Publicerad Lämna en kommentar

Svenska män lämpliga för militära och polisiära uppgifter är i minoritet om tio år.

Endast Sverige svenska krusbär hava. Dito gäller den deprimerande demografin.

Ämnet är stort även men hänger ihop: 1. Sprängdåden. 2. Förnekelsen. 3. Den nya strategin. 4. Nertystandet. 5. Förklaringen. Jag får, som 1600-talsmatematikern Blaise Pascal, be om ursäkt för att jag inte hade tid att skriva kortare.

1. Bombdåden.

Tre bombdåd i Malmö på mindre än ett dygn – och en dödsskjutning. Ja, detta är i sanning något unikt. Att inte fler har allvarligt skadats eller dödats är inte bara ett under, det gör ju fenomenet än mer obegripligt på sitt sätt: om det var döda kriminella motståndare man var ute efter, så verkar det ju faktiskt vara en mycket ineffektiv metod. Å andra sidan om det är för att skrämmas och ge uppmärksamhet, så kan det knappast fungera bättre. Trots att tidningarna avstår från att kalla detta för terror, så är det ju precis samma metod man använder och man envetet fortsätter använda, vilket ger mig en bestämd känsla av att man anser att man uppnår de resultat man är ute efter.

2. Förnekelsen.

Men med lite hokus pokus får DN i sin rubriksättning det att se ut som om det ‘bara’ var två ‘explosioner’ som man helst kallar den här typen av laglöshet för. Faktarutan om att det är 102 ‘sprängningar’ (den andra politiskt korekkta benämningen) som ‘skett hittills i år’ är inte uppdaterad; den gäller bara perioden fram till juli, vi är i november nu och det har smällt mer och mer för varje vecka, men notiserna är så små att de knappt syns i flödet. Det är iofs inget att förvånas över, för nyhetsvärdet är nära noll – i Malmö sprängs det ju jämt, det vore en större nyhet om det gick en hel vecka då det inte sprängdes något alls. Men intresset bland läsarna är ändå stort. Och DN:s läsare visar vilken total förvirring som fortfarande råder. När en läsare insiktsfullt ‘gratulerar vänstern till det samhälle man velat ha’ så frågar andra vad han ens menar och när han förklarat så delar man naturligtvis inte analysen. Flera är som vanligt upprörda över att de utlandsfödda anklagas. Och så har det insmugit sig en ny typ av naivistiskt önsketänkande som jag kände mig tvungen att reagera mot: att vi nu ser slutet på eländet. Ett totalt grundlöst antagande.

Det är förstås dock inte någon vanlig utopist, utan proffstyckaren Lars Gröndahl som står för utplanteringen av den förhoppningen. Han är tillsammans med en viss Lars Thulin, Sven Román och ett par till ständigt aktiva desinformationsspecialister, möjligen även betalda för att nöta in sossarnas budskap. Jag har sett det som mitt jobb att bemöta deras värsta övertramp för det är viktigt att städa i DN Ifrågasätts läsarkommentarer. Dels för att läsarna ibland är inflytelserika, dels för att journalisterna garanterat läser kommentarerna till sina egna artiklar. Även om förhoppningen är liten att de skulle gå att omvända så är jag övertygad om att de påverkas av kloka synpunkter och på det sättet i alla fall får en tankeställare innan de går ännu längre i sin politiska aktivism. Hoppas att ni är fler som har tid och ork att skriva kommentarer där, eller åtminstone gilla mina och andras icke-politiskt korrekta inlägg, vi är fortfarande oftast i minoritet, men vi blir fler och fler känns det som.

Min läsarkommentar på artikeln, svar till Lars Gröndahl:

Det här är alltså bara en SD-kampanj?

” Hemmagjorda bomber och lika hemmagjorda teorier bland läsarkommentarerna. För någon är det värsta som kan hända nu att SD får makten. Därifrån är det så klart inte svårt att dra konspirationsteoretiska slutsatser att det är vita högermän som ligger bakom bombvågen; orkade inte läsa i just den här tråden om dylika spekulationer (sådana får regelmässigt stå kvar, trots att Ifrågasätt annars är så gärna på och modererar bort sånt).

Ja, gud vad vi svenskar är tråkiga, Lars.

Och så detta rekord i bakvänd logik: vi ska se positivt på bombslängandet, som är början till slutet, eftersom detta inte skulle hända om de kriminella hade kontroll, det hade varit ‘bad for business’. Det framgår inte om det vi ska vänta på är att de kriminella helt ska ta över eller om det är det omvända, men vi ska nog välvilligt utgå ifrån att det inte har slagit förslagsställaren att det just är mot det först nämnda vi är på väg emot. ”

Det är riktigt att det är dåligt för affärerna att det pågår gängkrig, men detta beror alltså på att gängen är många och splittrade i fraktioner. Och alla ungefär lika hänsynslösa. Och sedan är ju frågan: är det bara gängkrig och affärer som förklarar bombdåden?

3. Den nya strategin. Erkännandet: White flight existerar.

White flight, med andra ord. Men det är ord som DN inte vill höra talas om.

Dagen efter att jag publicerat ovanstående analys, kröp DN till korset och bestämde sig för att slå upp saken så som den förtjänade. Kanske för att även Svenska Dagbladet redan gjort det i sin pappersupplaga; skadan var redan skedd, allmänheten informerats. Man valde dels att göra en intervju med en svensk kvinna, som nu bestämt sig för att flytta från Malmö, dels att publicera uttalanden från en kriminolog som har krigsrubriken: “Sprängdåden i Sverige unika för Europa” och en ingress som är ännu mer intressant: Vi måste tyvärr söka oss till krigszoner för att hitta något liknande. I min värld representerar det här en helt ny strategi från DN:s sida. Icke desto mindre ska vi vara försiktiga med att tro att denna strategi, lika lite som SvD:s artikel om bombdåden, representerar en omsvängning i sak.

4. Nertystandet. DN Ifrågasätt censurerar.

Efter att man censrerat båda mina nedan återgivna läsarkommentarer, så är min tolkning tvärtom något mycket, mycket tråkigare. Som jag återkommer till nedan. Först mina båda kommentarer:

Duokulturen Sverige, med etniska svenskar och mer eller mindre assimilerade invandrargrupper å den ena sidan och muslimska parallellsamhällen med mer eller mindre (i detta) integrerade och underkuvade andra invandrargrupper inklusive rest-svenskar, är bokstavligen en sprängdurk och det som DN väljer att kalla ‘explosioner’ istället för bombdåd är det främsta beviset för att vi står i Inglehart-Welzels kulturmatris absolut motsatta hörn: svenskar högst upp till höger, med individualistisk sekularitet som grundläggande värden, muslimerna längst ned till vänster, med skamkulturens kännetecken: med en totalitär religion, klanens påbud samt den fysiskt starkares rätt som ledstjärna.

Genom att låta muslimerna radikaliseras har positionerna cementerats. Utan myndigheternas stöd har de individuella svenskarna inga möjligheter att stå emot det här. Det enda vi kan göra är att flytta. Flytten från Filipstad och andra sådana småsamhällen har tidigare drivits av brist på arbete, men nu är det samhällenas dysfunktionalitet som driver den, snart med bara bidragstagare kvar. Och över en viss tipping point är det demografin själv som skyndar på den. Svenskar vill trots allt bo med svenskar, hur rasistiskt det än är officiellt. Malmö har, som danskarna skulle säga, Sveriges enda innerstadsghetton. Här är det kriminaliteten som driver white flight. Problemet är att Sverige saknar särskilt många bra platser att fly till. Så flytten går utomlands. Den har redan börjat.

Den har tagits bort med motiveringen:

Denna kommentar tas bort eftersom den bryter mot Ifrågasätts användarvillkor, punkt 4.4(c). Tänk på att inte hota eller uttrycka missaktning mot särskilt utsatta grupper, med anspelning på hudfärg, ras, nationellt- eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning. Underbygg med fakta och referenser.

DN Ifrågasätt vägrar alltså se referensen till Inglehart Welzels kulturmatris som källa i sig. Kanske hade det gått bättre om jag haft med den. De synpunkter jag har på muslimsk kultur är ju hard facts etablerade sedan lång tid, men man måste alltså ändå ha kulturmatrisen tryggt med som stöd. I DN är allt sådana fakta nyheter varje gång. Liksom att konsekvenserna av detta alltså är detsamma som white flight, något som ‘högerextremister’ länge varnat för, men som är ett förbjudet ord. Definitionsmässigt bekräftas företeelsen dock av DN-artikeln jag själv kommenterat! Ändå är alltså min kommentar enligt DN Ifrågasätt ‘ounderbyggd’. Jag valde då att skriva en ny kommentar:

Samtidigt som DN publicerar en kriminolog som konstaterar att sprängdåden är unika för Sverige, så censurerar DN Ifrågasätt min kommentar som ger svaret att det beror på de extrema kulturskillnaderna mellan den individualistiske-sekuläre svensken och parallellsamhällets. Samt att vi har en demografi som inte tillåter att parallellsamhällets invånare sprids ut, de är för många, alla samhållen redan mättade eller på gränsen att bli det.Svaret på varför detta händer är alltså: därför att inlägg som mina fortfarande censureras. Och jag nämner ju även den onämnbara religionens namn. White flight har bara börjat.

Den har tagits bort med motiveringen:

Kommentaren har tagits bort eftersom den bryter mot riktlinjerna för kommentarer. Tänk på att alltid hålla dig till ämnet när du kommenterar. För frågor och synpunkter kring modereringen kan du vända dig till moderator@ifragasatt.se

Uhu? Goddag yxskaft! Man bryr sig alltså inte ens om att ge en specifik motivering. Jag hinner skriva en protest (som besvaras med en upprepning av samma ‘yxskaft’), samtidigt som det skräller till i mailbrevlådan igen: nu är jag avstängd helt från DN Ifrågasätt.

Upprepade överträdelser. Ja, det är ju självuppfyllande, när man väljer att censurera det som inte bör censureras.

