprop mot en eventuell SD-stödd regering. Och sådana som Anne Ramberg, generalsekreterare i Advokatsamfundet under hela 2000-talet, fram till förra året. Med ett stort ansvar för vad som händer nu, inte minst för den rättsvidriga aktivism som alltmer präglar svenska domstolar. Ska vi gissa så planerar väl hon nu, som de flesta av hennes grannar, att flytta till Portugal, Spanien eller Schweiz.

Alla de här har gynnats som särintressen av att massinvandringen fått fortgå. Medan LO blivit ett rundningsmärke och den reglerade lägstalönen en chimär, så har det vällt in mer eller mindre outbildade, som bara kunnat konkurrera med svart arbetskraft. Men de har ju ändå snällanställts i massor; i kommunerna och på statligt subventionerade jobb. Och de har tagit jobb de egentligen inte är kvalificeade för, inom äldrevården, hemtjänsten, sjukvården, skolan. Man har alltså i praktiken sänkt ribban. Det har kostat oss, eftersom den sämre kvalitén som välfärden erbjuder är vad vi betalar ännu mer för nu, till ännu fler inom den offentliga sektorn. Och eftersom de är så många fler har vi ju varken råd eller lust att betala dem som vi förut gjorde.

Följden av dumpningen av såväl kompetenskrav som löner är vad stora företag ser som fördelar. Med dessa sänken har löneutvecklingen för den stora lägre medelklassen och arbetarklassen kunnat hållas i schack. Samtidigt så är det bara de riktigt stora företagen som kan dra full nytta av situationen. Det ser man till med allt krångligare upphandlingsregler, GDPR och ISO- och EU-certifieringar. Man drar nytta av alla skärpta miljökrav, för manhar ju rätt att ta betalt för krånglet, som alltså drabbar konsumenten fullt ut – och lite till, eftersom de mindre konkurrenterna slås ut och – det eftertraktade – oligopolet skapas, som gör det möjligt att höja priserna ännu mer. Och med ständigt sjunkande krona har företagen kunnat skära guld med täljkniv. Exporten har gynnats enormt, ingen har behövt vara så jätteduktig och innovativ, man har sålt grejor till allt större rabatt i förhållande till sina utländska konkurrenter. Och på hemmaplan har samtidigt importen blivit dyrare och gjort våra inhemska företag lika lata. De branscher som gått allra bäst är förstås de som levt på invandringen: flyktingbostadsbyggarna, och juristerna och ett antal andra parasitära entreprenörer som fått sina pengar mer eller mindre direkt från staten.

Myndigheter som SCB, BRÅ och Riksbankens uppgift: att dölja vad som händer

Samtidigt har vi en centralbank och myndigheter som BRÅ (se artikel bl a här) och SCB (Se artikel här), som gör allt för att dölja den statistik som skulle kunna avslöja det som pågår. Inflationen bestäms så att de ingående parametrarna inte visar vilka prishöjningar folk faktiskt utsätts för. Dödstalsregistret inte det verkliga dödliga våldet. Och sysselsättningen bland de nytillkomna är acceptabel. NOT – se artikel här om forskningsrapporten som media nonchalerat.

När Leif Östling (se min artikel här, eller här eller sök själv, det finns mer) bröt ledet och sa som det var, så fick han noll stöd av sina näringslivskolleger. Och hans efterträdare på Scania gav honom istället en knäpp på näsan, förebild eller inte, Östling gick inte bara emot vänsterflummande regimlojala, utan också den rådande storföretagsagendan. Frågan är nu om det finns ett näringsliv kvar på rätt sida, som är beredd att ta fajten, så som man gjorde mot löntagarfonderna. Eller kommer man nu bara fegt lägga benen på ryggen? Lämna oss andra kvar i sticket? Klart det finns en punkt efter vilken det är rationellt att fly, men med näringslivets muskler så finns det fortfarande god anledning att kämpa – folket kommer vara med er.

Det är tack vare egoistiska globalister, de superrika och bidragsparasiterande jurister m fl dito, som vänstern har kunnat driva sin vansinnespolitik. Om näringsliv och höga advokater och domare nu börjar känna flåset lite för nära i nacken, så är det bra. Det är dags att göra upp. Inte bara med den naiva mångfaldspolitiken. Utan även med den cyniska globalismen.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad 2 kommentarer

Nu slipper gängen utvisning genom att ge sig själva intyg. #skurktribunal

En man som blivit tagen på bar gärning för mordbrand utförd på beställning av ‘högt uppsatta’ gängkriminella dömdes av tingsrätten även till utvisning efter avtjänat straff. Men domstolen för Skåne och Blekinge bestämde sig för att lita på ett ‘klanintyg’, där det påstås att den utvisningsdömde riskerar livet om utvisningen verkställs. Artikeln är från Dagens Juridik.

