Publicerad Lämna en kommentar

Anne Ramberg, ska du flytta nu? #välkommen-till-inbördeskriget

Ska vi bry oss mer om stockholmare än om folk i Malmö, Uppsala eller Örebro? Naturligtvis inte. Men signalen är ändå desto starkare när bomben smäller även på fina Östermalm. Särskilt till de globalister som bor där.

PS. DN:s artikel är full med läsarkommentarer, varav dock mina fyra alla är snabbt bortmodererade. Inte ens nu är sanningen önskvärd. DS.

När det gränslösa våldet knackar på är vi nakna.

Sverige är konstruerat som ett öppet samhälle. Vi har kunnat vara öppet därför att befolkningen har varit homogen och klyftorna små. Vi har inte förberett oss för vare sig djupgående etniska eller religiösa konflikter. Inte för kriminella som saknar alla spärrar.

Vi har en låg polistäthet (ännu lägre avseende patrullerande konstaplar) jämfört med de flesta länder, och särskilt de som har befolkningar med stora etniska/religiösa spänningar. Vi saknar gated communities och portvakter även i finare områden. Ingenting har heller gjorts, trots att vi (= alla utom BRÅ och Sarnecki, Löfven och Morgan) har sett den här utvecklingen eskalera exponentiellt sedan 2012.

Att en sådan här explosion kan ske i Sveriges mest prestigefyllda bostadskvarter visar helt enkelt att vi står HELT nakna.

Och den nuvarande massimmigrationspolitiken fortsätter samtidigt i stort sett som förut, och utan minsta notis om att integrationen bara fungerar sämre och sämre. Det är inte bara dumt, det borde vara brottsligt.

Kommer globalisterna och Anne Ramberg att vakna nu?

Även globalisterna är förstås nakna när det gränslösa våldet knackar på. Min första tanke var annars (egoistiskt) att min fru jobbar på Östermalm. Sedan insåg jag hur löjligt det är att vara särskilt oroad för just detta. Östermalm är bara som resten av Sverige, ett område där det är fritt fram att kasta bomber och skjuta ihjäl folk, eftersom vår regim inte ansett det värt att göra något åt saken. Klart att man berörs när våldet kommer närmare och det är ju det enda positiva med att det sprängs även här: här bor ju beslutsfattarna. Globalisterna, mångkultur- och massinvandringsvännerna i näringslivet. Jodå, det är gott om dem. I det allra översta skiktet. Storbolagsägarna. Och så deras klienter, direktörerna som inte säger någonting. Eller som skriver på listor för att stötta regeringskansliets antidemokratiska upprop mot en eventuell SD-stödd regering. Och sådana som Anne Ramberg, generalsekreterare i Advokatsamfundet under hela 2000-talet, fram till förra året. Med ett stort ansvar för vad som händer nu, inte minst för den rättsvidriga aktivism som alltmer präglar svenska domstolar. Ska vi gissa så planerar väl hon nu, som de flesta av hennes grannar, att flytta till Portugal, Spanien eller Schweiz.

Alla de här har gynnats som särintressen av att massinvandringen fått fortgå. Medan LO blivit ett rundningsmärke och den reglerade lägstalönen en chimär, så har det vällt in mer eller mindre outbildade, som bara kunnat konkurrera med svart arbetskraft. Men de har ju ändå snällanställts i massor; i kommunerna och på statligt subventionerade jobb. Och de har tagit jobb de egentligen inte är kvalificeade för, inom äldrevården, hemtjänsten, sjukvården, skolan. Man har alltså i praktiken sänkt ribban. Det har kostat oss, eftersom den sämre kvalitén som välfärden erbjuder är vad vi betalar ännu mer för nu, till ännu fler inom den offentliga sektorn. Och eftersom de är så många fler har vi ju varken råd eller lust att betala dem som vi förut gjorde.

Följden av dumpningen av såväl kompetenskrav som löner är vad stora företag ser som fördelar. Med dessa sänken har löneutvecklingen för den stora lägre medelklassen och arbetarklassen kunnat hållas i schack. Samtidigt så är det bara de riktigt stora företagen som kan dra full nytta av situationen. Det ser man till med allt krångligare upphandlingsregler, GDPR och ISO- och EU-certifieringar. Man drar nytta av alla skärpta miljökrav, för manhar ju rätt att ta betalt för krånglet, som alltså drabbar konsumenten fullt ut – och lite till, eftersom de mindre konkurrenterna slås ut och – det eftertraktade – oligopolet skapas, som gör det möjligt att höja priserna ännu mer. Och med ständigt sjunkande krona har företagen kunnat skära guld med täljkniv. Exporten har gynnats enormt, ingen har behövt vara så jätteduktig och innovativ, man har sålt grejor till allt större rabatt i förhållande till sina utländska konkurrenter. Och på hemmaplan har samtidigt importen blivit dyrare och gjort våra inhemska företag lika lata. De branscher som gått allra bäst är förstås de som levt på invandringen: flyktingbostadsbyggarna, och juristerna och ett antal andra parasitära entreprenörer som fått sina pengar mer eller mindre direkt från staten.

Myndigheter som SCB, BRÅ och Riksbankens uppgift: att dölja vad som händer

Samtidigt har vi en centralbank och myndigheter som BRÅ (se artikel bl a här) och SCB (Se artikel här), som gör allt för att dölja den statistik som skulle kunna avslöja det som pågår. Inflationen bestäms så att de ingående parametrarna inte visar vilka prishöjningar folk faktiskt utsätts för. Dödstalsregistret inte det verkliga dödliga våldet. Och sysselsättningen bland de nytillkomna är acceptabel. NOT – se artikel här om forskningsrapporten som media nonchalerat.

När Leif Östling (se min artikel här, eller här eller sök själv, det finns mer) bröt ledet och sa som det var, så fick han noll stöd av sina näringslivskolleger. Och hans efterträdare på Scania gav honom istället en knäpp på näsan, förebild eller inte, Östling gick inte bara emot vänsterflummande regimlojala, utan också den rådande storföretagsagendan. Frågan är nu om det finns ett näringsliv kvar på rätt sida, som är beredd att ta fajten, så som man gjorde mot löntagarfonderna. Eller kommer man nu bara fegt lägga benen på ryggen? Lämna oss andra kvar i sticket? Klart det finns en punkt efter vilken det är rationellt att fly, men med näringslivets muskler så finns det fortfarande god anledning att kämpa – folket kommer vara med er.

Det är tack vare egoistiska globalister, de superrika och bidragsparasiterande jurister m fl dito, som vänstern har kunnat driva sin vansinnespolitik. Om näringsliv och höga advokater och domare nu börjar känna flåset lite för nära i nacken, så är det bra. Det är dags att göra upp. Inte bara med den naiva mångfaldspolitiken. Utan även med den cyniska globalismen.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad 2 kommentarer

Nu slipper gängen utvisning genom att ge sig själva intyg. #skurktribunal

En man som blivit tagen på bar gärning för mordbrand utförd på beställning av ‘högt uppsatta’ gängkriminella dömdes av tingsrätten även till utvisning efter avtjänat straff. Men domstolen för Skåne och Blekinge bestämde sig för att lita på ett ‘klanintyg’, där det påstås att den utvisningsdömde riskerar livet om utvisningen verkställs. Artikeln är från Dagens Juridik.

Konsekvenser

För domstolarna: Hovrättsdomen lär vara svår att överklaga, eftersom det handlar om bedömning av bevis, vilket oftast också är fallet med domar mot gängkriminella. Hovrättsdomar avseende bevisning kan alltså i det närmaste uppfattas som prejudikat. Dvs ingen annan domstol, utom möjligen en annan hovrätt kommer döma på annat sätt.

För de gängkriminella invandrarna: man kommer nu kunna tillverka liknande ‘intyg’ åt varandra för vilket syfte det vara må. Utvisning kommer i praktiken aldrig kunna ske om det gäller kriminella, med noll respekt för sanningen.

För hederliga invandrare i utanförskapsområdena: Ska vi gissa? tjugo peka-finger och ‘vad-var-det-vi-sa, brott lönar sig’ från de kriminella kommer väl få dem på sämre tankar kanske.

För åklagare: att yrka om utvisning är ett be om stryk och förödmjukelse. Dåligt för karriären att förlora. Och domarna lär ju inte gilla en heller direkt.

För polisen: att se bus utan medborgarskap tillbaka på gatan för nya hyss är en upplevelse som aldrig kommer ta slut. Det vet man redan, men nu är det prejudikat på saken.

För skattebetalarna: Varför ens lägga en krona på domstolar som bara dömer svenska män som brutit mot samtyckeslagen?

Ur Dagens Juridik.

För allmänheten: Alla som har någon form av realistisk människokännedom inser ju att en mordhotande klan inte gärna tillverkar dokument om saken, särskilt inte för att visas upp av den mordhotade i svenska domstolar för att göra det svårt för den mordhotande klanen att verkställa sitt hot. Men det gör inte hovrättsdomarna i Skåne. Om domstolarna hade någon form av respekt hos allmänheten fram tills nu så borde den nu vara borta.

För Sverige: Noll respekt för domstolarna, noll rättstrygghet. Lagen i egna händer etc. Sverige är ett eget klansamhälle inom tjugo år.

Konklusion

De svenska domstolsaktivisterna har tagit ännu ett steg ut i utopiernas la-la-land och det är på sätt och vis bra att man bekänner färg , för så mycket tydligare kan det ju inte bli: vi ligger med buset. #skurktribunal

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad Lämna en kommentar

Nya Pisasiffrorna: ännu en statistikbluff.

När nyheterna i DN om Pisatestet kom så blev det förstås jubel. Det vänder! Entydigt! Skolresultat som alla hoppats på men ingen vågat tro på. Självklart lät man skolministern (S) ta äran, i en stor sidoartikel. Pisachefen Andreas Schleicher fick uttala sig i en annan sidoartikel, om hur dumt det var med det fria skolvalet och stöttade därmed skolministerns och sossarnas linje – att det var ojämlikheten som detta skolval skapat, och som var grunden för alla problem. Bara att ta fram tårtan och champagnen och fira då? Eller finns det möjligen en hund begraven här någonstans? Javisst är det så. Eller snarare två. Som vanligt, höll jag på att säga är grundproblemet förfalskad statistik. Men vi kommer till det sen, först lite enkel logik.

Skolministern vill ta bort det fria skolvalet och sprida ut invandrarna från utanförskapsområdena.

Även skolministern tvingas ju medge att elevernas kunskaper är resultat av långsiktiga satsningar. Redan 2015 syntes en vändning och denna bekräftas nu. Då är det ju faktiskt de borgerliga regeringarnas satsningar 2006-2014 som ska få äran för vändningen. Och – med en uppåtlutande kurva sedan dess, så borde vi väl bara fortsätta på den inslagna vägen? Antingen har man inte problem, vilket ju den positiva trenden tycks antyda. Eller så visar inte den positiva trenden sanningen. I så fall har man dubbla problem. För då är det någon som ljuger.

Och det är det förstås, för det är sossarnas paradgren. I den djupa staten snickras även rådata till, så att den stämmer med den verklighetsbild som man vill förmedla. SCB sänker arbetslöshetssiffrorna några månaderna före valet. Polisen avskriver anmälda våldtäkter och dödligt våld och BRÅ vidimerar, Sarnecki ser till så att man har fokus på lagförda brott. Med hjälp av sysselsättningsstatistiken bagatelliserar man invandrarnas frånvaro på arbetsmarknaden och med subventionerade och påhittade snällanställningar döljs den faktiska kostnaden för socialbidrag. Klart att man också lyckats försköna även de usla skolresultaten, hade någon inbillat sig något annat?

Det segregerade Sverige, näst värst i Europa.

Grafen säger att svenska immigranter avviker mer negativt från de inföddas resultat, än i något annat land, utom Finland. När man är 80 score-points efter så kan väl segregationen knappast bli sämre? Jodå, det är den: 11% av alla elever, nämligen de som inte talar svenska alls, fick inte ens delta.

Intrycket att både skolministern och DN är väl medvetna om hur man krattat i manegen stärks av att man mest pratar om hur olyckligt det är att det positiva resultatet inte gäller alla, att polariseringen blivit större. Det är sant. Skillnaden mellan svenska immigranter och infödda elever är större än i något annat land utom Finland. Segregationen kan alltså knappast bli mycket värre. Eller, jo, det kan den: 11,1% av eleverna fick nämligen inte ens delta, det rör sig med största sannolikhet om dem som inte kunde svenska. Elva procent av 15-åringarna i Sverige kan inte tala svenska. Sug på den. Faktum är att vi kanske borde lägga hela mätningen åt sidan och bara diskutera just detta faktum. Enligt Expressen ska vår siffra jämföras med 2018 års OECD-snitt på 4%.

Maximala undantaget är 5%. Det bryter Sverige emot både 2015 och 2018.

Enligt reglerna väljs en stort sampel ut slumpmässigt. I Sverige handlar det om drygt 5.000 stycken. Av dessa får inte mer än 5% undantas, st 2, p. 1: “After all exclusions (school and within-school), the resultant population is required to cover at least 95% of the desired target population.Redan 2015 låg Sveriges bortfall dock på 5,7%. Och nu blev det alltså över 11%! Hur är det ens möjligt? Det borde det förstås inte vara. Någon särskild förklaring får man heller inte i rapporten, mer än att det handlar om invandrare, så något slumpmässigt bortfall rör det sig inte om. Finland, vars invandrare skulle vara ännu mer segregerade än de svenska har mindre än tre procents bortfall. Om vi alltså lägger till dem som Sverige misslyckats allra mest med så skulle vi – med råge – hamna efter även Finland.

Finland – ett skolexempel vi inte längre har anledning att följa blint.

