Publicerad Lämna en kommentar

Ny rapport: Världens minst lönsamma invandrare visar sig vara ännu mindre lönsamma. Mycket mindre.

En ny forskningsrapport från HFI visar att den genomsnittlige invandraren till Sverige inte är någon ekonomisk succé. Alls.

Sedan ett par år har det bland de mer insatta och även hyfsat ärliga bedömarna hävdats att ganska exakt hälften av immigranterna har arbete efter åtta-nio år. Det här har i sin tur tagits till intäkt för ett resonemang som bygger på att vi bara behöver vänta de där nio åren och sedan – voilá! – så har allt ordnat sig. Även de som är mindre optimistiskt lagda har sett ett ljus i tunneln: riktningen på kurvan är visserligen inte brant men den lutar åt rätt håll. Det här kan alla glömma nu. Handelns forskningsinstitut, HFI, har tagit fram en rapport som inte ger lämnar plats för optimism överhuvudtaget.

Ny forskningsrapport från Handelns Forsningsinstitut visar att allt är ännu värre

Källan.

De tre författarna Anders Bornhäll, Sven-Olov Daunfeldt & Hans Seerar Westerberg, har skilt ut gruppen invandrare från Afrika och Asien (dvs till övervägande del från MENA-området inklusive Afghanistan, Eritrea och Somalia). Medan tidigare undersökningar har nöjt sig med att använda den officiella sysselsättningsstatistiken, ni vet den där som det räcker att ha arbetat en timme i veckan för att komma med i, så har man här undvikit den definitionen, eftersom det helt enkelt inte säger något om personen ifråga har haft möjlighet att leva på sin löneinkomst. Inte heller är förstås. Inte heller är det rättvisande, anser författarna, att inkludera inkomster från statligt understödda arbetsmarknadsprogram, eftersom de som har fått sådana uppgifter inte nödvändigtvis besitter kvalitéer som gör dem anställningsbara utan subventioner, troligare inte. Istället har man satt en miniminilön, EUR 2.000 (ca SEK 20.000) och tittat på hur stor andel av invandrarkollektivet som uppbär minst så mycket efter sin ankomst till Sverige, och upp till 15 år därefter.

Ännu en dyster slutsats: andelen med icke-subventionerad lön (grön + ljusgrön) slutar stiga efter 10 år. (Handelns forskningsinstitut)

Det visar sig att inte mer än 27% hade minst 20.000:- i månadslön efter åtta år. Efter 15 år var andelen uppe i 37%. Ökningstakten de sista tre åren var bara en procentenhet per år och det finns goda skäl att anta att den kommer vara ännu svagare därefter, eftersom då börjar delar av den grupp man tittat på, 21-50 år gamla vid ankomsten, att gå i pension. Dessutom är det ju de bästa som blir anställda först. Vi kan med stort fog förmoda att det är de sämst kvalificerade som kvarstår utanför arbetskraften efter 15 år och som trots många och kostsamma utbildningsinsatser är totalt oanställningsbara. Och en konstant tredjedel av invandrarna står utanför arbetskraften helt och hållet redan fr o m år nio; de deltar inte ens i subventionerade program. Gissningsvis står många av dem hemma vid spisen och har vare sig lärt sig svenska eller att läsa efter att de kom hit.

Inte heller 20.000:- i månaden räcker långt…

Med lite egentillverkad statistik så går det att bevisa allt. (Arbetsvärlden)

Exakt hur illa är det här? Det vi kan säga är att bland dem som nu undersökts, och som ändå kvalar in bland de ‘arbetsföra’ med tillräckligt hög lön för att försörja sig själva, så är de flesta anställda i kommunerna. Av dessa kommunalare är en stor andel snällanställda. D v s de har inte kvalifikationer för sin befattning, eller de har fått ett onödigt jobb med nypåhittad titel, som helt enkelt inte behövs. Vi kan också vara säkra på att bara en mindre del av dessa har löner som överstiger riksgenomsnittet bland infödda svenskar. Vad det betyder är att många, även bland dem som tjänar minst 20.000:- i månaden, inte klarar att mer än att just hålla näsan över vattenytan. Och att utan bidrag försörja en familj skulle vara otänkbart. Inte heller generera överskott nog för att täcka sin egen pension, än mindre betala skatt som motsvarar kostnaden för skola, förskola och barnbidrag under den tid deras barn växer upp, innan dessa kan generera ett eventuellt överskott. Kort sagt, 20.000:- är bättre än noll, men långt ifrån den nivå som krävs för att bekosta en hel livscykel, och bidra till att den nuvarande välfärdsnivån och samhällsfunktionerna upprätthålls. För det krävs mycket högre snittinkomster.

