Nu ska vi öppna lucka nummer 20, och vad finner vi väl där, om inte Vattenrunan, Lagu. Runan är en upprätad variant av arkaiska Lambda, med samma ljudvärde.
Ordet Lagu finns kvar i sin gamla betydelse som vätska, i bland annat ’sockerlag’. I äldsta tid hette också Mälaren Lagen, därefter Lögen, och att löga är ju att tvätta sig ren, vilket skedde på den stora lögardagen, lördag.
Jan Guillous påstående om hur smutsiga man var är illa underbyggt, vilket inte minst alla kammar i våtmarksoffren visar. Lögandet var en antidemonisk handling och därför mycket viktig. Det var en vidskeplighet som levde ända in 1900-talet, som väl kristenheten inte såg anledning att ändra på.
En annan felaktighet som fått stor spridning är att Vänern också en gång hetat Lögen, och att det var Vänern som myten egentligen avsåg. Man vill flytta Gefjonmytens geografiska lokalisering och lägga ut dimridåer som döljer mytens sanna betydelse.
Enligt denna myt så berättas att den svenske kung Gylfe låtit gudinnan Gefjon plöja det land hon mäktade med under en natt och göra det till sitt. Detta land blev Själland, och där det legat bildades Mälaren, eller som Snorre kallar sjön: Lögen eller Lögrinn.
Likheten mellan Själland och Vänern är förvisso stora. Men när uppstod myten? När Runmästaren utformade sin rad? Eller vid inledningen till vendeltiden? I båda fallen var Mälaren betydligt större. Men att Mälaren skulle ha varit en havsvik är lögn. Då är vi 10.000 år tillbaka i tiden. I början av neolitikum tog viken alltmer formen av en sjö, och sedan gick det snabbt.
Och om myten är riktigt gammal så skulle den utseendemässigt faktiskt kunna stämma även någorlunda rent geografiskt. I sen neolitisk tid var förbindelsen med Hjälmaren nämligen öppen och vattnet formade något som liknade Vänerns (och Själlands) tudelade kropp.
Än mer betydelsefullt: man saknade ju kartor och orienterade sig från ytan, inte med överblick från ovan. Den geografiska likheten var knappast särskilt menad att vara exakt, fastmer en indikation om storleksförhållanden.
Gefjon är en gammal gudinna, bl a liknelsen med oxar talar för det. Hon omnämns redan i en dikt från 800-talet och hon har anknytning till både havet och Heimdall; de fyra oxarnas åtta ögon (månar) ger talmagiskt stöd för det senare. Men Snorre Sturlasson är vår enda källa om mytens exakta geografiska dispositioner.
Snorre var efter sitt besök i Västergötland 1219 väl bevandrad i svensk geografi. I Ynglingasagan namnger han också Vänern korrekt som ’Vaenir’. Precis som han fastslår att Odin tog sin boning i det gamla Sigtuna, som han också placerar vid Lögen.
Senare i samma saga låter han ynglingakungen Jorund och hans bror Erik fara in i Lögen, på sin väg till Uppsala. När han berättar om Agnes öde, så namnger han Agnafit, Tör och Stocksund. Detta verifierar Snorres uppgifter om Lögen vs. Vänern, på samma sätt som ett omnämnande av Bern och Basel i samband med Schweiz (oavsett om städerna är felplacerade), visar att man aldrig skulle kunna förlägga Sverige till Alperna eller Schweiz till Norden.
Det krävs inga källor för att leda i bevis att så gott som alla vattendrag från början haft samma namn, vatten, d v s Lögen, innan de namngivits av i första hand bosättare i dess närhet. De större sjöarna fick säkert flera namn av de kringboende, innan något ’satte sig’.
De allra största fick som Mälaren bestämd form, de utgjorde helt enkelt Vattnet. Att Mälaren hetat Lögen är belagt också genom det hundarenamn, Lagunda, som ligger vid sjöns norra stränder. Först i senare tid blev det viktigt att skilja mellan detta och andra stora vatten. Detta var inte så svårt, eftersom man dialektalt haft olika benämningar på sitt Vatten.
