Undertecknad har i två Swebbtv-program, Den fjärde statsmakten 51, intervjuats avseende Coronapaketens effekter på ekonomin. I del 1 (53 min) handlar det framförallt om de nya EU-obligationerna, stöd till södra Europa på 750 mdr EUR, till länder med lägre beskattningsuttag, lägre total belåning och lägre faktisk pensionsålder än vad vi har i Sverige. Det är illa nog, men än värre är att detta kommer sätta ett prejudikat för framtida EU-upplåning; vi riskerar att aldrig ta oss ur EU med de återbetalningskrav på utlovade garantier, som vi då har att vänta.
I del 2 (33 min) går jag närmare in på BNP och våra lån. BNP, Bruttonationalprodukten, används som nämnare i diverse nyckeltal, när man vill jämföra länders ekonomiska välstånd, deras beskattning, statsskuld och andra lån, sådana begrepp som beskriver vår finansiella situation. Det kanske låter enkelt att definiera BNP: summan av alla varor och tjänster som produceras under ett år, men det är förstås inte bara en oerhört omfattande räkenskap, den beror också av hur vi definierar olika kassaflöden. Det finns alltid ett starkt incitament för staten att överdriva BNP, för att vi (och de styrande) ska se bättre ut än vad vi är. Men det har sannolikt aldrig varit viktigare än just nu: det handlar om att återställa ett förtroende, som, ifall det inte lyckas, har kostat oss många hundra miljarder så gott som helt i onödan. Och det är förstås våra pengar det handlar om.
Det mest effektiva sättet att ta till sig vad det är som nu pågår är nog faktiskt att lyssna på programmen. Här nedan ska dock kompletteras med några av de diagram jag visar upp, och kanske ytterligare ett par.
De båda ytterlighetslägena: depression eller hyperinflation
Brädan blir bara svårare och svårare att balansera när insatserna höjs. Kraftig penningmängdsökning måste till slut betalas av någon. Att ‘inflatera bort den’ betyder de facto att våra sparmedel går upp i rök.
Med världens högsta skattetryck har Sverige bara två val: mer belåning eller välfärdsnedskärning
Japan är en enastående stark industrination, man arbetar som myror och hårddrillar sina barn. Dessutom kan man höja skatterna, om man måste. Vi är inte Japan, och vill antagligen inte bli det heller. Skatterna kan vi heller inte höja. USA: ännu lägre skatter, och kan dessutom låta dollarn flöda om det kniper – man testar gränserna nu, men hittills håller det.
Har börsen rätt?
Svaret är nej, börsen är mer irrationell än någonsin. Men kortsiktigt har den förstås samtidigt ‘rätt’: detta är pengar i knät, som strömmar in till aktiemarknaden för att det inte finns andra investeringsmöjligheter, pga en realekonomi som backat 20%.
Börsanalytiker är inte bara flockdjur som kryper samman när osäkerheterna ökar. De tittar i backspegeln och får ständigt fel. Detta är uppenbart när vi ser åt vilket håll analytikernas prognoser förändras, och jämför med hur börsen faktiskt går. Konsekvent fel!
Svenska hushåll är betydligt högre belånade än amerikanska
Nittiotalskrisen (1) innebar att fastighetsbubblan pös ut. Minskade värden gick hand i hand med minskade lån, en sund men tuff utveckling. Hushållens lån/BNP vid 90-talets slut var under 50%. Den kägla som fällde världen 2008 var de amerikanska hushållslånen (2), som synes har dessa sjunkit tillbaka något, om än inte alls till de svenska vid slutet av 90-talet. Samtidigt har de svenska hushållslånen bara ökat, med 41% före krisen 2008 och ytterligare 36% före Corona. Inflationen har under samma perioder varit 11% resp 12%. Allt ovanför detta är luft.
På toppen av hushållslånen ligger rena konsumtionskrediter, 250 mdr totalt, som mer än dubblats sedan 2008. Dessa saknar oftast säkerheter, har skyhöga räntor och är tagna av människor med svag ekonomi. Detta är en potentiell ‘kägla’ som kan fälla hela ekonomin.
Näringslivets belåning luktar nittiotal
Att svenskt näringsliv dubbeldopats med nollränta och krondepreciering är den ena förklaringen till hur det här kunnat ske. Den andra är det svenska högmod som vi sett föregick både den svenska fastighetskrisen på 90-talet, en massinvandring utan jämförelse på 10-talet och den lika unika Coronastrategin 2020 – vi lyckas inbilla oss att vi har rätt trots att alla andra gör tvärtom. Inget annat land har ett så suicidalt behov av självhävdelse.