En kort passus om FInland. Broderskapsfolket i öst utmärker sig fortfarande med topplaceringar. Men man har försämrat sig kraftigt relativt föregående mätningar. Utvecklingen är intressant och bekräftar somligas farhågor: det är nämligen så att man under de sista åren börjat ta efter – Sverige! Ja, jag vet, dumt. En eftersläpande beundran och respekt för det gamla huvudlandet i väster tycks inte ha slipats av helt och hållet. Och i det här fallet är den fullständigt felplacerad, tyvärr. Framförallt handlar det om ‘klassrumsdemokrati’ och synen på ‘katederundervisning’ som alltså kommit ur mode i Finland, trettio år efter att det hände i Sverige. Det finns som bekant s k progressiva i alla länder, sådana som aldrig har förstått devisen att man inte ska ändra ett vinnande lag. Det börjar nu visa sig i det finska resultatet. Problemet är också, för den som inte förstår eller vill förstå hur långsiktigt eftersläpande de här trenderna är, att det nu på svenska sidan Torneå lär börja hävdas att Pisaresultatet är ett bevis för att ‘det auktoritära’ finska systemet inte var så bra trots allt, samtidigt som ‘progressiva’ öster om Haparanda kommer kunna låtsas som att deras nya grepp fungerar, eftersom man fortfarande hävdar sig så bra. Det kommer ta några år till innan sanningen uppdagas.

Pisachefen: lärarna i Sverige upplevs som servicepersonal

När Pisaresultaten väl kom bytte rubriken till intervjun med Pisachefen plats med ingressen. Ger en mer kritisk framtoning mot sossarnas elevstyrda låtgå-skola.

Efter att Pisamätningen publicerats så byttes DN-rubriken på intervjun med Schleicher och jag gissar att den nya rubriken ‘Läraren ses som servicepersonal’ är bättre överensstämmande med huvudinnehållet i hans budskap. Hans kritik gäller den svenska skolans låtgå-politik i skolan, där katederundervisning är något fult och ordning och reda något som löser sig självt. När Schleicher samtidigt kritiserar det fria skolvalet är han, som de flesta andra, sannolikt omedveten om hur den demografiska strukturen ser ut här. Att vi i princip har mättade eller närapå mättade elevblandningar med höga invandrartal överallt, vilket innebär att värstingungarna är på gränsen till att vara för många redan som det är. Skulle utanförskapsområdenas ungdomskriminella spridas ut så förstör vi resten av Sveriges skolor på samma sätt som vi gjort i utanförskapsområdena. Det fria skolvalet är i själva verket vad som just nu räddar skolan från total systemkollaps.

Nytt rekordfiasko

Det nya Pisaresultatet underskattar förstås inte bara segregationen, som med de uteslutna icke-svensktalande eleverna inräknade alltså är världssämst. Givetvis har även totalresultatet påverkats av denna manipulation. Skulle vi justera genom att slå av 7% av de svenska elevernas resultat (mellanskillnaden mellan våra 11% och resten av ländernas 4% uteslutna elever) så minskar resultatet med ca 35 poäng. Det är en grov skattning förvisso, men den antyder att den uppåtgående trenden från föregående mätning 2015 snarare har brutits än fortsatt. Eller kanske är det istället den nedåtgående trenden före 2012 som aldrig faktiskt vänt? Vi hamnar ju med vår grova skattning t o m under katastrofsiffrorna 2012: 471 i läsförståelse mot 483 år 2012; 467 i matematik mot 478 år 2012 och 464 i naturkunskap mot 485 år 2012. Nytt rekordfiasko i alla ämnen alltså.

Genom att lägga kurvorna högt upp i diagrammen så ser det ut som att vi nästan stöter i taket, trots att vi kryssar kring medeltalet.
De allra bästa länderna ligger ovanför diagrammets tak. Men nuförtiden är vi glada om vi passerat ett medel där bl a Mexiko, Kazakstan. Libanon och Turkiet är med. DN:s grafiker vet hur man maipulerar statistik.
Drar vi rufft av 7% för dem som ej deltagit så hamnar vi på 467. Nytt rekordfiasko.

Testet är frivilligt och lärarna som styr eleverna är oftast pk-sossar. Bäddar för ett riktigt fejkat urval när det gäller det stora bortfallet – 13,5% 2018.

Visst kan man tänka sig att de icke svensktalande skulle kunna knåpa ihop några poäng om de fick testen på sitt eget språk och att försämringen inte måste bli fullt så kraftig. Men det finns ju en annan effekt kvar, som vi inte heller tagit hänsyn till: Pisatesterna är frivilliga. Ingen elev behöver göra dem och möjligheten att ordna till skeva urval är därför synnerligen goda. När det slumpmässiga valet är gjort exkluderas alltså dem inte anses ‘vara meningsfullt att ha med’, max 5% enligt reglerna, men eftersom det är Sverige så går det bra att ta bort 11%. OK! Men sedan ska alltså resten av eleverna övertalas att delta. Man kan ju lätt tänka sig att man är lite mindre övertygande, beroende på vilka det är man talar med. Skolorna är, obegripligt nog, fortfarande fulla av regimtrogna och massinvandringstillvända lärare, som fortfarande röstar vänster betydligt mer än de flesta andra akademiska yrkesgrupper gör. Vad det innebär i form av pk-solidaritet kan vi t ex konstatera när vi ser att en betydande andel lärare inte drar sig för att otillbörligt gynna (d v s snällrätta) flickor vid standardtest (se tidigare artiklar om detta; avslöjandet har bekräftats i anonymiserade EU-tester). Enligt pk-uppfattningen är det ju flickor som missgynnas jämt, i stort som i smått, och då är det förstås nästan lika pk att ge dem lite individuell fuskhjälp på traven. Vi har därför anledning att förmoda att (samma?) lärare även när det gäller Pisatesterna har varit lika ‘lojala’. Man har ju till mans förstått hur besvärligt det skulle vara för skolministern (s) att förklara ännu ett pinsamt debacle, så då ger man sina duktiga elever en extra knuff åt rätt håll, samtidigt som man lockar de mindre begåvade med en håltimme. Bortfallet 2018 uppges ha varit 13,5% jämfört med 9,3% 2015. Ingen påstår sig veta varför det har ökat. Men motivationen att med skeva urval ge en osann bild av verkligheten har kraftigt förstärkts de senaste båda mätningarna, efter regimbytet, men också generellt pga att samhället idag är betydligt mer politiserat – mångkulturalisterna och massinvandringskramarna upplever sina sanningar vara starkt ifrågasatta och just ett sådant beteende är då närmast reflexmässigt, vad vi har sett och kan förvänta oss av dem.

Verkligheten. Något helt annat än (S)kolverkets glädjesiffror.

Bevis? Nej, bara indicier, intill dess någon faktiskt ställer Skolverkets ansvariga till svars. Jag kan bara konstatera att resultaten ser alldeles för bra ut. Betänk att dessa kommer samtidigt som 6.000 ungar går ut skolan utan att kunna tala riktig svenska, enligt en artikel på Ledarsidorna för ett par månader sedan. Rakt in i kriminalitet, kan vi lugnt förmoda. Sanningen är att det är något väldigt annorlunda vi ser, om vi slänger en flukt på verkligheten, utan att gå omvägen via DN, och även Pisaresultaten kan därför, från och med nu, läggas åt sidan som trovärdig värdemätare, precis som en massa annan statistik som publiceras i Den Djupa Statens Sverige. Fake news tycks ha blivit legio.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Pisarapporten i original

Pisarapporten på svenska, översatt och bearbetad av skolverket,
för 2015 resp för 2018.

Publicerad 2 kommentarer

När brottsstatistiken formas för att stötta regimen så är rättssamhället illa ute.

Den här krönikan ska handla om hur det svenska rättssamhället undermineras från två håll: de kriminellas upptrappning – och rättsinstansernas oförmåga att möta denna. Och framförallt om hur man då går tillväga för att dölja misslyckandet. Inte minst när det gäller statistiken om det dödliga våldet. Anklagelsen är grav. Den kräver därför att man även belyser hur det går till på andra områden. Behandlingen av våldtäktsoffer och gärningsmän är ett sådant, som tydligt visar att statistikbluffen avseende det dödliga våldet är långt ifrån ett engångsfall. Jerzy Sarnecki har spelat en avgörande roll i desinformationsspridningen. Han är Sveriges under tre decennier okrönte diktator vad gäller torgförandet av verklighetsfrånvända uppfattningar om varför och hur det begås brott i Sverige. Ett av Sarneckis verktyg har varit BRÅ, och sådana som Maria Robsahm har sedan spridit alltmer förvrängda versioner av hans visdomsord vidare. Och istället för att vara en nagel i ögat på slöa poliser, så har Sarnecki valt att förbigå en alltmer uppenbar benägenhet att mörka med total tystnad.

Del 1. Sarnecki, BRÅ och våldtäktsstatistiken.

En av Sarneckis ständigt återkommande teser gäller anmälningsbenägenheten, som han påstår skulle vara huvudförklaringen till att främst våldtäktsstatistiken ser ut som den gör. Vad Sarnecki alltså vill få oss att tro är att det begicks mycket fler våldtäkter förr, men att ett enormt mörkertal gör att detta inte syntes i statistiken, som med tiden dock blivit alltmer rättvisande, eftersom benägenheten att anmäla har ökat. Men Sarnecki har aldrig tvingats sätta ned foten avseende när anmälningsbenägenheten skulle nått ikapp den faktiska brottsnivån.

Det ska inte behöva prioriteras. Detta är statens huvduppgift.

Om en ökad anmälningsfrekvens under någon period förelegat, så borde denna för länge sedan ha rensats ut som förklaringsmodell; sannolikt redan innan Sarneckis hegemoniska guldålder som kriminologorakel inleddes. Svenska kvinnor har senast sedan omkring 1970 uppfostrats så att de förstår att våldtäktsmannen bär hela ansvaret för sina dåd. Och eftersom invandrarkvinnorna, från kulturer där offret fortfarande skambeläggs, ökat som befolkningsandel, så borde Sarnecki ha konkluderat att detta lett till en sannolikt större obenägenhet att anmäla under senare år, som i sin tur innebär att de faktiska våldtäkterna under 2000-talet snarare ökat ännu snabbare än vad statistiken visar. Uppkomsten av parallellsamhällen där rättvisa skipas utan inblandning av svenska domstolar är ännu ett faktum som pekar i samma riktning.

Sarnecki anklagar indirekt svenska kvinnor för att ljuga om våldtäkt.

Sarnecki byter argument när det passar honom, och för att genomskåda honom måste man ställa honom till svars för vad som tidigare sagts. Nittiotalets Sarnecki hävdade att det var ‘lugnt’ då, att brottsligheten var en chimär; vilket gör det magstarkt när han nu påstår att det varit mycket värre – på 90-talet. För hur ‘lugnt’ kan det bli egentligen? Anmälningsbenägenheten fungerar på samma sätt, den kan inte användas i evighet med samma trovärdighet, någon gång måste vi ju benägenheten ha nått 100%. Sarneckis fortsatta tjat om denna kan i praktiken istället bara betyda att han indirekt anklagar de anmälande för att okynnesanmäla; en svårsmält slutsats som dock polisen verkar ha tagit till sig, eftersom man på senare år valt att nedprioritera utredandet. När polisen själva anser att de måste prioritera mellan två eller flera allvarliga brott så kan man tycka att den har inkompetensförklarat sig själv och det gäller förstås lika mycket de politiker som är polisens huvudmän. Men det skulle förstås se än värre ut om vi tog hänsyn till alla de brott som avskrivs efter att för syns skull ha utretts bara lite grand. Och så sent som i maj i år är ‘benägenheten’ fortfarande en viktig förklaring till anmälningsökningen enligt en rapport från BRÅ.

HD höjer beviskraven i grova våldtäkter, men har sänkt dem när inget våld utövats och där ord står mot ord.

Denna ständigt ökande anmälningsbenägenhet. Långt över 100%? BRÅ 2019, s.120.

Det finns en allmän uppfattning i BRÅ:s rapport, att HD gör en allt strängare bevisprövning. Detta bör i så fall påverka hela kedjan (rimligen även anmälningsbenägenheten, i alla fall på sikt): polisens motivation och prioriteringar, åklagarens benägenhet att gå vidare och underdomstolarnas praxis. Men det verkar vara helt främmande för BRÅ att kritisera domarna i HD på denna punkt; den nämns inte ens under åtgärdslistan. Intressant är också att konstatera att beviskravsskärpningen inte gäller de nya s k våldtäktsbrotten enligt Samtyckeslagen, dvs de där inget våld brukats och där paragrafrubriken alltså leder till missvisande sammanblandning – och svårigheter att följa tidsserien bakåt, liksom att göra jämförelser med utlandet (och därmed öppnas förstås nya möjligheter att förvilla allmänheten). En ‘särskilt utsatt situation’ är tvärtom en faktor som ökar sannolikheten för åtal, jämfört med om det rör sig om fysiskt våld eller hot om våld (BRÅ s. 10). Och av dessa ‘brott i tanken’ lyckas man fälla en tredjedel av förövarna (BRÅ s.121). Det går mer än ana den kraftiga inkonsekvensen i beviskraven, eftersom det i dessa fall så gott som per definition handlar om ord mot ord, d v s om hur en handling upplevs.

BRÅ 2019: särskilt sårbara kvinnor (främst sjuka, kognitivt lågpresterande etc) kan – så klart! – ha en högre anmälningsbenägenhet. s. 11. Min följdfråga: som också ökat över tiden?