Konsekvenser

För domstolarna: Hovrättsdomen lär vara svår att överklaga, eftersom det handlar om bedömning av bevis, vilket oftast också är fallet med domar mot gängkriminella. Hovrättsdomar avseende bevisning kan alltså i det närmaste uppfattas som prejudikat. Dvs ingen annan domstol, utom möjligen en annan hovrätt kommer döma på annat sätt.

För de gängkriminella invandrarna: man kommer nu kunna tillverka liknande ‘intyg’ åt varandra för vilket syfte det vara må. Utvisning kommer i praktiken aldrig kunna ske om det gäller kriminella, med noll respekt för sanningen.

För hederliga invandrare i utanförskapsområdena: Ska vi gissa? tjugo peka-finger och ‘vad-var-det-vi-sa, brott lönar sig’ från de kriminella kommer väl få dem på sämre tankar kanske.

För åklagare: att yrka om utvisning är ett be om stryk och förödmjukelse. Dåligt för karriären att förlora. Och domarna lär ju inte gilla en heller direkt.

För polisen: att se bus utan medborgarskap tillbaka på gatan för nya hyss är en upplevelse som aldrig kommer ta slut. Det vet man redan, men nu är det prejudikat på saken.

För skattebetalarna: Varför ens lägga en krona på domstolar som bara dömer svenska män som brutit mot samtyckeslagen?

Ur Dagens Juridik.

För allmänheten: Alla som har någon form av realistisk människokännedom inser ju att en mordhotande klan inte gärna tillverkar dokument om saken, särskilt inte för att visas upp av den mordhotade i svenska domstolar för att göra det svårt för den mordhotande klanen att verkställa sitt hot. Men det gör inte hovrättsdomarna i Skåne. Om domstolarna hade någon form av respekt hos allmänheten fram tills nu så borde den nu vara borta.

För Sverige: Noll respekt för domstolarna, noll rättstrygghet. Lagen i egna händer etc. Sverige är ett eget klansamhälle inom tjugo år.

Konklusion

De svenska domstolsaktivisterna har tagit ännu ett steg ut i utopiernas la-la-land och det är på sätt och vis bra att man bekänner färg , för så mycket tydligare kan det ju inte bli: vi ligger med buset. #skurktribunal

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad Lämna en kommentar

Nya Pisasiffrorna: ännu en statistikbluff.

När nyheterna i DN om Pisatestet kom så blev det förstås jubel. Det vänder! Entydigt! Skolresultat som alla hoppats på men ingen vågat tro på. Självklart lät man skolministern (S) ta äran, i en stor sidoartikel. Pisachefen Andreas Schleicher fick uttala sig i en annan sidoartikel, om hur dumt det var med det fria skolvalet och stöttade därmed skolministerns och sossarnas linje – att det var ojämlikheten som detta skolval skapat, och som var grunden för alla problem. Bara att ta fram tårtan och champagnen och fira då? Eller finns det möjligen en hund begraven här någonstans? Javisst är det så. Eller snarare två. Som vanligt, höll jag på att säga är grundproblemet förfalskad statistik. Men vi kommer till det sen, först lite enkel logik.

Skolministern vill ta bort det fria skolvalet och sprida ut invandrarna från utanförskapsområdena.

Även skolministern tvingas ju medge att elevernas kunskaper är resultat av långsiktiga satsningar. Redan 2015 syntes en vändning och denna bekräftas nu. Då är det ju faktiskt de borgerliga regeringarnas satsningar 2006-2014 som ska få äran för vändningen. Och – med en uppåtlutande kurva sedan dess, så borde vi väl bara fortsätta på den inslagna vägen? Antingen har man inte problem, vilket ju den positiva trenden tycks antyda. Eller så visar inte den positiva trenden sanningen. I så fall har man dubbla problem. För då är det någon som ljuger.

Och det är det förstås, för det är sossarnas paradgren. I den djupa staten snickras även rådata till, så att den stämmer med den verklighetsbild som man vill förmedla. SCB sänker arbetslöshetssiffrorna några månaderna före valet. Polisen avskriver anmälda våldtäkter och dödligt våld och BRÅ vidimerar, Sarnecki ser till så att man har fokus på lagförda brott. Med hjälp av sysselsättningsstatistiken bagatelliserar man invandrarnas frånvaro på arbetsmarknaden och med subventionerade och påhittade snällanställningar döljs den faktiska kostnaden för socialbidrag. Klart att man också lyckats försköna även de usla skolresultaten, hade någon inbillat sig något annat?

Det segregerade Sverige, näst värst i Europa.

Grafen säger att svenska immigranter avviker mer negativt från de inföddas resultat, än i något annat land, utom Finland. När man är 80 score-points efter så kan väl segregationen knappast bli sämre? Jodå, det är den: 11% av alla elever, nämligen de som inte talar svenska alls, fick inte ens delta.