Bidragsinvandringen
Bara tre av tio flyktinginvandrare från 1990-talet och framåt uppbär ens minimilön. Långt färre producerar tillräckligt för att skapa de resurser som det svenska välfärdssystemet förser dem med, för att försörja hela familjen från vagga till grav.
Invandringen är ett slukhål. De offentliga göder ren konsumtion. Även detta räknas dock in i BNP. När stöden försvinner så försvinner dock alla verksamheterna som är beroende av dem. Då sjunker BNP. Det gör däremot inte lånen som svenskarna tagit för att hålla uppe sin konsumtion. Det kommer kosta att ställa om, och många sektorer är korrumperade med de flöden som hamnat i deras händer, motståndet kommer alltså vara stort.
Totalen? Det ser illa ut!
Riskerna har ökat i världsekonomin: belåningen är +13% inom OECD och +82% i Kina. Och Sverige skiljer ut sig, med en kraftig ökning 2008-2019. När den ihåliga flykting-BNP:n räknas bort är lånen uppe på japansk nivå, nära 370% av en mer rimligt beräknad BNP.
Corona är fyra gånger värre än krisen 2008 – och förutsättningarna 2019 sämre än de var 2007…
New York Feds konjunkturindikator visade i maj -12, mot -3 som värst under krisen 2008. De övriga faktorerna som jag räknar upp ovan är reala. Vi kan heller inte se att företagens vinstprognoser förbättrats.
När t ex inköpschefsindex refereras som ‘positiva’ signaler så är det en feltolkning: man har först haft en enorm nedgång, de senaste signalerna säger att man från denna nedgång har ytterligare, men mindre nedgångar, inte att man har ‘tagit sig igenom det värsta’.
BNP-förändringar som ser mindre allvarliga ut än förut, beror på att stödpaketen räknas in i siffrorna, ev även dubbelräknas.
Ser man istället på exporten och importen, som är svårare att manipulera, så talar vi om 20%-iga nedgångar för Sveriges del. Det är en katastrof, men så länge som bidragen tickar ut är det ingen som riktigt märker av den i den stora allmänheten.
Swebbtv har blivit den kanske viktigaste plattformen för de röster som MSM inte vill låta komma till tals. Mikael Willgert intervjuar hög som låg och och fokuserar på sak, inte person. När jag berättade för honom om min bakgrund som kreditanalytiker och att jag såg bättre och effektivare sätt att använda de pengar som nu sprutar ut ur Riksbanken, så tyckte han, precis som jag, att detta är viktigt att torgföra. Det blev en och en halv timmes intervju och en säkert besvärlig klippning av materialet ned till den för ‘lördagsintervjuer’ stipulerade tidsramen. Jag hoppas du vill vara med och föra ut budskapet. Man skjuter just nu mygg med hagelgevär. Om vi ska rädda pensionspengarna så måste vi få staten och Riksbanken att hantera pengarna mer effektivt.
Så här sammanfattar Willgert intervjun:
I detta program får vi en inblick i vad som händer i bankerna när det blir kris. Vi får möta Magnus Stenlund som är juristutbildad och ekonom från handelshögskolan. Han har erfarenhet som kreditanalytiker bland annat med 11 år på SEB. Under en period arbetade han på Swedbank med att utreda dåliga lån i Baltikum och Ukraina. Han driver också en blogg med namnet Sunt Förnuft.
Han berättar att sedan finanskrisen 2008 har löptiden för lån generellt förkortats. När lånen ska sättas om efter att det löpt ut kan banken se över säkerheten för lånet. Normalt är det inget problem men när marknaden försvagas och värderingar minskar kan banken konstatera att säkerheten inte räcker. Då kan ytterligare säkerhet begäras eller kan banken kräva tillbaka av krediten. Ett sätt att lösa detta för en företagare kan vara att gå i personlig borgen eller pantsätta sitt hus för att klara företagslånen.
När bankens säkerheter försämras i en nedgående situation kommer banken tvingas göra reserveringar. Detta minskar bankens egna kapital vilket gör att kapitaltäckningsgraden minskar. För att klara detta kan banken tvingas fordra in utestående krediter. Magnus berättar att denna process kan gå oerhört snabbt och leder till en minskad likviditet i marknaden, vilket ytterligare förstärker nedgången eftersom värden på fastigheter och aktier minskar. Det blir en nedåtgående spiral som går fort till skillnaden från när krediterna tidigare gavs ut, vilket har skett successivt under många år.
Den nedgång vi ser nu har skett snabbare än under tidigare kris och Magnus tror att den kommer bli värre i Sverige än under finanskrisen 2008. Då hade vi kvar en del lärdomar från krisen på 90-talet som gjorde att vi klarade oss bra i en internationell jämförelse.