BRÅ är förvånansvärt överseende med polisen usla track record. Trots att bara 250 av 5 000 anmälda våldtäkter (5%) ledde till fällande dom, så får polisen närmast applåder: “de allra flesta anmälningar kommer inte att kunna leda till fällande dom, oavsett hur bra polis och åklagare arbetar” hävdar man. Lite i skymundan konstateras ändå att antalet fällande domar skulle kunna dubblas om polisen gjort sitt jobb ordentligt. Och den slutsatsen låter som en kraftig underdrift när man läser rapporten. Själv förvånas jag över att man bara lyckas säkerställa DNA-spår i fem procent av fallen samtidigt som nästan en tredjedel skrivs av i brist på bevis – dvs då misstänkt gärningsman alltså identifierats. Bara i hälften av fallen förhörs den misstänkte (s. 11) och lika många avskrivs direkt efter att undersökning inletts – enligt BRÅ ‘helt korrekt’, och där man går vidare läggs nio av tio ned ändå, främst pga bristande bevisning – enligt HD:s höjda kravribba alltså.

i 31% av fallen har det inte hänt eller väcker utredningen tvivel.

Varför väcker så många utredningar ‘tvivel’?

SVT antyder att det viktigaste skälet till att utredningen inte går i mål är att målsäganden hoppar av. Men det är fel. Enligt BRÅ:s egen tabell ovan handlar det om 11% och som mest alltså en femtedel av den hälft av utredningarna som inte läggs ned direkt. Av tabellen framgår att lika många bedöms som okynnesanmälningar och att fortsatt utredning visar att ytterligare 20% kan vara det. Trettioen procent av totalen, som inte ens når domstol, för att våldtäkten inte är våldtäkt eller helt påhittad. Kan detta verkligen stämma? Att kvinnor ljuger/överdriver i nästan var tredje fall? Till detta kommer somliga av dem vi vet döms mot sitt nekande, varav en del också får upprättelse i efterhand. Det är alltså det här fenomenet som Sarnecki underförstått eller härledningsvis hävdar skulle ha ökat över tiden. BRÅ lägger till en brasklapp; man gissar att lagändringen 2018 skulle ha fått en del av ‘tvivlen’ att försvinna, dvs att det handlar om uppfyllande av brottsrekvisit som förut inte fanns. Men denna förmodan tycks vara helt tagen ur luften, för den utgör bara en fotnot utan stöd i materialet. I övrigt förbigår dessa siffror med största möjliga tystnad – det är förstås väldigt politiskt inkorrekt att vrida och vända på dem. För antingen så ljuger kvinnor mycket, mycket ofta. Och/eller så är det här en bekväm anledning för polisen att lägga ned utredningen.

Enligt BRÅ behandlas svenska misstänkta gärningsmän snällare. Källa på det? BRÅ själva.

BRÅ anser sig också ha hittat stöd för att etniska svenskar skulle utredas mindre omsorgsfullt än de med utländsk bakgrund. En ganska otäck anklagelse om domstolarnas bristande opartiskhet (s. 119), som väl i så fall också borde utredas och förklaras i detalj. Men BRÅ underlåter att visa stöd även för denna slutsats, som förstås annars är väldigt politiskt korrekt, bortsett från ljuset som den ställer våra domstolar i. Vad man inte nämner är ifall man jämfört likartade fall. Att etniska svenskar är kraftigt underrepresenterade i de grova våldtäkterna, medan de just gällande brott mot Samtyckeslagen relativt sett oftare är gärningsmän skulle ju kunna förklara skillnaden. Inte heller nämner BRÅ om den mindre omfattande utredningen ändå skulle ha lett till fällande dom. Vi kan alltså tänka oss att BRÅ använt fem fällande domar mot svenska gärningsmän ifråga om bristande samtycke, för att kunna påstå att utredningarna mot dessa varit mindre omfattande än i fallen med, säg, fem afghaner anklagade för grova överfallsvåldtäkter. I en utredningsrapport på 140 sidor är det för mig helt undermåligt att man inte anser det finnas plats att undanröja sådana misstankar om felaktig metod avseende en så central och kontroversiell slutsats.

SCB, BRÅ och Sarnecki skapar officiell citerbar statistik, som MSM inte anser behöver ifrågasättas.

BRÅ tycker polisen gör ett bra jobb. Så vem gör fel?

Och det är alltså så här statistik ‘skapas’ och blir till sanningar. Sådana som BRÅ och SCB är väl ansedda som rådataleverantörer; ja, även Sarnecki förstås. Härifrån citeras det utan att man behöver motivera. Såsom SVT:s artikel är exempel på. Någon tycks ha tipsat om att läsa just s. 119, för säkerhets skull, så att den där passusen om att etniska svenskar får påstodd särbehandling också kablas ut – jag betvivlar starkt att reportern annars skulle ha uppmärksammat saken. Och medan citatet inte kräver mer än en upprepning, så kräver ju mitt eget ifrågasättande ett helt stycke, som inte med samma trovärdighet kan hänvisas till, eftersom Sunt Förnuft är en okänd alternativt ‘suspekt högerextremistisk’ blogg, medan BRÅ och SVT av de flesta förutsätts vara neutrala och objektiva. Det är alltså mycket krångligare och tidsödande att försöka göra en invändning, och värdet av en sådan är sällan vad det förtjänar. Precis som SCB kör ut felaktig sysselsättningsstatistik ända tills en privatperson (jag) avslöjar dem, så fortsätter BRÅ och Sarnecki med sina hel- och halvfabrikats-lögner, det krävs att de blir påkomna med ytterst flagrant ljugande för att de ska göra reträtt och avbön, inte minst eftersom MSM inte gärna publicerar ett avslöjande.

Del 2. Det dödliga våldet.

Anmälda brott går bara upp. Lagförda brott nästan bara ned.

Maria Robsahms Motargument. När halvlögnerna inte räcker till.

Så finns det dem som vrider till halvlögnerna ett varv till. Det finns en sajt på nätet som heter Motargument.se. Den drivs av Maria Robsahm (fd Carlshamre), en 62-årig kvinna, utslängd från Folkpartiet 2006 efter att ha dömts för bokföringsbrott, därefter aktiv i Feministiskt Initativ. Med en lätt rättshaveristisk framtoning har hon bevisligen ljugit i frågor som rör vaccin och om Tino Sanandaji, som hon tycks hata mer än allt annat (läs gärna Uvells artikel om detta). Att hon också har skrivit ledare för DN, arbetat på Rapport och Aktuellt och suttit med i TV4 Nyhetsmorgon, fått göra en dokumentärfilm och ge ut en bok, kommer väl därmed i rätt ljus. Robsahm är som Uvell välformulerat uttrycker det “en hatbrunn av allt till höger om Miljöpartiet” och att hon var och är en vänstermedial gullegris gör henne farlig – hennes uppfattningar får stor spridning.

Inte minst raljerar Robsahm ofta och gärna över ‘dem som verkar tycka att det är värre att dö för en kula än för en kniv’. Död som död, mord som mord. Varför sjåpar vi oss då, ‘när det dödliga våldet som helhet minskar? Det är ju bara skjutningarna som ökar!’ Vi ska undersöka det påståendet. Men först måste vi invända mot hennes tes om mordvapnet spelar någon roll. Efter konstaterat faktum kan det tyckas vara egalt hur vi mördats; kniv, kulspruta eller bomb, sak samma. Men skillnaden är stor för tryggheten i samhället, och det inser de flesta. För att dö av knivvåld måste vi befinna oss alldeles intill. Det är kanske möjligt att springa ifrån våldsmannen om detta är hans enda vapen, eller vrida det ur hans hand. En kula kan vi råka träffas av även om vi står hundra meter bort. Och en bomb kan vi så gott som aldrig skydda oss mot, den slår blint. Det senare visar också på att våldet ändrat karaktär och blivit mycket mer hänsynslöst: det finns inga spärrar mot att oskyldiga ska drabbas eller inte. Även detta är goda skäl för oss att vara mer oroliga – och att dra konsekvenserna, genom att stanna inne.

Robsahm snickrar. Men har hon rätt?
Hon hämtar sina ‘fakta’ ur officiell statistik, SCB och BRÅ, så då måste hon väl ha rätt trots allt, eller?

Robsahm är ingen sådan som försöker hitta pros and cons, jag har aldrig läst ens ett försök att resonera och hitta sådant som talar emot hennes egna resonemang; för henne gäller det bara att ‘Motargumentera’ högern. Tyvärr är hon lika driven som hon är beredd att tumma på samvetet. Det går inte att, som Uvell gör i sin artikel, bara lämna sådan här statistik åt sitt öde, den måste bemötas, annars riskerar den att spridas vidare och bli en sanning. Trots att upplevelsen av otrygghet antagligen inte ha varit större i Sverige sedan grunden för det moderna rättsamhället lades på 1600-talet av Axel Oxenstierna, och är fullkomligt pulvriserad jämfört med hur svensken kände sig på 80-talet. Då behövdes inga trygghetsundersökningar, men tillräckligt många av oss levde då, för att vi ska kunna verifiera att det inte var allmänt förekommande att folk höll sig inomhus på kvällar och nätter för att de var rädda att bli rånade, våldtagna eller mördade. Ändå skulle enligt Robsahm det dödliga våldet då ha varit det högsta under modern tid. Just 1990 peakar diagrammets stigande kurva för att sedan sjunka tillbaka. Och om man, som Robsahm gör, helt sonika kapar de sista åren, så ser man knappt någon stigning alls i slutet. Det vi andra upplever, en kraftig stegring av våldsamheter – som förvisso bekräftas fr o m 2012, men som ändå fortfarande ser ut att vara lägre än 2007 – skulle alltså vara en synvilla?

Är det rätt att mäta ‘per invånare’? Vore inte per kvm mer korrekt?

Om det var möjligt borde risken mätas i förhållande till hur vi exponerar oss.

Om man bara tittar på den nedre grå kurvan ‘dödsorsaker’ och jämför direkt med Robsahm, som påstår sig ha exakt samma siffror som grund för sin graf, så ser man att Robsahms senaste puckel före nutid måste vara 2007, och att vi idag, i ett mer rättvisande diagram (hämtat från Sarnecki), ligger på samma nivå, inte som Robsahm försöker få det att se ut, en bit under. Om vi fortsätter att betrakta den kurvan måste vi dock fråga oss varför vi skulle bry oss om att dela ned statistiken per invånare, vilket kriminologerna är mycket noga med att göra – liksom förstås Robsahm. Tänk om regeringen var lika noga med att mäta BNP-ökningen på samma sätt vid internationella jämförelser, där vore det korrekt. Men det är det inte här. Mycket talar för att riskerna tvärtom har ökat i förhållande till hur ofta vi exponerar oss. Dels har ju som konstaterats, folk blivit mycket mer otrygga. Dels har inte minst ungdomar idag ett helt annat sätt att umgås; man träffas mycket oftare över internet än irl. Båda dessa faktorer innebär att vi håller oss inomhus mycket mer, ser oss för, tar färre risker. Detta tar kriminologerna sällan upp – och Maria Robsahm självklart aldrig.

Men även om vi bortser från ändrade umgängesvanor så är Sarneckis (och Robsahms) graf missvisande. Sveriges befolkning har ökat med mer än 12% bara sedan 2004, då vi blev nio miljoner. Men om jag promenerar hem efter nattskiftet, mellan t-banestationen och mitt hem i en miljonprogramslimpa i Rågsved, så är det lika många steg jag tar nu som 2004. Det är lika hög sannolikhet för att en slumpmässig kula träffar mig oavsett om det bor tio eller tjugo miljoner människor i Sverige, det är antalet avlossade skott som räknas. Ser vi alltså risken ur offrens och allmänhetens perspektiv så är antalet liv som släcks 12% fler, även när Robsahms och Sarneckis grafer inte visar någon skillnad alls. Att ett handeldvapen allt oftare används vid dessa dödsfall innebär att antalet slumpmässigt flygande kulor ökat ännu mer. Detta är högst reella anledningar till att otryggheten breder ut sig – ingen chimär, en realitet.

Domstolarnas ovilja eller oförmåga att ta hänsyn till rättstryggheten (för gemene man) istället för ett smalt fokus på rättssäkerheten (för att ingen oskyldig ska dömas); åklagarnas underlåtenhet att använda lagen för att yrka på de straff som är möjliga, bl a utvisning, och för att ens ta upp fall till prövning; polisens oförmåga att göra ordentliga utredningar och polisledningens ovilja att skicka ut patrullerande konstaplar som gör sig synliga; allt det är förstås också relevanta skäl att peka på. Bland många fler. Men bara ett av dessa har med statistik att göra. Nämligen polisens utredande. Det finns mycket som talar för att man systematiskt ‘bokför’ brott som icke-brott, och att det är därför som antalet lagförda rent statistiskt pekar nedåt inom flera brottsområden. Förutom våldtäkter, narkotikabrott och mord är det ju så det faktiskt ser ut, i alla fall justerat per capita och sett över längre tid. Undantagen är ju inte oväsentliga, men som jag påpekade ovan, avseende våldtäkter, så kan man misstänka att de verkliga brotten är betydligt fler och att ökningen av antalet anmälningar är mycket mer rättvisande än antalet lagförda. För vem tror egentligen på allvar att kvinnor skulle ljuga i ett fall av tre om att de våldtagits?

Dödsorsaksregistrets mord, dråp och vållande till annans död i förhållande till antalet anmälningar – två alltmer olika storheter.