Den äldsta etymologin vi har för namnet Vänern är nämligen också vatten, enligt Elof Hellquist i Svensk etymologisk ordbok, men med ett annat ord: av urnordiska wania, en avljudsform av uan, vatten, som bl a även förekommer i litauiskans vandu. Även sanskrits vána betyder samma sak. Namnet är säkerligen urgammalt.
Det är också fullt rimligt är Lögen bytt namn, m.h.t. hur föränderliga dess strandlinjer varit. Stränderna kring Prästfjärden sydost om Selaön, vid slottet Mälsåker, var grusiga och fick ett eget namn som passade väl även för resten av sjön.
Precis tvärtom förhåller det sig med Vänern, vars strandlinje varit närmast oförändrad, något skäl att byta namn från vatten (Wania-, Vändel e d) till vatten (Lögen) fanns väl heller knappast oavsett föränderlighet.
Vatten var jämte elden det mest betydelsefulla elementet i asatron. Nordborna var dock av allt att döma inte påverkade av den så kallade elementläran, där dessa båda kompletteras av luft och jord.
Det finns däremot exempel i Eddan på där man uttalet tanken att elementen var tre: eld, vind och vatten, vilket anknyter till de högsta gudarnas tretal – kanske Ted Gärdestad hämtade inspiration härifrån också, inte heller han hittade väl något poetiskt i att inkludera smutsig jord i sin stora hit.
Havsguden hette Ägir och hans maka hette Ran. Ägirs namn har PIE-rötter och det är därför ingen överraskning att hans maka, Ran, personifierar havet självt och saknar större personlighet.
Ägir skulle vara en av jättarna, men är ändå en vänligt sinnad havsmakt, medan Rans namn betydde ’rån’, trots att hon var asynja, av gudasläkte. Vilket understryker att vatten ansågs vara både livgivande och något man var rädd för.
En stor andel av befolkningen slutade sina liv som drunknade, för detta var en tid när samfärdsel över hav, sjö och älv var den gängse, och man tog båten även över dödligt kalla vatten, ända till dess isen lagt sig eller nyss gått upp. Härvidlag står runan symbol för något kluvet, på liknande sätt som månen, i lucka fem, den som vattnet också är så starkt anknutet till.
Runristaren valde vatten som symbol, inte skepp, hav, sjö eller fisk. Kanske för att fånga allt i ett, men troligen ändå främst på grund av vattnets sakrala och magiska kvaliteter, särskilt då i samband med fruktsamhet och helande processer. Vilka var då vattengudarna som man offrade till?
Njord, havs- och fiskeguden, är precis som Freyr en av vanerna och kan för all del ha en särskild relation till Vattenrunan i den egenskapen. Vanerna anses ju ha varit fruktbarhetsgudar och därför kopplas de ofta till den här offerkulten, deras namn bör också ha direkt samband med sanskrits ord för vatten, se ovan. Vanerna var dock generellt inte mindre krigiska än asarna.
Vad avser Njord så har han åtminstone femton olika roller eller aspekter, varav skepps- och fiskelyckans är två. Han är bl a även med som kenning för krigare och har med årstidsväxling att göra, är kopplad till fruktsamhet, men också till tideräkningen i stort. Vi återkommer till honom.
Den främsta asynjan Friggs bostadsort var enligt Gylfaginning Fensalarna, vilket betyder ’träskhallarna’. Troligen är Saga Friggs binamn och Sagas Sökkvabäck, ’Den sjunkna bäcken’ i Grímnismál, bara ett annat namn för samma bostad. Hon är därmed minst lika mycket en fruktbarhetsgudinna kopplad till vatten, som vanadisen Freya.
