Publicerad 3 kommentarer

BRÅ hjälper polisen att trolla bort 3 mord av 4.

Det finns stunder då ljuset ändå når ner till oss som lever i detta erbarmligt misskötta land. Ett sådant kände jag igår när jag fick ta del av den utomordentliga rapport som tre forskare vid Linköpings universitet skrivit om BRÅ. Stefan Holgersson Ossian Grahn Malin Wieslander är hjältar av det slag jag på alla sätt vill hylla. De står upp för sanningen. Och de uttalar den väl medvetna om att vår nuvarande skurkregim kommer göra allt för att brännmärka dem, baktala dem, sätta hinder i vägen för deras fortsatta karriärer, och om möjligt se till att de aldrig mer får uttala sig offentligt igen. Vad som gör mig glad är alltså att det fortfarande finns människor i detta offentliga Sverige som vågar kritisera BRÅ, en av skurkregimens mest välvilliga lismare och beställarserviceorgan. Och inte bara BRÅ, så klart. Vår egen mini-Hoover Morgan Johansson. Och hans handgångna män, sådana som Dan Eliasson och Jerzy Sarnecki. Sådana som medvetet dolt och medverkat till en utveckling av allvarliga brott i Sverige. Inte minst mord.

Del 1. BRÅ:s uppgift: att göra som Morgan säger och hjälpa polisen att snygga till sin fasad.

Före detta anställd vittnar: BRÅ bedriver INTE objektiv forskning.

Jag skrev min artikel om den förvanskade dödsorsaksstatistiken (och om våldtäktsbagatelliserandet) för tre veckor sedan. Nu efter att forskarna i Linköping har klarlagt hur Polisen och BRÅ hjälps åt för att tillrättalägga och försköna verkligheten, så finns det väl knappast någon längre som kan tvivla om hur detta varit möjligt. Här är några citat ur rapporten:

Och vi vet ju alla vad det är som inte får diskuteras? Sambandet mellan kriminalitet och invandring.

Lustigt nog så bekräftas detta bäst av de anställda som anser att BRÅ är fantastiska, inte minst bland dem som utsetts att granska BRÅ, ett ‘råd’, som enligt de anställda själva inte utövar någon påtaglig makt överhuvudtaget:

Visst var det duktigt av BRÅ! Undrar bara vem på regeringskansliet som ställt sådana krav, inte var det Morgan i alla fall. Men om rådet anser det vara integritetsfullt att stå emot nätmedias och svenska folkets krav, så har man ju förstås rätt. En annan sak är förstås att en och annan börjat inse att det finns risk för att den typen av ‘oberoende’ inte kanske varar i evighet:

Nej, precis. Tänk om SD och en konservativ regering skulle göra samma sak som vi gör? Hu, vad hemskt. Som oberoende part vill jag gärna påpeka här att 1. Alla är inte lika fula som sossar när det kommer till makten, detta är närmast ett borgerligt problem, att man varit för naiva och inte rensat bort sossarna från myndigheterna när man haft tillfälle. 2. I BRÅ:s fall finns ingen anledning till oro. Det kommer räcka alldeles utmärkt att låta objektiva forskare ta hand om verksamheten. De kommer nämligen kunna vidimera vad SD och andra kritiska sagt i många år.

Det finns förstås också ‘förmildrande omständigheter’; BRÅ är ett symptom, inte själva orsaken. Som man mycket riktigt påpekar så har politiken blivit alltmer ‘känslostyrd’ vilket m a o innebär att vetenskap inte står så högt i kurs. ‘Politiken’ är av kött och blod. Inte minst (s)kurkregimens och Morgan Johanssons. Det är dessa ‘känslomänniskor’ som gör att BRÅ idag har ännu större press på sig att skriva politiskt korrekt än någonsin förr.

Polisen. BRÅ:s bästa lekkamrat.

En bra forskare är en lydig forskare. Som inte kritiserar polisen. Sådana anställs i alla fall inte av BRÅ. Exempel 1.
Exempel 2 och 3.

