Publicerad 1 kommentar

Ny rapport: Världens minst lönsamma invandrare visar sig vara ännu mindre lönsamma. Mycket mindre.

En ny forskningsrapport från HFI visar att den genomsnittlige invandraren till Sverige inte är någon ekonomisk succé. Alls.

Sedan ett par år har det bland de mer insatta och även hyfsat ärliga bedömarna hävdats att ganska exakt hälften av immigranterna har arbete efter åtta-nio år. Det här har i sin tur tagits till intäkt för ett resonemang som bygger på att vi bara behöver vänta de där nio åren och sedan – voilá! – så har allt ordnat sig. Även de som är mindre optimistiskt lagda har sett ett ljus i tunneln: riktningen på kurvan är visserligen inte brant men den lutar åt rätt håll. Det här kan alla glömma nu. Handelns forskningsinstitut, HFI, har tagit fram en rapport som inte ger lämnar plats för optimism överhuvudtaget.

Ny forskningsrapport från Handelns Forsningsinstitut visar att allt är ännu värre

Källan.

De tre författarna Anders Bornhäll, Sven-Olov Daunfeldt & Hans Seerar Westerberg, har skilt ut gruppen invandrare från Afrika och Asien (dvs till övervägande del från MENA-området inklusive Afghanistan, Eritrea och Somalia). Medan tidigare undersökningar har nöjt sig med att använda den officiella sysselsättningsstatistiken, ni vet den där som det räcker att ha arbetat en timme i veckan för att komma med i, så har man här undvikit den definitionen, eftersom det helt enkelt inte säger något om personen ifråga har haft möjlighet att leva på sin löneinkomst. Inte heller är förstås. Inte heller är det rättvisande, anser författarna, att inkludera inkomster från statligt understödda arbetsmarknadsprogram, eftersom de som har fått sådana uppgifter inte nödvändigtvis besitter kvalitéer som gör dem anställningsbara utan subventioner, troligare inte. Istället har man satt en miniminilön, EUR 2.000 (ca SEK 20.000) och tittat på hur stor andel av invandrarkollektivet som uppbär minst så mycket efter sin ankomst till Sverige, och upp till 15 år därefter.

Ännu en dyster slutsats: andelen med icke-subventionerad lön (grön + ljusgrön) slutar stiga efter 10 år. (Handelns forskningsinstitut)

Det visar sig att inte mer än 27% hade minst 20.000:- i månadslön efter åtta år. Efter 15 år var andelen uppe i 37%. Ökningstakten de sista tre åren var bara en procentenhet per år och det finns goda skäl att anta att den kommer vara ännu svagare därefter, eftersom då börjar delar av den grupp man tittat på, 21-50 år gamla vid ankomsten, att gå i pension. Dessutom är det ju de bästa som blir anställda först. Vi kan med stort fog förmoda att det är de sämst kvalificerade som kvarstår utanför arbetskraften efter 15 år och som trots många och kostsamma utbildningsinsatser är totalt oanställningsbara. Och en konstant tredjedel av invandrarna står utanför arbetskraften helt och hållet redan fr o m år nio; de deltar inte ens i subventionerade program. Gissningsvis står många av dem hemma vid spisen och har vare sig lärt sig svenska eller att läsa efter att de kom hit.

Inte heller 20.000:- i månaden räcker långt…

Med lite egentillverkad statistik så går det att bevisa allt. (Arbetsvärlden)

Exakt hur illa är det här? Det vi kan säga är att bland dem som nu undersökts, och som ändå kvalar in bland de ‘arbetsföra’ med tillräckligt hög lön för att försörja sig själva, så är de flesta anställda i kommunerna. Av dessa kommunalare är en stor andel snällanställda. D v s de har inte kvalifikationer för sin befattning, eller de har fått ett onödigt jobb med nypåhittad titel, som helt enkelt inte behövs. Vi kan också vara säkra på att bara en mindre del av dessa har löner som överstiger riksgenomsnittet bland infödda svenskar. Vad det betyder är att många, även bland dem som tjänar minst 20.000:- i månaden, inte klarar att mer än att just hålla näsan över vattenytan. Och att utan bidrag försörja en familj skulle vara otänkbart. Inte heller generera överskott nog för att täcka sin egen pension, än mindre betala skatt som motsvarar kostnaden för skola, förskola och barnbidrag under den tid deras barn växer upp, innan dessa kan generera ett eventuellt överskott. Kort sagt, 20.000:- är bättre än noll, men långt ifrån den nivå som krävs för att bekosta en hel livscykel, och bidra till att den nuvarande välfärdsnivån och samhällsfunktionerna upprätthålls. För det krävs mycket högre snittinkomster.

