Publicerad 1 kommentar

Brexit som brexit. Johnsons nederlag är en illusion.

Marçal på DN ställer frågan om Johnsons prestigförlust – att parlamentet röstat emot hans tidplan – spelar någon roll och kommer till svaret ja. Frågan är hur många som kommer hålla med om det om tio år. Brexit skjuts upp från 31 oktober till någon gång runt årsskiftet, senast 31 januari. Och den blir av. Johnson har i själva verket lyckats med det omöjliga, och som den skicklige förhandlare han är så får han motparterna att inte se ut som mer förlorare än han själv gör. Det är bästa sättet att gå i mål med en förhandling där ingen hade chans att vinna något. Den nordirländska frågan är löst så att tullkontrollerna hamnar i Irlänska sjön och unionisterna i Ulster är allt annat än glada; Johnson har självklart inte lyckats desarmera frågan, det är mer som en tickande bomb han skapat och motsättningarna på Irland har alla förutsättningar att vakna upp igen – men inte just nu. På samma sätt lurar hotet att Skottland ska frigöra sig, men inte heller det är akut, en ‘scexit’ från UK är alltför kort inpå den folkomröstning som redan har varit för att diskuteras nu. De mest akuta frågorna är istället praktiska problem med tullarna. Och vilken ekonomisk politik som ska rädda Storbritannien när de multinationella företagen och City flyttar ut.

Det troligaste är att UK blir tvunget att sänka skatterna och göra landet mer attraktivt för dessa företag än vad EU vill göra. Mindre anställningsskydd och betungande miljökrav etc. Här har Johnson enligt min bedömning antagligen lurat skjortan av sina EU-motparter. UK har lovat att följa EU på det sociala området, just för att EU fruktar att UK här kommer förvandlas till en besvärlig konkurrent. Men om konsekvenserna av Brexit blir så tuffa som de flesta bedömare tror så kommer UK inte ha något val, och de här löftena är trots allt givna i avtalets politiska appendix, som inte alls är bindande på samma sätt som de övriga villkoren. Målar man upp detta scenario, så är det ständigt nötande konflikter som kommer kanta den framtida relationen mellan EU och UK. Vilket kommer bidra till mycket långdragna förhandlingar med otillfredsställande resultat avseende alla ersättningsavtal som nu ska fram istället för EU-medlemsskapet. Främst avseende tullarna då. Men eftersom EU innerst inne inser att 1. Ju svårare man gör för UK med frihandeln, desto mer tvingar man UK att konkurrera, och 2. Till syvende och sist drabbas ju även EU av detta. Så visst kommer avtalen på plats till slut, men under tiden så har alla inblandade upplevt kraftigt negativa ekonomiska effekter.

Sverige kommer få lida

Inte minst Sverige kommer få lida. Storbritannien är som bekant en av våra största handelspartners. Några inbillar sig att Stockholm kommer gynnas som finansmetropol i samband med utflytten från London, vilket är möjligt i någon liten mån, men lejonparten av flytten kommer gå till Frankfurt och Paris. Det finns dock en allmän positiv effekt rent ekonomiskt som är fullt rimlig att anta: just de nämnda ‘sociala ambitioner’ som EU har och som man är oroliga för att UK nu kommer ‘konkurrera ut’, kan komma att stoppas eller åtminstone hindras från att gå till ytterligare överdrifter. Det är på detta område som EU-budgeten växt exponentiellt under senare år, och det är dessa, tillsammans med federationssträvandena, som gjort överstatlighetens tyngd svårast att bära. Inte minst Europakonventionens allt vidare tolkning har bidragit till både Brexit och ett allt större EU-motstånd i många EU-länder. Brexit kan i bästa fall bidra till att dessa planer överges och att den sociala ambitionen skalas ned.

Den förhoppningen är logisk, givet att man förutsätter att samtliga parter agerar rationellt. Tyvärr är det inte så mycket som talar för rationalitet. Dels är ju Europakonventionens tolkning, liksom annan social lagstiftning, i händerna på ländernas domstolar och EU-domstolen. Och de viktigaste politikerna, Merkel, Macron och Johnson har ju en agenda som är för mer av samma, dvs rakt motsatt den av mig och verkligheten efterlysta rationaliteten. Jo, det gäller även Johson, om någon nu trodde att jag skrivit fel. Katrine Marçal upprepar i sin kommentar en annan viktig poäng som fler och fler kommer bli varse: “Boris Johnson är ofta missförstådd. Särskilt utomlands. Media skriver om honom som vore han en brittisk Donald Trump. Vilket inte är sant.” Sanningen är att det finns nästan ingenting med Johnson som påminner om Trump, mer än en ostyrig blond kalufs och en ständigt pågående polemik med etablissemanget. Och vilket etablissemang är det?