Magnus Stenlund förklarar att 90-talskrisen berodde på att Sverige genomfört tre avregleringar i fel ordning. Det var kreditavreglering, skattereform och valutaavreglering vilka ledde till en alltför snabb expansion. Tidigare kontrollerade staten hur mycket bankerna fick låna ut vilket höll ner utlåningen medan det idag är riksbankens nollräntestrategi har lett till en utlåningstakt som överstiger ökningen av BNP.
Riksbanken går nu ut med ytterligare likviditet i marknaden men det kommer inte fungera enligt Magnus. Han menar att problemen kan liknas vid ett stort hål långt under vattenlinjen i en damm. Vi diskuterar Riksbankens åtgärder och Magnus konstaterar att marknaden har reagerat ganska positivt på att Riksbanken har “mjuknat” även om det är mest att likna vid plakatpolitik. Den sista tiden har räntorna stigit kraftigt på grund att kreditåtstramningen sker snabbt. Alla håller hårt i kontanterna i detta läge. Krediterna har fram till nedgången hela tiden ökat trots att “alla” insett att det måste komma en korrektion. Kommunernas stigande belåning är en följd bland annat av den ökade migrationen. Ett annat område med kraftigt ökande belåning är inom bostadssektorn som ökat med 3000 miljarder under 20 år.
En annan effekt av migrationen är att vi har många offentliga “snällanställningar” där personer som inte är produktiva får lön. Dessa åtgärder leder i förlängningen till att pensionerna urholkas. Även statens olika åtgärder för att bemöta krisen leder till försämrade pensioner. De försämringar vi står inför riskerar leda till att välutbildade och produktiva personer i högre utsträckning kan komma att söka sig till länder med lägre skatter och där man hushållar med skatteintäkterna.
Magnus Stenlund ifrågasätter regeringens ledarskap i samband med Coronakrisen. Han vill se en trovärdig plan och deadline för de åtgärder som görs. Han ser det som viktigt att rädda företag från onödiga konkurser. därför kan man överväga att bankerna under en tid skulle hindras från att dra tillbaka krediter genom att riksbanken under en tid tar över risken mot en viss kostnad. Då blir det ett mer selektivt stöd istället till de bolag som verkligen behöver detta.
Vi kommer sannolikt bli av med stora delar av våra pensionsbesparingar och han tror också att vi får se stora fall i fastighetspriserna. Men många som idag sitter på kapital kommer kunna göra goda affärer.
Mikael Willgert intervjuar undertecknad i egenskap av kreditanalytiker.
Intervjun är alltså en 60 minuter lång. Förslaget om hur man bör gå tillväga för att mer effektivt lösa den nedåtgående spiralen kommer ca 45 minuter in i programmet.
På slutet nämns kort i intervjun om de mer riskfyllda direktlånen till företagen, den så kallade företagscertifikaten och -obligationerna, som tyvärr bara hann behandlas översiktligt. Dessa utgör idag en närapå lika systemkritisk del av samhällsekonomin som bankerna. Många småsparare har idag sina besparingar här, via s k högräntefonder. Dessa har snabbt blivit närmast omöjliga att sälja och flera fonder har sedan förra veckan fått Finansinspektionens tillåtelse att frysa uttag. Med detta drag riskerar staten att mer eller mindre tvingas in som garantor för hela denna lånesektor; flera av dessa tillgångar kan annars vara värdelösa när man åter tillåter försäljningar.
Gårdagens (19/12) intervju i Swebbv med Hans Jensevik är värd att tittas på fyra gånger. Utkristalliserar sig då ett ‘de fyras gäng’ som skall hållas ansvarig på Domens dag för vad de gjort och gör med vårt land. #skurkregim
Att inte göra något åt samordningsnummer åt upp till 870.000 okända identiteter? Det är medvetet gynnande av bedrägeri och svindleri. Vi har nu adresser där det finns flera tusen skrivna sådana ‘virtuella personer’. Det allra ‘bästa’ med de här numrena är ju att man med några sådana här på fickan kan vara precis var som helst och göra vad man vill samtidigt. Uppbära bidrag, smita från ansvar och skatt. Och rösta. Om det är någon av dessa som kör bilen som mejar ner dina ungar på vägen till skolan, så är risken stor att den ansvarige aldrig kommer hittas – för han finns inte. Vi kan glömma skatter som en virtuell person ska betala för arbete och verksamhetsvinster. Och om man vill fixa tänderna gratis är det bra att ha en sådan här identitet till hands. Då går det utmärkt. Och är man skriven på adressen i mer än ett år så kan man rösta i kommunen ‘där man bor’. Hmm, finns det ett samband här måntro?