Summa summarum kan vi konstatera att nära 90% av nyanlända invandrare i arbetsför ålder blir till 100% subventionerade av svenska skattemedel under sina första sex år här. Drygt 70% fortsätter att vara det under de följande tio åren. Sedan börjar de undan för undan gå i pension. Och härtill kommer föstås alla som anländer som inte är i arbetsför ålder; barn och gamla. Av dem som faktiskt uppbär minst minimiinkomsten 20.000:-/månaden är det sannolikt bara en mindre del som är anställda på direkta kvalifikationer och alltså inte snällanställda, och som uppbär en lön som är så hög att den beskattade delen räcker över en hel livscykel, givet den höga välfärdskostnad vi betalar idag. Givetvis kommer det därmed inte finnas någon möjliighet att upprätthålla vår höga nivå på välfärden, när allt färre är med och betalar för den. Vi ser det redan idag och det kommer bli betydligt värre.

Går det att hitta en ännu mer pessimistisk tolkning? Ja, tyvärr. De årgångar rapporten använt sig av är immigranter som anlänt tidigast 1998 och senast 2010. Min gissning är att de tidiga årgångarna visar en mer positiv utveckling än de senare, som vi ju fortfarande inte heller har fullt facit för. Arbetsmarknadsläget förbättrades också generellt mellan 2000 och 2015, i snitt 6%-enheter för utomeuropeiska invandrare (Tino Sanandaji, Massutmaning s.39); med korrigering för den förändringen skulle siffrorna alltså se ännu sämre ut.

Från Robsahms Motargumentblogg

Det här är nyheter som kanske inte förvånar den luttrade, som vet att verkligheten alltid är mycket sämre än det snömos vi ständigt matas med. Enligt Pensionsmyndighetens utredning 2016 kommer varje asylinvandrare nettobelasta pensionssystemet med 800.000:- (Sanandaji s. 48). Den rapporten talade man tyst om i media när den kom, men den är likafullt av allt att döma en underskattning. Snittlönen för utomeuropeiska invandrare (inkl. subventionsarbeten och snällanställningar) var enligt SCB 2015 bara hälften av infödda svenskars. På grund av progressivitet och förmögenhet var deras andel av inbetalad skatt långt mycket lägre än så. Och av dessa utomeuropéer så är det än värre när det gäller delgruppen från MENA.

Hittepåanalysernas okrönta drottning, driver sajten Motargument.

Så långt de allmänt citerade källorna, vi få väl se om de tar åt sig, men troligen kommer man fortsätta att klamra sig fast vid den fake-vänliga sysselsättningsdefinitionen, som gör att allt ser så mycket bättre ut än det faktiskt är. Sedan har vi de skygglappsförsedda, som fortfarande faktiskt hävdar att invandrarna är lönsamma. Sådana som Pascalido, Maria Robsahm och Arbetsvärlden – nätvänsterns ofta av staten subventionerade bidragspropagandister. På dem biter inte sådant här. De väljer bara något annat att peka på, en annan tidsserie, ett annat nypåhittat nyckeltal, eller en ren lögn. Låt oss konstatera att med rapporten från Handelns forskningsinstitut har vi satt spiken i kistan för påståenden som att invandringen är lönsam. Vi tvingas också konstatera att flyktinginvandringen är en lika sylvass spik i statens kassakista, den som betalar vår välfärd. Men inget av detta lär på något sätt innebära att sajter som ‘Motargument’ skulle sluta att spruta ur sig desinformation om saken.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad Lämna en kommentar

Socialbidragen ökar med 9% bara på ett kvartal. DN skyller på M och KD.