Även den av Tacitus beskrivna gudinnan Nerthus har en koppling till vatten, Tacitus skriver att man offrade hennes trälar i en sjö som avslutning på ritualerna. Och kanske är Nerthus i själva verket samma som Njord, ursprungligen; namnet har samma etymologiska ordstam. Hur könsbytet gått till är en intressant men för lång historia. Om den har med gemålen Skade att göra?
Absolut! Och som jag väl också nämnde är min egen hypotes att Njord faktisk bytt kön två gånger, Nerthus var ett mellanspel.
De uppräknade Nerthusfolken har antagits ha hållit till främst i Angeln och Schleswig med omnejd, men också möjligen på Öland. Liksom våtmarksoffer gör. Men inte bara här. När man offrade till gudarna i brons- och äldre järnålder, så var det regelmässigt i vatten och träsk, och så pågick det ända in i vendeltid.
Monstret Grendel i Beowulfkvädet och hans ännu obehagligare mor, representerar denna gamla tradition, som motpol till den nyare religionens företrädare i de stora hallarna. Det kan rent av ha varit diktverkets underliggande sensmoral, att visa hur avskyvärd sådana avgudabeläten var.
Danske professor Ilkjaer har ägnat sitt liv åt att systematiskt registrera och tolka de otroliga mängder vapen som man har offrat i de danska mossarna. Hela stridsmunderingar, inklusive ryttarutrustningar. Även båtar offrades: Hjortspringbåten, det tidigaste fyndet av en bevarad båt, är från 350 f.Kr.
Bevarandeförhållandena har förstås varit avgörande för vart offer kunnat återfinnas, ändå är den geografiska spridningen anmärkningsvärt koncentrerad till Jyllands östkust och till Fyn, där både de flesta och de största mossoffren skett.
Varför inga angrepp från Nordsjötyskland? Och varför angreps inte Själland? Tack vare det stora materialet har man kunnat ursprungsbestämma vapnen – och en hel del kom från Sverige. Både från öst- och västkust, liksom från Norge och Finland, men inga från södra Sverige.
Kring år 200 genomfördes anfall från Norge och de norra delarna av Västkusten. Ett sekel senare kom nya vågor från i första hand Mälardalsområdet, övriga Svealand och nedre Norrland. Detta har gått att fastställa med hjälp av detaljer på sköldhandtag, material och utseende på eldstenar.
Man ska hålla detta i minnet när man annars gärna överväldigas av hur fyndrik den romerska järnåldern i Danmark ter sig; de förutvarande ägarna kom alltså inte från Danmark. Det gäller också några av de tidigaste runinskrifterna, som vi finner på dessa offrade vapen – med ursprung från tyska Östersjökusten i den första vågens anfall på 100-talet, och under de påföljande århundradena alltså från den fennoskandiska halvön.
Vapenoffren omfattade även guld och exklusiv romersk import. En av de dummaste teorierna kring fenomenet, är att det var ständiga losers som åkte till Danmark och lät sig besegras gång på gång, medan danskarna snällt avhöll sig från liknande raider – eller ständigt gick segerrika.
Den allra mest krystade idén är att fynden kommer från strider på bortaplan. Jutarna och Fynborna skulle ha tagit allt krimskrams med sig hem och offrat i sina egna mossar. Jag avstår hänsynsfullt från att namnge den sydsvenske professor som kom upp med den tanken.
Det framstår verkligen som höjden av slöseri att åka på krigståg, med allt vad det kostar och med livet som insats, samla ihop krigsbytet, vunnet efter uppenbart hårt motstånd – och sedan bokstavligen slänga det i sjön efter att ha släpat det hela vägen hem.
Att våra egna jordar inte bevarat gods eller ben på samma sätt är en bättre förklaring. Och det finns ett sumpvått undantag. Skedemosse på Öland, där framförallt fynden av sju guldarmringar av så kallad ormhuvudtyp är notabelt. Dessa hade troligen mellansvenska ägare från början.