Intrycket att både skolministern och DN är väl medvetna om hur man krattat i manegen stärks av att man mest pratar om hur olyckligt det är att det positiva resultatet inte gäller alla, att polariseringen blivit större. Det är sant. Skillnaden mellan svenska immigranter och infödda elever är större än i något annat land utom Finland. Segregationen kan alltså knappast bli mycket värre. Eller, jo, det kan den: 11,1% av eleverna fick nämligen inte ens delta, det rör sig med största sannolikhet om dem som inte kunde svenska. Elva procent av 15-åringarna i Sverige kan inte tala svenska. Sug på den. Faktum är att vi kanske borde lägga hela mätningen åt sidan och bara diskutera just detta faktum. Enligt Expressen ska vår siffra jämföras med 2018 års OECD-snitt på 4%.

Maximala undantaget är 5%. Det bryter Sverige emot både 2015 och 2018.

Enligt reglerna väljs en stort sampel ut slumpmässigt. I Sverige handlar det om drygt 5.000 stycken. Av dessa får inte mer än 5% undantas, st 2, p. 1: “After all exclusions (school and within-school), the resultant population is required to cover at least 95% of the desired target population.Redan 2015 låg Sveriges bortfall dock på 5,7%. Och nu blev det alltså över 11%! Hur är det ens möjligt? Det borde det förstås inte vara. Någon särskild förklaring får man heller inte i rapporten, mer än att det handlar om invandrare, så något slumpmässigt bortfall rör det sig inte om. Finland, vars invandrare skulle vara ännu mer segregerade än de svenska har mindre än tre procents bortfall. Om vi alltså lägger till dem som Sverige misslyckats allra mest med så skulle vi – med råge – hamna efter även Finland.

Finland – ett skolexempel vi inte längre har anledning att följa blint.

En kort passus om FInland. Broderskapsfolket i öst utmärker sig fortfarande med topplaceringar. Men man har försämrat sig kraftigt relativt föregående mätningar. Utvecklingen är intressant och bekräftar somligas farhågor: det är nämligen så att man under de sista åren börjat ta efter – Sverige! Ja, jag vet, dumt. En eftersläpande beundran och respekt för det gamla huvudlandet i väster tycks inte ha slipats av helt och hållet. Och i det här fallet är den fullständigt felplacerad, tyvärr. Framförallt handlar det om ‘klassrumsdemokrati’ och synen på ‘katederundervisning’ som alltså kommit ur mode i Finland, trettio år efter att det hände i Sverige. Det finns som bekant s k progressiva i alla länder, sådana som aldrig har förstått devisen att man inte ska ändra ett vinnande lag. Det börjar nu visa sig i det finska resultatet. Problemet är också, för den som inte förstår eller vill förstå hur långsiktigt eftersläpande de här trenderna är, att det nu på svenska sidan Torneå lär börja hävdas att Pisaresultatet är ett bevis för att ‘det auktoritära’ finska systemet inte var så bra trots allt, samtidigt som ‘progressiva’ öster om Haparanda kommer kunna låtsas som att deras nya grepp fungerar, eftersom man fortfarande hävdar sig så bra. Det kommer ta några år till innan sanningen uppdagas.

Pisachefen: lärarna i Sverige upplevs som servicepersonal

När Pisaresultaten väl kom bytte rubriken till intervjun med Pisachefen plats med ingressen. Ger en mer kritisk framtoning mot sossarnas elevstyrda låtgå-skola.

Efter att Pisamätningen publicerats så byttes DN-rubriken på intervjun med Schleicher och jag gissar att den nya rubriken ‘Läraren ses som servicepersonal’ är bättre överensstämmande med huvudinnehållet i hans budskap. Hans kritik gäller den svenska skolans låtgå-politik i skolan, där katederundervisning är något fult och ordning och reda något som löser sig självt. När Schleicher samtidigt kritiserar det fria skolvalet är han, som de flesta andra, sannolikt omedveten om hur den demografiska strukturen ser ut här. Att vi i princip har mättade eller närapå mättade elevblandningar med höga invandrartal överallt, vilket innebär att värstingungarna är på gränsen till att vara för många redan som det är. Skulle utanförskapsområdenas ungdomskriminella spridas ut så förstör vi resten av Sveriges skolor på samma sätt som vi gjort i utanförskapsområdena. Det fria skolvalet är i själva verket vad som just nu räddar skolan från total systemkollaps.