När våldtäkterna ökar förklaras detta som vi alla vet av en ökad anmälningsbenägenhet. Kriminaliteten, som ju inte ökar alls utan egentligen minskar, har ‘socioekonomiska förklaringar’. Och kommunernas skenande kostnader har demografiska orsaker, det är vår åldrande befolknings fel. När den mångkulturella drömmen krackelerar så är det sådana desperata försök till förnekelse dess försvarare för fram. Lögner och halvsanningar har fungerat så här länge eftersom de förenas med och är resultatet av beskuren och snedvriden statistik, som redan hos källan, BRÅ, Migrationsverket eller SCB, distorseras så att vi inte ska kunna genomskåda den. När sedan en försvarslinje bryts, som vi väl kan hävda är fallet med ‘anmälningsbenägenheten’, så retirerar man bara till nästa. Man tiger ihjäl den skenande statistiken, byter definitioner, upphör att publicera en statistikserie eller förändrar den helt. Brottsdefinitionen ändras. Åklagarna avskriver fallen så att de aldrig når domstol, polisen lägger ned fallet innan förundersökning har skett. På så vis både minskar antalet våldtäkter och förbättras uppklarningsprocenten. Detta är regimens ‘magic’, deras främsta gren. Hur man sopar problem under mattan, tills de blir så stora och omöjliga att dölja att de heller inte längre går att lösa utan de mest brutala åtgärder.

Socialbidragen ökar nu kraftigt – ännu något vi behöver hitta alternativa förklaringar till

Och nu stiger alltså andelen som söker socialbidrag. Kommunernas kostnader ökade på helårsbasis en hel miljard bara under tredje kvartalet, en ökning med nio procent mot motsvarande tid 2018. Per-Arne Andersson, utredare på SKL, påstår att förändringen ‘i sin helhet beror på att arbetsförmedlingarna läggs ned’. En följd av att M:s och KD:s budget gick igenom riksdagen, alltså. Ni minns, den budget som röstades fram innan Alliansen sprack. Förutom att detta är ett fräckt angrepp på något helt annat än det verkliga problemet, så är det ett närmast patetiskt försvar för strategin att låta kommunerna fortsätta sticka huvudet i sanden. Hela DN-artikeln är en lång stridsskrift för mer socialdemokratisk ‘magic’, hur man med kosmetiska åtgärder ska smussla undan problem så att de inte syns.

DN 15/11

Men det är ju ett antal saker man inte nämner. Till att börja med så är det för skattebetalaren egalt om han betalar för socialbidrag eller a-kassa. Vad SKL säger är ju att det egentligen bara handlar om en omflyttning från det ena till det andra. En fråga mer för byråkrater än för skattebetalare. Fast riktigt så enkelt är det förstås inte heller. Inte ens om vi utgår ifrån att SKL talar sanning, vilket vi naturligtvis inte ska utgå ifrån.

Om SKL talar sanning så gör kommunerna just nu ingenting för att möta kostnadskrisen

För det andra avslöjar nämligen SKL:s uttalande i värsta fall att kommunernas kris just nu hanteras som om det just var ‘magic’ och inget annat som krävs för att lösa den. Att en arbetsförmedling läggs ner, så att det blir praktiskt svårare att stämpla kan möjligen bidra till att somliga, de riktigt bekväma, väljer att gå tlll den mer närbelägna försäkringskassan istället för att åka till a-kassan i närmaste ort. Men det gör det i så fall obehagligt tydligt hur kravlöst socialbidragen betalas ut. Vad SKL påstår, om det inte är en ren lögn, skulle också innebära att kommunerna inte försöker göra det minsta för att försöka minska sina kostnadsberg genom att skära i personalkostnaderna, så som de borde och måste. Och det är ju i så fall ännu mycket värre.