BRÅ:s kanske viktigaste uppgift är att granska polisen och ge den kritik när den inte sköter sig. Istället stryker man polisen medhårs på ett sätt som närmast liknar hur en kuschad hund beter sig. Man är t o m så rädda för kritik från polisen att man avstår från att anställa personer som man tror kan bli för frispråkiga.

I fyra exempel tydliggörs hur BRÅ myglar (på ett brottsligt sätt) vid anställningsintervjuerna, och ser till att undvika att anställa kompetenta personer som man misstänker kommer bli besvärliga. Just kritik mot polisen verkar vara det allra mest förbjudna, man säger t o m öppet till den intervjuade att det skulle skapa problem för myndigheten om man anställde en person som man vet att Polisen inte gillar.

Exempel 4.

Detta har lett till total undfallenhet. Forskarkritik mot Polisen är inte ovanlig. Bara på BRÅ, den myndighet som har uppdraget att granska Polisen. En Googlesökning avseende negativa forskaruttalanden gav tusen träffar. Av dessa var det bara en (1!) som BRÅ stod för, och den gällde en metod som utmönstrats av polisen själva för 20 år sedan.

Och det är här tjatet om anmälningsbenägenhet kommer in. Den utnyttjas hela tiden för att stötta Polisens självbild, att allt går så bra. Fler anmälda brott brukar som bekant förklaras med att ‘anmälningsbenägenheten har ökat’. Varje sådan ökning applåderas av BRÅ och ses som något bra, att man vågar anmäla, inte minst våldtäkter. Som konstateras i rapporten kan man då tycka att färre anmälda brott borde vara något dåligt, att anmälningsbenägenheten minskar, t ex på grund av att man inte anser det mödan värt. Men här väljer BRÅ konsekvent istället förklaringen att brotten de facto minskar.

När anmälningarna ökar är det ‘benägenheten som ökar’. När de minskar är det brotten som minskat. Enligt BRÅ.

Att BRÅ ger efter för politiska påtryckningar är inte ett undantag. Det är en regel. Före publicering skickas allt till påseende, inte bara till justitiedepartementet, utan även till polisen. Och har dessa synpunkter så klipps och klistras det, och – vips! Så ser det ut som det ska.

Klipp och klistra. Så det blir rätt.

Som forskarna konstaterar i sin sammanfattning så leder BRÅ:s dubbla roller som myndighet och forskningsansvariga för att kontrollera det departement och myndighet som man själva lyder under, till att det helt saknas blåslampa på så väl Polisen som politikerna. Det är precis som i det bankrutta Grekland (ett exempel som anförs i rapporten), där statistikmyndigheten låg direkt under Finansdepartementet, och bara publicerade sådan statistik som departementet velat höra och bortsett ifrån allt som verkat motsägelsefullt, för att sedan ägna sig åt rena falsarier. BRÅ följer exakt det mönstret.

För så går det ju om pappa sätter sin sjuåring på att ‘granska’ tonåringen. Särskilt när tonåringen är lat och gärna klappar till sin lillebror. Ännu värre är det förstås om pappa favoriserar tonåringen och själv är en skurk. Att vi i Sverige ‘riskerat att få missledande information om brotten’ är en grov underdrift. Jag ser fram emot en rapport som visar de praktiska konsekvenserna och jag är tyvärr övertygad om att en sådan kommer bekräfta våra allra värsta misstankar. Vi har missletts konsekvent i över trettio år och såväl statistik som Polisens organisation har blivit genomkorrupt som ett resultat. Den officiella brottsstatistiken i Sverige är ett rent hån. Och det gäller inte minst vår fejkade mordstatistik, den som enligt Maria Robsahm och Sarnecki visar en nedgång ända sedan 1990. I själva verket talar allt för att det handlar om en sak mer än något annat: polisens benägenhet att avskriva fallen. Som sedan verifierats av BRÅ.

Del 2. Det dödliga våldet. 3 av 4 mord avskrivs.

Anmälda brott går bara upp. Lagförda brott nästan bara ned. Varför? För att polisen skriver av ärendena. Och BRÅ bekräftar.
Det som kallas ‘konstaterade’ är alltså BRÅ:s ‘kontroll’ av polisens och domstolarnas uppgifter. BRÅ hittar förstås nästan inga fel alls.

De här graferna publicerade jag alltså redan tre veckor före Linköpingsforskarnas rapport om BRÅ. Jag ifrågasatte Dödsorsaksregistrets riktighet. Men givetvis är det väldigt svårt att trovärdigt hävda något så kontroversiellt, särskilt när BRÅ sedan verifierat Polisens uppgifter. Därför skrev jag först om hur BRÅ och Sarnecki – på ett uppenbart felaktigt vis avfärdat våldtäktsoffer. Kan man göra det ena så kan man göra det andra. Ändå gissar jag att många ändå innerst inne undrat om detta kan vara möjligt – skulle polisen mer eller mindre medvetet låta mördare gå fria för att försköna sin egen uppklarningsstatistik? Ja, det vill jag mena är det minst graverande skälet av flera andra tänkbara. Linköpingsforskarna ger nu min slutsats betydligt starkare stöd.

Dödsorsaksregistrets mord, dråp och vållande till annans död i förhållande till antalet anmälningar – två alltmer olika storheter.

Ta en titt på Sarneckis diagram ovan, betrakta den blå kurvan: anmälda mord, dråp och vållande till annans död. Gapet mellan denna och dödsfallsregistret har bara ökat år efter år, utan att Sarnecki ens bemödat sig om att kommentera frågan, BRÅ har istället för säkerhets skull vidimerat de officiella uppgifterna. Men för mig är det tydligt att någonstans kring 1990 förändrades incitamenten inom den svenska poliskåren så att det var viktigare att fixa till statistiken än att lösa brott. Brott som också blivit allt fler och svårare att lösa. Lathet, oförmåga och politisk korrekthet har sedan drivit på utvecklingen. Detta är kanske den viktigaste delkomponenten i eller rent av förklaringen till att välfärdssamhället – på riktigt – blivit ofärdssamhället. Det är svårt att säkert uttala sig om våldtäktsanklagelserna utan bättre forskning om saken (sådan som Sarnecki et al inte heller tycks vilja ägna sig åt). Men med dödsfall är det annorlunda. Dessa vet vi har inträffat. Visst kunde man tänka sig att det uppstår tvivel kring omständigheterna. Ibland formella fel, som att ett fall ska bokföras på ett annat år eller har begåtts i ett annat land. Men på det hela taget bör naturligtvis sådana fel vara få – och jämna ut sig över tiden. Mellan 1950 då registret upprättades fram till 1990 så är också skillnaderna små och ungefär lika stora, som förväntat. Men vad händer sedan? Här går kurvorna helt isär.

Anmälda misstänkta mord/dråp fortsätter uppåt, en klar trend ända sedan 1968. Mordfrekvensen ökar rent av exponentiellt – och efter 2009 så stiger den ännu snabbare. Det här är mycket alarmerande både kan man och borde man tycka. Men det gör inte BRÅ eller polisen. För när de utrett saken så sjunker istället mordfrekvensen, från 1990 ända till 2009, och ökningen därefter ser ju måttlig ut, justerad som den ju är per capita.

Så här går det till när dödligt våld skrivs av. Ur BRÅ:s rapport 2018.

Att av 627 anmälda fall av dödligt våld endast 108 kommer med i den slutliga räkningen är för mig uppenbart nys. BRÅ:s egen granskning lugnar mig inte alls. Den stora avräkningen sker i form av ett enkelt beslut ‘slutredovisningsuppgift’ och den verkar polis och domstol gjort till en systematisk papperskorg för balkongmord och andra tråkiga händelser som känns svåra att komma till rätta med. Totalt 330 fall som antagligen annars skulle ha landat i statistiken som ouppklarade. Tro f-n att det känns bättre för lön, position och mediarapportering om det istället konstateras vara vanliga godartade fall- och drunkningsolyckor. Som av en slump tycks ha ökat lavinartat mellan 1990 och nu, men som knappt ens förekom innan dess.

Morgan Johansson är en man som aldrig borde ha fått makt. Han missbrukar den så flagrant att han bör nämnas tillsammans med FBI:s beryktade Edgar J. Hoover, som inte ens den amerikanske presidenten kunde avsätta. Johansson är skurkregimens mest hårdföra KGB-aktivist, som gör allt för att demontera den svenska rättsstaten. Sarnecki, Dan Eliasson m fl ska inte heller avfärdas som nickedockor. Lika lite som Mengele bara lydde order, så har de visat ett brinnande intresse för sin uppgift – att vara Morgans handgångna män i denna stora sak. Ministerstyre är bara förnamnet. Efternamnet är Diktatur.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad Lämna en kommentar

SKROTA BRÅ!

I Sverige är våldtäkt är en samlingsbenämning där äpplen och päron skapar statistiken. BRÅ har utnyttjat detta faktum för att bagatellisera en mer än dubblering av de grövsta våldtäktsbrotten. På regeringens uppdrag förstås.
*
Om man lägger samman brottet ‘stening’ med brottet ‘snöbollskastning’ så är det lätt så att statistiken blir missvisande. Och det är vad som hänt med våldtäkterna. Väl medveten om att parallellen förvisso i delar är missvisande ska jag ändå dra den något längre för att försöka förklara hur Brottsförebyggande Rådet (BRÅ) lyckats gömma solklara trender i sin nya rapport.
*
Tänk er ett brottsbalksbrott formulerat ungefär så här: ”För stening, där allvarligt men eller lyte uppstår, dömes till…”. En praxis utvecklas som är densamma fram till 2005. Därefter bestämmer riksdagen att även snöbollar med sten i, ska ingå i brottsdefinitionen. Några år senare även mulning, även om stenar saknas. Till slut räcker det med vanliga stenfria snöbollar, om den som fått en sådan kastad på sig inte gillade det. Och även om den som stenades, mulades eller fick en snöboll kastad på sig skulle ha slängt den första snöbollen själv, så ska det inte ha någon betydelse eftersom alla brott mot våra kroppars integritet är 100% lika viktigt för lagen att stävja, liksom att vi inte får ben och armar krossade av stora stenar och blir handikappade för livet.
*
Sedan startar kampanjen #mulan, som får massor med människor att minnas tjugo år tillbaka hur de blev stenade eller mulades i sin ungdom. Mobbarna på skolgården får stå till svars. En del av dessa har fortsatt sitt beteende, andra är sedan många år skötsamma familjefäder, som nu får sitt liv förstört, rättvist naturligtvis enligt en vänster som annars hävdar att hämndmotivet inte ska spela roll i svenska domstolar och som vill ha låga, korta straff som snabbt preskriberas för alla våldsbrott – men inte för mulning. En och annan oplockad gås om helt andra saker gör förstås att även helt oskyldiga anklagas. Eftersom de är vita män blir de utpekade i DN och Aftonbladet innan de frias – efter skilsmässa och förlust av all framtida arbetsinkomst. En av mobbarna döms trots att andra vittnen och teknisk bevisning saknas och mot sitt nekande. Det är en snöbollskastande tjej som minns tillbaka att hon inte alls ville bli mulad, även om hon aldrig berättade det då, sju år tidigare. Rättsprincipen att vi aldrig ska kunna dömas utan bevis överges alltså.
*
Tänk er samtidigt att det till Sverige kommer många sydeuropéer, främst greker, portugiser och spanjorer, och att stening är väldigt vanligt där. Det vanligaste skälet till att man blir stenad i Sydeuropa är att man inte bär hatt, som ju alla riktigt fromma måste göra. Eftersom nästan inga bär hatt i Sverige så blir många av dessa sydeuropéer som galna, de anser sig helt enkelt ha rätt att stena i stort sett vem som helst som inte bär hatt. Det beror dessutom på att de utvecklat ett ressentiment mot svenskarna; de hatar dem i stort sett bara för att de själva både är och känner sig underlägsna i termer av anställningsbarhet, kunskaper och framförallt välstånd. Ännu värre blir ressentimenten av att somliga svenskar låtsas tycka synd om dem istället för att visa den respekt för dem som bl a innebär att man utkräver ansvar när de gör fel.
