Jag ska inte hålla er i spänning, svaret är ett rungande ja. Erik Fichtelius visar i sin intervju med Kajsa Norman, att SVT på alla sätt fortfarande är en propagandamaskin á la DDR. Det här är en intervju som bör ses, för den förtjänar att kallas skolexempel på hur en journalist agerar för att försäkra sig om att ‘rätt åsikt vinner’. Med sig i studion har han Kajsa Norman, som skrivit boken ‘En alldeles svensk historia‘, som handlar om de övergrepp som begicks på festivalen We Are Sthlm sommaren 2015, och som tystades ned – ända till dess en liknande händelse inträffade i Köln, Tyskland, ett halvår senare. Först då blev det fart på svensk mainstream-media och tillåtet att diskutera och t o m att agera bland myndighetspersoner och polis. Vad Fichtelius gör i sin ‘intervju’ är att helt sonika försöka lägga locket på igen.
I det åtta minuter och 19 sekunder långa klippet tillåts intervjuobjektet aldrig att tala till punkt, för så fort hon närmar sig en avgörande poäng, så avbryter intervjuaren/förhörsledaren. “Det fanns ju inga bevis!” “Det du påstår är ju oerhört tunt!” Fichtelius har ‘aldrig under alla sina år som nyhetsförmedlare’ varit med om att ‘något så illa underbyggt’ släppts igenom en seriös granskning innan det offentliggörs; han agerar som om han vore åklagare i en skådeprocess i det gamla Sovjet: fräser, hånar, misstänkliggör och drar sina egna slutsatser. Slutsatser som Norman oftast inte ens får chansen att försvara sig emot innan Obersturmbahnführer Fichtelius avbryter igen.
Kollugna Kajsa – en bedrift
Han håller själv låda under minst fem av de åtta minuterna, och visar sin gäst ett förakt och ohövlighet som verkligen inte förtjänar det tack han ändå får på slutet. Att Kajsa Norman på något sätt lyckas hålla sig för god för att provoceras och vid varje tilltal ger ett sansat och klokt svar är något av en överjordisk bedrift, själv hade jag varit nära att utdela en rak höger och det hade säkert gått fram i rutan på ett mindre fördelaktigt vis även om jag låtit bli. Kajsas lugn gör förstås den gamle clarteistkommunisten bara ännu surare – han inser ju att Kajsa tar poäng trots hans attacker. Och vad som uppenbart retar honom mest av allt är att Kajsa haft fräckheten att samarbeta i saken med ‘den högerextrema och främlighetsfientliga propagandasajten’ Nyheter Idag, och deras alldeles särskilt misshaglige journalist Chang Frick.
Detta omdöme blev SVT tvungna att korrigera, men inte mer än till att kalla tidningen för ‘invandringskritisk nättidning som står SD nära’, utan att ange källa för detta. Det är alltså ungefär som om man först kallat DN för ‘den vänsterextrema massinvandringskåta propagandablaskan’ och ändrar till ‘den invandringspositiva dagstidningen som står regeringen nära’. En sakupplysning som SVT aldrig ansett nödvändig att ge, oavsett hur korrekt den än är. Som Nyheter Idags redaktionschef Pelle Zackrisson så riktigt påpekar, det är inte skattefinansierade public service roll att sätta etiketter.
Helin hänvisar till ‘objektiva Expo’
Att Fichtelius dessutom ljuger och försöker ge tittarna intrycket av att ingen brottslighet överhuvudtaget förekommit på den beryktade festivalen eller i vart fall inte bevisades och därför (enligt Fichtelius) självklart inte heller borde ha rapporterats om, det var vad som ledde till att Granskningsnämnden fällde programmet. SVT:s programdirektör Jan Helin gjorde sedan ett försök att skyla över, istället för att uppriktigt be om ursäkt. Och när Helin hänvisar till Expo ‘som expertvittne’ som SVT kan använda sig av som källa för att fälla omdömen om vem eller vilka som förtjänar att kallas högerextrema, då förtjänar det faktiskt en fällning till:
”Tidskriften Expo är ledande i Sverige på att kartlägga den främlingsfientliga och högerextrema rörelsen i Sverige. Expo inordnar Nyheter Idag inom gruppen ’högerpopulistiska och högerextrema alternativmedia’, även om man medger att sajten är svårare att placera än vissa andra.”
Jan Helin, SVT:s svar till Nyheter Idag.
Att bara våga! Att vara så arroganta. Att låtsas som om denna vänsterextremistiska sajt skulle vara objektiva i sin syn på sina politiska motståndare! Man kunde ju lika gärna referera till Gudrun Schyman. Tricket användes senast för att svärta ned Leif Östling vid hans intervju på Swebbtv; Swebbtv fick en i princip likadan ‘recension’ av Expo, som sedan ‘okritiskt’ kablades ut i hela MSM. Tack vare det omdömet så framstod allt som Östling sagt som suspekt eller i bästa fall som icke omdömesgillt. Jag satte ‘okritiskt’ inom citattecken, för det är ett för snällt ord, en välvilligt ironisk omskrivning. Man undvek inte bara att ifrågasätta källa, för att man inte orkade eller förstod bättre. Nej, detta är en ytterst medveten politisk strategi.
Måtte Jan Helins uttalande bita honom själv och hela SR/SVT i häcken på det sätt de förtjänar. Minns detta, till efter regeringsskiftet. Då ska det spelas upp igen, men med Fichtelius och Helin på de anklagades bänk. Låt detta vara beviset som fäller dödsdomen för en skattefinansierad propagandamaskin, vars ansvar för var Sverige befinner sig idag är bara snäppet mindre än Löfvens och hans skurkregim.
Magnus Stenlund
Sunt Förnuft
PS. Här om Kajsas bok, och en länk till akademibokhandeln, ett bra julklappstips:
»Kajsa Normans beskrivning av det svenska hyckleriet och dess paradoxer är mer medryckande än en thriller.«
The Times
Sommaren 2015, under musikfestivalen We Are Sthlm, utsattes tonårsflickor för sexuella övergrepp i publikhavet. Både polis och vittnen på plats förväntade sig stora rubriker i media efter händelsen. Istället: Total tystnad.
Ett halvår senare rapporterades om liknande övergrepp i Köln först då valde svenska medier att berätta om vad som hänt på We Are Sthlm. Varför dröjde det så länge? När reportern Chang Frick började nysta i historien skapades en kedjereaktion som kom att skaka om Sverige. Ingen ville ta ansvar för den uteblivna rapporteringen och media förnekade att de misstänkta förövarnas ursprung skulle ha påverkat bevakningen.
Sverige är ett land präglat av en konsensuskultur som få vågar bryta mot. Den som ställer sig utanför åsiktskorridoren utmålas snabbt som extrem. I sin internationellt hyllade bok skildrar journalisten Kajsa Norman insiktsfullt och övertygande den svenska konformiteten och hur den påverkar det offentliga samtalet.
»En alldeles svensk historia är ingen behaglig läsning, men en viktig sådan.«
Sigrid Rausing
»Det här är en gripande berättelse. Allt jag trodde att jag visste om Sverige är fel.«
The Spectator
»Kajsa Norman är en kraftfull författare.«
The Guardian
»Skriven i bästa Stieg Larsson-stil, men med skillnaden att allt är sant.«
The Telegraph India
»Hon skildrar en tystnadskonspiration av ett etablissemang som gör allt för att inte lyfta på locket över växande kulturella spänningar.«
Financial Times