“Boris Johnsons grundläggande politiska instinkt är på många sätt liberal, kosmopolitisk och urban. Han var trots allt den konservativa politiker som lyckades vinna två borgmästarval i den röda staden London. Han är mer positivt inställd till invandring än sin företrädare Theresa May och han är inte särskilt ideologisk när det kommer till ekonomisk politik. “

Tre goda amigos: Merkel, Macron – och Johnson. Därför släppte man fram Johnsons brexit.

Till skillnad från Trump så är det Tory’s konservativa, inte amerikanska vänsterliberaler, som Johnson distanserar sig från. Vänsterliberal media i hela Europa gör nu allt för att beskriva hans framgång i parlamentet som ett fiasko, de avskyr honom – men av;fel skäl. Lika mycket är han omtyckt – främst i utlandet – av samma felaktiga skäl. I den mån Johnson avslöjat någon konsekvent ideologisk linje så är den liberal och mycket närmare vänsterns än såväl Mays som Camerons. Johnson är tillsammans med en miljöaktivist och för honom har Brexit aldrig drivits av invandringsskepsis, det har bara varit en strömning han har kunnat utnyttja för syftet – eller snarare kanske tvingats att instämma i, för att inte tappa väljare till nationalisterna. Vi kan förvänta oss att Johnson personligen inte alls har så mycket emot att samarbeta med EU för att gå vidare med de sociala ambitionerna, helt enkelt eftersom hans politiska sympatier ligger nära Macrons och Merkels. I mitt huvud förklarar denna ideologiska närhet också i mycket varför Johnsons brexit gjordes möjlig, medan May fick avtal med sig hem som ingen kunde gå med på.

Så, kontentan? Som vanligt ser verkligheten ut att vilja tvinga de styrande till kursförändringar som kan vara av godo för deras befolkningar. Men om verklighet och sunt förnuft varit vad som ständigt och jämt bestämt politikernas dagordning så skulle vi ju inte ens ha varit in närheten av där vi nu är. Vi kan hur som helst utgå ifrån att Brexit på kort sikt hjälper till att dra ned världskonjunkturen. Frågan är hur mycket. Graden av avmattning eller stup kommer förstås ha stor betydelse för vilka åtgärder som sedan blir aktuella.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad Lämna en kommentar

Boris Jonsons hårda Brexit chockar pundet. Men inte ned till den svenska kronans bottennivå förstås.

En utmärkt krönika om det politiska kaoset i Storbritannien, som inte på något sätt överdriver proportionerna – en parlamentarisk tvist som saknar motstycke sedan generationer tillbaka. Det kan faktiskt bli drottning Elisabeth som får avgörandet i sin hand, eftersom det är hennes uppgift att upplösa parlamentet – normalt en ren formalitet, men om Jonson går emot parlamentet i Brexitfrågan kan han tvingas upplösa det för att se till att det inte röstar emot honom. Vilket han måste be drottningen om i så fall. Som i sin tur måste ta ställning i en demokratisk kärnfråga – är det parlamentet eller premiärministern hon bör ställa sig bakom?