Jag ‘överklagade’ förstås, och fick ännu ett goddag yxskaft-svar. Skälen man anför för att censurera (och nu stänga av) är genomskinligt åsiktsdiskriminerande. Huvudsakligen använder man följande argument: 1. brist på ‘god ton’, 2. ‘spekulation’, 3. ‘hänsyn till utsatta grupper’, 4. samt att kommentaren ‘inte har med ämnet att göra’.

När jag modererats och omformulerat mig så väljer man helt enkelt bara ett annat av argumenten ovan och censurerar mig igen. Eller, som synes, inget argument alls. ‘Spekulation‘ är sammanblandat med argument som härleds genom logik och som därför kan angripas, skulle logiken saknas. Men med sådana brister har jag inte för vana att blotta mig, så då är det ju enklare att moderera bort. För övrigt är ‘spekulation’ något som uppskattningsvis 80-90% av kommentarerna ägnar sig åt, utan att modereras. Godtyckligheten är alltså uttalad när man väljer att just angripa mig. Den goda tonen tycks anbefalla att ingen ska få vara provokativ eller polemisk. D v s inte uttrycka starkt engagemang. För mig är de frågor jag debatterar av existensiell betydelse, och när jag ser slentrianmässigt framförd desinformation så blir jag upprörd. Jag uttrycker mig då så som jag anser att debattören förtjänar: herr ‘Lars Gröndesinformation’ är det mest adekvata jag kan hitta på utan att använda svordomar.

Allra värst är dock Ifrågasätts ovana att kalla mina resonemang för ovidkommande och utanför ämnet. Jag bemödar mig alltid tvärtom att hålla tråden. Det är när jag bygger upp en slutsats, som artikeln inte nämner, som man anser mig hamna utanför ämnet (eller spekulera). Det är inte bara nedlåtande och arrogant, det är direkt i motsats till dem som flyger ut i helt ovidkommande resonemang (oftast utan att modereras), och mina argument är ju dessutom välförtjänt kritik av artiklarna i sig: man drar inte de slutsatser som man borde göra. Detta, och att mina slutsatser är oönskade, är förstås den verkliga orsaken till att de censureras bort.

5. Förklaringen. Varför DN nu publicerar krigsrubriker.

Min cyniska förklaring till att DN valde att slutligen berätta hur landet ligger, är dels att det nu gått så långt att det inte tjänar mycket till längre att försöka låtsas som något annat. Dels att man lika gärna kan uppmuntra en utveckling som innebär färre konfrontationer: Låt de kriminella ta över Malmö, väl i Staffanstorp blir det väl inte lika mycket kvirr. Man retirerar alltså, men undviker skickligt oordnad flykt. Nästa ställningskrig kommer utkämpas kring frågan om vem och varför. Och därmed kan man vänta med att bolla upp den rimligen mest akuta frågan: vad ska vi göra åt det, eller kanske snarare – man kan undvika de rätta svaren på den frågan ännu en tid. Att min cyniska gissning är korrekt underbyggs av det faktum att man väljer att publicera krigsrubriker, samtidigt som man till varje pris ser till att undvika att låta mina slutsatser få spridning.

Kriminologen Amir Rostami är ingen Sarnecki, han ger ett betydligt mer sakligt intryck och jag har också sett hans kommentarer tidigare, de är vettiga. Problemet med saklig vetenskap kan dock vara just att den inte med tillräcklig säkerhet kan fastslå det som alla andra ser. Ifråga om bombdåden så har dessa ett till synes uppenbart yttre samband med de nytillkomnas kriminella aktiviteter. Men de kan också vara uttryck för resentiment mot en svensk befolkning och för den muslimska minoritetens aggressiva behov av att få respekt; en önskan att skrämmas och se svensken underkasta sig. Vill man vara konspirationsteoretiker så är det inte otänkbart att detta även är en del i muslimska fundamentalisters strategi för att göra Sverige till en islamsk stat; flyttar svenskarna så går det ju snabbare. Det finns säkert ytterligare någon annan tänkbar förklaring, men för mig mynnar de alla från samma grundproblem: inflyttare med en kultur som vi inte har haft i det här landet tidigare. Utan denna så skulle det här heller alltså inte inträffa. Detta kan bara lösas med tuffa krav på integration och repatriering.

Men som försiktig vetenskapsman kan man förstås istället invända att ‘vi inte vet säkert’. Det tjusiga i den kråksången är att möjligheten att få säkra svar kommer vara försumbar under överskådlig tid. Uppklarandefrekvensen är ju så låg. Hur låg vill man inte berätta i artikeln, men eftersom den är mycket lägre än för skjutningar, där det i sin tur är sällsynt att gärningsmannen ställs till svar, så misstänker jag att vi ligger mycket nära noll. Den här låga uppklarningen kan därmed alltså användas som förevändning för att man låter saken bero, i avvaktan på att vi ska få helt säkra svar. Svar man vet att vi aldrig kommer få. Även om vi får fast tre kriminella bombkastare från, låt oss säga Afghanistan eller Somalia, så ger ju det ingen klarhet i vilka de trehundra andra dynamitarderna är, än mindre varför de ägnar sig åt den här verksamheten. Detta argument kommer vara mycket svårt för den svenska allmänheten att svälja, men var så säker: man kommer köra ner det i halsen på oss, för det är så svårt att invända mot rent sakligt, det är ju ‘vetenskapligt’.

Svenska män lämpliga för militära och polisiära uppgifter är i minoritet om tio år.

Andelen utländska män ökar varje år. Överallt. I procentenheter: som lägst i Umeå ca 0,3 per år, i Stockholm och Göteborg ca 0,6, i Malmö ca 1,0 och i Botkyrka och Södertälje över 1,5. Per år. Tabell från Gunnar Sandelin, ur Samtiden 2018.

Att som DN och Rostami gör sedan är dock tvärtom ovetenskapligt. Man gör en jämförelse med andra länder och kallar dem ‘likartade’ ifråga om social och demografisk struktur. Men detta är fel. Det finns idag inte längre länder som är ‘jämförbara’ med Sverige. Vi är det land som tagit emot överlägset flest flyktingar i Europa, och detta under en exempellöst kort tid. Migration unikt koncentrerad från ursprungsländer där nästan samtliga har en muslimsk majoritetsbefolkning. På mindre än 20 år har denna befolkning gått från en närmast försumbar andel av Sveriges befolkning, till 13%. Och andragenerationen, som till övervägande del håller till i parallellsamhällen där ursprungskulturen bevaras mer eller mindre intakt, utgör redan nu 25% i de yngsta årsklasserna. I en rapport framtagen av Gunnar Sandelin för Samtiden framgår att män i åldrarna 15-44 år med utländsk bakgrund svarar för 44% av Stockholms och Göteborgs män i motsvarande åldrar. I Malmö är siffran 55% och i Botkyrka och Södertälje är man ca sju av tio. Denna andel är snabbt och konstant ökande för varje år, på varje ort i hela Sverige, under hela 2000-talet. Svenska män fysiskt lämpade för polisiära uppgifter och militärtjänstgöring är alltså snart i minoritet. Mot denna bakgrund kan det förutsättas bli svårt att genomföra en eventuell repatriering som inte är helt frivillig. Och nej, Tyskland är inte i närheten av dessa siffror. De nordiska länderna ligger också långt efter; Norge är närmast, med en flyktingmottagning som fram till 2013 varit ungefär halva Sveriges, per capita räknat, därefter har skillnaden varit ännu större.

Demografin, dumbom

“Endast Sverige svenska krusbär hava”

Carl Jonas Love Almquist

Givetvis är det denna extrema avvikelse i demografi som borde föranleda kriminologer att sätta sina hypoteser. Vi är unika. Detta är den rimligaste förklaringsfaktorn. Istället ‘förstår man ingenting’! Just denna avvikelse från i övrigt likartade länder är ju den mest förbjudna av alla att omtala, när det handlar om att peka ut orsaker varför just vårt land plågas av något som även Rostami liknar vid ett inbördeskrig.

Kriminologerna är villrådiga. Använder man modeller där man stoppar Sverige i samma fack som ovan nämnda länder så kommer man förstås inte heller att få något svar. Det för alla med Sunt förnuft uppenbara, är ju att det är just skillnaden i demografisk struktur som är förklaringen. Något som uppstått i Sverige under de senaste två decennierna.

Med en lagföringsgrad av de grovt kriminella som hela tiden sjunker, från redan låga nivåer; med domstolsaktivister som har gjort det till en hjärtefråga att höja beviskraven just för den här typen av grov brottslighet och med försvarsadvokater som lierat sig med sina ‘coola’ klienter, så är sannolikheten alarmerande hög för att vi har hamnat i ett genomkriminellt samhälle stor, när väl kulröken skingras.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

English Summary

When the leftist liberal Dagens Nyheter (DN), most influencial in determining what is political correct or not in our country, decides that the recent bombings in Malmö calls for war headlines, and admitting the existance of white flight as a phenomena, it is a shift in strategy. These subjects have been handled as non-existant as long as it has been possible. However, my comments and conclusions, made to these articles, are nevertheless censored, so what is going on?

I conclude that the paper has made a welled planned retreat to the next defense line: yes, there are bombings, but who is responsible? And to what purpose? Since there is very little chance that we will ever find out 100% for sure, due to extremely poor conviction rates, this is where the debate is likely to get stuck for the forseeable future. Any attempt to rush to conclusions would be described as unscientific.

But the criminologists make unscentific assumptions when reaching these inconclusive conclusions. When comparing Sweden with ‘similar countries’ one does not recognize that Sweden’s demography is not similar to these, not anymore. Men of foreign origin in the age group 15-45 accounts for 44% of the total age segment in our two largest cities, Stockholm and Gothenburg. In Malmö the rate is even 55%. This rate has been increasing rapidly each year since 2000, in every region, every city and town. And it is forecasted to continue in the same pace. Nothing has been done to stop the trend. If these new inhabitants had been easy to integrate, one could have asked if this really is a problem. But since this is not the case at all, one must instead ask: how can our government allow this development to continue, without even addressing the issue? Without recognizing the obvious correlation between immigration and crime rate? Why do they do this to us, without letting ethnic Swedes – and immigrant groups that are already assimilated – have a say?