Snällanställningarna kostar som tumregel dubbla socialbidragen

Vad vi borde kunna förvänta oss nu, och vad den extra miljarden alltså borde vara resultatet av, är en trend som obevekligt kommer accelerera i takt med att kommunernas resurser tar slut. Det handlar om att göra sig av med de snällanställda, dvs sådana som fått arbeten de inte är kvalificerade för, meningslösa nyskapade arbetsuppgifter eller annan form av terapi, t ex som del i verksamheter där kommunerna utan lönsamhetskrav bedriver i osund konkurrens med den privata sektorn. Som anställda kostar dessa personer betydligt mer än vad de gör när de får socialbidrag; som tumregel det dubbla – de måste ju ha både dator, suddegum och någonstans att vara, men också avsättningar till den större pension man på detta sätt tagit på sig att betala ut till dem i framtiden. Som Hans Jensevik förtjänstfullt visat, så kan en utebliven socialbidragsbomb under åren 2007-2015 i stort sett helt förklaras med att kommunerna ökat antal anställda med mer än vad man ökat sina befolkningar. Det handlar om en mycket stor mängd nytillkomna som på detta sätt gömts undan i statistiken. Dessa måste man nu rimligen göra sig av med.

Sopa problem under mattan? Vadå? Med kommunal utjämningsskatt så kommer det att funka ett tag till.

Eller? Ett frågetecken är just hur kommunerna nu faktiskt agerar, politik och verklighet är inte alltid samma sak. Löfvenregimen har ju lyckats få stöd för att öka den kommunala utjämningsskatten och det kan i värsta fall innebära att problemkommunerna får hela bristen kompenserad och betald för av andra kommuner. I så fall finns en stor risk att de agerar lika kortsiktigt igen, som när de valde att ta på sig ansvar för massor med nytillkomna, bara för att få två års statliga bidrag i kassan. Den här gången lär de inte fatta att även de kommuner som hittills inte har problem också kommer att få det, när de tvingas betala för alla andra. Om de här – nödvändiga – åtgärderna faktiskt inte är en väsentlig del av den tillkommande miljardökningen av socialbidrag som vi ser under kvartal tre, så innebär det att chocken kommer bli desto större när dessa så småningom börjar trilla in.

En ‘magic’ som inte längre funkar

De nyttillkomna som innehar statliga ‘extratjänster’ kostar däremot inte lika mycket för kommunerna. Från 2016 började Löfvenregimen subventionera anställningar på kommun och i myndigheter med 100%. Exakt från samma tidpunkt slutade kommunerna mycket riktigt att anställa fler och fler, istället hamnade alltså de nytillkomna på statens lönelista och budget. Den stigande arbetslösheten som vi sett (men som SCB bokfört felaktigt, utan att erkänna att det var undertecknad som upptäckte felet åt dem) kan med all sannolikhet hänföras hit. Dessa tidsbegränsade program avbryts nämligen om de ‘statligt snällanställda’ inte orkar förnya sina tjjänstgöringsperioder med en resa till närmaste ort, där arbetsförmedlingen nu finns. Man har inte hunnit ändra reglerna, så dessa anmälningar krävs fortfarande, och därmed har just denna ‘magic’ upphört att fungera. Många av de nytillkomna är förstås lika glada för kommunens socialbidrag, som utbetalas utan arbetskrav och ger dem nästan lika hög nettoersättning.

Den djupa statens företrädare agerar i regimens ställe och gnyr högljutt: på detta sätt ökar inte bara socialbidragen utan även arbetslöshetssiffrorna och sysselsättningen sjunker – allt är M:s och KD:s fel! De nyanlände bryr sig däremot inte. De förstår inte vad de ställer till med i statistiken. Undra på att SKL och DN är upprörda.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

English Summary

Welfare costs are – finally – soaring, as many of us predicted should have happened years ago. Third quarter figures show a 9% increase, one billion SEK on annual basis. Giving rightwing politicians this confirmation at this moment, when the SAP-regime is struggling how to deal with criminality, would be just too much, so our Deep state representatives in SKL (Municipalities’ association) and DN (leftwing Cremlin media, disguised as ‘independent liberal’ according to their own label) instead goes to attack: the increase is entirely due to that Arbetsförmedlingen (AF), the government authority for employment, has been forced to reduce its presence. And this was a decision made by M and KD, the conservative parties.