*
Det var ungefär allt det här som en bra, vetenskapligt välunderbyggd rapport om sexualbrott hade kunnat belägga. Men inget av detta har BRÅ kommit fram till. Man har nämligen haft strikta direktiv om att aldrig nämna eller ta upp sådant, eller har belagt sig själva med munkavle – all forskning de senaste trettio åren har gått ut på att bevisa motsatsen och har förvandlats tlll axiom – det kan inte ifrågasättas. För alla andra resultat skulle klä av godhetsapostlarna ned till anklarna och ge invandringskritikerna, enligt regeringens vokabulär ’högerextremister’ och ‘rasister’, rätt.
*
Nu ska vi se hur ‘steningsbrotts’-statistiken utvecklat sig över åren. Vi tittar så klart på antal anmälda brott, som BRÅ gör, enligt direktiven från regeringen, inte antalet lagförda eller fällda, (sida 7 i rapporten). Tack vare den utvidgade brottsdefinitionen så har förstås antalet anmälda brott ökat. Och bland infödda svenska brottsoffer har också anmälningsbenägenheten ökat starkt, särskilt efter den uppmärksammade #mulan-kampanjen. Eftersom denna uppmuntrar alla att tänka tillbaka i tiden så långt de orkar så är anmälningarna just nu en topp som kan förväntas sjunka undan – man har ju betat av en hel tjugoårsperiod på en gång (fast det är det ingen som påpekar på BRÅ). Detta alltså även om anmälningsbenägenheten i sig fortsätter att vara stor, vilket den troligen kommer vara när det gäller mulning och snöbollskastning, infödda svenskar emellan – ja, eftersom det handlar om ett slags masshysteri, så är benägenheten rent av troligtvis större än antalet faktiska brott. Men den viktiga poängen är att anmälningsbenägenheten (avseende främst snöbollar) redan har eller kan förväntas sjunka och att det då går rakt på tvärs mot en stigande trend med ‘verklig stening’ som effektivt kommer att döljas. Och så kan det faktiskt redan nu vara.
*
Antalet ‘verkligt stenade’ h a r ökat kraftigt, men hur kraftigt är svårt att se, bland alla snöbollsfall och som BRÅ mäter. Och Sarnecki, han ser inte någon ökning alls, inte heller BRÅ faktiskt, dvs inte i sina slutsatser. Men det ärju för att man inte vill se och vill lägga locket på. En faktor som man medvetet använder för att göra det ännu svårare att se mönstret, är de ändrade umgängesvanorna. Stening har alltid varit vanligast utomhus, medan mulning varit vanligast inomhus (ja, här haltar analogin, men ni får föreställa er detta). Allt färre umgås ju utomhus, därför minskar antalet utomhussteningar, eller ökar i vart fall inte så kraftigt som man skulle kunna tro – och det ser då ut som om ’verklig stening’ alltså inte ökar så mycket, så som många vill påstå. Som BRÅ.
*
BRÅ, som lömskt antyder att man kan sätta likhetstecken mellan utomhusstening och överfall/grupp-stening. Dessa särskilt allvarliga former av stening är begrepp som (avsiktligt) inte förs eller förts statistik över, och när man som BRÅ låtsas som att utomhusstening är samma sak så begår man ett allvarligt metodfel. Både överfall och stening i grupp är nämligen allt vanligare att den sker inomhus.
*