Publicerad Lämna en kommentar

Sverige är ingen mångkultur, det är bara vi och islam. Och en spännvidd oss emellan som gör demokratin osäker.

“Inglehart–Welzel Cultural Map” (IWCM). Låter det bekant? Tyvärr är det fler som vet namnet på den lilla matrisen över världens länder inplottade på två utvecklingsaxlar, än det är som har dragit de rätta slutsatserna av den. Och nej, det är inte så många som vet namnet heller, trots att många säkert känner igen diagrammet när de ser det. Det är en mycket talande matris, som berättar om kulturella skillnader. Skillnader som inte handlar om åsikter, utan om djupgående värderingar. Sådana vi växer upp med och har i modersmjölken. Sådana vi är ytterst ovilliga att rucka ens det minsta lilla på och som bara verkligt omvälvande livshändelser förmår att skaka om i grunden. Om man hade tagit den här matrisen på allvar så hade massinvandringen från Mena-länderna sannolikt aldrig kommit till stånd eller förklarats vara högst temporär. Slutsatsen av IWCM är nämligen att diametralt motsatta värderingar i grundläggande frågor resulterar i ett samhälle där antingen demokratin eller samhället självt bryter samman.

Den stora amerikanska mångkulturen – förebilden som ingen talar om men alla tänker på

Mångkulturer kan överleva – och till och med frodas. Det förutsätter inte nödvändigtvis inbördes tolerans eller att skillnaderna i kulturerna är små. Men då måste det finnas gemensamma värderingar som överbryggar motsättningarna och som över tiden tenderar att förena – d vs integrera – grupperna med varandra, så mycket att de flesta upplever sig i första hand vara en del av helheten snarare än delmängden. Så ser det ut i Amerika, där de många stora invandrargrupperna under 1800-talet kom att inlemmas med ett gemensamt språk, en gemensam frihetslängtan såsom den uttolkas i den amerikanska konstitutionen, och gemensam strävan efter lycka och religiös tro. Även om de etniska banden inom gruppen ofta förblev starka, så var det många bland invandrarna som stolt kallade sig för amerikaner redan i första generationen. För dem som kände sig mest hemma i den redan etablerade engelska kulturen, som nordbor och de flesta tyskar, så gick det snabbare. Bland katoliker som irländare och italienare, så gick det långsammare. Kineser med ett tydligt annorlunda utseende hade det svårare. De var många, blev illa behandlade och de är också den kategori som därför längst lyckats/tvingats hålla liv i de etniska banden.

För kulturmarxisterna är det lite jobbigt att behöva anföra USA som ett mönsterexempel. Det land man – i likhet med islamisterna – utnämnt till den store Satan. Så man säger det aldrig högt. Och det behövs inte eftersom du och jag ändå har USA i bakhuvudet när vi tänker på en lyckad ‘smältdegel’. Motsättningarna finns förstås där också och i USA är skillnaderna stora mellan hög och låg; segregationen inbyggd, med en door man även i de fina vänsterlibera kvarteren på Manhattan och i Floridas gated communities, där man bara släpper in hispanics en och en för att städa. Men det fungerar hyfsat. Kulturmarxisterna talar förstås hellre om slaveri och rasism och just kinesernas öde är då något som brukar kunna komma upp. Icke desto mindre har även de invandrade kineserna utgjort en för USA nyttig grupp invandrare – och dagens kinesättlingar lever oftast långt ifrån schablonen i New Yorks eller San Fransiscos Chinatown. Idag är östasiater, såsom de sydvietnameser som anlände under 70-talet, rent av bland de mest välintegrerade och välfungerande. Inte minst entreprenöriellt, men också intellektuellt är man t o m mer framgångsrika än den vite genomsnittsamerikanen. Och det beror på tre saker:

  1. Den amerikanska kulturen gjorde på 70-talet, då sydvietnameserna anlände i stort antal, glasklart att om man ville söka efter den ‘amerikanska drömmen’ så fick man arbeta för den.
  2. Den stora amerikanska befolkningen, utgjorde trots sitt multietniska ursprung en gemensam kultur som på 70-talet var både tydlig och dominant, nästan oavsett vilka amerikanska invånare den företräddes av.
  3. Denna kultur upplevdes också som starkt eftersträvansvärd att bli del av.

Sverige är inte USA

Den amerikanska kulturen skulle inte ha varit fullt så homogen och tydlig om inte president Theodore Roosevelt i början på 1900-talet ansett att immigrationen höll på att bli för stor och därför såg till att begränsa den. 1910 hade andelen utrikes födda nått 14,7%. I Sverige kommer den andelen 2019 kunna avrundas till 20%. Räknar vi dem som har två utrikes födda föräldrar och hälften av dem som har en utrikesfödd förälder så når vi över 30% (2018). Den relativa förändringen det senaste decenniet har varit mycket snabbare än det någonsin var i USA. Immigrationen har också varit mycket mindre ‘mångkulturell’. Tvärtom är det korrekt att beskriva lejonparten som monokulturell, dvs från ett geografiskt område (MENA) med samma religion (islam) och klankultur och oftast även med samma språk (arabiska).

Befolkningen från muslimska länder ökar snabbast, såväl netto som när det kommer till antal födslar – i absoluta tal. Förra året var nettoökningen nära 78.000, övriga invandrargrupper ökade med 40.000 medan etniska svenskar minskade i antal. Av födslarna svarade befolkningar med utländska rötter för 40% och de med ursprung i muslimska länder för 25%, vilket innebär att nativiteten för muslimer är nära dubbelt så hög som för infödda svenskar. Den muslimska särkulturen har spritts över hela landet, men har oftast klumpat ihop sig i enklaver inom respektive ort. Sedan tidigare välintegrerade invandrare och ‘rest-svenskar’ som bor i dessa är nu hotade, man måste antingen flytta eller anpassa sig – det gäller både muslimer och icke-muslimer. De flesta har inte råd. Och vart skulle man i så fall flytta? Snart är alla samhällen mer eller mindre mättade.

2018 har 3,5 miljoner människor i Sverige utländskt ursprung, såsom detta definierades före år 2000. Av dessa är 1,3 miljoner från muslimska länder. Utlandsfödd andel 2018 är 19,1%, upp från 18,5%. För 2019 är prognosen utlandsfödd andel mellan 19,6-19,8%.

Man har fått veta att det är bidrag man lever på här. Och att leva på arbete är både svårare och mindre lönt. Till ett sådant land lockas få av de bästa begåvningarna.

Arbetskravet har bara måttligt luckrats upp i dagens USA jämfört med 70-talets. Här skiljer man sig mycket från Sverige, som vid 2000-talets ingång hade världens troligen mest bomullsinbäddande välfärdssystem – här gör vi också allt för att bibehålla försörjningsstödet på mycket generösa nivåer. Medan den amerikanska frihetsdrömmen och jakten på personlig individuell framgång via eget arbete har varit drivande faktor bakom immigrationen till USA, så har bidragslivet varit drivande för en mycket stor andel av vad som officiellt betecknas som flyktinginvandring till Sverige. I de grupper som haft en högre andel flyktingar enligt FN:s definition har lyckats integrera sig betydligt bättre, såsom chilenare och iranier under 80-talet och jugoslaver under 90-talet. Ännu tydligare framgång har de haft som sökt sig hit för att arbeta, såsom finnar, polacker och balter. Men inte ens dessa grupper har lyckats lika bra som den etniske genomsnittssvensken. Det sistnämnda visar dels hur slutet det svenska samhället är i praktiken, trots vad som ofta påstås. Dels att vi, främst på grund av skatterna och den ‘solidariska’ lönepolitiken, inte lyckas locka välutbildad arbetskraft mer än undantagsvis. Har de möjligheter att välja så väljer de helst andra länder. Vilket är djupt olyckligt för Sverige som land. Svenskt näringsliv kräver nämligen mer avancerade och specialiserade kunskaper än vad som är fallet i något annat land.

Termen ‘hemspråk’ säger allt: d.v.s. var man – fortfarande – har sitt hem

Det har begåtts allvarliga fel i Sverige, att man inte som Roosevelt satt en gräns för invandringen och att man inte valt att ställa hårdare arbetskrav. Men det mest bakvända är nog ändå att man gjort allt man kunnat för att baktala och nedvärdera den egna kulturen och medvetet uppmuntrat de inflyttade att behålla sin ursprungskultur. Uttalanden från höga politiker som Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin, om att den svenska kulturen inte ens existerar, bidrar förstås till ointresset att lära sig något om den, liksom att aktivt söka bli en del av den. Hur lockande låter det att vilja ansluta till en icke-kultur?

Hemspråksundervisningen (som för länge sedan döpts om till det mer politiskt korrekta modersmålsundervisning) gör det också lättare att kapsla in sig i den kultur man kommer ifrån. Det här är en gigantisk industri som avlönar 10.000-tals lärare. Under Bildtregeringen i början på 1990-talet luckrades regelverket upp något, men huvudregeln är att sådan är en rättighet för alla. Andelen berättigade elever ökade från 11,2% till 19,4% 2009. Under de senaste fem åren har antalet elever ökat med 60% enligt SR, som dock undviker att berätta hur stor andelen av befolkningen därmed är. Men förra året hade 40% av förstaårseleverna i grundskolan utländsk bakgrund, så vi kan gissa på ett ungefär. Här talar vi också om ett yrke som försörjer många av de nyanlända – vilket förstås är ett viktigt skäl till varför man har behållit systemet som det är.