Ta en ny titt på Sarneckis diagram, men betrakta nu den blå kurvan: anmälda mord, dråp och vållande till annans död. Gapet mellan denna och dödsfallsregistret har bara ökat år efter år, utan att Sarnecki ens bemödat sig om att kommentera frågan, BRÅ har istället för säkerhets skull vidimerat de officiella uppgifterna. Men för mig är det tydligt att någonstans kring 1990 förändrades incitamenten inom den svenska poliskåren så att det var viktigare att fixa till statistiken än att lösa brott. Brott som också blivit allt fler och svårare att lösa. Lathet, oförmåga och politisk korrekthet har sedan drivit på utvecklingen. Detta är kanske den viktigaste delkomponenten i eller rent av förklaringen till att välfärdssamhället – på riktigt – blivit ofärdssamhället. Det är svårt att säkert uttala sig om våldtäktsanklagelserna utan bättre forskning om saken (sådan som Sarnecki et al inte heller tycks vilja ägna sig åt). Men med dödsfall är det annorlunda. Dessa vet vi har inträffat. Visst kunde man tänka sig att det uppstår tvivel kring omständigheterna. Ibland formella fel, som att ett fall ska bokföras på ett annat år eller har begåtts i ett annat land. Men på det hela taget bör naturligtvis sådana fel vara få – och jämna ut sig över tiden. Mellan 1950 då registret upprättades fram till 1990 så är också skillnaderna små och ungefär lika stora, som förväntat. Men vad händer sedan? Här går kurvorna helt isär.

Anmälda misstänkta mord/dråp fortsätter uppåt, en klar trend ända sedan 1968. Mordfrekvensen ökar rent av exponentiellt – och efter 2009 så stiger den ännu snabbare. Det här är mycket alarmerande både kan man och borde man tycka. Men det gör inte BRÅ eller polisen. För när de utrett saken så sjunker istället mordfrekvensen, från 1990 ända till 2009, och ökningen därefter ser ju måttlig ut, justerad som den ju är per capita.

Så här går det till när dödligt våld skrivs av. Ur BRÅ:s rapport 2018.

Att av 627 anmälda fall av dödligt våld endast 108 kommer med i den slutliga räkningen är för mig uppenbart nys. BRÅ:s egen granskning lugnar mig inte alls. Den stora avräkningen sker i form av ett enkelt beslut ‘slutredovisningsuppgift’ och den verkar polis och domstol gjort till en systematisk papperskorg för balkongmord och andra tråkiga händelser som känns svåra att komma till rätta med. Totalt 330 fall som antagligen annars skulle ha landat i statistiken som ouppklarade. Tro f-n att det känns bättre för lön, position och mediarapportering om det istället konstateras vara vanliga godartade fall- och drunkningsolyckor. Som av en slump tycks ha ökat lavinartat mellan 1990 och nu, men som knappt ens förekom innan dess.

Jag säger som Emile Zola: “J’Accuse!”. Eller som Shakespeare: det är något ruttet – men inte i Danmark, utan här, i Sverige. Dödligt våld som inte ens förs till statistiken ökar otryggheten på två sätt: både genom den faktiska stegringen och genom en ökad – och fullt berättigad – misstro till det svenska rättssamhällets existens. Och den här avvikelsen gör att tvivlen även om all annan statistik om antalet lagförda måste ifrågasättas.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad Lämna en kommentar

Socialbidragen ökar med 9% bara på ett kvartal. DN skyller på M och KD.

När våldtäkterna ökar förklaras detta som vi alla vet av en ökad anmälningsbenägenhet. Kriminaliteten, som ju inte ökar alls utan egentligen minskar, har ‘socioekonomiska förklaringar’. Och kommunernas skenande kostnader har demografiska orsaker, det är vår åldrande befolknings fel. När den mångkulturella drömmen krackelerar så är det sådana desperata försök till förnekelse dess försvarare för fram. Lögner och halvsanningar har fungerat så här länge eftersom de förenas med och är resultatet av beskuren och snedvriden statistik, som redan hos källan, BRÅ, Migrationsverket eller SCB, distorseras så att vi inte ska kunna genomskåda den. När sedan en försvarslinje bryts, som vi väl kan hävda är fallet med ‘anmälningsbenägenheten’, så retirerar man bara till nästa. Man tiger ihjäl den skenande statistiken, byter definitioner, upphör att publicera en statistikserie eller förändrar den helt. Brottsdefinitionen ändras. Åklagarna avskriver fallen så att de aldrig når domstol, polisen lägger ned fallet innan förundersökning har skett. På så vis både minskar antalet våldtäkter och förbättras uppklarningsprocenten. Detta är regimens ‘magic’, deras främsta gren. Hur man sopar problem under mattan, tills de blir så stora och omöjliga att dölja att de heller inte längre går att lösa utan de mest brutala åtgärder.

Socialbidragen ökar nu kraftigt – ännu något vi behöver hitta alternativa förklaringar till

Och nu stiger alltså andelen som söker socialbidrag. Kommunernas kostnader ökade på helårsbasis en hel miljard bara under tredje kvartalet, en ökning med nio procent mot motsvarande tid 2018. Per-Arne Andersson, utredare på SKL, påstår att förändringen ‘i sin helhet beror på att arbetsförmedlingarna läggs ned’. En följd av att M:s och KD:s budget gick igenom riksdagen, alltså. Ni minns, den budget som röstades fram innan Alliansen sprack. Förutom att detta är ett fräckt angrepp på något helt annat än det verkliga problemet, så är det ett närmast patetiskt försvar för strategin att låta kommunerna fortsätta sticka huvudet i sanden. Hela DN-artikeln är en lång stridsskrift för mer socialdemokratisk ‘magic’, hur man med kosmetiska åtgärder ska smussla undan problem så att de inte syns.

DN 15/11

Men det är ju ett antal saker man inte nämner. Till att börja med så är det för skattebetalaren egalt om han betalar för socialbidrag eller a-kassa. Vad SKL säger är ju att det egentligen bara handlar om en omflyttning från det ena till det andra. En fråga mer för byråkrater än för skattebetalare. Fast riktigt så enkelt är det förstås inte heller. Inte ens om vi utgår ifrån att SKL talar sanning, vilket vi naturligtvis inte ska utgå ifrån.

Om SKL talar sanning så gör kommunerna just nu ingenting för att möta kostnadskrisen

För det andra avslöjar nämligen SKL:s uttalande i värsta fall att kommunernas kris just nu hanteras som om det just var ‘magic’ och inget annat som krävs för att lösa den. Att en arbetsförmedling läggs ner, så att det blir praktiskt svårare att stämpla kan möjligen bidra till att somliga, de riktigt bekväma, väljer att gå tlll den mer närbelägna försäkringskassan istället för att åka till a-kassan i närmaste ort. Men det gör det i så fall obehagligt tydligt hur kravlöst socialbidragen betalas ut. Vad SKL påstår, om det inte är en ren lögn, skulle också innebära att kommunerna inte försöker göra det minsta för att försöka minska sina kostnadsberg genom att skära i personalkostnaderna, så som de borde och måste. Och det är ju i så fall ännu mycket värre.

Snällanställningarna kostar som tumregel dubbla socialbidragen

Vad vi borde kunna förvänta oss nu, och vad den extra miljarden alltså borde vara resultatet av, är en trend som obevekligt kommer accelerera i takt med att kommunernas resurser tar slut. Det handlar om att göra sig av med de snällanställda, dvs sådana som fått arbeten de inte är kvalificerade för, meningslösa nyskapade arbetsuppgifter eller annan form av terapi, t ex som del i verksamheter där kommunerna utan lönsamhetskrav bedriver i osund konkurrens med den privata sektorn. Som anställda kostar dessa personer betydligt mer än vad de gör när de får socialbidrag; som tumregel det dubbla – de måste ju ha både dator, suddegum och någonstans att vara, men också avsättningar till den större pension man på detta sätt tagit på sig att betala ut till dem i framtiden. Som Hans Jensevik förtjänstfullt visat, så kan en utebliven socialbidragsbomb under åren 2007-2015 i stort sett helt förklaras med att kommunerna ökat antal anställda med mer än vad man ökat sina befolkningar. Det handlar om en mycket stor mängd nytillkomna som på detta sätt gömts undan i statistiken. Dessa måste man nu rimligen göra sig av med.

Sopa problem under mattan? Vadå? Med kommunal utjämningsskatt så kommer det att funka ett tag till.

Eller? Ett frågetecken är just hur kommunerna nu faktiskt agerar, politik och verklighet är inte alltid samma sak. Löfvenregimen har ju lyckats få stöd för att öka den kommunala utjämningsskatten och det kan i värsta fall innebära att problemkommunerna får hela bristen kompenserad och betald för av andra kommuner. I så fall finns en stor risk att de agerar lika kortsiktigt igen, som när de valde att ta på sig ansvar för massor med nytillkomna, bara för att få två års statliga bidrag i kassan. Den här gången lär de inte fatta att även de kommuner som hittills inte har problem också kommer att få det, när de tvingas betala för alla andra. Om de här – nödvändiga – åtgärderna faktiskt inte är en väsentlig del av den tillkommande miljardökningen av socialbidrag som vi ser under kvartal tre, så innebär det att chocken kommer bli desto större när dessa så småningom börjar trilla in.

En ‘magic’ som inte längre funkar

De nyttillkomna som innehar statliga ‘extratjänster’ kostar däremot inte lika mycket för kommunerna. Från 2016 började Löfvenregimen subventionera anställningar på kommun och i myndigheter med 100%. Exakt från samma tidpunkt slutade kommunerna mycket riktigt att anställa fler och fler, istället hamnade alltså de nytillkomna på statens lönelista och budget. Den stigande arbetslösheten som vi sett (men som SCB bokfört felaktigt, utan att erkänna att det var undertecknad som upptäckte felet åt dem) kan med all sannolikhet hänföras hit. Dessa tidsbegränsade program avbryts nämligen om de ‘statligt snällanställda’ inte orkar förnya sina tjjänstgöringsperioder med en resa till närmaste ort, där arbetsförmedlingen nu finns. Man har inte hunnit ändra reglerna, så dessa anmälningar krävs fortfarande, och därmed har just denna ‘magic’ upphört att fungera. Många av de nytillkomna är förstås lika glada för kommunens socialbidrag, som utbetalas utan arbetskrav och ger dem nästan lika hög nettoersättning.

Den djupa statens företrädare agerar i regimens ställe och gnyr högljutt: på detta sätt ökar inte bara socialbidragen utan även arbetslöshetssiffrorna och sysselsättningen sjunker – allt är M:s och KD:s fel! De nyanlände bryr sig däremot inte. De förstår inte vad de ställer till med i statistiken. Undra på att SKL och DN är upprörda.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

English Summary

Welfare costs are – finally – soaring, as many of us predicted should have happened years ago. Third quarter figures show a 9% increase, one billion SEK on annual basis. Giving rightwing politicians this confirmation at this moment, when the SAP-regime is struggling how to deal with criminality, would be just too much, so our Deep state representatives in SKL (Municipalities’ association) and DN (leftwing Cremlin media, disguised as ‘independent liberal’ according to their own label) instead goes to attack: the increase is entirely due to that Arbetsförmedlingen (AF), the government authority for employment, has been forced to reduce its presence. And this was a decision made by M and KD, the conservative parties.

In the article – but not the headline – it is also clear for every reader that the increase – at least according to SKL, is just a matter of bookkeeping, since higher welfare costs are balanced by smaller unemplyment checkes to the same people. So why should we, as tax payers, even bother?

Firstly, if this is true, it shows that the municipalities actually have done nothing concrete to balance their budgets. They need to lay off huge amounts of staff, that they have employed for no other reason than to conseal high unemployment figures and to lower the formal welfare costs – those that are now rising alarmingly. That type of ‘kindness employment’ has been the standard way to deal with poorly educated immigrants between 2007-2015. These lay offs should now be visible in the statistics. If not, it is due to that the municipalities with acute problems have not reacted at all. Probably, in that case, because the state has now decided to force other municipalities to pay for them. So we can sweep the problems under the carpet a bit longer.

In 2016 the Swedish government offered to back wage payments 100% for not ’employable’ people (well, they phrased it somewhat differently, but that was the point), so the municipalities did not have to hire ‘out of kindness’ anymore – the government would do it for them. However, these programs demands that the immigrants actually register from time to time at AF, and my best guess is that the effect we now see in increased welfare costs is due to that the government employed ‘uneployables’ just don’t bother to travel to the nearest AF office anymore. They are quite happy with a welfare check instead, since the net difference is relatively small and this doesn’t require them to spend any time on a meaningless job.

DN and SKL do what they can. For everybody else it is obvious that the welfare state of Sweden is now rupturing. And the reason we see this now is far from the cut downs of some AF local branches. It is because the SAP-regime’s ‘magical’ statistics are no longer able to sufficiently hiding it anymore.

Publicerad 3 kommentarer

När SCB inte gör sanity checks på sina siffror så kan man inte skylla ifrån sig. Privatpersonen Magnus Stenlund ska inte behöva göra jobbet.

Året var 2008. Jag hade fyra mycket stora fastighetsaffärer på väg att gå i mål. En av dem var redan i hamn, min köpare var enda budgivare på ett bestånd fastigheter i Sundbyberg, budet låg på 700 mkr. Som inköpsrådgivare hade jag nära en halv procent i arvode i bonus. Två av de övriga affärerna var i samma storleksordning, den fjärde affären – Skandiahuset på Sveavägen – var på flera miljarder. Det var några mycket spännande sommardagar – innan Riksbanken bestämde sig för att höja räntan – på grund av att skopriserna hade skenat. Mina intressenter drog omedelbart tillbaka sina bud; ingen fick längre ihop affären.

Ingves nationalekonomer, hela SCB – ingen kunde göra ett enkelt överslag och fatta att något var fel.

Kom aldrig på tanken att jag borde ha stämt SCB på den bonus jag gick miste om. Men tanken att man måste ha räknat fel slog mig redan när jag såg nyheten om felräkningen första gången. Det kallas för rimlighetskalkyl. Inflation kan inte påverkas så mycket av priset på skor, det behövs ingen kalkylator för att fatta. Men varken SCB eller Ingves fattade ändå.