Magdalena Andersson: utan åtgärd
*
*
*
2018: totalt 132.696
Att inte göra något åt en skenande invandring? En tredjedel handlar om Annie Lööfs anhöriga, en grupp som växer både absolut och relativt för varje år nu. Det rör sig om kvinnor, barn och gamla som är mindre utbildade än de som redan kommit hit, och med ännu mindre incitament att sysselsätta sig eller integrera sig. Återförening hemma i Afghanistan eller Somalia har inte ens diskuterats. Nästa tredjedel är s k arbetskraftsinvandring. Men i Sverige betyder det huvudsakligen om lågkvalificerade utan utbildning. Det räcker med 13.000:- i månaden för att få komma hit med sin fembarnsfamilj och för att klara livhanken måste man då förstås få bidrag. Ungarna har rätt till utbildning (kostar över 100.000 per barn/år), och har man uppehållstillstånd längre än ett år så får man rösta i kommunen där man är skriven. ‘Arbetskraftsinvandring’ används alltså som en smitväg in medvetet utformad för att det ska gå att etablera sig här utan asylprövning. Merparten av de 132.000 uppehållstillstånden handlar alltså inte alls längre om asyl till flyktingar, de utgör mindre än en femtedel. Och av dessa är ca 90% förtäckta ekonomiska flyktingar, som saknar verklig flyktinggrund. När de har befunnit sig i Sverige ett år så får de rösta. Och efter tre år blir de medborgare och får rösta även i riksdagsval.
Isabella Lövin: utan åtgärd
*
*
*
Att låta våra kvinnor våldtas utan att prioritera brottsbekämpningen? Att BRÅ används för att förneka verkligheten och skapa hittepåstatistik är nu känt och avslöjat. Men varför har man låtit detta ske? En högst reell ökning av våldtäkter, från 1 per dag 1975 till 21 per dag 2018 går inte att bortförklara, men man har medvetet låtit det ske. Och offren är svenska kvinnor, det är dem man våldtar, inte grannklanens flickor. Då riskerar man ju dels blodshämnd, dels är det inte dem man hatar och vill förnedra, det är svenskarna. En brittisk undersökning bekräftar mönstret: av 500 offer för överfallsvåldtäkter var det bara tre som inte var etniskt brittiska, samtidigt som gärningsmännen till nära 100% var icke-brittiska. En stor del av våldtäkterna skrivs av direkt, man tror inte på kvinnorna eller anser att vad de säger kommer vara så omöjligt att bevisa att man inte ens utreder. Av det fåtal som fälls är straffen i praktiken sällan över några månader i fängelse. Åklagare yrkar sällan på utvisning och domare dömer ännu mer sällan. Utvisningen är dessutom vanligen tidsbegränsad till fem år eller mindre; fängelsetiden avräknas. Har våldtäktsmännen hunnit bli svenska medborgare så får de fortsätta att rösta även om de skulle flytta utomlands. Skaffar de barn är dessa automatiskt svenska medborgare. Som får rösta när de fyllt arton. Och skulle de skriva på några hundra faderskapsbevis så är även dessa barn svenska medborgare. Som får rösta.
Morgan Johansson: utan åtgärd
*
*
*
Att låta skurkarna mjölka vårt bidragssystem? Att bidrag betalas ut frikostigt vet vi redan, det finns ingen hejd på vad svenska myndigheter anser berättigat. Bl a semesterresor för att besöka sina släktingar i s k krigszoner som uppgivits vara skäl för ‘flyktingen’ att få asyl. Gratis akut tandvård även för ‘papperslösa’ som egentligen borde avvisas. Enorma nybyggda boenden för månggifta män med flera hustrur och fembarnskullar i varje. Och så förstås sådant som inte ens räknas som bidrag. Människor som snällanställs på kommunerna för sysslor de inte är utbildade för, eller som uppfinns för att de ska få något att göra – och en lön. Ändå betraktas alltså detta som helt legitimt och formellt är de ju det också. Men att manhärutöver betalar i grova slängar 18 miljarder, eller ‘mellan 11 och 27 miljarder’ varje år till rena skurkar. Sådana som inte ens enligt dessa generösa regelverk har minsta rätt till pengarna, det var ju en hyfsad nyhet. Sven-Erik Österberg, ordförande för Delegationen för korrekta utbetalningar från välfärdssystemen, fick en debattartikel införd i DN om saken. Den borde ha varit förstasideslöp, men doldes helt i flödet och har bara 25 kommentarer (läs den, och kolla själva, ingen betalvägg). Över 300 miljarder sedan 2005 antyder att siffran för 2018 är ännu mycket större. Och naturligtvis handrar det mycket om samordningsnumren. Per nummer och år handlar det om över 20.000:-. Samtidigt som svenskar granskas med lupp av Skatteverk och Försäkringskassa så har detta alltså fått pågå ostört i åratal. Detta är en olikbehandling som får den svenska demokratin att upplevas som ett hån. Och de gynnade, de ‘virtuella personerna’ gör ju samtidigt demokratin ‘en viktig gentjänst’ genom att rösta – på rätt parti. Man kan på goda grunder misstänka att detta är det främsta skälet till varför man låter detta fortgå.