De långa ‘karensperioderna’ som de nyanlända tillbringar i overksamhet på flyktingförläggningarna är i sig en utmärkt grogrund både för kriminalitet och etnisk klickbildning, men också för bibehållandet av den egna kulturen. De i stort sett enda personer flyktingarna kommer i kontakt med under den här perioden är andra nytillkomna, personal med politiskt korrekta värderingar och kriminella talangjägare från utanförskapsområden i närheten. På det här sättet har man gjort det så svårt som möjligt för den som faktiskt vill bli närande medlem i det svenska samhället och som insett att vägen går via inlärning av språk, utbildning och nätverkande med infödda svenskar. Det sistnämnda är det svåraste av allt och det enda som i praktiken gör det möjligt att assimileras, eftersom bostadsområden med väl-integrerade allt mer kommit att domineras av de icke-integrerade; de som inte alls har lust med det, men också de som inte har hunnit, även om de skulle ha velat – massimmigrationens första offer. Den lilla andel av de nytillkomna som faktiskt har fått access till ett svenskt hem har därför en stor fördel framför övriga. Men hur kommer det sig att så många av dem ändå verkar misslyckas?

Postmodernisterna är att gratulera – de valde helt ‘rätt’

Det är då vi kommer till de mer känsliga frågorna kring vilka det är vi tagit hit. De ovan nämnda missgreppen är katastrofala nog kan man tycka; ansträngningarna att misslyckas framstår som närmast absurt träffsäkra. Utan större tvekan handlar det om avsiktliga angrepp riktade mot den svenska nationalstaten. Därför är det bara att gratulera till valet av den grupp människor som man tagit hit. Obs: jag talar inte om enskilda individer nu, utan om helheten. Det är den som med råge uppfyller de krav som postmoderna kulturmarxister kan ställa på människor som inte vill/kan passa in här. Inte på tre generationer, som Östling hävdade i Swebbtv.

Ja, det är en lång resa. Även att gå halva vägen. Svensken skulle aldrig göra det frivilligt. Så hur är det med muslimen?

Även om det länge har varit en djupt förborgad hemlighet, delad av 10 miljoner människor med frivilliga eller påbjudna munkavlar, så har det under senare år börjat sippra fram alltfler uppgifter som med emfas stöder detta till synes svepande omdöme. Men vi skulle lika gärna kunna gå direkt till IWCM, diagrammet där allt detta summeras. De nytillkomna från MENA befinner sig allra längst ned till vänster i diagrammet. Somalier, afghaner, irakier och eritreaner är fullproppade med s k traditionella värderingar, där religion och släktband avgör hur man tänker och agerar. Man är också maximalt fokuserade på vad som i matrisen rätt och slätt kallas för ‘överlevnad‘, dvs de mest basala funktionerna i Maslows behovshierarki. Man är strängt ‘etnocentrisk’ i sin världsbild, vilket är en eufemism för vad som i västvärlden skulle översättas med rasistisk. Och man har låga nivåer avseende ’tillit och tolerans’. Det här låter ju inte så bra, men det är ännu värre när vi ser exempel på vad detta betyder i klartext: läskunnighet och utbildningsnivå är mycket låg bland de senast nytillkomna, avsevärt lägre än för tidigare invandrargrupper. Den religiösa fanatismen är betydligt mer utbredd. Man är också kraftigt överrepresenterade avseende grov organiserad kriminalitet. Och många uppvisar ett recentiment, d v s asocialt hämndbegär mot etniska svenskar som grupp, som bl a yttrar sig i form av barnrån, våldsamma hemfridsbrott och våldtäkter.

Det hade förstås varit tillräckligt illa om detta nu drabbar Sverige under en begränsad period, säg två-tre decennier. En mansålder. Om man såg någon form av förändring till det bättre så skulle nog somliga svenskar vara beredda att bita ihop och uthärda eländet. Knyta näven i byxfickan är ju vi svenskar bra på, som bekant. Det är bara det att prognosen visar en negativ trend. Det kommer bli värre. Och det här beror på att den införda kulturen tillåtits att rota sig så snabbt och kraftigt, att denna kultur är starkt repressiv mot dem som överger den och att vi försett dem som kommit hit med så utomordentligt små incitament att bryta med den. Med bidrag eller ett arbete som är lägre betalt än bidragen, så finns det inga möjligheter att bosätta sig i områden där den repressiva fundamentalistiska islamska kulturen med sina shariapoliser inte är dominerande. I den enda meningen ryms mycket av förklaringen till varför min prognos är så entydigt negativ. Att både vår nuvarande regim och oppositionen fortfarande är ljusår från ett åtgärdsprogram för att komma tillrätta med dessa tillkortakommanden är bara vad som sätter sigill på domen. Det skulle vara en svår nog uppförsbacke även om vi startade imorgon.

Demokrati förr var inte lätt den heller. Men nu är motsättningarna cementerade.

Vi som var unga under 70- och 80-talen och någorlunda politiskt medvetna, minns att motsättningarna mellan vänster och höger inte var direkt försumbara. Tvärtom hade socialisterna så när vunnit en evig seger, som hade inneburit avvecklat privat ägande och planekonomi styrd av fackföreningarna. Men inte ens under den mest inflammerade striden om löntagarfonderna hade jag i mitt huvud att detta också skulle kunna ha lett till ett avskaffande av demokratin. Enda befogade anledning till detta måhända naiva antagande, låg i hur homogen vår befolkning vid den tiden fortfarande var. Även om jag som individ med borgerliga värderingar kunde känna mig förtryckt av den politiska majoriteten så hade jag släkt och bekanta, även vänner, som tillhörde motsatt chattering, d v s socialdemokratin och dess klienter. Och mina framtida barn kunde jag förstås inte vid den tidpunkten säga vilken ideologisk utgångspunkt de skulle välja, eller ens vilken socioekonomisk grupp de skulle komma att tillhöra. Själv hade jag under min uppväxt inte klart för mig vilken samhällsgrupp mina föräldrar räknade sig till, det var inget som kom upp. Glastaken fanns förstås där som alltid, men på den tiden var klassresor inte bara eftersträvansvärda, meritokratin gjorde dem rent av rätt vanliga. Och den som hade varit röd som ung blev ofta med tiden blå, precis som idag.

Med en åsikt man har är det föga bevänt om den delas av mindre än 50 %.”

Tage Danielsson

Idag är motsättningarna cementerade och eviga, samtidigt som det är viktigt att påpeka att den etniska tillhörigheten i sig själv inte utgör murbruket, lika lite som färgen på tegelstenarna avgör hur hårt de sitter: den är bara en yttre markör. Sverige är fortfarande ett av världens absolut minst rasistiska länder. Det är språkkunskaper, utbildningsnivå och sociala nätverk som gör muren hög och bred och det är religion och kulturell bakgrund som kommer hålla murstenarna på plats. OK. Men måste det förbli så? Av dem som kommer hit, vill de verkligen inte bli svenskar ‘på riktigt’? Är inte vår livsföring så attraktiv att den talar för sig själv?

Somliga tilltalas förstås, särskilt skulle detta kunna gälla andra generationen, om den inte hölls så hårt i det grepp som parallellsamhällena har skapat. Men motsättningen som tycks ligga i att fly från kaos och förföljelse med Sverige som mål, för att sedan vilja leva i samma typ av samhälle som man flytt ifrån – den är också skenbar. Flytten/flykten är inte motiverad av immigrantens värderingar eller dennes religiositet. Utan för att andra inte accepterat den, eller för att man tillhör en förlorande klan/falang. Och för de övriga, den majoritet som i första, andra och tredje hand flyr ifrån fattgdom, inte krig och förföljelse, så är det det kravlösa ekonomiska lyxliv som svenska UD gör reklam om, som lockat. Och möjligheten att ansluta med familj, släkt och vänner har förstås bara ökat attraktionskraften i erbjudandet.

Få eller ingen – oavsett vad man flyr ifrån – har haft jämställdheten, mänskliga rättigheter och umgänge med etniska svenskar som bevekelsegrunder för att söka sig just hit. Om de ens känt till dessa storheter och förstått vad de innebär. När man sedan anlänt och etablerat sig så är det ju i mångt och mycket som vanligt. Fraktionsstriderna har man tagit med sig, men sådant får man leva med. Och den totalitära islamska ideologin är inte bara accepterad, den är för de flesta ett oomtvistligt påbud. Döttrar och söner som inte vill leva efter dessa levnadsregler straffas. Det är inte nya värderingar man längtar efter att ta till sig, det är rätten att behålla sina befintliga. Detta är i själva verket russinet i kakan, när man väljer Sverige som sin slutdestination.

Dar al-Harb och Dar es-Salam

För en muslim är det alltid otillfredsställande att leva i ett land där icke-muslimer har makten och dominerar, det säger nämligen imamen. Man kallar sådana länder Dar al-Harb, krigets boning, i motsats till Dar es-Salam, fredens boning, där islam härskar. Benämningarna förklarar explicit hur man upplever världen och islams roll: som en stark och pågående konflikt. Den har inte någon fredlig lösning, såvida de otrogna inte väljer att kapitulera. Islamisternas statslära, sharialagarna, omfattar inte någon demokrati. Allahs vilja är större säger dessa, och därför måste demokratin maka på sig närhelst den kommer i konflikt med de religiösa lagarna. Att införa sharia är alla muslimers rättfärdigade mål och så många som 2 av 3 europeiska muslimer har i enkätundersökningar bekräftat att de religiösa lagarna kommer först. I svenska utanförskapsområden praktiseras detta redan; här finns shariapoliserna och här finns klanöverhuvudena och imamerna som dömer i fall där ingen vill eller vågar blanda in svensk polis och domstol. Parallellsamhället är redan här. En minoritet strängt troende vill inte ens rösta i våra val. Det ska vi inte tolka som något annat än vad det i praktiken är: ett förnekande av att man lever under våra lagar. Och ett hot om att man anser att dessa bara kan ändras genom att störta vårt samhälle till grunden. Den stora majoriteten muslimer röstar, men det beror på att många istället hyser gott hopp om att utnyttja demokratin för att förändra Sverige så att landet blir mer likt den muslimska kulturens länder.