Ja, det är klart att jag svor över Stefan Ingves tjurskallighet, ingen annan centralbankschef i världen var så totalt omedveten om krisen som skulle brisera bara någon månad senare. Och lika förbaskad var jag på att ingen – vare sig bland Ingves nationalekonomer eller på SCB verkade kunna räkna. För inte f-n kunde lite skor höja inflationen så mycket! Någon månad senare – då allt var för sent – kom svaret: man hade mycket riktigt räknat fel. Och det borde alltså vem som helst kunnat räkna ut innan man begick – för nationen, fastighetsmarknaden och inte minst undertecknad – avgörande misstag. Allt som behövts hade ju varit en ‘sanity check’.

SCB 2019. Ännu en gång är det Magnus Stenlund som upptäcker felet…

Och nu verkar SCB ha gjort det igen. AKU-undersökningarna, enkätintervjuer som ger underlag för sysselsättnings- och arbetslöshetsstatistik har fuskats ihop av en underleverantör. Pressen på lågavlönade telefonintervjuare skulle ha varit anledningen till detta. En för hög arbetslösheten skulle ha rapporterats de senaste månaderna, påstår Aftonbladet. AB:s rubrik vill så klart hjälpa Löfven. Men i artikeln framgår att för 2018 var det precis tvärtom. Då angavs en för låg siffra. En siffra som användes av regeringen för att rädda sig kvar vid makten. Den kan ha varit tungan på vågen.

Ända sedan juni 2018 har fel förelegat. M a o sedan tre månader före valet.

Ja, man kan förstås undra hur mycket vi ska lita på SCB. Och om det handlar om medvetet mygel för att hjälpa sossarna. Ännu värre är det förstås när det nu visat sig att även BNP-siffrorna har påverkats av fusket. Det här kräver stora omräkningsinsatser. Frågan är framförallt varför man, precis som 2008, missat att göra en rimlighetskontroll. Den som jag gjorde. Det var nämligen jag, privatpersonen Magnus Stenlund, som uppmärksammade SCB på att AKU-siffrorna måste vara felaktiga. Precis som jag hade kunnat gjort 2008, om Ingves ringt och frågat mig. Men den här gången ringde jag alltså själv upp.

Deltidsarbetande arbetar lika mycket som heltidsarbetande?

Det var i samband med att jag gjorde en analys av kommunernas skenande upplåning, som jag av en en slump råkade slänga en blick på dessa siffror. Jag ansåg att det var mer relevant att slå ut kommunskulden per antal heltidsarbetande istället för på alla invånare och försökte därför hitta den uppgiften, heltidsarbetande, eller ännu bättre heltidsekvivalenter. Det visade sig inte vara helt enkelt. Vår regim – och därmed SCB – gillar nämligen inte heltidsekvivalenter. Man vill bara publicera uppgifter om antalet sysselsatta, för den siffran är mycket högre och gör sig så mycket bättre när man ska göra reklam för Sverige – och regimen. Med ‘sysselsatta’ förstås bl a alla som jobbat en enda timme den senaste veckan. Sådant försörjer man sig inte på, än mindre ger den sysselsättningen möjlighet att hjälpa till att betala någon kommunskuld.

Jag ville därför räkna om sådana deltidssysselsattas insats så att jag istället fick heltidsekvivalenter. Två deltidare som arbetar drygt 15 h i veckan är en heltidsekvivalent. När det inte gick att hitta en så relevant siffra i SCB:s ‘reguljära statistik’ så blev jag sur och bestämde mig för att räkna ut den själv; på pin kiv skulle jag minsann få fram de underlag som krävdes, trots att vår kära statistikmyndighet inte vill göra siffran lättillgänglig för alla – det är ju klart att den finns. Jag ringde upp och fick kontakt med en tjej som jobbade med AKU och hon gav mig siffror – men de hjälpte inte alls. Tvärtom, när jag räknade antalet arbetade timmar per vecka och det antal sysselsatta som hon försett mig med, så kom jag fram till något som inte kunde stämma. En heltidsarbetande är ju oftast kontrakterad för ca 37,5 h arbete per vecka. När semester, sjukledighet och helger räknats bort och lite övertid lagts på, så landar man på ungefär 30,5 h netto. Det märkliga var då att residualen, antalet arbetade timmar som de heltidsarbetande inte svarade för, i förhållande till antalet deltidsarbetande, i så fall blev nästan exakt lika stor: 30,5 h. Men deltidsarbetande arbetar faktiskt inte lika mycket som heltidsarbetande. Detta kunde alltså inte stämma.

Lätt som en plätt: Om alla sysselsatta inklusive deltidsarbetande jobbar i snitt 30,55 h/vecka, så måste något vara fel, eftersom bara heltidsarbetande kommer upp i 30,5 h/vecka netto (efter semester, helger, sjukledighet etc), deltidare jobbar mindre. Jag ställde upp min kalkyl så noggrant och pedagogiskt jag förmådde. Men det hjälpte inte. Nationalekonomen förstod inte ändå.
Det finns förstås fler frågetecken, inte minst att SKL har en så avvikande total för heltidsarbetande. Men sådant brukar kunna förklaras av olika definitioner. Jag fick dock inget svar på det heller.

Det behövdes därmed inte ens en rimlighetskalkyl för att säga att AKU måste vara fel! Det där kunde tjejen inte svara på, så jag fick ringa igen och blev kopplad till en nationalekonom. Det vill säga en av dem som använder AKU:s siffror, bl a för att beräkna BNP. Jag talade med tjänstemannen i säkert tjugo minuter, kanske en halvtimme, utan att lyckas få honom att begripa vad jag var ute efter. Så jag skrev ett mail, där jag ställde upp allt. Mycket noggrant, för nu var jag övertygad om att jag hade rätt; ingen kunde ju förklara bort det här.

Min kalkyl var ‘något oklar’ enligt SCB:s nationalekonom. Jag fick gulmarkera ordet ‘heltidsarbetande’ så att han hittade det. Men något svar fick jag inte i alla fall.

Men trots min pedagogik lyckades jag inte få nationalekonomen att förstå. Jag fick ett svarsmail som lät som goddag yxskaft, men jag svarade artigt ännu en gång; det var trots allt jag som bad om uppgifterna, så jag var ju tacksam för att han tog sig tiden, tjockskallig eller inte tänkte jag, han försökte i alla fall så gott han kunde. Det var dock det sista jag hörde från honom och från SCB överhuvudtaget.

Men istället verkar det ha tagit hus i helvete på myndigheten. I Aftonbladet rapporteras, dagen efter min kontakt och mitt mail med bifogad ‘sanity check’, att SCB har helt fel siffror från AKU. Eftersom jag normalt inte läser AB så passerade den här notisen mig förbi. Vad jag dock kan vidimera är att ingen av de båda ‘sakkunniga’ jag talade med, denna dag innan nyheten spreds, hade något som helst att säga om dessa misshälligheter. Man var såvitt jag kunde bedöma hjälpsamma efter förmåga, utan att på något sätt antyda vare sig i sätt eller tonfall att ett allvarligt fel skulle ha upptäckts. Och det är märkligt. Om en anonym privatperson råkar ringa mitt i vad som måste ha varit en intern bomb, det värsta som hänt någonsin på AKU-enheten, så är det ju märkligt att någon ens har tid att svara. Man borde förstås ha undrat hur det kom sig att jag verkade känna till den ännu inte offentliggjorda hemligheten. Men nej. Inga misstänksamma frågor, inga medgivanden, ingen angelägenhet eller försök till förhör om vem jag var eller var jag fått mina uppgifter ifrån, vem som måhända var min uppdragsgivare. Ingen tvekan eller försök at lägga på locket på heller. Någon påbud om tystnad hade alltså inte gått ut, trots att det var dagen innan man offentliggjorde den största blamagen AKU någonsin varit med om. Nej, de här människorna visste helt enkelt ingenting. Inte före mitt mail och telefonsamtalen i alla fall. Och med all sannolikhet visste ingen annan på SCB något heller.

Smokescreen och akut skademinimering – skyll på leverantören

Totalt 50 minuter med SCB. ‘Förmodligen skräp’ avgjorde min telefon. Snacka om artificiell intelligens.

Min tolkning är följande: när nationalekonomen fått mitt mail och tittat på det, men först då, måste han ha fattat – och slagit larm. Hans andra mail till mig skickades troligen för att sända ut en smokescreen, få det att verka som om mina observationer inte hade ett dugg med deras samma dag offentliggjorda erkännande. På torsdagen bestämde man sig ju nämligen för att gå ut med nyheten och minimera skadeverkningarna. Vid den tidpunkten hade man klart för sig att felet låg hos en underleverantör och därmed hade man funnit en utmärkts syndabock.

Mitt svar visade att jag inte hade sett deras pressmeddelande eller läst om det i tidningarna. Man kunde sedan chansa på att jag inte skulle få reda på det heller, eller koppla ihop saken rätt. Så man valde att inte höra av sig mer. Hade det inte blåst upp igen så hade det varit en riktig bedömning.

Förvisso kan man ju ha upptäckt dessa fel tidigare, att undersökningen varit hemligstämplad för alla utom en mycket liten krets, men nog förefaller det ytterligt osannolikt att jag råkar kontakta SCB om detta dagen innan man offentliggör en skandal som pågått i över ett år – utan att mitt samtal skulle ha något som helst med saken att göra? Och vad hade i så fall hänt om jag inte visat mig så ihärdig? Hade man fortsatt att hålla saken hemlig?

SCB är skyldiga. Och felet är mycket allvarligt. Precis som 2008.

Sammanställning av sysselsättningsuppgifter, arbetslöshet och BNP har enorm betydelse för beslutsfattare i hela ekonomin. Om dessa slarvas med – eller avsiktligt myglas med, åt något håll, eventuellt för att gynna ett visst intresse, så kan påverkan vara enorm. Analytiker på aktie- och kreditmarknaden baserar sina bedömningar på dessa och företag och enskilda fattar i sin tur beslut efter vad som kommer fram i nyhetsflödet. Liksom riksbankschefer. Att regeringen fick alltför positiva arbetslöshetssiffror före valet kan, mht hur jämt det var, ha givit SAP de sista rösterna som behövdes för att få det röda blocket att bli större än det blå (SD oräknade). Då hade Alliansen suttit vid makten. Sådana uppgifter är ett lättsinne att leja ut – ett ödesdigert beslut som SCB har fattat. Och lejer man ut så har man ansvar för att kontrollera. Slutligen så borde någon ha gjort upptäckten även om sådan särskild kontroll inte hade påbjudits. Man frågar sig om statistikerna och nationalekonomerna är helt inkompetenta, oförmögna att förstå innebörden i sina egna siffror? En privatperson och lekman som jag ska inte kunna hitta ett fel som ingen statistiker observerat på över ett år. Inte ett så enkelt observerbart fel!

Skandalen luktar förstås inte bättre om SCB alternativt haft för avsikt att fördröja offentliggörandet eller helt hemlighålla saken. Att man inte ringt eller mailat svar till mig, trots att den här skandalen sannolikt rullats upp pga mina observationer är det verkliga lågvattenmärket. Man hoppades väl att utomstående ska inbilla sig att SCB ändå själva gjort upptäckten. Eller så är man bara snåla, och vill inte bjuda på en ask choklad.

Så här i efterhand känns det som att jag borde fått timbetalt av SCB för min insats. Eller åtminstone en ask choklad och ett litet hyllningstelegram.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

English Summary

SCB, the Swedish Statistical Central Bureau, has been overestimating unemployment rates this year, according to Aftonbladet. What the (independent Social democratic paper’s) headline didn’t say, is that the same key figure instead has been underestimated for 2018, when the election was held. Thus, this may have given Löfven the extra few votes he needed to stay in power. Not only this but also the numbers of employed and GNP figures have been distorted up until now, for a period of over a year back. Strangely, no one had detected anything strange with these figures until Oct 16th. And the one who did this was me, yours truly. By total coincidence I stumbled across these very odd figures, realizing that there was something wrong with them, since part time employes average weekly number of working hours was almost exactly the same as full time employes; 30,5 h per week netto, after excluding vacation, sick leave and holidays.

I had two telephone calls to SCB the day before the scandal was out in the papers. The day before. Something that actually had been going on for so long time; it just does not seem believable that there is a mere coincidence here. The persons i spoke to was a) directly involved in the AKU employment section of SCB, and b) an economist working with these figures, in order to put together our GDP figures. Thus clearly in the middle of things. Neither one of them reacted over phone. The economist however, was sent a mail in which I explained my points in detail. My best guess is that this must have triggered SCB to make the scandal public. It may very well also have been the catalyst behind a swift and decisive internal enquiry, that identified an outside subcontractor to blame.In fact, this seems to me as the most probable scenario.

Given the utmost importance that these statistics have for decisionmakers, households, companies and government, it is extraordinary that SCB management have decided to handle the assigment and subcontracting it so lightly. The trustworthyness of the authority is clearly damaged. The fact that the economist or anyone else at SCB has not even bothered to give me a final answer, or better still, returned and thanked me for my input, well, that is even more disturbing. I think it could have been worth at least a box of chocolate pralines. Instead the total silence seems to express a wish to pretend my input had nothing to do with this. I cannot rule this out completely. However, I find it very, very unlikely.

Publicerad Lämna en kommentar

Gängkriminellas advokater tjänar 1,5 mdr per år. Det är du som betalar dem.