Året var 2017. Tillfrågad om varför han placerat en del av sina pengar i utlandet istället för att skatta för allt i Sverige, så hamnade Leif Östling i affekt. Han var förbannad och journalisten provocerande, orden bara flög ur honom. Östling hade varit chef för Scania sedan 1989, VD sedan 1994 och klarat att manövrera lastbilsföretaget genom åtskilliga stormar med stor framgång. Scania är idag världsledande, en av svensk industris verkliga pärlor. Östlings skicklighet hade belönats i form av en plats i huvudägaren VW:s ledning 2012 och med posten som ordförande för Svenskt Näringsliv 2016 kröntes hans karriär, den var ett välunnat erkännande av hans betydelse för svenskt näringsliv som helhet. Ändå blev han tvingad att avgå i förtid – på grund av detta uttalande: ‘Vad fan får jag för pengarna?’ Såväl Birgitta Forsberg i SvD som Johan Schück i DN ansåg detta vara så ytterst olämpligt att han inte kunde vara kvar som företrädare för näringslivet. Två av SN:s styrelseledamöter, Maria Mattsson Mähl* och Lennart Evrell, Boliden, gav Östling de knivstötar i ryggen som behövdes i uppföljande intervjuer. Östling avgick. En svart dag för Sverige. Jag ska återkomma till vad det har fått för betydelse.
Swebb-tv:s största scoop.
Leif Östling är alltså en av Sveriges främsta och internationellt mest respekterade ledargestalter alla kategorier. Intervjun i Swebb-tv – en timme lång och värd alla sina minuter – är utomordentligt betydelsefullt. Att han ens visar sig i Swebb-tv är naturligtvis ett viktigt ställningstagande. Denna Youtube-kanal, som bara några veckor tidigare var nedstängd av plattformen, har – sannolikt med viss marginal – aldrig haft någon mer prominent gäst. En av effekterna är att YouTube lär tänka sig för innan de bestämmer sig för att stänga av kanalen igen. Östling kan inte avfärdas som en radikal populist, att han framställs som ‘frispråkig’ ger lätt ett felaktigt intryck. Han var socialdemokrat i sin ungdom och hans åsikter är välgrundade, milt och belevat framförda rakt igenom den timme som intervjun pågår. Östling läser sannolikt inte ens nätmedia, som t ex Samnytt. Han refererar inte till hörsägen. Som Jordan B. Peterson skulle ha uttryckte det: detta är fakta, inte åsikter. Lång erfarenhet, kunskap och logik.
Teslas batteri
När han kritiserar klimataktivisterna har han alltså väl på fötterna. Den Tesla som Greta fått åka runt med i USA har ett batteri som måste bytas efter bara 7 års normal drift och kostar då över 300.000:- (i videon från 18:00). Att återvinna det gamla skulle kosta ännu mycket mer, den kemiska föreningen mellan kobolt och litium är nämligen stenhård. En elbilflotta som ersätter hälften av våra bensinbilar, än mindre vår nuvarande lastbilsflotta driven på samma sätt, är inte praktiskt genomförbar. Redan idag är brytningen av jordartsmetaller till våra mobiler en enormt miljöförstörande verksamhet, och kräver extremt mycket vatten, i område där detta är en bristvara (20:10). Kina är huvudansvarig för gruvdriften inte bara inom sitt eget lands gränser, där man främst bryter litium, utan även som huvudägare till koboltgruvorna i Kongo. Det är en oerhört cynisk verksamhet. Man använder sig av barnarbetare, som sällan når över 30 års ålder (16:30). Vår miljölagstiftning skulle idag inte släppa igenom något som ens är i närheten av vad som nu pågår i Kina och Kongo, detsamma gäller i de flesta västländer, och om allt skulle elektrifieras så krävs ju jordartsbrytning precis överallt.