Nytt rekordfiasko

Det nya Pisaresultatet underskattar förstås inte bara segregationen, som med de uteslutna icke-svensktalande eleverna inräknade alltså är världssämst. Givetvis har även totalresultatet påverkats av denna manipulation. Skulle vi justera genom att slå av 7% av de svenska elevernas resultat (mellanskillnaden mellan våra 11% och resten av ländernas 4% uteslutna elever) så minskar resultatet med ca 35 poäng. Det är en grov skattning förvisso, men den antyder att den uppåtgående trenden från föregående mätning 2015 snarare har brutits än fortsatt. Eller kanske är det istället den nedåtgående trenden före 2012 som aldrig faktiskt vänt? Vi hamnar ju med vår grova skattning t o m under katastrofsiffrorna 2012: 471 i läsförståelse mot 483 år 2012; 467 i matematik mot 478 år 2012 och 464 i naturkunskap mot 485 år 2012. Nytt rekordfiasko i alla ämnen alltså.

Genom att lägga kurvorna högt upp i diagrammen så ser det ut som att vi nästan stöter i taket, trots att vi kryssar kring medeltalet.
De allra bästa länderna ligger ovanför diagrammets tak. Men nuförtiden är vi glada om vi passerat ett medel där bl a Mexiko, Kazakstan. Libanon och Turkiet är med. DN:s grafiker vet hur man maipulerar statistik.
Drar vi rufft av 7% för dem som ej deltagit så hamnar vi på 467. Nytt rekordfiasko.

Testet är frivilligt och lärarna som styr eleverna är oftast pk-sossar. Bäddar för ett riktigt fejkat urval när det gäller det stora bortfallet – 13,5% 2018.

Visst kan man tänka sig att de icke svensktalande skulle kunna knåpa ihop några poäng om de fick testen på sitt eget språk och att försämringen inte måste bli fullt så kraftig. Men det finns ju en annan effekt kvar, som vi inte heller tagit hänsyn till: Pisatesterna är frivilliga. Ingen elev behöver göra dem och möjligheten att ordna till skeva urval är därför synnerligen goda. När det slumpmässiga valet är gjort exkluderas alltså dem inte anses ‘vara meningsfullt att ha med’, max 5% enligt reglerna, men eftersom det är Sverige så går det bra att ta bort 11%. OK! Men sedan ska alltså resten av eleverna övertalas att delta. Man kan ju lätt tänka sig att man är lite mindre övertygande, beroende på vilka det är man talar med. Skolorna är, obegripligt nog, fortfarande fulla av regimtrogna och massinvandringstillvända lärare, som fortfarande röstar vänster betydligt mer än de flesta andra akademiska yrkesgrupper gör. Vad det innebär i form av pk-solidaritet kan vi t ex konstatera när vi ser att en betydande andel lärare inte drar sig för att otillbörligt gynna (d v s snällrätta) flickor vid standardtest (se tidigare artiklar om detta; avslöjandet har bekräftats i anonymiserade EU-tester). Enligt pk-uppfattningen är det ju flickor som missgynnas jämt, i stort som i smått, och då är det förstås nästan lika pk att ge dem lite individuell fuskhjälp på traven. Vi har därför anledning att förmoda att (samma?) lärare även när det gäller Pisatesterna har varit lika ‘lojala’. Man har ju till mans förstått hur besvärligt det skulle vara för skolministern (s) att förklara ännu ett pinsamt debacle, så då ger man sina duktiga elever en extra knuff åt rätt håll, samtidigt som man lockar de mindre begåvade med en håltimme. Bortfallet 2018 uppges ha varit 13,5% jämfört med 9,3% 2015. Ingen påstår sig veta varför det har ökat. Men motivationen att med skeva urval ge en osann bild av verkligheten har kraftigt förstärkts de senaste båda mätningarna, efter regimbytet, men också generellt pga att samhället idag är betydligt mer politiserat – mångkulturalisterna och massinvandringskramarna upplever sina sanningar vara starkt ifrågasatta och just ett sådant beteende är då närmast reflexmässigt, vad vi har sett och kan förvänta oss av dem.

Verkligheten. Något helt annat än (S)kolverkets glädjesiffror.

Bevis? Nej, bara indicier, intill dess någon faktiskt ställer Skolverkets ansvariga till svars. Jag kan bara konstatera att resultaten ser alldeles för bra ut. Betänk att dessa kommer samtidigt som 6.000 ungar går ut skolan utan att kunna tala riktig svenska, enligt en artikel på Ledarsidorna för ett par månader sedan. Rakt in i kriminalitet, kan vi lugnt förmoda. Sanningen är att det är något väldigt annorlunda vi ser, om vi slänger en flukt på verkligheten, utan att gå omvägen via DN, och även Pisaresultaten kan därför, från och med nu, läggas åt sidan som trovärdig värdemätare, precis som en massa annan statistik som publiceras i Den Djupa Statens Sverige. Fake news tycks ha blivit legio.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Pisarapporten i original

Pisarapporten på svenska, översatt och bearbetad av skolverket,
för 2015 resp för 2018.