Många EU-motståndare i Sverige ser i Jonson en ny tänkbar Trump och ett hopp om att något liknande kan ske i Sverige. Tvärtom är tyvärr Jonson i många delar en politisk amöba, med vänsterliberala tendenser i invandringsfrågan och med en flickvän i den alarmistiska klimatrörelsen. Hans agerande kommer utan tvekan skada svenska intressen och kommer han till en uppgörelse med Merkel och Macron, så kan det vara med mer invandring som följd, inte mindre. och med ännu mer plakatåtgärder för klimatet. Jonson framstår som arrogant på ett sätt som liknar Trump, men han saknar Trumps politiska kurshållning.
*
Osäkerheten är stor, nyval är ett annat alternativ, och en hård Brexit innebär inte bara att fabriker får slå igen, kraschad utrikeshandel, mat- och medicinbrist, utan även nyvaknad terror på Nordirland hotar, liksom skotsk separation. Som DN:s utrikeskorre Marçal påpekar är förstås pundet av detta skäl under stark press. Det är något vi fått veta också i många andra artiklar i MSM, när vi ska förstå hur illa det står till i öriket. En på det hela taget riktig beskrivning även det.
*
Det som är desto mer frapperande är då hur få inhemska bedömare som för fram att kronan faktiskt sjunkit ännu djupare än pundet.
Vi har under fem års tid blivit 50% fattigare jämfört med amerikanerna och i varierande men väsentlig grad likaså fattigare jämfört med nästan alla andra världens länder. Utan att några krigsrubriker skakat oss. Medan brexitkatastrofen fått trycksvärtan att gå åt snart sagt varje vecka.
*
En bankekonom. Robert Bergqvist från SEB, ser ‘inte någon anledning till oro’. Och kallar IMF:s förklaring, regeringsbildningskaoset, för nonsens. Utan att avkrävas argument. När man som DN-krönikören von Seth listar fem skäl för kronans svaghet, så framstår det som om det mest är Trumps fel, och att dennes framgångar med dollarn är både onsint och ansvarslös.
*
Tino Sanandaji tycks vara ensam om att tro att en massimportering av bidragstagare, strukturellt ohållbar på sikt, skulle kunna vara förklaringen till kronkursfallet. Även om han skulle ha fel i detta, så är det iaf en utmärkt förklaring till varför ingen debatt i saken försiggår i MSM. Det är tabu.
*
Tyvärr är det förstås mycket lite som talar för att Sanandaji har fel. Strukturella orsaker brukar alltid ligga bakom, när en valuta kontinuerligt backar fem år i rad. Och att massinvandringen är ohållbar, det är inte svårt att se, det kan en mellanstadieelev räkna ut i ett enkelt matteexempel: blir de som inte kan eller vill bidra för många, så går det på tok. Att massinvandringen är lika intimt kopplad till kommunernas mångdubblade upplåning är lika uppenbart. Och att denna gör en räntehöjning omöjlig – då går man i konkurs. Därav kronfallet.
*
Återigen hinner DN censurera min läsarkommentar till Marçals krönika. Återigen är det förstås orsaken bakom kronfallet som inte ska få diskuteras.
*
Magnus Stenlund@Sunt Förnuft:
https://www.facebook.com/VImedSuntFornuft/?eid=ARDLcdIBe_CsFv6ujDGXD3Q7gQUlTGdR9KexMYmShfYzux2q0P_-RSqAvjLCp6JoddW1hY_rT2f7GcyB
DN:https://www.dn.se/nyheter/varlden/drottningen-kan-tvingas-avgora-brexit/

Publicerad Lämna en kommentar

Boris Johnson – hård Brexit. Drottningen halshuggs om 11 år. Och Sverige annekteras av Putin.

Utmärkt artikel av den både skärpta och humoristiska Katrine Marçal, en av mycket få alltid läsvärda journalister kvar på DN – utrikeskorre i UK, som här redogör för det moment 22 som Storbritannien står inför. Ett läge som kan få helt avgörande effekter på hela Europa och därmed världen. Och därmed naturligtvis även på Sverige.

Den onda cirkeln består i att Tories tappar väljare till Faranges brexitörer, om man inte väljer en ledare som accepterar en hård Brexit. Därför liger Boris Johnson bäst till. Men i parlamentet finns ingen majoritet för en hård Brexit, ännu mindre i Skottland. Och den nordirländska situationen är så komplex att den ’enkla’ Brexit som Johnson står för helt enkelt inte finns. Om parlamentet alltså röstar ner Boris förhandlingsbud på samma sätt som man gjort med Mays, så kan det konstitutionslösa UK faktiskt drabbas av ett upplöst parlament – på drottningens order. Så skedde på 1600-talet och slutade efter 11 år med kung Karl I:s död. Här är mina egna två alldeles självklara lösningar på situationen:
*
A.
Enkelt!
1. Boris väljs. 2. Boris åker till Bryssel med stenhård Brexit i bagaget. 3. EU ger Boris en rädda-ansiktet-på-alla-eftergift, dvs något bättre än May. 4. Det brittiska parlamentet inser att det inte kan bli ‘bättre’ än så.
Och så levde vi lyckliga i alla våra dar.
*
B.
Enkelt!
1. Boris väljs. 2. Boris åker till Bryssel med stenhård Brexit i bagaget. 3. EU säger nej. 4. Storbritannien säger nej till mer demokrati under 11 år och drottningen halshuggs.
Under tiden mals resten av de europeiska demokratierna till spillror, klämda av allt större och alltmer islamistiska muslimska minoriteter, postmoderna ledare som Macron, Merkel och Löfven och gula västar som den autonoma vänstern infiltrerat. På lokalnivå slutar Stockholms län att kunna bidra när pengarna tar slut i Malmö, på kontinental nivå slutar tyskar och skandinaver att kunna hålla sydeuropéerna under armarna, allt i den heliga flyktinginvandringens namn och sann klimatalarmistisk anda. Kaos i Sverige när kommunerna ställer in betalningar både till löner och socialbidrag. Kaos i EU när konservativa öst- och sydeuropéer lämnar det politiskt korrekta Nordeuropa som inte har mer än pekpinnar kvar att erbjuda. Sverige annekteras i ett obevakat ögonblick av Ryssland, eftersom en pk-brigad bara duger för att avskräcka en redan avväpnad opposition från att revoltera.
Och så levde vi lyckliga – under Putin – i alla våra dar.
*
Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

https://www.dn.se/nyheter/varlden/katrine-marcal-ingen-skandal-biter-pa-boris-johnson/