In the article – but not the headline – it is also clear for every reader that the increase – at least according to SKL, is just a matter of bookkeeping, since higher welfare costs are balanced by smaller unemplyment checkes to the same people. So why should we, as tax payers, even bother?

Firstly, if this is true, it shows that the municipalities actually have done nothing concrete to balance their budgets. They need to lay off huge amounts of staff, that they have employed for no other reason than to conseal high unemployment figures and to lower the formal welfare costs – those that are now rising alarmingly. That type of ‘kindness employment’ has been the standard way to deal with poorly educated immigrants between 2007-2015. These lay offs should now be visible in the statistics. If not, it is due to that the municipalities with acute problems have not reacted at all. Probably, in that case, because the state has now decided to force other municipalities to pay for them. So we can sweep the problems under the carpet a bit longer.

In 2016 the Swedish government offered to back wage payments 100% for not ’employable’ people (well, they phrased it somewhat differently, but that was the point), so the municipalities did not have to hire ‘out of kindness’ anymore – the government would do it for them. However, these programs demands that the immigrants actually register from time to time at AF, and my best guess is that the effect we now see in increased welfare costs is due to that the government employed ‘uneployables’ just don’t bother to travel to the nearest AF office anymore. They are quite happy with a welfare check instead, since the net difference is relatively small and this doesn’t require them to spend any time on a meaningless job.

DN and SKL do what they can. For everybody else it is obvious that the welfare state of Sweden is now rupturing. And the reason we see this now is far from the cut downs of some AF local branches. It is because the SAP-regime’s ‘magical’ statistics are no longer able to sufficiently hiding it anymore.

Publicerad 3 kommentarer

När SCB inte gör sanity checks på sina siffror så kan man inte skylla ifrån sig. Privatpersonen Magnus Stenlund ska inte behöva göra jobbet.

Året var 2008. Jag hade fyra mycket stora fastighetsaffärer på väg att gå i mål. En av dem var redan i hamn, min köpare var enda budgivare på ett bestånd fastigheter i Sundbyberg, budet låg på 700 mkr. Som inköpsrådgivare hade jag nära en halv procent i arvode i bonus. Två av de övriga affärerna var i samma storleksordning, den fjärde affären – Skandiahuset på Sveavägen – var på flera miljarder. Det var några mycket spännande sommardagar – innan Riksbanken bestämde sig för att höja räntan – på grund av att skopriserna hade skenat. Mina intressenter drog omedelbart tillbaka sina bud; ingen fick längre ihop affären.

Ingves nationalekonomer, hela SCB – ingen kunde göra ett enkelt överslag och fatta att något var fel.

Kom aldrig på tanken att jag borde ha stämt SCB på den bonus jag gick miste om. Men tanken att man måste ha räknat fel slog mig redan när jag såg nyheten om felräkningen första gången. Det kallas för rimlighetskalkyl. Inflation kan inte påverkas så mycket av priset på skor, det behövs ingen kalkylator för att fatta. Men varken SCB eller Ingves fattade ändå.

Ja, det är klart att jag svor över Stefan Ingves tjurskallighet, ingen annan centralbankschef i världen var så totalt omedveten om krisen som skulle brisera bara någon månad senare. Och lika förbaskad var jag på att ingen – vare sig bland Ingves nationalekonomer eller på SCB verkade kunna räkna. För inte f-n kunde lite skor höja inflationen så mycket! Någon månad senare – då allt var för sent – kom svaret: man hade mycket riktigt räknat fel. Och det borde alltså vem som helst kunnat räkna ut innan man begick – för nationen, fastighetsmarknaden och inte minst undertecknad – avgörande misstag. Allt som behövts hade ju varit en ‘sanity check’.

SCB 2019. Ännu en gång är det Magnus Stenlund som upptäcker felet…

Och nu verkar SCB ha gjort det igen. AKU-undersökningarna, enkätintervjuer som ger underlag för sysselsättnings- och arbetslöshetsstatistik har fuskats ihop av en underleverantör. Pressen på lågavlönade telefonintervjuare skulle ha varit anledningen till detta. En för hög arbetslösheten skulle ha rapporterats de senaste månaderna, påstår Aftonbladet. AB:s rubrik vill så klart hjälpa Löfven. Men i artikeln framgår att för 2018 var det precis tvärtom. Då angavs en för låg siffra. En siffra som användes av regeringen för att rädda sig kvar vid makten. Den kan ha varit tungan på vågen.

Ända sedan juni 2018 har fel förelegat. M a o sedan tre månader före valet.

Ja, man kan förstås undra hur mycket vi ska lita på SCB. Och om det handlar om medvetet mygel för att hjälpa sossarna. Ännu värre är det förstås när det nu visat sig att även BNP-siffrorna har påverkats av fusket. Det här kräver stora omräkningsinsatser. Frågan är framförallt varför man, precis som 2008, missat att göra en rimlighetskontroll. Den som jag gjorde. Det var nämligen jag, privatpersonen Magnus Stenlund, som uppmärksammade SCB på att AKU-siffrorna måste vara felaktiga. Precis som jag hade kunnat gjort 2008, om Ingves ringt och frågat mig. Men den här gången ringde jag alltså själv upp.

Deltidsarbetande arbetar lika mycket som heltidsarbetande?

Det var i samband med att jag gjorde en analys av kommunernas skenande upplåning, som jag av en en slump råkade slänga en blick på dessa siffror. Jag ansåg att det var mer relevant att slå ut kommunskulden per antal heltidsarbetande istället för på alla invånare och försökte därför hitta den uppgiften, heltidsarbetande, eller ännu bättre heltidsekvivalenter. Det visade sig inte vara helt enkelt. Vår regim – och därmed SCB – gillar nämligen inte heltidsekvivalenter. Man vill bara publicera uppgifter om antalet sysselsatta, för den siffran är mycket högre och gör sig så mycket bättre när man ska göra reklam för Sverige – och regimen. Med ‘sysselsatta’ förstås bl a alla som jobbat en enda timme den senaste veckan. Sådant försörjer man sig inte på, än mindre ger den sysselsättningen möjlighet att hjälpa till att betala någon kommunskuld.

Jag ville därför räkna om sådana deltidssysselsattas insats så att jag istället fick heltidsekvivalenter. Två deltidare som arbetar drygt 15 h i veckan är en heltidsekvivalent. När det inte gick att hitta en så relevant siffra i SCB:s ‘reguljära statistik’ så blev jag sur och bestämde mig för att räkna ut den själv; på pin kiv skulle jag minsann få fram de underlag som krävdes, trots att vår kära statistikmyndighet inte vill göra siffran lättillgänglig för alla – det är ju klart att den finns. Jag ringde upp och fick kontakt med en tjej som jobbade med AKU och hon gav mig siffror – men de hjälpte inte alls. Tvärtom, när jag räknade antalet arbetade timmar per vecka och det antal sysselsatta som hon försett mig med, så kom jag fram till något som inte kunde stämma. En heltidsarbetande är ju oftast kontrakterad för ca 37,5 h arbete per vecka. När semester, sjukledighet och helger räknats bort och lite övertid lagts på, så landar man på ungefär 30,5 h netto. Det märkliga var då att residualen, antalet arbetade timmar som de heltidsarbetande inte svarade för, i förhållande till antalet deltidsarbetande, i så fall blev nästan exakt lika stor: 30,5 h. Men deltidsarbetande arbetar faktiskt inte lika mycket som heltidsarbetande. Detta kunde alltså inte stämma.

Lätt som en plätt: Om alla sysselsatta inklusive deltidsarbetande jobbar i snitt 30,55 h/vecka, så måste något vara fel, eftersom bara heltidsarbetande kommer upp i 30,5 h/vecka netto (efter semester, helger, sjukledighet etc), deltidare jobbar mindre. Jag ställde upp min kalkyl så noggrant och pedagogiskt jag förmådde. Men det hjälpte inte. Nationalekonomen förstod inte ändå.
Det finns förstås fler frågetecken, inte minst att SKL har en så avvikande total för heltidsarbetande. Men sådant brukar kunna förklaras av olika definitioner. Jag fick dock inget svar på det heller.