Det är inte några kompromisser man söker. Ödmjukhet är något man visar så länge man måste, sedan inte. Raskt har den hårda kärnan av religiösa fundamentalister etablerat sig som självutnämnda företrädare för de mer sekulärt orienterade gruppperna, och det finns noll tecken på att den blir mindre extrem eller får lösare konturer med tiden. Nej, den växer och blir starkare för var dag som går. Och problemet är att det man vill är så oförenligt med vad vi vill. Sharia eller demokrati? Var finns kompromissen i det?

I en ideal demokrati så får muslimerna inflytande efter sin storlek. Vi har försökt att ge dem detta, utan att tulla alltför mycket på ‘våra’ käpphästar. Ja, postmoderna kulturmarxister har gjort det till en dygd att slakta alla sådana, för att visa god vilja. Böneutrop, könssegregerade simhallar och badtider, halalkött i skolan är krav vi hittills mötts av. Många svenskar har sett det som kompromisser man får leva med. För sådan ser den svenska demokratin ut; det är så vi är vana att umgås med varandra, på gott och ont. Men detta kommer aldrig räcka för vår nya minoritet eftersom det inte är så en klankultur fungerar. Till dess att man stöter på tuffare motstånd så knallar man vidare. Ett böneutrop varje fredag blir snart två, sedan fem. Innan alla dagar i veckan fylls av de religiöst signifikanta maktanspråk som böneutroparen gör, så kommer man inte vara nöjda. Eftersom svenskarna förr eller senare lär komma till slutsatsen att de inte kan gå längre i sitt tillmötesgående – ganska få av oss lär frivilligt konvertera – så når vi en punkt där hårt till slut ställs mot hårt. Lika lite som vi behöver fråga oss vilket system kommunisterna skulle införa om de hypotetiskt fick en riksdagsmajoritet, lika lite behöver vi undra över vad som händer om/när muslimerna får en sådan majoritet. Men vi kan också redan nu gissa vad som händer om svenskarna skulle bestämma sig för att säja stopp innan muslimerna får den åtråvärda majoriteten. Vi kommer då bli tvungna att genomföra mycket hårdhänta reformer syftande till assimilering under hot om repatriering av de muslimer som inte aktivt låter sig integreras. Vilket knappast stillatigande kommer accepteras. Det är i sådana samhällen som demokratin upphör att fungera. Som i Libanon. Den ena gruppen måste ge vika för den andra gruppens krav, trots att den på inga villkor kan eller vill acceptera dessa.

White flight är de individualistiska svenskarnas enda möjliga respons.

White flight. DN 3/11.

Duokulturen Sverige, med etniska svenskar och mer eller mindre assimilerade invandrargrupper å den ena sidan och muslimska parallellsamhällen med mer eller mindre (i detta) integrerade och underkuvade andra invandrargrupper inklusive rest-svenskar, är bokstavligen en sprängdurk och det som DN väljer att kalla ‘explosioner’ istället för bombdåd är det främsta beviset för att vi står i Inglehart-Welzels kulturmatris absolut motsatta hörn: svenskar högst upp till höger, med individualistisk sekularitet som grundläggande värden, muslimerna längst ned till vänster, men skamkulturens kännetecken: med en totalitär religion, klanens påbud samt den fysiskt starkares rätt som ledstjärna. Genom att låta muslimerna radikaliseras har positionerna cementerats.

Utan myndigheternas stöd har de individuella svenskarna inga möjligheter att stå emot det här. Det enda vi kan göra är att flytta. Flytten från Filipstad, Bengtsfors och andra sådana småsamhällen har tidigare drivits av brist på arbete, men nu är det samhällenas dysfunktionalitet som driver den, snart med bara bidragstagare, gamla – och kriminella – kvar.

Över en viss tipping point är det demografin själv som skyndar på denna utveckling. Svenskar vill trots allt bo med svenskar, hur rasistiskt det än är officiellt. Malmö har, som danskarna skulle säga, Sveriges enda innerstadsghetton. Här är det kriminaliteten som driver white flight. Kriminaliteten signalerar just den stora skillnaden mellan de båda grupperna och bomberna är den mest påtagliga effekten av de nya inflyttarnas närvaro. Problemet är att Sverige saknar bra platser att fly till. Vi har ett samhälle där stadsplanerarna aldrig föreställde sig att man behövde skydda välfungerande medborgare från terror och kriminalitet. Våra traditioner, med allemansrätten som signum, visar det motsatta, en homogen befolknings totala tillit till allas frihet under ansvar. Vår öppenhet har därmed blivit ett fängelse. Så flytten går utomlands. Den har redan börjat.

Sunt förnuft måste börja tillämpas. I långa banor.

  • Vi måste säga skarpt nej till fortsatt radikalisering: inga fler statliga bidrag till islamister.
  • Islamism skall läggas under allmänt åtalbara handlingar i den mån den innefattar förespråkande av beteenden som står i strid med svensk lag.
  • Förbud mot utländsk moskéfinansiering. Tills vidare byggstopp för nya moskéer. PBL måste börja följas och utformningen anpassas till övrig bebyggelse.
  • Inga fler eftergifter till islam som går längre än vad allmän religionsfrihet kräver; de som redan givits måste återgå och rivas upp.
  • Finansiering av hemspråksundervisning måste upphöra, pengarna ska istället läggas på att hjälpa de nytillkomna att klara tuffare språkkrav i svenska – och arbetskrav i icke subventionerad verksamhet.
  • Särskild kontroll av kommuner och myndigheter för att undvika omotiverade snällanställningar, d v s raka motsatsen till hur det ser ut idag.
  • Socialbidrag av alla slag måste trappas ned redan nu, så att den maximala nivån ligger tydligt under minimilönen efter skatt. Utan rätt incitament kommer ingen vilja ändra på något.
  • Också över tiden måste stöden trappas ned, så att man känner ett tryck att utbilda sig – och integrera sig.
  • Medborgarskap ska bara ges efter lång tid i Sverige, varav tid med bidrag inte räknas; krav också på flera års fast anställning och godkänt på omfattande språktester. Småbrott innebär att klockan nollställs.
  • Mindre omfattande men liknande prov ska även krävas för permanent uppehållstillstånd – som aldrig ska innebära rösträtt, ej heller i kommunala val.
  • Testerna ska även inkludera ett frågebatteri om svenska grundläggande lagregler, om svensk kultur, liksom prov som visar att man förstått vilka värderingar och färdigheter som efterfrågas här; såsom tillförlitlighet, arbetsamhet, ärlighet och punktlighet.
  • En undertecknad avsiktsförklaring om att den ansökande ser det som självklart att alltid följa svenska lagar före religiösa hänsyn och att denne är införstådd med att medborgarskap kan dras tillbaka om denna avsiktsförklaring åsidosätts.
  • Särskilda intervjuare med höga integritetskrav kan behövas för rättning och för att komplettera de skrifliga delarna av proven. Liknande kvalificeringskrav bör krävas på Migrationsverket och att tillhöra samma kulturkrets eller ursprungsland som asylsökande ska inte vara tillåtet.
  • Nolltolerans mot terrorism och grov kriminalitet måste visas i form av livstidsutvisning oavsett situation i ursprungsland. Alternativlösningar med andra mottagarländer utanför EU kan bli nödvändiga.
  • Liknande sanktioner måste gälla kulturellt oacceptabla företeelser som barnäktenskap och handlingar som uttrycker homofobi, barn- eller kvinnoförtryck. Eller förakt för demokrati och yttrandefrihet.
  • Passivitet ifråga om att visa ansträngningar för att bli del av ett fungerande samhälle måste också bemötas med tuffa krav, om än formulerade som erbjudanden man på frivillig grund antar och med ett bidrag till utresa och nyetablering, som trappas ned ju längre man väljer att vänta.

Praktiska åtgärder på ländernivå måste komplettera dessa krav på individnivå. Till exempel avtal med berörda emigrationsländer eller alternativa mottagarländer för repatriering. Upprättande av en stark gränskontroll. Införskaffande av transportplan och/eller -fartyg. En särskild, tungt beväpnad immigrationspolis för att verkställa utvisningar och repatriering, tillse att illegala vistelser upphör samt att kväsa upplopp i sin linda, med de medel och befogenheter som då krävs.

Är det värt sitt pris?

Jag är fullt medveten om att postmoderna kulturmarxister, vänsterliberaler och politiskt korrekta av alla chatteringar – även långt in i de ‘nya’ moderaternas kärntrupper – får skrämselhicka redan innan de hunnit till punkt tre. Och att åtgärderna sannolikt skulle kallas radikala även inom SD:s partiledning. Men det är ju ungefär hit danskarna har hunnit vid det här laget, och vi måste göra samma resa mycket snabbare, för våra problem är värre. Vi tycker kanske att det regnar bomder och granater över oss dagligen redan nu. Att våldtäktstalen är ofattbara och rapporterna om barnrånen är skrämmande. Men sanningen är att allt detta bara är en mild västanfläkt av vad som lär komma, givet att vi börjar agera för att islamisternas framtidsplan för Sverige inte ska gå i lås. Men om vi inte vill kapitulera så är ju detta vad som måste ske. Jag räknar till 16 punkter på listan. Det lär gå att lägga till fler, men knappast att dra ifrån någon. Och en sak är klar; ju längre vi dröjer med att ta tag i saken, desto värre kommer denna storm att rasa.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

English executive summary

The main article is outlined from last week’s Sunday Chronicle, in full in English. Here is added information about the so called ‘home language’ education, a huge part of the Swedish education system that is actively discouraging the integration process, but employs tens of thousands immigrant teachers and thus makes statistics look good. Also I elaborate somewhat on the Islam concept Dar es-Salam vs. Dar al-Harb; dividing the world in a peaceful Islamic region and naming all else a war zone. It’s quite telling, and reveals how Muslims look upon their own situation after having emigrated to a secular country as Sweden. I have also added a matrix with up-to-date demographic figures on Swedish immigration, showing the huge and growing quantities of immigrants and within this the even more rapidly increased subgroup that originates from Islamic countries.