Det sistnämnda är något som det fåtal människorättsorganisationer som intresserat sig för saken uppenbarligen inte lyckats få ut i media. Undersökningar genomförda av bl a Vägtrafikinstitutet och State University of Virginia, visar att koldioxidutsläppen från tillverkningen av ett sådant Teslabatteri motsvarar 20.000 mils drift för en VW Polo med 1,2 liters motor (16:50). Härutöver tillkommer förstås de koldioxidutsläpp som skapandet av den förbrukade elenergin vid laddning innebär. Vi måste bygga nya kärnkraftverk för att klara förbrukningen av el i den nya elbilsflottan; såväl Sverige som Europa saknar möjlighet att försörja en sådan, såsom läget är idag. Dessutom måste det till ett nytt distributionsnät för att göra all denna el tillgänglig där den behövs. Stora kraftledningar såväl som mer finfördelande nät i storstadsområden (22:00). Fast inget av detta är ju något vi egentligen behöver fundera på. Så länge som bara tillverkningen av elbilsbatterierna innebär samma utsläpp som driften av en bensinbil gör under elbatteriets ekonomiska livstid så säger ju Sunt förnuft att vi hellre behåller bensinbilarna. Greta, som fått låna Schwarzeneggers Tesla för sin tour i Amerika, kanske borde ha lyssnat lite på vetenskapen först?
Kriminaliteten – en fråga om ordning och reda
Kriminaliteten (från ca 40:00) – är ett aktuellt ämne som branschkollegan, Volvo Cars VD Håkan Samuelsson adresserat och som även Östling tar upp. Östling vill framförallt ha fler poliser på stan ‘de måste ju vara ute så att de syns!’ Där träffar han huvudet på spiken igen. Bara hälften av poliserna är idag i yttre tjänst. I en intervju i Aftonbladet påstår polisens presstalesman i Göteborg (Sveriges näst största stad, senast jag räknade) att man inte har möjlighet att ens sätta ut 8-10 fotpatruller i stadens centrala delar, så som det var på 80-talet – trots att stadens centrum av Aftonbladet beskrivs som en ‘stad i förfall’ på grund av allt bråk. Med nuvarande trend så kommer det snart krävas hundratals, inte tjugtals poliser på gatorna och motsvarande logik gäller långtifrån bara Göteborg. Det är svårt att förstå prioriteringarna.
Ett tänkbart skäl är att poliserna tvingas till orimliga ansträngningar, att vid skrivbordet formulera sin bevisföring så att den blir mer än vattentät. Andelen lagförda brottslingar har ju gått ned för varje år. Utredaren konstaterar enligt Östling att detta skett i takt med att domstolarna har kommit att domineras av kvinnliga domare (43:40), sambandet är alltför starkt för att ignorera. ‘Ny lagstiftning måste till för att säga till domstolarna vad som gäller’. Här är Östling pessimistisk, och det är jag också. Det är riktigt att domstolspraxis (bara) kan ändras med ny lag, men att göra det i bevisprövningsfrågor är en grannlaga uppgift. Här är det tills vidare domarnas hjärtan som gäller. Och att byta ut sittande domare är förstås än mer omöjligt, vi kan bara påverka dem genom att påverka media och sätta en ny långsiktig trend. Där är vi inte än. Men Östlings framträdande i Swebb-tv kan vara en god början.
Skola och samhälle: flummet måste bort och ersättas med ordning och reda
Östlings motto är ordning och reda, den behövs för att ett samhälle ska kunna fungera och måste också tillbaka in i skolan – den fungerar ju inte (47:30). Kulturskillnader förklarar inte varför Finland är så mycket bättre och där skolan inte heller har problem att locka bra lärare. Han drar paralleller med hur det ser ut i industriproduktionen, där man var illa ute i slutet av 80-talet. Sjukfrånvaro, personalomsättning, brist på styrning – hade man inte löst detta så hade industrin inte funnits kvar i Sverige. ‘Flummet’ (som inte minst Per G. Gyllenhammar stod för) var utbrett (50:40), sådant måste bort. Östling är mer optimistisk om detta, och det måste man vara, men jag gissar att han inte hört talas om hur s k lågaffektivt bemötande spridit sig som en löpeld i grundskolorna, och varför detta har varit möjligt. Östling ser vad som sker och inser vad som måste till, han har naturligtvis helt rätt i sin analys. Den är heller inte rocket science, och man måste inte läsa nätmedia för att förstå det. Men här är Östlings observationer inte hans egna. Om man ska förstå mekanismerna och hur djupt rötan spridit sig, då kan det alltså vara nyttigt att läsa på. För det är inte ett enkelt städuppdrag med lite dammande och putsande på ytan som kommer krävas, hela DDR-Skolverket måste antagligen rivas och byggas upp igen.
Av de somaliska immigranterna var det bara 10% som klarade Scanias krav
Ett område där Östling har egen erfarenhet är inom integration (50:20). Och här skräder han inte heller orden. De människor vi har tagit in är inte bara alldeles för många – de kommer från en kultur som behöver tre generationer för att anpassa sig till vårt samhälle (53:20). Och även det svenska näringslivet har förändrats så att integration idag är svårare. Det går inte att jämföra med hur det såg ut på 80-talet, då invandrare lätt kunde ta jobb inom industrin. Processerna är idag mycket mer sofistikerade. Östling tar ett exempel: efter bara ett halvår hade 90% av de somalier som anställts vid Scania i Oskarshamn lämnat företaget. Man begrep ju inte ens att komma i tid, än mindre att man var tvungna att samarbeta (55:00).