Om BRÅ verkligen ville forska på riktigt, så skulle de sannolikt även kunna belägga följande hypotes: man kan utgå ifrån att antalet utomhussteningsfall är praktiskt begränsat av slumpmässiga tillfällen då offer och gärningsmän råkar träffa på varandra, och där dels umgängesvanorna i stort, dels ökad medvetenhet om riskerna från offrens sida begränsar sådana tillfällen alltmer. De som känner böjelsen att ‘begå stening’ är opportunister. Om behovet finns och det i praktiken bara är inomhus som ‘verklig stening’ rent praktiskt kan begås, så är det också där den ökar. Det är då inte som BRÅ helst vill antyda en följd av fler (verkliga) steningar mellan (infödda svenska) makar och samboende, utan som en följd av fler steningar på fester och i allmänna lokaler. Där de invandrade alltså är kraftigt överrepresenterade som gärningsmän. Däremot inte alls som offer, vilket är en annan viktig poäng, som BRÅ nogsamt undviker att nämna, bl a eftersom den då måste förklaras – troligtvis som ett kulturellt och religiöst fenomen.
*
Den ökade narkotikaanvändningen är också förstås till gärningsmannens fördel, ofta ett lockbete, och som minskar både offrets möjligheter och vilja att ge sammanhängande vittnesmål. Vi ska komma ihåg att offren inte sällan är mycket unga flickor, medan gärningsmännens (rätta) ålder är som median 25-30 år; man kan alltså hantera sitt knarkande, medan de unga offren ofta inte kan det. En annan faktor som bidrar till möjligheten för BRÅ att skapa missvisande statistik är dagens nätumgänge, som gör att många stenade tvingas uppge att den som stenat dem, eller åtminstone någon av dem, faktiskt inte var helt okänd, utan en ’bekant’ efter en eller flera virtuell kontakter, men aldrig i verkligheten. Eftersom BRÅ skär sin statistik så och formulerar sig försåtligt, så får man lätt uppfattningen att överfalls- och gruppstening bara utförs av totalt okända gärningsmän, men så är alltså inte fallet.
*
BRÅ har troligen rätt i att Sverige inte har världens högsta frekvens av ’verkliga våldtäkter’, som anmälningsstatistiken vill antyda. Men tror ni att statistik över a n m ä l d a våld- och ‘tvångs-‘ -täkter skulle ge bra svar någonstans överhuvudtaget? T ex i Afghanistan? Man kan mycket väl ligga högst, men också lägst: här anmälar man ju inte ens ‘verkliga’ väldtäkter; i hederskulturer ordnar man saken på annat sätt. Och här hemma blir metoden helt omöjlig pga brottsrubriceringens breda innehåll. Men BRÅ kan ju inte kalla en snöboll för snöboll, och separera de båda brotten under var sin etikett, t ex våldtäkt och tvångstäkt, vilket direkt skulle göra allt så mycket enklare. Nej, det vore politiskt inkorrekt. Relativiseringen av de ’verkliga steningarna’ måste till varje pris upprätthållas, främst eftersom (både vi och BRÅ vet att) infödda svenskar finns bland gärningsmän avseeende mulningar och snöbollskastningar, men inte alls så ofta när det gäller ’verklig’ stening och framförallt ’grov’ stening, där överfalls-stening och gruppstening sticker ut. Dessa är ju vanligast bland ‘sydeuropéerna’ och det är vad man inte får komma fram till eller uttryckligen säga i rapporten.
*
Samtidigt som man alltså troligen med fog kan hävda att BRÅ har rätt i att vi inte har flest ‘verkliga steningar’ så försöker man använda snöbollarna för att trolla bort ö k n i n g e n av ’verkliga steningar’ och framförallt vill man inte medge att ‘sydeuropéerna’ har något med saken att göra. Här får man hjälp av regeringens direktiv, som alltså säger att BRÅ ska utgå från a n m ä l d a brott (det är vad som sägs i rapporten angående des syfte, s. 7). Vad innebär detta? Jo, ett offer kan ju ofta inte veta vilka nationaliteter som begått en ‘stening’, om denna inte leder till att gärningsmännen lagförs.