Ormhuvudringar tycks ha burits av såväl män som kvinnor under tidig folkvandringstid. De finns också bland vapenoffren i de danska mossarna, men är annars vanligast i Mälardalen och på Gotland. Förekomsterna i det exceptionellt rika Himlingöje på Själland är bara en av många indikationer på ett starkt samband just med Mälardalen.
Den mest sannolika, med skelettfynd och källtexterna från 500-talet överensstämmande tolkningen, är bl a den danske historikern Johannes Brøndsteds i standardverket Danmarks Oldtid: nämligen att det var svear som slagit sig ner här.
Här har vi också en förklaring som plötsligt ger Gefjonmyten en anknytning till ett möjligt historiskt händelseförlopp! Det är ju samtidigt även en helt rimlig förklaring på varför Själland inte har några offerfynd efter mer eller mindre ovälkomna besök österifrån.
Hallarnas herrar, även i Danmark, insåg förstås till slut vilket hejdlöst slöseri det var att offra all grannlåt till Grendels mor i träsket. Men övergången till hallarnas religiösa praxis inleds först under folkvandringstid och är överhuvudtaget inte påvisbar 500 f.Kr.
Frågan är då om det går att finna en koppling mellan vatten och talet tjugo? Jodå, de finns, i folkloren. I trolldomsformler ska man ofta räkna från tjugo ner till ett för att stoppa så väl blodflöde som utväxter, knölar och struma, liksom även när djur har blivit sjuka, tillsammans med ramsan ’liksom vattnet försvinner, går skämningen bort’.
Agrell citerar några formler som alla handlar om att fördriva ’ont vatten’. Att rita fyra femmor på en sjuk hästs högra framhov efter högläsning ur en formel om S:t Per hjälper tydligen också.
Jag vill nu passa på att visa att det också kan ha funnits en större planskiss i Runmästarens tankar när han konstruerade sin rad. Ett sådant samband är onekligen den intressanta placeringen av Måne, Is, Sol och Vatten på platserna 5, 10, 15 och 20.
Observera att det bara är i Agrells dolda rad som sambandet blir så här tydligt. Vatten är alltså två gånger is, vilket låter som just ’ont vatten’, och finns i månens alla fyra faser, vilket låter rimligt med hänsyn till månens ständiga påverkan på tidvattnet.
Att månen står på samma sätt i förhållande till is som solen gör i förhållande till vatten ser också harmoniskt ut i mina ögon. Ibland behövde kanske inte mer magiska samband än så föreligga, utan att det räckte för Runmästaren med denna välfunna symmetri och estetik.
Noteras i detta sammanhang att hela 18 av runradens tecken är just symmetriskt formade. För tecken utan huvudstav så tycks det ha varit ett absolut krav. Och en total av 24 månskäror kan också läsas ut. Om det är slump eller en given konsekvens av redan beslutad utformning går förstås inte att veta, men att Runmästaren noterat saken är jag säker på.
Och detta är inte det enda sambandet. Även om det skulle ha funnits andra möjligheter, så verkar det rimligt att Runmästaren valt att ordna sina runor efter en skiss först, innan han bestämde sig för att ta tag i enskildheterna, som sedan fick knådas vartefter tills de stämde in i mönstret.
Nu sätter vi äntligen lucka över Morgans namn. Ja, som tack för senast så förbjuder vi både Morgans namn och nuna i kalendern framöver, ett förbud som varar ända till och över julafton. Vill Morgan hålla sig uppdaterad avseende denna omstörtande verksamhet så får han alltså göra det via Säpo.
Magnus! Njutningen fortsätter och din genomgång är verkligen grundlig. Dock några kommentarer. Mälaren är inte med självklarhet Lagen då beskrivningen bättre motsvarar Vänern. För övrigt är Lagen, Lågen eller andra former av Lag en spridd benämning på insjöar i Sverige. Utöver Skedemosse på Öland så har även tillkommit Finnestorps vapenoffermosse i Västergötland där vi gjort fantastiska fynd.