Om inget görs så kan det bli inbördeskrig.
Nu är vi många som har anledning att applådera Östling för att han talar klarspråk. Samtidigt som de flesta som läser detta redan är informerade. Ni vet vad Östling talar om, för ni har hållt er ajour, och inte främst via MSM. Även om man likt Östling har decennievis med erfarenhet av att leda företag och gedigna kunskaper inom sitt fält så är det tyvärr faktiskt nödvändigt att också börja läsa nätmedia, för att komma till full insikt om problemen. Inte ens Östling kan allt och min tämligen välgrundade uppfattning är att näringslivsföreträdare överlag är en aning politiskt naiva. Man vill inte politisera saker i onödan, man är mer hands-on. Man ser därför inte vare sig bredden eller djupet i förödelsen.** Det framstår då gärna som lättare än vad det är att komma tillrätta med den. Men problemen är i sig inte så svåra att hitta lösningar på. Det är att driva igenom dessa, trots massivt motstånd från dem som hittat på problemen som är det svåra; råttorna som fortfarande dansar på bordet, som företagare och andra kompetenta människor lämnat fältet fritt åt alldeles för länge.
Vi har inte mycket tid på oss. Östling är rädd för att vi annars kommer bli tvungna att ta in militär. Det är en frispråkighet som få andra företagsledare (eller andra debattörer) visar. Men Östlings farhågor är ju helt befogade. Det finns ingenting i dagens samhällstrender som talar i motsatt riktning. Det enda som är svårt att tro på är vilka krafter som ska kunna vända dessa trender. Vilka är det som ska ge oss ordning och reda? Andra företagsledare uttrycker samma farhågor enligt Östling (56:30), men bara i ‘mindre sammanhang’. Och vi har en opposition som bara punktvis eller i nyanser låter så mycket annorlunda än den socialdemokratiska regimen, man vågar inte ta bladet från munnen på samma sätt som Östling, för då är det ju uppenbart att vad Sverige står inför är inget mindre än ett paradigmskifte. Det vågar Kristersson et al knappt ens själva tro på, eller i alla fall inte att man har svenskarna med sig på sådant. Inte ens Åkesson och hans Sverigedemokrater vågar ju syna klimatbluffen eller nämna ordet repatriering. Och av taktiska skäl röstar man med sossarna för att välskötta kommuner ska få ta ansvar för dem som satt sig i eget klister. När 0% av riksdagsledamöterna är riktigt på spåret och vågar säga hela sanningen, vem ska då leda oss rätt?
Östling fick snöret. Så vem kan då spela Curt Nicolins roll?
Det är en institution som mer än andra lyser med sin frånvaro i debatten: Svenskt Näringsliv. De som under Curt Nicolins starka ledning räddade Sverige från att bli socialistiskt i slutet av 80-talet. Få har insett hur nära vi var, löntagarfonderna kunde mycket väl ha gjort Sverige till det enda socialistiska landet i Europa efter östblockets nedmontering. Den enda begripliga förklaringen till SN:s nuvarande passivitet är att även näringslivet har mutats. Alla vet att exportföretagen tjänar enorma summor på att den svenska kronan fortsätter falla. Det är som att tävla på 100 meter med tio tillgodo på resten av fältet. Ser vi fem år tillbaka så har man fått ett ett försprång som är betydligt större än så. Samtidigt som räntorna är rekordlåga och kapitalförsörjningen god. Inhemska företag har också haft en liknande konkurrensfördel genom att det blivit så mycket dyrare att importera. Det här har gjort att många industriledare kan uppleva det som småsint att angripa regeringen för att den bedriver en politik som gör svenskarna fattigare och allt mer otrygga.
Jag är också rädd för frånvaron i debatten är en följd av avpolleteringen av Östling. De nu smått bevingade orden ‘Vad fan får jag för pengarna?’ har uppskattats mer av högbeskattade svenska hjärtan än det mesta som sagts i frågan sedan Astrid Lindgrens pomperipossabrev till Gunnar Sträng. I Swebb-TV står Östling också kvar vid sin åsikt, även om han menar att den kom ut vid fel tillfälle och på fel sätt. Frågan vi måste ställa oss är varför det då var så viktigt för Svenskt Näringsliv att inte kännas vid en fullt berättigad kritik mot det svenska högskattesamhället? När SN:s styrelse såväl som de båda förment borgerliga tidningsdrakarna, SvD och DN, valde att sjunga med i vänsterpressens avgångsdrev, så svek man inte bara Östling; man sköt också en välriktad kula rakt in i motståndet mot den socialdemokratiska maktapparaten, d v s den Djupa Staten och dess ständiga aptit för mer pålagor. En ren självmordshandling, som i värsta fall också var en dödsstöt för den liberalkonservativa ideologin i Sverige, efter att Reinfeldt och Schlingman gjort sitt till för att förinta den under det borgerliga regeringsinnehavet 2006-2014. Medan de Nya moderaterna yrvaket och med varierande framgång försöker orientera sig bort från FR-epoken så agerar Svenskt Näringliv fortfarande mest som en strykrädd hund, oerhört försiktiga med att ställa sig upp i båten.
Så – vem ska göra jobbet?
Vi bör tolka Östlings intervju i Swebb-tv som att det nu finns ett nytt sentiment även inom näringslivet. Östling är ingen dumbom, och att han nu väljer att gå ut är vältajmat; många fler än han är oroade och man har börjat lufta detta högt. När TV4 vågar berätta om UD:s reklam för att locka bidragstagare till Sverige och när en kappvändare som Alex Schulman kallar Åkesson för nästa statsminister, så är det säkra bevis för att det inte längre är politiskt förbjudet att säga sanningen om kriminalitet och om invandringens kostnader. Om Östling ställt sin fråga idag, vad fan får jag för pengarna, så är det svårt att se att han skulle ha fått sparken för det. Det hade snarare varit en signal till alla att nu får det vara nog! Vad som saknas är att näringslivets intresseorganisationer, Svenskt Näringsliv och Företagarna m fl, tar ett kliv fram och markerar att man är med i matchen. Bara här finns organisationen som krävs för att bemöta ‘flummet’, bara här finns resurserna.
Jag tror och hoppas att man tar chansen.
Magnus Stenlund Sunt Förnuft
*) Mähl är vd och grundare av utbildnings- och coachningsföretaget Alpha CE. Eftersom allt detta var tvunget att nämnas om henne i tidningsreferatetet och eftersom företaget är en okänd dvärg i jämförelse med de företag som andra styrelseledamöter i SN normalt har sin bakgrund ifrån, så kan man kanske utgå ifrån att det finns viss risk för att Mähl de facto är inkvoterad för att snygga till könsfördelningen. Alla tycks tro att inkvoteringar inte gör så mycket skada, men det kan de ju visst göra, de kan vara tungan på vågen, och jag anser att Östlings fall är ett bra exempel på det. Detta är ännu ett viktigt skäl till att låta ren meritokrati avgöra vilka som ska sitta i styrelser i största allmänhet och i Svenskt Näringsliv i synnerhet.
**) Som ett exempel kan nämnas hur försiktig Östling är när han talar om könsfördelningen i de tekniska högskolorna, ett ämne han tidigare uttalat sig i och hävdat att könsskillnaderna är genetiska (och säkert fått mycket skit för). Han står kvar vid sin mening, men han driver inte frågan till sin spets (vad är en rimlig fördelning), bara att det är ‘bättre’ med 20-25% kvinnliga studenter än med 1-2%, som det var på hans tid på Chalmers (från ca 36:30 i intervjun): ‘Det finns något här’, konstaterar Östling. Vi är inte likadana helt enkelt. Men könsfördelningen är närmast oförändrad under de senaste 20 åren, och detta trots att staten spenderar hundratals miljoner på att få en mer ‘jämlik’ sådan. Här finns fakta som talar för att dessa pengar är helt bortkastade. Östling kan förstås mycket väl ha tagit del av denna, men väljer att passa här. Man måste kanske välja sina strider.
English Summary
Leif Östling is one of Sweden’s most well reputed business leaders, former head of Scania and VW group top executive, as well as chairman of the Swedish employer’s organisation Svenskt Näringsliv. Two years ago he had to resign after having in affect asked ‘What the f-ck do i get for the money?’, thus critizing the Swedish high tax society. The fact that he is interviewed in Swebb-tv, a youtube channel that not many weeks ago was shut down from the platform (but later reinstated), is of great importance in many ways. Not only does his appearance legitimize Swebb-tv and other internet media to a certain degree, it also is a firm statement of that Swedish business leaders on the whole are starting to realize that something must be done about the growing crime rates as well as the costs for immigration. Östling even claimed that we are heading for a civil war if no one takes charge. Many will and should take notice of this.
Svenskt Näringsliv did painfully wrong when letting Östling go two years ago. That was a damaging blow to all ideological resistance against the postmodern high taxing Social democratic way of ruling Sweden. However, the sentiment has changed. Östling would have been celebrated for making his statement today. Hopefully, not only individual business leaders see this, but also the SN board and management. It is time for them to make a stand, just as Curt Nicolin did in the 1980’ies.