The ethnic Swede’s only response, when government does not recognize the problems, is white flight. There is no other option. In Filipstad, Bengtsfors and other rural areas this migration pattern was catalyst by the lack of employment, long before the immigrants arriveed. But it is now driven by the dysfunctionality in these societies and by demography itself: Swedes still like to live with their own, regardless of what is said about this being racist or not. In Malmö, the only Swedish city with large inner city ghettos, this development is quite obvious. The demography split is explicitly marked with the new inhabitants bad habit of throwing bombs. Malmö will soon be a Muslim enclav, as will Botkyrka and Södertälje, abandonded by all Swedes and well integrated immigrants. The problem for the Swedes however, is that there is no safe haven. The city planners didn’t build society so that it could harbour these type of in-built conflicts between population groups. Nowhere can law abiding citizens find shelter. There are no fences. No gated communities. There are even laws giving man a right to go whereever he wants. A unique sign of a unique trust among an almost as uniquely homogenius population. Now this openness becomes a trap. Crossing the Swedish border will thus be white flights next target. It has already started.

In the final section I conclude that there is no possible meet between the two antipols; the secular self-expressing individualistic ethnic Swede and the traditional survival-oriented Muslim. The gap is just too wide to close in a democratic satisfying way for both groups. As long as the majority of the Swedes does not realize this, we can expect the Muslim society to move forward their positions quite gradually, until demography turn the tables and the Islam community can show its true colours. However, in case the Swedes see the danger and start to act rational upon it, a severe clash is to be expected. Such actions will not be accepted, but will be met with fierce resistance. I have in bullit points listed the most important strategies to avoid a situation where Islam dominates Sweden. Most importantly is to resist further radicalization and influence from fundamentalists abroad via mosque financing etc; deportation of criminals; (stronger) incentives for immigrants to integrate, start contributing, learning the Swedish languange and culture – as well as firm actions when people do not adjust to this program. Volontary based repatriation offering the returning refugee a start up renumeration, that however will decrease over time if not accepted – and in the end, if there is no progress in the integration plan, will lead to deportation, with a minimum grant.

Inglehart-Welzel Culture Map:

Traditional values emphasize the importance of religion, parent-child ties, deference to authority and traditional family values. People who embrace these values also reject divorce, abortion, euthanasia and suicide. These societies have high levels of national pride and a nationalistic outlook.

Secular-rational values have the opposite preferences to the traditional values. These societies place less emphasis on religion, traditional family values and authority. Divorce, abortion, euthanasia and suicide are seen as relatively acceptable. (Suicide is not necessarily more common.)

Survival values place emphasis on economic and physical security. It is linked with a relatively ethnocentric outlook and low levels of trust and tolerance.

Self-expression values give high priority to environmental protection, growing tolerance of foreigners, gays and lesbians and gender equality, and rising demands for participation in decision-making in economic and political life.

Publicerad Lämna en kommentar

En kommunsektor som ger sig själv mer och mer lån, samtidigt som ingen vill sätta rätt namn på varför de behövs. Här finns alla ingredienser för en hemmagjord finansbubbla.

DN har nu, som de flesta andra MSM börjat uppmärksamma vad de stora hålen i kommunernas budgetar kommer leda till. Kommunernas skuldberg är uppe i svindlande 656 miljarder kronor. För att konkretisera den siffran: 165.000 kronor per heltidsarbetande. Bara det senaste året har kommunerna ökat vad som i slutändan är din skuld, herr Svensson, att betala med 13.000:-. Och det kommer inte räcka långt ändå. Regeringens anslagna fem miljarder är en spottloska i pölen, här saknas på sju års sikt 90 miljarder – enligt vår finansminister, och hennes beräkning får vi nog utgå ifrån är optimistisk. Trots stora skattehöjningar så säger fyra av fem kommuner att man kommer göra nedskärningar i budgeten nästa år. På ‘allt’. Och så är det vård, skola och omsorg förstås. Och det värsta är att det sedan bara kommer fortsätta att behövas mer. För vad som saknas i staplarna är försörjningsstöd och minskning av antal snällanställda. Det första för att man inte kan, det är statens beslut. Det andra för att man inte vill, vågar eller ens kan erkänna. Den officiella förklaringen till alla problemen är istället fastighetskostnader – och så ‘demografin’ förstås.

Demografin är en del av vår livscykel och svensken har redan jobbat in till sin pension, vård och bostad. Liksom till sina barns skolgång.

Källa: DN:s enkät. Som man frågar får man svar…

Låt oss beta av dimridåerna bakifrån. Så här är det. Detta med demografin kommer vi få höra om till leda, under år som nu kommer, under vilka vi tvingas åse den svenska välfärdens smärtsamma nedmontering. De demografiska ‘problemen’ består av två delar: alltför många barn och alltför många gamla. Att det förstnämnda kräver utbyggnad av skolor, fler lärare etc är en följd av invandringen. Och det sistnämnda hade inte heller varit ett problem om vi inte hade haft invandring. ‘Problemet’ är ju väl känt och var redan fonderat för; svenskarna hade med sin höga sysselsättningsgrad och sitt långa arbetsliv sett till att tillräckliga medel kunnat läggas undan. Det är vad staten gjort istället som är problemet. Att skylla på barn och gamla är alltså en direkt lögn, men en som man frenetiskt kommer göra allt för att arbeta in i det svenska folkets medvetanden. Det handlar om ett stort bedrägeri, för att skyla över ett ännu mycket större sådant: en förskingring som inte finner sin like under historisk tid i detta land.

Japans exempel. Så hade vi kunnat ha det om vi valt bort invandringen.

DN:s ingress. Så här vill man att vi ska uppfatta kommunsektorns problem. Fastighetskostnader och ‘demografi’ i form av allt fler gamla svenskar. Inte ens invandrarbarnen kommer med i den summeringen.

Vi hade i Sverige en befolkningspyramid som, före invandringsexplosionen på 2000-talet, såg mindre hotfull ut än den gjorde i flertalet andra västländer. Den bästa jämförelsen är Japan, för där bestämde man sig för att inte försöka ‘lösa problemet’ med massiv immigration. Om vi i Sverige bara ‘rullat vidare’, som Japan, så skulle vår befolkning ha slutat växa ungefär nu, vid 8,5 miljoner. Japans befolkning sjunker med ca 0,6% per år och har minskat hela 2000-talet. Men livsinkomsterna har stigit: trots folkminskningen har den totala ekonomin vuxit under 15 av 19 år på 2000-talet. I Japan har man tagit fasta på en ganska banal lärdom: nämligen att vi i genomsnitt måste arbeta ca 40 år av våra liv. Därmed kan alla både betala för den ‘samhällsskuld’ de drar på sig under barn- och ungdomsåren och, när denna räknats av så har man fortfarande ett överskott kvar, som mer än nog täcker kostnaderna under den tid man inte längre bidrar. Kostnader för en dräglig pension, boende och sjukvård och ett startkapital för nästa generation. Det handlar alltså i vårt land om betydligt mer än vad som förvaltas i AP-fonderna. Även i den syltburken har sossarna varit och rotat , men än värre är det med hur resten av statsbudgeten har förvaltats. Det samhällsöverskott som stat och kommun har tagit sig rätten – och därmed även skyldighet och ansvar – att fördela över tiden och mellan generationerna, har istället under mindre än två årtionden ‘investerats’ i något helt annat.

Bidragsresenärerna. En lågstadieelev kan räkna ut att detta inte håller.

En artikel som säger mycket, men absolut inte varför.

Vårt samhälle har till skillnad från Japan använt samhällsöverskottet till att importera bidragstagare. Som inte på långa vägar kommer jobba i 40 år i Sverige. Dessutom har de som faktiskt fått jobb en mycket lägre snittlön; de betalar alltså inte in en skatt som medger samma höga välfärd som de blivit delägare i. Detta lilla från de få är vad svenskarna får tillbaka för att ge mycket till många. Nettot kommer inte räcka till. Det är ett matematiskt axiom, eftersom vi sagt att alla som kommer hit ska få (minst) lika mycket som dem som redan bor här. Är detta svårt att förstå? Låt oss göra en livscykelkalkyl på lågstadienivå: Per får ett äpple av mamma som han äter vid frukost. Han plockar själv tre till under dagen, varav han äter ett till lunch. Hur många har han kvar? Två, ett som han äter till middag och det sista ger han till sin son. Exempel två. Per får ett äpple av mamma som han äter vid frukost. Han plockar själv tre till under dagen, varav han äter ett till lunch. Hur många har han kvar? Två. Ett som han ger bort till Hassan som inte är något vidare på att plocka äpplen. Det sista äpplet får Per och Hassan dela på till kvällsmat. Pers son får ingenting.

Och detta är alltså vad som redan hänt. Även om vi med ett ‘simsalabim’ kunde trolla bort Hassan (= alla redan anlända bidragsresenärer), så måste vi betala för den tid som har varit, och som nu avspeglar sig i våra kommuners dystra balansräkningar. Vi har bara ett äpple kvar till pensionen, och det ska delas med Hassan, vi kommer inte samtidigt kunna lägga undan tillräckligt till våra barns skolgång – kommunerna drar just nu in i redan otillräckliga skolbudgetar. Under det att vi alltså nu börjar betala på den skuldrullning som skett, fortsätter åtagandena för Hassan att ackumulera än högre skulder. Hans söner vill ju ha ett nytt äpple imorgon. Liksom Pers. Ovanpå detta så fortsätter anhörigströmmen, vars kostnader vi inte har med i kommunkalkylerna, kommunerna vågar inte ens räkna på den saken, inte på något realistiskt sätt. Ni vet de muslimska kvinnorna, som de ‘ensamkommande’ nu vill ha hit för att stå vid spisen och föda deras barn. Det handlar om en grupp vi kommer ha mycket svårt att övertyga om att lära sig svenska – vad ska de med sådana kunskaper till, när det inte är ett krav för att få socialbidrag? Många är analfabeter med så gott som noll utbildning, som vi ändå lär kasta dyra utbildningsinsatser på, innan vi (= de naiva) ger upp eller då pengarna är slut (gissa vilket som kommer först) och man accepterar att de kommer stå kvar vid spisen oavsett om de så blivit uppgraderade till pol.mag. Men de flesta kommer förstås inte lära sig någonting; med nära noll intresse och förmåga att finna utkomst i världens mest utbildningskrävande arbetsliv – det svenska. En sak är klar: många flera äpplen kommer att behövas. Men det blir inte många fler som plockar.

Kommunsektorns lånevolymer har redan exploderat. Men vi hör inte smällen, pga den negativa räntan.

Kommunsektorn har ökat sina skulder med 300 miljarder på 10 år. Det är ca 75.000:- per heltidsarbetande.

Här ska vi nu inte göra en prognos. Dystopin får lätt så förfärande drag att den blir hart när omöjlig att tro på. Beskrivningen av den punkt vi nu står på är illavarslande nog. Där vi alltså ‘bara’ har ett decenniums eller så av kvardröjande skulder att ta hand om. Skulder som har vuxit trots obruten högkonjunktur i världen, negativ statslåneränta och ett valutadopat näringsliv. På ett drygt decennium har kommunsektorns lån närapå fördubblats och uppgår nu till 14% av BNP. Och ökningen är sedan 2016 exponentiellt tilltagande, trots ‘invandringsstoppet’ 2015. Det här beror främst på just gamla ackumulerade problem. Kommunerna tvingas till stora eftersläpande investeringar, över 50% i fastigheter och bostäder. Dessa bokförs som tillgångar, men de har sitt värde bara pga den bidragsstöttade ekonomi man själva skapat: bostäder för nytillkomna som får hyran betald med bostadsbidrag och försörjningsstöd; skolor, vårdcentraler och äldreboenden för att ta hand om de nytillkomnas krämpor, barn och våra – men även deras – äldre. Ingenting som behövs i Japan direkt. Pengar man där istället satsat på att utbilda och avlöna inte minst den egna vårdsektorn med. År 2030 räknar man i Japan med att alla äldre har en personlig assistent fullproppad med artificiell intelligens. Och utrustad med en garanterat sympatisk personlighet och ett minne som aldrig glömmer bort när du ska ta din medicin eller att låsa dörren, så att eventuella kriminella inte tar sig in i ditt hem, vilket inte alla i den svenska hemtjänsten är så duktiga på. De nytillkomna är som bekant överrepresenterade där, för att kommunerna ser detta jobb som det absolut minst viktiga och sämst avlönade. Somliga är motiverade och bra, andra är det faktiskt inte alls. Många förstår knappt svenska. Jag tror vi är flera som skulle föredra den japanska modellen.

Trots deras antal i äldreomsorg och som vårdbiträden på sjukhusen, så är de nytillkomna nettobidragstagare även inom vårdsektorn, eftersom de som grupp är mycket mer vårdintensiva än svenskarna, vilket inte är att undra på med tanke på att många av dem levt helt utan den typen av service innan de kom hit. Om detta har Tino Sanandaji svart på vitt i sin bok Massutmaning för den som vill fördjupa sig. Och enligt Rebecca Weidmo Uvell är även äldreomsorgsstödet ett slukhål. Där garanteras de nytillkomna pensioner som bara skiljer någon hundralapp från svenska garantipensioner. Här kommer vi se en kraftig tillväxt av utbetalningar, för även de nytillkomna blir ju äldre. Till dess – hur mycket äldreboenden byggs det egentligen? Så lite som möjligt. Alla kommuner är nämligen smärtsamt medvetna om att det kostar mer att ta hand om de gamla på det viset, så man gör allt för att få dem att bo kvar där de bor. Och även de unga bor kvar hemma, de är i de flesta kommuner utan förtur i bostadskön. Nej, visst byggs det och kostar multum gör det, men de nya bostäderna kommer inte vår inhemska befolkning till del. När så sker så är hyrorna och priserna dessutom upptrissade på ett sätt de aldrig hade varit om byggsektorn inte haft så mycket mer att stå i.

Vad ska svenska folket med alla fastigheter till? Många skulle nog hellre välja en rejäl lön till sköterskor och poliser så att vården och tryggheten blir bättre. Och bostäderna, har vi sett minskade bostadsköer, någon?

Ny infrastruktur är naturligtvis också nödvändig i ett Sverige där befolkningen ökar så snabbt. Också den släpar, pga samma överhettade byggsektor. Kvar ‘att göra’ när vi rensat för investeringar som i sin huvudsak är anknutna till massimmigrationen, är en skvätt på några procent som man av nöden är tvungna att satsa på; sedan länge eftersatt underhåll av vatten- och avloppsledningar. VA-näten är – eftersom de inte syns – ännu mer än järnvägsspår och vägnät ett enda stort lappa och laga. Det kommer de fortsätta vara även efter årets dosör.

Det här är alltså vad kommunerna måste ha pengar till. Om man får tro DN. Men det är ju bara halva sanningen. ‘Investeringarna’ syns ju inte i resultaträkningen. Inte förrän efter ett par decennier, då man lär bli tvungna att skriva av värdena, precis som man till slut blev tvungna att göra med miljonprogrammen. Nej, resten av de besvärliga åtagandena hittar vi i resultaträkningen, sådant som kostnadsförs direkt. Men när DN gör sin beskrivning så är det förstås utan att plocka fram rubriker på kostnadsposterna, till allmän beskådan. Därmed slipper man att nämna försörjningsstöden. Som ökat kraftigt de senaste två åren och beräknas fördubblas fram till 2026 enligt Sydsvenskan. Att få fram rådata på detta är dock inte lätt. SCB och Socialstyrelsen har ju precis som alla andra myndigheter fått order om (eller självmant tagit på sig) att inte i onödan göra det lätt för kritikerna att hitta systemfelen. Nästan komiskt att de senaste tabellerna i SCB är från 2011! Ska man verkligen kunna plocka fram privatpersoners tax.värden och bilägande, men inte hur mycket socialbidragen är i offentliga databaser? Reda siffror om mer aktuella förhållanden lämnas i alla fall inte där jag letar och Socialstyrelsen visar grafer i fasta priser, troligen för att få det att ‘se bättre ut’. Att 11,2 miljarder för 2018 skulle vara en totalsiffra kan jag därför inte direkt läsa ut. Det finns säkert fler poster, men detta är illa nog, för till dessa tillkommer nu undan för undan de etableringsstöd som staten betalar ut till flyktingarna, men bara i två år. Ingenting tyder på att kostnaderna för de nytillkomna minskar nämnvärt under de följande 6-8 åren de befunnit sig i Sverige, och mycket talar för att stödberoendet i de flesta fallen är livsvarigt för dem som senast kommit hit. Försörjningsstödet, som redan nu till ca 2/3 går till de nytillkomna, håller därmed gradvis på att inkludera etableringsstödet. Ett fyra gånger så stort belopp.

Efter 2011 har vi en nästan dubbelt så hög nyanställningstakt i kommunerna som i det privata näringslivet. Vad kan det bero på?

Att socialbidragen (enligt korrekt pk-prosa = försörjningsstödet, biståndet) kommer öka kraftigt, som Sydsvenskan förutspår, är därför ingen gissning utan närmast en matematiskt nödvändighet, särskilt eftersom vi nu är på väg in i en lågkonjunktur. Och när 110 kommuner går med underskott och fyra av fem kommuner måste skära ned så är det något ännu viktigare, som kommun- och myndighetsaktivisterna talar tyst om: alla snällanställda Hassan, som inte gör någon särskild nytta för någon på sin post. Syftet med arrangemanget har dels varit att frisera arbetslöshetsstatistiken och få de formella flyktingkostnaderna att se mindre provocerande ut; dels förhoppningar om att minska risken för att Hassan ska bli kriminell, så länge som man håller honom med en fast arbetstid, något pyssel att sysselsätta sig med under dagarna och gratis lön. Om inte staten tar över betalningsansvaret i någon form av en liknande täckmantel (= ‘garantijobb’ där även socialavgifterna ingår), så lär vi få se betydligt fler uppsägningar av snällanställda – och socialbidragen kommer då öka kraftigt, det är ett direkt kommunicerande kärl.

Kommuninvest, banken som kommunerna äger.

Slutligen: Var får kommunerna sina lån ifrån? Svaret är inte bankerna. Dessa har minskat sin andel av utlåningen till sektorn från 30% till 15%, hit har alltså kommunerna tvingats amortera. Det antyder att svenska banker dragit öronen åt sig och att risken i förhållande till avkastningen inte håller för sund kreditgivning. De minskade banklånen och lite till har man täckt av via direkt obligationsutgivning, d v s risker som banksektorn inte ska behöva bry sig om enligt Basel 3:s kapitaltäckningskrav – men som givetvis ändå ökar systemriskerna. Bulken av sektorns nya lån kommer dock från Kommuninvest, som 271 av kommunerna äger själva tillsammans. Här har på fem år krediterna ökat med 130 mdr! Kommuninvest står numera för 54% av sektorns totala utlåning. I detta ligger förstås en präktig varningssignal. Det är knappast en slump att Kommuninvest startade upp just i Örebro, det län där skulden per invånare är högst i Sverige. Kommuninvests konstruktion påminner i grunden om subprimelånen i USA som ledde fram till den stora finansbubblan: genom sammanläggning av många små sämre kredittagare och ett ‘hokus pokus!’ får man AAA-ratings av de stora kreditinstituten, och eftersom det inte finns några kapitalkrav på kommunlånen så behöver Kommuninvest teoretiskt inte ha något eget kapital alls. Trots att man lånar ut när andra drar in krediterna.

Den mest intressanta är förstås räntan. Ett enda litet diagram för denna har Kommuninvest kostat på sig i sin fylliga rapport om kommunernas låneskuld (samtidigt som man slösar två hela sidor på jippot med ‘gröna obligationer’). Jag avläser nivån till 1,2% i kvartal 2, 2019. Det finns även lån man betalar ränta för att få ge till sina ägare, om den kostnaden är inräknad här eller inte är osagt. På aktuell lånestock betyder 1,2% i runda slängar 8 mdr. Eftersom räntan har gått ned kontinuerligt har sektorns räntekostnader inte ökat, trots den snabba skuldökningen, tvärtom har de minskat sedan 2015 med 2 mdr. Så vem vill inte låna mer under sådana förhållanden? Låt oss gissa att låneskulden om tre år är 700 mdr (lågt räknat). Ponera att skenande socialbidragskostnader då föranleder ratinginstituten att sänka sina kreditbetyg och att räntan därmed stiger till 3%. Då blir kommunernas räntekostnad 21 mdr istället för 8. Det skulle ofelbart leda till att många kommuner får betalningsproblem, för situationen kommer vara ännu tajtare då än idag, det vet vi redan.

Kommunerna har pressat sin bank att sluta ta hänsyn till framtida kreditförluster i sin räntesättning. Ur årsredovisningen 2018, s. 4.

Det behöver inte vara så många som drabbas, i teorin kan det räcka med en enda. Eftersom Kommuninvest har ett solidariskt betalningsansvar mellan ägarna, så betyder det att alla 271 medlemskommuner omedelbart riskerar att dras med i likvidetskrisen. Om staten skulle tvingas gå in och stötta så påverkas även statens kreditbetyg och då får vi avsevärt högre räntekostnader även på statsskulden. En räntehöjning på två procentenheter är ett stresstest som bankerna anser att varje bolånetagare ska klara, men det är lätt att förstå att kommunerna inte avkrävs detsamma, de äger ju banken som lånar ut pengarna – det garanterar snäll kreditbedömning. Ja, för ett år sedan beslutade man även att sänka räntorna, genom att inte ta höjd för eventuella framtida kreditförluster.

Så där brukar det se ut just när konjunkturen är på topp, liksom tuppkammen både på banken och hos de mest belånade. Just innan det bär iväg nedåt. Men i det här fallet tror jag passusen säger mer om hur pressade marginalerna är på kommunerna. Redan.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Kommuninvests rapport om den kommunala låneskulden 2019

Kommuninvests årsredovisning 2018

DN – 110 kommuner går back 2019

DN – fyra av fem kommuner tvingas skära ner

Uvell – Äldreförsörjningsstödet, ännu ett slukhål

Publicerad Lämna en kommentar

Gaturummet är inte vårt längre. Ett ‘Jimmie moment’ för många. Även för forskningen.

Att svenskarna skyr gaturummet, som erövrats av mörk hudfärg i stad efter stad – är både rationellt och en ond cirkel, som borde vara ett Jimmie moment också för Johanna Frändén. I New York vände man på cirkeln – men alla de åtgärder som krävdes är politiskt tabu i Sverige.

Efter Ivar Arpis uppmärksammade ledare om hur flyktingarna erövrat gatubilden – och att denna ’känsla’ skulle kunna vara ett viktigare skäl till svenskarnas motstånd mot mångkultur än rent ekonomiska motiv – så har framförallt ledarskribenterna på Aftonbladet och DN gått i spinn. ”Detta är rasism!” förklarar Lisa Magnusson på DN och Martin Aagård tycker SvD har blivit ’till och med mer oanständig än alternativmedia’. Anders Lindberg, AB drar helt ned fönstret: demografisk invandringskritik är rasism som ofelbart leder till högerextrema terrordåd. Och så hamnade vi vips i Christchurch.
*
SVERIGE – DEN ONDA CIRKELN OCH DESS PÅHEJARE
Vänstern har förstås rätt i en sak: SvD och GP har flyttat fram positionerna. Man är ett steg närmare problemets kärna. Gaturummet har erövrats av flyktingar och tiggare och fått en helt annan hudfärg på bara 10-15 år. Att tycka illa om det – om det bara vore just detta – är närmast per definition rasism. D v s vänsterns definition – och därmed även svenska aktivistjuristers.
*
Den tar inte hänsyn till att samma människor som hyser sådana tankar mycket väl skulle kunna tycka att samma fenomen bara vore exotiskt – om man stött på det i Istanbul eller Kairo. Inte heller att människor kan uppleva en saknad över det som har varit som är helt legitim, eller vore det om det gällde vår gamla lekplats eller barndomshem som rivits – nu när det gäller hela Sverige är det lite kinkigare. Man avvisar också kategoriskt all rädsla för framtiden som en ‘farlig fix idé’. Hur befogad den än är. Att det vi kallar Sverige inte kommer finnas mer när barnbarnen växer upp, att våra värderingar är på väg att hamna på sophögen. Det är bara att följa den demografiska trenden så inser vi att detta är ett reellt och mycket påtagligt hot, ingen fix idé.
*
Allra minst vill man låta oss dra slutsatsen att den där hudfärgsändringen är en rationell faktor att ta hänsyn till för vårt eget välbefinnande just i nuläget. Men det är det nog ofta. Samma människor som reagerar över hudfärgen på gator och torg behöver ju inte alls göra det i klassrummet eller på arbetsplatsen. Och kanske inte heller i parken en sen kväll, om det bara finns andra inslag, av vanliga medelsvenssons och inte minst Svenssons kvinnor och barn. Att man ändå ofta gör det på svenska gator och torg har alltså en helt annan förklaring. Ingen känsla. Fakta.
*
Brottsstatistiken ger nämligen de här människorna rätt: risken att råka ut för brott är högre på offentliga platser där många unga män med mörk hudfärg överväger. Vad vänstern vill kalla rasism är alltså inte minst rationell överlevnadsinstinkt. Och att man känner oro leder till att man undviker risken/platserna. Vilket i sin tur gör dessa platser ännu mer etniskt enfärgade – och farligare.
*
NEW YORK – DÄR MAN VÄNDE DEN ONDA CIRKELN
Det här är bara en av många observationer som man gjorde i New York på 90-talet och som ledde till många goda åtgärder. Dåliga områden förvandlades helt, en framgångssaga som kan exemplifieras med Bryant Park, förr även kallad ’Needle Park’. Att ensamma, arbetslösa svarta stod och hängde i varje hörn av parken var en källa till stor otrygghet – högst befogad sådan – som man ansåg sig tvungen att ändra på. Idag är parken en omtyckt mötesplats för alla, med 20.000 årliga besök, dit man utan att fundera kan ta både farmor och barnen. Hur det gick till kan ni läsa mycket mer om i Dagens Juridik, se länk nedan.
*
Där har publicerat en artikelserie i fem delar över hur den framgångsrika brottsbekämpningen i New York har gått till. Författaren Magnus Lindgren, är före detta polis och kriminolog och han pekar på många faktorer som jag tidigare inte läst om; det är mycket lärorika och välskrivna krönikor. SvD hade för ett par år sedan en artikel som pekade på hur viktigt man ansåg det vara att ha bra poliser, inte nödvändigtvis många. Och att dessa bra poliser därför också måste få bra lönevillkor. SvD och Lindgren betonar också hur viktigt det är att ansvar utkrävs av dessa poliser och att det i förlängningen är allmänheten som utkräver ansvaret: all statistik måste vara offentlig.
*
New York är nu en av USA:s minst brottsdrabbade städer, nivån på i stort sett alla brott har sjunkit dramatiskt och är nere på 60-talsnivåer trots en kraftigt ökad befolkning. Man har färre i fängelse nu tack vare att färre brott begås. Och antalet poliser har också kunnat minskas. Men de är fortfarande nästan dubbelt så många som i hela Sverige, trots att staden har en mindre befolkning.
*
I princip bör väl dessa få meningar räcka för att förstå varför det varit fullständigt resultatlöst för svenska politiker att vallfärda i tusental på trevliga weekendresor till New York under förevändning att försöka lära sig hur vi borde bekämpa brott även i Sverige. Vi är dels inte beredda att dubbla antalet poliser, för då får vi ju ’en kontrollstat’ – enligt vänstern. Ännu mindre är vi beredda att betala poliserna bra; dels anser vi oss inte ha råd (vi har ju andra prioriteringar, som t ex att ständigt fylla på med fler mörkhyade som slår dank), dels är vänstern allergisk mot högavlönade, särskilt i mansyrken. Dels blir förstås alla poliser inte automatiskt bra bara för att de är välbetalda – vilket faktiskt är sant.
*
Ett ansvarskrav måste alltså följa med förändringen; i New York flyttar man på polischefer som misslyckas, utväderingen varje tisdag är alltså en rätt nervös tillställning. Detta är ju ännu mer emot svensk sosseinstinkt; arbetsplatsen ska ju kännetäcknas av gemyt, ingen ska behöva stressas av krav. Här tar istället ‘gruppen’ ansvar – dvs ingen alls. Och inte heller är det allmänheten som utkräver ansvaret; dåliga chefer befordras om de säger politiskt korrekta saker, och blir chefer för MSB om de är så dåliga att de bara måste bort (t ex inför allmänna val). Allmänheten har heller ingen möjlighet att utkräva ett korrekt ansvar, eftersom vi inte tillåter att öppen och korrekt statistik sprids som vi kan ta ställning till. Istället gör BRÅ ett beställningsjobb där man bevisar att kejsaren visst har nya kläder och inte alls är naken.
*
Allra minst får någon nämna det farligaste av allt: att det som vänstern kallar rasism – och som aktivistdomarna gärna också tolkar in under lagen om hets mot folkgrupp – på gator och torg är helt rationellt. För där möter de känslor som Arpi talar om verkligheten. Där visar sig rasism och fördomar ha stöd av brottsstatistiken. Att människor väljer att prioritera sin egen trygghet borde naturligtvis inte kallas rasism utan realism. Men att säga så är att svära i vänsterkyrkan.
Gaturummet är inte bara Arpis ’Jimmie moment’. Det borde vara allas.
*
Magnus Stenlund
Sunt Förnuft
*

https://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/a/Jopj5m/naturligt-att-folk-fran-andra-kulturer-slar-dank-i-centrum

Tryggt, snyggt och välkomnande i New York – samverkan minskar brottsligheten