Summa summarum kan vi konstatera att nära 90% av nyanlända invandrare i arbetsför ålder blir till 100% subventionerade av svenska skattemedel under sina första sex år här. Drygt 70% fortsätter att vara det under de följande tio åren. Sedan börjar de undan för undan gå i pension. Och härtill kommer föstås alla som anländer som inte är i arbetsför ålder; barn och gamla. Av dem som faktiskt uppbär minst minimiinkomsten 20.000:-/månaden är det sannolikt bara en mindre del som är anställda på direkta kvalifikationer och alltså inte snällanställda, och som uppbär en lön som är så hög att den beskattade delen räcker över en hel livscykel, givet den höga välfärdskostnad vi betalar idag. Givetvis kommer det därmed inte finnas någon möjliighet att upprätthålla vår höga nivå på välfärden, när allt färre är med och betalar för den. Vi ser det redan idag och det kommer bli betydligt värre.

Går det att hitta en ännu mer pessimistisk tolkning? Ja, tyvärr. De årgångar rapporten använt sig av är immigranter som anlänt tidigast 1998 och senast 2010. Min gissning är att de tidiga årgångarna visar en mer positiv utveckling än de senare, som vi ju fortfarande inte heller har fullt facit för. Arbetsmarknadsläget förbättrades också generellt mellan 2000 och 2015, i snitt 6%-enheter för utomeuropeiska invandrare (Tino Sanandaji, Massutmaning s.39); med korrigering för den förändringen skulle siffrorna alltså se ännu sämre ut.

Från Robsahms Motargumentblogg

Det här är nyheter som kanske inte förvånar den luttrade, som vet att verkligheten alltid är mycket sämre än det snömos vi ständigt matas med. Enligt Pensionsmyndighetens utredning 2016 kommer varje asylinvandrare nettobelasta pensionssystemet med 800.000:- (Sanandaji s. 48). Den rapporten talade man tyst om i media när den kom, men den är likafullt av allt att döma en underskattning. Snittlönen för utomeuropeiska invandrare (inkl. subventionsarbeten och snällanställningar) var enligt SCB 2015 bara hälften av infödda svenskars. På grund av progressivitet och förmögenhet var deras andel av inbetalad skatt långt mycket lägre än så. Och av dessa utomeuropéer så är det än värre när det gäller delgruppen från MENA.

Hittepåanalysernas okrönta drottning, driver sajten Motargument.

Så långt de allmänt citerade källorna, vi få väl se om de tar åt sig, men troligen kommer man fortsätta att klamra sig fast vid den fake-vänliga sysselsättningsdefinitionen, som gör att allt ser så mycket bättre ut än det faktiskt är. Sedan har vi de skygglappsförsedda, som fortfarande faktiskt hävdar att invandrarna är lönsamma. Sådana som Pascalido, Maria Robsahm och Arbetsvärlden – nätvänsterns ofta av staten subventionerade bidragspropagandister. På dem biter inte sådant här. De väljer bara något annat att peka på, en annan tidsserie, ett annat nypåhittat nyckeltal, eller en ren lögn. Låt oss konstatera att med rapporten från Handelns forskningsinstitut har vi satt spiken i kistan för påståenden som att invandringen är lönsam. Vi tvingas också konstatera att flyktinginvandringen är en lika sylvass spik i statens kassakista, den som betalar vår välfärd. Men inget av detta lär på något sätt innebära att sajter som ‘Motargument’ skulle sluta att spruta ur sig desinformation om saken.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft