Att man som säkerhetsföretag blir tappad på information som får sägas höra till de mest värdefulla delarna av affärsidén går bortom pinsamt, det är en katastrof. För trovärdigheten, för kunderna, för framtiden. Men det visar också brister i den personella infrastrukturen och vad man kallar personlig medvetenhet om risker.
Sverige har haft sin beskärda del av spionskandaler. Stig Wennerström på 60-talet, Bergling på 70-talet. Sedan dess har vi inte hört mycket, vilket man kan tolka som goda nyheter, men mer sannolikt som dåliga. Skillnaden mellan nu och då är främst två: att vi i princip saknar ett yttre försvar. Och att vår förmåga att avslöja spioneri drastiskt har försämrats.
Förnedringen av Gunnebos säkerhetssystem är också dubbel: dels så hackas man alltså så grundligt att man knappt har kalsongerna kvar. Offerter, interna kalkyler och ritningar över kassavalv och säkerhetsanläggningar, inklusive exakta placeringar av kameror och skyddade rum.
Dels så skröt Gunnebo om hur duktiga man varit på att hantera intrånget genom att snabbt släcka ned sina servrar. Men det var en andra attack man då utsattes för, en första attack hade redan skett, en attack som följts upp med hot om offentliggörande som Gunnebo påstår sig inte ha tagit del av förrän efter att det var för sent. Hur nu ett sådant förbiseende ens är möjligt.
Skandalen i Gunnebo ska nog knappast tolkas som ett enskilt undantag från regeln. För två år sedan skrevs det en del om hur slarvigt man betedde sig på Svenska Kraftnät (GD Ulla Sandborgh) i sina säkerhetskontroller, och innan dess var det Transportstyrelsen (GD Maria Ågren) som i grov vårdslöshet eller rent av uppsåtligen sålt ut identiteter på svenska agenter utomlands.
Detta är ingen slump. Inkompetensen promoveras snabbt upp till myndighetstoppen, i ett samhälle där partibok och vänskapskorruption och identitetspolitik styr utnämningarna.
Kvaliteten på skola och högre utbildning försämras i eskalerande tempo när en kompetent lärarkår degraderas i anseende och byts ut mot lågpresterande men ideologiskt renläriga, när tävlingsmoment i skolan bannlyses och när ordning och reda i klassrummet inte stävjas.
Men allra mest betydelsefull är utan tvekan skiftet i värderingar, där plikt, noggrannhet, heder och ansvarskänsla degraderas; varken premieras eller anses befogat att utkrävas ansvar för, när det visar sig att något sviktat.
Gunnebohaveriet är för mig en fingervisning om hur denna moralupplösning spritt sig in i näringslivet. Ett näringsliv som levt gott alltför länge på ständiga krondeprecieringar och låga räntor, vars kommunikationsavdelningar filar på värdegrunder som tystar de anställdas yttrandefrihet även under fritiden och vars HR-avdelningar rekryterar människor stöpta i samma form, helst med andra hudfärger och kön som yttre kännetecken.
Att det nu finns en aktiemarknad som påstås vara beredd att lägga 25:- per aktie för att köpa det här råttboet av kommande skadestånd, visar också vilken total brist på sunda investeringar som existerar i den irrationella ekonomi som Coronastödpaketen skapat. Och kanske att inte heller aktiemarknadens VD:ar anser att ansvar är något som ska utkrävas. Drevet nafsar dem i hälarna.
Magnus Stenlund