De sex terroristerna, dvs imamerna/skolledaren, kommer som det ser ut till slut ändå utvisas och därmed skulle vi alltså slippa att inkassera ännu ett osannolikt misslyckande för rättsstaten Sverige. Detta har under alla förhållanden suttit långt inne och regeringsbeslutet fattats först efter mycket vånda – och kostsamma rättegångar. I en debattartikel i Aftonbladet summerades vad sådana kostnader, enbart för de kriminellas försvarsadvokater belöper på, totalt under ett år: 1,5 miljarder. En enorm summa – och 50% mer än för tio år sedan. Se där, en ytterst relevant skattning av hur mycket våldet har ökat i Sverige under samma korta tid. Det mesta handlar förstås om den grova brottsligheten, det är dessa rättegångar som tar tid. Och deras rättsbiträden betalas som bekant nästan alltid av dig, käre skattebetalare. Rätt ska förstås vara rätt, alla ska ha en kompetent försvare och helst ingen oskyldig alls ska dömas. Men när vi samtidigt ser hur andelen lagförda minskar år från år, och vi kan ana inte bara hur allt fler skyldiga kommer undan, utan också att gränsen mellan advokaterna och deras klienter har börjat suddas ut. Då känns det förstås ännu mindre bra att betala.

Försvarsadvokater i Sverige allt närmare lierade med sina klienter

Den seniora åklagaren Lisa dos Santos som är artikelns författare skriver om försvarare som blivit alltmer spekulativa i sin marknadsföring. Man klär sig som gudfadern och romantiserar det våld som klienterna anklagas för genom att anspela på hur det utförs, till ljudet av kulregn och sirener.

“Frikännande domar i grova brott – #framgång, tummen upp! – staplas som reklamvara varvat med lite skön posering som hämtat ur ”Gudfadern” och ett frisläpp efter en mordförhandling förpassas till ”En bra dag i rätten” på försvararens Facebooksida. Allt lajkat av både egen kår och klienter. Och varför inte profilera sig extra tydligt genom att lägga ut idolbilder på gängmedlemmar?”

Det kanske mest uppseendeväckande exemplet hittills var gangstarapparen Z.E som gjorde en video på Södertörns tingsrätt, formellt utan reklam för advokaterna som agerade statister, men Bastlings advokatbyrå räknar naturligtvis med att slå mynt av det osmakliga jippot. Och det här är inte allt. Åven rättegångarna har förvandlats till happenings. Dessa tar längre tid att genomföra med försvarets nya strategi, som enligt Santos enbart är mest till för att imponera på klienten: “hätsk jargong, personangrepp, härskarteknik och rent tjafs”. Ingenting av detta ger klienten någon processfördel enligt Santos, däremot för advokaten – klockan tickar ju.

Men tänk om showen faktiskt påverkar?

Helt övertygad om att inte också de åtalade tjänar på detta är jag dock inte, eftersom jag mycket väl kan tänka mig att metoderna hjälper till att skrämma och imponera både på vittnen, domare och nämndemän. Däremot är jag säker på att detta borde gå att stävja med befintliga ordningsregler vid rättegång. Det lär snarare handla om att strama upp befintlig praxis, som tydligen är fullkomligt uppluckrad från forna tider och vad vi är vana vid att se i tv-serierna på tv. Vissa domare tycks helt enkelt sakna den pondus som behövs. Här, precis som i skolsalarna har man (eller kanske oftare kvinna) förlorat den respekt och krav på ordning och reda som är så viktigt, men som postmodern ideologi och uppfostran inte prioriterar. Och, ja, det lär ju finnas ännu ett möjligt samband här, med den allt sämre andelen lagförda, samt med den likaså allt högre andelen kvinnliga domare. Ingen har hittills såvitt jag vet vågat antyda att svårigheterna kan hänga samman med två sidor av tillsynes samma mynt: medan domare och åklagare allt oftare är kvinnor, så dominerar män kraftigt bland försvarsadvokaterna (86% 2014). I DN:s uppföljande artikel i ämnet är det kvinnliga kolleger, både åklagare, domare och försvarsadvokater, som håller med Santos. Medan den anonyma manliga brottmålsadvokat som citeras naturligtvis inte gör det, utan istället refererar till Anna Rambergs twittrande i saken.

Anna Ramberg, med mediainstinkt som en pavlovsk hund. Och med lika förutsägbara åsikter.

Ja, likt en pavlovsk hund har förstås även Anna Ramberg reagerat på Santos debattartikel. Trots att hon inte länge är advokatsamfundets ordförande så måste vi ju få veta vad just hon tycker: “Onyanserat och insinuant angrepp på brottsmålsadvokater. Särskilt allvarligt när sådant kommer från en åklagare. Statens företrädare bör inte ägna sig åt falska generaliseringar av det slaget.” Falska generaliseringar? Vad är så falskt? Och varför skulle detta vara olämpligt? Att någon annan än hon själv har vad som kan uppfattas som politiska synpunkter på rättegångsprocessen? Genom att konsekvent ta sida för det onda, dåliga och destruktiva lyckas Ramberg som vanligt göra sig än mindre trovärdig som neutral bedömare. Men hon hjälper mig att hitta en delvis annan förklaringsmodell bakom den sjunkande andelen lagförda kriminella, förutom då domstolsaktivism inom domarskrået och bland åklagarna. En hypotes som handlar om att det är de kaxigaste som stjäl showen. Och dessa är – förutom Anna Ramberg då – i de flesta fall män. För det är ju försvaret som gång på gång vinner.

Tänk om inte bara ömmande kvinnliga domarhjärtan förklarar utvecklingen som lett till att allt färre åtalade brottslingar döms, tänk om det också är beror på de manliga försvarsadvokaternas ‘härskartekniker’ som Santos nämner; samt en god dos testosteron och lika mycket brist på etik. Att detta är vad som utmanövrerar de numera oftast kvinnliga åklagarkollegerna (60% 2019) och skapar rättssalar där advokaterna tillåts breda ut sig lite som de vill? Santos beskrivning får mig att tro att det är just så det faktiskt är.

Eftersom kvinnor är (minst) lika bra som män, så är detta ett problem som ingen lär leta efter rätt svar på

Andelen vunna mål är förkrossande, inte bara till försvarets favör utan fastmer i manlig favör. Och oavsett vad som är moraliskt rätt eller fel, så skulle jag nog som klient helt enkelt göra den enkla analysen att bäst är den som får mig fri. Men eftersom vi ju vet att män inte kan vara duktigare än kvinnor på någonting, så skulle ju en sådan förklaring antyda något som varken kan eller får förekomma. Ännu en könsstereotyp. Ergo: detta är ett problem som vi aldrig kommer lösa, eftersom en viktig förklaring, kanske rent av den mest betydelsefulla, aldrig kommer adresseras.

Medan Ramberg programenligt alltså anser att Santos har fel, så är det andra, betydligt mer trovärdiga som håller med, nämligen de kriminella själva. Trovärdighet handlar ju också om logik. Och den ligger i att advokaterna gör allt för att ställa sig in och tjäna pengar på gängen, som blivit deras mest lönsamma kassako: när en av DN intervjuad kriminell ung man hamnar i häkte så “Den första kontakten jag då haft med någon från utsidan är min advokat. Och jag svär, deras inställning är alltid – ”det är ingen fara, vi ska få ut dig härifrån, grabbarna hälsar

Kriminell advokat – för det är coolt och inne

Grabbarna hälsar. Det handlar då om att man klivit över gränsen och jobbar för brottssyndikaten – men betalas av staten. Man uppmuntrar unga klienter till ett kriminellt tänkande och för att verka ‘trovärdiga’ spelar man på och har en attityd som romantiserar gängkriminalitet. Bara man svarar ‘inga kommentarer’ i alla förhör och nekar hela vägen, så ‘kommer det lösa sig’. En erfaren polis, även han anonym (Varför det? Det säger en del.) intygar också att detta stämmer. ‘Särskilt upprörande är det när vi ser hur vissa advokater uppmanar 15-åringar att blåljuga.’ Det behöver ju inte vara bra för dem. Det har också skett en normförskjutning. Att vara kriminell är någonting ballt och eftersträvandevärt. Att synas med rappare är plötsligt coolt, säger polisen, att lägga till kriminella bland sina kontakter och träna på samma thaiboxningsklubb. Han har sett advokater som är uppenbart smickrade över att få ”hänga med ” sina klienter på fritiden på det sättet. Många åtalade byter dessutom advokat. Anledningen är att man vill ha mer ‘service’, dvs smusslande med sådant som advokaten inte ska eller får göra. Här är det advokaten som säljer sig till djävulen.

Vilket rykte?

Det allra sistnämnda passar inte riktigt in i temat, men allt annat gör det: DN har förstås gjort detta till något av ett snyftreportage där den kriminelle (av utländsk härkomst), görs till offer och advokaten (vit svensk) blir skurken. Sorgligt enögt genus- och mångfaldsperspektiv m a o, men visst, låt oss behålla fokus på advokaterna, de förtjänar den här kritiken och de utgör något av den värsta sortens profitörer på massimmigrationsindustrin. De många reportagen som nu görs är också ett tecken på att t o m vänsterliberala feminister som Amanda Sokolnicki och Ulrika By på Dagens Nyheter börjat fatta att det här inte är rätt eller bra. Såväl domstolsaktivisterna, Anna Ramberg och de manliga försvarsadvokaterna bär på en stor skuld till den farliga utvecklingen inom rättsväsendet: advokatsamfundet måste sluta slå ifrån sig.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

English Executive Summary

The share of convictions are constantly falling, (although? because?) at the same time crime rates are going in the opposite direction. Last year 1.5 billion SEK of the tax payer’s money was spent on defending criminals, which is 50% more than only ten years ago. The courts have turned into showrooms and spectacles, domineted by the (male) defense lawyers, and they are not only successful, they are more and more tightly knit together with their clients. It is considered cool among the criminal lawyers to associate with criminals also in the evenings and leasure time and this is also good for business. Their dominance in the court rooms seems likely to be a second reason for the low and sinking conviction rate; not so well recognized as is the increasing number of activists among many (female) judges and attourneys. A flipside of the coin that discloses a possibility that cannot easily be addressed, because it is very politically incorrect: that the success for lawyers are connected to the fact that males as a group seem to be more skillful in the courtrooms on what counts the most: winning.

Publicerad 1 kommentar

All the World watches as Sweden destroys itself. These are the seven points on why.

You are most welcome to take a seat, followers from nations across the world.

It’s been less than two full weeks since I started this site, and even less days since I joined Google Analytics, to find out the statistics about it. Thus, about You, dear Reader! And what I found out is much to my surprise, that 1/10 of You are non-Swedish speaking. The fact that You are also using a list of different language translator apps adding up to approximately the same 10% share of the total, convinced me that Swedish emigrants are balanced out of this number: the share of foreign countries and cities represented is about the same as the share of foreign language apps users. Although it to some degree horrifies me to realise that my words are awkwardly converted by Google translate to something barely readable, to as many as a 1/10 of my total ‘fan base’, it of course also makes me very proud and motivated, when so many choose to follow what is going on in a small and obscure country on the border of the arctic region – via my channel. That is a great responsibility and I think it also calls for a sign of recognition from my side. Thus, I decided to write this article in English – and will begin to talk about You.

Sunt Förnuft Readers across the Atlantic

From Guatemala City to Montreal, from Melbourne to Beirut – I salut You all.

You, dear Reader, are spread out in 74 countries, of which about half in Europe, the rest located on all other continents. The fact that there is high interest from the other Nordic countries is less surprising perhaps, but that the ‘Neighbour Readers’ combined are not more numerous than the U.S. Readers, is taken me aback somewhat. I don’t know what made the fan club in Irvine, CA, so large, but I seriously doubt that any of You are named Richard and met with me when I interrailed over three decades ago? The interest is spread all over the country, with users hooked up with me from Portland, Kennewick and Weed (!) in Oregon, all along the west coast down to the San Fransisco and Los Angeles areas, via Cheyenne, Denver, a cluster of hubs in Texas as well as in Florida; along the East coast, to a major cluster in the Tri-state area (are some of You perhaps Stern Business School graduates? In that case – hi Marquita et al!) and then another cluster around Cleveland/Pittsburgh. The tour ending up in Chicago in fact includes at least 20 states and most of the major cities. The same goes for the capitals of Europe: London (xxo Katie!), Amsterdam, Brussels, Paris, Bern, Rome, Madrid, Lisbon, Berlin, Moscow (are you still there, Dan?), Riga, Vilnius, Warsaw, Vienna, Prague, Zagreb, Budapest… as well as the Nordic capitals including Reykjavik of course. A huge hub of You i southern Spain as well as in Thailand is probably consisting mostly of Swedish exils. The fact that You also inhabit almost every larger German city is incredible – especially since I know that You, of which my friend Jens is one, are struggling to get the jest of it through the poor sve-de Google app, which is still so much worse than the large language apps (en-de) – my recommendation is to switch to se-en!

Swedish followers – prepare for a visit!

In Sweden You are covering almost every small municipality. It would be so nice to know who You are! So that  I could visit just by chance – who wouldn’t like to have a friend nearby, wherever he goes? In case You are well connected in Your area, please consider as a possibility to see me over for a lecture, I could even make a grand tour, if I get the time – with stops in more than 200 places! – all of which are inhabited by You. Given the fact that there are 290 communal districts all in total, I would for sure have seen most of Sweden after that… Even so, it is obvious that my strongest support is in my home town and the greater Stockholm area, so in case it happens that I begin to perform live, I would probably start here to make the audience of You into a big crowd. That would be truly awesome.

Why Sweden is a world topic

And my subject may then very well be about the amazing – and scary – fact that Sweden has become this worldwide topic of interest – as Your global spread is the clearest evidence of. This is not really at all so surprising as it may seem. We are, after all, the first Nation in history who is under way – by free will of its democratically elected government – to hand over our inherited common assets and country wealth to complete strangers; born over a 1,000 miles from here, with no previous connection whatsoever to us. We are not expecting anyone to pay for this or even to contribute in the future. If we were we should have acted very differently. Because we know we have invited a culture which is as contrary – on every objective scale – as it can be to ours. A culture with primitive tribal values, in which religion and family ties are of sole importance, with a minimal level of trust to others; facts that promote short term thinking, contempt for the weak and survival of the strongest, by physical force alone. This is a culture that is dominated by the aggressive Islamic religion, an evil totalitarian ideology to which postmodern westerners in general and Swedes in particular have been acting increasingly subservient to, for two decades now. With no sign of a reversed trend yet, the devastating effects of this appeasment policy are becoming increasingly evident. To some. But still too few – and far from all.