Därmed är möjligheten för BRÅ att ge svar på vad stora delar av svenska folket förväntade sig att man skulle besvara EXAKT NOLL!
*
Och det går inte att säga särskilt mycket om flyktinginvandrare som helhet heller, eftersom det är en så heterogen grupp. För det första invandrar det ju andra än ‘sydeuropéer’. Dessutom, om t ex spanjorer och portugiser skulle ha kraftig överrisk medan greker tvärtom har något underrisk, så skulle statistiken säga att överrisken för invandrare är måttlig, även om den sydeuropeiska immigrationen helt dominerar den totala invandringen. Och om grekerna är i majoritet, så skulle den visa en underrisk, och de invandrade ‘spanjorerernas’ och ‘portugisernas’ höga benägenhet att ‘kasta sten’ i Sverige skulle helt försvinna. På motsvarande sätt är det förstås med våldtäktsstatistiken, där såväl västerländska invandrare som arbetskraftsinvandrare från Indien inte förknippas med överrisk. Det är invandrare från MENA och Afghanistan som sticker ut. D v s muslimska länder. Detta bekräftas varje dag i nyhetsflödet, men framförallt av Joakim P. Jonassons förtjänstfulla rapport över fällda gärningsmän, 2012-2017. En rapport som alltså fortfarande är helt ensam i sitt slag.
*
Den alltför breda brottsdefinitionen, liksom de olika typoffrens helt olika benägen att anmäla gör det än mer galet att använda anmälda brott som grund för BRÅ-rapporten. De som utsätts för ’verklig stenkastning’ är inte sällan boende i utanförskapsområden. De har ofta utsatts för både snöbollskastning och mulning innan de får en riktig sten i huvudet, och somliga råkar även ut för ’verklig stenkastning’ mer än en gång. Deras anmälningsbenägenhet – liksom alla andra brottsoffers i dessa parallellsamhällen – är låg, och troligen sjunkande. Något helt annat än de knutblusförsedda offren, som inte tvekar att anmäla alla upplevda oförrätter och där somliga förefaller bara hitta fler och fler, som om det vore en tävling inom bekantskapskretsen. Det här vet både BRÅ och regeringen, varför det är rena skämtet att man inte (också) använder sig av statistik över f ä l l d a ‘stenkastare’, som Jonasson gjort. Det är bland de fällda som svaren finns. Men man måste ju åtminstone vilja leta efter svar för att finna dem.
*
Det mest löjeväckande i rapporten är förstås BRÅ:s försök att ändå ge svar på det man med den valda utgångspunkten redan vet att man inte kan få. Man frågar sig “Har fler ‘steningar’ begåtts i kommuner med större antal flyktingboende relativt befolkningen i sin helhet?” Mitt svar är 1. Letar vi efter ’verkliga steningar’ så är ju all snöbollsstatistik förstås i vägen och skymmer. 2. Men även om vi räknar bort mulningar och snöbollar så gott det går från de stora stenarna, så kan förstås brotten begås utanför hemortskommunen. En felkälla som BRÅ själva medger, och därför räknar bort hela Storstockholm (men inte de andra storstadsområdena). 3. Gärningsmannabeteendet upphör med all sannolikhet inte den dagen man flyttar från flyktingförläggningen. Den frågan tar inte BRÅ upp alls, men den innebär ju att man skulle titta även på var nysvenska invandrade bor, ofta någon helt annanstans än där de först togs emot. 4. Riskbeteende över tiden kan både gå upp eller ned och kan t ex samvariera med en allt lägre grad av integration av nytillkomna, liksom med att ’mättade’ koncentrationer uppstår, där utanförskap permanentas. Detta behöver ju då inte gälla t ex i små kommuner, trots hög andel flyktingar. 5. Flyktingmottagningar kan variera starkt i sin sammansättning av nationaliteter så att somliga, där andelen av kommunens befolkning är hög, råkar ha lågt riskbeteende, respektive tvärtom.
*
Det finns säkert ett tiotal mer eller mindre stora felkällor, som jag på rak arm skulle kunna räkna upp med BRÅ:s valda metodik, jag såg att Tino Sanandaji träffande beskrivit några. Frågan är bara varför jag eller Tino ens ska behöva göra detta – dels är en hel del som att slå in öppna dörrar, och borde klaras av vem som helst, dels är vi inte betalda av staten för att bedriva denna så nödvändiga forskning. Det är BRÅ som borde ha gjort sitt arbete ordentligt – de ska ju vara proffs! – och det hade man också kunnat, om man ägnat sig åt nyttig sunda förnuftskritik, istället för att energiskt tota ihop just det beställningsverk som regeringen vill ha.