Det behövdes därmed inte ens en rimlighetskalkyl för att säga att AKU måste vara fel! Det där kunde tjejen inte svara på, så jag fick ringa igen och blev kopplad till en nationalekonom. Det vill säga en av dem som använder AKU:s siffror, bl a för att beräkna BNP. Jag talade med tjänstemannen i säkert tjugo minuter, kanske en halvtimme, utan att lyckas få honom att begripa vad jag var ute efter. Så jag skrev ett mail, där jag ställde upp allt. Mycket noggrant, för nu var jag övertygad om att jag hade rätt; ingen kunde ju förklara bort det här.

Min kalkyl var ‘något oklar’ enligt SCB:s nationalekonom. Jag fick gulmarkera ordet ‘heltidsarbetande’ så att han hittade det. Men något svar fick jag inte i alla fall.

Men trots min pedagogik lyckades jag inte få nationalekonomen att förstå. Jag fick ett svarsmail som lät som goddag yxskaft, men jag svarade artigt ännu en gång; det var trots allt jag som bad om uppgifterna, så jag var ju tacksam för att han tog sig tiden, tjockskallig eller inte tänkte jag, han försökte i alla fall så gott han kunde. Det var dock det sista jag hörde från honom och från SCB överhuvudtaget.

Men istället verkar det ha tagit hus i helvete på myndigheten. I Aftonbladet rapporteras, dagen efter min kontakt och mitt mail med bifogad ‘sanity check’, att SCB har helt fel siffror från AKU. Eftersom jag normalt inte läser AB så passerade den här notisen mig förbi. Vad jag dock kan vidimera är att ingen av de båda ‘sakkunniga’ jag talade med, denna dag innan nyheten spreds, hade något som helst att säga om dessa misshälligheter. Man var såvitt jag kunde bedöma hjälpsamma efter förmåga, utan att på något sätt antyda vare sig i sätt eller tonfall att ett allvarligt fel skulle ha upptäckts. Och det är märkligt. Om en anonym privatperson råkar ringa mitt i vad som måste ha varit en intern bomb, det värsta som hänt någonsin på AKU-enheten, så är det ju märkligt att någon ens har tid att svara. Man borde förstås ha undrat hur det kom sig att jag verkade känna till den ännu inte offentliggjorda hemligheten. Men nej. Inga misstänksamma frågor, inga medgivanden, ingen angelägenhet eller försök till förhör om vem jag var eller var jag fått mina uppgifter ifrån, vem som måhända var min uppdragsgivare. Ingen tvekan eller försök at lägga på locket på heller. Någon påbud om tystnad hade alltså inte gått ut, trots att det var dagen innan man offentliggjorde den största blamagen AKU någonsin varit med om. Nej, de här människorna visste helt enkelt ingenting. Inte före mitt mail och telefonsamtalen i alla fall. Och med all sannolikhet visste ingen annan på SCB något heller.

Smokescreen och akut skademinimering – skyll på leverantören

Totalt 50 minuter med SCB. ‘Förmodligen skräp’ avgjorde min telefon. Snacka om artificiell intelligens.

Min tolkning är följande: när nationalekonomen fått mitt mail och tittat på det, men först då, måste han ha fattat – och slagit larm. Hans andra mail till mig skickades troligen för att sända ut en smokescreen, få det att verka som om mina observationer inte hade ett dugg med deras samma dag offentliggjorda erkännande. På torsdagen bestämde man sig ju nämligen för att gå ut med nyheten och minimera skadeverkningarna. Vid den tidpunkten hade man klart för sig att felet låg hos en underleverantör och därmed hade man funnit en utmärkts syndabock.

Mitt svar visade att jag inte hade sett deras pressmeddelande eller läst om det i tidningarna. Man kunde sedan chansa på att jag inte skulle få reda på det heller, eller koppla ihop saken rätt. Så man valde att inte höra av sig mer. Hade det inte blåst upp igen så hade det varit en riktig bedömning.

Förvisso kan man ju ha upptäckt dessa fel tidigare, att undersökningen varit hemligstämplad för alla utom en mycket liten krets, men nog förefaller det ytterligt osannolikt att jag råkar kontakta SCB om detta dagen innan man offentliggör en skandal som pågått i över ett år – utan att mitt samtal skulle ha något som helst med saken att göra? Och vad hade i så fall hänt om jag inte visat mig så ihärdig? Hade man fortsatt att hålla saken hemlig?