It can be no coincidence that the 9/11 terrorist attack took place at about the time when this development started, it seems in fact to have triggered it; in the US but even more so here in Europe. But what is it then that created a ‘perfect storm’ and made Sweden the most willing victim of this large scale invasive migration? I would like to make the following seven point rationale.

The seven secret ingrediences in the Swedish mass immigration cocktail

The Inglehart Welzel Culture Map (2008).
  1. The fact that Sweden only two generations ago basically was an agrarian culture with no feudal tradition probably plays a more significant role than can be fully estimated. With more than 90% of the population living off the land – of which most had been free farmer’s in generations, and – most importantly – as such being represented as one of four social classes in the parliament since all the way back to the 14th century, Sweden had an almost unique tradition of common understanding in its society, that made the peasant population much more loyal to the state and the king than almost anywhere else. The very earthbound realisation of where from our prosperity origins – hard labour and the soil itself – disappeared rapidly somewhere around the 1950’s and twenty years later left the next generation, whom in great numbers had moved into the cities, with little understanding of their roots and the mechanisms that was the fundamentals of the Swedish welfare state, that had evolved during the same period. This lack of understanding has made it easy to create political delusions.

  2. The manufacturer and deliverer of such delusions is the Deep State including most of MSM media, all closely monitored by the Swedish Social Democratic Party (SAP). The misconception that our affluence origins from their giving hands alone is one of the most important, introduced to every Swede in the elementary school history books. The Swedish school system is in fact a blue print copy of DDR’s! SAP applied the East German communist’s school model in the mid 60’ies, a radical move that rather recently was disclosed, without creating much of a stir in leftist MSM news – nor any changes in the current school’s curriculum programs. Most bourgeois heritage is already long since forgotten. In the 50’s and 60’s the SAP party even torn down most of the national romantic architecture in town and city centres; also aiming, with much success, to erase any traces of an upper and middle class blue-rinse origin. Conversely, the fact that Sweden’s prosperity instead origins from what is still one of Europe’s strongest and most innovative industrial sectors; born in the 19th century out of a number of great inventor’s and entrepreneur’s creative skills, is thus not so well recognized. In fact, the seemingly unbreakable strength of the Swedish business sector is paradoxically a very important reason why utopian experimenting is so popular in Sweden. In most other countries such debauched gambling had self died much earlier from insufficient financing, but SAP has been very skilled in collaborating with the most influential of the business leaders; up until now seemingly with beneficial results for both parties: consolidated power for SAP, order and stability for the industrialists. One may even to some degree accurately describe the Swedish Deep State as the only significant piece still remaining of the European east block political dominance, after the iron curtain was torn down – as have some independent foreign observers pointed out. SAP has gradually declined it’s share of the voters, but remains in charge nevertheless. And the Deep State, the legacy of SAP:s long rule, still thrives – which is also the reason why SAP can cling on to power, despite having turned their backs on their core voters.

  3. The SAP struggle to remain in power when traditional right wing opposition started to ‘triangulate’ towards the left has as a consequence, somewhat paradoxically, contributed to the current dystopian situation in Sweden, as well as the SAP abandoning of their core voters and favouring refugee immigrants instead. How? By letting spinn doctors inveigling the Deep State administration as well as MSM media to promote any populist trend that helped SAP in fulfilling their all overshadowing priority (i.e. power). The Swedish Deep State has thus offered to channel ultra radical postmodernism and even Islamism through its veins, in a fashion that probably no framework of institutions in similar countries have been able to do. Small parties (Mp, C, L) with extremist views, only partly supported by SAP factions, have been permitted to shift the balance of power far to the left of the mainstream voter’s opinions on mass immigration issues.

  4. As Swede’s are by far the most secular people in the world (only the Japanese can compete), there is a void or vacuum, where most other cultures tend to find stability, meaning and comfort in religion. Even our neighbouring Nordic countries are considerably more traditionally Christian. And The Swedish Church (up until 2000 formally part of the State and dominated by SAP both before and since) is 99% secular and has evolved into an almost aggressively ecumenical service; much influenced by SAP and leftist thinkers as Foucault and the Frankfurt school. It is in fact more hospitable and sympathetic to believers of other confessions (that is: Muslim immigrants) than to Christian traditionalists in Sweden or Christian followers being persecuted abroad (by Muslims). So, whereas the Church in other countries may offer some shelter from Islamic influence, setting limits for the constant built-up of pressure and demands, the Swedish Church has instead acted as the most enthusiastic door opener and is the first to embrace all new demands of the invasive culture.

  5. The demography already created a parallel society – an Islamic one. In the US the share of foreing born of the total population reached its peak, 14.7%, in 1910 and president Theodore Roosevelt stopped immigration, a decision based on the notion that this was a critical level. In Sweden this ratio has just past 20%, increasing from the supposedly critical 15% level in less than seven years, and the future trend is exponential. Especially alarming since Sweden is not a multiculture as America; we have instead become a dualistic culture. Almost 90% of the immigration in the last years originates only from one culture area: the Islamic. Muslim immigrants, mainly from the MENA-countries (incl. Afghanistan, Eritrea and Somalia), are already about 12-13% of the total Swedish population (there is no official statistics on this) and most of them are living in what has developed into parallel societies during the last decade. With few exceptions these muslims won’t integrate. The fact that this group also have a much higher nativity than ethnic Swedes (and any other immigration group) is usually only referred to by ultranationalists; the topic is too politically sensitive. Mostly the fear of a ‘people exchange’ is dismissed by counterarguments that nativity is bound to go down in the next generation; that is the pattern shown in other immigrant groups. But these groups also show adaptability and a willingness to assimilate. Muslims don’t. On the contrary; they are encouraged to breed as many babies they can – for religous reasons. This is a very consious strategy adopted by islam state ideologists, supposedly how their confession is to conquer the world. Is this pure ‘wishful thinking’? Not at all. Few seems to realize how much impact an actual difference of 3.0 nativity for Muslims and 1.5 for Swedes actually make.  An ethnic Swedish woman will after a century and three generations have 1,5+1,5^2+1,5^3 = 7,125 offspring in total, on average. With 3 kids in 4 generations (earlier births) the Muslim woman would by then have on average of 3+3^2+3^3+3^4 = 147 descendants. Already in 2018 c. 40% of our first graders have a foreign origin – and 25% of them are Muslims. So, even with an immediate immigration stop the ethnic Swedes will be a minority in probably less than 30 years. This is not theory, just plain maths. Unless of course if this pattern changes. However, repatriation, the only tool that will prove effective, is not an option outlined yet by any of the parties currently sitting in parliament.

  6. Much destructive is also the Swedish immigration policy. No attempts whatsoever are being made to make immigrants adopt to the Swedish culture – or even to learn the language. The authorities are using neither carrots or sticks, on the contrary encouraging people to live off the welfare system instead of working. Most newly arrivals have little or very poor education, in fact many are anaphabetics, whereas the education and work skills demand in the Swedish business sector is the highest in the world. Minimum wages are too high to make the low educated refugee immigrants attractive to employ, but is still lower than the welfare subsidies are. Even for the most creative, well-educated and entrepreneurial newcomers there are strong incentives to sit back and passively enjoy the workless life, the system actually seems to be carefully designed to make as few as possible interested in contributing in society. The foreign department home page, for instance, conveniently informs everyone how to make the most of the welfare system when they arrive, and who to contact in order to ensure that their legal rights are taken care of properly. Regardless if they are fleeing from war and persecution or from poverty, most people arrive with expectations built on these tempting offers. And they do not have a clue where the money comes from, or how it is generated.

  7. Finally, whereas US citizens with few exceptions are strong nationalists and regardless of ethnic origin tends to unite under the flag and harbour a genuine pride over the American constitution, national achievements and freedom values – what is most discomforting in Sweden is that we do not. Except for Germany, antinationalism is probably stronger here than anywhere else in the world. Leading politicians, like former prime minister Fredrik Reinfeldt, Moderaterna (The Conservative party) and former SAP party leader Mona Sahlin, claims that Swedish culture is not only inferior to immigrant cultures (i.e. Islam), but actually totally non-existent! This is not only misleading to the immigrants, who would be well advised to acquire as much of the domestic culture as possible to improve their chances for success, because Sweden is a much more closed society than many of us like to think. It is also a great disservice to our nation. Swedes should take pride in their culture, with a rich and long history of outstanding achievements, especially when considering the small country size. It is also an essential part in what made this country so rich and well functioning up until today. Lutheran work ethics, endurance and punctuality are concepts almost unheard of in Muslim countries. Trustworthiness to others than clan members and to Allah is not a virtue in their culture – it is despised and considered to be gullibility. The Islam practicing of ‘taqiya’ is in fact the exact opposite; giving the Muslim a moral privilege to lie to anyone but other Muslim believers. This is accepted as long as it is for the good of Islam. Of course also secular ethnic Swedes lie but the distinction is very important: most ethnic Swedes feel bad when doing it, because deep down inside we ‘know’ it is wrong. This is not the case with a Muslim who is convinced that his action is religiously sanctioned.

Sweden is used to homemade catastrophies – but also remarkable recoveries.

These seven points quite covers why things are as bad as they are in Sweden. For You, my dear Reader abroad, this may give some comfort, since several of these factors are clearly country/culture specific. Nevertheless, I strongly recommend you to continue keeping an eye on the strange Swedes.

We may not turn around in time. The risk is quite evident and becoming even more so every day that passes by. Our tragic failure must in that case set a deterrent example to other nations.

However, a different sentiment can be traced in the very last few weeks political debate. And it is mainly due to a further climb in gang violence. Even more bombing incidents has contributed, as well as the two gang member girlfriends that was targeted and killed on the same day – one of them holding her infant baby. Intruders have started ringing door bells at upper class homes, and that in particular may be the last minute wake up-call that Sweden – i.e. our leaders – needs. Just as the homemade economic crisis in the early 90’ies proved to be a good lesson learned quite quickly, again the recovery may be just as astonishing to watch, as the road that lead us to catastrophe was/is. But in this task the nation needs to reunite again – thus many more need to wake up. Right now this is admittedly only wishful thinking, but at least there is still room for such; a kind of low point-optimism that we must kling to, to see beyond what will be even worse to come, before a turnaround is possible.

Magnus Stenlund
Sunt Furnuft (‘Common Sense’ ), in Sweden these days a dissident.

PS. I will continue to write some of my texts in English and/or provide You with English executive summaries now and then in case there is an interest for this. Please give me a hint if this is to Your liking – and the best way You can do this is to subscribe to the newsletter (after family name, adding a country code would be helpful) DS.

abonnemang på bloggar

Publicerad Lämna en kommentar

Gangstarapparen hyrde Södertörns tingsrätt – med rätt åsiktsklienter är man aldrig kinkig

Bild ur DN 24/10

Någon som minns DN:s artikel om den ‘skumme’ affärsmannen, vars värsta ‘brott’ var att han hyrde ut lokaler till SD? För normal marknadsmässig hyra, skall tilläggas. Ett år sedan nu. Stort uppslag på förstasidan och lååång artikel. Om absolut ingenting mer än den ‘skumme’ affärsmannens fullt legitima affärer, som också inbegrep uthyrning till ryska ambassadören minsann. Framförallt hade affärsmannen bett om att få vara anonym. Bara det sistnämnda var ju tillräckligt skumt för att DN skulle slå upp saken stort och ange hans namn i neonröda bokstäver.

De flesta vet väl att DN sedan blev stämda, men alltför få har nog sett Wolodarskis ursäkt och hur DN tvingades krypa till korset i ett tillrättaläggande. Det är ingenting som kommer upp i flödet sådär automatiskt direkt. Hur mycket man också fått betala som kompensation vet ingen mer än parterna, eftersom uppgörelsen skedde genom förlikning. Och jag har en misstanke. Nämligen att DN oavsett böterna, om det nu blev några, anser sig ha uppnått eller bidragit till något värdefullt: svårigheter för människor med politiska åsikter på högerkanten att ägna sig åt sina verksamheter och att träffas i största allmänhet. I vårt kalla land kräver det nämligen oftast tak över huvudet. Och idag är det inte bara SD längre, som har problem att få hyra lokaler. Alla fastighetsägare ser sig noga för när det gäller att hyra ut till någon man inte tror är ‘rumsren’. Det här är i praktiken ett slags inskränkning av mötesfriheten, men något lagrum (sic!) finns inte som tvingar kommersiell hyresvärd att hyra ut till vem som helst, så oavsett vilka personliga krav och exotiska önskemål värden än må ha så är de alltså legitima. Detta är ett slags kryphål som makten kan utöva för att försvåra för obekväma åsiktsriktningar att samlas och organisera sig; lagstiftaren kunde helt enkelt inte föreställa sig att en rådande åsiktsordning i Sverige 2019 skulle kunna och vilja utöva ett så totalitärt och repressivt förtryck, att meningsmotståndare inte ens skulle få hyra lokal, utan att hyresvärden utsattes för påtryckningar och hängdes ut i morgontidningen som moraliskt suspekt.