*
Slutligen ett par ord om slutsatser kontra innehåll. Börjar man läsa BRÅ:s slutsatser och inte tittar efter ordentligt i själva rapporten, så är det faktiskt väldigt lätt att komma till den slutsats Jerry Sarnecki gör; att flyktingströmmen inte förklarar fler anmälda sexualbrott. Och det är bara slutsatserna de flesta orkar läsa, som bäst. Men läser man noggrannare, så är ökningen av ’mest allvarliga sexualbrott’ faktisk ca 120% – mer än en dubblering – att döma av grafiken på sidan 70. Det kallar BRÅ för ’en ökning som inte är lika kraftig och ligger på en stadig nivå’. Att dessa ’verkliga steningar’ sammanställts med ökning av anmälda snöbollar (som gör diagrammet totalt missvisande) ska inte få förta eller bagatellisera faktum. Men det är just vad BRÅ gör, och denna relativisering är alltså i högsta grad medveten.
*
På sidan 85 argumenteras att sjukhusstatistiken inte visar på någon kraftig ökning av ’de grövsta brotten’. Denna mycket stabila statistik är nonsens eftersom man går på våldtäktsavdelningar, vars beläggning ständigt är 100% och alla som tvingas söka hjälp på annan avdelning riskerar att hamna utanför. Eftersom den är så konstant, så borde BRÅ istället gå tillbaka till grafen på sida 70, som visar på mer än en dubblering och fråga sig just hur denna är möjlig när sjukhusstatistiken inte alls visar samma sak – de båda graferna ger alltså inte ömsesidigt stöd för BRÅ:s slutsats utan motsäger istället varandra.
*
Själva ansatsen BRÅ gör – att fråga sig om flyktingarna står för ökningen eller inte – är ju också häpnadsväckande dum (om man utgår ifrån att det är sanningen man vill åt). En digital attityd som funkar perfekt för att kunna svara ’inte’, särskilt mht att vi har med de anmälningsbenägna snöbollsmulade i statistiken. Läser man enskilda utsnitt i rapporten så är BRÅ faktiskt själva redan från början klara över att invandrarna är överrepresenterade bland gärningsmän. Att sedan göra en känslighetsanalys (s. 95); ’hur överrepresenterade måste flyktingarna vara för att svara för all ökning?’ och sedan – utan analys eller belägg – komma fram till att ’83% är för mycket överrisk, så det kan ju inte vara dem!’, det är inte bara ovetenskapligt, det är helt överflödigt och totalt missvisande.
*
Så sammanfattningsvis. Det var väl synd att det skulle slå så fel. Tanken att göra en utredning som en gång för alla gav just det svar som DN basunerar ut med sin rubrik: “Brå: Flyktingströmmen förklarar inte fler anmälda sexualbrott”, för att sedan kunna slå sig till ro. Det var bara det att greppet, att göra en halv utredning, där man undviker att svara på frågan vem som utför brotten, helt enkelt gav FÖR bra resultat. Så bra att ingen faktiskt tror på dem. Utom Sarnecki.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

PS. Ett förtydligande. Snöbollar med is och sten i kan göra mycket ont. Att bli mulad gång på gång, år ut och år in, kan sätta själsliga spår som är svåra att mäta och som inte alltid syns men lika fullt ger djupa ärr som aldrig försvinner. Det är inte min mening att med denna liknelse vare sig förringa eller bortförklara, bara att visa det uppenbara: att fysiska ärr som är synliga för de allra flesta är ännu värre och ofta ger själsliga dito på samma gång. DS.

BRÅ:s rapport:
https://www.bra.se/download/18.62c6cfa2166eca5d70e1919f/1559137952043/2019_5_Indikatorer_%20pa_sexualbrottsutvecklingen_2005_2017.pdf

Sarnecki förnekar (och DN:s läsarkommentarer håller med)
https://www.dn.se/nyheter/sverige/bra-flyktingstrommen-forklarar-inte-fler-anmalda-sexualbrotten/

Tinos båda inlägg:https://www.facebook.com/tino.sanandaji/posts/10156480351263231
https://www.facebook.com/tino.sanandaji/posts/10156477960403231