SCB är skyldiga. Och felet är mycket allvarligt. Precis som 2008.

Sammanställning av sysselsättningsuppgifter, arbetslöshet och BNP har enorm betydelse för beslutsfattare i hela ekonomin. Om dessa slarvas med – eller avsiktligt myglas med, åt något håll, eventuellt för att gynna ett visst intresse, så kan påverkan vara enorm. Analytiker på aktie- och kreditmarknaden baserar sina bedömningar på dessa och företag och enskilda fattar i sin tur beslut efter vad som kommer fram i nyhetsflödet. Liksom riksbankschefer. Att regeringen fick alltför positiva arbetslöshetssiffror före valet kan, mht hur jämt det var, ha givit SAP de sista rösterna som behövdes för att få det röda blocket att bli större än det blå (SD oräknade). Då hade Alliansen suttit vid makten. Sådana uppgifter är ett lättsinne att leja ut – ett ödesdigert beslut som SCB har fattat. Och lejer man ut så har man ansvar för att kontrollera. Slutligen så borde någon ha gjort upptäckten även om sådan särskild kontroll inte hade påbjudits. Man frågar sig om statistikerna och nationalekonomerna är helt inkompetenta, oförmögna att förstå innebörden i sina egna siffror? En privatperson och lekman som jag ska inte kunna hitta ett fel som ingen statistiker observerat på över ett år. Inte ett så enkelt observerbart fel!

Skandalen luktar förstås inte bättre om SCB alternativt haft för avsikt att fördröja offentliggörandet eller helt hemlighålla saken. Att man inte ringt eller mailat svar till mig, trots att den här skandalen sannolikt rullats upp pga mina observationer är det verkliga lågvattenmärket. Man hoppades väl att utomstående ska inbilla sig att SCB ändå själva gjort upptäckten. Eller så är man bara snåla, och vill inte bjuda på en ask choklad.

Så här i efterhand känns det som att jag borde fått timbetalt av SCB för min insats. Eller åtminstone en ask choklad och ett litet hyllningstelegram.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

English Summary

SCB, the Swedish Statistical Central Bureau, has been overestimating unemployment rates this year, according to Aftonbladet. What the (independent Social democratic paper’s) headline didn’t say, is that the same key figure instead has been underestimated for 2018, when the election was held. Thus, this may have given Löfven the extra few votes he needed to stay in power. Not only this but also the numbers of employed and GNP figures have been distorted up until now, for a period of over a year back. Strangely, no one had detected anything strange with these figures until Oct 16th. And the one who did this was me, yours truly. By total coincidence I stumbled across these very odd figures, realizing that there was something wrong with them, since part time employes average weekly number of working hours was almost exactly the same as full time employes; 30,5 h per week netto, after excluding vacation, sick leave and holidays.

I had two telephone calls to SCB the day before the scandal was out in the papers. The day before. Something that actually had been going on for so long time; it just does not seem believable that there is a mere coincidence here. The persons i spoke to was a) directly involved in the AKU employment section of SCB, and b) an economist working with these figures, in order to put together our GDP figures. Thus clearly in the middle of things. Neither one of them reacted over phone. The economist however, was sent a mail in which I explained my points in detail. My best guess is that this must have triggered SCB to make the scandal public. It may very well also have been the catalyst behind a swift and decisive internal enquiry, that identified an outside subcontractor to blame.In fact, this seems to me as the most probable scenario.

Given the utmost importance that these statistics have for decisionmakers, households, companies and government, it is extraordinary that SCB management have decided to handle the assigment and subcontracting it so lightly. The trustworthyness of the authority is clearly damaged. The fact that the economist or anyone else at SCB has not even bothered to give me a final answer, or better still, returned and thanked me for my input, well, that is even more disturbing. I think it could have been worth at least a box of chocolate pralines. Instead the total silence seems to express a wish to pretend my input had nothing to do with this. I cannot rule this out completely. However, I find it very, very unlikely.