Kulturföreningen Gimle och Medborgarskolan

Och vad som i Sverige idag kan anses som ‘suspekt’ är ju en hel del. Det vet vi ju redan. Men att den restriktivt påbjudande ‘makten’ inte bara omfattar den sittande S-regimen och med denna affilierade klienter inom den djupa staten, det är faktiskt än mer uppseendeväckande. Det är många fler som för säkerhets skull väljer att porta de potentiellt misshagliga, i Sverige räcker guilt-by-association för att bli hängd. Till och med Medborgarskolan, ägd av Moderata Samlingspartiet, royalisterna och Fria Moderata Studentförbundet, ansåg sig behöva tacka nej till ett kvällsseminarium med kulturföreningen Gimle, eftersom DN skrivit om den och konstaterat att den nog kunde ha med SD att göra. Vi pratar alltså om ett parti som nära en fjärdedel av svenska folket sympatiserar med och en förening som påstås ha band med SD, för övrigt utan att faktiskt ha det. Gimle är partipolitiskt obundet, opera, kammarmusik och nordiskt kulturarv står på programmet (och man har för övrigt antirasism med i sina stadgar, som på begäran sändes in), men nej, Medborgarskolans lokal var plötsligt fullbokad hela hösten.

Gangstarapparen tog över domarpodiet i Södertörns Tingsrätt – med domstolens goda minne

Mig veterligen är det ingen hyresvärd hittills som tackat nej till Tro och solidaritet eller Centerns ungdomsförbund. Rörelser med minst lika tveksam (eller inte tveksam) demokratisk bakgrund. Inte ens AFA, ni vet, den av Säpo terrorregistrerade vänsterextrema aktivistorganisationen, med ett gediget våldsregister i bagaget, har problem med lokalfrågan; 25-årsjubileet firade man på kulturhuset Cyklopen, vars tillblivelse bekostats med medel ur Allmänna Arvsfonden.

Ingress ur DN.

Och när det gäller gangstarappande kriminella, så är de tydligen välkomna att spela in sina musikvideos även på tingsrätterna numera. I alla fall på Södertörns. Rapparen ifråga, ‘Z.E.’ är en sådan där individ som gör sitt bästa för att framstå som mer kriminell än han antagligen är, genom att posera med vapen och sedelbuntar. Att han har en lista med brott som han dömts för och en del han inte dömts för, lär i alla fall vara anledningen till att han kommit i kontakt med advokatfirman Bastling & Partners, som genom att agera statister på videon naturligtvis hoppas på fler liknande klienter. Redan som det är idag har man problem att få vittnen att våga lämna sina redogörelser under ed i domstolen, och vilka slutsatser tror man att folk i allmänhet drar nu? Kan det måhända finnas goda fritidsförbindelser mellan lagmän och våldsverkare – såsom den här uppgörelsen tycks antyda? Det är bara att titta på videon, så framgår vem som dominerar i rättssalen; Z.E. hoppar bl a upp på podiet – en nästan övertydlig metafor, vem som tagit över där rättvisan en gång skulle ha styrt.

Domstolsaktivism är något jag har talat mycket om, men just den här varianten var hittills okänd för mig. Det osmakliga jippot hade alltså kommersiella förtecken. Men det säger även en del om hur sympatierna ser ut i brottsmålsbranschen, som väl är den kanske enda näring som gnuggar händerna, medan kriminalstatistiken slår i taket. Om tingsrätten fick lokalhyra förtäljer inte historien. Vad den däremot säger är att lokaluthyrningsbranschen är mycket selektiv i vissa fall, men desto mindre så i somliga andra.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad 1 kommentar

Våra högsta jurister anser att yttrandefrihetens framtid är ljus. Då bör man oroa sig.

Som deltagare på ett öppet seminarium igår kväll på SU Karlavägen hade jag förmånen att personligen få ta del av några av våra högsta juristers syn på yttrandefriheten. Nils Funcke, journalist och vårt lands kanske främste ‘lekmannaexpert’ på yttrandefrihet hade, såsom sekreterare i den parlamentariska yttrandefrihetskommittén, boksläpp. I panelen deltog Helena Jäderblom och Thomas Bull, ordförande respektive ledamot i HFD (Högsta Förvaltningsdomstolen), Peter Danowski, försvarsadvokat för media i flera stora yttrandefrihetsmål, samt Viveka Hansson, journalist och programdirektör på TV4 och ordförande i branschorganisationen Utgivarna. Moderator var Stefan Wahlberg, chefredaktör på Dagens Juridik.

En utan tvivel respektingivande och namnkunnig skara alltså. Och det finns heller inte i mitt huvud några tvivel om att samtliga närvarande anser sig värna yttrandefriheten. Men några större betänkligheter i hur vår yttrandefrihet här på hemmaplan kommit att behandlas och inskränkas eller några framtida hot mot den verkade man, med undantag av Funcke, inte ha eller se. Wahlberg ställde frågan om det fanns framtida hot, men då ville panelen hellre se ljus i tunneln och hur bra allting nog skulle kunna bli. Vilket antydde att allt nog inte var så bra, men att frågan var alltför minerad. Danowsky hävdade (oemotsagd) som exempel på varför framtidsoptimismen var välgrundad, att DN nu var en bättre tidning än den varit på flera år. Ett uttalande som jag och mitt sällskap helst ville se som satiriskt. För egen del var det ju DN:s stöd till metoopöbeln som fick mig att säga upp prenumerationen. Men visst. Sedan regeringsbildningen blev klar och IS-återvändarna kommit hem, så har ju DN i så dags börjat försiktigt kritisera sina tidigare uppfattningar. Liksom MSM i allmänhet och Expressen framförallt, så har man ju börjat publicera alibiartiklar. Men någon avbön eller ursäkt har vi inte hört – och lär aldrig heller få göra. Omsvängningen kan också som bäst beskrivas som påbörjad, långt ifrån fullbordad.

Domens och massmedias publicerings konsekvenser saknar betydelse

Danowskis ytterst försiktiga kritik av metooövertrampen visar istället hur känslig frågan fortfarande är. Han påpekade att Martin Timellfallet ju gått till åtal, varför han tycktes mena att det ändå visade någon form berättigande i namnpubliceringen. Hade det stannat vid detta så kanske PO friat tidningarna, var hans slutsats. Men Timell blev ju friad – en händelse som minsann inte alls fått samma uppslag i MSM-media. Och hans liv är sönderslaget. Här finns det intressanta paralleller. Den s k ‘Näthatsgranskaren’, vann nyligen ett förtalsmål, där TR inte ansåg att det fanns ett berättigat allmänintresse att sprida uppgifter om honom, trots att de var sanna (han har begått grovt djurplågeri). I SVT:s snyft-intervju efter domen får Näthatsgranskaren tillfälle att sprida vanföreställningen att vad som sagts om honom alltså är osant – de flesta av oss tror ju att det är vad förtal är. Min poäng är att Näthatsgranskaren inte drabbas negativt av förtalet i någon konkret mening. Han får statsmedias stöd och han fortsätter att inhösta statens bidrag för sin verksamhet. Skillnaden mot hur Timell dömts av media och allmänhet är avgrundsdjup.

Svensk rättstradition medger inte att att man tar hänsyn till sådana konsekvenser. Enligt Danowsky skulle den då rasa ihop. Sanningen är att domstolsutslagen skulle bli mycket lättare att förklara för gemene man. Vi skulle få färre stötande kvällstidningsrubriker att ilskas över. Och sådana konsekvensbedömningar görs i andra västländers rättssystem – det är vi som är avvikarna. Det har vi blivit även på ett annat område, de så kallade NGO:s, Non-Govermental Organisations, har inte bara i allt högre utsträckning givits en särskilt stark juridisk ställning, utan man har också direkt överlåtit åt sådana att ägna sig åt myndighetsutövning, som förr var den allmänna åklagarens. Hur bra eller snarare dåligt det här är berörde Jäderblom på ett sätt som lät mig ana att hon nog ändå tyckte det var dåligt. Men att sätta ned foten tydligare i egenskap av ordförande i HFD är förstås en känslig sak. Regeringen älskar ju sina ‘goda’ NGO:s, som man låter dra runt som SA-förband bland svenska pensionärer och hederliga skattebetalare, för att klargöra för dem vad de får säga och tycka. För vem avgör vem som är ‘god’ bättre än regeringen? Den som gärna finansierar dessa ‘public watchdogs’ verksamheter – men bara sådana som tycker precis som den.

De ‘goda’ NGO:erna har fått myndighetsuppgifter, men får ändå inte ‘förtalas’ med sanna uppgifter?

Just Näthatsgranskaren är ett sådant exempel. Och då kommer vi till nästa poäng: för att publicering av förtalsliknande uppgifter ska anses motiverad och alltså inte föranleda sanktion så krävs, som nämndes, inte bara att uppgiften är sann. Även ett ‘berättigat allmänintresse’, som Danowski uttryckte saken, ska till. PO har förtydligat att man anser att för detta krävs inte bara att saken rör en kändis i största allmänhet. Det måste vara någon i myndighetsställning eller politiker som vi väljare förlitat oss på ska fatta beslut på ett hederligt sätt. Min fråga till panelen var därför om inte även en av staten finansierad ‘NGO’ skulle föras dit, t ex en sådan som Näthatsgranskaren. Nog skulle vi vilja veta att den som granskar andra även har en god vandel att visa upp själv? Den frågan väckte TR:n överhuvudtaget inte i sitt domslut, fastän jag menar att det på alla sätt är Näthatsgranskaren som har bevisbördan emot sig, varför hans vandel inte skulle vara relevant för allmänheten att känna till. Något svar producerade tyvärr inte den ärade panelen, men deras tystnad hördes desto mer.

Varför ska taxeringsvärden och bilägares namn och adress vara offentlig uppgift?

Jag ställde också en fråga angående offentlighetsprincipen, den som gör det möjligt för kriminella att mycket enkelt ta del av taxeringsuppgifter och registrerad bilägares namn och adress. En situation som nu på allvar börjat utnyttjas av de grova kriminella nätverk som på senare år tagit ett så fast grepp om vårt land. (Som av en händelse samtidigt som en kraftig invandring har skett – ett sammanträffande man i MSM först nu tycks få påpeka så smått.) Nu när våldet drabbar rika Östermalmsbor i sina hem börjar förstås den här frågan ställas på sin spets. Jag undrade vad som motiverade att just sådana uppgifter var offentliga och det mest konkreta svaret jag fick var väl från Viveka Hansson på TV4, som ansåg att det skulle bli svåra gränsdragningsproblem. Jag har svårt att se dem. Förbjud offentliggörande av taxeringsuppgifter i tidningarna. Punkt. Vad skulle rasa samman? Låt uppgift om registrerad bilägare bli känd i samband med olyckstillbud. Men inte annars. Så gör man i Tyskland. Är inte det ett fungerande rättssamhälle?

Panelens fyra medlemmar såg alltså inga mörka moln på den svenska yttrandefrihetshimmeln. Jag hade kunnat dra en lång lista på mer angelägna frågor än de tog upp. Nils Funcke hade ju inledningsvis talat om att lagarna om tryckfrihet och yttrandefrihet tenderade att tolkas efter bokstaven, och att det finns märkliga begränsningar, som staten plockat fram när de ansett detta ‘behövas’. Det är naturligtvis inte bra, om en ‘ond’regim kommer till makten. Vi får väl se vad vår nuvarande regim tycker vara motiverat, när det börjar dra ihop sig till val 2022.

Monopolliknande plattformar, juristernas ökade makt och domstolsaktivism

Men det finns fler och ännu större hot. När plattformar som Facebook, YouTube och Twitter fått närmast monopol på det offentliga samtalet, är det verkligen rätt att de själva ska kunna avgöra vilka som ska finnas där eller inte? Är det rimligt att överstatlig och icke demokratiskt tillkomna dekret, som FN:s Global Compact eller för den delen (den bara med lövtunn demokratisk fernissa tillkomna) Europakonventionen ska göra allt större intrång i medborgarnas liv? Och att det är jurister, som med praxis och prejudikat styr den legala utvecklingen och som i allt större utsträckning, får makten över våra liv, istället för demokratiskt valda politiker? Att just den frågan inte bekymrade de närvarande – knappast heller publiken, sprängfylld av advokater och journalister – det ska man väl kanske inte förvånas över. Inte heller att det mellan raderna även här, på en tillställning där säkert 99% av de närvarande vill kalla sig yttrandefrihetsförkämpar, antyds att man bör ge ‘goda krafter och goda syften’ en särskilt gynnad ställning. Danowsky lät närmast besviken när han fastslog att domstolarna f n inte ansåg dem ha en sådan i yttrandefrihetsmål i fortsättningen. Den ‘positiva stämningen’ i domstolarna skulle ha eroderat efter metoo, i fortsättningen kommer ‘public watchdogs’ och metooanklagelser alltså behandlas på samma sätt som Kent Ekerot och SD. Attans! Ska rättvisan verkligen vara så blind? Nej, han sade inte så högt men det gör jag. För vi vet ju alla vilka ‘de goda’ är, enligt sittande etablissemangs föreställningar.

Och då kommer vi till min slutpunkt, framtidshotet nummer ett, som naturligtvis ingen heller berördes. I dagens Sverige är en tilltagande domstolsaktivism märkbar. Människor som faktiskt anser att ‘det goda’ har företräde framför lagens bokstav och som gör allt för att kunna tolka den så. Sådana jurister, som än mer ser ut att bli morgondagens makthavare än de är dagens, anser alltså sin egen politiska övertygelse gå före den som de demokratiskt valda lagstiftarna har eller haft. När det blivit tillåtet med yrkesnätverk som Hilda och Legally Lady, som inte bara baseras på kön utan även sorterar juristerna efter sina politiska värderingar, så är denna utveckling bara som ett brev på posten. Onämnd av de närvarande höga jurister som ett framtidshot för yttrandefrihet – och för den svenska rättsstatens vara eller inte vara överhuvudtaget – så framstår domstolsaktivismen därför bara som ett ännu större hot.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft