Publicerad Lämna en kommentar

Sjukvårds- och sjukförsäkringar: till för att invagga dig i falsk säkerhet – tills något faktiskt händer

Hanne Kjöler är en av DN:s mer oberoende journalister och har min respekt bland annat efter sin kritiska bok mot Dan Eliasson som RPC. Nu har hon åter gjort ett viktigt inlägg. En utmärkt genomlysning av en av våra största ruffel&bågbranscher; personförsäkringsbolagen.

Försäkringar är ju som bekant till för att ta hand om oss när det gäller. De flesta av oss är som bekant mer och mer skeptiska till den allmänna sjukvården och de av oss som då är anställda kan i många fall känna en falsk trygghet i att istället kunna förlita sig på sin sjukvårdsförsäkring. Kanske har man betalat in premier i tjugo år utan att ha behövt den, men när det gäller, då ska man ju kunna utgå ifrån att försäkringen håller vad den lovar.
*
Men då kan det mycket väl visa sig att försäkringsgivaren inte har avtal med relevant sjukvårdsinrättning. Och vilka dessa är talar försäkringsbolaget inte om vare sig vid teckningstillfället eller när försäkringsfall inträffar. Vad vi alltså försäkrat oss mot är alltså en helt öppen fråga – bara försäkringsbolaget vet.
*
Men ingen ska bli förvånad. Så här ser de nämligen själva sin affärsidé: att ta så mycket betalt som möjligt för något som begränsas så mycket som möjligt. Och det betyder bl a att man nästan säkert kan säga att om du råkar bli sjuk i något som kräver dyrbar vård så lär den inte ingå.
*
Affärsidén är också att sjukvårdsförsäkringen ska kännas ju så ‘billig’ så man kan ju tycka att den är värd sitt pris. Men det är den ju bara om skydd verkligen finns. Och att man får något mervärde. I slutändan så kanske du trots allt inte är försäkrad mot någonting som kräver mer än de allra enklaste typer av operationer. Skulle det röra sig om något annat så slutar det ändå alltså med att du hamnar i samma långa kö som alla andra. Lite som att vara försäkrad mot inbrott men bara mot stölder av icke-stöldbegärlig egendom.
*
Sjukförsäkringarna – ännu värre bondfångeri
Sjukförsäkringarna, som alltså avser att täcka upp inkomstbortfall under sjuktiden, är ännu mer otäta. Här uppstår riskerna för försäkringstagaren framförallt varje gång man byter arbetsgivare, eller arbetsgivaren vill byta försäkringsgivare. Då kräver försäkringsbolaget nämligen alltid få in nya papper som friskhetsförklarar alla anställda. Och är man plötsligt inte frisk på ett område 100%, såsom man en gång var när man anställdes och tog den nuvarande försäkringen så riskerar man att inte kunna försäkra detta alls. (Ljuger man så kan man också räkna med att avslöjas; försäkringsbolaget kräver alltid in all sådan information i efterskott vid försäkringsfall).
*
Har man haft problem med t ex rygg så exkluderas det området för framtiden. Men premien, den är densamma. Och efter problem med både rygg och ögon och ytterligare något så är man inte ens försäkringsbar enligt de flesta bolag. Eftersom de flesta vill/uppmuntras/måste byta arbetsgivare även sent i livet, så uppstår då en situation där försäkringsgivarna plötsligt slipper ur sitt ansvar just när det börjar bli betungande risker, såsom alltid är fallet när vi blir äldre. Vid sådana försäkringsgivarbyten borde alltså ett ansvar överföras och hanteras mellan försäkringsgivarna. Men så sker inte alls. Vi är grundlurade allihop som byter /eller tvingas – av arbetsgivaren – att byta.
*
Lyckas bolaget trots allt inte hitta något kryphål, så kan försäkringstagaren räkna med att tvingas till en lång hanteringsprocess. Jag har hört talas om fall där man dragit ut på hanteringen i över tre år. Allt för att göra försäkringstagaren ‘mjuk’ och vilja gå med på en uppgörelse som är långt under vad försäkringsbolaget vet är sannolikt korrekt. Genom att dra på beslutet istället för att direkt säga nej så gör man det heller inte möjligt för försäkringstagaren att söka rättshjälp enligt hemförsäkringen.
*
Slutligen så ser försäkringsbolaget gärna till att skaffa en ‘karenstid’, vilket innebär att under den tiden betalas en dyr premie in utan att något skydd finns överhuvudtaget för de vanligaste sjukdomarna. Det kan i extrema fall röra sig om 18 månader eller mer. Detta anser sig sällan försäkrningsmäklarna skyldiga att upplysa om. Men det är de förstås. Frågan är bara hur länge den sjuke orkar bråka om den saken. För det är ju bolagens sista trumfkort: de slåss mot människor i såväl ekonomiskt som psykiskt trångmål. Och det är de väl medvetna om. Och gör allt för att utnyttja maximalt.
Magnus Stenlund@sunt förnuft:
https://www.facebook.com/VImedSuntFornuft/?ref=aymt_homepage_panel&eid=ARDAHCrcy1prZxAIUeK9fyZqNbtRJW0TL2jVpfV27ZOmgtPS-DxxERc45k-SXzGrQiSgE3mu6YNwBn0E
DN, Hanne Kjöler:https://www.dn.se/ledare/hanne-kjoller-de-privata-sjukvardsforsakringarna-ar-bolagens-hemliga-lada/

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *